Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

4. Inköpsturen

Linneagb: Jag gillade också att jag lyckades uppdatera så fort och hoppas jag snart kan bli klar med det här kapitlet

Thalia: Det glädjer mig att jag fick dig att skratta så mycket, jag älskar själv när jag läser något som leder till att jag inte kan sitta upp på grund av mitt skratt. Hm, jag kan försöka komma på fler historier om när Harry var liten och slänga in där det passar, jag har redan kommit på ett minne, men det var ett bra förslag med hans födelsedag och jag ska se vad jag kan vispa ihop.
Du har rätt, Disney kommer man aldrig tröttna på, och jag tror ändå att det finns ganska många tonåringar & vuxna som ser det, det är familjefilmer och lär ut bra budskap osv. Hm, måste se Hercules, har inte hunnit göra det än... men jag bara älskar låtarna och sjunger på dem hela tiden
Ah, orginalnamnet är The Wardstone Chronicles, men som du kallar jag det för väktarserien, de är inte bland mina favoriter men det är en bra bokserie och jag har läst alla utan den sista boken i serien, jag har inte bestämt mig om jag ska köra den på engelska eller svenska (när den väl kommer ut på svenska) Visste du att de spelar in en film baserad på första boken som kommer ut den 18 oktober i år med titeln The Seventh son? (enligt wikipedia) Jag får väl leta vidare efter en ny serie eller försöka mig på Sagan om Ringen igen, gav upp när jag var tio för den var för jobbig att läsa, kanske det är dags att prova igen :)

Twii: Kan jag kalla dig det? Ditt namn blir lite långt att skriva. Tack, jag fortsätter skriva på direkten. Jag är inte allt för mycket för våld och jag kan försöka minska det lite, men jag kände att jag behövde ta med det för att få folk att bli misstänksamma mot hur Harry behandlas, jag kommer i något kapitel nämna en del av de många skador han har fått genomlidit och sånt eftersom Harry blev & blir misshandlad hos dem, men jag ska försöka att inte gå in i detalj allt för mycket utan tona ner det så bra jag kan.

Hej Annie: Jag har börjat jobba lite smått på Harry/Ginny och planerar att inom de närmaste kapitlen att få Ginny/Michael att göra slut och jag fick nyss en ide mellan Harry/Cho drama (minimalt typ, men bättre än inget) Ja, jag måste få Harry bli mer förbannad, jag förstår vad du menar med känslan men jag kan inte heller sätta ord på den så vi går för befriande. Ta död på dig, du är en av mina mest lojala läsare, jag skulle bli bestört om jag tog död på dig :)
Bra ide med att få Ginny att lugna ner Harry, jag kan helt klart se det framför mig, nu ska jag bara komma på något som gör honom förbannad, lättare sagt än gjort ärligt talat.
Jag har faktiskt inte tänkt på att Voldemort skulle kunna attackera, det skulle vara olikt de andra man har läst men jag gillar det, dock får det nog vänta lite tills idioterna har insett att han verkligen är tillbaka, annars slutar väl det upp i ett argument mellan Umbrigde och Voldemort om att han är död och någon som förklätt sig… vilket för sin del skulle vara lite underhållande att skriva…
Klart jag förstod vem du var, dels av längden på kommentaren och dels för att du är den enda som kallar mig Lea just nu :)/Lea

Guest: Tack så mycket, som jag sade i förra kapitlet, så många vill läsa nästa kapitel att jag bara var tvungen att uppdatera så fort :) åh, det gör inget att du har sagt det typ tusen gånger tidigare, jag blir lika glad varje gång och får ett jättestort leende som hänger kvar resten av dagen.
Ja, jag hoppas att min besatthet att skriva det här kommer få mig att uppdatera snabbare, och jag funderar just nu på att låta någon adoptera min twiligt berättelse, jag kan bara inte längre skriva för den men jag funderar fortfarande över det, om jag ger upp den så får jag ju mer tid till den här. Nåja, jag låter tiden bestämma åt mig. Ja, det svåraste med att åka iväg var att inte kunna skriva något (eller träffa kompisar) så jag har legat i en vecka och planerat i mitt huvud :D

Guest: Jäpp, en förbannad Harry är en underhållande Harry, speciellt med tanke på hans lungor (ler ondskefullt) ska försöka få honom bli mer arg utan att behöva lämna rummet som förra gången.

Guest: Skyndar mig så fort jag kan, tyvärr gillar mina händer att få kramp just nu :(

---

Äntligen så är jag klar med kapitlet, jag har verkligen problem att koncentrera mig när jag är sjuk men som tur var mår jag bättre nu så jag har suttit hela dagen och skrivit medan jag lyssnar på Disney. Jag vet inte ifall alla vet det här men jag har gett upp på min Twilight berättelse och nu har adopterat den, så nu kommer jag inte behöva växla mellan de två, så jag kan lägga mer tid här. Det var ett svårt beslut att fatta, men jag känner att jag gjorde rätt i att ge iväg den, någon annan kan skriva den mycket bättre än mig. Så skål för det.

Nu, det efterlängtade kapitlet. Varning: Har lagt till egen boktext och allt Sirius "skriver" på pergamentet kommer ha en linje under sig

---

"Jag ska, han borde vara här om två till tre dagar, han ville åka på mugglarsätt hem." svarar Harry med ett hemlighetsfullt leende.

"Okej, nu när ni äntligen är klara med diskussionen om dina mystiska familjemedlem så kan vi kanske fortsätta läsa. Jag menar visst förra boken var intressant men jag skulle gärna vilja bli klara med det förflutna, det har redan hänt och vi har inget att vinna på det, så kan vi snälla fortsätta nu." Frågar Eleanor Branstone otåligt samtidigt som hon slår upp rätt sida.

"Tekniskt sett så är alla böcker om det förflutna eftersom de kommer från framtiden, och vi kan lära oss sanningen om vissa saker, så vi kan vinna på att läsa böckerna hur mycket jag än ogillar det Branstone." Svarade Harry irriterat, han lyckades precis låta bli att explodera. Fattade hon inte att han kunde rädda hans gudfar och hedra Cedrics minne genom att visa alla sanningen?

Inköpsturen

Harry och Mr Weasley ryckte till innan de flinade åt varandra. "Jag vet varför pappa inte se fram emot det här kapitlet Harry, men vad gjorde du?" Frågade Ron förvirrat.

Harry kliade sig fåraktigt på baksidan av huvudet medan han undvek blickarna från en viss hund och varulv. "Ah. Du vet vad som hände med flampulvret och vart jag hamnade."

"Ah." Nickade Ron med ett skratt. "Det här borde bli intressant.

"Var hamnade du?" Krävde Sirius snabbt.

"Inget bra ställe." muttrade Mrs Weasley när tonåringen förblev tyst. "Men det var inte hans fel alls." Skyndade hon sig att säga. "Det var mer vårt fel."

"Men det berättar fortfarande inte vart han hamnade." påpekade Remus milt. "Harry?"

"Om du låter mig läsa professor så är jag säker på att vi får veta." avbröt Eleanor och Harry gav henne en tacksam blick.

Umbridge blängde på henne, varför verkade eleverna ha sådan stor respekt för en blandrasperson, undrade hon ilsket, "men det spelar ingen roll, vid slutet av böckerna kommer han vara inspärrad som han borde." avslutar hon för sig själv med ett fult leende

"Vänta", avbröt Bill. "Vi vet att Harry hamnar fel men vad är det med pappa? Vad hände?" Mr Weasley fann plötsligt taket mycket intressant.

"Din far är en idiot." svarade Mrs Weasley och gestikulerade att Eleanor skulle börja läsa.

Livet i Kråkboet var så olikt livet på Privet Drive som tänkas kan.

"Jo, jag skulle hoppas det", Fnös Mrs Weasley.

"Det är naturligtvis inte så svårt." påpekade Tonks. "Överallt där han inte är inlåst, svältande eller får stryk är annorlunda."

"Tack Tonks." sade Harry sarkastiskt och låtsades blänga på henne. Hon skrattade bara och rufsade om hans hår medan de flesta valde att ignorera vad hon hade sagt.

Familjen Dursley ville att allt hos dem skulle var prydligt och i systematisk ordning; hos familjen Weasley däremot råkade man hela tiden ut för konstiga och oväntade saker. Harry fick en chock första gången han tittade i spegeln ovanför spiselhyllan och den ropade: "Stoppa in skjortan, din slarver!"

"Åh, ignorera den Harry, den har haft lite av en attityd sen ett bråk för några år sen."

"Lite attityd! Den sade att jag såg förskräcklig ut och borde göra en skönhetsoperation", Klagade Ginny och hennes syskon började fnittra.

"Nah, gå bara förbi den hela tiden för att reta den."

"Då kommer den inte prata med dig på minst en månad." Bill och Charlie flinade medan de fick en varsin high five från tvillingarna.

"Jag var mer chockad över att den kunde prata", påpekade Harry med ett skratt. "Och jag hade skjortan instoppad, den var bara så stor att det inte syntes."

Gengångaren på vinden ylade och bankade på rören så snart den kände att det höll på att bli för stillsamt, och små explosioner från Freds och Georges sovrum betraktades som någonting helt normalt.

"Det är normalt att höra explosioner i ert rum!" utbrast Colin fascinerat.

"I själva verket så vet alla att något är fel ifall mindre än nio explosioner händer varje vecka." Svarade både Fred och George flinandes.

Men det som föreföll Harry märkligast med att bo hos Ron var inte den talande spegeln eller den bullriga gengångaren, utan det var att alla där verkade tycka om honom.

"Hur skulle folk inte kunna gilla dig?" frågade Bill i chock. Grabben var bara så otroligt söt, men inte på ett beklämmande sätt.

"Titta bara på hur trollkarlsvärlden behandlar honom i år." sade Kingsley och fick Harry att sucka.

"För att inte tala om första, andra, fjärde och i år." påminde Ron och Harry morrade åt honom lågt.

"Vi kommer alltid att hålla ihop med honom." sade Hermione och svängde en arm runt hans axlar i en snabb kram.

"Men ändå. Hur kan man inte gilla honom?" protesterade Bill

"Um, jag har många som inte gillar mig", sade Harry med ett höjt ögonbryn.

"Verkligen vilka?"

"Voldemort, dödsätare, Umbridge, ministern, Umbridge, Snape, Malfoy, Crabbe, Goyle, Dursley…" vid det sista namnet morrade flera stycken runt om i salen, ingen högre än Sirius.

Mrs Weasley himlade med ögonen över att ingen hade stoppat hålen i hans strumpor och försökte truga på honom fyrdubbla portioner varje måltid. Mr Weasley ville gärna att Harry skulle sitta närmast honom vid middagsbordet så att han kunde bombardera honom med frågor om livet hos mugglarna och be honom förklara hur sådana saker som elkontakter och postväsende fungerade.

"Genialt!" sade han då Harry beskrev för honom hur man till exempel använde en telefon.

"Jag borde nog ha förklarat det lite bättre." sade Harry flinande åt sin manliga bästa vän som rodnade.

"Verkligen fascinerande att höra hur bra mugglarna klarar sig utan magi."

"Eftersom de inte visste om att magi existerade så var de tvungna att hitta andra lösningar." sade Dean med en axelryckning.

En solig dag ungefär en vecka efter Harrys ankomst till kråkboet fick han ett meddelande från Hogwarts. När han och Ron gick ner till frukosten fann de mr och mrs Weasley samt Ginny sittande vid köksbordet. I samma ögonblick som Ginny fick syn på Harry råkade hon så ner sin grötskål i golvet med ett högt skrammel.

"Varför? Varför märker du sådana saker?" klagade den unga rödhåriga häxan medan hennes äldre bröder skrattade. Luna klappades hennes arm sympatiskt, Harry stirrade förhatligt på boken för att ha gjort henne generad.

Hon tappade och slog nästan alltid omkull saker när Harry kom i närheten. Hon dök hastigt ner under bordet för att ta upp skålen och dök upp igen med ett ansikte lika rött som en solnedgång.

"Ungefär som nu." retades Bill och Harry vände sig blängande blick mot honom när Ginny rodnade ännu djupare.

Harry låtsades som om han inte lagt märke till det utan sträckte sig och tog emot den rostade brödskivan som mrs Weasley räckte honom.

"Se Ginny, det hade kunnat varit mycket värre. Han höll det åtminstone för sig själv." Erbjöd Charlie, illamående av sina skratt.

"Brev från skolan", sade mrs Weasley och räckte över identiska kuvert av gult pergament till Harry och Ron. Adressen var skriven med grönt bläck. "Dumbledore vet redan att du är här, Harry– det finns inget som undgår den mannen.

"Jag är säker på att många saker undgår honom." muttrade Remus och blängde på rektorn som rös, Dumbledore fick en känsla av att de närmaste veckorna inte skulle sluta bra för honom.

"Kom igen. Han vet allt. Vad skulle han inte veta?" krävde Ernie.

"Åh, Hogwarts har många hemligheter han aldrig har hört talas om och det skulle ha funnits ännu fler ifall de här böckerna inte dök upp." svarade Harry dystert.

Ni båda har också fått var sitt", tillade hon då Fred och George kom insläntrande, fortfarande klädda i pyjamas. Under ett par minuter rådde tystnad medan de allesammans läste sina brev. I Harrys stod det att han som vanligt skulle ta Hogwartsexpressen från King's Cross Station den första september.

"Varför skriver ni alltid den första september varje år?"

"Därför att ifall vi inte gjorde det så skulle vi ha en del elever som försöker komma tidigare eller senare, miss Chang."

"Självklart, hur ska vi annars veta exakt när vi ska komma?" Ifrågasatte tvillingarna muntert.

Där fanns också en lista på de nya böckerna han behövde skaffa för det kommande läsåret.

Andraårselever bör medtaga följande böcker:
Standardbok i besvärjelsekonst, nivå 2 av Miranda Goshawk
Kafferast med klagoandar av Gyllenroy Lockman

"Här kommer det!" stönade Ron och majoriteten av rummet gjorde ljud av äckel.

På vift med vittror av Gyllenroy Lockman
Helger med häxor av Gyllenroy Lockman
Turer med troll av Gyllenroy Lockman
Vallfärder med vampyrer av Gyllenroy Lockman
Vandringar med varulvar av Gyllenroy Lockman
Stunder med snömannen av Gyllenroy Lockman

"Den idioten skrev mer än sju böcker?" Frågade Sirius misstroget.

"Jag var lika förvånad som du… men borde du inte redan veta det?" frågade madam Bones misstänksamt.

"Jag har spenderat mycket tid utomlands de senaste åren och han är inte berömd där och sen har jag aldrig gillat honom så jag brydde mig aldrig om att läsa om honom."

"Och han hade hjälp", tillade Harry med ett rakt ansikte. "Massor av hjälp."

"Jag tror än bättre fråga är varför böckerna är på boklistan", påpekade Remus irriterat och såg på rektorn misstänksamt.

"Jag är säker på att det finns en hel del värdefull information i böckerna", sade Burbage stelt.

Fred, som hade läst färdigt sin egen boklista, kikade på Harrys.
"Du ska alltså skaffa alla Lockmans böcker du också!" sade han. "Den nye läraren i försvar mot svartkonst måste vara en beundrare till honom – slår vad om att det är en häxa."

"Ja, det kan man säga." flinade Lee och fick tonåringar runt om i rummet att brista ut i skratt, oavsett vilket elevhem de tillhörde.

Fred fick en blick från sin mamma som fick honom att hastigt ägna sig åt marmeladen.

"Det blir inte billigt att köpa hela den här högen", sade George med en snabb blick på sina föräldrar. "Lockmans böcker är väldigt dyra allihop…"

"Det är faktiskt lite överdrivet. Böckerna är fruktansvärt dyra och alla har säkert inte råd med det", påpekade Demelza.

"Det ska vi nog klara", sade mrs Weasley, men hon såg bekymrad ut. "Vi kan säkert köpa en hel del av Ginnys skolsaker begagnade."

"Annars kan vi köpa ett exemplar av varje bok, vi går alla i olika årskurser och kommer aldrig använda dem samtidigt, jag och Fred kan också dela i klassen, det är inte problem." Erbjöd George och Mrs Weasley nickade eftertänksamt.

"Det är en smart lösning." mumlar Hermione för sig själv.

"Jaså, ska du börja på Hogwarts i år?" frågade Harry Ginny samtidigt. Hon nickade och rodnade ända ner till rötterna på sitt flammande hår medan hon lade armbågen i smöret. Lyckligtvis var det bara Harry som såg det,

"Harry!" skrek hon och kastade en av kuddarna på honom.

"Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa att jag märker saker." försvarade sig Harry skrattande.

för just då kom Rons äldre bror Percy in i köket. Han var redan fullt påklädd, med sitt Hogwarts-prefektemblem fastsatt på den stickade tröjan.

"Oh gud. Vilken tönt jag var. Varför hade jag ens på mig den? Snälla, låt mig slippa höra när jag skämmer ut mig och låt ingen säga något!" bad Percy och tur för honom så stoppade Sirius tvillingarna från att säga något med en låg skällning när han fick se uttryckt på deras föräldrars ansikte.

"God morgon, allesammans", sade Percy muntert. "Vilken härlig dag."

Han slog sig ner på den enda lediga stolen men for upp igen nästan med detsamma och drog fram en grå dammvippa med lossnande fjädrar från sitsen under sig – det var i alla fall vad Harry trodde att det var, tills han såg att den andades.

"Jag är ganska säker på att dammvippor inte kan andas", sade Seamus osäkert medan Weasley barnen skrattade tillsammans med Harry.

"Errol!" sade Ron och tog den kraftlösa ugglan från Percy och drog fram ett brev under vingen på den.

"Det var en uggla?" frågade Lavender häpet.

"Jäpp, jag har för mig att den flög rakt in i fönstret dagen efter istället för att flyga in genom det som öppet", svarade Harry glatt.

"Äntligen – han har med sig Hermiones svar. Jag skrev till henne och berättade att vi tänkt rädda dig från familjen Dursley."

"Jag är säker på att hon var glad över att höra det", fnös Astoria.

"Jag var", svarade Hermione med rynkad panna. "Jag var med orolig för Harry."

"Du godkände det?" frågade Tracy med etthöjt ögonbryn.

"Jo, jag visste ju inte vad de tänkte göra." muttrade hon.

Harry böjde sig fram "Säger den som bröt mot massor av lagar i tredje året." Viskade han i Hermiones öra så att hon rodnar.

Han bar iväg med Errol och försökte sätta honom högt upp på den pinne alldeles innanför köksdörren, men Errol ramlade genast ner därifrån så Ron lade honom på diskbänken istället,medan han muttrade:"Sorgligt." Sedan slet han upp Hermiones brev och läste det högt.

"Du har rätt Ron, det är sorgligt." skrockade Neville.

Käre Ron och Harry, om du är där!

Jag hoppas allting gick bra och att Harry är okej och att ni inte gjorde någonting olagligt för att rädda honom, Ron,

"Så du brydde dig inte något om mig, du var bara orolig för att Harry skulle hamna i trubbel", påpekade Ron ilsket, med spetsarna på öronen glödande röda.

"Det var inte hans fel att ni gjorde något olagligt, vilket jag kan tillägga, som du gjorde." Skrek Hermione tillbaka.

"Så jag förtjänar att få problem?" fräste Ron. "Jag försökte hjälpa honom tillskillnad från dig."

"Hur ska det kunna hjälpa honom om du ger honom problem med ministeriet och vad skulle jag ha gjort? Jag visste inte ens vart han bodde." De flesta i salen flyttade sig så långt ifrån dem som möjligt.

"Du försökte inte ens. Du skrev bara till mig…"

"Tror du inte att jag försökte? Vad skulle jag göra, jag lever med mugglare och äger ingen uggla! Han är min bror Ronald."

"OI, ni två. Be om ursäkt nu", skrek Harry plötsligt och alla tystnade. "NU, jag är trött alla bråk ni har." De båda vännerna blängde på varandra buttert innan de tillslut bad varandra om ursäkt.

För det skulle bara ge honom problem också. Jag har varit väldigt orolig, och om allt är bra med Harry kan ni väl genast skriva och berätta det. Det vore kanske bättre om ni använde en annan uggla, eftersom jag tror att en till brevtur till skulle ta död på den ni har.

"Är inte det sanningen?" frågade Charlie sig själv, noggrann att se till att ingen hörde honom, han visste att hans pappa var mycket förtjust i ugglan.

Jag har förstås en massa att läsa och förbereda till nästa skolår… "Hur kan hon tänka på det nu när vi har lov?" sade Ron förskräckt.

"Jag blev förvånad att hon inte börjat tidigare. Jag hade trott att hon hade fått det gjort inom den första veckan." retade Harry Hermione.

"Börja inte Harry Potter, bara för att jag gör mina i tid."

"Det är inte mitt fel att mina saker blir inlåst varje sommar." viskade Harry tillbaka ursinnigt och Hermione sänkte sin blick.

Och vi ska åka till London på onsdag för att köpa de nya böckerna jag skulle ha. Skulle vi inte kunna träffas i Diagongränden?

Hör av er så snart ni kan så jag får veta vad som händer.

Hjärtliga hälsningar från

Hermione.

"Ja, det passar ju utmärkt, vi kan också åka in på onsdag och skaffa det ni behöver", sade mrs Weasley och började duka av bordet. "Vad ska ni ha för er idag allesammans?"

Harry, Ron och George tänkte gå till den lilla hästhagen uppe på kullen som familjen Weasley ägde. Den var omgiven av träd som skymde sikten från byn nedanför, vilket gjorde att de kunde träna quidditch där, så länge de inte flög för högt.

"Det är i alla fall flygning. Jag är fast i ett hus där jag inte kan flyga alls", stönade Oliver.

"Du kan alltid köra quidditch inomhus, jag gjorde det i somras, bästa spelet någonsin." Flinade Harry, han hade först föreslagit det på skämt och innan han visste ordet av det så hade Sirius anordnat allt och fått tag på all utrustning som krävdes.

"Det är en fantastisk ide!" utbrast Oliver glatt.

"Du städar ifall du har sönder något. Jag vill gärna bo i en lägenhet som inte ser ut som ett krigsfält", avbröt Alicia snabbt.

De kunde inte använda riktiga quidditchbollar, för det skulle bli svårt att förklara om de stack iväg och flög bort över byn; istället kastade de äpplen till varandra och försökte fånga dem.

"Du vet, jag skulle veta vad de hittade på för ursäkt om de såg bollarna komma flygande. Min gissning är Aliens", sade Alicia eftertänksamt.

De turades om att rida på Harrys Nimbus Tvåtusen, som helt klart var den bästa kvasten. Rons gamla Stjärnskott blev ofta förbiflugen av fjärilar. Fem minuter senare vandrade de uppför kullen med sina kvastkäppar över axeln. De hade frågat Percy om han ville följa med, men han hade sagt att han var upptagen. Harry hade hittills bara sett Percy vid måltiderna, han satt instängd på sitt rum resten av tiden, något Harry tyckte var konstigt eftersom förra året så hade han sett till och spendera lite tid med dem varje dag på Hogwarts.

Harry skakade på sitt huvud sorgset, han saknade den Percy han hade lärt känna och fått en plats som en storebror i hans hjärta. Han förstod inte vad som hade förändrats och varför han plötsligt trodde att han var en lögnare.

"Jag önskar jag visste vad han höll på med", sade Fred med bekymrad min. "Han är inte sitt gamla vanliga jag. Hans examensresultat kom dagen innan du blev räddad, Harry. Han fick hela tolv HTB:n och han gjorde nästan inget nummer av det."

"Det är imponerande minsann. Du måste ha pluggat hårt, mr Weasley."

"Jag skötte bara mitt arbete. Jag visste att ifall jag fick höga betyg så hade jag fler möjligheter efter Hogwarts, madam." svarade Percy artigt med nerböjt huvud.

"Högsta trollkarlsbetyg", förklarade George, som såg Harrys oförstående min. "Bill fick också tolv. Innan vi hinner blinka får vi kanske en förste ordningsman till i familjen. Jag tror inte jag överlever skammen."

"Det är inget fel att vara förste ordningsman." utropade Bill men tvillingarna vinkade bara iväg honom.

Bill var den äldste av bröderna Weasley. Han och den närmaste brodern, Charlie, hade redan lämnat Hogwarts. Harry hade aldrig träffat någon av dem men visste att Charlie var i Rumänien, där han studerade drakar, och Bill i Egypten, där han arbetade för trollkarlsbanken Gringotts.

"Olaglig drake." mumlade Fudge för sig själv när han tänkte tillbaka till första boken.

"Fattar inte hur mamma och pappa ska ha råd med alla våra skolgrejor i år", sade George efter ett tag. "Fem uppsättningar av Lockmanböcker! Och Ginny behöver både klädnader och ett trollspö och allt möjligt annat…"

"Du är en sådan sötnos." sade Mrs Weasley vänligt till sin son. "Men det är inget du behöver oroa dig för. Vi klarar oss."

George ryckte på axlarna. "Jag hatar bara att ni behöver arbeta så hårt för att ge oss alla våra saker." sade han och gjorde så att hans syskon tittade ner i skam.

Fred funderade på hur hans tvilling kunde visa så mycket mer medkänsla än han kunde, han visste aldrig vad han skulle säga eller göra enligt sig själv, så han förlitade sig på vad han var bäst på. Få folk att skratta även om det ibland kunde vara sårande mot någon.

Mr Weasley önskade att han kunde ge sina barn vad de förtjänade, medan Bill och Charlie blev arga på sig själva för att inte göra mer för att hjälpa sin familj. Både Ron och Ginny kände sig skyldiga för att någonsin ha klagat om sina begagnade objekt.

Harry sade ingenting. Han kände sig en smula generad. Väl förvarad i ett underjordiskt kassavalv hos Gringotts i London låg nämligen en hel förmögenhet som hans föräldrar lämnat efter sig åt honom. Det var förstås bara i trollkarlsvärlden som hans pengar var värda någonting; man kunde inte använda galleoner, siklar och knutingar i mugglarbutiker.

"Men svartalfer kan växla det till mugglarvaluta." påpekade Hermione.

"Och hur skulle jag kunna veta det utan att svälja hundratals med böcker?" nästan snäste Harry tillbaka.

"Bra en kompis." gratulerade Ron innan han ryckte till från blicken från Hermione.

Han hade aldrig nämnt sitt bankkonto hos Gringotts för familjen Dursley. Han var inte säker på att de skulle hysa lika stor avsky för en stor hög med guld som de gjorde med allt annat i trollkarlsvärlden.

"Oroa dig inte. Svartalferna skulle aldrig låta dem få ta ut något."

"Men de skulle ta det jag tar ut för mig själv och tvinga mig växla." sköt Harry tillbaka till den rödhåriga mannen.

"Det är inte nödvändigt. De får ett stipendium varje månad för att ta hand om dig." Informerade Dumbledore och Harry såg ut som om att han skulle explodera av ilska tills Ginny grep tag i hans hand.

"Och de spenderar varenda knutning på deras egen unge." muttrade Remus förbittrat.

Mrs Weasley väckte dem allesammans tidigt onsdagen därpå. De satte raskt i sig ett halvt dussin baconsmörgåsar var och drog sedan på sig sina rockar. Mrs Weasley tog ner en blomkruka från spiselhyllan och kikade inuti den.
"Det är nästan slut, Arthur", suckade hon. "Vi måste köpa lite mer idag…nåja, strunt i det. Gästerna först! Börja du, Harry, lille vän!" Och hon räckte honom blomkrukan.

"Jag trodde de försökte dra ett spratt på mig." Harry grimaserade. "Jag borde ha förstått att det bara var jag som var korkad."

Remus rynkade pannan och satte en hand på Harrys axel. "Säg inte så Harry." förmanade han och hatade bristen på självförtroende tonåringen visade. "Du är sannerligen inte ointelligent.

"Känns som det större delen av tiden." mumlade Harry, hans ögon stadigt fäst på boken.

"Det är inte ditt fel, du har inte fått den nödvändiga informationen bara."

Harry stirrade på den. De såg allesammans förväntansfullt på honom. "V-vad är det meningen att jag ska göra?" stammade han.

"Han har aldrig rest med flampulver förut", sade Ron plötsligt. "Förlåt, Harry, jag tänkte inte på det."

"Det är helt förståeligt att du inte kunde veta." sade Tonks med ett snett leende. "Du ska inte bli upprörd för att ingen tog sig tid och förklarade saker för dig."

"Verkligen?" frågade Harry och piggnade till vid bekräftelsen.

"Tror du att vi förväntade oss att du skulle födas och veta allt?"

"Hermione gjorde det." svarade Harry sin gudfar med ett snett leende. Tvillingarna brast ut i skratt när den rodnande flickan slog till sin vän på armen.

"Albus, vi behöver verkligen en klass för mugglarfödda." plågades McGonagall. "Det finns inget i våra klasser om hur vi reser."

Harry nickade när han hörde henne. "Nattbussen gav mig verkligen en chock i mitt tredje år."

"Ja, ditt minne du visade var väldigt roligt, för att inte tala om ditt ansiktsuttryck."

"Det var inte mitt fel, det var den idiotiska hunden." svarade Harry med ett självbelåtet leende.

"Jag vill inte ens veta hur han kunde se Harry hinna med nattbussen när han var på flykt." tänkte Remus men blängde ändå på sin vän.

"Jag är säker på att det finns många frågor som mugglarfödda elever behöver få utbildning i." sade McGonagall och kom tillbaka till sitt tidigare uttalande.

"Kanske så kan vi ha en klass för förstaårseleverna i förhand", föreslog Flitwick. "De kan komma en vecka tidigare så de kan ha lektioner i vad vi anser vara normalt."

"Vi måste göra en lista på saker som måste diskuteras." mumlade förvandlingsprofessorn. "Sätt att resa på, Gringrotts, pengasystemet…"

"Aldrig?" sade mr Weasley. "Men hur kom du till Diagongränden när du skulle köpa dina skolgrejor förra året?"

"Jag tog tunnelbanan…"

"Är det sant?" sade mr Weasley ivrigt. "Fanns det rulltrappor? Hur fungerar…?"

Kingsley log. "Kanske så borde vi samtidigt göra mugglarstudier obligatoriskt för alla renblodiga."

"Lycka till med det" Fnös Narcissa medan hon såg på en hel del äcklade ansikten pågrund av förslaget.

"Inte nu, Arthur", sade mrs Weasley. "Det går mycket fortare med flampulver, lille vän. Men bevare mig väl, om du aldrig har använt det tidigare…"

"Det kan vara farligt att använda det själv för första gången." Bill rynkade pannan. "Jag minns att du inte ens lät oss åka själva förrän vi var åtta eller nio. Vi skulle alltid hålla din hand."

"Ja, och Harry var 12." Mrs Weasley såg nervös ut. "Jag ville inte skämma ut honom."

"Nästa gång du är i en situation som denna kan du skämma ut honom." sade Tonks i sin bästa storasyster röst, även om hon alltid hade varit mer som en ung faster eller kusin.

"Oi." ropade Harry och rodnade en aning.

Hon höjde ett ögonbryn. "Vart hamnade du nu igen?" frågade hon sött.

"Bry dig inte." svarade han snabbt till flera suckar.

"Han klarar det säkert fint, mamma", sade Fred. "Harry, titta nu bara hur vi gör." Han tog en nypa glittrande pulver ur blomkrukan, klev fram till brasan och kastade pulvret i lågorna.

"Jag misstänkte att Fred verkligen var galen i det ögonblicket." muttrade Harry till Ginny som fnittrade.

Med ett dån blev elden smaragdgrön och flammade högre än Fred, som klev rakt in i den och ropade: "Diagongränden!" I nästa ögonblick var han försvunnen.

"Som magi." sade Oliver i en spöklik röst och Alicia slog till honom med

mumling som lät som "idiot"

"Du måste säga tydligt och högt var du ska", sade mrs Weasley till Harry, så George stack ner handen i blomkrukan. "Och se till att du kommer ut genom den rätta spisöppningen…"

"Mamma, du kommer bara förvirra honom ännu mer. Han har ingen aning om vad du menar", stönade Charlie.

"Den rätta vad då?" sade Harry nervöst då elden flammade upp med ett nytt dån och tog med sig George.

"Jo, det finns en förfärlig massa öppna trollkarlsspisar att välja mellan, förstår du, men bara du tydligt har sagt…"

"Han klarar det säkert, Molly. Pjoska inte nu", sade mr Weasley och försåg sig med lite flampulver han också.

"Nej, pjoska. Pjoska mycket." mumlade Katie och Harry skrattade innan han kastade en pappersboll på henne.

"Jag vet hur man använder flampulver nu Katie."

"Men kära du, tänk om han kommer bort. Hur ska vi kunna förklara det för hans moster och morbror?"

"De skulle vara glada att han var försvunnen, men förskräckta över att behöva höra om mer freak-händelser", observerade Luna drömmande och Harry ryckte till vid det sista ordet.

"Alldeles för rätt." morrade Ron.

"De skulle inte bry sig om det", förklarade Harry lugnande. "Dudley skulle tycka att det var ett strålande skämt om jag försvann upp i en skorsten. Bekymra er inte för det."

"För att vara ärlig så lät det som något Fred skulle säga." Mrs Weasley gömde sitt ansikte i sina händer. "Hur skulle jag kunna veta att han var allvarlig?"

"Varför just jag?" Krävde Fred. "George skulle också säga något i den stilen."

"Nåja, låt gå för det då, du får ge dig iväg efter Arthur", sade mrs Weasley. "När du kliver in i elden, så säg vart du ska…"
"Och håll armbågarna tätt intill sidan", rådde honom Ron.

"Bra råd." sade Angelina och gnuggade sina egna armbågar.

"Och slut ögonen", sade mrs Weasley. "Sotet…"

Eleanor fnös irriterat när hon läste det. "Hur ska han hålla ögonen stängda och fortfarande se vilket öppning som är den rätta?" frågade hon släpigt.

"Skruva inte på sig", sade Ron. "För då skulle du mycket väl kunna falla ner ur fel skorsten."

"Men du får framför allt inte gripas av panik och kliva ut för tidigt. Vänta tills du får syn på Fred och George."

"Ytterligare igen. Hur ska han kunna se dem ifall han blundar?"

Harry ansträngde sig intensivt för att komma ihåg allt medan han tog en nypa flampulver och gick fram till den öppna spisen.

"För mycket information." stönade Remus, han hade en stark känsla av att något skulle gå väldigt fel.

Han drog ett djupt andetag, strödde ut pulvret i lågorna och tog ett steg framåt. Elden kändes som en varm bris. Harry öppnade munnen och svalde omedelbart en massa het aska.
"D-Dia-gongränden", hostade han fram.

Som på en signal så stönade alla i salen. "Det var inte att tala tydligt mr Potter." förmanade McGonagall.

"Vart tror ni att han hamnande efter stamningen?" frågade Lavender nervöst.

"Absolut inte i Diagongränden." suckade Narcissa.

Det kändes som om han sögs ner i ett jättelikt avloppshål. Han verkade snurra runt väldigt fort… dånet var öronbedövande… Han försökte hålla ögonen öppna men de virvlande gröna flammorna fick honom att må illa… Någonting hårt stötte emot hans armbåge och han drog in den tätt intill kroppen,

"Verkligen Harry, sättet du beskriver saker på får en nästan att känna det själv. Allt är så otroligt beskrivande", Berömde Hermione stolt.

medan han virvlade allt snabbare… nu kändes det som om kalla händer slog honom i ansiktet…

"Harry, vilken adress sade du att din kusin bodde på nu igen?"

"Privet Drive nummer… vänta lite, varför vill du veta det Dean?"

"Åh ingen anledning, och han gick i skolan vart?"

"Dean." varnande Harry oh blängde på sin vän.

"Vi sju ska bara ha ett litet samtal med honom, inget att oroa dig för." svarade Dean lugnt medan han snurrade sin trollstav mellan sina händer, av blickarna de andra i femte året i Gryffindor hade så inkluderade "samtalet" en hel del smärta.

"Läs bara Brainstone." suckade Harry medan Dean gnäller sorgset.

När han kisade genom glasögonen såg han en suddig ström av öppna spisar och skymtade glimtar av rum utanför dem… Baconsmörgåsarna skvalpade runt i magen på honom… Han slöt ögonen igen och önskade att färden snart skulle ta slut, och så med ens föll han pladask på näsan ner på en kall sten och kände hur glasögonen sprack.

"Man skulle tro att han skulle nämna att ta av sig glasögonen. Han är den enda som använder det", fräste Ginny.

"Han kanske gjorde det." Harry kände bara att han behövde försvara Percy, även om han kallade honom för en lögnare så brydde Harry sig fortfarande om honom. "Alla pratade ganska högljutt och i mun på varandra.

Yr och blåslagen, täckt med sot, tog han sig försiktigt på fötter igen och höll upp sina sönderslagna glasögon för ögonen. Han var alldeles ensam, och var han befann sig hade han ingen aning om.

"Helt perfekt. Kan något gå rätt för dig?"

"Jag fick en ny familj och vänner." svarade Harry mjukt på Lees fråga.

Allt han kunde se var att han stod i en öppen murad spis i något som såg ut som en stor, svagt upplyst trollkarlsbutik – men sakerna här inne kunde nog aldrig tänkas stå på Hogwarts skollista.

"Varför får jag en väldigt dålig känsla om vart han är?" jämrade sig Parvati.

En glasmonter intill innehöll en skrumpnad hand på en kudde, en blodfläckad kortlek och ett stirrande öga av glas. Masker med ondskefullt utseende sneglande lömskt från väggarna, en hög människoknotor låg på disken och rostiga, spetsiga instrument hängde från krokar i taket. Men det värsta var att den mörka, trånga gatan som Harry såg genom det dammiga butiksfönstret definitivt inte var Diagongränden.

"Farligt ställe för dig att vara på Potter." Grymtade Moody och nästan alla rycker till, han hade varit så tyst att de hade glömt bort honom helt och hållet.

"Var är han?" Frågade Seamus och såg ängslig och upphetsad ut samtidigt.

"Du borde verkligen tacka din skyddsängel för att du inte blir skadad, unge man." Harry förstod att Sirius röst skulle ha varit sträng ifall han hade kunnat prata. "Och det är bäst att jag inte hör om att du återvänder tillbaka dit."

"Jag planerar inte på det." försäkrade Harry honom hastigt, fast han rodnade svagt av förlägenhet.

"Jag har förstått att platsen är förbjuden, men var är han?" krävde Angelina irriterat, Remus nickade instämmande, efter att inte ha känt igen beskrivningen.

"Borgin och Burkes, Svartvändaregränden." Gnisslade Madam Bones ut med rynkad panna. McGonagalls läppar tunnades ut i missnöje medan Remus började massera sina tinningar. Tonks och Charlie utbytte förvånade blickar medan många andra skruvade på sig obehagligt eller upphetsat.

Ju fortare han slapp ut därifrån, desto bättre. Med näsan fortfarande ömmande efter det hårda fallet mot spishällen listade sig Harry snabbt och tyst mot dörren, men innan han hunnit halvvägs över golvet dök det upp två figurer på andra sidan dörrglaset – och en av dem var verkligen den sista person Harry önskade möta just nu när han stod här vilsekommen, täckt av sot och med sönderslagna glasögon. Det var nämligen Draco Malfoy.

"Och säg mig Draco, varför befinner du dig där? Hmm, sade jag inte att du aldrig fick gå in där?" Malfoy ryckte nästan till åt den ilskna rösten hans mamma hade, men stoppar impulsen.

"Jag gick inte själv. Jag följde bara med far." Narcissa grimaserade åt det, självklart så var Lucius tvungen att ta med hennes son dit.

Remus stönade. "Så du är inte bara på en extrem farlig plats, men en från Voldemorts innersta cirkel är i samma rum som dig,"

Harry ryckte på axlarna. "Är det inte så det alltid fungerar med mig?" frågade han sarkastiskt.

"Han som inte får nämnas är död. Han är inte tillbaka."

"Vi läste om att han existerar igår, kommer ni ihåg det. Alla böckerna berättar sanningen och jag mötte Voldemort i mitt första år. Han återvände förra året, Malfoy senior var där, han är med i Voldemorts innersta cirkel, få det igenom era tjocka skallar.

"Lögner. Lucius är en respekterad medlem av ministeriet och var utsatt för imperiusförbannelsen."

"Merlin, vem var dum nog att kasta en confundus över de två?"

"Straffkommendering mr Potter!"

"För vad? Jag talar bara sanningen tillskillnad från ert korrupta, egoistiska, idiotiska…" för varje ord så höjde Harry sin röst.

"Harry, det räcker. Gör inte saker värre." mumlade Ginny plötsligt och grep tag i hans hand. "Andas djupt och räkna till tio. Okej."

Harry slöt sina ögon och andades tungt medan han räknade tyst, tillslut slog han upp ögonen igen. "Ledsen för att jag höjde min röst, jag har bara en del problem med Ministeriet som jag är säker på kommer förklaras i böckerna. Jag har också en del ilske-problem, tack för hjälpen, Ginny."

"Wow Harry, påminn mig och att inte göra dig arg."

"Det där var inget Susie. Det kanske var en sju av tio, nio kommer dyka upp i bok fem förmodligen." Säger Ron allvarligt och Susan räckte ut tungan åt sitt smeknamn.

"Om det där var en sjua, vad sjutton är en tia?" frågade Oliver spänt.

"När han är så arg att han inte ens skriker. Du vet han viskar i en dödligt tyst röst och temperaturen i rummet sjunker. Det är som om själva döden skulle prata med en."

"Kom igen. Det var en jäkla gång för veckor sedan" stönade Harry.

"Harry, Dennis har fortfarande mardrömmar om den händelsen."

"Vill vi ens veta?" frågade Bill med ett leende.

"Vi berättar när vi kommer till femte boken. Vi vill inte avslöja allt för mycket, vill vi nu?" sade Hermione med ett retsamt leende och alla stönade.

om honom. Han kastade sig in i det och drog igen dörrarna, men lämnade en liten springa att kika ut igenom.

Remus och Sirius utbytte förbittrade blickar medan Moody morrade.

"Harry", började Tonks som om hon pratar med en femåringen, ganska likt Umbridges röst när Harry tänkte efter. "Du är på en främmande plats som verkar vara full av mörk magi och du klättrar in i ett skåp som du inte har någon aning om vad den gör?"

Harry ryckte på axlarna. "Jag var tolv och mer bekymrad över Malfoy. Dessutom var det bara ett skåp.

"Låter som ett försvinnande skåp", grymtade Moody.

"Vilket betyder att om du hade stängt dörren så har vi ingen aning om vart du skulle ha kunnat hamna." avslutade Remus spänt innan han upptäckte att Harry inte lyssnade, istället satt han med nerböjt huvud tillsammans med Hermione och Ron.

"Försvinnande skåp! Finns det inte ett här på Hogwarts?" frågade Ron oroligt.

"Jo, nämnde inte tvillingarna något om det och Peeves kraschade väl det i ditt andra år för att hjälpa dig ut från straffkommendering?" rabblade Hermione upp i en upphetsad röst.

"Inser ni vad det betyder. Ifall dödsätarna får reda på det här så har de fri entré rakt in i Hogwarts. Tänk på hur mycket skada de kan lyckats göra. Vi måste hitta det och göra oss av med det innan någon annan inser det, någon av böckerna kanske kan berätta mer om det." avslutade Harry i en dämpad viskning.

"Hallå, jorden till Gyllne trion", avbröt Neville dem. "Vad pratar ni om?"

"Inget viktigt, vi diskuterade bara en del möjligheter", svarade Harry undvikande. "Å jag vet att det var dumt att hoppa in i skåpet men vem vet vad som hade hänt ifall de två hade upptäckt mig. Jag stängde i alla fall inte dörren helt och hållet." Harrys röst var frånvarande medan han funderade på vart skåpet befann sig och missade därför Remus godkännande blick.

Några sekunder senare pinglade klockan över dörren och Draco Malfoy klev in i butiken. Mannen som följde efter kunde inte vara någon annan än hans far. Han hade samma bleka, spetsiga ansikte och precis likadana kalla, gråa ögon. Mr Malfoy gick igenom butiken medan han likgiltigt betraktade de utställda föremålen och ringde sedan i en klocka på disken innan han vände sig om och sade: "Rör ingenting Draco."

"Bra råd i den butiken. Det mesta är förbannat."

Malfoy, som hade sträckt sig efter ögat av glas, sade: "Jag trodde du skulle köpa mig en present."

"Jag sa att jag skulle köpa dig en racerkvast", sade hans far och trummade med fingrarna mot disken.

"Enda anledningen att han ville ha en var för att jag hade en." mumlade Harry till Ron som nickade, han kunde helt klart se Malfoy vilja ha något av den anledningen.

"Vad ska det tjäna till när jag inte är med i elevhemslaget?" sade Malfoy och såg både sur och ilsken ut. "Harry Potter fick en Nimbus Tvåtusen förra året. Med särskilt tillstånd från Dumbledore så att han kunde spela för Gryffindor. Han är inte ens särskilt duktig, det är bara för att han är berömd…

"Wow, snacka om svartsjuk." skrockade Charlie. "Det rullar i vågar från honom.

"Hur kan du säga att Harry inte är något bra." krävde Fred ilsket.

"Han är den bäst sökaren Hogwarts någonsin har sett." påpekade George.

"Våga inte säga emot Harry." inflikade Oliver utan att se på honom och Harrys mun föll öppen.

"Berömd för att han har ett idiotsikt ärr i pannan…"

"Som om jag vill ha ärret." fräste Harry medan han drog upp knäna mot bröstet.

Malfoy böjde sig fram för att titta närmare på en hylla fylld med dödskallar. "Alla tycker han är så smart, fantastiske Potter med sitt ärr och sin kvast…"

"Jag är förvånad över att Lucius inte har satt stopp för det än." anmärkte Sirius medan han funderade på hur han skulle göra om Harry någonsin agerade så.

"Jag med." sade Narcissa fundersamt. "Han måste ha haft en del att tänka på. Han brukar sätta stopp för sånt mycket snabbare."

"Det där har du sagt minst tjugo gånger redan", sade mr Malfoy med en isig blick på sin son. "Och jag vill påminna dig om att det inte är… välbetänkt… att visa sig avigt inställd till Harry Potter, i synnerhet inte när de flesta av vårt trollkarlssläkte betraktar honom som hjälten som fick Mörkrets herre att försvinna…

"Verkligen. Vi borde skriva till Malfoy senior." flinade Fred.

"Och låta honom veta att Drakey aldrig lärde sig den läxan."

"Och att han kanske måste kanske påminna honom."

"Ett strängare straff är definitivt nödvändigt", avslutade tvillingarna tillsammans.

"Åh, mr Borgin." En krumryggad man med flottigt hår, som han strök tillbaka från pannan hade dykt upp bakom disken. "Mr Malfoy, så roligt att se er här igen", sade mr Borgin med en röst som var lika oljlig som hans hår.

"Vem hade vetat. Vi har hittat din försvunna kusin, Serverus." sade Trelawney med ett flin och alla blev tysta i chock innan de brast ut i hysteriskt skratt, dels för vem som hade sagt det.

"Mama T, vem hade vetat att hon kunde ha varit så rolig." frustade Neville.

"Mama T?"

"Ett smeknamn." svarade alla från Gryffindor i femte året.

"Det är mig ett sant nöje att- och unge mr Malfoy är också med – ytterst angenämt. Vad kan jag stå till tjänst med? Jag måste få visa er en sak som kommit in just i dag, till ett mycket rimligt pris…"

"Jag ska inte köpa något idag, utan jag har kommit för att sälja", sade mr Malfoy

"Bra att han är orolig." Grymtade Moody, framåtlutad. "Vad skulle jag inte ge för att kunna fånga honom för någon.

"Jag också." mumlade Mr Weasley. "Inte för att jag inte försöker. Han lyckades bara bli av med allt jag hade kunnat skicka honom till Azkaban för."

"Så du gjorde razzior mot honom." flinade Remus.

"Hade en ganska bra aning om vart jag skulle leta", han skickade en blick mot trion innan han skrattade. "Åh, utseendet på hans ansikte när vi öppnade det hemliga rummet."

Harry och Ron gav varandra diskreta high fives, vilket inte gick obemärkt förbi tvillingarna och Lee eller marodörerna.

"Sälja?" leendet i mr Borgins ansikte tunnades ut.

"Ni har förstås hört att Ministeriet tänker genomföra ännu fler razzior", sade mr Malfoy och tog fram en pergamentrulle ur innerfickan. Han rullade ut det så att mr Borgin kunde läsa. "Jag har några… hmm… föremål hemma som skulle försätta mig i en pinsam situation om Ministeriet skulle komma på besök…"

Madam Bones höjde ögonbrynet medan hon höjde sin fjäder, och hoppades att Harry skulle höra något viktigt.

Mr Borgin tryckte fast en pincené på näsan och tittade igenom listan. "Ministeriet skulle väl inte understå sig att besvära er, sir?"

"Han vill bara behöva undvika att betala mutor till Fudge." viskade Kingsley till madam Bones som nickar medan hon gjorde anteckningar, båda av dem hatade hyckleriet som var deras regering.

Mr Malfoy krökte på läpparna. "Jag har inte fått nåt besöka av dem än. Namnet Malfoy inger fortfarande en viss respekt, men Ministeriet lägger sig i mer och mer hela tiden. Det går rykten om en ny mugglarskyddslag – det är säkert den där malätne, mugglarälskande token Arthur Weasley som ligger bakom den…"

Weasley barnen skrek ut ilsket, deras röster överlappade varandra så att deras ord inte kunde urskiljas. Mrs Weasley slets mellan att tillrättavisa det för deras språk eller att ansluta sig till dem.

Mr Weasley slöt ögonen, han visste att hans flicka inte skulle råkat ut för vad hon gjorde om det inte vore för lagförslaget.

"Jag tror." sade Remus långsamt och såg till att Weasley familjens överhuvud lyssnade. "Att detta lagförslag är mycket bra och att något som borde ha inletts för många år sedan." alla vuxna instämde i det och Mr Weasley log tacksamt men hans ögon var fortfarande sorgsna.

Harry kände hur han blev alldeles het av ilska.

"… Och som ni förstår, kan vissa av de här giftblandningarna ge intryck av…"

Madam Bones tillät sig ett leende medan hon antecknade det.

"Jag förstår mr Malfoy", sade mr Borgin. "Få se nu…"

"Kan jag få den där?" avbröt Draco och pekade på den skrumpna handen på kudden.

"Å, den hjälpande handen!" sade mr Borgin, som övergav Mr Malfoys lista och skyndade fram till Draco. "Om man sätter ett stearinljus i den så lyser den bara för den som håller i handen. Tjuvars och rånares bästa vän! Er son har god smak."

"Användbart." godkände Moody.

"Helt jävla briljant." andades Fred och delade en blick med sin tvilling.

"Jag undrar om vi kan kopiera det på något sätt?" sade George ivrigt samtidigt som de började viska upphetsat med varandra. Mrs Weasley stönade, när skulle de inse att deras dröm bara var det, en dröm? De hade inte ens pengar för det.

"Jag hoppas verkligen att min son ska bli någonting bättre än en tjuv och en rånade, mr Borgin", sade Mr Malfoy kyligt, och Mr Borgin sade hastigt. "Det menade jag itne heller, jag beklagar om ni fick intrycket…"

"Men om hans skolbetyg inte blir bättre", sade Mr Malfoy ännu kyligare, "blir det kanske det enda han duger till."

"Kompis, hur kunde du hålla tyst?" Frågade Ron medan han och tvillingarna skrattade hysteriskt, och flera stycken runt om i salen anslöt sig.

"Jag bet nästan av min hand för att inte skratta högt." medgav den mörkhåriga tonåringen medan han flinade. "Ett av mina favoritminnen när det gäller Malfoy."

"Det är inte mitt fel." Försvarade sig Draco. "Alla lärarna har gullegrisar, den där Hermione Granger…"

"Om du vill uppnå höga betyg får du kämpa för det, Draco", avbröt Narcissa lugnt. "Jag tvivlar på att Hermione får sina betyg utan att plugga mycket för dem."

"Jag tycker snarare du borde skämmas över att en flicka med mugglarbakgrund överträffar dig på vartenda examenprov", fräste Mr Malfoy.

"Oroa er inte, han är bara sur för att Lily slog honom när det gällde poäng", viskade Narcissa.

"Jag trodde att han var äldre än Mrs Potter."

"Ja, jag gillar bara att gnida in det i hans ansikte." erkände Narcissa med ett svagt leende och flera personer började värmas upp mot henne, hon verkade inte vara så tokig

"Ha ha!" sade Harry halvhögt, glad över att se Dracos både generade och ilskna min.

"Det är likadant överallt", sade Mr Borgin med sin oljliga röst. "Äkta trollkarlsblod blir allt mindre värt…"

"Blod spelar ingen roll. I två generationer på raken har två mugglarfödda häxor varit etta i årskursen", sade McGonagall självbelåtet, stolt över att båda av dem tillhörde hennes elevhem.

"Inte för mig", sade mr Malfoy med vibrerande näsborrar.

"Nej, mr Malfoy, inte för mig heller." sade Mr Borgin med en djup bugning.

"Snacka om att suga upp för någon." fnös Alicia irriterat.

"I så fall kanske vi kan återvända till min lista", sade Mr Malfoy kort. "Jag har lite bråttom, Borgin, jag har viktiga affärer på ett annat ställe idag."

Harry morrade ilsket vilket fick alla blickar att vändas mot honom. Han viftade bort alla berörda utseenden. "Ni kommer förstå i slutet av boken", sade han kort medan hans ögon flimrade mot Ginny som hade krupit in i Lunas famn.

De började köpslå, Harry såg nervöst hur Draco kom allt närmare hans gömställe, medan han granskade de utställda föremålen.

"Låt honom inte bli upptäckt", bad jagarna tillsammans medan de grep tag i varandras händer.

Han stannade upp för att titta närmare på en lång reprulle som använts till hängning och för att hånflinande läsa vad det stod på ett kort som var fastsatt på ett praktfullt halsband av opaler; Varning: får ej vidröras. En förbannelse vilar över detta smycke. Det har hittills tagit livet av nitton mugglarägare.

"Det där måste förstöras." sade Mr Weasley ilsket.

"Det är bara en av många liknande saker i butiken." informerade Narcissa alla." Lucy borde inte ha tagit med Draco in där och Harry." hennes ögon flög över mot tonåringen. "Ska vara tacksam att han kom ut levande."

Draco vände sig om och fick syn på skåpet rakt framför sig. Han gick fram mot det… han sträckte ut handen efter handtaget och…

"Det är nästan som om han drogs till dig." sade Hermione eftertänksamt.

"Han kunde nog höra mig." Harry ryckte på axlarna." Jag andades ganska tungt, med att försöka att inte skratta och sånt."

"Naturligtvis var det inte faran som hade dig upphetsad", suckade Remus men han hade ett litet leende på läpparna.

"Då var vi färdiga här", sade Mr Malfoy borta vid disken. "Kom nu, Draco!" Harry torkade sig i pannan med ärmen då Draco vände sig bort.

"Har du någon aning om vilken tur du har?" frågade Oliver lättat och Harry nickade kort, hans tur funkade åt båda hållen, den fick honom i problem men hjälpte honom också ut ur den.

"Adjö då, mr Borgin. Då förväntar jag mig att nu kommer och hämtar varorna på herrgården i morgon."

"Mr Potter, tack för att höra det där samtalet. det är inte mycket men det är en början på att få starta en till utredning." Madam Bones log vid tanken på det.

"Det var en ära att hjälpa dig madam." svarade Harry med en blinkning.

I samma ögonblick dörren hade stängts efter dem försvann mr Borgins oljiga och inställsamma min.

"Det är klart han suger upp åt Malfoy." muttrade Bill.

"Jo, du måste erkänna att Borgin förmodligen får större delen av sin verksamhet från Malfoy och hans vänner." sade Kingsley och Fudge blängde på honom.

"Adjö själv, min bäste mr Malfoy, och om rycket talar sant, har ni inte sålt mig hälften av allt det som ligger undangömt i er herrgård…"

"Är inte det sanningen." muttrade Narcissa innan hennes ansikte lös upp, hon undrade vad Amelia skulle säga om ett anonymt tips om exakt var Lucius hade gömt alla mörka saker.

Ilsket muttrande försvann Mr Borgin in i ett rum innanför. Harry väntade en minut för den händelse han skulle komma tillbaka och smög sedan så tyst han kunde ut ur skåpet, förbi glasmontrarna och vidare ut genom butiksdörren.

"Ut ur stekpannan och in i elden." sade Tonks och tjänade några förvirrande blickar från de renblodiga.

Med de trasiga brillorna pressade mot ögon tittade han sig omkring. Han hade kommit ut i en smutsig gränd där det enbart verkade ligga butiker som hade med svartkonst att göra. Den som han just hade lämnat, Borgin & Burkes, såg ut att vara den största, men i butiken mittemot fanns ett otäckt skyltfönster med skrumpnade huvuden.

Och två dörrar längre bort sågs en väldig bur som myllrade av jättestora svarta spindlar.

Ron rös. "Det är klart att du bara var tvungen att hitta spindlar. Ett helt kvarter av dåliga saker och du nämner spindlar."

"Inte alla har din rädsla för dem", påpekade Hermione förnuftigt.

"Jag har goda skäl", muttrade han och skickade en blängande blick mot tvillingarna som bad om ursäkt igen.

"Jag gillar dem inte så mycket heller", beslutade Hannah och gjorde en grimas.

Två luggslitna trollkarlar betraktade honom ur skuggan av en port medan de förde ett mumlande samtal. Harry, som kände sig skärrad, skyndade vidare i hopp om att han trots allt skulle lyckas hitta ut därifrån. En gammal träskylt som hängde över en butik där man sålde giftiga stearinljus upplyste honom om att han befann sig i svartvändargränden. Det var inte till stor hjälp, eftersom Harry aldrig förr hört talas om platsen. ´

"Hagrid borde ha pekat ut platsen för dig när han tog dig till Diagongränden. Hur annars skulle du kunna veta att inte gå in där." muttrade Remus.

"Åh andra sidan hade det kunnat resultera i att Harry försökte gå in där", påpekade Dean lugnt.

Han hade förmodligen inte talat tydligt nog då han klev in i brasan hos familjen Weasley och fick munnen full av aska.

"Det menar du inte." hånade Zacharias.

"Uppvuxen bland mugglare och ingen tog sig tid att förklara om trollkarlsvärlden för mig, hur skulle jag kunna veta om sånt?"

Medan han kämpade för att inte gripas av panik funderade han på vad han skulle ta sig till.

"Du har väl inte tappat bort dig, lille vän?" sade en röst i örat på honom. Harry hoppade till av förskräckelse. En ålderstigen häxa stod framför honom. Hon bar på en bricka men någonting som var förfärande likt människonaglar, utdragna från roten.

"Varför?" frågade Ginny äcklat. "Varför skulle någon vilja ha naglar?"

Snape hånlog. "En hel del av de mörkare trolldryckerna inkluderar sådana ingredienser."

Hon gav honom ett illvilligt leende som avslöjade hennes maskstungna tänder. Harry backade undan.

"Det kallas tandhygien", snäste Hermione, hon tog det väldigt seriöst med tanke på att hennes föräldrar var tandläkare.

"Nej, visst inte", sade han. "Jag ska bara…"

"Harry! Va i all världen gör du här?"

"Hagrid till undsättning." vrålade tvillingarna ut medan de som brydde sig om Harry slappnade av.

Harrys hjärta tog ett skutt. Detsamma gjorde häxan. Ett lass av fingernaglar från brickan dråsade ner över fötterna på henne och hon svor och förbannade vid åsynen av en jättelik gestalt som visade sig vara Hagrid, skogsvaktaren på Hogwarts. Han kom klivande emot dem med stora steg och hans skalbaggesvarta ögon blixtrade ovanför det stora borstiga skägget.

"Hagrid!" kraxade Harry lättad. "Jag hamnade fel… flampulvret…" Hagrid grep Harry i kragen och drog bort honom från häxan. Hans häftiga rörelse slog brickan ur händerna på henne.

"Han behöver inte vara så grov." tänkte Sirius klagande, han visste att Hagrid hade hjärtat på det rätta stället men han kunde ha skadat Harry.

Hennes rasande skrik följde dem hela vägen genom den slingrande gränden ut i det klara solljuset.

"Du vet, jag tror att du precis skaffade dig en ny fiende."

"Toppen, skicka henne ett brev och meddela henne att hon behöver ställa sig i kö, gör ni?" frågade Harry sarkastiskt.

Där upptäckte Harry en bekant snövit marmorbyggnad lite på avstånd: Gringrotts bank. Hagrid hade lotsat honom rätt in i Diagongränden.

"Som du ser ut!" sade Hagrid barskt och borstade av sot från Harry med en kraft som nästan fick honom att åka på huvudet ner i en tunna med drakgödsel utanför apoteket.

Tvillingarna brast ut i skratt när de föreställde sig bilden.

"Det är inte så illa, drakgödsel", sade Charlie vilket fick skratten att öka.

"Charlie, det är bäst för dig att du inte har hamnat i det." sade Mrs Weasley och betraktade sin son strängt.

Han ryckte på axlarna. "Ibland är det oundvikligt."

"Inte konstigt att du inte har en flickvän." fnös Bill.

"Smyga omkring i Svartvändargränden, nej, vet du va… de e en farlig plats, Harry… Jag vill inte att nån ska få se dej på ett sånt där ställe…"

"Naturligtvis så blir jag dömd mycket hårdare än någon annan och har de flesta ögonen på mig", fräste Harry.

"En del av paketet." sade Kingsley ursäktande. "Du är pojken som överlevde. Du är berömd och alla vill veta vad du gör."

"Jag vill inte vara berömd." skrek tonåringen.

"Hey," sade Sirius stilla och lutade sig framåt så att han kunde se honom i ögonen. "Vi vet det och vi är inte de som dömer dig."

"Förlåt." mumlar Harry och tittar ner i marken.

"Hm, kanske var det en bra ide att ha Happy Go Lucky James att bli ihop med någon som hade så hett temperament som Lily." funderade Narcissa och skickade en blinkning mot Harry som log trevande. "Hon skulle ha exploderat mycket tidigare och det skulle ha tagit evigheter att lugna ner henne."

"Påminn mig inte." kom svaret på pergamentet och Sirius var glad att se sin gudson le.

"Det har jag faktiskt fattat", sade Harry och vek undan då Hagrid gjorde en ansats att borsta av honom igen. "Jag har ju redan sagt att jag hamnade fel – vad gjorde du där förresten?"

"Det finns en hel del intressanta butiker nere i Svartvändargränden." påpekade Tonks. "Inte alla av dem är mörka. Det är bara farligt att ta sig till dem för vanligt folk."

"Hur vet du det Nymphadora?" frågade Sprout med glimten i ögat.

"Jag är en vuxen." utbrast Tonks medan hon rodnade lätt. "Och en auror för den delen. Jag måste gå ner dit ibland. Och kalla mig inte Nymphadora."

"Och hur gammal var du första gången du gick ner där? Frågade Remus roat med ett leende som fick henne att rodna ännu mer.

"Är det inte nära lunchtid?" ropade hon högt istället och ignorerade hans blick. "Harry måste äta regelbundna måltider.

"Lämna mig utanför det här." skrattade Harry.

"Jag höll på å leta efter ett utrotningsmedel mot köttätande sniglar", brummade Hagrid. "Dom äter opp skolans kålhuven. Du e väl inte ensam?"

Ron och Neville gjorde grimaser. "De kan förstöra så många de vill." deklarerade Neville.

"De är bra för dig", sade Hermione strängt medan Mrs Weasley höjde ett ögonbryn när hon såg på sin son.

"Jag bor hos familjen Weasley för ögonblicket, men vi kom bort från varandra", förklarade Harry. "Jag måste leta reda på dem."

De började gå nerför gatan tillsammans. "Hur kommer de sej att du aldrig svara på mina brev?" sade Hagrid medan Harry småsprang bredvid honom för att hinna med (han måste ta tre steg för varje kliv Hagrid tog med sina väldiga kängor)

Harry förklarade allt för honom om Dobby och familjen Dursley.

"Du förklara inte allt, Harry." Hagrid rynkade på panna frustrerat.

"Det hade inte gjort någon skillnad ifall jag hade gjort det", var Harrys enda svar och flera stycken rynkade nu på pannan.

"Förbaskade mugglare", brummade Hagrid. "Om jag bara hade vetat…"

"Harry! Harry! Här är jag!"

"Någon verkar ivrig att få din uppmärksamhet." märkte Dean flinandes. "Kanske ett fan?"

Harry tittade upp och fick se Hermione Granger, som stod överst på den vita trappan till Gringrotts. Hon sprang ner för att möta dem, med det yviga håret fladdrande i luften.

"Vad har hänt med dina glasögon? Hej, Hagrid…

"Inget, Hej, Harry. Det är så kul att se dig." hånade Harry lekfullt. "Nej, det var. Vad har du gjort med glasögonen unge man?" han skrattade när han duckade från hennes slag.

"Å, det är underbart att se er båda igen… ska du in till Gringrotts, Harry?"

"Så snart jag hittat familjen Weasley", sade Harry.

"Då behöver du inte vänta nåt längre", flinade Hagrid.

Harry och Hermione såg sig om; där kom Ron, Fred, George och Mr Weasley springande mot dem från folkmyllret på gatan, alla med oroliga ansikten.

"Klart vi var oroliga, du försvann bara", utbrast Ron och Harry log fåraktigt.

"Harry", flåsade Mr Weasley. "Vi hoppades att du bara hade kommit en spisöppning för långt…" Han torkade sin svettglänsande kala hjässa. "Molly är alldeles ifrån sig –hon är på väg hit nu."

"Vart kom du ut nånstans?" frågade Ron.

"Svartvändargränden", sade Hagrid bistert.

"Jag visste inte att Hagrid hade en dyster ton." Charlie såg förvånad ut. "Det är verkligen svårt att föreställa sig."

"Jag har hört det mer än ett par gånger." erkände Harry och flera stycken vände sig chockat mot honom.

"Va häftigt!" utbrast Fred och George i kör.

"Vi har aldrig fått lov att gå in där", sade Ron avundsjukt.

"Och ni kommer aldrig få det", sade Mrs Weasley bestämt.

Ron gjorde en grimas när han tänkte på spindlarna. "Jag är inte säker på att jag vill det nu."

"Vi vill fortfarande det", protesterade tvillingarna. Deras ögon blev glansiga över tanken på experimenten de kunde göra med de objekten som skulle finnas där utan att behöva betala Dungs löjliga priser.

"Fattas bara annat, ta mej tusan", brummade Hagrid. Mrs Weasley dök nu upp inom synhåll, i full galopp och med handväskan vilt svängande och Ginny klamrande sig fast vid den andra.

"Ursäkta mig, det var hon som hade ett järngrepp om min hand. Jag kunde inte ens röra min hand efter det", protesterade Ginny.

"Åh, Harry… å, käre lille vän… du kunde ha hamnat var som helst…" Flämtande efter andan drog hon fram en stor klädborste ur väskan och började borsta av resterna av sotet som Hagrid inte hade lyckats banka bort.

"Varför hade du ens en klädborste ur väskan?"

"Man vet aldrig när det kan behövas", svarade hon vänligt på Ernies fråga.

Mr Weasley tog Harrys glasögon, gav dem ett lätt slag med trollstaven och lämnade tillbaka dem så gott som nya.

"Du stod bara där och såg ut som om du väntade på att få värsta utskällningen", suckade Ron.

"Jag skulle hata att tänka på vad hans släktingar skulle göra med honom i den situationen."

Harry rös. "Jag också", sade han tyst och Sirius blängde så bra han kunde på Hermione för att påminna hans gudson om Dursleys.

"Ja, nu måste jag kila", sade Hagrid medan Mrs Weasley tacksamt kramade hans hand. ("Svartvändargränden! Tänk om du inte hade hittat honom, Hagrid!")

"Jag hade nog blivit kidnappad och inte synas till igen någonsin." svarade Harry med en lätt grimas.

"Vi ses på Hogwarts" och han stegade iväg med långa kliv och axlarna högre än någon annan i folkmyllret på gatan.

"Kan ni gissa vem jag såg hos Burgin & Burkes?" sade Harry till Ron och Hermione då de klev uppför trappan till Gringrotts. "Malfoy och hans pappa."

"Köpte Lucius Malfoy nånting?" sade Mr Weasley skarpt bakom dem.

"Hur kunde du! Hela sommaren har du och mamma skällt, tjatat och gnällt om att vi inte får tjuvlyssna och så går du och gör det själv. Du är en hycklare!"

"Vad har ni försökt tjuvlyssna på?" Frågade Katie sin pojkvän.

"Åh du vet vår gamla kortgrupp, de har startat sin egna och vägrar låta oss vara med trots att vi är proffs på kortspel, så vi försökte tjuvlyssna på dem för att få veta varför vi inte fick vara med, av någon anledning blev de arga." Svarade Fred med en suck och nästan alla såg chokade eller förvånade ut, de enda som egentligen inte gjorde det var några medlemmar i DA som listade ut att de hade en mer avancerad försvarsgrupp mot Voldemort.

"Jag trodde vår kortgrupp skulle vara en hemlighet." Väste Hermione ut mellan sammanbitna tänder.

"Oroa dig inte så mycket Hermione. Alla kommer ändå få veta i femte boken." George himlade med sina ögon.

"Nej, tvärtom, han sålde saker."

"Jaså. Då är han alltså orolig", sade Mr Weasley med bister tillfredsställelse. "Å, vad jag önskar att jag kunde sätta dit Lucius Malfoy för nånting…"

"Då är vi två Arthur."

"Varför skulle du vilja sätta dit honom?" frågade mr Weasley förvånat.

"Mitt äktenskap är kärlekslöst och var arrangerat. Tillskillnad från min kusin så vågade jag inte kämpa emot vår familjs åsikter, kanske var det bra att jag inte gjorde det för han slutade upp som den värsta av oss alla. Och jag hade ingen jag älskar som min syster, så jag höll tyst."

Harry kunde inte låta bli att bli ilsken åt Narcissas ord, han förstod att hon inte kunde bete sig som om Sirius var oskyldig, inte än i alla fall. Men var hon tvungen att säga sådana saker om honom, det skulle skada hans gudfar, han visste att precis som han kände sig skyldig för Cedrics död så kände sig Sirius skyldig för hans föräldrars död, skillnaden var bara att Sirius var oskyldig.

"Det är bäst att du är försiktig, Arthur", sade Mrs Weasley skarp, medan en bugande alf vid dörren visade dem in i banken. "Den där familjen kan ställa till problem, så ta dig inte vatten över huvudet."

"Aj mamma, att säga något sådant till pappa." Bill skakade på huvudet.

"Han kan hantera allt som det där krypet kan kasta på honom", nämnde Charlie stolt och tvillingarna skrek ut deras medhållande.

"Du fick det att låta som om du trodde han var svag", fortsatte Bill.

"Tack pojkar." Arthur log mot sina söner, och kände sig stolt över att de tänkte så väl om honom.

"Du tror alltså att jag inte kan mäta mig med Lucius Malfoy?" sade Mr Weasley förnämt, men avbröt sig då han i samma ögonblick fik syn på Hermiones föräldrar, som stod vid den långa disken som sträckte sig genom den pampiga marmorsalen, medan de nervöst väntade på att Hermione skulle presentera dem.

"Vad tänkte dina föräldrar?" frågar Tonks.

"Jo", började Hermione tveksamt. "Det var bara vår andra gång i Gringrotts med svartalfer och professor McGonagall var inte med oss den här gången. De var lite tveksamma när det gällde Mr Weasleys, hm, energi", avslutade hon ursäktande.

Den rödhåriga mannen log försiktigt. "Jag kan komma ut som lite för ivrig."

"De gillade verkligen att prata med dig på Läckande Kitteln dock, men sen med bokhandeln…" hon avslutade inte sin mening.

"Ah ja, det gjorde så att jag inte gjord ett så bra intryck, gjorde jag?"

"Nej, men de förstod när jag förklarade situationen", Hermione log vänligt emot mr Weasley medan de som inte sett händelsen utbytte förvirrade blickar.

"Men ni är ju mugglare!" sade mr Weasley förtjust. "Kan jag inte få bjuda er på nånting att dricka? Vad är det ni har där? Å, ni ska växla mugglarpengar, ser jag. Molly, titta!" Han pekade upphetsat på tiopundssedlarna i Mr Grangers hand.¨

"Han var som ett barn i en godisbutik." viskade Hermione i Rons öra och han frustade till av undertryckt skratt.

"Vi ses här när vi kommer tillbaka", sade Ron till Hermione, då familjen Weasley och Harry leddes vidare mot ingången till sina underjordiska kassavalv av en annan Gringrottsalf. Man kom ner till valven med hjälp av små vagnar som kördes av alfer och som rusade fram på järnvägsspår i miniatyr genom bankens underjordiska tunnlar. Harry njöt av den halsbrytande färden ner till familjen Weasleys valv men kände sig förfärligt illa till mods, mycket värre än han hade gjort i Svartvändargränden, när det öppnades. Det fanns bara en mycket liten hög med silversiklar där inne och en endaste galleon av guld. Mrs Weasley kände efter långt in i hörnen innan hon sopade ner alltsammans i sin handväska.

"Du är ett så sött barn för oroa dig för oss." kuttrade Mrs Weasley.

"Jag önskar att ni skulle låta mig ge er lite." sade Harry tyst. "Jag har mer än jag behöver och ni tar alltid hand om mig."

"Vi tar hand om dig eftersom vi vill det och du förtjänar att han någon som gör det." sade mrs Weasley bestämt. "Vi förväntar oss ingen ersättning."

"Förhoppningsvis så har vi snart en ny minister, en som uppskattar det arbete Arthur gör och betalar honom rättvist." mumlade Kingsley.

Harry kände sig ännu sämre till mods när de kom till hans valv. Han försökte skymma för innehållet medan han skyndsamt öste ner en handfull mynt i en läderpåse.

"Du borde inte skämmas för det Harry, vi förstår alla varför du har så mycket guld. Vi bryr oss inte om det." Ron himlade med sina ögon, han kände sig inte ett dugg avundsjukt på Harry, han förstod nu vad priset hade varit och hur Harry hade fått leva hos mugglarna.

Då alla var tillbaka på marmortrappan utanför, skildes de åt. Percy mumlade något vagt om att han behövde en ny gåspenna. Fred och George hade fått syn på sin bäste vän från Hogwarts, Lee Jordan som också var en mycket bra vän till Harry.

"Klart vi är", Lee flinade och vinkade åt Harry.

Mrs Weasley och Ginny skulle gå till en butik som sålde begagnade klädnader, och mr Weasley ville prompt ta med sig mr och mrs Granger till Den läckande kitteln och bjuda dem på något att dricka.

"Vi ses allesammans på Flourish & Blotts om en timme, så vi kan köpa era skolböcker", sade mrs Weasley innan hon gav sig iväg med Ginny. "Och ni sätter inte en fot i Svartvändargränden!" skrek hon när tvillingarna försvann iväg.

"Och vi höll det löftet. Vi satte inte en fot i Svartvändargränden." flinade tvillingarna tillsammans med Lee.

"De har en hel del intressanta butiker där, men vi köpte inget."

"Ni gick dit. Jag sade ju att ni inte fick det."

"Nej, du sade att vi inte fick sätta en fot där och det gjorde vi inte. Vi förtrollade varandra så att vi inte kunde nudda marken, alltså så satte vi inte en fot där, du måste alltid se till att det inte finns kryphåll." Flinade George och undviker sin mammas bländande blängning.

Harry, Ron och Hermione gick tillsammans nerför den slingrande kullerstensgatan. "Guld-, silver- och bronsmynten skramlade muntert i Harrys ficka och ropades på att användas,

"Medans vi har mycket konstigt här i trollkarlsvärlden så har vi inte talande mynt."

"Jag menade inte bokstavligen", Harry himlade med sina ögon.

Så han köpte tre stora jordgubbs- och jordnötssmörglassar som de belåtet slickade i sig medan de vandrade genom gränden och studerade de många spännande butiksfönstren. Ron tittade länge oh längtansfullt på en uppsättning klädnader i Chudley-kanonlagets färger i skyltfönstret hos "Förstaklassiga quidditchtillbehör",

"En grym affärer." flinade Oliver.

Tills Hermione drog iväg med dem därifrån för att köpa bläck och pergament i butiken intill. I butiken" Skämtartiklar för trollkarlar" stötte de på Fred och George och Lee, i färd med att skaffa sig ett lager av "Doktor Filibusters vatten- och värmesäkra fyrverkeripjäser", och när de pratade med dem passade de själva på att skaffa ett eget lager av skämtartiklar för en del projekt på Hogwarts.

"Vad skulle de vara för projekt?" Frågade Flitwick varsamt.

"Ifall det inte kommer upp i boken så kan vi berätta." Svarade Hermione leendes.

Och i en liten lumpbod fylld med avbrutna trollstavar, vingliga mässingsvågar och gamla mantlar översållade med giftdrycksfläckar fann de Percy, djupt försjunken i en liten och ytterst tråkig bok med titeln Från skolprefekter till makthavare

"För det är en ytterst spännande bok." sade George sarkastiskt.

"Det är egentligen." sade Hermione och tvillingarna stönade. "Bara att läsa om de olika karriärerna och hur ansvaret att vara en perfekt hjälpte dem."

"Hermione." Ron himlade med ögonen. "Vi bryr oss inte."

"Nå, bra då." fräste hon tillbaka. "Det är sådana här saker som får mig förstå lite om hur Percy måste ha känt."

"Han borde ändå inte ha övergivit sin familj." säger Ginny bestämt och blängde på sin äldre vän.

"Jag vet det." svarade hon och kröp ihop från alla blickar hon fick. "Jag säger bara att det inte kan ha varit lätt för honom."

"Hermione har rätt, de gav sig alltid på Percy, lyssnade aldrig på vad han hade och säga och ignorerade honom i princip för att han ville koncentrera sig på sina studier. Kolla bara på det, han spenderade en hel sommar på rummet och ingen försökte ens få honom att lämna det. Han måste ha känt sig övergiven." funderade Harry tyst, han kunde lätt föreställa sig hur Percy hade känt.

Något som Harry tyckte var väldigt konstigt då han året innan hade hört Percy klaga över vilken tråkig bok det var och att han alvarligt skulle förbanna nästa person som ens nämnde den boken, hade han hade råkat ut för några som älskade boken vilket han inte hade kunnat förstå och svurit att aldrig gå i närheten av boken.

"Okej, det är konstigt", medgav Ron motvilligt.

"En biografi över skolprefekter från Hogwarts och deras vidare karriärer", läste Ron högt från bokens baksidestext. "Det låter kolossalt intressant."

"Försvinn här ifrån", fräste Percy innan han blinkade till. "Vad gör ni här egentligen."

"Varför snäste han först av oss?" Harry kunde verkligen inte förstå det.

"Inget, vi kollar bara in butikerna, kom igen. Vi går vidare." svarar Hermione avfärdande innan hon och Ron gick ut ur butiken.

"Hej då Percy, vi ses om en timme… och hade du inte något emot den där boken?" frågar Harry innan han följer efter sina två vänner och lämnar Percy kvar att stirra på boken innan han gav ifrån sig ett frustrerat ljud och smällde ihop boken så långt ifrån sig han kan och rusar ut från butiken.

"Ursäkta mig, men bokälskaren Percy slängde iväg en bok?" frågade Fred i chock och såg upp på sin äldre bror som nickade. "Wow, det måste vara en dålig bok."

"Du har ingen aning." muttrade Percy medan han motstod frestelsen att banka huvudet mot bänken för att glömma bort allt boken hade att säga.

"Han har väldiga ambitioner, Percy." viskade Ron till Harry och Hermione. "Han ha redan planerat alltsammans… han vill nämligen bli Trolldomsminister…" fortsatte han, omedveten om att Percy stod bakom honom med ett smalt leende.

Fudge kastade en orolig och misstänksam blick mot Percy som himlade med sina ögon innan han log sött mot sin chef som försiktigt flyttade sig längre bort från honom.

"Nej Ron, jag sade att jag ville ha en annan minister som faktiskt kan styra landet och inte ta emot mutningar, från en viss Malfoy tillexempel."

"Det ändrades snabbt." muttrade Charlie förbittrat.

"Vad gör du här, jag trodde du läste." frågade hans lillebror förvånat och vände sig om.

"Jag vet inte vad som far i mig. Den där boken ska brännas, Everard förtjänar inte ens titeln författare. Tack Harry för att påminna mig." Suckade Percy medan han kastade en frustread blick mot butiken.

"Everard, som ministern?"

"Hans bror", svarade Percy kort på Chos fråga.

"Okej, varför följer du inte med oss? Förresten, jag är klar med uppsatsen, du kan få den när vi kommer tillbaka." sade Harry leende medan de fortsätter ner längs gatan.

"Vad för slags uppsats?"

"Percy gav mig, Hermione och Ron i uppgift att skriva en uppsats på minst tre sidor om varför vi inte borde sätta våra liv i fara i slutet av vårt första år", mumlade Harry till svar.

"Ah, jag hoppas att du lärde dig något av det. Och tack Percy, för att försöka få honom att inse faran." Remus log smalt mot Percy som nickade kort.

En timme senare styrde de stegen mot Flourish & Blotts. De var långt från ifrån de enda som var på väg till den stora bokhandeln. Då de närmade sig, såg de till sin förvåning en lång kö av folk som trängdes utanför dörrarna och försökte komma in. Orsaken till tumultet avslöjades av en stor banderoll som var upphängd tvärsöver fasaden:

GYLLENROY LOCKMAN

signerar sin självbiografi

Mitt Magiska Jag

I dag kl. 12.30 – 16.30

"Då har vi faktiskt en hans att få träffa honom!" skrek Hermione gällt. "Han har ju skrivit alla böckerna på vår boklista."

Remus tittade på den rodnande flickan i chock. "Tala om för mig att du inte var kär i honom!"

"Det var böckerna Remus. Hon skulle älska vem som helst som verkade vara smart." retades Harry innan han flyttade sig bakåt från hennes dödliga blängande blick.

"Nu Hermione, han skrev inte alla, bara alla utan en… och de är inte så bra."

"Först vill du bränna en bok och nu säger du att 7 böcker inte är bra!" Ron har ett chockat uttryck innan han utbrister. "Jag är så stolt", och fick hans vänner och bror att börja skratta.

"Det var Percy som sade det! Varför var han tvungen att förändras?" frågade. tvillingarna i chock.

Folkhopen utanför tycktes mest bestå av häxor i ungefär samma ålder som mrs Weasley. En trollkarl med utmattad min stod vid dörren och sade:

"Ta det lugnt, mina damer. Knuffas inte. Akta böckerna…"

Harry, Ron, Hermione och Percy klämde sig in. En långt kö ringlade sig ända bort till bakre änden av affären, där Gyllenroy Lockman satt och signerade sina böcker.

De ryckte åt sig varsitt exemplar av Kafferast med klagoandar och smög sig fram genom kön till stället där resten av familjen Weasley stod tillsammans med Mr och Mrs Granger.

"Å, där är nu, så bra", sade Mrs Weasley. Hon lät andfått och slätade ideligen till håret. "Om ett ögonblick kan vi se honom…"

"Jag känner mig så löjlig", muttrade mrs Weasley och rodnade svagt.

Gyllenroy Lockman kom långsamt till syntes bakom människomassan. Han satt vid ett bord omgivet av stora fotografier av hans eget ansikte.

"Självupptagen", hostade Lavender.

Alla bilderna blinkade och log med bländande vita tänder mot folket i bokhandeln. Den verklige Lockman bar en klädnad i förgät-mig-ej-blått som svarade exakt mot färgen på hans ögon, och en spetsig trollkarlshatt satt käckt på svaj på det vågiga håret.

Professor Burbage lutar sig framåt med ett drömmande uttryck.

"Du måste skämta. Jag trodde hon hade förstånd." fnös Flitwick tyst och äcklat.

En kortväxt man med irriterad min studsade omkring och fotograferade med en stor svart kamera som sände ut purpurröda rökpuffar varje gång han brände av en blixt.

"Jag skulle också vara irriterad ifall jag var tvungen att ta kort på honom", mumlade Dean till Seamus som nickade instämmande.

"Flytta på dig, du där", snäste han ilsket åt Ron och drog sig bakåt för att få en bättre vinkel. "Jag tar faktiskt bilder till The Daily Prophet.

"Och?" frågar Bill irriterat. "Min bror är viktigare än den smörjan." Ron rättade omedvetet på sig på sin brors ord.

"Än sen då", sade Ron och gned sina ömma tår som fotografen hade trampat på.Gyllenroy Lockman hörde honom.

"Ledsen kompis." Ron klappade sin vän på axeln.

"Varför är du ledsen? Vad händer?"

"Jag blev tagen som gisslan", morrade Harry och märkte inte hur hans närmaste vänners och familjs ögon plötsligt vidgades i rädsla.

"Inte riktigt", var Mr Weasley snabb med att säga. "Harry du borde inte oroa dem på det sättet."

"Vad?" frågade Harry och tittade upp i förvirring. Han märkte de rädda utseenden på många av ansiktena. "Oh, ledsen."

Eleanor som hade läst vidare fnös av avsmak. "Det är nästan lika illa. Lyssna på det här."

Han tittade upp. Först så han Ron – och så fick han syn på Harry. Han stirrade. Sedan störtade han upp från sin plats och nästan skrek:"Det kan väl inte vara Harry Potter?"

Folkmassan drog sig åt sidan under upphetsade viskningar. Lockman kastade sig över Harry, grep tag i hans arm och släpade med honom längst fram.

"OH, släpp honom din pompöse jävel", protesterade Tonks högljutt. "Han vill inte ha uppmärksamheten."

Folk började applådera och Harrys kinder blev blossande röda då Lockman skakade hand med honom inför fotografen, som brände av blixtar i rasande fart. Ett tjockt rökmoln vällde fram och svepte in familjen Weasley.

"Är det inte förbjudet att fotografera någon utan deras medgivande? Speciellt om det är en omyndig person?" frågade Hermione.

"Precis som hans släktingar skulle bry sig." fnös Neville.

"Åh jag bryr mig."

"Ge honom ett stort vacker leende, Harry", sade Lockman ur mungipan och log med sina egna bländvita tänder. "Vi två tillsammans är minsann värda att hamna på förstasidan."

"Harry är värd förstasidan själv." fräste Katie medan Tonks rynkade på pannan, hon gillade inte alls vad Lockman gjorde mot Harry.

Då Gyllenroy Lockman äntligen släppte taget om handen på hade Harry knappt någon känsel kvar i fingrarna. Han försökte smyga sig tillbaka till familjen Weasley, men Lockman lade en arm runt hans axlar och pressade honom tätt intill sig, en aning för tätt för Harrys smak.

"Vad menar du med det Harry?" frågade Remus misstänksamt.

"Enda sen jag var liten har jag alltid varit lite obekväm i killars sällskap när det gäller närkontakt, det innebar oftast att jag skulle få stryk. Det har blivit bättre nu men jag var inte riktigt beredd där och de drog tillbaka en del minnen bara." svarade Harry lätt.

"Mina damer och herrar", sade han med hög röst och gjorde tecken till tystnad. "Vilket märkligt ögonblick det här är! Det perfekta ögonblicket för mig att komma med ett litet tillkännagivande som jag har skjutit upp en tid! När unge Harry här klev in i bokhandeln idag ville han köpa min självbiografi

"Nej, jag ville inte det", rättade Harry med ett hånleende. "Jag blev tvingad att köpa dem."

Som jag med glädje ska skänka honom, helt gratis." Alla applåderade igen. "Och han hade ingen aning om", fortsatte Lockman och ruskade Harry lätt så att glasögonen gled ner på nästippen, "att han inom kort skulle få mycket, mycket mer än min bok Mitt Magiska Jag. Han och hans skolkamrater ska nämligen få mitt verkliga magiska jag.

Ja, mina damer och herrar, jag har det stora nöjet och den stora äran att meddela att jag i september ska tillträda tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom!"

"Du gjorde det inte?" bad Remus förskräckt och stirrade på rektorn.

"Han gjorde det." svarade alla tonåringarna i salen tillsammans med ett utseende av äckel.

"Jag hade inget val. Det fanns ingen annan, och det var antingen honom eller ingen försvar mot svartkonster-klass det året." nämnde Dumbledore trött.

"Personligen tycker jag att det hade varit bättre att inte ha en klass alls." inflickade Harry.

"Så dåligt?" frågade Tonks med en grimas.

"Värre än du kan föreställa dig."

"Vänta bara," berättade Parvati för dem. "Vi hade en frågesport den första dagen i klassen. Du kommer få se."

"Det är faktiskt vettigt." sade Remus långsamt. "Han kan ta reda på hur mycket du hade lärt dig i ditt första år och kan basera sina lektioner efter det." Hermione vinkade bara för att få honom att sluta.

"Försök inte ens. Ingenting du säger kommer att göra det bättre." sade hon och orsakade så att många av de vuxna höjde ögonbrynen. Det måste vara dåligt ifall Hermione pratade illa om honom.

"Jag ska ge honom det här", sade Neville. "Han är bättre än paddan." De vuxna såg bekymrade ut när alla tonåringar i rummet kom överens.

Folkmassan hurrade och klappade i händer och Harry fick lov att ta emot Gyllenroy Lockmans samkade verk som gåva. Han vacklade lätt under tyngden av dem med lyckades bana sig väg ut ur rampljuset bort till ett hörn av rummet, där Ginny stod bredvid sin nyinköpta kittel.

"Du får de här", mumlade Harry och stjälpte ner böckerna i kitteln. "Jag kan köpa mina egna…"

"Du borde ha behållit dem för dig själv", förmanade Mrs Weasley försiktigt, hon var tacksam att de inte hade behövt köpa de böckerna eftersom de var så dyra men det kändes inte rätt.

Harry fnös. "Jag ville inte ha dem i första hand. Och absolut inte dem han signerade." Han flinade. "Det var faktiskt elakt att ge dem till Ginny."

"Tack Harry." den rödhåriga flickan rynkade på pannan åt honom.

"Det där gillade du, va, Potter?" sade en röst som Harry utan svårighet kände igen. Han rättade upp sig och fann sig stå ansikte mot ansikte med Draco Malfoy som hade sitt vanliga hånleende på läpparna.

"Den berömde Harry Potter", sade Malfoy. "Kan inte ens gå in i en bokhandel utan att de blir förstasidenytt."

"Och om du öppnade dina ögon Draco, skulle du se att han inte vill vara berömd." suckade Narcissa, en aning besviken på sin son.

"Låt honom vara, han har inte bett om all dem där uppmärksamheten!" sade Ginny. Det var första gången hon hade sagt något i Harrys närvaro. Hon blängde ilsket på Malfoy.

"Tack Ginny. Du förstod och du hade inte ens pratat med mig."

"Ser man på, Potter, du har visst fått en flickvän!" Sade Malfoy släpigt.

"Avundsjukt att han kanske hade fått en före dig?" frågade Daphne med ett sockersött leende och Malfoy rynkade på pannan.

Ginny blev illröd i ansiktet, men i samma stund tog sig Ron och Hermione mödosamt fram till dem, båda med tunga travar av Lockmans böcker i famnen.

"Jaså, är du här", sade Ron och såg på Malfoy som om han var någonting otrevligt som katten hade släpat in.

DA och Tracy brast ut i skratt.

"Du är väl förvånad över att se Harry här, va?"

"Du vet, ifall han inte hade något att göra med Dobby så måste du ha förvirrat skiten ur honom." observerade Charlie.

Trion skrattade "Det kan förklara utseendet han hade då." sade Hermione.

"Inte lika förvånad som jag är över att se dig i en affär, Weasley", gav Malfoy igen. "Dina föräldrar måste väl svälta en hel månad för att betala den där högen med böcker, kan jag tänka mig."

"Draco Lucius Malfoy. Vart är dina sätt? Du förolämpar aldrig någon för att inte har lika mycket pengar. Var glad att jag inte var där, unge man. Arthur, Molly, jag ber så mycket om ursäkt för min sons kommentar. Han kommer bli straffad för det."

"Oroa dig inget Narcissa, du hade inget att göra med det." svarade Mrs Weasley med ett överraskat leende. Tvärs över salen rodnade Malfoy medan han stirrade ner i golvet.

Ron blev lika röd som Ginny. Han släppte också ner sina böcker i kitteln och började gå mot Malfoy, men Harry och Hermione grep tag i hans jacka.

"Borde inte ha stoppat mig." muttrade Ron. "Om jag hade börjat slagsmålet innan pappa hade kommit dit hade Malfoy inte kunnat…" han avslutade inte sin mening utan stirrade på golvet ilsket.

"Han skulle ändå ha gjort det." sade Harry. "Han skulle ha funnit ett sätt, det vet du." Remus minskade sina ögon när han hörde den tysta konversationen och svor att ägna stor uppmärksamhet åt samspelet mellan trion och Malfoy.

"Ron!" sade Mr Weasley, som kämpade sig fram mot dem med Fred och George i hälarna. "Vad gör du? Det är ju rena cirkusen här inne, kom så går vi ut härifrån."

"Nej, men har man sett – är det inte Arthur Weasley?" Det var Lucius Weasley. Han stod med handen på Dracos axel och hånlog på precis samma sätt som sin son.

Narcissa smällde till sitt huvud med sin handflata. "Varför?" frågade hon.

"Lucius", sade Mr Weasley och nickade kyligt.

"Mycket att göra på Ministeriet, hör jag", sade Mr Malfoy. "Alla de där husrannsakningarna… jag hoppas de betalar dig för ditt övertidsarbete?"

"Varför måste han bete sig som en pompös jävel? Kan ingen smälla till honom, snälla jag betalar för det." stönade Narcissa. Sirius skruvade obekvämt på sig, vad hade hänt mellan Narcissa och Lucius?

Han sträckte ner en hand i Ginnys kittel. Mitt bland högen av Lockmans skinande nya böcker lyckades han dra fram ett mycket gammalt och nött exemplar av Nybörjarhandledning i förvandlingskonst.

Luna morrade förbannat och skrämde många av personerna i salen. De vände sig för att sen den blonda flickan stirra ilsket på boken med armarna hårt lindande runt hennes vän.

"Men det gör de tydligen inte", sade han. "Käre vän, vad tjänar det till att kasta skam över namnet trollkarl om de inte ens betalar dig bra för det?"

Mr Weasley rodnade häftigare än både Ron och Ginny. "Vi har ytterst olika uppfattning om vad som är en skam för namnet trollkarl, Malfoy." sade han.

"Skillnaden är att Arthur verkligen vet vad skammen är. Malfoy är bara vad man kallar en rasist." fräste Kingsley.

"Ja, det är tydligt", sade Mr Malfoy och vände sina kalla, bleka ögon mot Mr och Mrs Granger, som ängsligt betraktade honom. "Ett sånt sällskap du befinner dig i, Weasley… och jag som trodde att du och din familj inte kunde sjunka längre…"

Harry sköt en blick mot Fudge och Umbridge som låtsades om att de inte hade hört den senaste kommentaren och Harry suckade innan han vände sig tillbaka till boken.

Det hördes en dov metallisk duns då Ginnys kittel kom flygande. Mr Weasley kastade sig över Lucius Malfoy och knuffade honom baklänges in i en bokhylla.

"Whoo. Heja pappa." jublade de två äldsta Weasley barnen, de hade aldrig hört historien tidigare. Tonks och quidditchlaget anslöt sig snabbt, skrattandes bara vid tanken på att Malfoy äntligen skulle få betala. Remus log stort, han valde att inte heja men han var glad att Lucius skulle få betala.

Mrs Weasley, de äldre lärarna, ministern och Umbridge hade ogillande blickar på sina utseenden medan Kingsley, Amelia och Moody log. De flesta hade anslutit sig till jublandet och hejade på så gott de kunde, Malfoy hade definitivt inte gjort sig populär de senaste fem åren.

Massvis med tunga trollkonstböcker brakade ner över huvudet på dem allesammans. Det hördes ett tjut från Fred och George: "På honom bara, pappa!" medan Mrs Weasley skrek "Nej, Arthur, nej!"

"Aw, Molly. Heja på din man. Tro mig när jag säger att han förtjänar det. Det påminner mig, Arthur hur mycket vill du ha betalt för att ha slå till honom, jag var seriös, nämn bara en summa."

"Jag tar inte betalt för det Narcissa, att få slå till honom var en belöning nog." svara mr Weasley skrattandes.

"Hmm, låt oss prata lite mer senare. Jag är säker jag kan komma ihåg en del hemliga rum som han verkligen inte vill att du ska få höra talas om."

"Det låter som fantastiskt."

"Du vet, hade någon igår sagt att de två skulle prata vänligt med varandra och göra "affärer" hade jag antagligen ringt St. Mungos", sade Ron funderande och de runt om honom nickade.

Allt folk i affären flydde bakåt i panik och slog omkull ännu fler bokhyllor.

"Så Arthur, hur mycket gillar dem dig just nu?" frågade Remus med en glimt i ögat.

"Åh, de blänger på mig så fort jag går in och försöker få mig lämna så fort som möjligt." svarade mr Weasley fåraktigt.

"Mina herrar, snälla ni, behärska er, snälla ni!" skrek er affärsexpedit, och sedan hördes en ny röst, högre än alla andra: "Sluta opp me de där, hör ni, sluta genast…"

Eleverna började stöna.

"Hagrid kom vadande emot dem genom ett hav av böcker. På ett ögonblick hade han skilt de båda stridande åt.

"Aw, Hagrid. Varför behövde du avbryta slagsmålet?" stönade Charlie, av alla dagar hans stora vän behövde vara ansvarig så var det tvungen att vara den dagen.

"De tänkte kalla aurorer." svararde Hagrid.

"Jag hade antagligen fått det jobbet då eftersom jag var nybörjare…" funderade Tonks. "Och Kingsley hade fått följa med som min partner… det hade nog slutat upp med att vi stod vid sidan och slog vad om vem som skulle vinna."

"Aurour Tonks!"

"Ledsen madam Bones, men en Weasley och en Malfoy i slagsmål. Bättre att låta dem få avsluta det själva." svarade Tonks leende och madam Bones skakade misstroget på huvudet.

Mr Weasley hade en sprucken läpp och Mr Malfoy hade fått ett blått öga då han träffades i huvudet av Uppslagsbok om giftsvampar. Han höll fortfarande i Ginnys gamla bok om förvandlingskonst i handen. Han slängde åt henne dem med ögon glittrande av illvilja.

Harry anslöt sig med Luna till att morra mot boken. "Den jäveln." svor han vilket fick Remus att kasta en kudde löst på honom.

"Se upp med språket", påminde varulven honom.

"Ja, men han är det." muttrade Harry och Ron.

"Jag håller helt och hållet med, men det är inte artigt att säga det bland folk", berättade Remus för dem och fick förvånade leenden.

"Vi kommer att hålla det till våra rum då." sköt Harry tillbaka leende.

"Se bara till att dörren är stängd." svarade han och undvek Mrs Weasleys förmanande blick medan de flesta studenterna såg på honom i chock.

"Vad sägs som att inte svära alls?" utbrast mrs Weasley.

"Nah, kommer aldrig funka. Bättre att ge dem ett ställe där de vet att de får det än att försöka förbjuda det helt och hållet, det går aldrig att stoppa tonåringar att svära helt och hållet."

"Här flickunge, ta din bok, det är tydligen den bästa din pappa kan ge dig…" Han vred sig ur Hagrids grepp, vinkade till sig Draco och svepte ut ur butiken.

"Du skulle ha struntat i han, Arthur" sade Hagrid och lyfte nästan mr Weasley från golvet då han rättade till hans klädnad. "Dom e genomruttna, alla i hela den där familjen, de vet varenda kotte"

"Det verkar som Hagrid hade fel när han sade hela familjen." Flinade Angelina.

"Jag tar det som en komplimang", Narcissa log svagt emot den yngre häxan.

"Ingen Malfoy e värd å lyssna till. Ett uselt släkte, de e va dom e. kom me nu, så tar vi oss ut härifrån."

"Jag rekommenderar ändå att ni lyssnar på Narcissa, hon är ytterst kunnig och var ormdrottningen i sin årskurs och hade vänner i alla elevhem."

"Tack Kingsley, men jag var knappast den enda från ett elevhem som hade vänner i alla andra elevhem." Narcissa log mot honom strålande. "Det verkar här som den här gruppen har tagit upp att ha vänner i alla hus", fortsatte hon och nickade emot DA.

Expediten såg ut som om han ville hindra dem från att gå, men eftersom han nätt och jämnt nådde upp till midjan på Hagrid verkade han komma på bättre tankar.

"Smart, jag skulle aldrig rekommendera att försöka stoppa Hagrid själv." fnös Justin.

De skyndade sig uppför gatan med Mr och Mrs Granger som skakade av rädsla och Mrs Weasley som var utom sig av ilska.

"Du är just ett fint exempel för dina barn. Slåss och ställa till med bråk offentligt… jag vet inte vad Gyllenroy Lockman måste ha tänkt…"

"Precis som om vi bryr oss vad han tänkte." Kingsley himlade med ögon och fick en ogillande blick från Burbage.

"De förstörde hans signering. Han kommer inte kunna fortsätta med den förödelse som orsakats."

"Har har mer bra press från Harry än en hel eftermiddag av signering." påpekade Bill.

"Dessutom så orsakade slagsmålet troligtvis en hel del press också." tillade Charlie med en axelryckning.

"Han var förtjust", sade Fred. "Hörde ni inte vad han sa när vi gick ut? Han frågade den där killen från The Daily Prophet om han inte kunde få med slagsmålet i sitt reportage… sa att alltsammans var strålande reklam."

De tittade menande på häxan för att visa henne de hade haft rätt.

Men det var en ganska slokörad skara som styrde sina steg mot den öppna spisen på Den läckande kitteln, där Harry, familjen Weasley och alla deras inköp skulle färdas tillbaka till Kråkboet med hjälp av flampulvret. De tog adjö av familjen Granger, som lämnade puben för att gå över till Mugglargatan på andra sidan. Mr Weasley började fråga dem om hur busshållsplatser fungerade, men hejdade sig snabbt när han såg uttrycket i Mrs Weasleys ansikte.

"Hon var ganska arg för bråket jag startade." mumlade mr Weasley som förklaring.

Harry såg uttråkat på medan familjen Weasley en efter en försvann iväg hem till Kråkboet tills han var ensam kvar i puben.

"Ursäkta mig. Men Harry har redan hamnat fel en gång och hamnade då i svartvändargränden och ni låter honom åka sist av alla, helt själv." utbrast Remus en aning förbannat. Vad som helst hade kunnat hända.

"Harry insisterade på att få åka själv och efter alla andra. Sade att han hade någon känsla av att något skulle hända", sade George tillslut.

"Jag hade rätt, men blev stoppad." suckade Harry och tittade meningsfullt på Remus som log sorgset, han förstod nu.

Han tog av sig glasögonen och skulle stoppa undan dem när han kunde höra sitt namn ropas fanatiskt, förvirrat satte han snabbt på sig glasögonen igen men allt han kunde se var ett sällskap häxor försvinna ut genom dörren.

"Så vet du vem personen är nu?" frågade Luna nyfiket.

"Ja, Luna. Jag vet vem det är", sade Harry glatt.

"Snälla Harry. Berätta för oss, du vägrade att berätta vilka de sex mystiska personerna ar. Kan du inte åtminstone berätta vem som ropade ditt namn", bad Lavender med stora ögon.

"Min farbror Remy. Han försökte få kontakt med mig hela tiden, men någon stoppade honom. Det var bara ren otur att sällskapet med häxor valde att gå ut just då." suckade Harry och Lavender nickade godkännande, nu hade hon bevis för att Remus inte hade övergivit Harry, och för det var hon tacksam.

Med en axelryckning så tog han av sig glasögonen igen och stoppade dem i säkert förvar i fickan innan han försåg sig med flampulver. Det var definitivt inte det färdsätt han gillade bäst.

"Det var ett intressant kapitel, du har varit tillbaka i trollkarlsvärlden bara någon vecka och du hamnar redan i fara", suckade Katie.

---

det var allt för det här kapitlet. Det längsta jag någonsin har skrivit. på 42 sidor :)

Sådär, jag har också gått tillbaka till bok 1 och jag tror jag har lyckats tagigt bort allt som nämner Harry i framtiden. De vet bara nu om Teddy, och någon som kallar sig A.A.W och har ingen aning om ifall Harry lever eller inte.