Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

5. Det Piskande Pilträdet

Annie: Jag älskar dig med och dina Reviewer, jag har inte bestämt mig ifall det är bra eller dåligt om skolan börjar, jag gillar att träffa en del personer igen, som en del söta killar ;) och en del av lektionerna är väldigt roliga; So, mini teater, Sv, idrott & musik mer exakt.
Jag är glad att mina kapitel kan uppmuntra dig. Ja, jag har själv lekt lite med den iden för några månader och på ena sidan vill jag göra det för det skulle bli lite intressant att läsa, å andra sidan så kommer jag tycka så synd om Harry att han behöver utstå allt igen och han förtjänar det inte för han är so godhjärtad och har inte gjort något fel. Jag tror att jag kommer låta er, mina kära läsare få besluta det här, läs mer om det i slutet av kapitlet.
Oroa dig inte att den är lite sen, jag är bara glad att du lämnade det. oh, seglat, jag har inte gjort det sen i femman och jag njöt verkligen av det då. Glad att du piggnade till, jag längtar också tills fler kapitel kommer. Ha det så bra själv
/Lea

Thalia: Jag är glad att du blev så glad. Åh, jag skulle också bli arg/besviken ifall det hände mig, jag har också sett fram emot Percy Jackson: The sea of Monsters sen jag såg första filmen, men jag känner ingen annan som gillar den serien så ingen vill gå och se den med mig på bio och jag vill inte precis gå själv.
Hm, Drakhornet och skogens hjärta verkar bra och jag har alltid gillat all slags mytologi och folksagor, det är bara så spännande. Jag läste din recension och den var jättebra, jag önskar att jag var lika bra på att skriva recensioner, det är något som jag inte är speciellt bra på. Jag ska definitivt ge den en chans och tror dig när du säger att de är otroligt bra, ska kolla efter dem nästa gång jag sticker ner till biblioteket, jag ska nog samtidigt långa sista boken om Väktaren på engelska, orkar bara inte vänta längre på den svenska versionen (vilket kommer innebära att den kommer finnas på svenska så fort jag är klar med den, hände med de två sista böckerna i Percy Jackson och Olympierna)

Guest: Tack så mycket. Jag gillar också att Ginny kan lugna ner Harry, jag jobbar på att låta dem bli ihop, och du kan förvänta dig att Ginny gör slut med Michael snart. Oroa dig inte, Percy kommer bli sams med sin familj så småningom, jag har redan skrivit hur och när de blir sams och så vidare, av någon anledning så har jag de senaste två åren börjat gilla honom så därför kommer de bli sams. Håller med om att alla bryr sig om Harry, allt händer honom så han förtjänar att ha personer runt om honom som tror och bryr sig om honom. Jag har som sagt funderat ganska länge på vad Annie föreslog, runt ett halvår, och det skulle vara kul att se vad som skulle hända och jag har en del planer ifall jag genomför det. Jag är glad att du äääääälskaaaar att läsa det här, det gör mig så otrolig glad och jag kanske inte vet exakt hur glad du vet men jag blir antagligen nästan lika glad (eller lika glad) när jag får se din och alla andras reviewer.

Guest: Tack så mycket, jag är också glad att det blev så långt. Jag vet inte när nästa kommer, kanske om 4 dagar

Linneagb: Tack så mycket. Förhoppningsvis kommer det här kapitlet ut snabbare, har suttit hela dagen efter skolan och är äntligen klar med boktexten

---

Ni kan tacka mina franskaklasskompisar för att kapitlet kom ut idag, de lyckades övertala vår lärare att inte ge oss någon läxa och jag var smart nog att göra svenskaläxan i skolan när vi fick göra vad vi ville, så jag har inga läxor kvar för den här veckan, amen för det. Jag önskar dock att jag hade fått ut det i Torsdags eftersom det tar runt två-tre dagar att skriva kommentarerna och boktexten var klar i Tisdags men min kusin fyllde år i Torsdags så jag hann bara komma hem innan vi åkte och kom inte hem förrän sent på kvällen och igår var jag med en vän, så ja... ledsen för den långa väntan (enligt mig)

Ytterligare igen vad Sirius låter folk läsa är understruket och jag har lagt till en del egen text, men inte mycket

---

"Corner, din tur." Ropade Eleanor och kastade boken till honom, med en grimas öppnade han den på rätt sida.

Det piskande pilträdet

Remus grimaserade när trädet nämndes, han hatade trädet med passion, för honom var trädet en av många konstanta påminnelser om att han var en varulv.

Slutet på sommaren kom alldeles för fort enligt Harrys mening.

"Det måste vara första gången", påpekade Charlie.

Fred gav honom ett förolämpat utseende. "Det bevisar bara hur mycket han gillar oss."

"Och inte vill skiljas från oss", klargjorde George.

"Eller så visste jag kanske vad som väntade och ville bara inte återvända till Hogwarts", retades Harry tillbaka och missade reaktionerna han orsakade.

Både Mr och Mrs Weasley ryckte till och skickade oroliga blickar mot deras dotter. Tonks suckade högt och sträckte sig efter Remus hand, men till hennes besvikelse flyttade han sig längre bort från henne. Sirius lade sig över Harrys fötter och ignorerade den självbelåtna blicken Snape kastade mot honom. Kingsley himlade med ögonen medan de som varit på Hogwarts det året ryste.

"Ge upp Harry, du skulle aldrig kunna låta bli att inte återvända till Hogwarts." Hånade Ron och skrattade åt blicken på sin väns ansikte.

"Ja Harry, det skulle ta något alldeles extra för att hålla dig borta från examen", påpekade Hermione.

"Där går de igen med att fresta ödet", muttrade Neville till Luna som fnissade.

Han såg fram emot att komma tillbaka till Hogwarts, men månaden i kråkboet hade varit den lyckligaste tiden i hans liv.

Harrys närmaste grimaserade åt det, tolv år gammal och den lyckligaste tiden i hans liv hade varit hos en vän, självklart var det inte så konstigt med tanke på vilka han bodde hos.

Det var svårt att inte känna sig avundssjuk på Ron när han tänkte på Dursleys och det mottagande han kunde vänta sig nästa gång han dök upp på Privet Drive.

"Vad för slags mottagande skulle du få mer exakt?" bad Alicia sött och Harry svalde.

"Um, jo du vet… rumsarrest, oräkneligt många sysslor…" svarade Harry snabbt.

"Och? Avsluta mening Harry", morrade Oliver.

"Jag har sagt vad som väntade mig."

"I helvete att du gjort. Du döljer något och vi kommer lista ut det." utbrast Lavender och Harry flyttade sig försiktigt bort från henne.

Den sista kvällen före avfärden till Hogwarts trollade Mrs Weasley fram en storslagen middag som innehöll alla Harrys älsklingsrätter och avslutades med en sirapspudding som fick det att vattnas i munnen.

"Harrys favorit efterrätt", sade hans vänner i kör.

"Hur kan det inte vara det? Allt med det är perfekt, smaken, utseendet, konsistensen…"

"Harry, du är beroende av det. Om du inte får det under kontroll kommer du gifta dig med det en dag."

"Nae, låt honom äta det, Parvati. Ni har ingen aning om hur bra det är att kunna muta honom med det", sade Ron med ett skratt.

Fred och George avrundade aftonen med en förevisning av Filibuster-fyrverkerier. De fyllde köket med röda och blåa stjärnor, som dansade omkring i luften i minst en halvtimme. Sedan var det dags för en sista mugg varm choklad och därefter bums i säng.

"Det var en bra hemmakväll. Vi borde göra det oftare", Sade Ginny med en mjuk röst. "Glada minnen är alltid bra att ha."

"Och de är få och långt mellan" muttrade Harry, noggrann med att se till att ingen hörde honom.

Det tog lång tid för dem att göra sig resklara morgonen därpå. De klev upp i gryningen, men på något sätt hade de ändå massor kvar att hinna med. Mrs Weasley rusande förtvivlat omkring och letade efter extra strumpor och gåspennor, folk stötte hela tiden ihop med varandra i trappan, halvt påklädda och med halvt uppätna bitar av rostat bröd i handen,

"Alla utom Harry. Han satt själv och åt vid bordet, på något sätt var han redan klar med allt."

"Han packade väl dagen innan Ronald", suckade Hermione. "Något du borde ha gjort."

"Packa dagen innan. Hans koffert var praktiskt taget tom när vi gick och lade oss. Han lyckades packa ner allt, hopvikt också, göra sig färdig och titta på medan vi andra sprang runt som yra höns."

"Du ska alltid överdriva allting, bara för att han var klar före alla andra betyder inte…"

"Jag hade runt 8 års träning när det gäller hushållsarbete, det är enkelt." svarade Harry kort och fick effektivt sina två vänner att hålla tyst.

Och Mr Weasley bröt nästan nacken då han snavade över en vilsekommen kyckling när han var på väg över gården mot bilen, kånkande på Ginnys koffert.

Mrs Weasley skakade på huvudet. "Oavsett hur förberedda och organiserad vi är kvällen innan så tyckts det aldrig hjälpa."

"Jag för min del är imponerad", sade Tonks. "Du hade fem av dina egna och Harry. Min mamma hade problem när det bara var jag."

"Men om vi ska vara ärliga är du en handfull", påpekade Kingsley med ett flin och hon svarade med att räcka ut tungan åt honom.

Harry kunde inte förstå hur åtta personer, sex stora koffertar, två ugglor och en råtta skulle få plats i en liten Ford Anglia.
Han hade förstås inte räknat med de speciella förbättringar av bilen som Mr Weasley hade gjort.

"Vilka speciella egenskaper?" Frågade Mrs Weasley och gav sin man en sträng blick.

"Jag tror att boken kommer att förklara", suckade Mr Weasley.

"Inte så mycket som ett knyst till Molly." viskade han till Harry då han öppnade bagageluckan och visade honom har han med några magiska besvärjelser hade utvidgat den så att koffertarna lätt fick rum.

Remus gav honom ett grin. "De här böckerna hjälper dig verkligen inte, Arthur."

"Jag är säker på att det bara kommer bli värre", medgav den rödhåriga mannen med ett flin och en försiktig blick på sin hustru.

När alla pojkarna till sist var inne i bilen kikade Mrs Weasley in i baksätet, där Harry, Ron, Fred, George oh Percy satt bekvämt sida vid sida flinande, och sade: "Mugglare kan faktiskt åstadkomma mer än vi tror dem om, det måste jag erkänna." Hon och Ginny klev in i framsättet, som hade sträckts ut så att det var lika stort som en parkbänk. "Man skulle aldrig tro att den var så här rymlig om man bara såg den utifrån, menar jag."

Mrs Weasley fnös. "Hur skulle jag kunna veta? Det är inte som om jag har varit inne i någon annan bil."

Hermione skakade på huvudet. "Den magiska världen behöver verkligen spendera en helg i Mugglarvärlden."

"Bara om du vill ta död på dem." sade Harry med en fnysning.

"Mr Potter, det var en helt onödig kommentar", utbrast McGonagall

"Men mestadels sant", påpekade Oliver med en suck.

Mr Weasley startade bilen och de rullade ut från gården. Harry vände sig om för att kasta en sista blick på huset. Han hann knappt undra när han skulle få se det igen förrän de var tillbaka på gården. George hade glömt lådan med Filibuster-fyrverkerier.

Bill glodde på sin mor. "Du gick med på att åka tillbaka för skämtprodukter", frågade han misstroget.

"Jag visste inte vad det var vi återvände för förrän han kom ut med det." Erkände hon och rynkade på pannan åt tvillingarna.

"Tur var det att hon gick med på det också." Påminde Harry sina vänner och log vid de förvirrade blickarna de flesta i skolan sände honom

Fem minuter senare efter det bromsade de häftigt in på gården igen, så att Fred kunde springa in efter sin kvast.

Oliver kastade en kudde på Fred. "Hur kunde du glömma din kvast? Den är livsviktig. Hur?" Krävde han.

Fred blängde på sin tvilling innan han slog honom in huvudet med kudden. "Någon sade att han hade tagit den", morrade han och George skrattade.

"De lurar varandra?" frågade Neville och lutade sig framåt för att fråga Ron. Hans ögon, som de flestas i salen, var stora av förvåning.

"Sällan." svarade Ron med en rysning. "Men när de gör det är det inte vackert."

De hade nästan hunnit fram till motorvägen när Ginny skrek att hon hade lämnat kvar sin dagbok.

"Dumma jävla idiotiska bok", muttrade Ginny ilsket.

Bill sköt en skeptisk blick mot sina föräldrar som blängde på golvet. "Umm Ginny, jag tror inte du bör säga sådana saker."

"Jag tror att hon har all rätt." sade Ron kyligt när han stirrade ner hans äldre bror. Bill och Charlie utbytte oroliga blickar, men höll tyst.

"Vad pratar ni om?" frågade Ernie tillslut.

"Det kommer att förklaras i boken."

"Jag hatar den där meningen." mumlade Seamus.

När hon äntligen hade klivit tillbaka in i bilen, var de mycket försenade och stämningen blev allt nervösare. Mr Weasley kastade en blick på sin klocka och sedan på sin fru.

"Molly, kära lilla du…"

"Nej, Arthur."

"Ingen skulle märka det. Ser du den här lilla knappen? Det är en osynlighetsanordning som jag har installerat, med hjälp av den skulle vi komma osedda upp i luften, och sen flyger vi bara ovanför molnen. Vi skulle vara där på tio minuter och ingen skulle märka nåt…"

Tonks brast ut i skratt. "Jag kan inte tro att du ens försökte."

Kingsley fnös. "Även om jag nu kan se vart han söner får det ifrån", sade han och nickade mot tvillingarna som bugade djupt medan Mr Weasley rodnade.

"Jag sa nej, Arthur, inte mitt på ljusa dagen."

De kom fram till King's Cross en kvart i elva. Mr Weasley störtade över gatan för att hämta bagagevagnar till koffertarna varefter de allesammans skyndade in på stationen. Harry hade åkt med Hogwartsexpressen året innan.

"Nehä, jag hade ingen aning." sade Neville släpigt.

"För det första, du lät som Malfoy där", sade Terry och Neville såg förfärad ut " och för det andra, varför berättar boken saker som vi redan vet?"

"Antagligen så kom böckerna ut olika år så det är nog för att påminna en om viktiga saker och händelser, och ifall man av någon anledning skulle börja med andra boken så får man ändå lite bakgrundsinformation." Funderade Padma högt som svar på hennes väns fråga.

Det knepiga var att komma in på perrong nio och tre kvart, som var osynlig för mugglarögon. Det man måste göra var att gå rakt genom den kraftiga spärrväggen som skilde perrongerna nio och tio åt. Det gjorde inte ont, men det måste göras diskret så att inga mugglare lade märke till att man försvann.

"Det var en mycket bra förklaring mr Potter, kanske så kan vi lägga till den i boken," funderade McGonagall med ett av sina sällsynta leenden.

"Bok? Vilken bok?"

"Vad pratar du om Potter? Boken som alla mugglaruppväxta får när de får veta att vår värld existerar, den som förklarar allt om vår värld, pengar, resesätt, nödvändig information för lektioner, som exempel. Du menar väl ändå inte att du aldrig fick den?"

"Jag visste inte ens att det existerade en bok", svarade Harry ärligt med en lätt rodnad.

"Det kan förklara varför du har svårt i vissa ämnen, du fick aldrig lära dig hur det fungerar", utbrast Hermione förvånat medan Harry ryckte på axlarna hjälplöst.

"Kan någon förklara för mig varför min brorson inte fick boken när alla andra har fått den?" frågade Remus artigt men en aning kyligt.

"Jag har ingen aning, men vi ska undersöka det", svarade Flitwick uppgivet och Remus nickade kort.

"Percy, du går först", sade Mrs Weasley och tittade nervöst på klockan som satt ovanför huvudet på dem. Den visade att de bara hade fem minuter på sig att omärkligt slinka igenom spärrväggen.

"Woa, det måste ha varit det senaste vi har kommit." Charlie släppte ut en låg vissling.

Percy gick raskt fram och försvann. Mr Weasley blev näste man, och sedan följd Fred och George.

"Jag tar med mig Ginny, och så kommer ni båda alldeles efter oss", sade Mrs Weasley till Harry och Ron. Hon grep Ginny i handen och började gå. I nästa ögonblick var de också borta.

"Snälla, säg inte att du lämnade två tolvåriga pojkar vid Kings Cross ensamma", frågade Remus väldigt mjukt.

"Inte bara två tolvåringar, utan en av dem är Harry Potter." Påpekade Kingsley med ett snett leende och Harry blängde på honom, det var inget speciellt med honom.

"Och hon kallar mig oansvarig." kom Sirius kommentar och Harry visste att ifall han hade sagt det hade det varit en ilsken muttring.

Mrs Weasley rodnar klarrött. "Jag trodde att de skulle vara ansvariga nog att kunna följa efter mig utan att behöva hålla deras händer." sade hon hårdare än hon hade tänkt på grund av sin egna förlägenhet.

"Det är inte vårt fel att vi inte kunde komma igenom." muttrade Ron upproriskt och Remus suckade trött.

"Kom, så går vi tillsammans, vi har bara en minut på oss", sade Ron till Harry.

Harry försäkrade sig om att Hedwigs bur var ordentligt fastgjord ovanpå kofferten och sedan svängde han runt med bagagevagnen så att den stod mitt framför spärrväggen. Han kände sig helt lugn, det här var inte hälften så obehagligt som att använda flampulver. De böjde sig båda djupt ner över handtagen på sina vagnar och gick målmedvetet mot soärren i allt högre fart. Då de var bara några steg ifrån den började de springa och… KRASCH!

Sirius huvud rycktes upp från golvet i chock när Michael skrek det sista ordet. "Sa du kraschar?" frågade han oroligt medan hans ögon gled över sin gudson efter tecken på skador.

"Egentligen tror jag att jag skrek det." sade Michael glatt.

"Jag sade ju att det inte var vårt fel." Ron gav sin mor en arg blick.

"Barriären var faktiskt stängd?" frågade Remus förvånat. "Jag trodde att ni dröjde och missade tåget."

Båda bagagevagnarna slog hårt emot spärrväggen och åkte baklänges. Rons koffert ramlade av med ett bråk. Harrys kastades omkull och Hedwigs bur for ner på det hala stationsgolvet och rullade i väg medan hon utstötte upprörda skrik. De kringstående stirrade och en stationsvakt i närheten vrålade: "Vad tusan håller ni på med?"

"Varför ser du inte till att de var okej istället för att skrika på dem." Utbrast Narcissa och stirrade på boken.

"Var du okej?"

"Vi var okej." var Harry snabb med att försäkra sin gudfar.

"Vi tappade taget om våra vagnar", flämtade Harry och höll handen för sina ömmande revben då han reste sig upp.

"Jag tyckte du sade att du inte skadades." Sirius lade en tass på Harrys ben

"Nej, han sade att han var okej", påpekade Hermione och ignorerade Harrys rynkade panna. "Det är hans standard svar oavsett vad, han skulle kunna ramla ner från astronomitornet och fortfarande säga han var okej."

"Förrädare." mumlade Harry irriterat innan han höjde rösten. "Jag tappade bara andan och Ron skrapade handen. Vi var okej, ärligt."

Ron sprang bort och plockade upp Hedwig. Hon förde ett sådant förfärligt oväsen att folk runtomkring började mumla om djurplågeri.

Harry knöt sina nävar, han skulle aldrig plåga Hedwig, hon var en av de viktigaste personerna i hans liv och bara tanken på att andra trodde att han gjorde det mot henne gjorde honom ilsken.

"Varför kan vi inte komma igenom?" väste Harry till Ron.

"Något jag skulle vilja veta." Grymtade Moody.

McGonagall himlade med ögonen. "Det är klart att du skulle vilja det Alastor."

"Jag vet inte…"

Ron såg förtvivlat omkring. En massa nyfikna mugglare stod fortfarande och stirrade på dem.

"Nu missar vi tåget", viskade Ron. "Jag fattar inte varför ingången slöt sig…"

Harry tittade upp på den jättestora väggklockan med en kväljande känsla i maggropen. Tio sekunder… nio sekunder…

"Jag såg er aldrig komma igenom barriären, men jag trodde att ni hade glidit förbi och redan var på tåget." Mrs Weasley skakade på huvudet, äcklad med sig själv.

"Mer som om hon var så upptagen med Ginny att hon inte brydde sig om ifall vi klev på tåget eller inte." mumlade Ron med låg röst till sin vän. Remus, som hade hört orden, kunde inte låta bli att hålla med.

Han rullade försiktigt bagagevagnen framåt tills den stod alldels intill spärrväggen och sköt sedan på med hela sin kraft. Spärrväggen förblev fast och orubblig.

"Är ni idioter? Ni är omringade av mugglare som redan har sin uppmärksamhet på er", morrade Moody.

Tre sekunder… två sekunder… en sekund…

"Det har åkt." sade Ron alldels chockad. "Tåget har gått. Tänk om mamma och pappa inte kan ta sig igenom spärren tillbaka till oss? Har du några mugglarpengar?"

Harry gav ett ihåligt skratt, han kunde inte fatta att han missade tåget. Vad skulle hända nu? Skulle han behöva återvända till Privet Drive?

"Nej, du kommer inte återvända dit om det så krävs att jag kidnappar dig själv", morrade Remus och blängde på Dumbledore som i en utmaning i att han skulle säga emot.

"Min morbror och moster har inte gett mig några fickpengar på sex år."

"De gav dig faktiskt pengar?" frågade Luna förvånat.

"En gång, Dudley gnällde om pengar till godis och ställde till en scen, de hade inget annat val än att ge mig pengar eftersom alla stirrade på oss. Jag fick jobba igen pengarna när vi kom tillbaka till huset."

"Oliver, prata med Ron sen, ni två är bra på strategier." mumlade Alicia i sin pojkväns öra.

Ron pressade örat mot den kalla spärrväggen.

"Jag kan inte höra det minsta ljud." sade han spänt. "Vad ska vi ta oss till? Jag har ingen aning om hur länge det kan ta mamma och pappa att komma tillbaka till oss."

"Vad trodde du? Att de skulle slå läger på plattformen?" hånade Bill.

Charlie flinade mot sin yngsta bror. "Eller kanske ha en tebjudning.

"Inget av det, men de brukar tillbringa lite tid till att prata med bekanta", påpekade den yngsta Weasley sonen.

"Vi gjorde det", insköt Mrs Weasley. "Det dröjde ungefär en halvtimme innan vi gick tillbaka till bilen."

"Bilen!" skrek Tonks upphetsat.

"Nej Tonks." sade Remus bestämt, ytterligare igen kom han ihåg att hon var Sirius kusin. "De kommer inte flyga bilen till Hogwarts."

"Fortsätt säg det till dig själv Remus, fortsätt intala dig själv det."

De såg sig omkring. Folk stirrade fortfarande på dem, mest för att Hedwig fortsatte att ge ifrån sig höga och vassa skrik.

"Det är nog bäst att vi går tillbaka till bilen och väntar där."

"Harry!" sade Ron med lysande ögon. "Bilen."

"Så det var din ide Mr Weasley", sade McGonagall strängt.

"Du måste skämta", stönade Bill medan han tittade på sin grinande bror.

"Snälla säg inte att ni gjorde det." bad Remus med en suck. "Och säg det inte ens." varnade han Tonks.

"Skulle inte säga något", svarade hon med en blinkning medan hon gav Ron en high five, hennes ögon dansade med spänning.

"Vad är det med den?"

"Vi kan flyga till Hogwarts i bilen!"

"Vill ni att jag ska ge er en lista med alla skäl på varför det inte är en bra ide?" frågade Narcissa och stirrade på de två pojkarna i misstro.

"Du gjorde det verkligen, gjorde ni inte?" Bill skakade på huvudet men hans ögon hade börjat lysa.

"De gjorde det." svarade Neville flinande och McGonagall gav honom en sträng blick.

"Och de tog inte ens med oss", gnällde Fred.

"Dåraktigt, hänsynslöst, vittnen." muttrade Moody för sig själv

Tonks trutade med munnen. "Charlie, jag tror att jag hände runt med fel Weasley. Varför gjorde aldrig vi något sådant här?"

"Eftersom du hade en smula förnuft", muttrade Remus och gjorde så att Harrys hållning sjönk ihop en aning.

"Och mellan din och min mamma så skulle vi vara döda" svarade Charlie.

"Jag har inte hört Harry ge sitt godkännande ännu", påpekade Katie men hon log stort.

"Men jag trodde…"

"Vi har fastnat här, eller hur? Och vi måste ju ta oss till skolan på nåt sätt va? Dessutom har till och med omyndiga trollkarlar lov att använda magi i en nödsituation – paragraf nitton eller vilken det nu är i nån lag om undantag för…"

"Och hur Mr Weasley, klassificerats detta som en nödsituation?" frågade Madam Bones strängt.

"Han var tolv, ensam i London med Pojken som överlevde som alltid är en måltavla", påpekade Hermione och fick de två pojkarnas munnar att öppnas komiskt.

"Det är inte vad du sade på den tiden", påminde Harry henne.

"De hade en uggla", påpekade madam Bones.

"Vilket skulle ha tagit flera timmar att komma fram till skolan vilket lämnade dem sårbara längre", svarade tonåringen enkelt.

"Önskar vi hade haft henne med oss i Snapes kontor", viskade Ron till Harry.

"De kunde ha skicka till någon närmare", sade Snape släpigt. "Såsom Ministeriet.

"Jag för min del är glada att de inte gjorde det. Ministeriet är skadat."

Harrys känsla av panik förvandlades plötsligt till upphetsning.

"Jag är förvånad att det tog så lång tid att övertyga Potter." hånade Snape.

"Jag är besviken på hur lång tid det tog. Ni kommer flyga en bil till Hogwarts. Vad är det att tänka på?"

"Bra sätt att uppmuntra honom. Låt Merlin vaka över Harry så du inte får honom bli en huligan eller nåt", Remus försökte låta sträng men kunde inte låta bli att le.

"Aw, jag tycker det är ett väldigt bra sätt att uppmuntra sin familjemedlem. Han vet exakt hur man uppfostrar ett barn", protesterade Lee glatt.

"Kan du flyga den?"

"Inga problem", sade Ron och de svängde runt sin bagagevagn så den pekade mot utgången. "Kom, så sticker vi. Om vi skyndar oss kan vi hinna upp Hogwartsexpressen."

"Jag undrar vad mugglarna skulle tro om de hörde hela konversationen." mumlade Anthony.

"Och så marscherade de i väg genom hopen av nyfikna mugglare, ut från stationen och tillbaka in på sidogatan där deras gamla Ford Anglia stod parkerad. Ron öppnade den enorma bagageluckan med hjälp av några lätta slag från sin trollstav.

"Hur kommer det sig att Ron inte fick en varning för det medan Harry fick en varning för att använda magi?"

"Det är så många vuxna trollkarlar och häxor i det området den dagen så det är omöjligt att se ifall någon omyndig person utför magi", svarade madam Bones.

De lyfte in sina koffertar igen, satte Hedwig i baksätet och klev in framtill.

"Kolla att ingen ser oss", sade Ron och startade motorn med ännu ett slag från trollstaven. Harry stack ut huvudet genom fönstret: trafiken brusade på huvudvägen framför dem. Men deras sidogata var tom.

"Gatan var tom, men hur var det med dörröppningar och fönster?" krävde Moody.

"Inga dörrar som jag kunde se och de flesta fönster var fördragna, för att inte räkna med att det var bostadshus och nästan alla borde vara på jobbet vid den tidpunkten", svarade Harry snabbt.

"Okej", sade han.

Ron tryckte på en liten silverskimrande knapp på instrumentbrädan. Bilen de satt i försvann – och likaså gjorde de.

"Verkligen, jag trodde att det skulle se ut som om ni satt svävande mitt i luften.

Harry kunde känna sättet vibrera under sig, höra motorn, känna sina händer på knäna och sina glasögon på näsan, men han kunde inte någonting – inte sig själv heller. Det var som om han bara hade blivit ett par ögonglober, som svävade några meter ovanför marken på en liten sjaskig gata fylld med parkerade bilar.

"Verkligen kompis?" skrockade Seamus.

Harry ryckte på axlarna. "Jo, det är en annan känsla än man får från en osynlighetsmantel.

"Brukade du hitta på historier när du var mindre för att roa dig själv?" frågade Narcissa och Harry ryckte på axlarna igen.

"Jag hade inget annat att göra medan jag var inlåst i mitt skåp." svarade han enkelt innan han skickade en ondskefull blick mot Ron. "Bortsett från att träna min armé av spindelkrigare." Han började skratta när hans kompis gav ifrån sig ett högt gläfs.

"Det var elakt!" utbrast Ron och blängde på sin vän.

"Nu far vi", sade Rons röst till höger om honom. Marken och de smutsiga husfasaderna på båda sidor gled bort och försvann ur sikte då bilen höjde sig upp i luften, och ett ögonblick senare låg hela London, rökfyllt och glittrande, nedanför dem.

"Det låter underbart. Kan ni göra om det nästa år och ta med oss?" frågade Lavender oskyldigt och professorerna började blänga på henne.

"Om vi kan få det funka, kanske", svarade Ron med en glimt i ögat.

Sedan hördes en liten knall. Bilen, Harry och Ron blev åter synliga.

"Å kära nån, det är inte meningen att det ska hända", mumlade ,m Weasley oroligt

"Oj då", sade Ron och tryckte hårt på osynlighetsanordningen. "Det är nåt fel på den…" båda två dunkade på knappen med nävarna. Bilen försvann.

"Tack och lov", suckade Angelina.

Och sedan flimrade den fram igen.

"Fan!" svor Dean otåligt.

"Håll i dig!" skrek Ron och trampade häftigt på gaspedalen. De sköt med rasande fart rakt in i de låga, ulliga molnen och allting blev grått och disigt.

"Hur ska ni kunna se något?" frågade Tracy roat men även en aning oroligt.

"Vad gör vi nu?" sade Harry och kikade ut på den täta molnmassan som omgav dem på alla sidor.

"Vi måste se tåget för att veta vilket håll vi ska flyga", sade Ron.

"Dyk tillbaka ner igen – fort…"

De susade ner genom molnen igen och vred sig runt i sätena och kikade ner på marken efter tåget.

"NU ser jag det!" skrek Harry. "Rakt framför oss. Där!"

Hogwartsexpressen sköt fram långt under dem som en blodröd orm.

"Kompis, det är lite för nära för komfort", sade Ron med en rysning.

"Tror du att det kan ha varit en föraning?" viskade Hermione med en sjuk blick i sitt ansikte.

Harry höll på att kvävas. "Gå inte och jämför mig med Trelawney. Jag är ingen siare, falsk eller riktig."

"På väg norrut", sade Ron då han tittade på kompassen på instrumentbrädan. "Okej, vi behöver bara flyga ner och kolla det en gång i halvtimmen eller så. Håll i dig…"

"Inser du hur långt tåget kunde ha kommit, eller vänt under den halvtimmen?" skrek McGonagall. "Ni kunde ha varit halvvägs över Antarktiska havet när…" hon avslutade inte meningen utan blev helt vit i ansiktet.

Harry ryckte till och sköt en snabb blick mot marodörerna som båda såg på honom lika oroligt, trots att en av dem var en hund. Med ett svagt leende mot dem visade Harry att han var okej men han undrade spänt hur de skulle reagera till trädet.

Och de susade åter upp genom molnen. Ett ögonblick senare dök de fram ur molntäcket, i ett gnistrande skarpt solljus. Det var en helt annan värld här uppe. Bilhjulen gled fram över ett hav av fluffiga moln, och himlen var ett lysande, ändlöst blått under den vitglödande solen.

"Nu är det bara flygplan vi behöver bekymra oss för", sade Ron.

Hermione höjde ett ögonbryn mot den rödhåriga pojken som ryckte på axlarna. "Jag vet att de flyger i himlen, bortsett från det…" Han ryckte på axlarna igen.

De tittade på varandra och började skratta, och det tog en lång stund innan de kunde sluta.

"Exakt vad skrattar ni åt? Ingen av er sa eller gjorde något roligt." påpekade Michael och avbröt sig själv.

"Jag tror att det mest är själva äventyret som får de att skratta så. Jag vet att mina vänner alltid reagerade så när de gjorde något de inte borde."

"Som om du inte var med på det Remus." fnös Harry, han gick inte på den oskyldiga fasaden Remus hade omkring sig.

"Sant… James skulle ha varit så stolt över dig." Harry log när han hörde det, att någon skulle vara stolt över honom var något han nästan aldrig hörde och han tog alltid vara på de tillfällena.

"Lily skulle ha dödat båda två av dem." påpekade Narcissa lugnt.

Det var som om de hade hamnat mitt i en sagolik dröm.

"Synd att du inte hade en kamera. Jag hade älskat korten." suckade Lavender längtansfullt.

"Hm. Hagrid, är motorcykeln tankad? Jag är nämligen intresserad i att ta mig en liten åktur, om inte kan du se till att den är fulltankad, jag ska åka ganska långt, åh och Colin har du någon extra kamera jag kan låna?"

"Mr Potter måste jag påminna dig om att du inte är tillåten att flyga till skolan…"

"Nej, du sade att jag inte fick flyga en bil till skolan. Du sade inget om en motorcykel och jag planerar att flyga från skolan, inte till så alltså borde jag…"

"Då ska jag påminna dig om vad som händer ifall du gör något liknande vilket rektorn sade för tre år sen."

"Åh. Det är inte nödvändigt professor. Fred, George tror ni att ni kan flyga motorcykeln till London och tillbaka samtidigt som ni tar bilder?"

"MR POTTER." utbrast McGonagall irriterat.

"Vad är det nu? Ni sade att det bara skulle hända Ron och mig om vi gjorde något liknande, ni nämnde inte någon annan."

"Jag ska göra det klart. Ingen här inne ska flyga till skolan på något sätt", avbröt Flitwick och såg sig allvarsamt runt om i rummet. "Nej Mr Potter, din släkting är inte tillåten att göra det heller." avslutade han utan att titta på Harry som sköt ut underläppen besviket.

Det här, tänkte Harry, var utan tvivel det bästa sättet att färdas på: susa fram genom virvlande snövita molntoppar, i en bil som badade i varmt, strålande solsken och med ett stort paket hemlagad kola i handsfacket. Han log vid tanken på Freds och Georges avundsjuka ansikten när de fick se deras mjuka och eleganta landning på den stora gräsmattan framför Hogwarts slott.

"Ja, det var inte en jämn landning." Fred kunde inte motstå att påpeka det.

"Men vi var oerhört svartsjuka." Erkände George.

"Mr Potter." skällde McGonagall i en mjuk röst. "Jag kan inte tro att du ens blev road av den tanken."

"Ah, men vilken syn det skulle ha varit", sade Dumbledore med ett leende.

"Albus. Sluta uppmuntra studenterna att göra något så korkat." väste Sprout ur mungipan.

De kontrollerade tågets riktning med jämna mellanrum, medan de flög längre och längre norrut. Varje gång de dök ner under molnen visade sig en ny utsikt. London låg snart långt bakom dem, ersatt av välskötta gröna marker som i sin tur avlöstes av vidsträckta, lilafärgade hedar och byar med små leksakskyrkor. De passerade ännu en storstad, där det vimlade av bilar som sug ut som små myror i olika färger.

"Jag kan inte fatta hur du kan beskriva saker så vackert, få det att låta en aning poetiskt", suckade Padma glatt.

"För sista gången. Jag har inte skrivit de här böckerna." utbrast Harry frustrerat.

"Och hur kan de annars veta om dina tankar?"

"Jag vet inte, jag blev väl kidnappad och så tog de mina minnen och använde de för att skriva de här demoniska böckerna."

Men flera händelselösa timmar senare måste Harry medge att det inte var fult lika roligt längre. Kolorna hade gjort dem förfärligt törstiga och de hade ingenting att dricka. Det var så varmt att han och Ron hade dragigt av sig sina stickade tröjor, men Harrys t-shirt klibbade fast vid ryggen på sättet och glasögonen gled ideligen ner på hans svettiga nästipp.

"Det var mycket varmare där uppe en vad jag hade trott." Tänkte Harry högt och Ron nickade instämmande.

Snape hånlog medan Hermione skrattade lätt. "Jo, ni var ju mycket närmare solen."

Han hade upphört att beundra de fantastiska molnformationerna och tänkte istället längtansfullt på tåget som for fram långt under dem. Där kunde man köpa iskall pumpasaft från en vagn som drogs av en liten tjock häxa.

Remus gav Madam Pomfrey och Mrs Weasley en blick. "Jag sade ju att inte skulle köpa lika mycket godis den här gången", påminde han dem med ett skratt.

Madam Pomfrey motstod att himla med ögonen åt honom. "Jag tror jag skulle föredra godiset framför detta."

Varför hade det varit omöjligt för dem att komma in på perrong nio och tre kvart?

"En ytterst bra fråga", mumlade Moody medan han såg sig misstänksamt runt om sig.

"Nu kan det väl inte vara så långt kvar ändå?" stönade Ron flera timmar senare, då solen började sjunka ner genom de strömmande molnmassorna och färga dem mörkt rosa. "Är du redo att ta dig en ny titt på tåget?"

Det körde rakt nedanför de, slingrade sig fram genom ett snötäckt bergspass- det var mycket mörkade nu under molntaket. Ron satte foton på gasen för att flyga uppåt igen, men i samma ögonblick började det tjuta i motorn

"Och här går vi." sade Kingsley uppgivet, han hade känt på sig att tonåringarna inte kunde ha ett äventyr som detta utan att något skulle gå fel. "Var ni okej?"

"Auror Kingsley, får jag fråga varför ni verkar vara på så bra termer?"

"Jag vet inte varför det angår dig Dolores, men jag var vän med James och Lily Potter vilket får mig att bli lite orolig för deras son säkerhet."

"Varför väsnas den? Arthur vad gjorde du med den där bilen?" Frågade Mrs Weasley strängt medan Harry tittade förvånat på Kingsley.

"Jag är säker på att den bara är trött raring. Jag tror inte att den någonsin har haft en sån lång flygresa, inget att oroa sig för." Han gav sin yngste son en blick av uppmuntran och stönade när Ron ryckte matt på axlarna.

Harry och Ron utbytte nervösa blickar.

"Den är säkert bara trött", sade Ron. "Den har aldrig kört så här långt förut…"

Och de låtsades båda att de inte märkte att det tjutande ljudet blev allt högre och högre, medan himlen blev mörkare och mörkare.

"Vad gör det för nytta ignorerar problemet?" frågade Daphne nyfiket.

"Åh tro mig, det kan göra stor skillnad i en del situationer." svarade Harry i en allvarlig och mörkt röst och tänkte tillbaka på när han behövde göra alla sina sysslor med de smärtsamma skadorna.

Stjärnor sprack fram på den svarta bakgrunden. Harry drog på sig ylletröjan igen och försökte att undvika att titta för mycket på vindrutetorkarna, som nu vajade svagt av och an över framrutan, som i protest.

"Inte långt kvar", sade Ron, mer till bilen än Harry. "Inte långt kvar nu", upprepade han och klappade nervöst instrumentbrädan.

"Varför kan ni inte bara landa istället för att utmana ödet?" frågade Narcissa spänt.

"Jag är ganska säker på att vi var över skogen vid den tidpunkten." svarade Harry med ett flin. "Bilen kändes som ett bättre alternativ."

"Vid den tidpunkten." tillade Ron med ett flin och Sirius tittade oroligt upp på Remus.

de flög tillbaka ner under molnen en liten stund senare, måste de kisa genom mörkret för att kunna upptäcka något landmärke de kände till.

"Där borta!" skrek Harry plötsligt, så att både Ron och Hedwig hoppade till. "Rakt fram där borta!"

En svag silhuett mot den mörka horisonten, högt uppe på klippan ovanför sjön, avtecknade sig Hogwartsslottets otaliga tinnar och torn.

"Wow, jag är förvånad att du faktiskt kunde flyga dit och hitta slottet." sa Bill och såg imponerad ut.

"Menar du att du tvivlade på vår överlägsenhet?" bad Harry fräckt och fick Remus att skrocka medan Snape började muttra om hur han var precis som sin far, arrogant och självupptagen.

"Nej, jag tvivlar på din lycka. Den har visat sig vara något som alltid dyker upp när vi inte behöver den." sköt förbannelsebrytaren tillbaka, han var inte medveten om hur studenterna i Hogwarts lyssnade mer uppmärksamt nu när de visste vad som skulle hända.

"Åh hon kommer dyka upp vilken minut som helst nu", skrattade Ron och Harry gav honom ett spetsigt utseende.

"Kan du sluta försöka göra saker värre?"

Men bilen hade börjat skaka och förlorade hastighet.

"Se så", sade Ron i en lirkande ton och vred lite på ratten, "Vi är nästan framme, kom igen nu…"

Motorn jämrade sig. Smala strålar av ånga sprutade fram under motorhuven. Harry kände att han ofrivilligt klamrade sig fast vid sätet då de flög mot sjön.

"Fall inte i sjön." flämtade Dennis och fick de vuxna att frysa i sina platser.

Snape hånlog mot dem. "Sjön hade varit ett bättre val."

Bilen skakade häftigt till. När Harry kastade en blick ut genom fönstret såg han sjöns svarta, spegelblanka yta långt under dem. Ron höll så hårt om ratten att knogarna vitnade. Bilen krängde igen.

"Kom igen", muttrade Ron.

De var ovanför sjön… slottet låg rakt framför dem… Ron pressade ner foten på gaspedalen. Det hördes en dov liten knall, ett fräsande, och sedan dog motorn helt och hållet.

"Å, nej", sade Ron i tystnaden som följde.

"Det är allt du har att säga?" krävde Neville med ett skratt och Ron stirrade på honom i chock innan han ryckte på axlarna. "Det verkade lämpligt." svarade han så att Harry började flina.

Bilen vände kylaren nedåt och började falla i stigande fart, rakt ner mot den massiva slottsmuren.

"Neeeeeej!" vrålade Ron och snurrade på ratten. De undgick med nöd och näppe att flyga in i den mörka slottsmuren då bilen svängde i en stor båge

Sirius ryckte till, och för första gången i kapitlet blev han rädd. Vad var det Mrs Potter hade sagt åt honom och James. "Just ja, låter som något som han verkade behöva säga till sin gudson. Vilken stolt dag." tänkte han och flinade inåt.

"Merlin, vi hade kunnat behöva skrapa bort er från väggen", flämtade Dean chockat.

"Harry, jag vill att du kommer ihåg det här, en vis kvinna sade det en gång till mig. "Ofog är bra tills de hotar någons sinne, hälsa eller allvarlig kroppsskada. Vid den tidpunkten klassificeras det inte längre som ett upptåg och du kommer få svara inför mig." förstår du?"

"Ja Sir. Jag ska komma ihåg det i fortsättningen sir", svarade Harry allvarligt, men var inåt värmd åt vad Sirius sade.

och susade förbi ett fönster där de kunde se alla spöken stirra på dem, men Harry kunde inte bry sig om det nu. De hade större problem.

"Nu när jag tänker på det. Det var spökena som berättade hur vi anlände var det inte?" ifrågasatte Harry.

"Jäpp. Professorerna trodde självklart inte på dem först och vägrade låta oss lämna för att kolla upp det", svarade Oliver glatt.

De susade över de mörka växthusen, vidare över grönsakslandet och ut över de svarta gräsmattorna, medan de hela tiden tappade höjd.

Studenterna som hade sett fram emot att höra vad som hände när de flög började nu inse att de hade kunnat bli allvarligt skadade och de flesta sköt oroliga blickar mot de två pojkarna.

Ron släppte ratten helt och hållet och drog fram sin trollstav ur bakfickan.

"Stopp! Stanna!" skrek han och slog staven hårt mot instrumentbrädan och vindrutan, men de sjönk fortfarande hastigt nedåt och marken kom uppflygande mot dem…

"Kanske så borde du prova en verklig förtrollning istället för att bara skrika stopp." rådgav Tonks i en spydig ton.

"Hörde du den del som sade att marken kom flygande emot oss?" frågade Ron sarkastiskt. "Jag greps av panik.

"Har den där bilen krockkuddar?" frågade Hermione eftertänksamt.

"Avgjort inte." svarade Harry med en rysning.

"Se upp för det där trädet!" vrålade Harry och kastade sig fram mot ratten, men för sent…

"Träd?" frågade Kingsley och förvirrad ut. Remus hade bleknat drastiskt och han lade snabbt armen runt Harry medan Sirius lade sitt huvud i Harrys knä.

"Var inte titeln på kapitlet Det Piskande Pilträdet?" frågade Tonks spänt.

"Merlin." utbrast Bill. "Ronald Weasley, du är värre än tvillingarna i att hamna i problem."

"Är det inte det extremt farliga trädet som är ganska våldsamt?" frågade Narcissa svagt även om hon visste att det var det trädet.

"Det skulle vara det." svarar Harry lättvindigt och fick Remus att blänga ner på honom våldsamt. "Det är inte så illa. Vi behövde inte ens besöka sjukhusflygeln." Försäkrade Harry.

"Det är det. Du kommer aldrig mer flyga en annan sak." bestämde sig Sirius.

"Räknas kvastar?" frågade Harry med ett flin och tittade noggrant på pergamentet.

"Hm, hur var Quidditch matcherna det året?"

"Jag tycker vi ska återvända till trädet." meddelade Harry vilket fick hans lag att börja skratta.

Brak! Med ett öronbedövande skräll av metall mot trä slog de i den tjocka trädstammen och föll till marken med en tung stöt. Ånga vällde ut från den tillknycklade motorhuven, Hedwig skriade i högan sky av rädsla, en bula stor som en golfboll började värka i Harrys huvud där han hade slagigt i vindrutan, och till höger om honom gav Ron ifrån sig ett lågt, förtvivlat stönande.

"Hur illa?" frågade Remus med en suck. "Och våga inte säga att du var okej."

"Men jag var. Jag kände inget ens och jag har haft mycket värre skador."

"Och Ron?" frågade Mrs Weasley ängsligt.

"Jag stönade av en helt annan anledning." sade Ron dystert och såg förvirrad ut när tvillingarna brast ut i skratt.

"Åh, väx upp ni två." förmanade Charlie men var oförmögen att dölja sitt egna flin.

"Hur är det med dig?" sade Harry ängsligt.

"Min trollstav", sade Ron med darrande röst. "Titta på min stav." Den var nästan helt avbruten på mitten, spetsen hängde och dinglade i några få flisor.

"Vad!" skrek Mrs Weasley. "Du bröt din trollstav i början av året? Du fick oss att tro att det inte skedde förrän skolan hade slutat. Varför sade du inget?"

"Tro mig du kommer gilla varför jag inte sade något senare." svarade Ron i en liten röst.

Harry öppnade munnen för att säga att han var säker på att någon uppe i skolan kunde laga den, men han hann inte få fram ett ord. I samma ögonblick slog någonting hårt mot bilen på hans sida – med kraften av en anfallande tjur – och gick honom rutscha sidledes mot Ron. Samtidigt träffades taket av ett lika häftigt slag.

"Jag tror att pilträdet är arg över att bli störd." suckade Remus.

"Om det var argt så skulle jag hata att se det skitförbannat." svarade Harry torrt.

"Vad händ…?"

Ron gav till en flämtning då han tittade ut genom vindrutan. Harry följde hans blick och hann precis se hur en gren, tjock som en pytonorm, braka in i den. Trädet som de hade kört på gick till anfall mot dem!

"Snälla låt dem klara sig därifrån utan skador." Bad Ginny svagt.

Stammen låg nästan dubbelvikt över dem, och de knotiga grenarna gick loss på bilen från alla håll och kanter.

"Min stackars bil." stönade mr Weasley och fick sina söner att brista ut i skratt.

Narcissa skakade på huvudet åt mannen. "Bra befrielse ifall du frågar mig."

Mrs Weasley nickar instämmande. "Jag önskar bara att pojkarna inte var i den vid den tidpunkten."

"Aaaj!" sade Ron, då en annan tjock, krokig gren slog en stor buckla i dörren på hans sida. Vindrutan darrade nu under en skur av slag från knytnävehårda kvistar och en gren tjock som en murbräcka hamrade ursinnigt på taket, som verkade ge vika…

Nästan alla i salen stirrade på boken i skräck. "Hur kunde ni undgå att bli skadade?" frågade Alicia med en tjock röst.

"Tur?" föreslog Harry.

"Vi hade en fegudmor som bil." svarade Ron och de två pojkarna brast ut i skratt.

"Spring för livet!" ropade Ron och kastade sig med hela sig tyngd mot dörren på sin sida samtidigt som en gren kom flygande igenom bakluckefönstret som han precis lyckades undvika, men i nästa sekund träffandes han av en våldsam uppercut från en annan gren som slängde honom baklänges i knät på Harry.

Cho skakade på huvudet. "Varför kan inte ni två göra något halvvägs?"

"Han skulle inte vara pojken som överlevde om han gjorde så." svarade Luna. "Mer som Pojken som försökte."

Sirius tittade upp på tonåringen noga. "Du var verkligen okej?"

Harry nickade. "Tills vi kom in i slottet?"

"Vad hände då, jag blir orolig."

Harry grimaserade. "Vi upptäcktes." tyvärr tillade han sedan tyst medan han lutade sig mer in i Remus famn.

"Det är ute med oss!" jämrade han då taket bågnade mer och mer, men plötsligt började bilens golv att vibrera – motorn hade vaknat till liv igen.

Moody, Kingsley och madam Bones utbytte blickar. "Exakt vad gjorde du med den där bilen Arthur?" Krävde den grånande auroren.

"Åh, jag gjorde massor med saker. Det tog ett bra tag innan jag lyckades få de att flyga", svarade han vagt.

"Det är imponerande magi dock, jag vill prata mer om det senare Arthur", sade Madam Bones innan hon vände sig emot Michael och boken igen.

"Backa!" skrek Harry, och bilen sköt bakåt som en raket. Trädet försökte fortfarande nå dem: de kunde höra hur det knackade när det nästan slet upp rötterna och slog efter dem med sina piskande grenar då de susade iväg utom räckhåll.

"Det var nära ögat!" flämtade Ron. "Bra gjort, kära bil."

"Den är vid liv?" frågade Nigel med ett skratt.

Alicia fnissade. "Mr Weasley skapade sin egna Frankenstein." Alla Weasley såg tillbaka på henne i förvirring.

"Jo, den har åtminstone förstånd nog att komma bort från det där trädet", pekade Susan ut med en lättad suck.

"Var exakt är bilen nu?" frågade McGonagall.

"Det här hände för tre och ett halvt år sen och du frågar först nu?" ifrågasatte Ernie med en blick av förvåning.

"Vi hade andra saker på våra tankar den natten Mr Macmillan", svarade McGonagall skarpt.

Men bilen hade uttömt sina sista krafter. Med två små dova knallar flög dörrarna upp på båda sidor, och Harry kände hur sätet tippade åt sidan. Innan han visste ordet av ramlade han pladask ut på den fuktiga marken. Höga dunsar talade om för honom att bilen höll på att tömma ut deras bagage ur bakluckan. Hedwigs bur kom flygande genom luften och låset gick upp, hon flög ut ur den under höga, ilskna skrik och satte kurs mot slottet utan att se sig om, Harry gjorde ett tyst löfte om att ge henne något extra för den här tuffa dagen.

"Stackars Hedwig, det måste ha varit en tuff natt för henne." suckade Hannah samtidigt som nämnda uggla flög in och graciöst landade på Harrys axel med ett mjukt hoande medan hon gned huvudet mot hans kind.

"God morgon på dig med Hedwig", skrockade han medan han strök hennes gnistrande fjädrar.

"Så vad gav du henne?"

"Det är mellan Hedwig och mig", svarade Harry gåtfullt på Astorias fråga.

Sedan började bilen rulla bort i mörkret, tillbucklad, repad och ångande, med ursinnigt glödande baklyktor.

Tvillingarna skrattade hysteriskt åt det. "Jag tror att bilen har fått mer av mammas attityd än pappas."

"Kom tillbaka!" vrålade Ron efter den och viftade med sin avbrutna trollstav. "Pappa kommer att döda mig."

Ginny såg på sin bror i medlidande. "Om han skulle göra det hade mamma begravt dig och rostat dina ben."

"För sant." mumlade Ron och tänkte på det kommande illvrålet.

Men bilen försvann ur sikte med en sista fnysning från avgasröret.

"Visst är det otroligt att vi kan ha sån otur, tycker du inte?" sade Ron förtvivlat och böjde sig ner för att plocka upp råtta Scabbers. "Av alla de träd vi kunde ha krockat med skulle vi absolut köra på ett som slåss tillbaka."

Harry ryckte på axlarna. "Låter lagom.

"Du och din lycka kompis." Neville lät trött. "Jag hatar att tänka på vad som kommer hända dig här näst."

"Pixi-gnomer" påminde Ron den glömske pojken som snabbt, tillsammans med resten av klassen, fick en blick av fasa i ansiktet.

Han kastade en blick över axeln på det urgamla trädet, som fortfarande flaxade hotfullt med grenarna mot dem.

"Kom nu", sade Harry utmattat, "det är bäst vi ger oss iväg upp mot skolan…" Det var inte alls den triumferande ankomst de hade föreställt sig.

"Kanske inte, men det var ändå lysande", påpekade Fred.

"Och rörde upp värsta ryktesspridningen", tillade George.

McGonagall väste ilsket. "Trots våra ansträngningar att undertrycka det."

"Ytterligare igen. Det var spökena som startade upp det den här gången", påpekade Lee.

Stelfrusna, ömma och blåslagna grep de tag i sina koffertar och började släpa dem uppför den gräsbevuxna slutningen mot den stora ekporten i slottet.

"Jag tror att festen redan har börjat", sade Ron och släppte ner sin koffert vid foten av yttertrappan och smög sedan fram för att titta in genom ett klart upplyst fönster. "Du, Harry, kom och titta – de håller på med sorteringen!"

"Jag fick inte se en sortering förrän i mitt fjärde år." klagade den mörkhåriga tonåringen.

"Varför, vad hände tredje året?" frågade Tonks tveksamt, inte säker på i fall hon ville veta.

Harry kastade en blick på sin farbror och gamla professor. "Någon skvallrade.

"Jag var bara orolig, ett begrepp du inte verkar förstå när det gäller dig själv." sköt varulven tillbaka medan han tittade strängt på honom medan han flyttade sig närmare sina vänner.

Harry skyndade fram och kikade in i den stora salen tillsammans med Ron. Otaliga levande ljus hängde och svävade i luften ovanför fyra fullsatta långbord, och guldtallrikarna och guldbägarna på borden glänste i kapp med ljusen. Det förtrollade taket, som ständigt avspeglade himlen utanför, strålade av stjärnor ovanför huvudet på dem.

"Det är vackert vid sådana tillfällen men det kan bli lite trist när det är grått och det regnar", påpekade Tracy eftertänksamt.

Genom en skog av spetsiga svarta Hogwartshattar skymtade Harry ett långt led av förstaårselever, som med förskrämd uppsyn tågade in i stora salen. Ginny fanns bland dem, hon var lätt att urskilja på grund av sitt lysande illröda Weasleyhår.

"Aw, hur söt." kuttrade Fred. "Du såg dig om efter lilla Gin Gin."

"Håll käften", morrade hon röd i ansiktet.

Harry stirrade på dem i förvirring. "Varför skulle jag inte leta efter henne, hon är Rons syster och nu min vän."

Under tiden var professor McGonagall, en glasögonprydd häxa med håret åtstramat i en hård nackknut, sysselsatt med att placera Hogwarts berömda sorteringshatt på en pall framför nykomlingarna.

"Varför få alltid lärare bra beskrivningar?"

"Så de inte kan ta av poäng senare för att ha förolämpat dem", svarade Harry ytterst sarkastiskt.

Varje år bestämde denna åldriga gamla hatt, lappad, fransig och smutsig,

"När tvättades den där hatten senast?"

"Jag tror det var 1974 om jag inte minns fel, några studenter valde att kidnappa hatten och ge den ett bad." svarade Dumbledore med ett leende och de flesta eleverna gjorde äcklade grimaser.

Hur nya elever skulle fördelas på skolans fyra elevhem (Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin). Harry kom mycket väl ihåg hur han själv hade satt den på huvudet för precis ett år sedan och ängsligt väntat på hattens beslut medan den mumlade i hans öra. Under några hemska sekunder hade han fruktat att hatten skulle placera honom i Slytherin.

"Och det hade inte spelat någon roll om du hamnat där. Inte för mig. Och Slytherin har haft många bra trollkarlar och häxor, de onda brukar bara få rampljuset."

"Okej, en manlig Gryffindor som inte hade något emot Slytherins… jag har ingen aning." tänkte madam Bones irriterat med en suck.

Det elevhem som hade utbildat fler onda häxor och trollkarlar än något annat – men till sin lättnad hade han slutligen hamnat i Gryffindor, tillsammans med Ron, Hermione och resten av pojkarna Weasley.

Gryffindor bordet började jubla åt det. De var ytterst stolta över att Harry tillhörde deras elevhem.

Förra terminen hade Harry, Ron och Hermione bidragigt till att Gryffindor vann elevhemsturneringen, och de hade besegrat Slytherin för första gången på sju år.

"Varför nämner inte boken Neville? Utom honom hade vi hamnat på delad förstaplats", påpekade Harry plötsligt. "Det är inte rätt att vi tre får alla ära." Remus och Sirius tittade stolt på sin brorson/gudson.

"Oroa dig inte över det Harry, det är säkert något skrivfel." försäkrade Neville honom.

En liten spinkig pojke med råttfärgat hår hade just kallats fram för att sätta på sig hatten.

"Det är Colin", sade DA i munnen på varandra och fick den spinkiga pojken att rodna.

Harry lät blicken vandra förbi honom till den plats där skolans rektor, professor Dumbledore, satt och tittade på sorteringen från honnörsbordet. Hans långa silverskägg och halvmånformiga glasögon glänste i skenet från ljuslågorna. Ett par platser från Dumbledore satt ingen mindre än Gyllenroy Lockman, iförd en turkosfärgad klädnad.

"Det smärtar mig att säga att det var en av hans snyggare klädnader." muttrade Lee och många nickade runt omkring honom.

Och vid bordsänden tronade den väldige, vildvuxne Hagrid som drack djupa klunkar ur sin bägare.

"Vänta lite nu…", mumlade Harry till Ron. "Det står en tom stol vid honnörsbordet… var är Snape?"

"Jag är förvånad Potter. Varför skulle du leta efter mig?" frågade Snape med ett hånande ansikte.

"Det är alltid bra att veta var dina fiender är", var Harrys enkla svar och hans vänner brast av någon anledning han inte kunde förstå ut i skratt.

"Det är en god regel att leva efter Potter", nickade Moody gillande, hans magiska öga fixerat på trolldrycksläraren.

Professor Serverus Snape var den lärare Harry tyckte sämst om. Harry råkade också vara den elev som Snape tyckte sämst om.

"Potter har i alla fall en anledning till att inte gilla dig", viskade Sinistra förbannat.

Snape, som var elak, ironisk och illa omtyckt av alla utom eleverna från hans eget elevhem (Slytherin), undervisade i ämnet trolldryckskonst.

"Han kanske är sjuk!" sade Ron förhoppningsfullt.

"Ronald, det är en hemsk sak att önska på någon", skällde mrs Weasley och Ron försökte att se ångerfull ut men flinande tillbaka till tvillingarna när hans mamma inte såg.

"Han kanske har lämnat skolan", sade Harry, "För att han inte fick jobbet som lärare i försvar mot svartkonster i år heller."

"Det måste ha varit så svårt att förlora till en idiot som Lockman." när Harry såg Sirius kommentar kvävdes han på ett skratt.

"Merlin förbjude den dag vi får Snape som lärare i försvar mot svartkonster." utbrast nästan alla förfärat.

"Eller han kanske har fått sparken!" sade Ron entusiastiskt. "Alla avskyr honom ju…"

"Hur kommer det sig att av sju barn så slutade du upp med de sätt av en tiggare?" frågade mrs Weasley i förbittring.

"Oroa dig inte Mrs Weasley. Han lärde sig sin läxa i detta fall", lugnade Harry henne.

"Eller han kanske har kommit ut", sade en iskall röst alldeles bakom dem, "för att få höra varför ni båda inte kom med skoltåget."

Harry svängde hastigt runt. Där stod ingen annan än Serverus Snape i sin svarta klädnad, som böljade omkring honom i den kalla nattvinden. Han var en mager man med gulblek hy, krokig näsa och svart, axellångt, flottigt hår, och nu log han på ett sätt som fick Harry och Ron att förstå att de var illa ute.

"Å andra sidan så är du alltid illa ute med Snape", påpekade Parvati irriterat över det faktum att Snape alltid gav sig på honom.

"Miss Patil, det var i stora problem", påpekade McGonagall.

"Följ mig", sade Snape. Utan att ens våga se på varandra följde Harry oh Ron efter Snape uppför trappan in i den stpra ekande ingångshallen, som lystes upp av flammande facklor, En ljuvlig doft av mat strömmade ut ifrån stora salen, men Snape ledde dem bort från värmen och ljuset, nerför en smal trappa som förde dem till fängelsehålorna under slottet.

"Att gå ifrån festen var tillräckligt som ett straff", muttrade Ron och hans syskon håller alla med om denna punkt.

"In med er!" kommenderade han och öppnade en dörr halvvägs ner i den kalla korridoren. De steg in på Snapes kontor, rysande av köld och rädsla.

"Vilket är varför jag bad dig att föra dem till mitt kontor, Serverus." fräste McGonagall.

"Varför inte sända upp dem till sjukhusvingeln? Ni hade ingen aning om ifall de har blivit skadade på något sätt", avbröt Remus milt. "Om de hade skador hade de kunnat bli mycket värre för att ingen tog sig tid att kontrollera på direkten."

Väggarna i det dunkla rummet var täckta av hyllor fyllda med stora glasburkar, i vilka det flöt omkring alla möjliga motbjudande saker som Harry faktiskt inte ville veta namnet på just i det ögonblicket. Den öppna spisen var mörk och tim. Snape stängde dörren och vände sig emot dem,

"Jaså", sade han med en silkeslen röst, "tåget duger alltså inte längre åt den berömde Harry Potter och hans trogne vapendragare Weasley. Ni ville göra en storstilad entré, var det inte så, pojkar!"

"Är det möjligt att ha en medhjälpare när det är tre av oss?" frågade Harry när han märker den nedslagna blicken i sin väns ansikte.

"Och det var min ide i första hand så om vi har vapendragare så skulle du vara min." sade Ron och piggnade till.

"Vi borde turas om." flinade Harry.

"Jag skulle tro att det är uppenbart att det inte är nödvändigt." Flinade Hermione. "Jag är hjärnan och ni två är båda hjälpredor."

Harry och Ron såg på varandra. "Låter lagom." Ytterligare igen var skolan förvånad över hur normalt de agerade och skämtade med varandra.

"Nej, professorn, spärren vid King's Cross, den…"

"Tyst!" sade Snape kallt. "Vad har ni gjort med bilen?"

"Han fick inte svaret förrän i år dock." fnös Ron tyst till Harry.

Ron svalde. Det här var inte första gången Harry fick intrycket att Snape var tankeläsare. Men ett ögonblick senare förstod han, då Snape vecklade ut ett exemplar av dagens utgåva av The Evening Prophet.

"Ni blev sedda", väste han och visade dem rubriken: FLYGANDE FORD ANGLIA MYSTIFIERAR MUGGLARE." Han började läsa högt. "Två mugglare i London är övertygade om att de såg en gammal bil flyga över Postverkets torn… Mrs Hetty Bayliss som var ute och hängde tvätt klockan tolv på dagen i Norfolk… Mr Angus Fleet från Peebles omtalade för polisen… sammanlagt sex eller sju mugglarvittnen.

"Åh, det är illa." mumlar Charlie.

"Det gör det till ett ministerium problem och inte bara en skolaffär." Remus rynkade på pannan. "Hur undvek ni att bli relegerade?"

Dumbledore suckade. "Min ställning i samhället var mycket bättre vid den tidpunkten och jag kunde stoppa eventuella konsekvenser."

"Är det därför du var så arg?" frågade Ron.

"Jag är rädd att ni två var ytterst nära att bli relegerade den natten." berättade rektorn allvarligt.

"Eh, gamla nyheter det." svarade Harry och duckade från kudden Remus sände flygande mot hans håll.

"På tal om det, jag har en viktig fråga i slutet av kapitlet", avbröt Hermione och rektorn nickade.

Visst arbetar din pappa på Kansliet för missbruk av mugglarprodukter?" sade han medan han tittade upp på Ron oh gav honom ett elakt leende. "Kära hjärtanes då, hans egen son…"

"Det var ganska onödigt Snape", suckade Flitwick, han kunde inte förstå vad Snape hade emot Harry och hans vänner.

Harry kände det som om han just hade fått en smocka i magen av det vansinniga trädes största gren. Om någon kom på att det var Mr Weasley själv som hade förtrollat bilen… han hade inte tänkt på det…

"Det drabbade arbetet." suckade Mr Weasley innan han såg de skyldiga blickarna de två pojkarna hade. "Men jag är den som förtrollade bilen." påminde han dem. "Och jag visste verkligen bättre."

"När jag sökte igenom parken märkte jag dessutom att ett mycket värdefullt piskande pilträd har tillfogats avsevärd skada." fortsatte Snape.

"Kom igen Snape, du har alltid hatat det där trädet. Enda anledning du säger så är för att du hoppas de ska bli relegerade", fnös Burbage och Sinistra nickade instämmande.

"Det där trädet tillfogade oss ännu större skada!" utbrast Ron.

"Tyst!" fräste Snape igen. "Tyvärr tillhär ni inte mitt elevhem, så beslutet att relegera er vilar inte hos mig. Jag ska gå och hämta dem som är lyckliga nog att få göra det. Ni väntar här."

"Han hämtar de andra för att han inte är säker på hur han ska hantera situationen." Hummade Luna glatt.

"Varför måste hon vara här? Hon förstör mitt ryckte!" bet Snape av ursinnigt.

"Jag tvivlar att det är fallet Luna, han ville bara få de två ut från slottet så fort som möjligt." svarade Parvati med ett leende.

"Nja, han vill nog kolla ifall han kan komma undan med att få dem försvinna spårlöst", fnös Seamus och flyttade sig bakåt i soffan när Snape kastade en av sina värsta blickar mot honom.

Harry och Ron stirrade på varandra, vita i ansiktet. Harry kände sig inte hungrig längre. Han kände sig tvärtom väldigt illamående. Han försökte att låta bli att titta på någonting stort och slemmigt som flöt omkring i grön vätska på en hylla bakom Snapes skrivbord.

"Jag svär att han bara har de där sakerna där inne för att skrämma livet ur en om man har oturen att hamna där." viskade Hannah till Susan som fnittrande nickade.

Om Snape hade gått för att hämta professor McGonagall, Gryffindors överhuvud, var det knappast till någon hjälp för dem. Hon var kanske rättvisare än Snape, men hon var också mycket sträng och noggrann.

"Inte för att det hjälper när de gäller er tre." fräste McGonagall. "Till och med Weasley tvillingarna ägnar mer uppmärksamhet åt mina varningar än ni tre."

Den Gyllene Trion ryckte till innan de började skratta åt tvillingarnas ansikten.

Tio minuter senare kom professor Snape tillbaka, och mycket riktigt var det professor McGonagall han hade med sig. Harry hade sett professor McGonagall arg vid åtskilliga tillfällen, men antingen hade han glömt hur smal hennes mun kunde bli, eller också hade han aldrig sett henne så arg förut,

"Sade du inte i förra boken att du trodde hon skulle börja spruta eld, menar du att hon är argare nu?"

"Åh, hon var argare men jag har sett henne argare." svarade Harry eftertänksamt och de flesta tittade på honom i chock, vad gjorde han för saker för att få deras professor bli så arg.

men det var något i hennes ögon han inte kunde placera, något främmande.

"Det var orolighet Mr Potter", suckade hon medan hennes själ fylldes av sorg, det smärtade att höra att orolighet var något helt främmande för honom.

Hon höjde sitt trollspö i samma ögonblick hon steg in genom dörren. Harry och Ron ryggade båda tillbaka, men hon pekade bara i riktning mot den tomma spisen, där den med ens flammade upp en eld.

"Trodde ni verkligen att jag skulle förbanna er?"

"Jag spenderade en sommar hos Dursley, jag förväntar mig vissa saker, oavsett ifall jag känner dem."

"Sätt er", sade hon, och båda drog sig bakåt och satte sig i ett par stolar vid brasan. "Förklara er", fortsatte hon och hennes glasögon glittrade olycksbådande.

"Ouch, hon tar sig inte ens tid att bilda meningar." Harry kunde tydligt känna Sirius kropp rycka till. "Hon är verkligen arg."

"Klart jag var." snäste hon tillbaka och blängde på pergamentet. "Jag hade all rätt att vara det.

Ron satte igång att berätta och började med spärrväggen på stationen som vägrade att släppa igenom dem.

"… så vi hade inget val, professor McGonagall, vi kunde inte komma fram till tåget."

"Varför skickade ni oss inte ett brev med en uggla? Du har ju en uggla, eller hur?" sade professor McGonagall kyligt till Harry.

"Um, kan vi återvända till Hermiones tidigare argument?" frågade Harry och fick flickan att fnysa muntert.

"Du kan komma med dina egna försvarsargument", påpekade hon.

"Men de är inte ens i närheten lika effektiva som ditt", svarade han och fick henne att himla med ögonen.

Harry stirrade på henne med gapande mun. Nu, när hon sade det, verkade det självklart att de borde ha gjort på det viset.

"Jag… jag tänkte inte…"

"Du har rätt, inte alls lika effektivt." sade hon skrattande. "Men det är mycket sanning i det uttalandet i alla fall."

"OI" skrek Harry och gav henne en lekfull knuff.

"Det framgår tydligt." sade professor McGonagall.

"Wow, utmärkt användning av sarkasm." Bill flinade åt hans tidigare överhuvud. "Du drar bara ut det för mycket speciella tillfällen."

"Hm, jag vill minnas att jag använde den på dig mer än en gång." påminde hon honom och han bleknade en aning när han tänkte tillbaka de speciella gångerna.

Det hördes en knackning på dörren och Snape, som nu såg mer belåten ut än någonsin, öppnade den. Där stod rektorn, professor Dumbledore. Harry kände sig som förlamad i hela kroppen. Dumbledore såg ovanligt alvarlig ut. Han sände dem en blick ner över sin krokiga näsrygg som fick Harry att önska sig och Ron tillbaka till det piskande pilträdets attacker.

Narcissa rynkade pannan. "Det ett av hans plan tycktes ha fungerat." mumlade hon till Kingsley som hade flyttat sig så han satt bredvid henne för tillfället.

"Och vad är det?" frågade han även om han hade ett vetande utseende.

"Hålla Harry olycklig så att han ser upp till den gamla mannen så mycket att en liten besvikelse orsakar omedelbar sorg."

"Jag tror att den känslan har överförts på annat håll. Tack och lov." muttrade Kingsley tillbaka medan han nickade mot den svarta hunden och efter en stunds tvekan även mot Remus.

Det blev tyst en lång stund. Sedan sade Dumbledore: "Var snälla och förklara varför ni gjorde det här."

"Varför väntade ni inte bara tills alla var närvarande så skulle de slippa behöva berätta samma sak två gånger."

"Så vi skulle kunna märka ifall de försökte ändra något för att hjälpa dem", svarade McGonagall på Ernies fråga.

Det skulle ha varit bättre om han hade skrikigt åt dem. Harry avskydde besvikelsen i hans röst. Av någon anledning förmådde han inte se Dumbledore i ögonen utan började istället tala till hans knän.

Harry skakade på huvudet åt sig själv, han kunde inte förstå varför han hade brytt sig så mycket om ifall han blev besviken.

Han berättade allting för honom utom att Mr Weasley var ägare till den förtrollade bilen. Istället fick han det att låta som om han och Ron hade råkat hitta en flygande bil parkerad utanför stationen.

"Du är verkligen för söt för ditt egna bästa." Mrs Weasley gav honom ett leende.

Han förstod att Dumbledore omedelbart skulle genomskåda det, men Dumbledore ställde inga frågor om bilen. När Harry hade berättat färdigt, fortsatte han bara att plira på dem genom glasögonen.

"Det är irriterande när lärare gör sådant. Tillslut erkänner man även ifall man inte har gjort något", grumlade Lee.

"Vi går och hämtar våra saker nu", sade Ron nedslaget.

"Vad är det för dumheter du pratar, Weasley?" röt professor McGonagall.

"Ja, men vi ska väl bli relegerade, eller hur?" sade Ron.

"Urgh, Ron du börjar bli lika illa som Harry", stönade Fred.

"Erbjud dig aldrig att ta ett straff eller ge dem idéer." Förmanade George samtidigt.

Harry tittade hastigt upp på Dumbledore, han var inte säker på att han skulle klara av att aldrig få återvända till Hogwarts utan att få bo hos sin moster och morbror året runt.

"Skulle aldrig hända. Jag skulle rymma och bo på gatan hellre", svarade Harry ärligt men pratar för lågt för att någon ska kunna höra honom.

"Inte i dag, Weasley." sade Dumbledore. "Man jag måste understryka allvaret i det ni båda har gjort. Jag ska skriva till era familjer ikväll. Jag måste också varna er för att om ni gör nånting liknande igen, kommer jag inte att ha nåt annat val än att relegera er."

"Så det är därför du inte kan ta motorcykeln." sade Lavender med en suck, hon hade verkligen velat ha fotona.

"Oroa dig inte Lav, jag ska komma på ett sätt att få fotona. Jag backar inte ner från den här utmaningen", muttrade Harry ur mungipan och Lavender pep av förtjusning innan hon gav honom en kram.

Snape såg ut som om julaftonen hade blivit inställd.

Snape såg bister ut oh blängde öppet på Harry. "Klart jag såg ut så, braten kommer undan med allt." muttrade han tyst.

Han harklade sig och sade: "Professor Dumbledore, de här pojkarna har trotsat lagen om restriktioner för omyndigas trolldomsutövning och dessutom åsamkat ett gammalt och värdefullt träd allvarlig skada… Inte kan väl handlingar av ett sånt slag…"

"Vem bryr sig om det trädet? Den gör ingen nytta." svarade Remus med ett sorgset leende.

"Det är ganska fullt också." muttrade Parvati och Gyllene Trion utbytte roade blickar.

"Det blir professor McGonagalls uppgift att bestämma pojkarnas straff, Serverus." sade Dumbledore lugnt. "De tillhör hennes elevhem och är därefter henne ansvar."

"Jag är säker på att han var glad över att höra det."

"Han såg ut som om han ville slå till någon, troligtvis mig", svarade Harry glatt och höjde ett utmanade ögonbryn mot Snape.

han vände sig till professor McGonagall. "Jag måste gå tillbaka till festen, Minerva, jag har några meddelanden att framföra. Kom, Serverus, det finns en läcker vaniljtårta där som jag absolut vill provsmaka."

Ron sköt ut underläppen "Det var bara elakt att säga det." gnällde han

Snape kastade en giftig blick på Harry och Ron då han lät sig föras ut från kontoret av Dumbledore. De blev ensamma kvar med professor McGonagall, som fortfarande betraktade dem som en vredgad örn.

"Borde det inte tekniskt sett vara ett förbannat lejon? Jag menar hon är Gryffindors överhuvud, inte Ravenclaws", frågade Justin roat.

"Nja, jag tror att hon enkelt hade kunnat hamna i Ravenclaw, hennes mod övervägde bara hennes visdom." svarade Harry med en blinkning och McGonagall skakade på huvudet, road över hennes lejons kommentar.

"Det är bäst att du går upp till sjukhusflygeln, Weasley, du blöder ju." Harry suckar lättat när han inser att hon inte upptäckt hans egna skador och kastar en bekymrad blick på Rons blödande sår.

"Vad hände med att du inte blev skadad?"

"Det var inget…"

"Harry, du hade såret i minst två veckor", avbröt Ron och Harry gav honom en smutsig blick.

"Okej, jag fick en gren i sidan och det började blöda, men jag hade inte ont och det hindrade mig inte på något sätt. Oroa er inte, snälla", bad Harry och Remus nickade med en kort suck innan han log mot sin brorson.

"Inte särskilt mycket", sade Ron och strök hastigt med ärmen över såret han hade fått över ögat. "Professorn, jag skulle så gärna vilja se när min syster bli sorterad…"

"Sorteringsceremonin är över." sade professor McGonagall. "Din syster har också hamnat i Gryffindor."

"Å, vad bra." sade Ron.

"Det är allt jag får?" frågade Ginny med ett höjt ögonbryn,

"Jag var inte riktigt på humör för att fira", påminde han henne.

"Och på tal om Gryffindor…" fortsatte professor McGonagall skarpt, men Harry avbröt henne: "Jo, professorn, när vi tog bilen hade ju terminen inte börjat än så… så Gryffindor borde faktiskt inte få några poängavdrag för den skull, eller hur?" sade han och såg ängsligt på henne.

"Du gjorde det inte?" frågade Sirius i misstro. "Lärde du dig inget från drakhändelsen? Nu kommer ni förlora tre gånger så många poäng."

De i Gryffindor från femte året och uppåt delade förvirrade blickar med varandra. De kunde inte minnas att de hade förlorat några poäng den kvällen. Nästan allas ögon vidgades och de såg på den unga pojken i förvåning. "Det är inte möjligt." kraxade Fred till slut.

"Vad är inte möjligt?" frågade Alisa, sjundeårseleven från Slytherin som inte sagt något alls på länge.

"Han kom undan med det." svarade Oliver och fick de flesta personerna i salen att tappa hakan.

"Du tog inte bort några poäng?" morrade Snape i avsmak.

"Du måste ha haft en James-tillbakablick och förlorat din intelligens tillfälligt." skrattade Narcissa. Harry skrattade åt sin farbror och sin hundgudfars chockade ansikten. "Jag tror att det gör så att jag förtjänar ett marodör namn." viskade han så att bara de två hörde.

Professor McGonagall gav honom en genomträngande blick, men han var säker på att hon nästan smålog. Hennes mun såg i alla fall inte lika hopknipen ut.

"Jag ska inte dra av några poäng för Gryffindor", sade hon och Harry blev med ens mycket lättare om hjärtat. "Men ni kommer få straffkommendering båda två."

Remus vände sig emot lärarbordet. "Det är bäst att det inte är i skogen den här gången." varnade han.

"Det var inte." Lugnade Harry honom. "Det var mycket, mycket värre." nämnde han och fick Remus och Tonks utbyta förfärade blickar medan Sirius flyttar sig närmare Harry igen.

"Ärligt talat Harry, du borde inte skrämma dem så." Grälade Hermione. "Det var inget livshotande om det."

Det var bättre än Harry hade förväntat sig. Vad Dumbledores brev till familjen Dursley beträffade, var det ingenting att bekymra sig för. Harry visste nämligen utmärkt väl att de bara skulle bli besvikna över att det piskande pilträdet inte hade gjort mos av honom. Professor McGonagall höjde sitt trollspö igen och pekade med det på Snapes skrivbord. Ett stort fat med smörgåsar, två silverbägare och en kanna med iskall pumpasaft dök upp med ett litet plopp.

"Ni kan äta här inne, och sen går ni raka vägen upp till er sovsal", sade hon. "Jag måste också gå tillbaka till festen."

Tvillingarna flinade. "Stygga små pojkar skickas i säng."

"Ni är bara avundssjuka på hur mycket bättre jag hanterade professor McGonagall." Sköt Harry tillbaka.

"Hantera Mr Potter?"

Harry ryckte till på tonen och dök bakom sina vänner. "Um ledsen." pep han.

När dörren hade stängts efter henne gav Ron ifrån sig en lång, låg vissling.

"Jag trodde det var klippt för oss", sade han och högg åt sig en smörgås.

"Det trodde jag med", instämde Harry och tog också en.

"Men är det inte otroligt att vi kunde ha sån otur?" sade Ron grötigt med munnen proppfull av kyckling och skinka. "Fred och George måste ha flugigt den där bilen fem eller sex gånger utan att några mugglar nånsin såg dem." Han svalde och tog en jättestor tugga till. "Och Varför kunde vi inte komma igenom spärrväggen?"

"Hur kunde du förstå vad han sade?" frågade Su Li häpet.

"Jag växte upp tillsammans med en gris. Det är ganska lätt att förstå vad Ron här säger när han har mat i munnen."

"Bra poäng."

Harry ryckte på axlarna.

"Jag hoppas verkligen ni tre får reda på det." muttrade Neville och med tanke på de självbelåtna leendena de hade så hade de listat ut anledningen.

"Ingen aning. Men vi måste passa oss noga från och med nu i alla fall", sade han och tog en uppfriskande klunk pumpasaft. "Jag önskar att vi hade fått lov att vara med på festen…"

"McGonagall ville säkert bara hindra oss från att glänsa." sade Ron snusförnuftigt. "Hon vill inte att nån ska tycka det är smart att anlända till skolan i en flygande bil."

"Jag är förvånad Weasley. Det var faktiskt insiktsfullt, för att vara du." hånade Malfoy, hans humör hade lyfts efter att ha hört hur rädd Potter var för McGonagall.

"Mer än vad du någonsin kommer äga i alla fall", sköt Ron tillbaka och Malfoy blängde på honom.

När de hade ätit så många smörgåsar de orkade (fatet fylldes hela tiden på igen) reste de sig och lämnade kontoret för att gå den välbekanta vägen upp till Gryffindortornet. Slottet var helt tyst, det verkade som om festen var över.

"Ja, festen var över." flinade gryffindoreleverna och lärarna tittade på dem misstänksamt.

De gick förbi mumlande porträtt och knakande rustningar och klättrade uppför trånga stentrappor, tills de tillsist kom fram till korridoren där den hemliga ingången till Gryffindortornet fanns dold bakom oljemålningen av en mycket tjock kvinna i skär sidenklänning.

De tre andra husen flinade, glada över att de visste var ingången till deras uppehållsrum var.

"Lösenord?" frågade hon då de närmade sig.

"Öh…", sade Harry.

De kunde inte lösenordet för det nya skolåret, eftersom de inte haft chans att träffa någon skolprefekt ännu. Men hjälpen kom nästan omedelbart, de hörde brådskande fotsteg bakom sig och vände sig om. Det var Hermione som kom rusande emot dem.

"Det är klart att jag sprang. Jag letade överallt efter er." klagade Hermione. "Först på tåget, sedan på festen. Har ni någon aning om hur orolig jag var?"

Harry och Ron omslöt henne i en kram. "Vi är ledsna Hermione. Vi kommer aldrig oroa dig sådär igen.

"Jag tvivlar starkt på det." Hon himlade med ögonen med ett flin.

"Där är ni ju! Var i all världen har ni varit? Jag har hört urlöjliga rykten – nån sade att ni hade blivit relegerade för att ni kraschat med en flygande bil!"

"Ja, vi har i alla fall inte blivit relegerade", försäkrade Harry henne.

"Bra sagt Harry. Jag är säker på att det kommer lugna ner henne." fnös Colin.

"NI vill väl inte påstå att ni faktiskt flög hot?" sade Hermione och lät nästan lika sträng som professor McGonagall.

"Hoppa över straffpredikan nu", sade Ron otåligt, "och tala om för oss vad det nya lösenordet är-"

"Det är skrattmås", sade Hermione lika otåligt. "Men det är inte det saken gäller…"

Ginny skakade på huvudet. "Föreläsning först. Hjälp senare." rekommenderade hon. "Annars får du inte chansen

Hermione nickade. "Jag lärde mig det ganska snabbt."

I samma ögonblick avbröts hon av att porträttet av den tjocka damen svängde åt sidan. Det hördes en plötslig storm av applåder inifrån Gryffindors sällskapsrum.

Lärarna höjde på ögonbrynen, förvånade över välkomnandet, de flesta brukade gå och lägga sig på direkten.

Det såg ut som om alla i Gryffindors elevhem fortfarande var vakna, för inne i det cirkelrunda rummet var det full trängsel. Eleverna stod på skeva bord och satt hoppträngda i nersuttna fåtöljer i väntan på de båda kamraternas ankomst. Armar sträcktes ut genom porträtthålet för att dra in Harry och Ron i rummet, medan Hermione fick lov att själv kravla in efter dem.

"Ledsen Hermione. Men Harry och Ron var hjältar den natten." flinade Dean och Hermione vinkade bort hans förklaring.

"Fantastiskt!" skrek Lee Jordan. "Genialt! Vilken ankomst! Att flyga en bil rakt in i det piskande pilträdet, folk kommer prata om det i åratal!"

"Så pratar folk fortfarande om det?" frågade Tonks nyfiket.

"Klart vi gör", utbrast Angelina med ett flin. "Förstaårseleverna får höra det så fort de kommer till tornet första natten, det är en tradition. .

"Be för att ingen väljer att göra något liknande i framtiden", mumlade Sprout till sina kollegor.

"Gratulerar", sade en femteårselev som Harry aldrig tidigare hade talat med, och någon dunkade honom i ryggen som om han just vunnit ett maratonlopp. Fred och George trängde sig längst fram och sade med en mun:

"Varför ropade ni inte tillbaka oss?"

"Vi erkänner att vi var avundssjuka. Det var fantastiskt. Personligen tycker vi det blev en coolare anländning när de kraschade in i trädet än ifall de hade landat normalt." erkände George och de två pojkarna skrattade.

Ron var knallröd i ansiktet och flinade generat, men Harry upptäckte att det fanns en person som inte såg det minsta glad ut. Percy höjde sig ovanför huvudena på några upphetsade förstaårselever, och det såg ut som om han kämpade för att ta sig fram till Harry och Ron och skälla ut dem. Harry stötte till Ron i sidan och nickade i riktning mot Percy. Ron fattade genast vinken.

"Ah, vi undrade varför ni valde att gå upp på rummet så snabbt." sade Fred. "Vi skulle inte ha brytt oss om det utan firat hela natten oavbrutet."

"Även om vi inte klandrar er för ert beslut." försäkrade George dem.

"Vi måste gå en trappa upp, vi är lite trötta", sade han, och båda började knuffa sig fram genom rummet mot dörren som ledde till spiraltrappan och sovsalarna.

"Vi hade blivit tillsagda att gå direkt till sovsalen." Erbjuder Harry sin vän svagt.

"Okej, vi fortsätter festa, kom ner om ni piggnar till." ropade Oliver Wood medan han kastade runt Honungsöl till olika personer som han plockade upp från en stor träbox bredvid honom.

"Det är första natten på skolan. Vart fick ni Honungsöl ifrån?" Utbrast McGonagall, när hon trodde att hennes lejon inte skulle kunna överraska henne längre så motbevisade de henne alltid, och hon hatade att inte veta hur de gjorde det.

"Gryffindor hemlighet. Säkerhetsstämplat sen 1952." svarade alla I Gryffindor med ett varsitt flin.

"Var det det året som det blev en tradition?" frågade Demelza nyfiket.

"Nja, det var året det blev en officiell tradition, då den skrevs ner i boken", svarade Alicia och de som aldrig varit i Gryffindor började undra vad det var för slags bok de pratade om.

De lyckades ta sig till andra sidan av sällskapsrummet under fortsatta ryggdunkningar från andra elever och nådde äntligen fram till den lugna trappan. Dock så tvärstannar de då de ser Percy stå på den med höjt ögonbryn.

"Ouch, nu är ni i problem." Colin rös.

"Vart i helvet har ni två varit?" Både Harry och Ron drog efter andan när de hör Percy svära. "Jag letade överallt efter er och ni kör den där idiotiska bilen till Hogwarts."

"Jag antar att han inte var speciell glad över att ni flög bilen och bröt mot reglerna."

"Nej, jag tror det mer var för att vi försvann spårlöst." svarade Harry ärligt och Percy nickade svagt från Ministerns sida.

"Percy lyssna på oss." ber Harry mjukt. "Vi är ledsna för att vi oroade dig, men det var omöjligt att ta sig igenom spärrväggen. Vi fick panik och de verkade som en bra ide då. Får vi gå upp nu?"

Percy verkar ha ett tyst bråk med sig själv innan han suckar. "Gå upp och byt om innan ni ansluter er till festen, det är första dagen trots allt och många vänner vill nog prata med er. Gå nu innan jag ångrar mig."

Nästan alla vände sig emot den rödhåriga mannen i överraskning.

"Jag insåg att lärarna antagligen redan skällt ut dem och det var första dagen tillbaka. Ingen Gryffindor borde missa den festen, det är en av de största vi har varje år." suckade han.

"Och ändå har de lyckats hålla den hemlig för oss i alla dessa år." muttrade McGonagall till de andra överhuvudena som nickar stumt.

De skyndade sig upp till toppen av den och kom tillsist fram till sin gamla sovsalsdörr, som nu hade fått en ny skylt där det stod "Andraårselever". De klev in i det välbekanta, runda rummet med de fem himmelssängarna med röda sammetsförhängen och de höga, smala fönstren.

"Det låter mycket bättre än vår sovsal. Vi har inga fönster och den är ganska dyster ärlig talat."

"Mer som den var tills ni tre på något sätt fick de andra tjejerna ett eget rum och fick Astoria dela med er. Det är som en färgexplosion har gått av där inne." fnös Alisa och tittade på de två Greengrass systrarna och Tracy som neg graciöst.

Man hade burit upp deras koffertar och placerat ut dem vid fotänden av sängarna. Ron log skuldmedvetet mot Harry.

"Jag vet att jag inte borde ha gillat det, men…"

"Oroa dig inte, alla som hade flugit en bil till Hogwarts hade gillat det." försäkrade Remus dem med ett snett leende.

Dörren till sovsalen flög upp och in kom de övriga andraårspojkarna i Gryffindor, Seamus Finnigan, Dean Thomas och Neville Longbottom.

"Otroligt!" sade Seamus förtjust.

"Häftigt!" sade Dean.

"Fantastiskt!" sade Neville beundrande.

"Kan inte säga emot det." svarade gryffindoreleverna som hade varit på skolan då.

Harry kunde inte hjälpa det. Han log också med hela ansiktet. "Är ni redo att festa nu?" frågar han sen medan han snabbt slänger på sig den nya tröjan, ingen av de andra pojkarna svarar utan de rusar bara ner för trappan.

"Ah, vilken perfekt avslutning på ett kapitel", suckade Tonks medan Michael stängde boken. "Hur länge festade ni?"

"Jag tror den sista somnade någon gång i gryningen", svarade Harry med ett skratt.

"Miss Granger, du hade en fråga sade du."

"Ja, jag har tänkt och jag tycker att man borde kunna bli straffad ifall det är nödvändigt, låt oss säga att vi får reda på att någon har gjort något olagligt genom de här böckerna men eftersom ni valde att ha en regel som hävdar att man inte kan bli straffad för det förflutna så skulle den personen gå fri."

"Jag förstår vart du går med det här Miss Granger", sade Madam Bones eftertänksamt. "Nåja, ifall någon har gjort något olagligt som mord, förräderi, mordförsök, kidnappning, misshandel, tortyr och andra olagliga aktiviteter så kommer vi gripa dem."

Remus lade plötsligt en hand på Harrys axel.

"Du är arg över bilen." förutspådde Harry.

"Jag är inte arg." började Remus. "Okej, jag var det, men du hade inte för avsikt att det skulle hända och jag skulle ha flugit bilen själv om jag hade fått möjligheten så jag kan inte vara arg över det."

Harry blinkade förvånat åt honom. "Var det tänkt att vara en utskällning?" frågade han förvirrat.

"Lova mig bara att du kommer vara mer försiktig." bad Remus. "Allt det här gråa håret jag har är från dig.

Harry fnös roat. "Du hade dem innan vi lärde känna varandra."

"Inte sant." flinade Remus. "Jag var barnvakt åt dig när du var liten. Tro mig, de är alla från dig."

---

AN: Okej, jag vet att Percy är väldigt konstig och inte beter sig riktigt som i böckerna, men det kommer komma en förklaring till det senare, jag har redan det fixat.

Det här kapitlet var lite svårt att skriva för det hände typ inget men samtidigt så hände det ganska mycket när man tänker efter, nåja, jag tror jag sätter igång med nästa kapitel imorgon så får vi se hur de kommer reagera till att behöva läsa om Lockman :)

AN2: Ledsen, jag glömde totalt bort den där saken med mer information, men Annie påminde mig. I alla fall, när det gäller den där saken Annie nämnde (ni hittar det bland kommentarerna) så får ni rösta, vill ni att det ska hände eller inte? skriv ert svar. I alla fall, måste gå nu, är med min bästis vi ses någon gång inom de två närmaste veckorna