Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

6. Gyllenroy Lockman

Hej Annie! Jag tycket också att det är kul att jag fick upp ett nytt kapitel. Ja, ledsen för det där med informationen i slutet av kapitlet, jag glömde totalt att skriva det och insåg det när jag vaknade upp imorse, så jag gick in lite snabbt och lade till det när jag kom hem. (Samma dag du lämna Review)
Ja, jag känner också att något borde hända men jag är inte säker på vad, dels så vill jag inte göra för mycket så att jag inte har något kvar i slutet av böckerna men jag tror att jag ska ta din ide när det gäller att låta Harry känna smärtan i vad som händer i boken, frågan är bara. Ska det hända innan eller efter Quidditch kapitlet?
Oo, en tia på Förbannad skalan, det kan bli svårt att skriva, tro mig om jag skriver det kommer det säkert låta urlöjligt men jag kan ge det ett försök och jag tror jag vet ett perfekt ställe det kan hända på när jag tänker efter. Det behövs mer spänning för det blir så mycket roligare då :)
Jag kan helt klart se det framför mig när du beskriver det så där och jag längtar själv till allas reaktion till Lockman.
Ja, jag har faktiskt funderat på att ta in döda personer och jag velar nu fram och tillbaka mellan att låta Cedric dyka upp någon gång i fjärde boken. Sen har jag nästan helt och hållet bestämt att dra in två andra som har varit döda ganska länge, frågan är bar ifall de borde dyka upp i den tredje eller i fjärde boken… jag hatar att fatta beslut, det är så svårt. Tack så mycket, jag gör mitt bästa för att bli bättre så fort som möjligt. Kramar till dig med. (hjärta)
Lea!

Thalia: Du har rätt, jag är ganska säker på att jag inte vet hur glad du blev över att jag gillade din recension men jag tror jag ändå förstår, för jag har en känsla av att jag känner likadant när någon säger att de gillar vad jag skriver. Ha, ifall jag får barn kommer det nog bli likadant men de kommer definitivt få höra mest om de Grekiska gudarna, jag vet inte varför men de är mina favoriter.
Fortsätt bara att försöka övertala honom, du kommer nog lyckas få honom läsa dem för eller senare, tyvärr har jag inte hunnit sticka till biblioteket än :( men jag ska försöka övertala pappa att skjutsa dit mig i veckan.
Jag ser helt klart fram emot vad du har för historia, jag har försökt att skriva lite själv men än så länge har jag kommit upp med nada.
Tro mig, jag har tagit så många olika slags tabletter de senaste 8 åren att nästan inga fungerar längre så jag försöker att dra ner på användning så att de här inte heller sluta verka, och när det gäller att gå till läkaren, jag tror vi gick en gång i veckan under en period och jag har nog haft minst tolv olika när det gäller min huvudvärk, jag har gjort så många behandlingar och liknande att jag tappat räkning. Vi trodde det berodde på min dåliga syn men glasögonen hjälpte inte heller mot det. Tyvärr så vet jag inte vad anledningen är, jag har en känsla att det har något med skolan att göra, för jag har som mest huvudvärk under de perioderna man går i skolan, jag tror att jag stressar mig själv för mycket i att göra mitt bästa så att jag anstränger mig för mycket, kanske det är dags för ett nytt besök till läkaren trots allt och att försöka minska pressen på mig själv och inte sätta för höga mål… tack i alla fall för din vänliga Review. Ha det bra du med.

Guest: Tack så mycket, nästa uppdatering kommer om en till en och en halv vecka, längtar själv. Opps, det blev visst inte så, ledsen för det..."

D: Tack så hemskt mycket, jag längtar själv till nästa kapitel, med tanke på att det handlar mycket om Gyllenroy Lockman.

Guest: Tack så mycket, jag är glad att du gillar det jag själv lagt till i boken. Jag skulle gissa att nästa kapitel är klart om en till en och en halv vecka, jag längtar själv dit.

Zerow21: Tack så mycket. Jag jobbar så fort jag kan och jag vill själv veta fortsättningen då jag inte har någon aning om vad som kommer att hända.

Linneagb: Jag är glad att jag lyckades pricka in det så bra :) tack så mycket, jag ska försöka uppdatera snabbt men jag skulle gissa att det tar en vecka, kanske 1 & 1 halv nu när jag har börjat få läxor.
Tack, jag hoppas också att det blir bättre snart :)

Sally: Tack så hemskt mycket :)

---

Tack till er som har stått ut med hur lång tid det tog och för att ta er tid och skriva att ni hoppas jag mår bättre snart, ni hjälpte mig igenom min huvudvärk och jag hoppas att jag kommer kunna undvika det i fortsättningen, jag pratade med en läkare igår och fick i uppdrag att skriva upp tider och datum jag har huvudvärk så förhoppningsvis kommer vi snart kunna hitta ett mönster och lösa det. jag är verkligen optimistisk just nu, men slut på mitt pladder. ha så kul att läsa.

---

"Ginny, kan vi prata?" frågade Michael samtidigt som han lämnade över boken.

"Vi pratar i pausen Michael, den borde vara snart. Jag vill gärna fortsätta med boken."

"Åh, okej." svarade hennes pojkvän dystert samtidigt som Astoria öppnade boken och letade rätt på rätt kapitel. Gyllenroy Lockman läste hon i avsmak.

"Jag vill inte läsa längre. Här Daph, du läser."

"Inte en chans. Ha så kul, käraste syster." hånlog Daphne belåtet.

"Oh bra." professor Burbage log. "Vi kommer få höra om hans undervisningsstil."

"Jösses, hon kommer bli besviken", muttrade Dean till sina vänner och de skrattade mörkt.

Snape öppnade sin mun för att göra en av sina vanliga svidande kommentarer men Sinistra avbröt honom. "Försök att inte få upp dina förhoppningar för mycket", föreslog hon och log mot sin vän.

"Jag bryr mig inte om hur en bra lärare han är, så länge han lämnar Harry ifred", anmärkte Tonks och Remus låtsasblängde på henne.

"Jag gör det." fnös han. "Jag var den som blev tvungen att städa upp röran han lämnade efter sig."

"Oroa dig inte, du gjorde ett strålande jobb." försäkrade Tracy. "Jag lärde mig massor det året."

Men nästa dag log Harry knappt en enda gång.

"Ah, kom igen Harry. Det kan inte ha varit så illa." Dean gav honom ett flin och Harry höjde ögonbrynet.

"Seriöst kompis", sade Seamus. "Det finns aldrig en anledning som gör att du inte kan skratta."

"Åh jag kan tänka på en", mumlade tonåringen mörkt och knöt sin näve så att orden stod ut tydligare än vanligt.

Redan vid frukosten i stora salen började saker och ting gå på tok. De fyra långborden dignade under fulle grötgrytor, assietter med rökt fisk, berg av rostat bröd och stora fat med bacon och äggröra.

"Umm, det låter så bra."

"Ärligt Ron, du åt en macka i förra kapitlet, tro inte att jag inte såg det. Merlin vet var du ens fick tag på den."

Charlie stönade. "Och du delade inte med dig. Förresten så var det en smörgås Hermione. Det här är bacon och ägg."

Mrs Weasley skrattade. "De är Weasley pojkar Hermione. De är bottenlösa groppar. Jag är säker på att vi äter snart pojkar, ni gått vänta lite längre." hon tittade på dem i en tyst utmaning att säga emot.

Den här morgonen var det förtrollade taket molnigt och grått. Harry och Ron slog sig ner vid Gryffindorbordet bredvid Hermione, som hade stöttat upp sitt exemplar av Vallfärder med vampyrer mot en mjölktillbringare och ivrigt studerade den.

"Hur kunde du? Den där boken är hemsk." jämrade sig Susan.

Hennes morgonhälsning lät ganska fel, så Harry förstod att hon fortfarande inte hade förlåtit dem för att försvinna och var upprörd över deras sätt att anlända till skolan.

"Huvudet på spiken." sade Hermione torrt.

"Men borde hon inte ha förlåtit er efter festen ni hade kvällen innan?" frågade Tonks förvirrat.

"Åh nej, hon pratade inte så mycket med oss och gick och lade sig ganska tidigt, hon var ganska upprörd över hela saken."

Hermione slog till honom löst på armen. "Ni dök inte upp på tåget och ingen visste vart ni var, jag blev sjuk av oro, för att toppa av det så gav ni mig inte ens en riktig förklaring."

Neville Longbottom hälsade däremot glatt på dem. Neville var en rundkindad, snäll pojke, men en riktig olycksfågel. Han var dessutom den glömskaste person Harry någonsin hade träffat på.

"Helt sant." svarade Neville med en axelryckning när han såg blicken Remus hade skjutit Harry.

"Posten borde vara här vilken minut som helst, jag tror mormor har skickat mig några saker jag glömde."

"Får jag fråga. Har det varit något år där du inte har glömt något?" Fnittrade Michael.

"Nej, men jag är antagligen inte den enda här som glömmer saker." Protesterade Neville och såg sig om i salen.

"Jag kan inte glömma saker, gör jag det vet jag att det kommer eldas upp så fort de får chansen", svarade Harry med en axelryckning.

Harry hade knappt börjat äta sin gröt när det hördes ett susande ljud över huvudet på dem. Det var mycket riktigt hundratals ugglor som kom inflygande, svävade runt i salen och släppte ner brev och paket till de sorlande eleverna. Ett stort, knöligt paket studsade mot Nevilles huvud.

"Du har verkligen otur Neville, Sortvibeuserna är kända för att infektera fåglar och att få dem skada sina ägare på diskreta sätt. Jag kan fråga min pappa ifall han vet något botemedel, de verkar förtjusta i dig."

"Um, tack Luna. Gör du det." svarade Neville osäkert medan de flesta i salen hade brustit ner i skratt och pekade mot Luna medan de utbytte viskningar med varandra.

Och ett ögonblick senare föll någonting stort och grått ner i Hermiones tillbringare och skvätte mjölk och fjädrar över dem allesammans.

Fred fnös. "Graciös som vanligt, den fågeln." Mr Weasley grimaserade, det såg inte bra ut för hans stackars husdjur.

Bills ögon strålade av trubbel. "Ah, jag tror jag vet vad den förde med sig den här gången." sade han och skickade en munter blick mot de två pojkarna.

"Errol!" sade Ron och drog upp den nersölade ugglan i fötterna. Errol sjönk medvetslöst ihop på bordet med benen i luften och ett fuktigt rött kuvert i näbben.

"Och mamma slår till igen." Flinade Charlie.

"Håll käften Charlie, du fick också ett par stycken." muttrade Ron, han såg verkligen inte fram emot att få höra det igen.

"Å, nej!" flämtade Ron.

"En mycket bra reaktion. Jag rekommenderar starkt att du flyr." Dennis som hade hört en del under sina två år på Hogwarts flinade.

"Ta det lugnt, han lever fortfarande", sade Hermione och petade försiktigt på Errol med fingerspetsen.

"Jag har en känsla att ugglan är det sista han tänker på", sade Lee.

"Det är inte Errol, det är det där." Ron pekade på det röda kuvertet. Harry tyckte det såg helt vanligt ut, men Ron och Neville stirrade på det som om de väntade sig att det skulle explodera.

"Ja, det här ska bli intressant i alla fall." Flinade Kingsley.

"Han är bara en liten pojke." varnade madam Bones. "Du borde inte njuta av hans förnedring."

Kingsley log bara mot sin boss. "Jag tänker mer på hans beskrivande tendenser. Jag är intresserad av hur han kommer beskriva ett illvrål."

"Okej." medgav hon. "Det kommer att bli intressant."

"Vad är det frågan om?" undrade Harry.

"Hon… hon har skickat mig ett illvrål", sade Ron med svag röst.

"Klandrar dig inte. De kan vara riktigt hemska ibland", Hannah rös.

"Det är bäst att du öppnar det, Ron", viskade Neville förskrämt. "Det blir värre om du inte gör det. Min farmor skickade mig ett en gång, jag struntade i att öppna det och…" han svalde innan han fortsatte. "Det var hemskt."

"Jag minns inte att du har fått ett illvrål, Mr Longbottom." McGonagall rynkade på pannan.

"Nej frun, jag var försenad till frukosten och ugglan fann mig i uppehållsrummet."

"Vad fick du ett illvrål för?"

"Ingen takt." fräste Hermione medan hon slog till Ron med en stor bok.

"Det är okej Mione, farmor var bara en aning upprörd över hela den där drakhistorien, du vet, att jag skämde ut mig och att min pappa aldrig skulle ha gjort det."

"Nej, han skulle ha försökt vara med när de sände iväg draken. Oroa dig inte Neville, Frank var inte så oskyldig som din farmor försöker få honom att låta."

"Tack mister." viskade Neville

Harry tittade från deras förstenade ansikten till det röda kuvertet, han kunde verkligen inte förstå varför de var så rädda för ett oskyldigt brev.

Oliver frustade till. "Oskyldigt ha! Du kommer få äta upp de orden."

Han ville hemskt gärna fråga vad ett illvrål var och vad problemet med brevet var, men ville inte framstå som dum och bestämde sig för att hålla tyst och vänta i förhoppning på en förklaring.

"Å du kommer få en förklaring, okej." skrattade Lavender glatt. "Plus, det är inte ditt fel att du inte visste. Du var uppvuxen bland mugglare och fick inte boken som innehåller informationen om allt det här."

"Varför är han ens förvånad?" grymtade Moody. "Det är ditt andra år. Säkerligen så fick någon ett illvrål under den tiden", han såg menande mot tvillingarna som flinade tillbaka mot honom.

"Mamma gav upp med att skicka dem till oss för länge sedan", berättade Fred för dem.

"Genier som vi är, så lyckades vi avväpna dem så att säga."

"Avväpna, jag har för mig att ni en gång fick det att säga motsatsen." fnös Katie och tvillingarna gav henne ett leende.

"Jo, det är ingen ide att skicka dem ifall ingen hör dem", fnös Mrs Weasley irriterat.

Harry rynkade pannan. "Jag kan inte minnas att någon fick ett illvrål innan det här… eller i tredje året för den delen."

"Jag undrade över det med", tillade Remus. "Jag blev väldigt förvånad över hur lugnt det var i stora salen när jag undervisade här." avslutade han med ett grin.

"Du måste dock räkna med att Sirius fick ett varje dag i princip i första året för att ha hamnat i Gryffindor, att han skämde ut familjenamnet." Viskade Narcissa till honom.

"Vi har inte heller någon aning om varför det var så lugnt med illvrål då." suckade Sprout.

"Det var tvillingarna, de föreslog att man satte upp några förtrollningar runt om en så hörde ingen ens utskällning, tyvärr så verkar våra föräldrar ha listat ut det… så man kan inte använda den lösningen längre." svarade Padma med en axelryckning.

"Och ni kunde inte ha berättat hur man gjorde det för mig?" Utbrast Ron.

Under tiden hade Ron hela sin uppmärksamhet riktad mot brevet, som hade börjat rycka i hörnen

"Öppna det", uppmanade Neville honom enträget. "Det kommer vara över på några minuter…"

"Känns inte som minuter när det är en själv som fått det, det känns som om det pågår i timmar", kommenterade George med en axelryckning.

Ron sträckte ut en darrande hand, lirkade kuvertet ur Errols näbb och slet upp det. Neville stoppade fingrarna i öronen och en bråkdels sekund senare förstod Harry varför. För ett ögonblick trodde han att det verkligen hade exploderat. Ett vrålandeljud, som kunde få öronen att spricka, fyllde hela den stora salen och skakade ner damm från taket.

Tonks såg imponerad ut. "Wow Molly, det är otroligt. Jag tror att du har blivit bättre på det sen Charlie här brukade få ta emot sina egna."

Den rödhåriga unga mannen rynkade pannan. "Hälften av illvrålen jag fick var ditt fel Nymph… aj." innan han hade hunnit avsluta namnet hade Tonks kastat en svidande förhäxning över honom och med ett belåtet leende inspekterade hon svullnaden som uppstod.

…"ATT GE DIG TILL ATT STJÄLA BILEN! DET SKULLE INTE HA FÖRVÅNAT MIG OM DU HADE BLIVIT RELEGERAD FRÅN SKOLAN! VÄNTA DU BARA TILLS JAG FÅR TAG PÅ DIG!

"Ja Ronnie, vad hände när mamma fick tag på dig?" flinade Charlie och fick sin bror att bli illröd.

"Håll käften." fräste han tillbaka.

"Ronald." Varnade Mrs Weasley i en farlig röst innan någon mer hann kommentera.

DU TÄNKTE VÄL ALDRIG SÅ MYCKET SOM ETT ÖGONBLICK PÅ HUR RÄDDA DIN PAPPA OCH JAG BLEV NÄR VI SÅG ATT DEN VAR BORTA…

"För att vara rättvis var det deras egna fel. Ärligt, lämna två tolvåriga pojkar på tågstationen ensamma", mumlade Angelina och himlade med ögonen.

Mrs Weasleys skrik, hundra gånger högre än vanligt, fick tallrikarna och skedarna att skaka och rassla på borden och ekade öronbedövande från stenväggarna. De andra eleverna i salen vände och vred sig för att se vem som hade fått illvrålet, och Ron sjönk så djupt ner i stolen att man bara kunde se hans blodröda panna.

"Vilket gjorde det mer uppenbart att det var du som hade fått illvrålet." suckade Dean dramatiskt.

…"BREV FRÅN DUMBLEDORE IGÅR KVÄLL… JAG TRODDE ATT DIN FAR SKULLE DÖ AV SKAM! VI HAR INTE UPPFOSTRAT DIT TILL ATT UPPFÖRA DIG PÅ DET HÄR SÄTTET! BÅDE DU OCH HARRY KUNDE HA DÖTT…

Harry hade just undrat när hans namn skulle dyka upp. Han ansträngde sig för att låtsas som om han inte hörde rösten som höll på att spräcka hans trumhinnor.

"Det funkade verkligen inte Harry." George flinade. "Inte alls."

"Det skyldiga uttrycket var obetalbart", skrockade Fred.

…."FRUKTANSVÄRT UPPRÖRDA ÖVER DITT UPPFÖRANDE! DIN FAR HAR ETT FÖRHÖR ATT VÄNTA PÅ MINISTERIET. DET ÄR HELT OCH HÅLLET DITT FEL,

"Jag tycker du går för långt Mrs Weasley." sade Anthony plötsligt och ryckte till en aning från dödsblicken han fick tillbaka men backade inte. "Om ni hade låtit de två gå igenom före istället för att oansvarigt ha lämnat kvar dem på Kings Cross så skulle de aldrig fått panik, och därav inte ha tagit bilen och flugit den olagligt över landet för att sedan krascha i det piskande pilträdet. Så man skulle kunna säga att det är ert fel för att inte se efter dem ordentligt."

"Så… med tanke på Anthonys fantastiska logik, jag blir inte straffad." frågade Harry omedelbart.

"Nej Harry, du kommer inte bli straffad… och jag trodde att vi redan hade talat om det", svarade Remus roat medan Mrs Weasley tittade ner skamset i knät.

OCH OM DU BRYTER MOT EN ENDA LITEN REGEL TILL, KOMMER VI OMEDELBART OCH HÄMTAR DIG!

Harry höjde ett ögonbryn. "Så kompis, tror du att du har brutit en regel till?"

"Ha inte ens varit i närheten", svarade Ron med en allvarligt min och Hermione tvingades sätta händerna för munnen för att stoppa sina fnittringar.

Det blev en tystnad som fick det att ringa i öronen. Det röda kuvertet, som hade fallit ur handen på Ron, flammade upp och krullade ihop sig till aska. Harry och Ron satt lamslagna, som om en tidvattensvåg just hade sköljt över dem. Några elever skrattade och så småningom steg sorlet av babblande röster igen.

"Det är alltid intressant att höra andras personers illvrål." fnittrade Lavender.

"Ja, det är det." svarade Harry frånvarande innan han tittade upp och såg de frågande blickarna. "Jag funderade bara på ifall min mamma skulle ha skickat ett till mig och vad hon hade sagt", svarade han med ett smalt leende som han tvingade fram.

"Hm, hon hade skrikit om att det var oansvarigt, att du aldrig mer kommer få göra något liknande och att du har utegångsförbud när du kommer hem… sen skulle James ha avbrutit henne och börjat berömma dig för din fantastiska entré vilket skulle leda till att han skulle behöva fly från Lilys förtrollningar och någon av deras vänner skulle behöva avsluta illvrålet åt dem… det är nog det", svarade Remus fundersamt och Harry log tacksamt.

"Det låter som det coolaste illvrålet någonsin", flinade Fred och George innan de plötsligt vände sig emot varandra. "Hej, Gred. Vad sägs som att…"

"Låter helt exemplariskt… men om vad?"

"Hans tro om årets nyheter."

"Mr Weasleys, ni är förbjudna att göra vad ni än tänker", avbröt McGonagall trött.

Hermione slog igen Vallfärder med vampyrer och kikade på Rons nerböjda huvud. "Ja, jag vet inte vad du hade väntat dig, Ron, men du…"

"Helt fel tid Hermione. Han har precis blivit utskälld inför hela skolan." Oliver grimaserade åt tanken.

"Du behöver inte tala om för mig att jag förtjänar det", fräste Ron.

"Jag tänkte inte, jag skulle avsluta med att Mrs Weasley hade rätt att tillrättavisa dig men att hon inte borde ha gjort det inför skolan. Det är bara grymt", suckade Hermione.

"Fördelen, alla var nu säkra på sanningen och de blev i princip hjältar." skrattade Parvati.

Harry sköt ifrån sig gröttallriken. Skuldkänslan sved i honom. Mr Weasley hade ett förhör av vänta på sin arbetsplats. Efter allt som familjen Weasley hade gjort för honom den här sommaren så…

"Åh Harry. Känn dig inte så skyldig, det var inte ditt fel." tröstade Tonks och Harry log mot henne.

Men han hade inte tid att sitta och älta det, för nu kom professor McGonagall gående längs Gryffindorbordet och delade ut scheman. Harry tog sitt och såg att första lektionen var en dubbeltimme i örtlära tillsammans med Hufflepuffeleverna.

Ginny såg upp med ett flin. "Ah, Nevs favoritklass med hans favoritperson."

"Ginny." stönade Neville lågt.

"Ohh, är Neville kär?" frågade Dean med upplysta ögon.

"Med en viss blond Hufflepuff." frågade Seamus med ett flin och blinkade mot Hannah som skakade på huvudet.

"Okej killar, lägg av. Även ifall Neville råkade vara det då så betyder det inte att han är det nu… och jag gillar någon annan." svarade Hannah och rodnade svagt.

"Tack och lov. Inget illa menat, men det skulle bara ha blivit konstigt annars." förklarade Neville lättat.

Harry, Ron och Hermione följdes åt ut ur slottet. De tog vägen genom grönsaksgården och gick emot växthusen, där alla de magiska plantorna förvarades.

"Verkligen, jag hade ingen aning", svarade Justin sarkastiskt och Umbridge blängde på honom, hon började bli riktigt trött på alla avbrott.

En bra sak hade illvrålet i alla fallåstadkommit: det verkade som om Hermione tyckte att de hade bestraffats tillräckligt nu, så hon var riktigt vänligt igen.

"Jag tyckte faktiskt synd om dem", erkände hon.

Då de närmade sig växthusen såg de resten av klassen stå utanför och vänta på professor Sprout.

"Varför vänta? Sprout brukar alltid vara i god tid", avbröt Tonks förvirrat.

"Jag blev distraherad", svarade professor Sprout surt.

Harry, Ron och Hermione hade just kommit fram till de andra eleverna när de såg henne komma klivande tvärs över gräsmattan, åtföljd av Gyllenroy Lockman.

"Precis vad jag önskade. Att få höra mer om honom", sade Ginny ytterst sarkastiskt.

Professor Sprout hade famnen full av bandage, och med ännu ett styng av skuldkänsla upptäckte Harry det piskande pilträdet en bit längre bort – flera av grenarna hade mitella och var omlindade med bandage.

"Tyck inte synd om trädet, Harry", sade Remus. "Det är mer än kapabel att ta han om sig själv."

"Du borde vara tacksam att det inte är du som var ompysslad så, Mr Potter." förmanade Madam Pomfrey.

Professor Sprout var en satt liten häxa med en lappad hatt över sitt flyiga hår, hon hade som vanligt en massa jord på kläderna och hennes fingernaglar skulle ha fått moster Petunia att svimma.

"Ännu ett skäl att gilla henne." noterade Fred.

"Tror du att hon skulle vilja göra ett hembesök?" frågade George intresserat.

"Harry är inte ens i huset." påpekade Fred.

"Kanske om vi berättade att det finns några nya plantor som hon skulle kunna skörda."

"Och den växer bara vid Dursleys hus."

"Det skulle kunna funka." avslutade George och nickade allvarligt.

"Pojkar." ropade Mr Weasley men han log ändå.

Gyllenroy Lockman däremot var ren och fläckfri i sin böljande turkosgröna klädnad och sin turkosa trollkarlshatt med guldkanter, i perfekt vinkel på det gyllenglänsande håret.

"Även om jag inte gillar hans böcker så är han fortfarande trevlig att titta på", sade Tonks med ett leende medan hennes hår ändras till en matchande turkos färg. Remus ryckte till obemärkt innan han flyttade sig längre bort från henne, han hade ingen aning om att utseende betydde så mycket för Tonks.

"Vilken självrespekterande man bär turkos." muttrade Charlie.

"Bara för att du inte passar i det finns det ingen anledning att göra narr om det." snäste Tonks tillbaka.

"Sannerligen. Jag tycker det är en härlig färg." sade Dumbledore med tindrande ögon.

"Ja, men du bär lila." muttrade Snape lågt.

"Hejsan där!" ropade Lockman och log strålande mot alla de församlade eleverna. "Jag har just visat professor Sprout hur man botar ett piskande pilträd på rätt sätt!

"Som om han skulle veta bättre än en professor i örtlära." hånade Neville.

"Jag är ganska förvånad att hon inte matade honom till pilträdet." Kingsley flinade.

"Tanken dök upp mer än en gång kan jag försäkra." muttrade Sprout.

"Skulle ha sparat oss lite problem." muttrade Harry till sina två närmaste vänner innan han antog ett oskyldigt leende när han märkte att Katie såg över mot dem.

Men jag vill inte att ni ska få för er att jag är duktigare i örtlära än hon!

"Oroa dig inte, vi trodde aldrig det." Svarade Tracy med ett självbelåtet leende.

Jag råkar bara ha träffat på åtskilliga av de här exotiska växterna under mina många resor…"

"Växthus nummer tre idag, pojkar och flickor!" sade professor Sprout, som såg riktigt misslynt ut och inte alls lika glad som hon brukade.

"Jag klandrar dig inte. Vi borde verkligen ha släppt lös tvillingarna och Mr Jordan på honom", suckade Flitwick sorgset.

"På tal om det, varför gjorde vi inte det nu igen?" jämrade sig Sprout.

"För att det är fel att utnyttja våra elever på det sättet." svarade Flitwick bedrövat.

Det hördes ett förväntansfullt mummel från eleverna. De hade aldrig varit i något annat växthus än nummer ett tidigare – växthus nummer tre innehöll mycket intressantare och farligare plantor.

"Vänta bara tills ni kommer in i växthus sex, de andra är som värsta barnleken jämfört med sexan." flinade sjundeårsklassarna och de andra årskurserna började viska fram och tillbaka intresserade.

Professor Sprout tog en stor nyckel från knippan i bältet och låste upp dörren. Harry uppfångade en pust av fuktig jord och gödningsmedel, blandade med den tunga doften från några jättestora, paraplyliknande blommor som hängde ner från taket. Han skulle just följa efter Ron och Hermione in när Lockmans hand grep tag i honom.

"Oi, tänk inte ens på det." morrade Oliver.

"Harry, du behöver hålla dig borta från honom." sade Remus strängt, han hade trots allt känt Lockman i skolan och han litade inte alls på honom.

"Tro mig, jag försökte. Han fortsatte bara med att leta upp mig." muttrade Harry irriterat.

"Harry! Jag vill gärna tala några ord med dig. Ni har väl ingenting emot att han kommer några minuter senare, professor Sprout?"

"Naturligtvis så bryr hon sig." fräste McGonagall. "Han är i skolan för att lära sig, inte för att mata dig stora ego."

Av professors Sprouts bistra min att döma hade hon faktiskt något emot det, men Lockman sade: "Det var hyggligt", och stängde växthusdörren mitt i ansiktet på henne.

"Så oförskämt." fnös Narcissa medan Tonks rynkade på pannan åt behandlingen som hennes förra elevhemsföreståndare.

"Harry", sade Lockman oh log ett bländande leende med sina stora, vita tänder, medan han skakade på huvudet. "Harry, Harry, Harry." Harry, som var helt paff, sade ingenting.

"Smart, ju mindre du säger ju snabbare så kommer du där ifrån." muttrade Ginny.

"När jag fick höra det… ja, det var naturligtvisst mitt fel alltihop."

"Vad i helvete har han tänkt fram nu?" stönade Dean och Seamus ryckte på axlarna.

"Jag kunde ha sparkat mig själv."

"Önskar han hade gjort det." muttrade Neville.

"Hade han något att göra med att barriären stängdes?" frågade Remus i en farlig röst.

"Kom igen Remus, vi gick i skolan med honom. Han har inte hjärnan för att klara av det", fnös Narcissa.

Harry hade ingen aning om vad han pratade om. Han skulle just säga det, när Lockman fortsatte: "Jag har aldrig blivit så chockad i hela mitt liv. Att flyga en bil till Hogwarts! Men jag förstod förstås genast varför du gjorde det."

"Verkligen, så han visste att ni inte kunde ta er igenom spärren." frågade Moody misstänksamt.

"Ah, ifall det var någon annan skulle jag ha trott den var skyldig, men det är Lockman vi pratar om, han har kommit på ett idiotiskt skäl, ganska likt det Snape själv hade kommit på." svarade Harry nonchalant.

"Det gick inte att missta sig på. Harry, Harry, Harry."
Det var ganska otroligt hur professorn lyckades visa varenda en av de där bländande vita tänderna, till och med när han inte pratade.

Remus såg hur tvillingarna och Lee flinade mot hans brorson. "Vad?" frågar han nyfiket.

"Åh, vi minns bara."

"När samma bländande tänder."

"Blev svarta som sot."

"Varade en hel vecka."

Ron brast ut i skratt. "Jäveln ställde in alla klasser, ville inte visa sig utan sitt prisbelönta leende."

"Pojkar", protesterade Mrs Weasley halvhjärtat.

"Åh det var inte vi." Protesterade tvillingarna och Lee med breda leenden och tittade menande mot Harry.

"Nej, nej, nej. Det var ni som gjorde tänderna, jag tog hand om håret." svarade Harry eftertänksamt.

"Harry, varför skulle du göra något sådant mot din professor." förmanade Mrs Weasley i en farlig röst och Sirius morrade lågt, irriterad över att hon skällde ut hans gudson.

"Jag hade skäl. En hel natt full av smärtsamma skäl."

"Smärtsamma?" frågade Alicia, och avbröt sina skratt.

"Du kommer få se snart." svarade Harry medan han hoppades att de kunde hoppa över den delen.

"Jag gav dig smak för berömmelse, va?" sade Lockman. "Du blev alldels tänd på det, eller hur? Du hamnade på förstasidan i tidningen tillsammans med mig och du kunde inte vänta med att få komma i tidningen igen."

Ron fnös. "Vem försöker han lura? Harry vill inte ha uppmärksamheten. Han skulle bli överlycklig ifall han aldrig mer såg sitt namn i en tidning igen." Snape fnös irriterat, som om en Potter skulle hata berömmelse, tänkte han surt.

"O, nej, professorn, så var det inte. Ni förstår…"

"Harry, Harry, Harry",

"Vad är det med att säga hans namn tre gånger hela tiden?" frågade Tonks riktigt irriterat och Remus kunde inte låta bli att inte flina mot henne.

"Han gör det för att vissa att han är mer än en bekant." svarade Kingsley på Tonks fråga.

"I helvete heller, jag byter hellre namn än låter honom låtsas vara min vän", avbröt Harry äcklat.

sade Lockman och sträckte ut handen och grep tag i hans axel. "Jag förstår. Det är bara naturligt att vilja ha mera, när man väl har fått lite försmak av berömmelse – och jag förebrår mig själv för att ha gett dig det. Det måste ju stiga dig åt huvudet

"Har han glömt att den enda anledningen att han drog in Harry i bilden var för att han redan är känd?" frågade Tracy i avsmak.

"Jo, Lockman har faktiskt en del problem med sitt minne." flinade Ron.

men du förstår, unge man, att du kan inte börja flyga omkring i bilar för att få uppmärksamhet. Du kan väl bara ta det lite lugnt?

"Ja, att be Harry att ta det lugnt är som att be en husalf att aldrig mer göra något slags arbete." fnös Lee roat.

Det finns gott om tid för såna saker när du blir äldre. Ja, ja, jag vet nog vad du tänker! "Det går väl an för honom att säga, han är ju redan en internationellt berömd trollkarl!" Men när jag var tolv år, var jag en precis lika stor nolla som du är nu.

Narcissa gapade mot boken. "Han är inte ens hälften så känd som Potter och han är mer än dubbelt så gammal. Jag tror det inte." Fnös hon och skakade på sitt huvud så hennes blonda lockar studsade mot hennes axlar.

I själva verket vill jag påstå att jag var en ännu större nolla!

"Tja, jag kan inte säga emot det." muttrade Remus.

"Se, professor Lupin vet också att han är en total idiot."

"Mr Lockman var kanske inte den mest kvalificerade professorn ni haft inom ämnet de senaste fem åren men han var ändå den näst bästa inom ämnet", avbröt Umbridge i sin söta röst och alla från tredje året och uppåt stirrade på henne i chock.

"Hon är galen, det är enda förklaringen. Hon er helt jävla galen." utbrast Hermione och alla vänder sig om i ännu större chock mot henne.

"Å det är inte det bästa. Enligt henne och Ministeriet så är Quirrell den mest kvalificerade professorn vi haft i ämnet." Fnös Parvati med en skakning på sitt huvud.

"Vi är dömda. Jag kommer att misslyckas och aldrig få en karriär. Jag kan lika gärna hoppa av och komma tillbaka nästa år." stönade Padma plötsligt medan hon funderade på ifall det skulle hjälpa eller inte att slå sig själv i huvudet med en av sina böcker.

"Det finns ju några få som har hört talas om dig, menar jag. Hela den där historien med Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn!" Han kastade en blick på blixtärret i Harrys panna och Harry blängde på honom irriterat.

"Jag vet, jag vet, det kan inte mäta sig med att vinna veckotidningen Häxornas världs pris för supercharmleendet fem gånger i rad som jag har gjort. Men det är en början, Harry, en början."

"Ja, du har åtminstone ett mål, Harry." sade Luna högt och fick alla att brista ut i skratt.

Han gav Harry en hjärtlig blinkning och gick sin väg. Harry stod helt förstummad ett ögonblick, men sedan kom han ihåg att han hade lektion i växthuset, så han öppnade dörren och smet in.

"Jag klandrar dig inte Mr Potter, du måste ha förlorat en hel del hjärnceller genom att behöva lyssna på den där mannen." avbröt Professor Sprout och eleverna brast ut i skratt efter att ha blinkat ett par gånger för att vara säkra på att de hört rätt.

Professor Sprout stod bakom en bänk på lösa bockar mitt i växthuset. Cirka tjugo öronskydd i olika färger låg på bänken. När Harry hade intagigt sin plats mellan Ron och Hermione sade hon;

"Tack för att vänta på mig, professor", sade Harry plötsligt och hon nickade mot honom.

"Vi ska plantera om Mandragoraskott i dag. Nå, är det nån här som kan tala om vad Mandragoran har för egenskaper?" Ingen blev förvånad över att Hermione räckte upp handen först av alla.

"Urgh, jag hatar Mandragoror, de är äckliga saker." klagade Tonks och rynkade på näsan.

"Det var mycket tursamt att Pomona odlade dem det året", sade Flitwick. "Hon hade inte fått odla dem sen tre elever med flit såg till att bli utslagna nästan varje lektion. Det skulle ha varit katastrofalt ifall hon inte fått tillåtelse att prova med dem igen." De vuxna som inte hade hört vad som hade hänt på Hogwarts det året kastade ängsliga blickar runt om sig.

Hermiones hand undgick med knapp nöd att slå av Harrys glasögon då den sköt i vädret igen.

Fred, George och Lee fnittrade och sade samtidigt. "Verkligen Harry, du borde ha vetat bättre."

"Hermione, du svarade redan på en fråga. Du borde ha gett andra en chans. Jag är säker på att Neville visste svaret också, jag har hört om hans kunskaper", påpekade Narcissa försiktigt.

"Nej, det är inte hennes fel. Ifall man kan svaret ska man räcka upp handen oavsett ifall man redan har svarat på en fråga eller inte, hur ska man annars kunna bevisa att man kan svaret. Det är professorns ansvar att välja vem som får samma, de flesta väljer den som räcker upp handen snabbast istället för att ge alla chansen att svara", avbröt Luna med en aning hård röst.

"Du har så rätt Luna, det var alltid så i mugglarskolan. De kunde till och med kalla på de som inte räckte upp handen för att de var för blyga. Alla fick chansen att svara där, Hogwarts lärare borde prova det oftare, jag hade nästan glömt bort hur det var innan Boggartlektionen." svarade Parvati fundersamt, hennes föräldrar hade velat ge henne och hennes syster en så bred utbildning som möjligt så de hade gått i mugglarskolan tills de började på Hogwarts.

"Mandragorans skrik är dödsfarligt för alla som hör det", sade hon raskt så fort hon fått ordet.

"Luna och Parvati har rätt, jag såg minst åtta till som räckte upp handen", påpekade Lavender och stod upp för sina två vänner.

"Alldels riktigt. Ni får tio poäng till", sade professor Sprout. "Nu är det så att Mandragororna vi har här fortfarande är mycket unga plantor." Hon pekade på några långa och djupa blombackar medan hon talade, och alla klev fram för att titta närmare på dem. Ett hundratal yviga små plantor, gröna med en dragning åt violett, växte där i rader. De såg inte det minsta märkvärdiga, tyckte Harry, som inte hade den blekaste aning om vad Hermione menade med Mandragorans "skrik"

"Det kan bli ett problem senare", mumlade Narcissa.

"Var och en tar på sig ett par öronskydd", sade professor Sprout.

Det blev ett väldigt rivande och knuffande då alla försökte grabba åt sig ett par som inte var skärt och luddigt.

"Vad är för fel på fluffigt rosa?" frågade Tonks i låtsas skandal och hennes hår vände tillbaka till sin vanliga rosa färg.

Harry ryckte på axlarna innan han själv tog ett rosa fluffigt par,

"Det är rätta takter Harry, rosa äger", jublade Tonks och Harry skrattade lågt åt henne.

Ifall plantans skrik var dödligt ville han inte ta några chanser och han antog att de skulle hålla ljudet ute bättre

Alla i femte året vände sig emot honom chockade. "Kom igen, ni menar att ingen annan tänkte på det! Det är bara logiskt." påpekade Harry.

"Som sagt, Harry är mer vad man kallas gatusmart än boksmart, han kommer på lösningar i ögonblicket och sådant", skrockade Hermione.

och han hade personligen inget emot rosa, tvärtom så lugnade den ner honom och fick honom känna sig säkrare.

Harry började rodna förfärligt medan skratten ekade runt honom från de som inte var hans vänner och fick honom att känna sig obekväm "Färgen rosa får dig att känna dig säkrare?" frågade Daphne med ett kvävt skratt och Harry var tacksam att hon i alla fall försökte att han inte skratta åt honom och han var glad att se att ingen i DA med en få undantag skrattade.

"Jag vet inte varför ärligt talat", mumlade Harry så tyst att nästan ingen hörde honom över skratten.

"Det kan ha med ditt minne att göra. Du och Tonks var väldigt nära varandra och hon hade vuxit upp som din kusin ifall saker gått annorlunda, redan då så föredrog hon att ha sitt hår rosa och du gjorde allt du kunde för att vara med henne, ditt undermedvetna måste ha kommit ihåg att hon såg efter dig och skyddade dig när ni lekte och därav får färgen rosa dig att känna dig säker", funderade Remus och Harry nickade, det verkade logiskt funderade han medan han log mot Tonks som rufsade till hans hår.

"När jag säger till er att sätta på dem, måste ni se till att ni täcker öronen fullständigt", sade professor Sprout. "När det är riskfritt att ta av dem, ger jag er ett tecken med tummen i vädret. Då så, på med öronskydden."

"Och se till att ingen försöker ta av dem", sade Remus surt och kastade en missnöjd blick mot hunden som låg över Harrys fötter, de flesta trodde förstås att det var Harry han menade vilket förvirrade dem.

"Varför tittar du på mig?" bad Harry medan han försökte undertrycka sitt skratt, han hade fått höra berättelsen en gång tidigare av Sirius. "Det var pappa som… hm… justerade dem för dig."

"Ja, och han är inte här och du är det närmaste jag kommer… plus jag vet att du skulle ha gjort det själv om du hade fått chansen." avbröt Remus med en viftning på handen och Harry nickade godkännande, han hade varit frestad att göra det men inte vågat och han visste också att Sirius skulle gjort det ifall hans pappa inte gjort det först.

Harry trädde skydden över öronen. De utestängde helt alla ljud. Professor Sprout tog själv på sig ett par likadana öronskydd som han själv valt, bara att den rosa färgen var mer mörkrosa, innan hon rullade upp ärmarna på sin klädnad, tog ett stadigt grepp om en av de yviga plantorna och drog till.

"Du lade märkte till att hon valde en mörkare färg?" Frågade Ron roat och Harry flinade.

Harry gav ifrån sig en häpen flämtning, med det var ju ingen som hörde.

"Du var inte den enda kompis", fnös Seamus.

I stället för rötter dök en liten, smutsig och förskräcklig ful baby fram ur jorden. Bladen växte direkt ur huvudet på honom. Han hade blekgrön, fläckig hud och vrålade av allt att döma för full hals.

"Gullig." Narcissa rynkade näsan medan hon mindes när hon själv hanterade dem.

Ginny såg äcklad ut. "De var tvungen att skära upp de feta, fula barnen för att göra drycken för att fixa alla."

Neville ryckte på axlarna. "Jo, du måste döda dem först, men det är ganska lätt att göra."

Hermione såg förskräckt ut. "Jag ville inte höra det."

"Toppen, nu kommer hon starta en kampanj för att rädda Mandragoror." sade Ron i en hög viskning till Harry och grinade när hon fräste och korsade armarna.

Professor Sprout tog fram en stor blomkruka under bordet och körde ner Mandragoran i den, begravde honom djupt ner i mörk, fuktig kompostjord tills bara de yviga bladen var synliga. Sedan borstade hon av händerna och stack tummen i luften, varefter hon tog av sig sina egna öronskydd.

"Det gick fort." funderade Dennis, när han själv hade gjort det kändes det som om det tog evigheter.

"Eftersom våra Mandragoror bara är groddplantor, dödar inte deras skrik ännu", sade hon lugnt, som om hon inte hade gjort något intressantare nyss än att vattna en begonia.

"Allt ser enkelt ut när Professor Sprout gör det", fnös Astoria.

"Men de kan faktiskt göra er medvetslösa i flera timmar, och eftersom jag är säker på att ingen av er vill gå miste om er första skoldag,

"Vem skulle inte?" frågade Lee.

"Vi missade trolldryckskonst och förvandlingskonst det året", kom George ihåg.

"Och hade en härlig tupplur till råga på allt", avslutade Fred med ett flin.

Måste ni se till att öronskydden sitter på ordentligt medan ni arbetar. Jag ger er tecken när det är dags att packa ihop. Fyra om varje back med groddplantor, det finns ett stort lager blomkrukor här, kompost i säckarna där borta – och se upp för den giftiga Tentaculan, den håller på att få tänder."

"När håller den inte på att få tänder?" muttrade Snape irriterat, han blev alltid biten av den när han gick in i växthuset.

Medan hon talade gav hon en taggig, mörkröd växt en hår smäll för att få den dra in de långa tentaklerna, som den hade smugit fram över axeln på henne. Harry, Ron och Hermione fick sällskap vid sin back av en Hufflepuffpojke med lockigt hår, som Harry kände till utseendet men aldrig hade talat med.

"Varför jobbade ni med Hufflepuff?" frågade Tracy. "Vart tog alla lejon vägen.

"Det är inte slutet på världen ifall husen blandas Tracy." påpekade Luna mjukt.

"Det är säkrare med ditt egna hus." argumenterade hon tillbaka och tänkte tillbaka på när hon försökte blanda sig med andra hus och hennes arbete alltid blev saboterat.

"Det är sanningen." muttrade Astoria. "De flesta Hufflepuffs förrådde verkligen Harry snabbt."

Tonks såg upp i skandal. "Hufflepuffelever skulle aldrig behandla någon så."

"Nej, de har rätt, vårt hus har inte följt vad vårt hus står för när det gäller Harry", avbröt Ernie med en suck. "Du kommer få se."

"Justin Finch-Fletchley", presenterade han sig glatt och skakade Harrys hand. "Jag vet förstås vem du är – den berömde Harry Potter… och du måste var Hermione Granger – alltid bäst i alla ämnen…" (Hermione strålade då han skakade han med henne också) "Och Ron Weasley. Var det inte du som hade den flygande bilen?"

"Jo, du såg till inkludera alla och hade något vänligt att säga. Mycket diplomatiskt", funderade Madam Bones högt.

"Något säger mig att Ron inte kommer att uppskatta att höra om bilen så snart efter illvrålet." Bill flinade.

Ron log inte. Han hade fortfarande illvrålet i färskt minne.

"Den där Lockman är väl toppen?" sade Justin förtjust då de började fylla sina blomkrukor med drakgödselkompost. "Det är otroligt vad han är modig.

"Jag tar tillbaka det. Han är den fegaste man jag har träffat." muttrade Justin äcklat.

"Har ni läst hans böcker? Jag skulle ha dött av skräck om jag hade trängts in i hörnet på en telefonhytt av en varulv, men han höll huvudet kallt och – pang! Helt fantastsikt."

Remus mun föll öppen i förvåning och hans ögon visade en viss antydan av amber en stund tills han lyckades lugna ner sig en aning efter ett par andetag. "Hur vågar den där människan lära eleverna sådant nonsens. Han kommer få dem dödade. Pang minsann." muttrade han förbannat.

Narcissa lade en lugnande hand på sin väns axel. "Jag är säker på att majoriteten av eleverna visste bättre.

"Hur?" krävde Remus. "Han är deras lärare."

"Ja, men de flesta av oss visste att vi inte borde tro ett ord av vad han sade efter att haft en lektion med honom." sade Anthony lugnt. "Det var likadant första året, enda skillnaden var att vi det året kunde förstå vad vår lärare sade men struntade i det."

"Jag var faktiskt inskriven vid Eton, den där fina skolan, ni vet, men jag kan inte säga hur glad jag är att jag kom hit istället. Mamma blev förstås lite besviken, men sen jag fick henne att läsa Lockmans böcker tror jag hon har börjat inse hur nyttigt det kan vara med en utexaminerad trollkarl i familjen…"

"Vilken idiot." muttrade Charlie. "Jag hoppas han får vad som kommer till honom." Han var helt omedveten om hur Justin frös till med rädsla i sina ögon och började darra när han mindes de stora gula ögonen när han hörde hans kommentar.

"Det är inte roligt." ropade Susan med ilskna ögon. "Justin förtjänade verkligen inte vad som hände honom."

Charlies ögon vidgades när han såg DA trösta Justin som fortfarande skakade av minnet. "Jag visste inte att något verkligen skulle hända honom." mumlade han skamset.

Efter det hade de ingen större chans att prata med varandra. De hade tagit på sig öronskydden igen och måste koncentrera sig på Mandragororna. Professor Sprout hade fått det att se lekande lätt ut, men det var det inte. Mandragororna gillade inte att bli uppdragna ur jorden, men tycktes inte vilja tillbaka ner heller. De vred sig och sparkade, fäktade med sina vassa små knytnävar och gnisslade tänderna. Harry använde hela tio minuter till att pressa ner en särskilt tjock en i blomkrukan.

Harry flinade självbelåtet. "Han påminde mig om Dudley. Jag njöt faktiskt av att stoppa honom i krukan."

"Mr Potter." utbrast McGonagall strängt och skakade bara på huvudet när han flinade åt henne.

"Bra en, kompis", berömde Ron och gav sin vän en high five

När lektionen var över, var Harry och alla de andra eleverna svettiga, nersölade med jord och hade ont i hela kroppen, Harry var dock den enda som inte hade någon huvudvärk, han misstänkte starkt att det berodde på att han valt fluffiga öronskydd medan alla andra hade tagit normala och därför inte blockerat allt ljud.

"Harry var den enda som var smart den lektionen", suckade klassen.

De traskade tillbaka till slottet för att tvätta av sig, varefter Gryffindoreleverna skyndade vidare till timmen i förvandlingskonsten. Professor McGonagalls lektioner bjöd alltid på hårt arbete, men i dag var det särskilt svårt. Allt som Harry hade lärt sig året innan verkade ha runnit ur hans huvud under sommarens lopp.

"Det är därför ni får läxor över lovet." påpekade Flitwick torrt. "I hopp om att ni ska kunna behålla er kunskap."

"Men du hörde professor, jag var inte tillåten att göra mina läxor. Dursleys låste upp alla mina saker", svarade Harry oskyldigt.

"Spenderade du inte två veckor på Kråkboet där du hade kunnat göra det?" frågade Flitwick utmanande.

"Jag hade kunnat göra det ja, men det var för mycket att hinna göra allt, jag menar det är sju ämnen och alla skulle ha en viss mängd, lägg till det faktum att jag knappt fick någon mat de sista dagarna hos Dursley och det blir omöjligt att göra det."

"Nåja, jag kan inte skylla det helt och hållet på dig." suckade McGonagall till sist. "Ifall du hade fått boken så hade du haft lättare att förstå ämnena och därav haft lättare att behålla informationen, och då har jag inte ens tagit med din levnadssituation."

Han skulle förvandla en skalbagge till en knapp, men det enda han lyckades göra var att ge skalbaggen en massa motion då den kilade omkring på bänklocket för att undkomma hans trollstav.

"Du menar att du aldrig lyckades träffa den? Jag tror det inte, jag har sett dig träna quidditch och medan du inte är ett proffs så kan du ända kasta klonken skapligt."

"Jag träffade den i början med trollformen men den fungerade inte, så skalbaggen lärde sig snabbt att undvika allt som kom nära den."

"Ytterligare en nackdel med att du inte fick boken. Och sen har vi det faktum att du inte hade tillgång till hela din magi på grund av ditt möte med Du-vet-vem i slutet av terminen innan." suckade Madam Pomfrey.

Ron hade mycket värre problem. Han hade lappat ihop sin stav med lite lånad trolltejp, men den verkade vara så skadad att den inte gick att laga. Den knastrade och sände rätt som det var ut ett regn av gnistor.

"Jag önskar att du hade sagt något till oss." Sade Mr Weasley "Det är farligt, inte bara för dig själv utan för andra."

"Jag insåg det." suckade Ron. "Men jag ville inte nämna det, inte så snart efter bilen." Innan någon mer hann säga något så fortsatte Astoria att läsa.

Varje gång Ron försökte förvandla sin skalbagge blev han istället insvept i en sky av tjock, grå rök som luktade ruttna ägg.
Eftersom han inte kunde se vad han gjorde råkade Ron mosa skalbaggen med armbågen och var tvungen att be om en ny. Professor McGonagall var mycket missbelåten med honom.

"Ah, hon är aldrig den när hennes klass störs." kom Sirius replik.

"Nej, inte alls." Fred skakade på huvudet.

"Även om det är ganska roligt när det händer." påpekade George.

"Och hon har olika uttryck för olika situationer." sade Lee med ett flin.

Remus öppnade munnen för att kommentera, men stängde den när han märkte utseendet på sin tidigare elevhemsföreståndare.

Harry såg på med en road blick." Snälla professor, skada dem inte. De är min familj."

Till allas förvåning så mjuknade henne uttryck. "Jag kommer inte göra något jag inte kan fixa senare." lovade hon och fick de som kommenterat att rysa från glimten i ögonen hon hade.

Harry blev lättad då klockan äntligen ringde till lunch. Hjärnan kändes som en urvriden svamp. Alla började strömma ut ur klassrummet utom han och Ron, som ursinnigt bakade trollstaven i bänken. "Dumma… odugliga… grej…"

"Jag är ganska säker på att det inte kommer hjälpa situationen." fnös Padma.

"Skriv hem och be dem skicka dig en ny", föreslog Harry då staven gav ifrån sig en serie knallar som från en nyårssmällare.

"Visst, visst, så jag kan få ett nytt illvrål till svar", sade Ron och stoppade ner den väsande trollstaven i sin ficka. "Jag kan riktigt höra det: "Det är ditt eget fel att din trollstav bröts av…"

"Litet pris att betala för en fungerande trollstav." kommenterade Moody.

"Staven fungerade när den behövdes." mumlade Ron och duckade med huvudet.

De gick ner till lunchen, och Rons humör blev inte bättre då Hermione visade dem en handfull perfekta rockknappar som hon hade åstadkommit på lektionen i förvandlingskonst.

"Det är verkligen inte artigt att visa upp så där." nämnde Luna luftigt, det såg ut som om hon pratade med väggen framför henne istället för Hermione. "Människor tycker inte om att få sina näsor gnuggade i sina misslyckanden."

Hermione rodnade. "Jag har aldrig tänkt så. Jag ville bara att de skulle vara stolta över mig."

Harry såg fundersamt ut. "Jag antar att från din synvinkel så är det förståeligt. Inte för att det gör det lättare." Han drog in henne i en halv kram. "Och vi är alltid stolta över dig."

"Vad har vi för lektion på eftermiddagen?" sade Harry för att hastigt byta samtalsämne.

"Försvar mot svartkonster", svarade Hermione omedelbart.

"Varför, om jag får fråga, har du ritat små hjärtan runt alla Gyllenroy Lockmans timmar?" sade Ron och tog hennes schema.

Hermione ryckte sig ut från sin kompis kram och blängde ilsket på honom.

"Jag skrev inte det här." Protesterade han. "Och du hade det, annars hade det inte varit med."

"Jag trodde du hade mer förnuft än detta, Hermione."

"Åh oroa dig inte. Hon blir förnuftig igen så småningom." Ron flinande. "Även om det kommer bli värre innan det blir bättre."

"Jo, jag klandrar dig inte för att du har en liten förälskelse." sade mrs Weasley.

"Naturligtvis inte", viskade George till sin tvilling. "Hon hade sin egna förälskelse, hade hon inte?"

Hermione ryckte hastigt åt sig schemat igen medan hon rodnade häftigt. De avslutade lunchen och gick ut på skolgården under den tunga grå himlen. Hermione slog sig ner på stentrappan och begravde återliggen näsan i Vallfärder med vampyrer. Harry och Ron stod och pratade om quidditch i flera minuter innan Harry blev medveten om att någon iakttog honom intensivt. När han såg upp, fick han syn på den lille spinkige pojken med råttfärgat hår som han hade sett kvällen innan. Han stod som förstenad och stirrade på Harry med ett hårt grepp om något som såg ut som en vanlig mugglarkamera, och så snart Harry tittade på honom blev han blossande röd.

"AW, hur sött." kuttrade Oliver fnittrande, medan de flesta runt om honom skrattade öppet. Harry korsade armarna och stirrade. "Jag tycker verkligen inte om någon av just nu."

"Ah, kom igen Harry, det är den andra medlemmen i din fan club." retades Lee.

"Den första är Ginny." tillade George.

"Jag skulle klassificera Colin som en stalker mer än ett fan." sade Neville fundersamt. "Han var alltid vaken när laget gick upp för träning och pratade med Harry, och lita på mig, ingen är vaken frivilligt då."

"Merlin." flämtade Narcissa. "Det går lite för långt."

"Sådana barn kan växa upp och bli något farligt." varnade Moody.

"Hallå, ni vet att han sitter precis här, han är okej. Blir bara lite ivrig ibland men han är en bra vän", avbröt Harry när han såg den sårade blicken som smugit sig fram på den unga pojkens ansikte.

"Och hur förklarar du att han är vaken och väntar på dig." grymtade Moody.

"Jag har alltid varit uppe tidigt, min pappa har ett morgonjobb och jag brukade följa med honom ut varje morgon, jag är alltid uppe innan gryningen, det är en vana." protesterade Colin ljudligt.

"Ja, och Dennis är likadan. Det är inget farligt", avslutade Ron och de två bröderna såg tacksamt på de två vännerna.

"Är det okej, Harry? Jag… jag heter Colin Creevey", sade han andlöst och tog försiktigt ett steg framåt. "Jag tillhör också Gryffindor. Tror du att det skulle gå för sig, öh, att jag tar en bild?" sade han och höjde förhoppningsfullt kameran.

"Nej, absolut inte." sade Harry bestämt och tittade bistert på boken.

"Kom igen Harry." Tonks flinade. "Det är inte så illa, det är bara en liten pojke."

"Det här är Harry och Harrys tur. Vänta bara." kastade Ron ut sig och Harrys sura blick blev mörkare och tydligare.

"En bild?" upprepade Harry oförstående.

"Jo du vet, när man vill fånga ögonblicket så man titta tillbaka på det, som en teckning bara att de ser snyggare ut på fotot." förklarade Neville skämtande.

"Såvida det inte är Dean som ritar." avslutade Seamus.

"Så att jag kan bevisa att jag har träffat dig", sade Colin Creevey ivrigt och tog ännu ett par steg fram mot dem. "Jag vet allt om dig. Alla har berättat. Om hur du överlevde när Du-vet-vem försökte döda dig och hur han försvann och att du fortfarande har ett blixtärr i pannan." (Hans blick gled upp mot Harrys hårfäste.) "Och en pojke i min sovsal sa att om jag framkallar filmen i rätt sorts magisk lösningsvätska, kommer bilden röra sig." Colin drog ett djupt andetag av upphetsning och sade:

"Merlin Hermione, han talar snabbare än dig." Daphne blinkade häpet medan Astoria hämtade andan.

"Och han håller aldrig käft." hånade Snape och de andra lärarna blängde på honom

"Visst är det fantastiskt här? jag förstod aldrig att alla de där konstiga sakerna jag gick omkring och gjorde var verklig magi förrän jag fick ett brev från Hogwarts. Min pappa är mjölkutkörare, och han kunde inte heller tro på det. Det är därför jag tar massor med fotografier som jag kan skicka hem till honom.

"Jag är ledsen, men att skicka trollkarlsfoton till mugglare bryter mot trolldomsministeriet lagar, jag är rädd att jag måste förbjuda att fler foton tas oh skickas ut."

"Du kan inte göra så. Våra föräldrar vill veta hur saker set ut." protesterade Colin ilsket.

"Straffkommendering Mr Creevey."

"För vad? Det har inte varit förbjudit att skicka hem foton till våra släktingar förut och jag vet att Colin fått tillåtelse att göra det. Du kan inte ge honom straffkommendering för att du känner för det, Colin gjorde inget fel. Så varför i helvete blir han bestraffad." utbrast Harry innan han hann stoppa sig själv.

"Jag tror det blir en till straffkommendering för dig Potter." Umbridge flinade vid tanken och Harry sjönk ihop besegrad.

"Professor McGonagall, kan inte du göra något?" frågade Lee oroligt.

"Jag kan stoppa Mr Creeveys straffkommendering, som Mr Potter sade gjorde han inget fel men jag kan inte Stoppa Mr Potters, han skrek åt en professor och hon har all rätt att straffa honom." svarar hon med en genomträngande blick åt Umbridges håll.

Om jag kunde få en bild av dig skulle det vara toppen…" Han såg bedjande på Harry. "Kanske din kompis kunde ta den, så kan jag stå bredvid dig? Och skulle du kunna skriva din autograf på den sen, när den är framkallad?"

"Din första autograf." Bill flinade åt den yngre pojken. "Nu behöver du bara din egna chokladgroda."

"Varför har jag inte en?" frågade Harry plötsligt och tittade upp från sitt studerande av golvet. Han ryckte på axlarna åt alla förvånade blickar som vände sig emot honom. "Jag räddade trollkarlsvärlden, gjorde jag inte? Borde inte Baby-mig få en chokladgroda?"

"Men Harry." sade Remus förvirrat och ignorerade tillspetsat Tonks högljudda skratt och Sirius frustande. "Du gillar inte din berömmelse."

"Nå nej. Men jag borde få det ändå. Om jag måste stå ut med det är det minsta de kunde göra är att ge mig ett chokladgrodekort."

Snape fnös. "Lita på att braten vill ha mer berömmelse."

"Signerade fotografier?" Delar du ut signerade bilder på dig själv, Potter?"

"Självklart så behövde fånen dyka upp", stönade Oliver. "Han verkar ha en talang för at plocka de bästa ögonblicken att dyka upp."

"Spioner." sade Luna. "Han har ett nätverk av spioner som håller honom informerad."

"Hur visste du det?" frågade de tre Slytherin-kvinnorna häpet.

"Det är meningen att jag ska vara en av dem." svarade Luna drömmande och de flesta himlade med ögonen innan de vände sig bort ifrån henne.

"Meningen ja, undrar hur Malfoy kommer reagera när han inser att du i själva verket ger oss information om honom." muttrade Harry lågt i hennes öra och hon började fnittra.

Draco Malfoys röst ekade runt skolgården, hög och försmädlig. Han hade kommit fram och ställt sig alldeles bakom Colin, som vanligt flankerad av sina Hogwartskumpaner, de båda storvuxna råskinnen Crabbe och Goyle.

"Går han någonstans utan dem?" undrade Hannah nyfiket och Tracy skakade på huvudet i svar.

"Ställ er i kö allesammans!" vrålade Malfoy till de andra eleverna. "Harry Potter delar ut signerade foton på sig själv!"

"Det misslyckades." Flinade Leanne. "Halva gården ställde sig i kö när de hörde honom.

Harry täckte ansiktet med en kudde. "Du behövde bara nämna det Lea." stönade han och använde till sin förvåning hennes smeknamn för första gången utanför tornet.

"Nej, det gör jag visst inte", sade Harry ilsket och knöt nävarna. "Håll truten, Malfoy."

"Du är bara avundssjuk", pep Colin, vars kropp inte ens var lika tjock som Crabbes hals.

"Du vet att du var ungefär lika smal som Colin, om inte smalare vid den tidpunken." muttrade Ron och Harry knuffade ner honom på golvet.

"Avundssjuk?" sade Malfoy, som inte behövde skrika längre eftersom halva skolgården tjuvlyssnade på dem nu. "På vad? Jag vill då inte ha nåt äckligt ärr i pannan, tack. Personligen tycker jag inte att det gör en särskilt märkvärdig att ha fått ett sår i huvudet."

"Han kan ha ärret och allt det betyder." Harry himlade med ögonen. "Jag skulle vara väldigt nöjd över att inte ha det själv."

"Skojar du." Ron fnös. "Den idiotiska jäveln skulle inte klara av en dag i dina skor."

"Ha ett allvarligt samtal med honom, ska vara en orm, beter sig som en guldfisk." muttrade Tonks och Narcissa blängde på sin systerdotter.

Crabbe och Goyle flinade dumt.

"Äum, när gör de inte det?"

"När de inte får som de vill. Då blänger dem dumt." svarade Cho på sin väninnas fråga.

"Knip käft, Malfoy", sade Ron ilsket. Crabbe slutade skratta och började gnugga sina stenhårda knogar på ett hotfullt sätt.

"Var försiktig, Weasley", hånlog Malfoy. "Akta dig för att ställa till med bråk, för då kommer lilla mamsen och hämtar hem dig från skolan." Han härmade med gäll, genomträngande röst. "Om du bryter mot en enda liten regel till…"

"Det är nackdelen med illvrål. De ger din fiende en massa ammunition." Tänkte Sirius, han kunde inte räkna det antal gånger han blivit retad för att hans mor avskydde honom.

En grupp femteårselever från Slytherin som stod intill började gapskratta då de hörde Malfoys imitation.

"Weasley vill säkert ha ett signerat foto av dig, Potter", sade Malfoy med ett elakt leende. "Det skulle nog vara mer värt än familjens hela hus."

"Narcissa." sade McGonagall ogillande. "Du måste göra något åt din son."

"Å lita på mig, han kommer få möta konsekvenser för hans handlingar." mumlade Narcissa och såg varnande på sin son som ser på henne i chock. "Men vi måste erkänna att vid den tidpunkten var det sant, många häxor och trollkarlar skulle ha betalt mycket pengar för ett signerat foto. Inget illa menat, Arthur, Molly."

Harry fnös "Nu skulle det vara värdelöst"

Ron slet fram sin hoptejpade trollstav, men Hermione slog igen Vallfärder med vampyrer med en smäll och viskade: "Se upp!"

"Vad är nu detta, vad är nu detta?" Gyllenroy Lockman kom stegande mot dem med den turkosfärgade klädnaden svepande efter sig. "Vem är det som delar ut signerade fotografier?"

"Ah, båda fånarna på samma gång." Kingsley gjorde en grimas medan Madam Bones skakade på huvudet. "Du har verkligen den värsta turen."

"Naturligtvis vill jäveln vara veta om han har konkurrens. Ge ut signerade foton är trots allt hans jobb." hånade Tonks.

"Jag trodde du gillade honom." hånade Moody och Remus gömde sitt leende.

"Jag sade aldrig att jag gillade honom, han är en total idiot, jag sade bara att han var trevlig att titta på. Det är en skillnad.

Harry öppnade munnen för att säga något, men avbröts av Lockman som lade armen runt axlarna på honom och godmodigt brummade: "Jag hade inte behövt fråga! Tänk att vi stöter på varandra igen, Harry!"

"Vilken förvåning. Det är ju inte så att Harry går på skolan och du är en professor." hånade Daphne.

Fastlåst i Lockmans grepp och blossande röd av förödmjukelse såg Harry hur Malfoy med ett självbelåtet flin smög tillbaka in bland de andra eleverna.

"Så det var hans plan hela tiden. Så ynkligt." fnös Charlie till Bill som skrockade.

"Sätt igång då, Creevey", sade Lockman och log strålande mot Colin. "Ett dubbelporträtt, bättre än så kan det inte bli, och vi ska signera det åt dig båda två."

Colin fumlade med kameran och knäppte ett kort i samma ögonblick som skolklockan började ringa in till eftermiddagens lektioner.

"Jag ville inte ens ha med honom i bilden." muttrade Colin.

"Åh, precis vad jag alltid har önskat mig." Fred låtsades att gråta av lycka.

"Egentligen så vill nog Hermione ha en kopia." sade George och brast ut i skratt när häxan rodnade.

"Hermione." morrade Harry.

"Vad? Jag köper faktiskt massor av bilder på dig av Colin, för min klippbok.

"Du säljer dem. Å vänta tills jag får tag på dig." skrek Harry medan han kastade sig efter Colin som flög upp och försökte fly, men det dröjde inte länge förrän Harry hann ikapp honom.

"Jag är ledsen Harry, jag visste inte att du skulle bli så upprörd, jag har bara sålt dem till Hermione, jag lovar. Hon ville ha bilder på er tre och betalade för det."

"Du har inte sålt dem till någon annan?" morrade Harry ut men gick tillbaka till sin plats.

"Bara Hermione. Har en kopia av varje kort i min fotomapp." flämtade Colin ut lättat.

"Colin, tror du att du kan göra en kopia av dem, jag skulle hemsk gärna vilja ha foton på Harry. Jag har bara från när han var liten." frågade Remus nyfiket och efter en blick på Harry nickade Colin snabbt.

"Och Colin, jag är ledsen. Jag gillar bara inte det faktum att du sålde bilder på mig utan att jag visste om det." muttrade Harry efter en viss tvekan.

"I väg med er, rör på påkarna nu!" ropade Lockman till eleverna på skolgården och började själv gå tillbaka mot slottet utan att släppa sitt grepp om Harry, som önskade att han kunde någon riktigt bra borttrollningsformel.

"Han verkar alltför förtjust i att röra dig." nämnde Kingsley tankfullt. Alla i salen blev dödstysta medan de sköt blickar mot Harry.

"Tack Kingsley, jag behövde verkligen de där bilderna i mitt huvud. Någon som kan radera det från mitt minne?" frågade Harry med ett äcklat uttryck som bröt spänningen i rummet och en del skratt sipprade ut.

Remus tog sin brorson i armen för att få hans uppmärksamhet. "Ingenting ha hänt med honom?" frågade han tyst och de bruna ögonen varnade tonåringen för att det inte var en skämtfråga.

"Inte med honom eller någon annan." Lugnade Harr både honom och Sirius som såg på oroligt.

"Och du skulle berätta för någon av oss två ifall någon någonsin försöker." frågade den äldre mannen.

"Tidigare så hade jag förmodligen inte." svarade Harry ärligt. "Men jag vet nu att ni kommer bli upprörda om jag inte gör det."

"Det har du rätt i." viskade Remus innan han släppte taget om armen och Sirius slappnade av och lade sig bredvid Harry.

"Jag vill bara ge dig ett gott råd, Harry", sade Lockman i en faderlig ton då de klev in i byggnaden genom en sidodörr. "Jag hjälpte dig att släta över det hela lite grann där ute med lille Creevey –

"Han täckte inte upp för honom." sade Tonks i skandal. "Om något så gjorde han det värre genom att göra ett spektakel av det."

eftersom jag också kom med på bilden, kunde inte dina kamrater tycka att du framhävde dig själv för mycket…"

"Nej, Harry gör det bästa han kan för att inte få onödig uppmärksamhet, vi skulle fatta att han bara gjorde det för att han är för vänlig för sitt egna bästa." svarade Katie med ett flin.

Utan att lyssna på Harrys stammande försök att förklara släpade Lockman med sig honom genom en korridor fylld med stirrande elever och vidare uppför en trappa.

"Du skulle sett din min, du blängde så mycket på Lockman att jag trodde han skulle fatta eld." fnös Terry roat.

"Jag vill bara säga dig att det är ganska oklokt att börja dela ut signerade fotografier vid den här tidpunkten i din karriär – det ser lite inbilskt ut, Harry, om jag ska vara helt ärlig. Det kommer nog en tid när du, precis som jag, behöver en hög foton till hands var du än befinner dig, men…" Han gav ifrån sig ett litet skrockande skratt, "… Jag tror inte du har nått det målet riktigt än."

"Faktiskt så skulle han ha behövt det när han började skolan", viskade Susan till Hannah som fnissade lågt.

De hade kommit fram till Lockmans klassrum och han släppte äntligen greppet om Harry som genast rättade till sin klädnad och blängde på Lockman, varefter han skyndade in i rummet och styrde stegen mot en plats längst bak. Där travade han upp Gyllenroy Lockmans alla sju böcker i en hög framför sig, så han skulle slippa se på den verklige Gyllenroy.

"Nice, Harry", skrattade Fred medan George applåderade. "Bra för dig kompis. Det enda som de där böckerna var bra för."

"Åh, jag kan tänka på en mer sak de var bra för." flinade Lee och Gryffindoreleverna brast ner i skratt till alla andras förvirring.

Resten av klassen kom inklampande och Ron och Hermione satte sig på var sin sida om Harry.

"Man kunde ha stekt ägg på dina kinder", sade Ron. "Du får väl hoppas att Creevey inte träffar Ginny, för då startar de säkert en Harry Potter-fanklubb."

"Den existerade redan." påpekade Colin och Harry började rodna och vägrade titta upp från golvet.

"Hur vet du att det finns en fanklubb?" frågade Demelza roat men Colin vägrade att svara.

"Håll klaffen", fräste Harry. Det sista i världen han önskade just nu var att Lockman skulle höra orden "Harry Potter-fanklubb."

"Det skulle vara en mardröm. Han skulle aldrig hålla käften om det." stönade Harry lågt.

När alla eleverna satt på sina platser, harklade sig Lockman högljutt. Det blev tyst i klassen. Han sträckte sig fram och grep tag i Neville Longbottoms exemplar av Turer med troll, som han höll upp för att visa sitt eget leende och blinkande portätt på framsidan.

"Jag", sade han, medan han pekade på det och blinkade han också.

"Verkligen. Vi hade ingen aning", hånade Angelina.

"Jag kommer bli sjuk", stönade Narcissa, en grön skiftning i hennes hud.

"Gyllenroy Lockman, innehavare av Merlins orden av tredje graden, hedersmedlem i Föreningen till försvar mot svartkonster och femfaldig vinnare av Häxornas världs pris för supercharmleendet – men det sista är ingenting jag pratar särskilt mycket om.

"Jag tycker han pratar ganska mycket om det." fräste Narcissa och fick en del att börja undra vad hennes problem med Lockman var.

"Jag undslapp ju inte Klagoanden från Kilmore bara för att jag log!"

"Jag vet inte det. Jag ville fly när han log mot mig." sade Neville sarkastiskt.

"Ah, jag gillar verkligen den här versionen av dig Nevada. Jag är så glad att vi lyckades bryta ditt skal." Dean log mot sin vän.

Luna nickade. "Vart dolde han sig och vad har du gjort med den gamla Neville? Jag gillade honom också."

"Jag är glad att du gillar båda sidorna av mig Luna." svarade han och hoppade över frågan.

Han väntade på att de skulle skratta. Några få log ansträngt. "Jag ser att ni allesammans har köpt mina samlade verk – utmärkt.

"Det är inte som om vi hade något val. Jag köpte dem inte frivilligt, tro mig." fnös Alisa.

"Den enda som faktiskt ville ha dem var Hermione", påpekade Su Li och duckade från kudden som häxan kastade emot henne.

Bill rynkade pannan. "Han måste ha varit överlycklig över att kunna sälja sina böcker på det sättet.

Jag tänkte att vi skulle börja med en liten skrivning i dag. Ingenting att oroa sig för – bara för att kontrollera hur grundligt ni har läst dem, hur mycket ni har förstått…"

"Det är inte en dum ide… han kommer veta vart ni ligger." suckade Kingsley.

"Ännu en gång. Försök inte ens. Vänta med att säga något i en minut." fnös Ron.

När han hade delat ut skrivningarna gick han tillbaka till katedern och sade: "Ni har trettio minuter på er. Börja – nu!"

Harry tittade ner på sitt prov och läste:

1. Vilken är Gyllenroy Lockmans älsklingsfärg?

Harry flinade medan han väntade på explosionerna.

"Vad har hans favoritfärg att göra med försvar?" skrek Moody. "Inte undra på att vi dör som flugor på grund av dödsätarna."

"Det är bara den första frågan, det kan bli bättre." Tonks försökte lugna ner alla. McGonagalls läppar förtunnades ännu mer medan de flesta av de andra professorerna hånade Lockman.

2. Vilken är Gyllenroy Lockmans hemliga dröm?

3. Vilken är, enligt din mening, Gyllenroy Lockmans största bedrift hittills?

"Merlin. Det blir bara värre." stönade Remus.

"Dumbledore." sade Madam Bones lugnt. "Hur kan du säga att Hogwarts är den finaste skolan när du har sådan här undervisning."

"Åh kom igen." utbrast Burbage. "Han sade aldrig att det var ett test på försvar, bara ett test på hur väl de har läst böckerna. Om de hade läst böckerna ordentligt så skulle de kunna svara på de här frågorna. Jag skulle säga att det var ganska smart."

"Hon har vanföreställningar." muttrade Ron till sin vänner.

"Charity, frågan frågade om vad som enligt din mening är den största bedriften. Han kan aldrig sätta rätt eller fel på det." protesterade Sinistra men hennes kollega ignorerade henne.

Och så fortsatte det i samma stil på hela tre sidor, ända ner till:

54: När har Gyllenroy Lockman födelsedag, och vad skulle hans önskepresent vara?"

"Harry, tala om för mig att du skolkade från hans lektioner."

"Mister!" skrek McGonagall. "Du bad inte nyss Mr Potter att skola från sina lektioner."

"Bara från idiotens. Du måste erkänna att han kan lära sig massa mer genom självstudier än han någonsin skulle lära sig i den klassen." McGonagall knep ihop läpparna när Padmas röst avbröt deras lilla argument.

"Det är inte ens det värsta. Vi fick göra om provet vid jul igen." stönade hon.

"Kom igen, det var inte så illa. Kolla bara på hur Harry löste det." sade Dean roat.

"Vad gjorde Mr Potter." bad Sprout oroligt.

"Som exempel svarade han på fråga tre att han lärt sig att gå och prata, han använde i princip hela provet till att diskret förolämpa honom." svarade Ron nonchalant och Astoria fortsatte läsa fort så ingen hann säga något mer.

En halvtimme senare samlade Lockman in skrivningarna och skummade igenom svaren inför klassen. "Fy på er! Nästan ingen kom ihåg att min älsklingsfärg är violett.

"Violett?" mumlade Charlie till sin bror. "Vilken typ av färg är violett?"

"Det är en typ av lila." besvarade Lavender.

"Varför inte bara säga lila?" ifrågasatte Ron.

"Det används för att skilja mellan olika nyanser. Ingen skulle titta på lila och violett och säga att båda är lila."

Charlie fnös. "En riktig kille skulle göra det."

Det talar jag om i stunder med snömannen. Och några av er måste läsa Vandringar med varulvar noggrannare –

"Helt värdelös bok. Jag kollade upp en del saker och de stämde inte alls med faktaböcker om varulvars former. Hela boken var rent ut sagt värdelös och får bara folk att inte lita alls på varulvar, om ni frågar mig så har den där boken sett till att varulvar är så hatade som de är idag." fnös Susan ilsket och Remus dolde ett leende.

jag skriver klart och tydligt i kapitel tolv att min bästa födelsedagspresent skulle vara fred och endräkt mellan magiker och icke-magiker av alla de slag – fast jag skulle nog inte säga nej till en stor flaska Odgens gamla eldwhisky!"

"Han är i ett klassrum fullt med tolvåringar och uppmuntrar dem att dricka." sade Pomfrey förfärat.

"Jag skulle inte säga nej till lite eldwhiskey nu." muttrade Snape och stirrade på boken.

Han blinkade spjuveraktigt åt dem igen. Ron tittade på Lockman med ett misstroget uttryck i ansiktet. Seamus Finnigan och Dean Thomas, som satt längst fram, skakade av tyst skratt.

"Jag trodde inte att han kunde vara så korkad som han verkade." fnös Seamus som tillsammans med Dean hade börjat skaka tyst av skratt.

Hermione däremot lyssnade uppmärksamt och hänryckt till Lockman. Hon ryckte till då han nämnde hennes namn.

"…men Hermione Granger visste att min hemliga dröm är att befria världen från ondska och att marknadsföra min egen serie trolldrycker för hårvård. Duktig flicka! Hon har faktiskt…" Han vände på hennes skrivning, "… alla rätt! Var har vi Hermione Granger?"

"Hermione." jämrade sig Tonks. "Hur kunde du?"

"Jag gillar att göra bra ifrån mig på mina lektioner." svarade hon och sköt ut hakan envist. "Jag kan inte hjälpa det om professorn är en total pajas."

"Ja, du insåg det åtminstone." beslöt Remus med en suck.

Hermione räckte upp en darrande hand. "Utmärkt!" sade Lockman med ett strålande leende. "Alldeles utmärkt! Jag ger Gryffindor tio poäng för din räkning! Och nu övergår vi till dagens lektion…"

"Enda positiva med den lektionen var de tio poängen." fnös Parvati.

Han böjde sig ner bakom katedern och lyfte upp en stor, övertäckt bur. "Nu vill jag bara varna er! Det är min uppgift att rusta er mot de avskyvärdaste varelser trollkarlsvärlden känner till! I det här rummet kan ni komma att stå ansikte mot ansikte med er värsta mardrömsskräck.

"Verkligen, med tanke på era reaktioner var jag ganska säker på att ni inte hade gått igenom Boggarts när vi gjorde det." sade Remus en aning förvirrat.

"Det var ingen bogart. Lockmans definition av vår värsta mardrömsskräck är lite annorlunda än våran."

"Men ni ska bara veta att inget ont kan drabba er så länge jag finns här. Det enda jag ber er är att ni håller er lugna."

"Varför får jag en dålig känsla om det här?" frågade Bill och stängde ögonen.

"Tja, låt oss se." sade Katie. "Idiot lärare, farliga varelser och Harry lycka. Något är skyldigt att gå fel."

Harry kunde inte låta bli att kika fram bakom sin boktrave för att få sig en bättre titt på buren. Lockman lade en hand över skynket ovanpå den. Dean och Seamus hade slutat skratta och Neville kröp skräckslaget ihop i sin bänk längst fram.

"Jag hade en bra anledning till att göra det." sade Neville mörkt och fick alla vuxna att bli mer spända än innan.

Harry skakade tyst av skratt. Han kände sig lite dålig för att låta sin gudfar och farbror oroa sig så mycket men det kändes ändå riktigt bra att han någon som oroade sig för honom

"Jag måste be er att inte skrika", sade Lockman med låg röst. "Det kan verka provocerande på dem."

"Vad i helvete har han fört med sig till klassrummet?" undrade Charlie oroligt

Medan hela klassen höll andan slet Lockman av skynket med ett ryck.

"Ja," sade han med dramatisk stämma. "Nyfångade pixi-gnomer från Cornwall!"

Alla förutom de personer som hade varit i den klassen brast ut i skratt.

"Skratta inte." sade Dean,

"De där sakerna är farliga." tillade Seamus

"Och skrämmande." Neville nickade.

"Kom igen, ni kan inte lura oss om det." Fnyser Zacharias.

"Vi lurar er inte." protesterar Daphne.

"Ja, de där sakerna var…" Parvati ryste och avslutade inte sin mening, alla andra såg bara på förvirrat, vad var så skrämmande med ett par pixi-gnomer i en bur, undrade de alla. Lektionen kunde inte vara så illa ifall de bara skulle lära sig om dem trots allt.

Seamus Finnigan kunde inte behärska sig. Han brast ut i ett frustande skatt som inte ens Lockman kunde ta för ett skrik av fasa.

"Jag hade också gjort det i fall han hade skrämt upp oss så och sedan visat oss något så oskyldigt som pixi-gnomer." fnös Ernie.

"Kalla aldrig pixi-gnomer oskyldiga igen." Tracy ryste och korsade armarna framför bröstet.

"Var det något du ville säga?" sade han och log mot Seamus.

"Ja, de är väl inte särskilt… inte särkilt farliga, va?! Kom de halvkvävt från Seamus.

"Inte farliga, men väldigt irriterande." sade Leanne.

"Var inte så säker på det!" sade Lockman och viftade ett tillrättavisade finger mot Seamus. "Det är ena förbaskat listiga små varelser vi har att göra med."

"De har mer förstånd än han har i alla fall." fnös Ron och Harry nickade rappt bredvid.

Pixi-gnomerna var lysande blå till färgen och ungefär tjugo centimeter långa. De hade spetsiga ansikten och röster så höga och gälla att det var som att lyssna till en flock grälande undulater. Så snart skynket var borttaget började de tjattra medan de for omkring i buren, skakade stängerna så att de rasslade och gjorde fula grimaser åt eleverna som satt närmast.

"Då sätter vi igång då", ropade Lockman. "Låt oss nu se hur ni klarar av dem!" Och han öppnade buren.

McGonagall tappade bägaren hon hade i handen och dess klingande som uppstod ekade i salen. "Den människa gjorde just inte det." skrek hon. Burbage rynkade pannan men förblev tyst.

"Om en enda av er blir sårad så kommer jag jaga honom och stoppa in honom i en bur full med Pixi-gnomer." Harry kunde enkelt se hur Sirius ögon gnistrade ilsket medan hans gudfar reste ragg.

"Ja, det kommer inte vara svårt att spåra honom, men jag tvivlar på att han kommer ihåg det", sade Harry vänd mot pergamentet och flinade stort.

Remus höjde ett ögonbryn. "Vad gjorde du?"

"Jag gjorde inget." svarade Harry glatt. "Inte heller Ron, och Hermione var… ah upptagen på annat håll."

"Sista gången du använde de orden så slutade du upp på sjukhusflygeln nästan död", sade Bill strängt.

Harry motstod att himla med ögon trots att han hade roligt att reta de han ansåg vara familj. "Den enda gången jag hamnade på sjukhusflygen det året var Quidditch relaterat, som du vet."

"Kan vi återvända till att Pixi-gnomerna orsakar förödelse?" frågade Tonks otåligt, men hon skickade ändå en blinkning åt Harry.

Det var som om helvetet hade brutit loss. Pixi-gnomerna sköt iväg åt alla håll som raketer. Två av dem grep tag i öronen på Neville och lyfte upp honom i luften.

"Oj, få inte ont." plågades Mrs Weasley medan Narcissa såg på honom i oro, hon kunde inte låta bli att känna sig skyldig för vad hennes syster hade gjort mot den stackars pojkens föräldrar, ett par som hon hade varit relativt nära.

Flera stycken satte i väg ut genom fönstret och lät en skur av krossat glas regna ner över dem som satt längst bak. Resten övergick till att ödelägga klassrummet – ännu effektivare än en omkringrusande noshörning hade gjort. De grep tag i bläckflaskorna och sprutade bläck över hela klassrummet, slet böcker och papper i småbitar, rev ner tavlor från väggarna, välte papperskorgen upp och ner, ryckte åt sig väskor och böcker och kastade ut dem genom det krossade fönstret.

"Jag förlorade min favoritväska den dagen. Lockman kan vara tacksam att mitt smycke klarade sig, det är en familjeklenod." fräste Daphne, en pixi-gnom hade tagit tag i hennes halsband och ryckt av den från hennes hals innan hon hade hunnit reagera, tack vare Tracys hjälp hade hon fått tillbaka den och kunde enkelt laga kedjan. Om inte så hade hennes pappa stämt Lockman.

Efter bara några minuter hade halva klassen tagit betäckning under bänkarna, och Neville hängde och gungade i takkronan.

"Inte en behaglig upplevelse kan jag säga", informerade Neville medan han stirrade på boken

"Ryck upp er nu! Omringa dem och fånga in dem, det är ju bara pixi-gnomer!" ropade Lockman.

"Du har inte ens visat hur de ska ta hand om dem innan du släppte löst rackarna", muttrade Moody. "Sannolikt att han inte vet det själv."

Han rullade upp skjortärmarna, svängde sin trollstav och vrålade: "Peskipiksi pesternomi!"

Ungdomarna i rummet brast ut i skratt medan nästan alla vuxna så äcklade ut.

"Vad i helvete var det?" frågade Bill i misstro.

"Jag tänker att han måste vara hungrig." fnös Charlie genom sitt skratt.

Tonks flinande mot honom. "Det låter som peperoni och pastrami.

"Vad jag vill veta är varför han ens försökte använda den, och vart ifrån han fick den. Han är inte smart nog att komma på den där "förtrollningen" själv." avbryter Oliver skrockande och böjde på fingrarna när han sade förtrollning.

"Det skulle vara jag. Jag kan inte tro att han föll för det." svarade Remus skrattande och fortsatte prata efter frågande blickar. "Jag gav den till honom när han försökte ta åt sig äran för andras jobb, men jag trodde ärligt inte att han var dum nog att försöka använda den."

"Åh, du kommer att få höra senare exakt hur dum han är." Ron flinade elakt mot boken

Det hade absolut ingen effekt. En av gnomerna grep tag i Lockmans trollstav och kastade ut den också genom fönstret. Lockman svalde häftigt och dök ner under katedern. Han undgick med nöd och näppe att krossas till mos av Neville, som ramlade ner en sekund senare då takkronan gav vika.

"Vilken bortkastad möjlighet." stönade Fred.

"Egentligen så borde du ha krossat honom Neville." lade George till sorgset.

"Du skämtar inte om sådant, Fred, George." utbrast Mrs Weasley ilsket. "Neville kunde ha blivit allvarligt skadad."

"Mamma, han kanske fick ett blåmärke högst. Han vet att vi inte vill att han blir skadad. Vi är vänner." protesterade Fred och Neville nickade för att visa att det är sant.

"Påminn mig att leta rätt på idioten när läsningen är över. Jag har ett löfte att fullfölja." Hans ord följdes av jubel från studenterna som haft oturen att haft honom som en professor jublade medan de undrade ifall de kunde få se när han var i buren med pixi-gnomerna.

Klockan ringde och det blev en vild rusning mot utgången. Då det var relativt lugnt igen, reste sig Lockman upp och sade till Harry, Ron och Hermione, som nästan hunnit fram till dörren: "Ja, då kan ni tre samla in resten och låsa in dem i buren igen." Han svepte förbi dem och stängde hastigt dörren efter sig.

"Han lämnade er ensamma med dem?" dånade Sirius. "Ni gick bara i andra året, och det är början på det jäkla året."

"Varför får vi höra om den här händelsen först nu?" frågade Flitwick hårt.

Harry rynkade pannan. "Dumbledore hyrde honom. Och han visste hur falsk han verkligen var."

"Albus är sant?" frågade McGonagall svagt medan eleverna snabbt blev ilskna.

"Åh, jag tvivlade på sanningen om många av bevisen som han presenterade." försäkrade den äldre mannen.

"Om detta slutar upp att vara något mer av dina tester." Sirius lät hotet hänga i luften och tittade någon i hundens ögon kunde de se ett tungt straff väntade rektorn.

"Han ju helt otrolig, den där Lockman", sade Ron och tjöt till då en av de kvarvarande pixi-gnomerna bet honom hårt i örat.

"Och jag menar det inte som en positiv sak." försäkrade Ron snabbt.

"Han vill bara ge oss lite praktisk erfarenhet", sade Hermione oh paralyserade två gnomer på en gång med hjälp av en listig fastfrysningsbesvärjelse, varefter hon stoppade tillbaka dem i buren igen.

"Praktisk erfarenhet?" Upprepade Harry, som kämpade för att fånga en pixi-gnom som dansade utom räckhåll och räckte ut tungan åt honom. "Hermione, han hade inte den blekaste aning om vad han sysslade med."

"Poäng till Harry Potter." utropade Lee glatt.

"Struntprat", sade Hermione. "Du har ju själv läst hans böcker – tänk på alla fantastiska bedrifter han har utfört…"

"Som han påstår att han har utfört", muttrar Ron.

"Ja Remus, du har verkligen en massa arbete att göra." sade Tonks glatt och klappade mannen på ryggen.

---

Så, jag hoppas att ni gillade det och jag fortsätter att skriva imorgon. har tack och lov bara en läxa den här veckan :) och har ju redan boktexten klar, så jag hoppas det kan gå lite fortare den här gången, men jag vill inte lova något för jag känner mig alltid hemsk ifall jag inte klarar det i tid. Ha en fortsatt bra kväll, jag vet att jag ska göra klart läxan nu och sen se elementary och läsa lite ifall jag hinner, vi ses