Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

7. Smutskalle och mystiska mummlanden

Annie! Jag är så glad att vi kan "prata" nu igen :D Oroa dig inte om folk som tittar konstigt på dig, det händer alltid mig, speciellt när jag läser FF och börjar skratta rakt ut, min släkt tror allvarligt att jag är mental XD Låter det konstigt ifall jag säger att jag är glad att du skrek till av glädje?
Tack så hemskt mycket. Din ide ägde verkligen jag hoppas bara att jag inte tar ifrån dig ditt liv genom att skriva här :)Jäpp, tian kommer komma på ett speciellt ställe, jag har redan börjat fundera även ifall det är evigheter tills jag kommer dig. Du har rätt om att de borde hända innan quidditch kapitlet, dels låter jag det hända då för att jag verkligen vill att något ska hända och jag känner hur idéerna bara forslar fram :D Åh, jag kommer inte kommentera om vad Harry kommer göra om den här situationen, han kanske hållet tyst kanske inte.
En bra ide, vi får se hur det blir, av någon anledning så glömmer jag alltid bort henne när jag skriver och jag vet inte varför :O för jag gillar henne, jag får väll sätta en liten lapp i hörnet på datorn med hennes namn på. Åh fortsätt gärna att skicka in idéer, jag vill alltid veta mina läsares synpunkter. Ha så kul i London och oroa dig inte över ifall du inte kan kommentera på direkten, jag kan gott vänta på dig, vad ska du göra i London, ifall jag får fråga, är så nyfiken. Jag mår relativt bra faktiskt, jag menar huvudvärken är fortfarande där men jag har redan klarat av åtta år där jag nästan missade en lektion varje dag på grund av det under ett år, oroa dig inte för mig. Jag ska skriva så ofta jag kan och söka efter en lösning på problemet. Självklart är du pro :) (hjärta tillbaks)
Lea

LinneaGB: Tack så hemsk mycket (bugar djupt) Det är inte en dum ide, inte en dum ide alls. Det hade inte ens slagit mig, jag menar jag har tänkt på att en fullmåne skulle vara med men nu gav du mig iden att skriva vad som händer då, jag hade bara tänkt nämna det i farten men det blir intressantare med Remus och Snuffles. Jag ska försöka skriva en scen med det, men jag tror inte det kommer hända i den här boken, mer troligt att det dyker upp i tredje eller fjärde boken. Tack så hemsk mycket för förslaget :D

Guest: Tack så mycket :D jag gillade också den delen. Eftersom jag bestämde mig för att inte göra ett läsningskapitel så kommer det här förhoppningsvis ut fortare. Å, och jag har en fråga. Skulle du kunna skriva något namn, det behöver inte vara ditt riktiga men det blir lite förvirrande ifall flera stycken kallar sig guest och man ska svara på deras frågor och sådant, du behöver självklart inte om du inte vill.

Thalia: Ja, det har varit lite händelselöst, förhoppningsvis sätter det här kapitlet kulan i rullning, så att säga. Jag är glad att du ifall är road. Ja, jag ska ta med några döda, ska bara lista ut när bästa tillfällena är att ta in dem och ifall de ska ha dött eller tagits strax innan de dör… vi får se vad tiden säga. Åh, jag är inte säker på att du vet vilka jag syftar på, för jag tror du tänker på två andra, men oroa dig inte, de kommer dyka upp någon gång med.
Jag hoppas att du blir bra snart, oroa dig inte över det. Fokusera bara på att bli frisk, okej. Otur med den där förväxlingen, det måste ha varit skrämmande, jag tror de flesta skulle få en panikattack av det. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan jag uppdaterar, jag tror det kommer bli bättre med huvudvärken. Jag ska helt enkelt vinna över den och inte låta den styra över mitt liv som tidigare år. Och jag bara älskade ditt "minne" du kan förvänta dig att det dyker upp inom en snar framtid :)

---

"Här fånga", ropade Astoria samtidigt som hon kastade upp boken i luften och alla följde den med blicken medan den föll mot Moodys ansikte, med reflexer han tränat i år flög hans arm upp och fångade boken enkelt. "Jag antar vi vet vem som läser nästa kapitel nu", sade Astoria med ett belåtet leende.

Moody grymtade när han letat rätt på rätt sida och läste titeln. Smutsskallar och mystiska mumlanden

"Ursäkta mig Monsterögat, men kan du uppreta det där?" frågade Tonks i en dödstyst röst.

"Du hörde mig mycket väl första gången", snäste den grånande mannen tillbaka. Professorerna utbytte bistra utseenden medan Snape ryckte till en aning vid ordet.

"Vem sa det ordet?" krävde mrs Weasley strängt och stirrade på trion.

"Ingen som vi gillar mrs Weasley", svarade Hermione snabbt medan hon kastade en blick mot Narcissa som bleknade något.

"Men det borde inte vara svårt att lista ut", muttrade Ron ilsket och fick Narcissas ansikte att blekna ännu mer.

"Men var kommer mystiska mumlanden in?" frågade Katie tyst och Kingsley, som betraktade Harry märkte att pojken hajade till något vid ordet, men beslöt att hålla sin observation för sig själv.

"Kan jag läsa nu?" frågade Moody missnöjt.

Under de följande dagarna gjorde sig Harry stor möda att smita utom synhåll så snart han fick se Gyllenroy Lockman komma gående genom en korridor.

"Bra, du behöver hålla dig så långt borta ifrån honom som möjligt", muttrade Remus och stirrade på boken, han var väldigt nervös om observation som Kingsley hade gjort i det förra kapitlet och han var orolig att Lockman skulle försöka sig på något.

Det var däremot svårare att undvika Colin Creevey, som verkade ha lärt sig Harrys schema utantill.

Pojken i fråga rodnade medan hans vänner skrattade. "Han behövde inte det." Berättade Neville för dem. Han var oförmögen att gömma sitt flin. "Han frågade om mitt schema och kopierade det."

"Tack Neville, jag uppskattar det verkligen", sköt Harry tillbaka sarkastiskt.

Den rundkindade pojken ryckte på axlarna. "Jag visste inte vad han ville ha det till. Jag trodde du hade bett honom dokumentera ditt liv." Neville kunde inte låta bli att skratta åt utseendet på sin väns ansikte.

"Neville, det är inte särskilt snällt", skällde Hermione men hon log hon också.

"Jag måste erkänna att han är väldigt bra på att vilseledda folk", sade Fred fundersamt. "Frågade Ollie här om en kopia av schemat för träningspassen och våra metoder."

"Sade att han ville lära sig allt om Quidditch." Fnös George. "Mer som en av spelarna." för varje ord som yttrades så blev Colins rodnad rödare och rödare.

"Vad som oroade mig mest med det var att Oliver nästan gav honom det, och då är det illa", fnös Alicia och tryckte en snabb kyss mot sin pojkväns kind.

"Det här låter ganska oroande", mumlade Narcissa och börja fundera ut sätt att få pojken att lämna Harry ifred.

"Okej, jag var lite besatt och ivrig när jag mötte Harry."

"LITE?" frågade hans elevhemskamrater från hans ålder och uppåt.

"Oroa er inte, Colin är ofarlig och nu en vän", försäkrade Harry.

"Ja, men du förlåter i princip allt och alla", klagade Ron innan han vände sig emot Moody som väntade otåligt.

Ingenting verkade göra Colin mer förtjust än att få säga: "Hej, Harry!" sex eller sju gånger om dagen och att få ett "Hej, Colin" till svar, hur ansträngd Harrys hälsning än lät.

"Jag skulle ha gett upp med att svara dig efter första gången", påpekade Charlie med ett flin mot den yngre pojken.

Tonks flinade glatt mot sin vän. "Nej, du skulle ha tagit till några mycket färgglada fraser och kastat dem i hans ansikte."

"Och exakt vad skulle du ha sagt, Charlie?" frågade mrs Weasley med glittrande ögon, hennes son kastade en vädjande blick åt den pensionerande auroren som skrattade men fortsatte att läsa.

Hedwig var fortfarande arg på Harry efter den olycksalige bilfärden, trots Harrys gåva till henne,

"Igen, det är mellan henne och mig", svarade Harry snabbt närhan såg de nyfikna blickarna.

och Rons trollstav, som fortfarande fungerade dåligt, överträffade sig själv på fredagsmorgonen genom att skjuta iväg ur Rons hand under trollformelslektionen för gamle professor Flitwick. Den träffade den lille tunne mannen rakt mellan ögonen, där den efterlämnade en stor, värkande grön bula.

"Professorn gillar verkligen inte när sådant händer", påpekade Luna. "Han är bara för vänlig att inte säga något." Flitwick gav sin unga elev ett vänligt leende när han hörde hennes ord.

"Jo, jag gjorde det inte med flit", svarade Ron med slumpande axlar.

"Men du skaffade avsiktligt inte en ny stav, alltså så gjordes det med flit", argumenterade hon tillbaka med ett brett flin.

Bill höjde ett ögonbryn. "Hon har en poäng." sade han, en aning arg på sin lillebror för att han var så oansvarig.

Alla de här förtretligheterna fick faktiskt Harry att se fram emot helgen. Han, Ron och Hermione hade planerat att besöka Hagrid på lördagseftermiddagen.

"Varför känns det som om något kommer dyka upp?"

"Varför säger du det Lea?" frågade Katie sin vän nyfiket.

"Bara det faktum att boken sade planerat och med tanke på Harrys tur än så länge så borde något dyka upp."

Men tidigt i gryningen på lördagen blev Harry omilt väckt av Oliver Wood, kaptenen för Gryffindors quidditchlag.

"Urgh, han börjar låta lika illa som James", stönade Narcissa, hon kunde klart minnas hur besatt han var i sporten.

"Värre", svarade Angelina med en humorlös blick. "Mycket värre.

"Han blev bättre", protesterade Harry. "Det var första träningen. Han var

upphetsad."

"Äntligen någon som förstår mig", jublade Oliver medan han tittade stolt på sin "lillebror" tillsammans med resten av laget, som istället stirrade på honom i misstro snarare än i stolthet.

"Harry vet vad som krävs för att ha ett bra lag och vinna mästerskapet", sade Charlie gillande.

Alicia fnös." Du kommer äta upp dina ord efter den första matchen", lovade hon.

"Ett spel. Ett spel där ingen händer." Dök upp på pergamentet och det var tydligt för de flesta att orden var sagda dramatiskt.

"Tro mig, jag önskade det också. Jag funderade ärligt på att hyra in ett par husalfer med madrasser för att fånga honom ifall att", suckade Oliver och Harry rodnade medan han blängde på sin tidigare lagkapten.

"Varefråganom?" sade Harry sömndrucket.

"Quidditchträning!" sade Oliver. "Sätt fart nu!"

Harry kisade mot fönstret. Den ljusröda, gyllene himlen var täckt av ett tunt dis. Nu när han var vaken, fattade han inte hur han hade kunnat sova i oväsendet från fåglarna utanför.

"Oliver, solen har ju knappt gått upp", kraxade Harry med hes röst.

McGonagall rynkade pannan. "Exakt hur tidigt var det, Mr Potter?" ifrågasatte hon.

"Halv sex, kvart i sex, nånstans där, tror jag", svarade han osäkert när han hörde hennes arga fnysning.

"Den pojken", muttrade hon. "Han går för långt ibland."

"Det stämmer", sade Oliver. Han var en lång, kraftigt byggd sjätteårselev, och just i det ögonblicket lyste hans ögon av glödande entusiasm. "Det ingår i vårt nya träningsprogram. Ta din kvast, så ger vi oss i väg." sade Oliver hurtigt. "Ingen av de andra lagen har börjat träna än, vi ska bli först i starten i år…"

"Jag börjar tro att alla Gryffindors är galna", muttrade Narcissa.

"OI:" Ropade alla lejon i rummet medan de andra personerna nickade instämmande eller bara flinade.

"Monsterögat då?"

"Han är en, ni är en generation", svarade madam Bones med en fnysning.

Gäspande och huttrande klev Harry upp ur sängen och började leta efter sin quidditchdräkt.

"Hade gått fortare ifall du hade tagit på dig glasögonen, vet du", fnös Oliver och Harry räckte ut tungan.

"Det är de rätta takterna", sade Oliver. "Vi träffas på bollplanen om en kvart."

När Harry hade hittat sin mörkröda lagdräkt och dragigt på sig manteln för värmens skull krafsade han ner ett meddelande till Ron om vart han tagit vägen.

"Tack för det. Du kan slottet som din egna bakficka och jag hade inte velat rusa omkring för att hitta dig", fnös Ron.

Sedan gick han nerför spiraltrappan med sin Nimbus Tvåtusen över axeln. Han hade just kommit fram till porträttöppningen i sällskapsrummet, mär ett klampande hördes bakom honom. Det var Colin Creevey, som kom rusande nerför spiraltrappan med kameran vilt svängande runt halsen och någonting gömt i handen.

"Du skämtar med mig?" utbrast Narcissa. "Vad gjorde du uppe vid den tiden på morgonen?"

"Väntar på Harry", svarade Tonks sin moster med ett flin.

"Så han antar automatiskt att Harry kommer gå upp vid den gudsförgätna timmen?" Kom svaret på pergamentet men en svag ledtråd till att det var skrivet med sarkasm. "Jag vet inte hur mycket mer av honom jag kan ta."

"Ytterligare igen, Colin är här och hör, ser allt ni säger. Och oroa dig inte", sade Harry med ett dystert ansikte. "Han slutar snart. Monstret får honom."

Både Remus och Sirius tappade hakan medan flera av de vuxna och de yngre eleverna hade förskräckta blickar i sina ansikten.

"Vilket monster?" krävde Remus.

"Den som patrullerar Hogwarts det året", svarade tonåringen och vände bort sitt ansikte så att hans gudfar och farbror inte skulle se den retsamma blicken i hans ögon. George, Fred och Lee gav honom förvånade blickar och han blinkade åt dem.

"DUMBLEDORE!" Det var helt tydligt att mannen röt ut ordet och han inte var glad.

"Nu, nu, mister. Jag hade ingenting att göra med att monstret var där", svarade rektorn.

"Är det bara jag som älskar hur han direkt antog att det var rektorns fel?" frågade Susan fräckt och flera skakade på huvudet för att visa att de höll med henne.

"Jag hörde någon säga ditt namn i trappan, Harry! Titta, vad jag har här! Jag har låtit framkallat det, jag ville visa dig…"

"Till mitt försvar så har min pappa ett jobb där man går upp runt den tiden och jag brukade hjälpa honom, så jag är van vid att gå upp vid den tiden", avbröt Colin och hans lillebror nickade bredvid honom.

Harry tittade förvirrat på fotografiet som Colin viftade med under näsan på honom.

Jag är förvånad att han kunde stå stilla tillräckligt länge för att du skulle kunna se", hånade Snape.

"Jag en sökare, jag är van vid att observera rörliga objekt", kastade Harry tillbaka med en axelryckning.

Ett svartvitt foto som rörde sig: Gyllenroy Lockman stod och slet i en arm som Harry kände igen som sin egen.

"Du kände igen dig själv på din arm?"

"Det och jag visste vilket fotot det var. Det var bara logiskt att det var min arm, smarto", fnös Harry åt Dean som grinade fåraktigt.

Det gladde honom att se hans egen bild gjorde hårt motstånd och vägrade låta sig släpas inom synhåll.

Oliver skrattade. "När du sade att du inte ville ta en bild så menade du det verkligen."

"Jag gillar inte när folk tar foton på mig", svarade Harry dystert med armarna korsade över bröstet.

"Det är lite roligt", kommenterade Remus med ett skratt. "När du var ett barn så brukade du älska att posera för kameran."

Harry såg förskräckt ut. "Glad att det förändrads."

Kingsley såg under tiden störd ut. "Även bilden av Lockman vill ha dig nära."

"Kingsley, Harry sade att inget hände sluta försöka sätta dessa bilder i våra huvuden", stönade Tonks.

"Men tillbaka till fotografierna. Har du kopior på när han var liten?" frågade Angelina ivrigt och Harry bleknade drastiskt.

"Nej. Snälla nej", stönade han medan Remus nickade eftertänksamt.

"Kan du skicka över kopiorna när du har tid? Jag, vi vill verkligen ha foton på honom", bad Katie och den äldre mannen nickade igen.

Medan Harry betraktade fotografiet gav Lockman äntligen upp och lutade sig flämtande mot den vita kanten på bilden.

"Svagt", muttrade Bill och Charlie. "Harry var tolv år gammal, och en mager än", påpekade den äldsta Weasley sonen.

"Och tydligen så kan Lockman inte övermanna honom." Charlie skakade på huvudet.

Tonks fnös."Nu vet jag helt och hållet att hans böcker är falska. Hur skulle han kunna göra allt det, om Harry kan besegra honom."

"OI", ropade Harry förolämpat. "Jag är mycket starkare än jag ser ut. Jag kunde besegra monstret trots allt."

"DU VAD?"

Hans gudson ryckte på axlarna. "Jag hade en riktig bra anledning", försäkrade han.

"Jag känner mig så mycket bättre." kom det sarkastiska svaret från den äldre mannen.

"Vill du signera det?" frågade Colin ivrigt.

"Nej", sade Harry tvärt och kastade en blick runt om för att försäkra sig om att det inte fanns någon mer i sällskapsrummet.

"Jag tvivlar på att varken Lockman eller Malfoy är i ert uppehållsrum", påpekade Kingsley i en road röst.

"Han kan aldrig vara säker", påminde Parvati honom. "De smyger alltid runt, eller Lockman brukade i alla fall."

"Studenter går inte in i varandra uppehållsrum", påminde McGonagall dem.

"Återigen en bra anledning", mumlade Harry vilket fick Remus att stöna och Sirius att vifta på svansen glatt.

"Snälla, säg att det var Slytherins elevhem", begärde Tonks.

"Verkligen Tonks, förväntar du dig verkligen att han ska komma in i Slytherins uppehållsrum?" frågade Hermione i en ursinnig röst.

"Nice Mione", viskade Harry medan han såg hur den rosahåriga häxans ansikte föll.

"Jo, jag kan inte låta dig få allt det roliga", svarade hon med ett flin.

"Ursäkta mig, men för att ta dig in i ett uppehållsrum så måste du ha de egenskaper som huset är känt för, annars är enda chansen att komma in i uppehållsrummet att personligen bli inbjuden", avbröt Flitwick med ett ursäktande leende och han såg roat på när flera personer sjönk ihop. Ron och Harry utbytte en blick, precis som de två marodörerna, innan de snabbt vände sig mot boken igen.

"Ursäkta, Colin, men jag har bråttom. Jag ska på quidditchträning." Han klättrade ut genom porträtthålet.

"Ivrig att fly, Harry?" flinade Lavender illmarigt.

"Å, är det sant! Vänta på mig! Jag har aldrig sett en quidditchmatch förut!" Colin kravlade sig ut genom öppningen efter honom.

"Det är väldigt tråkigt att titta på", sade Harry hastigt,

"Bra försök Harry." George skakade på huvudet.

"Men helt otroligt", sade Fred.

"Det är allt som alla talar om", avslutade de tillsammans

Harry stirrade på tvillingarna. "Vill ni verkligen att jag hade låtit Oliver vänta."

De tittade på varandra i skräck. "Nej, du har helt rätt. Spelet är urtråkigt."

men Colin brydde sig om vad han sade. Hans ansikte lyste av upphetsning.

"Du är den yngste elevhemsspelaren på hundra år, eller hur, Harry? Visst är du det?" sade Colin, som nu småsprang bredvid honom. "Du måste vara jätteduktig.

"Från vad jag har hört så är du det", sade Charlie i förundran. Oliver strålade och lade en hand på Harrys knä.

"Du har bara hört början min vän. Han har till och med sin egna rörelse. Det är helt briljant, jag lovar han är på samma nivå som min lagkamrat och han är professionell", skröt oliver och Harry gestikulerade åt Moody att börja läsa innan någon hann ställa frågor.

Jag har aldrig prövat att flyga. Är det svårt? Är det där din egen kvast? Är det den bästa som finns?"

"Det var en mycket bra kvast", suckade Harry lojalt.

"Vad hände med den? Vad har du nu?" frågade Charlie och lutade sig framåt i upphetsning.

"Den förstördes av det Piskande pilträdet", besvarade Ron den första frågan glatt. Han märkte inte att hans brors ögon vidgades.

"Du var inte kvar på den, var du?" krävde Bill oroligt.

"Hade det hänt att han inte fått flyga igen, någonsin", försäkrade Remus och Harry blängde på honom, det var inte hans fel att den ens hamnade där i första hand.

"Nej, han var i en mycket värre situation", sade Hermione lugnade och Bills ögon rusade mot marodörerna som såg bistra ut, nåja Sirius visade ingen speciell känsla eftersom han var en hund, och han lugnade ner sig när han såg att de inte var speciellt oroliga över det.

"Så." krävde Charlie. "Vilken kvast har du nu?"

"Åskviggen." sade Harry och log stort och tittade på pergamentet medan han sköt diskreta blickar mot sin gudfader. "En av de bästa presenterna jag någonsin fått."

"En av de enda presenterna du någonsin fått."

"Men det är en internationell standardkvast. Irland använde den i VM", mumlade Charlie i chock.

Harry visste inte hur han skulle bli av med honom. Det var som att ha en förskräckligt pratsam skugga.

Colin ryckte till. "Ledsen Harry", mumlade han generat.

"Det är okej, du gör det i alla fall inte längre", suckade Harry.

"Jag fattar inte riktigt hur quidditch går till", sade Colin andfått. "Stämmer det att det är fyra bollar? Och att två av dem flyger omkring oh försöker slå ner spelarna från deras kvastar?"

"Ja", sade Harry med trött röst och beredde sig resignerat på att förklara de invecklade reglerna i quidditch.

"Komplicerade. Det är inget komplicerat med quidditch", avbröt Oliver helt klart förolämpat.

"Jag antar att det är komplicerat ifall man aldrig hört reglerna förut", påpekade Alicia fundersamt innan hon tystnade från den irriterade blicken av Moody.

"De kalls för dunkare. Det finns två slagmän i varje lag och deras uppgift är att slå bor dunkarna från det egna lagets sida med en klubba. Fred och George Weasley är slagmän i Gryffindorlaget."

Tvillingarna ställde sig upp och bugade djupt när de hörde sin position nämnas.

"Och vad är de andra bollarna till för?" frågade Colin, som snavade på ett par trappsteg eftersom han stirrade på Harry med gapande mun.

"Ah, kom igen. Är vi inte fantastiska nog för den lilla förföljaren?" frågade Fred genast.

"Lite igenkännande, tack", krävde George.

"Na, han har bara ögonen för Harry", svarade Ron flinades medan Colin fnös.

"Åh jag vet inte." Harry gav sin vän ett elakt flin. "Det var åtminstone ett tillfälle under praktiken som han ville ha en bild av dig."

Ron fräste ilsket. "Tack kompis."

"Jo, klonken – den stora röda bollen – det är den man gör mål med. Tre jagare i vardera laget kastar klonken fram och tillbaka till varandra och försöker få den igenom en av de tre höga målringarna – det står tre höga stolpar med ringar upptill i varje ände av spelplanen."

"Gee, tack Harry. Jag hade ingen aning om vad de var till för", sade Ginny i en sarkastisk röst.

"Tja, han kanske inte visste", försvarade sig Harry rodnade. "Han sade att han aldrig hade sett quidditch tidigare."

"Och den fjärde bollen?"

"Den bästa bollen", kom alla sökare överens om.

"Det är den gyllene kvicken, och den är väldigt liten, väldigt snabb och väldigt svår att fånga", sade Harry. "Men det är det som lagets sökare måste göra, för en quidditchmatch tar inte slut förrän man har fångat kvicken. Och den sökare som fångar kvicken vinner hundrafemtio extrapoäng åt sitt lag."

"Så, rent tekniskt sett så skulle en match kunna pågå i år", påpekade Nigel en aning förvirrat.

"Ja, men det kommer aldrig hända. Båda sökarna skulle behöva vara kasa", svarade Harry med ett lätt leende.

"Och det är du som är Gryffindorlagets sökare, eller hur?" sade Colin med vördnad stämma.

"Ja", sade Harry. De hade lämnat slottet nu och börjat gå över det daggstänkta gräset. "Och så är det vaktaren så klart. Han vaktar målstolparna. Mer än så är det faktiskt inte."

"Ja, det verkar som om du har stor respekt för vaktaren", sade Oliver med rynkad panna.

"Klockan var inte ens sex och Colin irriterade mig. Ge mig lite kredit." protesterade Harry.

Men Colin fortsatte att fråga ut Harry hela vägen nerför de sluttande gräsmattorna mot quidditchplanen, och Harry lyckades inte skaka av honom förrän han kom fram till omklädningsrummen. Colin ropade efter honom med sin pipiga röst: "Jag ska gå och leta reda på en bra plats, Harry!" och kilade iväg mot läktarna.

"Leta reda på en bra plats? Hela arenan är folktom, du behöver inte leta", fnös Demelza roat.

De övriga i Gryffindorlaget var redan samlade i omklädningsrummet. Oliver var den enda som såg riktigt vaken ut. Fred och George Weasley satt med sömnsvullna ögon och rufsigt hår bredvid fjärdeårseleven Alicia Spinnet, som såg ut att halvsova med huvudet lutat mot väggen bakom sig. Hon var jagare tillsammans med Katie Bell och Angelina Johnson, som båda satt och gäspade bredvid varandra på bänken mittemot.

"Där är du ju, Harry, varför dröjde du så länge?" sade Oliver raskt.

"Tja, inget speciellt. Bara ett stort fan som förföljde Harry", sade Lee fundersamt.

"Hör på allesammans, för jag vill gärna säga några ord till er innan vi ger oss ut på planen. Jag har tillbringat större delen av sommaren med att förbereda ett helt nytt träningsprogram, och jag är säker på att det kommer visa sig väldigt effektivt…"

"Jo, det är ett misstag." fnös Cho. "Om dina spelare är trötta måste du få dem flyga för att de ska vakna till innan du kan prata med dem."

"Mitt misstag. Jag lärde mig." Oliver ryckte på axlarna.

Oliver höll upp en pappskiva med ett diagram över en quidditchplan, på vilken han hade ritat in en mängd streck, pilar och kors med bläck i olika färger. Han tog fram sin trollstav och slog lätt på pappskivan, varefter pilarna började slingra sig fram över diagrammet som kålmaskar.

"Igen med ditt sätt att beskriva saker", sade Ernie.

Då Oliver nu satte i gång med ett anförande om sin nya taktik, föll Freds huvud ner på Alicias axel och han började snarka.

"Fejkade du?" frågade mrs Weasley medan hon skakade på huvudet åt sin son.

"De första fem minuterna", erkände han. "Men sen sov jag på riktigt."

"Du bör vara uppmärksam", skällde Charlie. "Det kan vara vad som gör att ni vinner pokalen."

Oliver insåg snabbt att Fred skulle skrika tillbaka sitt svar och avbröt snabbt ett bråk. "Jag uppskattar att du förstår det, men skäll inte ut mitt lag. Jag har redan pratat med dem."

Det första diagrammet tog nästan tjugo minuter att förklara, och under det fanns ännu ett diagram, och under det ett tredje. Harry sjönk ner i dvala medan Oliver malde på i all oändlighet.

"Du vet att det är illa när Wood Jr somnar." skämtade George.

"Vi skulle varit mer uppmärksamma ifall det hade funnits mat", muttrade Harry tillbaka.

Remus såg oroligt mot tonåringen. Efter att hört att han svultit hos Dursley så ville han inte höra om att han saknade mat på skolan.

"Och om ni hade lyssnat hade ni hört att ni kunde kalla på en husalf ifall ni blev hungriga", argumenterade Oliver tillbaka och laget såg snopet och fåraktigt på varandra.

"Hallå, lyssnar ni ens på mig?" skällde Oliver ut plötsligt och allas huvuden rycktes upp i chock och stirrade yrvaket på honom, med en suck skakade han på huvudet. "Stick ut och flyg och kom inte tillbaka förrän ni är klarvakna, flyg ett par varv runt planen. Skynda på."

"Du lär dig i alla fall, men du borde ha gjort så från början", kommenterade Cho och Oliver gnisslade sina tänder frustrerat.

Efter ett par minuter återvände de till omklädningsrummet nu klarvakna och fann Oliver sittandes över diagrammen, med ett höjt ögonbryn tittade han upp. "Så ni är vakna nu. Nästa gång ni håller på att somna, be om en paus så behöver vi inte ta om saker och vi får mer tid till själva träningen, okej." Generat nickar Angelina från dörröppningen innan Oliver börjar om från början vid tredje diagrammet, men det dröjde inte länge förrän de blev dåsiga igen av värmen.

"Lyckat Oliver, helt enkelt lyckat", fnös Lee och applåderade långsamt.

"Det var det hela." sade Oliver till slut. "Har ni förstått? Några frågor?"

"Jag har en fråga, Oliver." sade George, som satt och lekte med sin stav. "Varför kunde du inte ha förklarat allt det här för oss igår när vi var klarvakna så hade vi inte behövt ta om saker."

Oliver var inte så belåten med frågan. "Hör på nu här, hela högen", sade han och blängde ilsket på dem allihop. "Vi borde ha vunnit quidditchpokalen förra året. Vi är absolut det bästa laget.

Genast bröts protester ut i salen och de fyra lagen började skrika åt varandra.

"Vad menar du med att vi ljuger. Vi är bäst och alla vet det."

"Som om. Ni har inte ens hälften av vad som krävs."

"Fladdermaskar kan spela bättre."

"Kan inte fånga klonken även om den är rakt framför dig."

"Det räcker! Alla spelare här inne är bra och inget lag är bättre än de andra", avbröt Dumbledore tillslut och fick chockat ta emot 28 ilskna blängande blickar.

"Men tyvärr, på grund av omständigheter som vi inte rådde över…"

"Harry var medvetslös på sjukhusflygeln", sade Hermione häftigt och stirrade på Oliver.

"Och vilken kapten har inte en reservspelar för positionen", tillade Parvati irriterat.

Harry skruvade skuldemedvetet på sig där han satt. Han hade legat medvetslös i sjukhussalen under slutmatchen föregående år. Det hade inneburit att Gryffindor haft en spelare för lite och lidit sitt värsta nederlag på trehundra år.

"Känn dig inte skyldig, raring. Det var inte ditt fel." kuttrade mrs Weasley och Sirius ville förvandla sig för att kunna blänga ordentligt på henne.

"Egentligen är det, det delvis." sade han rakt på sak och Harry såg på sin hundgudfar med breda ögon.

"Hur kan du säga det"m krävde hon ilsket. "Den stackars pojken var medvetslös."

"Han var medvetslös för att han gick efter stenen. Han satte medvetet sitt liv i fara vilket resulterade i att han blev skadad som ledde till att han missade matchen och svek sina lagkamrater. Han visade att han inte brydde sig om sitt eget liv, men kanske om han mår dåligt för att svika folk så tänker han två gånger innan han gör något så farligt igen."

Det tog ett litet ögonblick för Oliver att återvinna fattningen. Deras sista nederlag plågade honom tydligen fortfarande.

"Jag hade varit helt hundra på att vi skulle vinna, inte för att jag klandrar dig Harry. Du räddade skolan", sade Oliver med en suck.

"Därför ska vi träna hårdare i år än någonsin förut… okej, då sätter vi igång då oh praktiserar våra nya teorier!" Ropade Oliver. Han grep tag i sin kvast och gick före dem ut ur omklädningsrummet. På stela ben och gäspande följde laget efter. De hade varit så länge där inne att solen nu stod högt på himlen, men rester av dimma svävade fortfarande över gräset på idrottsplatsen. Då Harry gick ut på bollplanen fick han syn på Ron och Hermione uppe på läktarna.

"Är ni inte klara än?" ropade Ron häpet.

"De hade varit där i tre timmar", förklarade han.

"Ah, vi hade en härlig tupplur", sade George med ett flin och Oliver skakade på huvudet med ett leende.

"Vi har inte ens börjat", sade Harry och tittade avundssjukt på de rostade marmeladsmörgåsarna som Ron och Hermione hade tagit med sig från frukostbordet i stora salen. "Oliver har satt oss in i nya speltaktiker."

"Idiot." sade Hermione och smackade till honom. "Om du hade frågat skulle du fått."

"Mione, den sorgliga hundvalpsblicken jag gav dig borde ha varit nog. Det var praktsikt taget tiggeri", retades han tillbaka.

Harry klev upp på sin kvast, stötte ifrån marken och susade upp i luften. Den kyliga morgonluften, som sved i ansiktet, lyckades ännu en gång väcka honom på ett mycket effektivare sätt än Olivers långa föredrag.

"Med andra ord försöker han säga att du är tråkig och har sövande röst", översatte Justin.

Det kändes underbart att vara tillbaka på quidditchplanen. Han tog ett varv i full fart runt hela idrottsplatsen och flög ikapp med Fred och George.

"Vad är det där för ett konstigt klickande ljud?" ropade Fred, då de ven förbi hörnet.

"Tre gissningar", fnös Neville.

Harry tittade ner på läktarna. Colin satt på en av de allra översta platserna med kameran lyft. Han tog den ena bilden efter den andra och det klickande ljudet förstorades på ett konstigt sätt på den tomma idrottsarenan. "Titta hitåt, Harry! Åt det här hållet!" skrek han gällt.

"Vem är det där?" sade Fred.

"Ingen aning", ljög Harry och satte upp farten för att komma så långt bort från Colin som möjligt.

"Borde jag vara arg över att du ljög för mig?" sade Fred strängt till den mörkhåriga tonåringen innan han flinade. "Men jag klandrar dig inte."

"Tack så mycket", sade Harry sarkastiskt.

"Vad försiggår här?" frågade Oliver med bister min då han kom glidande genom luften mot dem. "Varför står den där förstaårseleven och tar bilder? Jag gillar det inte. Han är kanske en spion från Slytherin som försöker få nys om vårt nya träningsprogram."

"Så du kunde säga att det var en förstaårselev, men inte vilket hus han tillhör?" hånade Bill.

"Försök själv ha koll på allt med ett lag som inkluderar dina bröder."

"Eller så förutspådde han", sade Hermione med en dyster blick.

"Förutspådde vad?" bad Remus oroligt.

"Han tillhör Gryffindor", sade Harry hastigt.

"Hur irriterande han än var mot dig, inget illa Colin, så försvarade du honom fortfarande." sade Ginny i en liten röst. Hennes äldre bröder blev förvirrade när de insåg att hon såg tacksam ut medan Ron och tvillingarna grimaserade.

Harry ryckte på axlarna. "Jag sade bara sanningen."

"För en gångs skull", muttrade Umbridge ilsket.

"Och dessutom behöver Slytherin inte nån spion, Oliver", sade George.

"Varför säger du så?" sade Oliver retligt.

"Därför att hela laget redan är här", sade George och pekade.

"Toppen", stönade Tonks. "Ni stannade för länge i omklädningsrummet."

En skara elever i gröna klädnader var på väg in på bollplanen med kvastar i händerna.

"Jag kan inte tro det är sant!" väste Oliver upprört. "Jag har bokat bollplanen idag! Det här ska vi allt bli två om!"

"Du kan inte boka planen hela dagen." Snape himlade med ögonen. "Fem timmars träning är hur mycket tid du kan få under ett dygn."

"Tack Merlin för den regeln", skrek tvillingarna. "Eller så skulle vår kapten ha tränat oss tills vi stupade."

"Jag borde kanske påminna Angelina om det"m mumlade Ron för sig själv.

"Men tillbaka till bokning gällande planen. Oliver hur länge hade du bokat?"

"Fem timmar", svarade Oliver snabbt

"Och vi hade bara varit där runt tre timmar, vilket betyder att Slytherin mycket väl var medvetna om att planen var bokad för tillfället och var på förbjudet område."

"Kom igen Potter, tror du verkligen vi ska tro på att planen är förbjudet område", fnös Malfoy.

"Mr Potter har rätt, ifall ett av lagen har bokat planen så är det förbjuden mark för de andra husen så att de inte ska kunna se lagets speltekniker", avbröt madam Hooch.

Oliver sköt i väg ner mot marken och landade i ilskan betydligt hårdare än beräknat, så han vinglade till då han klev av kvasten. Harry, Fred och George följde efter.

"Vi tänker inte låta vår kapten möta sju ormar helt själv, vi föredrar att ha honom i livet", fnös George.

"Så länge han inte har ihjäl oss med sin träning vill säga", fnös Fred och blinkade stort.

"Flint!" röt Oliver åt Slytherins lagkapten. "Det här är vår träningstid! Vi har klivit upp speciellt tidigt för det här! Stick härifrån nu!"

"Jag tvivlar på att det kommer funka, Oliver. Prova med ett snälla", sade Luna med ett gömt leende och Oliver blinkade förvirrat flera gånger innan han skakade på huvudet och vände sig mot Moody igen.

Marcus Flint var ännu större och kraftigare än Wood. Han såg trollslug ut då han svarade: "Det finns gott om rum för oss alla, Wood."

"Det skulle vara bra med träningsmatcher", påpekade Narcissa.

McGonagall skakade på huvudet. "Nittio procent av alla Gryffindor och Slytherin matcher slutar med minst en spelare i sjukhusflygeln."

"Jag kan bara föreställa mig hur en obevakad träningsmatch skulle sluta. En sak är i alla fall säker, många regelbrott skulle hända", tillade Remus fundersamt.

"Låter som ett perfekt sätt att starta dagen", sade Lee med ett flin. "Tänk på alla kommentarer jag skulle kunna göra", avslutade han drömmande och McGonagall grimaserade.

Angelina, Alicia och Katie hade också kommit fram. Det fanns inga flickor i Slytherins lag, som stod där skuldra vid skuldra mitt emot Gryffindors spelare och kastade hånfulla blickar på dem.

"De fick ångra det senare. De tre är otroliga, de vet alltid vad de andra ska göra. Det var nästan sorgligt ibland", fnös Leanne.

"Men jag har bokat bollplanen!" sade Oliver och formligen sprutade av ursinne. "Jag har bokat den!"

"Det kan väl hända, men jag har ett meddelande här, speciellt undertecknat av professor Snape", sade Flint. "Jag, professor S. Snape, ger härmed Slytherinlaget tillåtelse att träna på quidditchplanen i dag, eftersom de behöver träna sin nye sökare."

"Serverus Snape!" skrek McGonagall. "Hur vågar du vissa sådan favorisering", till hennes ilska så tittade han inte ens på henne och fick effektivt hennes ilska att tillta. "Du svarar på tilltal, Snape. Jag ställde dig en fråga och väntar på svar."

"Jag behöver inte förklara mina handlingar för min kollega."

"Nej, men för den biträdande rektorn behöver du det", snäste hon av. "Den här diskussionen är inte över Serverus."

"Orm i trubbel", fejkhostade Ron och flinade vilt.

"Har ni fått en ny sökare?" sade Oliver förvirrat. "Var då?"

Och fram bakom de sex stora spelarna steg en sjunde, mindre pojke med ett självbelåtet flin i sitt bleka, spetsiga ansikte. Det var Draco Malfoy.

"Toppen. Det här kommer inte sluta vackert", stönade Narcissa. "Var försiktig med vad ni gör, jag tvivlar inte att Draco skulle berätta för Lucius. Han idioliserar sin pappa."

"Han är din son Narcissa?" sade mrs Weasley försiktigt.

"Jag vet, och jag älskar honom… men jag kan inte förneka att Lucius har lärt honom saker jag inte hade velat lära ut", sade Narcissa mjukt. Hon fruktade att hennes makes inflytande rann alldeles för djupt och att hennes sons beteende inte skulle gå att förändra. Hon var rädd för att det här skulle vara hennes sista chans att rädda sin älskade son innan han gjorde något som inte gick att komma tillbaka ifrån. Hon undanhöll en snyftning och sänkte huvudet för att inte vissa sina blanka ögon.

"Är inte du son till Lucius Malfoy?" sade Fred och såg misstroget på Malfoy.

"Som om du inte vet det redan", fnös Katie roat.

"Lustigt att du nämner Dracos pappa", sade Flint, och alla hans spelare log ännu bredare. "Här ska ni få se vilken generös gåva han har sänkt Slytherinlaget."

Alla sju visade nu fram sina kvastkäppar. Sju skinande blanka, spitter nya kvastar, på vilka orden "Nimbus Tvåtusenett" stod skrivna med vackra guldbokstäver, glänste i morgonsolen under näsan på Gryffindors lag.

"Hur sportsligt", mr Weasleys röst var sarkastiskt. Han kastade en blick på trolldrycksläraren som flinade.

"Jag hade inget med Dracos placering i laget. Flint var kapten och han vet hur man väljer spelare." Narcissa kunde inte låta bli att fnysa åt det.

"Dessa kvastar är betalning. Mutor", spottade Moody ut sig. "Lucius specialitet."

"Allt jag såg var en berörd förälder som donerade kvastar till sitt gamla hus", svarade Snape i en uttråkad röst. "Om Flint valde att acceptera det som en muta och plocka sina spelare efter pengar så är det hans val."

"Jag borde själv kanske göra en donation till mitt gamla hus. Det kan inte kallas för mutning när Harry redan är med i laget." Harry kunde inte låta bli att le åt det, han visste att hans gudfar skulle göra det om han kände för det. "Å andra sidan är jag säker på att ni slår dem med de kvastarna ni redan har, ni har säkerligen talangen för det."

"Måste vara en relativ rik person om han skulle kunna köpa bättre kvastar åt Gryffindor." muttrade madam Bones och Kingsley log när han såg hennes anteckningar, hon var en bra ledare och mycket skarp men han var inte säker på om hon skulle kunna lista ut vem det var som prata. Sirius hade än så länge varit mycket diskret.

"Allra senaste modellen. Kom ut på marknaden så sent som i förra månaden", sade Flint nonchalant och sprätte bort ett dammkorn från änden på sitt eget exemplar. "Jag tror no att den är betydligt överlägsen den gamla Tvåtusen-modellen. Vad de gamla Rensoparkvastarna beträffar", sade han med ett försmädligt leende mot Fred och George, som båda stod och höll i sina Rensoparfemmor, "så tycker jag ni ska sopa upp era fallna spillror med dem."

Tonks började skrocka.

"Vill du dela det med resten av klassen, Nymphadora", frågade Kingsley med ett flin och duckade från förhäxningen som kastades mot honom.

"Kalla mig inte det", morrade hon innan hon började skratta igen. "Jag tänkte bara på hur kusin Harry kommer torka planen med kära lilla Draco."

Harry ryckte till. "Um, Nymphie", sade han oroligt. Han svalde hårt.

Tonks kisade med ögonen. "Som om jag tror det", hånade hon. Harry hängde bara med huvudet medan han tuggade nervöst på läppen.

Hermione och Ron blängde båda på den äldre kvinnan tills hon vände sig mot laget för svar. De blängde också.

"Det var inte hans fel", varnade Fred.

"Oliver var för hård mot honom", sa George hårt.

"Dunkaren tog nästan hans huvud."

"Tonks"m sade Remus i en utskällningston. "Det är bara ett Quidditchspel", han nickade tillspetsat mot den upprörda tonåringen.

Metamorfmagusens ögon vidgades näs hon insåg hur hon lät. "Harry, det är okej. Det är bara ett spel. Du vinner ibland, förlorar ibland. Helvete din pappa förlorade själv en hel del och jag kan själv inte ens spela. Oroa dig inte. Jag hjälper dig komma på ett annat sätt att få hämnd mot honom." Hon lät sin hand löpa över hans ostyriga hår. "Förlåt mig?" frågade hon tyst.

Hon tappade hakan i skräck när hans små axlar började skaka innan tonåringen brast ut i skratt, som följdes av sina vänner och skolkamrater. Även professorerna skrattade.

"Utseendet på ditt ansikte", flämtade Harry ut. "Det var ovärderligt."

Tonks såg på honom förvånad. "Det var ett elakt, lömskt, lågt trick", morrade hon.

"Och du gick på det," skrattade Harry och höll sig i sidan.

"Mycket sant", sade hon och skrattade själv. "Jag är stolt över dig, du kan snart fortsätta i mina fotsteg… din pappas med om du vill, men han var mer avancerad. Jag lovar att du har blivit bättre sen han lärde dig." hon nickade mot pergamentet. "Du fick till och med med alla i det. Även Remus", garvade hon och tittade på den äldre mannen.

"Jag hade ingen aning", protesterade varulven. "Jag trodde du hade sårat honom med dina ord, och du kunde ha, du måste vara mer försiktig."

Tonks viftade bort orden för tillfället. "Så du slår braten?" frågade hon hoppfullt medan Remus skakade på huvudet.

"Du hörde Fred och George", påminde Harry henne. "De hittade inte på dunkaren."

"Strunt i det. Det är bra att förlora lite då och då. Jag gjorde det själv de få gångerna jag prova på det." Harry visste att Sirius försökte låta så optimistisk som möjligt trots att han var oroligt över dunkaren, men skador händer alltid i spelet och han visste det.

Ingen i Gryffindorlaget kunde komma på någonting att säga för ögonblicket. Malfoy flinade så brett att hans kalla ögon bara blev till små springor.

"Å, titta", sade Flint. "En bollplansinvasion."

Ron och Hermione var på väg över gräset för att se vad som försiggick.

"Det är klart vi gjorde", sade Hermione förbittrat. "De två lagen inom armlängd ensamma. Vi ville inte att Harry skulle bli skadad.

"Jag kan ta hand om mig själv vet du", sade den mörkhåriga tonåringen torrt.

"Kompis, nästan alla i Slytherins lag var två gånger din storlek", sade Ron i en allvarlig röst och Harry grimaserade.

"Vad står på?" frågade Ron Harry. "Varför spelar ni inte? Och vad gör han här?"

"Man känner verkligen kärleken mellan de två", fnös Charlie.

"Tja, man säger att all kärlek börjar med bråk och slutar med barnbidrag", sade Dean med ett självbelåtet leende och fick DA tjuta av skratt medan Ron såg ut som han ville spy av bara tanken på det.

Han tittade på Malfoy, som var klädd i en quidditchdräkt i Slytherins färger.

"Jag är Slytherins nye sökare, Weasley", sade Malfoy självbelåtet. "Alla har stått och beundrat de nya kvastarna som min pappa köpt åt vårt lag."

Ron stirrade med gapande mun på de sju superkvastarna i händerna på Slytherins spelare.

"Vi måste erkänna att de var snygga", sade George avundsjukt.

"Kvastar betyder inte allt. Du måste ha talang i att flyga kvasten för att vinna ett spel", sade mr Weasley bestämt. Han mådde dåligt av att han inte hade råd att köpa sin barn nya kvastar men var säker på att de lärt sig värdera sina tillhörigheter på ett sätt som Malfoy aldrig skulle.

"Fina, va?" sade Malfoy med silkeslen röst. "Men ni i Gryffindorlaget kanske kan skrapa ihop lite guld sp att ni också kan skaffa er nya kvastar. Ni skulle ju kunna lotta ut de där Rensoparfemmorna, nåt museum kan nog tänkas köpa en lott

"De är fortfarande anständiga kvastar. Och som slagmän behöver de inte ha de snabbaste kvastarna på planen."

"Det är sant." Freds dystra leende förvandlades till ett flin. "Se Forge, vi gjorde rätt hela tiden, i att spara våra galleoner för saker vi verkligen behöver."

Slytherinlaget tjöt av skratt.

"Det var inte ens roligt. Gud, mitt hem har ingen kvalité längre", stönade Narcissa lågmält.

"Det är i alla fall ingen i Gryffindorlaget som varit tvungna att köpa sig in i det", sade Hermione vasst. "De är med för att de har talang."

"Seger till Hermione", jublade Gryffindors lag.

"Något säger mig att Mr Malfoy inte kommer att gilla det", sade Kingsley i en låg röst.

Det självbelåtna uttrycket slocknade i Malfoys ansikte. "Ingen har bett om din åsikt, din äckliga lilla smutsskalle!" spottade han ur sig.

Tumult utbröt i salen och innan någon hann reagera hade DA dragit sina stavar och pekade alla mot en person. "Sänk era stavar!" fräste McGonagall och alla sänkte dem sakta. "Varför var jag inte informerad."

Harry ryckte på axlarna. "Du var inte där. Men vi berättade för en vuxen", tillade han vid blicken av hennes ansikte.

Tonks skakade medan Remus försökte lugna ner henne. "Jag kan inte tro att jag är relaterad till den jäveln", fräste hon.

"Jag kan. Hela familjen är så."

"Vad pojken behöver är ett stor portion smisk" fräste mrs Weasley

"Jag försäkrar er att han kommer få det", sade Narcissa silkeslent, hon såg rasande ut medan hennes son rodnade. Hon började resa sig när Sirius skällde till.

"Du kan inte straffa honom i vrede, Cissy. Du kanske ska lugna ner dig innan du utfärdar din bestraffning."

"Verkligen madam. Om du är arg nu borde du vänta tills slutet av boken. Det kommer bli värre", rådde Ron och tänkte på Dracos kommentarer vid jul.

Narcissa verkade överväga det innan hon satte sig ner. "Giltig poäng, Ron", sade hon.

"Jag trodde aldrig jag skulle tycka synd om Malfoy", viskade Harry till sina två vänner som nickade.

"Mr, får jag fråga. Är du möjligtvis en Black? Du inflikade att du kunde tro att hela familjen var så." avbröt Madam Bones just som Moody skulle fortsätta läsa och de som visste hans identitet frös till.

"Väldigt avlägset madam, jag är släkt med Isla Black från första generation, som ni vet gifte hon sig med en mugglare och uteslöts från familjen, så de flyttade till Spanien, starta sin egna familj och här är jag."

"Får man fråga vad ditt namn är?"

"Helst inte, jag är inte så förtjust i det."

"Kom igen, vi kan inte kalla dig för okände person eller MR hela tiden", sade Anthony

"Det är inte det att jag inte vill säga det, det är bara pinsamt. Men som ni vill. Sirius."

"Sirius. Som i Sirius Black?" utbrast madam Bones chockat och hennes monokel föll nästan ur.

"Inte precis, jag menar vi har samma för och efternamn, men jag är inte den ni letar efter. Min pappa som var astrolog var helt besatt av stjärnor och ville av någon anledning döpa mig efter just den stjärnan. Jag skämdes över mitt namn när jag fick veta att den "riktiga" Sirius Black hade gjort. Så jag föredrar att inte säga mitt namn för alla tror alltid jag är han, det har blivit ännu värre sen han rymde."

"Kan du svära på att du inte är den Black vi letar efter." Det dröjde ett ögonblick innan orden började dyka upp igen och Harry höll andan spänt, han var säker på att det här var slutet.

"Jag Sirius Black svär på min magi och liv att jag inte är den Dödsätare ni letar efter och att jag aldrig begått de brott som Sirius Orion Black är anklagad för."

Alla väntade spänt, hur skulle de kunna veta ifall han tala sanning eller inte, han var inte närvarande. "Mr Black, vart gick ni i skolan?"

"Hogwarts."

"Verkligen, vi var bara medvetna om att en Sirius Black existerade i landet, du talar som om du kände James Potter men vi hade som sagt bara en Sirius Black i slottet."

"Enkel förklaring, jag mutade rektorn, antog min mors jungfrunamn och använde mitt mellannamn som mitt namn, Brandon Addison, om ni kollar i registret kommer ni hitta mitt namn enkelt."

"Det ska jag sannerligen göra i nästa paus, Mr Black", svarade hon misstänksamt.

"Hej, vad vill du kallas. Brandon eller Sirius?"

"Harry kallar mig alltid Sirius så det verkar logiskt att ni alla gör det, men snälla, försök att inte blanda ihop mig med Dödsätaren.

"Hej, du verkar helt cool. Ditt namn kan inte ändra det. Ditt största problem är ifall du sårar Harry, du kommer önska du var den andra Black."

"Jag tvivlar er inte, Harry har berättat en hel del om er. "

"Okej, det räcker. Sluta hota Siri nu. Han är cool och har aldrig skadat mig och kommer aldrig göra det. Moody, sluta söla och läs istället."

"Gillade det bättre när du var rädd för mig."

"Jag har duellerat mot Voldemort, och besegrat honom två gånger innan det. Jag är inte rädd för dig och har aldrig varit."

"Straffkommendering Potter, för dina lögner."

"Tack Moody, du har precis gjort min dag ännu bättre. Ja, Umbridge, jag förstår", fick Harry ur sig genom sammanpressade tänder.

Harry förstod genast att Malfoy hade sagt något riktigt fult, för det utbröt omedelbart tumult efter hans ord. Flint blev tvungen att tvärt kasta sig framför Malfoy för att hindra Fred och George från att hoppa på honom

"Wow, hoppade en Slytherin nyss framför en annan person för att rädda honom", frågade Bill i chock. "Jag visste inte att de kunde det."

"Synd bara att han gjorde det", morrade Fred. "Jag ser fram emot att ge Malfoy vad han förtjänar."

och Alicia skrek: "Hur vågar du?"

Ron drog fram sin trollstav ur klädnaden och vrålade: "Det här ska du allt få betala för Malfoy!" medan han rasande pekade mot trollstaven på Malfoy, som gömde sig bakom Flints rygg.

"Wow, saker har verkligen förändrats. När jag gick här hade det blivit en duell med alla sexton inblandade", sade Remus funderande.

"Jo, vi minns det klart Lupin. Jag har tappar räkning på hur många gånger vi hittade dig mitt i det."

"Vad kan jag säga, det var inget allvarligt, och vi försvarade bara varandra."

"Inget allvarligt. Min sjukhusflygel var proppfull efter duellen i slutet av sjätte året."

"Sjunde året… det var den med hela skolan va?"

"Kan bara ha varit den, det var enda gången sjukhusflygeln blev fylld…"

"Hur i helvete blev du en professor?"

"Jag hade betygen och har växt upp sen jag gick i skolan. Och har du provat undvika dueller när du är vän med en Black som trotsade allt hans familj stod för och var hatad av alla sina släktingar och en Potter som hade den största rivaliteten i skolan mitt under ett krig. Plus så gillar professorerna att överdriva händelser så de kan tävla om vem som har fått stått ut med mest", fnös Remus och flera nickade.

"Men det var verkligen snällt av er alla att stå upp för mig." sade Hermione tyst. "Med undantag för Harry förstås."

"Jag hade ingen aning om vad som pågick", protesterade han. "Och det hade inte du heller."

"Um, ska jag påpeka att Ron pekar på Malfoy med sina trasiga trollstav", bad Ginny flinande.

"Åh, kära nån", suckade Weasley föräldrarna.

Bill rullade sina ögon med en suck. "Jag hoppas ingenting för dåligt händer, men jag känner nästan att du förtjänar det."

Ron rynkade på pannan. "Ska du tjata om staven hela boken?"

En högg knall ekade runt idrottsplatsen och en grön ljusstråle sköt ut genom fel ände på Rons trollstav, träffade honom i magen och sände honom vacklande baklänges ut på gräset.

"Ron! Ron! Är du oskadd?" skrek Hermione gällt.

Ron såg på henne förvånat. Vid den tidpunkten hade han inte insett att Hermione hade låtit så bekymrad. Han sänke huvudet när han kände hur han började rodna.

Ron öppnade munnen för att säga något, men istället för ord utstötte han en enorm rapning och en mängd sniglar sipprade ut ur munnen och ner i knät på honom.

Laget brast ut i skratt när de mindes händelsen. Bakom dem försökte Remus och Tonks att inte förena sig med dem.

"Oh Ron," suckade mrs Weasley men hennes läppar ryckte. "Jag antar vi borde kontakta husalferna och be dem ta bort det från menyn för i kväll då."

Den rödhåriga tonåringen rynkade på sin panna åt sin mamma medan alla andra började skratta högre vid hennes ord.

Slytherinlaget skrattade så att de nästan grät. Flint låg dubbelvikt och klamrade sig fast vid sin nya kvastkäpp som stödd. Malfoy stod på alla fyra och dunkade i marken med näven.

"Kom igen. Så roligt var det inte. Ingen klass längre", fnös Hannah.

Gryffindorspelarna samlade sig runt omkring Ron, som fortsatte att spy ur sig stora, glänsande sniglar. Ingen verkade ha lust att röra vid honom.

"Inget illa menat Ron, men jag skulle inte vilja röra vid dig heller", sade Parvati och han ryckte bara på axlarna nonchalant.

"Det är bäst att vi tar honom till Hagrid, det är närmast", sade Harry till Hermione, som nickade tappert, och tillsammans grep de tag i Rons armar och drog upp honom på benen.

"Varför Hagrid?" bad Susan förvirrat.

"Berätta för mig varför du inte tog min son till sjukhusvingeln", krävde mrs Weasley och Harry tittade på henne varsamt.

"Jag skulle inte ha gått mamma", påpekade Ron. "Jag ville inte hamna i trubbel."

"Dessutom så skulle Filch fått fnatt om vi lämnat ett spå av sniglar hela vägen upp till sjukhusvingeln", sade Hermione rimligt, och missade hur flera ansikten lös upp runt om i salen.

"På tal om Filch. Vart sjutton är han?"

"Åh, jag tror ni kommer finna att han har lite problem med att få Peeves avslöja vart han har stängt in Mrs Norris", svarade Harry med ett självbelåtet leende.

"Vad har hänt, Harry? Vad har hänt? Är han sjuk? Men du kan säkert bota honom, va?"

"Ledsen Harry. Men så som du beskrevs lät det som om du var ett helgon." Harry fnös när han hörde det, han var så långt bort från ett helgon som möjligt.

Colin hade sprungit ner från sin plats och skuttade nu fram bredvid dem när de lämnade bollplanen. Ron gav ifrån sig en väldig, djup suck och fler sniglar stöttes ut och kravlade nerför bröstet på honom.

"Ååå", sade Colin fascinerat och höjde kameran. "Kan du hålla honom stilla, Harry?"

"Åh, jag glömde bort att förföljarpojken var där." Tonks rynkade på näsan. "Men bara av nyfikenhet. Fick du tag på en bild?"

"Tonks." skällde mrs Weasley.

Colin nickade. "Jag har en bild och både Hermione och Ginny har en kopia av den."

"Hermione!" skrek Harry och Ron och blängde på henne. Hon stirrade trotsigt tillbaka på dem. "Jag ville bara visa hur långt ni skulle gå för att försvara mig", svarade hon envist.

"Undan med dig, Colin!" sade Harry ilsket. Han och Hermione stödde Ron medan de gick ut från idrottsplatsen och över skolområdet mot skogsbrynet.

"Nu är vi nästan framme, Ron", sade Hermione då skogsvaktarens stuga dök upp. "Det kommer att kännas bättre om bara ett ögonblick… nästan framme…"

"Wow, jag märkte inte ens att ni pratade med mig", sade Ron förvånat och Hermione skakade på huvudet.

De var inte mer än tio meter från Hagrids hus då dörren öppnades, men det var inte Hagrid som visade sig. Självaste Gyllenroy Lockman, för dagen iförd en klädnad i ljusaste violett, kom utklivande.

"Jag kan bara föreställa mig vad han kommer säga om det här", muttrade Katie.

"Jag slår vad om att han på något sätt får det att låta som om han var inblandad eller hur han kunde ha förhindrat det", muttrade Leanne tillbaka till sin vän.

"Fort, göm er här", väste Harry och drog in Ron bakom en buske i närheten. Hermione följde lite motvilligt efter.

"Skulle du verkligen ha utsatt dina vänner för det, Hermione."

Hermione ryckte på axlarna, en lätt rodnad på hennes kinder. "På den tiden fann jag honom mycket intressant."

"Det är en enkel sak om man vet hur man gör!" Sade Lockman med hög röst till Hagrid. "Om du behöver hjälp, vet du var jag finns! Du ska få ett exemplar av min bok – jag är förvånad över att du inte redan har ett.

"Jag är inte", sade tvillingarna tillsammans.

"Hagrid vet bättre än att läsa en av hans böcker", kom Lee överens om och missade utseendet av skam som korsade mrs Weasleys ansikte.

"Jag signerar det ikväll och skickar över det. Adjö med dig då!" Och han stegade iväg mot slottet. Harry väntade tills Lockman var utom synhåll innan han drog fram Ron ur busken och bort till Hagrids dörr. De knackade ivrigt.

"Tack och lov att han inte såg er. Jag står inte ut att höra om honom", muttrade Oliver irriterat.

Hagrid dök genast upp och såg väldigt butter ut, men hans ansikte ljusnade när han såg vilka det var.

"Klart det gjorde. Ni e mina vänner", muttrade Hagrid glatt och trion log varmt mot honom.

"Jag undrade just när ni skulle komma å hälsa på mig. Kom in, kom in, jag trodde att de kanske var professor Lockman som va tillbaks igen."

"Ja, det skulle göra mig grinig också", fnös Bill.

"Professor Lockman har inte gjort något fel så jag skulle uppskatta om du slutar förolämpa honom", utbrast Burbage.

"När han gör något, kommer du sluta försvara honom?" frågade Harry med ett vetande leende.

"Exakt vad gör han?"

"Något otroligt benigt kommer hända", yttrade sig Ron och fick hans två bästa vänner brista ut i skratt och de lutade sig svaga mot varandra för att inte falla ner på golvet på grund av hur hårt de skrattade.

Harry och Hermione hjälpte Ron över tröskeln och in i stugans enda rum. Det stod en enorm säng bädd i ena hörnet och i det andra sprakade en munter brasa. Hagrid verkade inte oroad över Rons snigelproblem, som Harry hastigt förklarade medan han lämpade ner Ron i en stol.

"Bättre å få opp än å få ner dom", sade han glatt och satte med en duns ner en stor kopparbalja framför honom. "Opp me dom allesammans nu, Ron."

"Jo, jag antar det är det bästa", suckade madam Pomfrey. "Jag hade inte kunnat göra något mer. Men jag hoppas att du inte gör det till en vana att undvika sjukhusflygeln när du egentligen behöver besöka mig", sade hon sedan och stirrade strängt på trion.

"Skämtar du. Det är Harrys jobb att undvika dig!" försvarade sig Ron och Harry knuffade promt ner honom från sin plats.

"Jag tror det enda man kan göra är att vänta på att det ska gå över", sade Hermione ängsligt när hon såg hur Ron böjde sig fram över baljan. "Att få den där förbannelsen att verka är svårt nog i vanliga fall, och med en avbruten trollstav."

"Han fick förbannelsen rätt, hade trollstaven funkat hade Malfoy varit inte för en otrevlig upplevelse", påpekade Tonks glatt.

Hagrid stökade omkring för att laga te åt dem. Hans väldiga jakthund Fang dreglade över Harry så han blev alldeles våt.

"Trevligt." Lavender grimaserade vid tanken.

"Det är inte så farligt, det var enkelt att få bort det sen", svarade Harry.

"Vad ville Lockman dig, Hagrid?" frågade Harry och kliade Fang bakom örat.

"Han gav mej råd om hur jag skulle få bort bäckahästar från en brunn", brummade Hagrid och lyfte bort en halvplockad tupp från sitt renskurade bort så han kunde sätta ner tekannan.

"Som om idioten visste hur man gjorde det", fnös Alicia lågt.

"Skulle inte haft något emot ifall det var han som föll i brunnen", svarade Remus och fick ett leende sprida sig över hans gamla elevs ansikte.

"Som om jag inte visste de. Å så höll han på å skröt om nån klagoande han hade jagat bort. Om ett enda ord av vad han sa va sant, lovar jag å äta opp min tekanna."

"Jag börjar hoppas att han har sagt ett sant ord, bara för att få se det", sade tvillingarna samtidigt.

Det var inte alls likt Hagrid att kritisera en Hogwartslärare och Harry såg förvånat på honom. men Hermione sade med högre röst än vanligt: "Jag tycker du är lite orättvis. Professor Dumbledore anser tydligen att han är den bäste mannen för jobbet."

"JA, och han anställde Voldemort året innan", påpekade Harry så att Hermione rodnade.

"Han va de den ende mannen som sökte jobbet", sade Hagrid och bjöd runt ett med sirapskola, medan Ron hostade så sniglarna skvätte ner i baljan. "Å då menar jag verkligen den enda. De håller på å bli väldigt svårt å hitta nån som kan undervisa i försvar mot svartkonster. Folk e inte speciellt ivriga å anmäla sej till de jobbet.

"Hur kommer de sig att du valde det jobbet, professor Lupin?" frågade Parvati plötsligt. "Jag menar, ifall man kollar på alla andra lärarna i ämnet så har det inte slutat så bra. Jag kollade upp vad som hände med alla tidigare lärarna."

"Jag har alltid gillat att undervisa andra och såg till att få en lärarexamen innan jag gick ut skolan, så när jag fick jobberbjudandet tog jag chansen. Och jag ångrar verkligen inte det beslutet, det är ett av de bästa jag har gjort. Men hur många gånger ska jag behöva säga det, ni behöver inte kalla mig professor längre, jag trodde ni hade slutat med det."

"Ah, vi gjorde det men vi pratade ihop oss om det och du var vår bästa professor och vi respekterar dig, så vi kom fram till att fortsätta kalla dig professor, det känns som om vi inte respekterar dig ifall vi bara kallar dig Lupin."

"Ni kan kalla mig vid mitt förnamn om ni vill", påpekade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Nja, det känns lite konstigt efter att ha tillbringat två år till at ha kallat dig professor Lupin, så vi kommer fortsätta med det, att det retar upp henne är också bara ett plus."

Dom börjar tro att de för olycka me sej. De va längesen nån höll ut på den posten en längre tid. Men berätta för mej nu", sade Hagrid och nickade bort mot Ron, "vem han försökte kasta den där förbannelsen över?"

"Snyggt sätt att ändra samtalsämne", gratulerade Sprout med ett leende.

"Malfoy kallade Hermione nånting. Det måste ha varit väldigt fult, för alla blev som tokiga."

Många mugglarfödda i första året såg förvirrade ut, de hade hört frasen sägas till dem men de hade aldrig förstått vad det betydde.

"Det var fult", sade Ron hest och dök upp med huvudet ovanför bordskanten, blek och svettig. "Malfoy kallade henne smutsskalle, Hagrid…" Ron dök ner utom synhåll igen då en ny ström av sniglar vällde upp. Hagrid såg upprörd ut.

"Det är klart han gjorde", sade Sinistra upprört. "Inget barn, eller vuxen för den delen borde använde ett sådant avskyvärt ord."

"De e väl inte möjligt att han gjorde!" brummade han åt Hermione.

"Det gjorde han visst det", sade hon. "Men jag vet inte vad det betyder. Jag har förstås fattat att det var hemskt oförskämt…"

"Jag ska erkänna att jag är förvånad, men glad att du inte känner till ordet", sade Remus.

"Och jag som trodde att du visste allt Hermione", retades Neville och hon stack ut tungan mot honom.

"Enda sättet hon skulle veta det var om hon läst var det var i en av de gamla renblods dagböckerna, de med svart och farlig magi. Inget som hon borde lägga ögonen på", påpekade Narcissa med en mörk blick.

"Jag har sett böckerna, men jag läste dem aldrig. Vi blev varnade från att ens röra böckerna."

"Inte för att det stoppade dig från att stå och titta längtansfullt på dem", fnös Harry.

"Det är nåt av det mest förolämpande man kan tänka sig", flämtade Ron och dök upp igen. "Smutsskalle är ett nedsättande skällsord för nån som kommer från en mugglarsläkt – du vet, nån med föräldrar som inte är av trollkarlssläkt. En del trollkarlar, som Malfoys familj till exempel, tror att de är bättre än alla andra därför att de är vad man kallar fullblodstrollkarlar."

"Precis som nazisterna. De försökte själv utrota ett helt folkslag, jag har för mig att de mördade sex miljoner av ett folkslag på mindre än tre månader", sade Dean fundersamt och runt om i salen så öppnades munnar i chock.

"Du menar att mugglare mördade sex miljoner på mindre än tre månader. Omöjligt." protesterade Marietta.

"Okej, det är inte sant. Men det hade tagit mindre än tre månader att döda alla som dog ifall de sköt en i sekunden. Tänk er att ni blir uppradade och så står det en som skjuter AK på en människa i sekunden dygnet runt."

"Det är hemskt!" viskade Padma chockat.

"Ja, men så var det. De förlorade dock kriget sen och de som överlevt fick hjälp att skaffa sig ett nytt liv i ett annat land."

"Nu när vi är klara med att diskutera ett mugglarkrig så kan vi återvända till boken", avbröt Fudge otåligt.

Han utstötte en liten rap, och en ensam snigel föll ner i hans utsträckta hand. Han slängde den i baljan och fortsatte: "Vi andra vet ju att det inte gör nån som helst skillnad. Titta bara på Neville Longbottom – han är en fullblodstrollkarl, men han vet knappt vad som är upp eller ner på en trollkittel."

"Tack kompis", sade Neville med ett skratt.

"Ronald!" förmanade mrs Weasley.

"Hur ska Neville få ett bättre självförtroende om hans vänner säger sådant om honom", skällde Narcissa med en arg blick.

"För det första, vi kan säga så till varandra och vi vet att vi inte menar att såra dem. För det andra, ledsen Neville, men du måste erkänna att trolldryckskonst inte är ditt starka ämne." sade Harry och fick Snape att fnysa.

"Det är knappast en lämplig ursäkt", utbrast mrs Weasley.

"Å den trollkonst finns inte som inte våran Hermione kan utföra", sade Hagrid stolt och fick Hermione att bli tomatröd i ansiktet.

"Jag kan nämna en nu på direkten", sade Harry plötsligt.

"Verkligen. Vilken?"

"Patronum besvärjelsen."

"Ja, men många vuxna har svårt att utföra den. Jag tvivlar på att någon elev här inne kan utföra den", fnös Michael Corner och Harrys närmsta vänner delade ett hemligt leende. Skolan skulle vara inne för en chock när de fick höra att Harry i själva verket kunde utföra den.

"Det är ett vidrigt skällsord", sade Ron och torkade sig i den svettiga pannan med en darrande hand. "Ett smutsigt släkte, va. Som om de var av sämre slag. De är ju vansinnigt. De flesta häxor och trollkarlar är förresten till hälften mugglare nu för tiden. Om vi inte gifte oss med mugglare skulle vi dö ut."

"Vilket framgår i de mindre familjerna."

"Vad menar du?"

"Bortsett från Weasley familjen så får de flesta renblodsfamiljerna numera bara ett barn. Missfall och sterilitet är ett negativt resultat av all inavel."

"Så vad kommer hända?" ifrågasatte en mugglarfödd. "Detta kan inte fortsätta.

"De renblodiga familjerna kommer att dö ut." fortsatte Sirius "Black linjen kommer dö med Sirius Black tillexempel. Diggorys har redan förlorat sitt enda barn. Det finns en god chans att Malfoy kommer att förlora sin arvinge i det kommande kriget. Harrys liv är alltid i fara och han är den sista i Potter linjen. Liknande situation med Bones familjen, de har alltid hållit sig undan från Svartkonster och Susan är den enda kvar som kan ta titeln, det finns massvis med liknande situationer i de olika familjerna."

"Så deras renblods överlägsenhet skadar faktiskt sig själva", sade Tonks glatt. "Varför protesterar vi?" trots den allvarliga situationen kunde de flesta inte låta bli att fnysa åt det.

Han fick en ny kräkreflex och duckade snabbt utom synhåll igen.

"Ja, jag kan då inte förebrå dej att du försökte å kasta en förbannelse övar han, Ron." sade Hagrid med hög stämma för att överrösta dunsarna från fler sniglar som for ner i kopparbaljan. "Men de va kanske tur för att din stav slog slint, för annars hade nog Lucius Malfoy kommit farande för å klaga på dej. Nu slapp du i alla fall å råka illa ut."

"Vissa saker är värda att hamna i trubbel för, Hagrid", sade Ron starkt.

"Ytterligare igen, när jag gick här så stod man upp för sig. Man kallade inte efter sina föräldrar ifall man blev missnöjd eller blev besegrad. Man fick hämnd helt själv", fnös Remus tyst samtidigt och Narcissa fnittrade när hon precis lyckades höra orden.

Harry skulle just påpeka att man inte kunde råka mycket värre ut än Ron redan hade gjort, med alla sniglar som strömmade ur munnen på honom, men han kunde inte få fram ett ord; Hagrids sirapskola hade klistrat ihop käkarna på honom.

"Harry!" utbrast alla som hade upplevt hans matlagning.

"Du vet bättre än att äta hos Hagrid."

"Var du verkligen så hungrig att du var tvungen att ta en sådan chans?" frågade Remus oroligt.

"Eller var det bara en fråga om att det var sirapskola", retades Tonks.

"Lite av båda", medgav han med en rodnad. "Men kom igen, det var nästan lunchtid."

"Harry!" utbrast Hagrid med ens, som om han hade slagits av en plötslig tanke. "Jag har en gås oplockad me dej. Jag har hört att du delar ut signerade fotografier. Varför har inte jag fått nåt?"

"Du måste skämta", muttrade Lee oroligt.

"Varför skulle han fråga något sådant?" bad Ginny ilsket.

"Det är bäst att han bara retas", sade Parvati med rynkad panna.

"Jag är säker på att han gjord det", försökte Seamus lugna Harrys två beskyddande vänner. "Hagrid vet att Harry inte vill ha uppmärksamhet."

Rasande bände Harry isär tänderna.

"Uhu, låt oss be att han inte släpper los humöret."

"Jag har visst inte delat ut några signerade fotografier." sade han häftigt. "Om Lockman fortfarande går omkring och påstår det…" Han höll just på att fundera på hur han lättast skulle få Lockman att lida när han upptäckte att Hagrid skrattade.

"Bra en Hagrid." jublade tvillingarna. "Hur kommer det sig att vi aldrig visste att du var så roligt." frågade Fred.

"Harry, Luna, Neville, och nu Hagrid", räknade George upp.

"Kom igen. Ni vet mycket väl att vi har humor." Fnös Dean och de nickade en aning fåraktigt.

"Jag skoja bara", sade han och dunkade Harry hjärtligt och glatt i ryggen så han for på nästan ner i bordet. "Jag förstod förstås att du inte hade gjort de. Jag sa åt Lockman att du inte behövde syssla me såna saker. Du e mycket mer berömd än han – å du behöver inte ens anstränga dej."

"Självklart är han det", sade Tonks stolt och Harry rynkade på näsan mot henne.

"Men jag satsar på att Lockman inte uppskattade att höra det", sade Angelina med ett leende när hon såg interaktionen mellan dem.

"Jag vet att jag inte uppskattade att höra det", muttrade Harry dovt.

"Det gillade han säkert inte att höra", sade Harry, som rätade på sig och gned sig på näsan medan hans ilska rann iväg.

"Tror du?" frågade Angelina sarkastiskt.

"Nä, de gjorde han nog inte", sade Hagrid med en glimt i ögat. "Å sen tala jag om för honom att jag aldrig läst nån av hans böcker, å då beslöt han sej för å gå. Vill ha en sirapskola, Ron?" tillade han då Ron dök upp igen.

"Nej, ta det inte!" skrek Bill och gjorde ett äcklat ansiktsuttryck. "Kan ni tänka er att rapa sniglar medan dina tänder har limmats ihop av godiset."

"Tack Mr Weasley för den bilden", sade Sprout och fick en svag skiftning av grönt i huden medan hon höll sig för magen.

"Nej tack", sade Ron svagt. "Jag vågar inte."

"Kom å se vad jag har drivit opp", sade Hagrid när Harry och Hermione hade druckit upp det sista av sitt te. I den lilla grönsakstäppan bakom Hagrids hus växte ett dussin av de största pumpor Harry någonsin hade sett. Varenda en var lika stor som ett väldigt stenblock.

"Något säger mig att de inte växer naturligt", observerade Padma med ett flin. "Badass Hagrid."

"Visst växer dom fint, va?" sade Hagrid belåtet. "Till allhelgonaftonfesten. Till dess borde dom va tillräckligt stora."

"Woa, de måste ha varit enorma", visslade Kingsley imponerat.

"Vad har du gött dem med?" sade Harry intresserat. Hagrid kikade över axeln för att försäkra sig om att de var ensamma.

"Gjort något fuffens, käre Hagrid," bad tvillingarna med matchande leenden.

"Jo, jag har, öh, gett dom lite hjälp på traven, du vet."

Harry lade märke till Hagrids blommiga skära paraply som stod lutat mot stugans bakvägg. Harry hade redan tidigare haft misstankar om att det här paraplyet inte var vad det såg ut att vara. Han hade faktiskt en stark känsla av att Hagrids gamla skoltrollstav dolde sig inuti det.

"Även om det är det så är det någon annan som har förvandlat det", informerade Dumbledore och Harry log självbelåtet, glad att han hade listat ut det.

Hagrid hade egentligen inte tillåtelse att använda magi. Han hade blivit relegerad från Hogwarts under sitt tredje år, men Harry hade aldrig fått reda på varför –

Sirius sköt en blick mot sin gudson och mindes vad han hade fått veta i början av den första boken om att Harry nu visste anledningen, hans gudson log oskyldigt tillbaka mot honom med ett leende lekandes på läpparna.

om man bara nämnde det allra minsta om saken, harklade sig Hagrid högljutt och blev på något mystiskt vis både döv och stum, tills man bytte samtalsämne.

"En extranäringsbesvärjelse, förmodar jag?" sade Hermione halvt ogillande och halvt road. "Ja, du har då verkligen gjort ett gott arbete med dem."

"De sa din lillasyster också", sade Hagrid och nickade mot Ron. "Stötte på hon häromdan." Hagrid kastade en sneglande blick på Harry, och det ryckte lite i hans skägg. "Hon sade att hon bara va ute å såg sej omkring på området, men jag tror hon hoppades på å stöta ihop me en viss person hemma hos mej." Han blinkade åt Harry. "Om du frågar mej, så tror jag inte att hon skulle säja nej till ett signerat…"

Ginny bleknade och släppte ut ett lite kvidande när hon mindes varför hon hade varit där. Det hade sannerligen inte haft någon att göra med Harry utan allt att göra med Dolder. Hennes två äldsta bröder gav henne förvirrade men berörda utseenden. George böjde sig fram och drog i henne tills hon hamnade mellan honom och Fred. Mr Weasley nickade gillande när de gjorde sitt bästa för att trösta henne.

"Äh, håll klaffen", sade Harry. Ron frustade högt av skratt och det bara yrde sniglar ner på marken.

"Akta dem!" vrålade Hagrid och drog undan Ron från sina dyrbara pumpor.

Det var nästan lunchdags, och eftersom Harry bara hade fått i sig en enda sirapskola sedan tidigt på morgonen, var han ivrig att få återvända till skolan och äta. De tog adjö av Hagrid och gick tillbaka upp mot slottet. Ron hickade då och då, men han stötte bara upp två, mycket små sniglar.

"Se det från den positiva sidan. Det är nästan över", påpekade Luna.

Ron fnös. "Jag önskar", muttrade han och mindes allt extraarbete i troférummet.

De hade knappt satt sin fot i den kalla entréhallen förrän en röst ropade:

"Där är ni ju, Potter och Weasley!" professor McGonagall kom gående emot dem med ett strängt uttryck i ansiktet. "Ni ska göra er strafftjänst ikväll båda två."

"Det är bäst att det var rimligt", varnade Remus och tittade strängt upp på den äldre damen.

"De lämnade inte slottet", svarade hon stelt.

"Betyder inte att det inte var hemskt", muttrade Harry mörkt.

"Det var ditt straff Potter och du kan inte säga att det inte var välförtjänt", sade Snape silkeslent och påminde Harry om paddan som satt ett par platser ifrån honom.

"Inte själva strafftjänsten nej, men jag önskar att det hade varit med dig", svarade Harry och lyckades effektivt chocka alla i salen.

"Läs Moody", obemärkt av alla så spände han blicken i Moody tills han fortsatte att läsa innan han vände sina oroliga ögon mot sin gudson.

"Vad ska vi göra, professorn?" sade Ron och försökte nervöst undertrycka en rap.

"Du ska putsa silvret i troférummet tillsammans med mr Filch", sade professor McGonagall. "Och ingen användning av magi, Weasley – utan hårt knog." Ron svalde. Argus Filch, vaktmästaren, var avskydd av alla eleverna i skolan.

Tonks släppte ut en suck av lättnad "Ja, det är inte så illa", sade hon, förvirrad över Harrys beteende.

"Hon sade Ron, Tonks. Hon nämnde inte Harry", påpekade Remus nervöst.

"Och du, Potter, ska hjälpa professor Lockman att besvara hans beundrarpost", sade professor McGonagall.

Nästan varje person vände sig om och gapade mot den äldre damen vid lärarbordet.

"Det är, det är det. Är du helt galen! Först skogen, nu Lockman! Det är tillräckligt. Du får inte längre dela ut Harrys straffkommenderingar någonsin igen. Fattar du, Dumbledore?"

McGonagall motstod lusten att himla på ögonen. "Det är knappast tortyr, Sirius."

Remus bleknade när han insåg konsekvenserna och Kingsleys ord ekade i hans huvud. "Du satte dem ensamma i ett rum för vem vet hur länge." Han ryste vid tanken på vad som hade kunnat hända.

"Om det är så här de reagerar till Lockman, vad kommer hända när de får höra om Umbridge?" viskade Ron, och Harry ryckte på axlarna medan han gömde sin hand i en av hans fickor.

"Å, nej, kan inte jag också få jobba i troférummet?" sade Harry förtvivlat.

"Absolut inte", sade professor McGonagall och höjde på ögonbrynen. "Professor Lockman bad särskilt att du skulle hjälpa honom. Prick i åtta, båda två."

"Det är klart han gjorde", muttrade Kingsley.

Madam Bones gjorde en grimas. "Det låter misstänksamt."

Harry och Ron lommade ytterst nedslagna in i stora salen med Hermione i hälarna, och hennes ansiktsuttryck sade ungefär: Tja, ni bröt ju faktiskt mot skolreglerna." Harry njöt inte så mycket av sin köttpudding som han hade tänkt sig. Ron tyckte att just han hade fått det värsta straffet, men Harry tyckte detsamma om sitt.

"Nu i efterhand kan jag ärligt säga att Harry fick det värsta straffet." sade Ron och flera stycken utbytte berörda och oroliga blickar.

"Filch kommer att hålla mig kvar där uppe hela natten", sade Ron dystert. "Och ingen magi! Det måste finnas minst hundra pokaler i det där rummet. Jag är inget bra på att putsa på mugglarvis."

"Vilket är just varför det är ett så bra straff för dig", fnös mrs Weasley.

"Om det är fallet, varför straffads jag under hela sommaren? Allt vi gjorde var att städa i huset", svarade han.

"Jag skulle mer än gärna byta med dig", sade Harry med dov röst. "Jag har fått en hel del övning i att putsa silver hos familjen Dursley. Svara på Lockmans beundrarpost… det kommer att bli en mardröm…"

"Kan inte säga emot dig, kompis." Dean grimaserade vid tanken på det.

Lördagseftermiddagen tycktes flyga iväg, och innan de visste ordet av var klockan fem minuter i åtta. Harry gick på släpande ben upp till Lockmans kontor på andra våningen. Han bet ihop tänderna och knackade på.

"Man kan tro att du är på väg att göra ett livsviktigt beslut." fnös Zacharias.

Dörren flög genast upp. Där stod Lockman och log strålande mot honom."Å här har vi den lille odågan!" sade han. "Kom in, Harry, kom in."

På väggarna hängde, klart upplysta av skenet från många tända stearinljus, otaliga inramade fotografier av Lockman. Han hade till och med signerat några av dem. Ytterligare en stor hög med bilder låg på hans skrivbord.

Tvillingarna fick kräxreflexer. "Omgiven på alla sidor av idioten." Fred rös.

"Jag är förvånad över att du inte blev galen", lade George till med ett berört ansikte.

"Det vet aldrig ifall jag inte blev det", kastade Harry tillbaka medan han kort undrade vad alla skulle tänka om rösten han hörde.

"Du kan adressera kuverten!" sade Lockman åt Harry, som om det var en kolossal ära att få göra det. "Det här första är till Gladys Gudgeon, den rara lilla flickan – en mycket trofast beundrarinna."

"Stackars flicka", suckade de tre jagarna med småleenden.

Harry hade bara varit i kontoret i tjugo minuter när Lockman suckade och flyttade sig stol närmare Harrys, med en olustig känsla i magen flyttade Harry så långt mot kanten han kunde. Det dröjde inte länge förrän Lockman flyttade sin stol närmare Harrys igen.

Ingen sade ett ord och de skickade alla oroliga blickar mellan boken och Harry, medan de undrade exakt vad det var som pågick. Harry grimaserade när han ännu en gång fick samma känsla när han fick höra om det igen.

Nervöst fortsatte Harry skriva ner fler adressnamn innan han såg en rörelse ur ögonvrån och med en illamående känsla slog han bort Lockmans hand som varit på väg mot hans lår.

"Vad i helvete tänkte du Albus" Det var tydligt att ifall Sirius hade varit där så hade han skrikit ut orden. "Säg mig, vad gjorde dig så desperat att du anlitar den, den där … saken? Ge mig ett bra skäll till att jag inte borde stämma dig för att utsätta Harry för fara nu på direkten!"

"Jag, jag hade ingen aning", muttrade rektorn chockad ända in till benen.

"Harry Potter, varför får vi först nu höra om det här!" utbrast Hermione ilsket medan hon blänger på sin vän.

"Inget hände, hedersord. Låt boken förklara, han gjorde ett försök, misslyckades och gjorde aldrig om det igen. Tro mig", muttrade Harry tillbaka och motvilligt backade hon undan. Harry grep snabbt tag i Remus arm när han kunde se hur hans ögon ändrade färg i ilska. "Ta det lugnt Remmy", viskade han lugnande.

"Moody. Fortsätt läs! Jag vill veta vad som mer händer ifall att jag behöver lägga in mer smärta i hans död." morrade Tonks ut.

"Jag skulle göra inte det professorn", varnade han nervöst medan han kämpar emot lusten att hoppa upp och springa ut ur rummet skrikandes efter att ha knäat sin professor såklart.

"Gör det Harry. Han förtjänar det." morrade Lee medan han blängde på boken.

"Åh, och varför inte?" frågar Lockman med något som skulle varit ett flörtigt leende.

De flesta kvinnorna i salen började må illa, det här var mannen de hade beundrat och han försökte förföra ett barn!

Remus morrade lågt och hans ögon började bli allt mer bärstens färgade. Harry betraktade honom oroligt; undrandes vad han skulle göra. "Jag mår bra ingenting hände", mumlade Harry tillslut.

"Han borde inte ens ha försökt", väste Remus ilsket medan han knöt händerna, vid hans fötter morrade Sirius ilsket och Harry förde ner en hand och placerade den på sin gudfars huvud samtidigt som Remus placerade en beskyddande arm runt honom.

Harry bestämde sig snabbt att han behövde använda allt han kunde för att klara sig igenom den här prövning. "Du vet, jag undrar vad The Daily Prophet skulle säga om att trollkarlsvärldens räddare, pojken som överlevde blev trakasserad av dig, jag är säkra på att de skulle vilja göra en intervju med dig om det, för att inte nämna att ditt rykte skulle bli förstört. Men det är inte vad du borde oroa dig över."

"Talar som en sann Slytherin Harry, men jag hade föredragit ifall du genomfört din första impuls."

"Och bli kallad lögnare och en uppmärksamhetssökande dåre? Nej tack. Jag känner att det här funkar mycket bättre Siri."

"Vad kan vara värre för den där idioten än det faktum att hans ryckte kunde förstöras", väste Lavender ilsket.

"In-inte?" stammar Lockman nervöst.

"Bra", morrade Remus, Harry hade kanske fått honom att inte rusa efter den "mannen" men han var fortfarande förbannad och han kunde känna hur hans inre varg krävde att få hämnd.

"Ånej, jag är säker på att ni haft äran att lära känna Oliver Wood, du förstår han har tagit på sig äran att försvara mig, för att inte tala om Bell, Johnson och Spinnet, har du sett deras förbannelser, jag hörde att de fick en kille hamna i sjukhusflygeln i en vecka för två år sen."

"Merlin. Du hotar honom med kroppslig skada", skrattade Angelina medan hon noterade att genomföra vad hennes lillebror hotat med.

"Du överdrev förresten, det var bara fem dagar… och en halv." fnös Alicia.

"Ja, men jag behövde skrämma iväg honom ordentligt. Jag litade aldrig på honom och ännu mindre efter hans försök att förföra mig", spottade Harry ur sig och han kände hur Remus grepp om hans axlar hårdnade vid påminnelsen.

"Du, du är v-vän med dem?"

"Nja, de är mer som mina överbeskyddande storasyskon, och glöm inte bort Fred och George Weasley, de har letat efter någon att prova några nya skämt på. Lita på mig, gör ditt drag om du vill men om du så mycket tänker på det just nu så kommer jag krossa dig, jag bryr mig inte vad det krävs och jag har fler personer att räkna upp som jag är säkra på skulle hjälpa mig i jakten på min hämnd mot dig", Harry kände som om hjärtat var i halsgruppen men han kunde inte visa sin nervositet.

"I helvete vi skulle övergiva dig. Han ska få betala för det här", fräste Oliver förbannat.

"Vill du att vi ska arrestera honom, Harry?" bad Kingsley ilsket.

"Är du galen, jag har tillräckligt uppmärksam som det är… plus så har han redan fått betala för det", svarade Harry ärligt.

"Vi kanske borde återgå till straffkommenderingen."

"Det var vad vi tänkte, och professor, om du försöker det här med någon annan kommer du ångra att någonsin sätta din fot i det här slottet, jag kommer få veta det. Har du förstått?"

"Vänta. Du blev nyss trakasserad och du hotar honom från att gå efter någon annan."

"Jag ville inte ta några chanser att någon annan skulle råka ut för det. Det var inte säkert att alla skulle kunna säga nej till honom."

"Vi ska prata om det här senare Harry, även ifall han inte gjorde något mot dig."

"Självklart sir. Men som du vet är jag upptagen den närmaste månaden på kvällen… och några fler kvällar antagligen", svarade Harry mjukt.

"Varför skulle jag försöka med någon annan?" mumlade Lockman och såg förvirrad ut.

"Undrar han det för att han blev hotad eller för han inte var intresserad av någon annan?" frågade Kingsley allvarligt och Remus såg ilsket på honom medan Sirius morrade högt.

"Ingenting hände, jag mår bra", upprepade Harry lugnande innan han vände sig mot Kingsley. "Och varför skulle han bara vara intresserad av mig?"

"Du är en känd person, det är en möjlighet att han inte ser dig som ett barn utan endast som en kändis", förklarade Kingsley långsamt och Harry grimaserade åt det; osäker på vilken förklaring som var värst.

Minuterna sniglade sig fram. Harry lät Lockmans röst skölja över sig medan han vid lämpliga tillfällen svarade "Mmm" eller "Just det" eller "Jaså". Då och då uppfångade han någon fras i stil med: "Berömmelsen är en flyktig vän, Harry" eller "Ryktbarhet förpliktar, glöm inte det."

"Vad menar han ens med allt det?" frågade Neville roat.

"Inget. Han gillar bara att höra sin egna röst." svarade Leanne med ett seriöst ansikte.

Stearinljusen brann allt lägre ner och de flämtande lågorna kastade ett dansande sken över Lockmans många rörliga ansikten, som betraktade Harry från väggarna. Han skrev ut Veronica Smethleys adress med värkande hand – det kändes som om det var minst det tusende kuvertet. Det måste väl snart vara dags att sluta, tänkte han olyckligt. Snälla nån, låt det snart vara slut…

"Hur länge höll han dig kvar." undrade Sirius medan han stirrade förhatligt på boken.

"Runt fyra timmar." svarade Harry ärligt och log åt morrningarna som kom från hans familj. Det var skönt att de brydde sig så mycket.

"Det är en acceptabel tid för en straffkommendering. Du bör veta det." påminde McGonagall sin tidigare student.

"Inte när professorn som har hand om det försöker förföra studenten. Han borde fått gått direkt efter händelsen."

Då hörde någonting – någonting som varken var ljudet från de slocknande, fräsande stearinljusen eller Lockmans pladder om sina beundrare.

"Hans porträtt som inte kan hålla käften?"

"Nej, de skröt också om sina beundrare", svarade Harry glatt medan han kastade en blick mot Burbage som fortfarande var chockad.

"Åh sluta titta på mig så där. Jag hade fel om honom", utbrast hon tillslut. "Han är en total skitstövel." efter hennes ord började studenterna som haft honom som professor att jubla.

Det var en röst, en röst som kylde ända in i märgen, en röst fylld av iskall ondska, som tog andan ur en.

"Kom… kom till mig… låt mig sarga dig… låt mig slita sönder dig… låt mig döda dig…"

"VAD!"

"De mystiska mumlandena." sade Tonks när hon tänkte tillbaka på namnet till kapitlet. Ginny lutade sig mot George och gömde sitt ansikte i hans skjorta.

"Vem sa det. Och våga inte följa efter den."

"Jag var i straffkommendering", svarade Harry. "Jag kunde inte springa efter det. Dessutom så var ingen där." Han svalde nervöst. "Verkligen Sirius, ingen var i rummet med oss och dörren var stängd."

Marodörernas ögon visade förvirring innan de beslöt att låta det vara för tillfället.

Harry hoppade högt upp i luften och lämnade en stor lillafärgad plump på Veronica Smethleys gata.

"Vad?" sade han med hög röst.

"Ja, är det inte otroligt!" sade Lockman. "Sex hela månader överst på bestsellerlistan! Slog alla rekord."

"Som om någon bryr sig. Jag slår vad om att de här böckerna enkelt skulle slå det."

"I helvete heller. De här böckerna ska inte säljas. De ska brännas så fort vi är klara." utbrast Harry.

"Harry, vad sa jag om att svära?"

"Att bara göra det i mitt rum eftersom det är oartigt att göra det bland folk. Jag ska försöka komma ihåg det, men jag lovar inget med böckerna", svarade Harry glatt.

"Nej", sade Harry upphetsat. "Den där rösten!"

"Förlåt?" sade Lockman och såg förbryllad ut. "Vilken röst?"

"Den… den där rösten som sa… hörde inte professorn den?"

Lockman tittade ytterst förvånat på Harry.

"Han kunde inte höra rösten?" frågade Tracy i chock. "Hörde du det verkligen eller var du bara trött?"

Harry ryckte på axlarna. "Det lät verkligt för mig men jag var den enda som någonsin hör det."

"Så du hör det mer efter den här gången", gissade Remus och stängde sina ögon som i smärta.

"Öh, ja", svarade Harry medan han mentalt skällde ut sig själv för att låta den information slinka ut.

"Vad är det du pratar om, Harry? Du håller kanske på att bli lite trött? Å, du store tid – titta vad klockan har blivit! Vi har varit här i nästan fyra timmar! Det är otroligt så tiden har flugit i väg, tycker du inte?"

"Skämtar du. Han tyckte att den sniglade sig iväg. Lockman är verkligen en idiot", fnös Cho.

Harry svarade inte. Han lyssnade spänt för att höra rösten igen, men det hördes ingenting förutom Lockman, som talade om för Harry att han kanske inte alls skulle ha lika stor tur nästa gång han blev straffkommenderad. Med en känsla av förvirring lämnade han Lockmans kontor. Det var så sent att Gryffindors sällskapsrum nästan var tomt på elever. Harry gick raka vägen upp till sovsalen.

"Jo, det är något." muttrade Katie med en suck och lät sina händer glida över sitt ansikte medan hon försökte slappna av.

Tonks nickade. "Du behöver inte leta efter en mördare vi midnatt eller ensam.

"Eller någonsin", korrigerade Remus med en skarp blick.

Ron var ännu inte tillbaka. Harry drog på sig pyjamasen, kröp i säng och väntade. En halvtimme senare kom Ron äntligen. Han gned försiktigt sin ömma högerarm och förde med sig en stark lukt av putsmedel in i det mörka rummet.

"Så det var det som luktade. Jag undrade om det när jag vaknade." funderade Seamus.

"Mina muskler är alldels förstörda", stönade han och sjönk ner på sängen. "Han tvingade mig att polera om quidditchpokalen fjorton gånger, innan han var nöjd. Och sen fick jag en attack till och spydde upp massor med sniglar över skolans hederspris för särskilda insatser. Det tog en evighet att tvätta bort allt snigelslemmet… hur var det hos Lockman?"

"Ouch otur kompis", grimaserade de flesta runt om dem.

"Men det var bra att det hände. Det hjälpte oss senare", viskade Hermione tyst till sina vänner.

Med låg röst, för att inte väcka Neville, Dean och Seamus, berättade Harry exakt vad som hänt och vad han hade hört.

"Skämtar du med mig. Du sade inget om vad han försökte göra." utbrast Ron ilsket medan han undvek alla blickar från Harrys närmaste.

"Verkligen, jag var säker på att jag sade det. Jag måste ha glömt. Nåja, det var inte lika viktigt som rösten", svarade Harry undvikande och flyttade sig bakåt från Rons blängande blick.

"Och Lockman sa att han inte kunde höra det?" sade Ron. Harry kunde se att han rynkade pannan i månljuset. "Tror du han ljög? Men jag fattar det inte, också nån som var osynlig hade varit tvungen att öppna dörren för att komma in."

"Kunde det inte ha varit ett spöke. De kan göra sig osynliga och behöver inte öppna dörrar", föreslog Astoria.

"Nej, jag kände inte igen rösten", svarade Harry.

"Jag vet", sade Harry. Han lade sig på rygg i sängen och stirrade upp i sänghimlen ovanför. "Jag fattar det heller inte."

"Morgonen har bara flugit iväg verkar det som", sade Dumbledore leende.

---

Fortsättningen på vad han säger är med i nästa kapitel, , det där med att Sirius sade sitt namn, jag ville att han skulle ha något namn att gå för och har funderat fram och tillbaka i några dagar nu... och bestämde mig att han behåller sitt namn, han har en identitet och har är/var en marodör så jag kan enkelt se honom lura alla på det sättet. Förhoppningsvis kan jag få med en liten bättre förklaring i nästa kapitel som kommer vara sjukhusflygeln :) ser fram emot att skriva det eftersom jag har svårt att skriva just det.

I alla fall, kapitlet skulle ha varit uppe i söndags men jag var på fest i helgen med mig släkt och det var bland det roligaste jag gjort, som exempel startade vi ett "krig" direkt efter maten och kastade rönbären som användes som dekoration på varandra :) Annars så har jag umgåtts ovanligt mycket med mina vänner. Men nog om det nu, vi ses tills nästa gång