Sally: Jag längtar också, tyvärr så dröjde det så länge

Guest: Jag med, tack för att du tog dig tid att kommentera.

Julia: Jag kommer definitivt skriva om att Harry drabbas av allt som händer i boken, om jag ska vara ärlig har jag redan skrivit vad som händer när han blir biten, men vi får se ifall jag ändrar det sen, just nu är jag nöjd med det. vi får se när tian dyker upp, det kanske till och med kan vara snart, vem vet?

Thalia: Jag ser fram emot att få se vad du kan komma på. Jag är glad att du blev uppåt när jag uppdaterade, när man har en dålig dag och man ser en berättelse har uppdateras så blir dagen genast bättre. Jag förstår din situation, tack och lov så lyckas jag komma överrens med alla mina klasskompisar, jaaa, bortsett från min "vän" som jag egentligen hatar just nu av flera anledningar, vi har inte kommit till stället där vi förolämpar och öppet visar att vi inte gillar varandra, men det dröjer nog inte så länge. I alla fall, det är tydligt att du är lejonet i situation. Du jämförde ju er situation med Harrys/Malfoys, det är ganska uppenbart att det inte skulle funka om han liknar Malfoy (Inget illa menat till de som gillar honom, men jag är inget stort fan av honom). Förresten, är det bara jag eller känns det som om jag svarat på den här reveiwern tidigare? Det kanske bara är jag…

Guest: Tack så mycket, jag är så glad att du blev glad. Hela mitt ansikte lyste upp när jag såg din (och alla andras) kommentar. Jag vet jag hatar Lockman med, han har alltid fått mig att rysa. Hoppas att du gillar det här kapitlet med.

Annie: Frågan är hur jag ska kunna tacka dig, du har gjort så mycket för mig, hjälpte mig med boktexten i första boken och nu lämnar du alltid långa kommentarer. Jag antar dina klasskompisar tyckte du verkade konstig när du skrattade mitt under lektionen :) jag älskar själv när sånt händer för i våran klass så börjar andra också skratta tills hela klassen gör det medan vår lärare blänger på oss :D
Men fy skäms för att läsa på lektionen… men jag kan egentligen inte skälla ut dig, jag har gjort samma sak själv, ibland får jag till och med tillåtelse att göra det så länge jag bara läser, tyvärr har arbetet ökat så jag kan inte längre göra det på lektionen. Jag hoppas verkligen inte att jag gjorde dig besviken med det här kapitlet, jag hade så svårt att skriva. Och jag behöver alltid fler idéer. Love ya, Lea.

Linneagb: Jag, vet tycker också så synd om Colin, jag kan inte ens försöka sätta mig i hans situation, jag kan självklart försöka men jag tvivlar på att jag skulle kunna empatisera med honom. Oroa dig inte över att du inte orkade kommentera på kvällen, jag är bara glad att du gjorde det. Tack så mycket, jag ha inte hunnit tänka för mycket på din ide än men de kommer vara med i någonstans, troligen inte i bok två.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för hur lång tid det tog, jag har ingen bra anledning till att det dröjde så länge, jag hade bara väldigt svårt att skriva och det här var det svåraste kapitlet jag har skrivit någonsin, jag har bokstavligen suttit i evigheter och bara stirrat på skärmen utan att något kommer till mig. Nåja, jag har i alla fall blivit mycket mer social, spenderat tid med mina kusiner, firat massa födelsedagar i släkten och varit med mina vänner. I alla fall, ha så kul när ni läser :)

"Morgonen har bara flugit iväg verkar det som", sade Dumbledore leendes. "Jag tror att tio minuters rast blir lagom innan vi äter lunch så kan vi fortsätta med boken efter det."

Harry gjorde en ansats att fly ut ur salen tillsammans med ett par tredjeårselever, när en röst stoppade honom.

"Inte så fort, Mr Potter. Sjukhusflygeln nu." Harry vände sig långsamt om och såg Madam Pomfrey stirra på honom strängt.

"Kan vi inte…"

"Potter. Du ska infinna dig på din säng inom fem minuter eller jag kommer se till att du får en undersökning i veckan i fortsättningen." fräste Madam Pomfrey och Harry bleknade innan han vände på klacken och skyndade ut ur salen

"NI kan börja gå till sjukhusflygeln, jag ska bara hämta Harry." suckade Ron och reser sig.

"Vad menar du Ron? Harry blev tillsagd att gå till sin säng i sjukhusflygeln, den som han haft sen andra året", protesterade Hermione.

"Men det är Harry vi pratar om, vilket innebär att det finns en stor chans att han är i tornet på sin säng där. Du vet att han gillar kryphål."

"Jag tror att det skulle vara bättre ifall ni inte kommer alls", avbröt Remus och backade bakåt när Harrys närmaste vänner vände sig om och blängde på honom.

"Harry är vår vän, vi tänker inte lämna honom ensam", svarade Hermione irriterat och gjorde sig redo för att lämna salen.

"Och vad tror ni att Harry känner om det här?" avbröt Remus otåligt. "Harry har hållit sitt hemliv hemligt för oss alla i fem år, jag tror knappast att han kommer öppna upp och berätta allt oss, jag är ledsen men jag kan inte låta någon av er vara närvarande."

"Varför inte. Vi har varit Harrys vänner sen vi mötte honom. Du kan inte tvinga oss att hålla oss undan." Rons protest var den som hördes tydligast över tjattret.

"Det räcker! Tänker ni ens på Harrys känslor? Han vill inte prata om det här och han vill knappast ha en stor publik, ifall han vill att någon av er närvarande så kommer någon skicka efter er. Remus, gå och hämta Harry och led honom till flygeln nu! Jag vill se att ni andra håller er undan eller jag kommer hitta på någon anledning att få Tonks att arrestera er för resten av läsningen." hotade Sirius tillslut genompergamentet och alla skulle ha missat meddelandet ifall han inte hade börjat skälla högt.

"Fint. Men vi förväntar oss att någon meddelar oss på direkten om Harry behöver oss på något sätt. Vi är inte rädda för en auror." gav sig Ginny tillslut och stirrade på pergamentet. "Och Remus, det är ingen mening att gå till tornet, Harry kommer inte vara där."

"Kom igen Ginny, du vet att han älskar sina kryphål", protesterade Neville.

"Tror du att han är galen nog att gå emot Madam Pomfrey?" Ginny höjde ett ögonbryn.

"Bra poäng, inte Harry ens är modig nog att trotsa henne när hon är på det här humöret. Jag tänkte inte på det", medgav Ron medan Michael gick fram till sin flickvän och knackade henne på axeln

"Ginny, kan vi prata nu." bad Michael och Ginny nickade innan hon följde efter honom till högra hörnet.

"Vad är det Michael."

"Jag vill att du slutar umgås med Potter."

"Harry? Men han är min vän."

"Vän, ha. Du är över honom hela tiden, sen igår har du gett honom mer uppmärksamhet än vad du ger mig på en vecka, jag vill att du slutar."

"Du kan inte bestämma vilka mina vänner är." viskade Ginny tillbaka ursinnigt.

"Jag väljer inte dina vänner, jag försöker bara hålla undan de som har fått oss driva isär."

"Driva isär! Michael, du behandlar mig som om jag är hjälplös, det är du själv som har drivit iväg mig."

"Och jag vill jobba på det, men du kan inte spendera så mycket tid med Potter då, du beter dig som om han är sjuk."

"Du är en idiot Michael, Harry behöver stöd just nu. Vi läser om hela hans liv, hörde du inte boken, om Dursley."

"Jag tvivlar på att det är så farligt, det är antagligen överdrivet." Michael himlade med sina ögon.

"Överdriver! Harry överdriver aldrig sådana saker, snarare tvärt om för helvete. Jag har ingen aning om vad det är för fel på dig just nu, men jag tänker inte överge mina vänner, speciellt inte för att du känner dig hotad."

"Så vad tycker du at vi ska göra? Du beter dig som om det är Potter du älskar inte mig." Ginny svarade inte utan tittade ner i golvet. "Du skämtar, du har lekt med mig hela tiden."

"Nej Michael, jag erkänner att jag fortfarande hade en del känslor för Harry när vi började dejta, men du brydde dig inte då…"

"Då spenderade du i alla fall tid med mig, nu kan jag vara glad om du ger mig fem minuter av din tid."

"Du är en skitstövel du vet, varenda gång vi träffas tränar jag med dig, vi träffas varje dag och nu anklagar du mig för att vara en hjärtlöss person som leker med dina känslor, inget jag gör duger… jag har fått nog. Det är över."

"Vad menar du Ginny?" Michael lät ytterst förvirrad att Ginny fnös ilsket

"Jag menar att vi inte är ihop längre, vi går skilda vägar."

"Du vill bara få en chans med Potter."

"Tänk om jag vill det! Vad ska du göra åt det, huu? Du äger mig inte Corner." Skrek hon ilsket. "Jag kan inte fatta att jag föll för dig. Han behandlar mig i alla fall som mig, låter mig säga vad jag tycker och göra vad jag själv vill. Han behandlar mig inte som jag är hjälplös, får mig känna mig speciell medan du alltid lyckas hitta något att klaga över. Jag borde ha gjort det här för evigheter sen." Varken Ginny eller Michael märkte att alla nu följde deras bråk med intresse.

"Gå till honom då, om han är så speciell? Jag tvivlar att han kommer bry sig, alla vet att han bara bryr sig om Cho, han kommer inte ens märka dig. Någonsin."

"Corner det är tillräckligt. Det där är vår syster du skriker på." varnade en av tvillingarna lågt medan han dök upp bakom Ginny som såg tacksamt på sin bror med tårar som vägrade att falla i hennes ögon.

"George har rätt, om du inte vill att vi använder det där instrumentet på dig så föreslår jag att du håller käft och lämnar henne ifred." morrade Fred.

"Ni behöver inte hota honom, jag kan ta hand om honom helt själv." viskade Ginny innan hon vände på klacken och stegade ut ur salen, kanske så skulle hon få tillåtelse att prata med Harry.

…...

"Så du lyssnade på madam Pomfrey." Sade Remus roat medan han strövade in i rummet och slog sig ner i stolen bredvid sängen som Harry satt i. Till hans underhållning kunde han se Harrys namn ingraverat i sänggaveln med årtalet 1990 under namnet och en tom plats för vad Remus antog skulle vara det datum då Harry inte längre skulle behöva besöka sjukhusflygeln.

"Är du galen! Du går aldrig emot henne. Det är att sätta sitt liv i fara."

"Så du kan sätta ditt liv i fara genom att utmana professorernas fällor men vågar inte trotsa madam Pomfrey."

"Åh, jag vågar trotsa henne, förra gången slutade bara inte så jättebra…" Harry log snett.

"Jag tänker inte ens fråga. Så det här är din personliga säng? Vad gjorde du för att förtjäna den?"

"Låt oss bara säga att jag hamnar här inne ofta, oroa er inte. Jag har inte hamnat här inne i år... ja, bortsett från nu men det är inte mitt fel."

"Så du erkänner att de andra gångerna är ditt fel?" Kom en ny röst bakifrån.

"Sirius! Vad tänkte du på? Du berättade vem du var och de kommer inse de när de kollar registret!" Harry stirrade skrämt på sin gudfar.

"Lugn Harry, tror du verkligen att jag skulle ge iväg min position så enkelt. Låt mig förklara. Om de redan nu vet mitt namn så kommer de ha lättare att acceptera sanningen när den väl kommer ut…"

"Men ditt namn, Addison…"

"Jag kommer till det. När var det Remus, i mitten av sjunde året va… ja det stämmer. Vi valde alla att skapa nya identiteter, nytt namn, ålder, bakgrund. Allt finns i registret utan någon av professorernas vetande, nåja utan deras vetande fram tills idag. Jag tvivlar att Minnie är glad med mig just nu."

"Så du har en bakgrund, du kommer inte åka fast."

"Jag kommer aldrig åka fast, inte nu när jag precis har fått tillbaka dig." svarade Sirius mjukt medan han lade armen om sin gudson som lutade sig in i hans famn.

"Jag längtar tills de får veta sanningen."

"Jag med Harry, jag med. Så hur går din illegala grupp?"

"Um…"

"Kom igen Harry, vi båda två vet redan om den, det är inte som om vi är arga. Jag tycker det är lysande och Remus, tja egentligen gillar han nästan allt som kan göra Umbitch upprörd men han tycker också att det är briljant, om någon kan lära 25 elever försvar är det du", Sirius blinkade med ena ögat och Harry gav ifrån sig ett kort skratt.

"Öh, vi är 32, 31 om vi inte räknar med mig men jag tror att Mione och Ron får Tracy att gå med i gruppen just nu, vilket gör oss till 33 sammanlagt… och Padma nämnde Su under förra mötet medan Katie funderar på att ta med Leanne. Så jag skulle inte vara förvånad ifall de blir medlemmar snart."

De båda männen blinkade chockat men det var Remus som började prata. "Du menar att ni är över 30 stycken och att ni har lyckats hålla er grupp hemlig inte bara för resten av studenterna men också alla lärare!"

"Ja, vi brukade försöka att inte umgås allt för mycket medan vi sakta började ses mer offentligt, som i biblioteket, och blandar oss då med de från andra elevhem, så de andra tror att vi bara blev vänner genom att plugga, och även om de misstänker en hemlig organisation så har de inga bevis för vi möts oregelbundet", Harry ryckte på axlarna.

"De andra skämtade inte när de sade att du var bra på att jobba i skuggorna, va?"

"Jag växte upp med att försöka att undvika att bli sedd. Man lär sig snabbt." svarade Harry nonchalant och de två männen ryckte obemärkt till. "Inte för att vara oförskämd, men Madam Pomfrey kommer vara här om en minut vet ni, du borde förvandla dig Sirius."

"Hur vet du det?"

"Därför att efter beordrat mig att gå hit så kommer hon prata med rektorn, Professor McGonagall, madam Bones och troligen Snape angående trolldrycker, allt det skulle ta runt tio minuter, det tar 4 minuter för henne att ta sig hit upp från stora salen och jag har varit här i drygt 13 minuter. Alltså är hon här när som helst."

"Hur visste du allt det där."

"Jag håller koll på professorerna, madam Pomfrey pratar ofta med Snape om trolldrycker, informerar elevhemsföreståndaren om eleven, med tanke på böckerna är det troligt att hon måste informera madam Bones och rektorn lägger sig alltid i saker, därav räknade jag med tio minuter."

"Jag tar ditt ord för det, men det kan inte vara hälsosamt att hålla koll på sådant."

"Ger mig inblick i vanor. Efter att haft Voldemort som professor, en idiot, en Dödsätare och nu paddan tar jag inga chanser."

"Jag skulle inte kalla Lockman en idiot, det är en förolämpning till de andra idioterna", morrade Sirius innan han förvandlade sig igen. Det dröjde inte länge innan Madam Pomfrey vandrade in i sjukhusvingeln.

"Okej, hur visste du egentligen hur hon skulle komma nu?"

"Hedwig kom med en lapp precis innan ni kom som sade att pratade med madam Bones och redan hade pratat med de andra." svarade Harry med ett flin.

Um, det här är inte hela kapitlet, jag sitter fast igen men jag tänkte att ni kunde få läsa något. Jag kommer fortsätta att försöka skriva klart kapitlet, som jag kommer lägga upp i det här kapitlet när jag skrivit färdigt det... så, ledsen att det inte är hela men jag tyckte att ni förtjänade ett kapitel. Ginny har i alla fall gjort slut med Michael, strunt samma. Jag måste fortsätta skriva nu och komma på vad som ska hända i sjukhusflygeln, det är det enda som jag har kvar. Ni kommer märka när jag lägger upp resten av kapitlet men det kommer antagligen dröja ett tag igen eftersom det är så svårt att skriva