Guest: Harrys adoptiv familj behöver veta och inse hur dåligt Harrys liv har varit och jag kan inte se Remus eller Sirius skulle ignorera tecknen och inte bry sig om det, de bryr sig om Harry och ser honom som en familjemedlem så det är bara logiskt att de vill veta allt. Tack och lov att Harry har dem som familj, jag ser inte fram emot att skriva kapitlen där de dör, kom igen jag sitter nästan och gråter nu bara för att jag tänker på det, tycker så synd om Harry vilket är en av anledningarna till att jag gör det här, han förtjänar en andra chans.

Thalia: Tack så mycket igen, och ta din tid med din idé, jag är bar så nyfiken och jag klamrar dig inte för att ha fullt upp. Jag vet, jag vill också ha samma relation som Sirius och Harry har, visst jag har träffat båda mina gudföräldrar men jag är inte nära någon av dem, min farbror som jag aldrig spenderar tid med och när vi träffas så är jag med hans dotter, jag känner honom knappt men han är en bra kille oh jag klandrar honom inte, han har redan 5 egna barn som tills förra månaden alla bodde hemma och min gudmor, som är min moster bor i Stockholm så vi träffas väldigt sällan, nåja, jag har i alla fall jättebra kontakt med mina riktiga föräldrar, jag borde inte klaga egentligen. Eller hur, Harry och Ginny passar så bra tillsammans och jag har aldrig gillat Corner.

Zerow21: Jag har spenderat de senaste dygnen att fundera på vad jag skriva så ofta jag kan, på väg och hem från skolan, när jag ska sova, när jag äter, med andra ord så fort jag inte pratar med någon i princip :) Tack så hemskt mycket, dina ord värmer verkligen och dina (& andras) kommentarer är vad som gör hela den här skrivupplevelsen så otrolig. Jag absolut hatade Malfoy när jag läste böckerna men sen jag började läsa på den här sidan så kan jag gilla honom ibland, beroende på hur man får honom bete sig. Tack, jag ska verkligen fortsätta skriva om kapitlen och försöker göra ändringar i varje kapitel men det är lite svårt ibland. Det här är en Harry/Ginny historia, jag var ett tag inne på att låta honom bli ihop med Luna, de skulle passa så bra tillsammans men jag älskar ändå H/G och jag lovade redan från början att låta dem bli ett par, nu gäller det bara att få dem bli ihop, ogud vad har jag gett mig in på, jag är inte bra på att skriva romantiska saker, nåja jag ser det som en utmaning till att förbättra mitt skrivande. Jag hoppas att jag kan få ner mina tankar på papper snart. Vi ses.

Julia: Jag är glad att jag kunde göra dig så glad, jag vet det blev fruktansvärt kort, från början hade jag 14 sidor men då hade jag inte bundit ihop allt och inte skrivit om själva sjukhusvingeln och av någon anledning så kan jag inte skriva ner vad jag har tänkt mig även fast jag vet hur jag vill att det ska se ut. Så jag bestämde mig att lägga ut vad jag redan hade skrivit ner för jag kunde inte låta er vänta längre, nästa kapitel kommer vara längre med tanke på att jag redan har 10 sidor och fortfarande inte har skrivit vilka skador Harry har och hur de andra kommer reagera till det, så det kommer definitivt bli längre än det förra som bara var på 3 sidor, inte mitt bästa jobb precis. Men slut på mitt babbel, jag har arbete att utföra :) Du måste ju få veta fortsättningen.

Guest: Tack så hemskt mycket. Ärligt talat så har jag ingen aning när nästa kapitel kommer, tills min hjärna vill samarbeta med mina händer och ögon och faktiskt skriva vad jag vill skriva antar jag.

Amanda: Tack så hemskt mycket, jag försöker lägga ner så mycket tid jag kan utan att förstöra mitt privat liv (Som egentligen inte existerar eftersom mina vänner inte har någon fantasi och jag måste anordna allt och nu är trött på det så jag sitter mest hemma och läser, kul liv eller hur? Nåja, det blev nyss mycket bättre när jag såg din review, så tack, du är bäst). Jag tycker inte att det är rätt att ingen gör något åt hans liv, han säger aldrig något positivt om dem, kommer tillbaka mycket smalare till Hogwarts än han var när han lämnade och ingen kollade upp honom trots att han var deras världs kändaste person och han har inte precis någon i böckerna som kämpar för honom, Sirius dör ju och jag vet inte, jag fick känslan av att Harry inte gillade att lita på vuxna så mycket efter det, men det kanske bara är min åsikt… så jag försöker ändra det här i alla fall. Harry behöver inse att vad Dursley gör är fel och att han har vuxna som bryr sig och älskar honom, det kommer troligen ta lite tid innan han kan lita på vuxna helt och hållet (inte för att jag klamrar honom) men vi får se hur hans situation utvecklas, jag har ingen aning just nu för jag skriver bara vad som dyker upp i mina tankar i princip. Tack igen och jag ska försöka uppdatera snart.

Annie: Fantasibrist är ett bra ord, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det för allt som dyker upp i mitt huvud är "Writing block" och andra engelska ord, önskar vi hade fler svenska ord som i princip betyder samma sak, vi har så några ord jämfört med engelskan.
Jag mår faktiskt mycket bättre nu och min huvudvärk är en smula bättre, så skål till det :) Oroa dig inte om att "babbla" jag gör det hela tiden, men tack för idéerna.
Ah, undernärd och vitaminbrist, det hade undvikit min briljanta hjärna (ledsen, kunde inte låta bli :D) de andra hade jag nog fått med i min lista eller valt bort med flit… på tal om det, det är december i boken… är det då möjligt för Harry att fortfarande har blåmärken? Det känns som om det borde vara omöjligt men jag har ingen aning om hur länge blåmärken kan stanna kvar… men det ger mig en ide, ska nog ta och söka lite på internet efter olika slags skador som kan orsakas av misshandel.
Jag är så ledsen för det Annie, jag glömde totalt bort att nästa kapitel var Quidditch kapitlet, nåja, det får väl dyka upp det och jag får väl skriva dit lite eget i texten där han på något sätt skadar sig. Jag tänkte skriva i förra men jag hittade inte något ställe, så ja… det får väl helt enkelt bli det kapitlet som det börjar i… kan bli lite mer panik för alla då om hans arm helt plötsligt bryts av. Nu ska vi bara komma på en anledning, har lekt med ett alternativ ett tag och som det ser ut nu så kommer jag använda det. Jag gillar också att Harry har en egen säng i sjukhusflygeln, visst enligt böckerna hamnar han bara där 4 gånger, 1 gång i första boken, 2 gånger i tredje, 1 gång i fjärde och det är det, å andra sidan är det mer alvarligt än för andra elever, nåja, jag kommer antagligen nämna någon gång (OBS: Kan vara vilken bok som helst) hur många gånger han har varit där i min fic.
Oroa dig inte, alla är galna ibland, vem vill vara normal, det är tråkigt. Ha det bra
PS: Jag läste nyss din nya review, och jag är inte riktigt säker på att jag förstår. Skulle du kunna vara snäll och utveckla vad du menar och förklara med i detalj?

Luna: Tack för att välja att läsa min fanfic, oroa dig inte över att det tog ett tag att lista ut hur man lämnar en review, det kan vara lite krånligt ibland, speciellt i fall man inte använder datorn när man läser, som jag ofta gör. Jag är bara glad att du lyckades lista ut man gör det. Tack så hemskt mycket, igen, för din snälla kommentar. Du fick mig att le så att hela mitt ansikte lös trots att jag har en dålig dag, så tack för att muntra upp mig. Wow, det blev många tack i mitt svar, men jag är tacksam att du läser. Nä, nu måste jag gå och skriva lite mer.

Herre gud, vi har redan nått 100 Reviews, tack hörrni, ni är bäst

Wow, om jag bara hade haft lika lätt att skriva det här kapitlet som jag hade när jag svarade på era frågor och sådant.

Det här kapitlet är tillägnat Thalia eftersom hon skrev ett "minne" åt mig som jag använt. Tack så mycket igen Thalia, du är verkligen bäst

"Jag skulle inte kalla Lockman en idiot, det är en förolämpning till de andra idioterna." morrade Sirius innan han förvandlade sig igen. Det dröjde inte länge innan Madam Pomfrey vandrade in i sjukhusvingeln.

"Okej, hur visste du egentligen hur hon skulle komma nu?"

"Hedwig kom med en lapp precis innan ni kom som sade att pratade med madam Bones och redan hade pratat med de andra." svarade Harry med ett grin.

"Ah Mr Potter. Så du bestämde dig att lyssna den här gången?" avbröt madam Pomfrey med armarna i kors.

"När har jag inte lyssnat?" ifrågasatte Harry innan han ryckte på axlarna när han såg hennes missnöjda blick. "Jag brukar lyssna, du har bara en tendens att hålla kvar mig för länge trots att jag är okej."

"Det är mitt jobb att bedöma, du är inte en utbildad helare." Harry kämpade för att inte avbryta henne och påpeka att han klarade av att hålla sig levande i 10 år utan någon hjälp.

"Du vet varför vi är här, ifall du kan luta dig tillbaka så att jag kan…"

"Nej, jag vet inte varför jag är här. Jag kan inte läsa tankar.", avbröt Harry otåligt. "Och eftersom alla vill hålla saker hemligt för mig så vet jag för det mesta inte vad som pågår. Visst jag misstänker varför men vem säger att jag har rätt? Och jag vet att du sade igår att jag skulle hit men du sade det skulle hända efter vi börjat läst femte boken, så om jag kollar på den informationen så är jag här av en annan anledning…"

"Potter. Det räcker. Du är här för att du ska genomgå en undersökning om ditt hemliv."

"Nej."

"Vad menar du med nej, Potter."

"Nej. Nej jag tänker inte låta någon undersöka mig och du kan inte tvinga mig."

"Harry. Det är för ditt egna bästa."

"Om jag fick pengar för varje gång någon sade det skulle jag vara rik. Nej, oroa dig inte över det här Harry, det är för ditt egna bästa. Du får veta när du är äldre, för ditt egna bästa." Härmade Harry i en ljus feminin röst.

"Poppy, kan du lämna oss ett tag så jag kan få prata med Harry i enrum", bad Remus trött och helaren nickade innan hon gick in på sitt kontor och stängde dörren efter sig.

"Jag kommer inte ändra mig", varnade Harry.

"Harry, kan du inte bara låta oss hjälpa dig."

"Nej, förra gången jag lät en vuxen hjälpa mig slutade det med att Voldemort återuppstod."

"Och vi vill hjälpa dig att få ha ett normalt liv som möjligt, Harry. Du förtjänar så mycket bättre än att behöva stå ut med dem.

"Och hur ska ni lyckas med det? Jag har bett i fyra år redan att inte behöva återvända dit. Vilken skillnad kan ni göra?"

"Mycket." Kom Sirius röst tillslut, han struntade i Harrys förfärade blick, struntade i ifall någon såg honom. Just nu var det viktiga att få Harry att inse att de verkligen kan och kommer hjälpa honom, han slog sig försiktigt ner bredvid Harry. "Du kan börja med att gå med på att genomgå den här undersökningen. Vi kan inte flytta dig därifrån utan att Amelia godkänner det, och för det behöver vi bevis."

"Som om ministeriet skulle tro mig." fnös Harry.

"Kanske inte dig, men en fulltränad helare som säger samma sak. Jag vet att Amelia vill ge dig en ny vårdnadshavare redan nu men hennes händer är bundna tills hon har bevis. Och innan du protesterar igen så har jag ytterligare ett argument. Ifall jag blir frikänd efter vi läst om ditt tredje år, vilket jag planerar, så kommer de inte ha något val. Dina föräldrar valde mig som din vårdnadshavare och jag tvivlar att Ministeriet skulle vilja gå emot någons vilja efter att de civila har informerats om läget."

"…Jag kan inte", viskade Harry mjukt tillslut.

"Varför inte? Snälla, berätta för oss."

"Ni kommer hata mig."

"Se på mig Harry." Sirius väntade till hans gudson lyfte på sitt huvud så han kunde se hans ögon. "Säg aldrig det Harry James Potter. Vi kommer aldrig hata dig, oavsett vad som kommer stå på pergamentet så kommer vi inte döma dig."

"Ni kommer inte säga det när ni ser resultatet."

"Harry, du skulle kunna ansluta dig till Voldemort ifall du ville och jag skulle fortfarande inte hata dig. Visst, jag skulle tro du blivit galen och ge dig utegångsförbud i resten av ditt liv och göra allt jag kan för att få bort märket från din arm. Men jag skulle aldrig hata dig, jag kan aldrig hata dig. Dåraktiga barn, jag älskar dig." Sirius försökte ignorera den chockade flämtningen även fast den fick hans hjärta att brista. "Jag älskar dig." upprepade Sirius kraftfullt och lindade sina armar runt tonåringen. "Dina föräldrar älskar dig, Remus älskar dig, dina vänner älskar dig. Jag är även säker att Voldie gillar dig stark bara för att du är en värdig fiende." Harry uppgav ett strypt skratt åt det.

"Jag har aldrig hört det förut." Medgav han tyst och begravde sitt ansikte i den äldre mannens axel.

Sirius höll om honom hårdare. "Självklart har du inte." suckade han. "Tja, låt mig försäkra dig. När någon älskar dig så mycket som gör så försvinner den inte för något." sade han allvarligt.

"Inte ens för troll, drakar och förbjudna korridorer?" frågade Harry osäkert.

Sirius stönade. "Påminn mig inte om det, det var tillräckligt illa att höra det en gång. Om något så gör det mig bara mer beskyddande." Hotade han innan han tystnade. "Jag hoppas verkligen att alla var från ditt första år och det inte upprepas."

"Jag har inte mött någon mer drake, troll eller gått in i förbjudna korridorer." Harry skrattade öppet men en aning nervöst. "Du får helt enkelt lyssna för att få veta om de andra åren."

"Umph." Sirius betraktade sin gudson, glad att se att han inte var orolig längre. "Du vet, det skulle kännas mycket bättre om du berättade för mig nu istället för att låta mig få reda genom undersökningen."

Harry log skakigt. "Åh nej, om det inte kan ändra något så kan du lika gärna få vänta."

"Du inser att du ger mig grått hår, va? Tolv års fängelse kunde inte göra det, men att läsa i en dag om ditt liv." Han skakade på huvudet och ryckte till när han hörde Remus fnysa, han hade helt glömt bort att hans vän också befann sig i rummet.

"Så du går med på att göra undersökningen?" frågade Remus och lade en hand på Harrys axel.

"På ett villkor", suckade Harry. "Ni får inte berätta för någon utan min tillåtelse och jag vill inte se det i tidningen."

"Det är en deal. Oroa dig inte Harry, ifall allt går enligt mina planer så kommer Daily Prophet inte kunna skriva mer skvaller om dig."

"Det är bäst att inte fråga ifall han gör något som inte är helt lagligt, säkrast för alla." Viskade Remus till Harry när han öppnade munnen för att fråga exakt vad planerna var. "Ifall dina vänner frågar oss frågor, vad svarar vi?"

"Svara dem ärligt utan att ge bort någon information, de förtjänar att veta", svarade Harry efter en minuts funderande.

"Självklart." Remus nickade kort. "Madam Pomfrey, vi är klara här ute." Ropade han sen medan Sirius förvandlade sig igen

"Bra, så du fick Potter att ge dig. Jag beundrar din förmåga, Remus."

"Åh, jag fick hjälp." svarade mannen med ett retsamt leende och Pomfrey spände blicken i hunden som låg över Harrys ben på sängen.

"Ta ut din hund, Remus. Jag vill inte ha röra i min flygel."

"Jag gör bara undersökningen ifall Snuffles får stanna", protesterade Harry och helaren suckade irriterat innan hon plockade upp sitt spö.

"Han behöver i alla fall hoppa ner från sängen." Fnös hon och Sirius var snabb med att lyda. "Luta dig tillbaka Potter. Jag kommer kasta en besvärjelse över dig som kommer skriva ner alla dina skador du har samlat på dig, det hela borde ta runt fem minuter. Inget att oroa dig för."

"Kan man bestämma från vilket år och dag den tar ifrån."

"Ja, ni kan välja från vilket datum, men ni kommer inte kunna se i lika mycket detalj, missförstå mig inte, alla skador kommer fortfarande att listas men det kommer buntas ihop och inte visas när han fick skadorna."

"Gör det, vi behöver inte se de små skadorna han samlade på sig själv, ta från 1 november 1981 tills en vecka innan sommarlovet slutade i år."

"Inte för att jag klagar eller något, men har jag ett eget val i det här?" ifrågasatte Harry nervöst.

"Näpp, oroa dig inte, det här kommer inte ändra något." försäkrade Remus innan han vände sig emot helaren igen.

"Potter, du kommer falla i en slags sömn så länge som dina skador skrivs ner, det kommer inte skada dig på något sätt, okej." Harry nickade stumt. "Då sätter vi igång då, quidam amissis damnum ab annis." sade madam Pomfrey tydligt medan hon förde sitt spö i en komplicerad rörelser över Harrys kropp. Med en suck fladdrade hans ögonlock till innan de stängdes, och hans andning blev jämnare. Ett pergament dök samtidigt upp bredvid hans säng men en fjäder framför sig som genast började skriva hastigt.

"Jag ska bara gå inte i mitt kontor och anteckna några saker, se till att han inte försöker fly när han vaknar upp." beordrade hon medan hon gick in på sitt kontor och Remus suckade.

"Gör vi rätt Måntand? Borde vi ha väntat tills han var redo att berätta det själv", Sirius såg dystert ner på sin gudson och strök undan håret ifrån hans panna.

"Vi måste veta Tramptass, han gick med på det, jag tror att han vill att vi ska veta men han är rädd för hur vi ska reagera, och det skrämmer mig."

"Det kan inte vara så illa, någon skulle ha märkt det i så fall och gett honom ett nytt hem", försökte Sirius övertyga sig själv och sin vän, men hans tro sjönk ju längre det tar, tillsist tröttnade han och gick mot kontoret innan en hand stoppar honom.

"Har du glömt att hon tror att du är skyldig låt mig." avbröt Remus innan han själv öppnade dörren.

"Ah Remus, jag antar att du har pratat klart med Harry nu."

"Pratat klart? Han har inte vaknat än, fjädern skriver fortfarande ner hans skador. Du sade att det inte skulle ta mer en fem minuter, det har snart gått en kvart." Innan han hunnit avslutat meningen så hade helaren skjutit upp ur sin stol och rusat fram till Harrys säng och betraktade i fasa längden på pergamentet.

"Det verkar som om vi har underskattat hans skador." viskade hon medan hennes ögon for över pergamentet som tillslut har slutat fylla på med skador. "Harry kommer vakna om en stund, jag föreslår att du kollar över listan innan han vaknar. Jag måste kontakta en del personer."

"Poppy, kontakta ingen än, jag gjorde ett löfte till Harry att vi inte berättar för någon utan hans samtycke, låt det vila i några dagar, för hans skull." Pomfrey såg ut som om hon ville protestera innan hon nickade motvilligt för att ytterligare igen går in på sitt kontor. Sirius förvandlade sig genast och ryckte pappret ut sin väns hand innan han började läsa högt.

1.5 - 11 års ålder

Utsatt för Avada Kedavra
Klaustrofobi
Acousticfobi: Rädsla för höga ljud.

"Menar du att han hade två fobier!" avbröt Remus chockat men Sirius vinkar bara iväg honom så att han kan läsa klart.

Benskörhet: brist på kalicum
Vitaminbrist: C, E och A
Undernärd
Frostskador: fingrar & tår
Brännskada: 1 graden, vänstra handleden
Hjärnblödning: vård på sjukhus
Inre blödningar: 2 stora, behandlade. 5 mindre fall, obehandlade.
Brutet bäckenben: 1 gång, behandlat
Punkterad lunga
Bruten högerarm: 2 gånger
Bruten vänsterhand: 3 gånger
Bruten högerhandled: 2 gånger
Brutet nyckelben: 1 gång
Brutna revben: 7 stycken

Sirius stannade till för att inte tappa den lilla kontrollen han hade över sina känslor.

"Är du klar?" frågade Remus mellan sammanbitna tänder.

"Vi har bara täckt upp till hans elfte år", viskade Sirius innan han tog ett djupt andetag.

11 års ålder.

Acousticfobi: Rädsla för höga ljud.
Benskörhet
Vitaminbrist: C
Undernärd
Bruten näsa: 1 gång
Spräckt revben: 2 stycken
Magisk utmattning
Stukad vänsterhandled
Skärsår: armar & ansikte.

"Jag, jag kan inte fortsätta läsa", viskade Sirius brutet och slängde äcklat ner pappret som han endast hunnit halvvägs igenom på bordet bredvid sängen.

"Hur kunde ingen märka det här?" Spottade Remus ur sig, rösten full av hat.

"Harry är vår världs räddare, de ser bara vad de vill", muttrade Sirius tillbaka medan han börjar smeka Harrys hår med en skakig hand.

"Borde vi läsa klart."

"Nej, jag är redan tillräckligt nära att leta reda på dem just nu, jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag övergav Harry igen. Remus, du borde gå och informera hans vänner om att de inte ska fråga ut honom om det här, jag tvivlar att han är redo att låta dem få veta."

"Ta hand om honom, och för Merlins skull, gör inget drastiskt." svarade Remus medan han vandrar ut ur rummet, tills hans förvåning stötte han genast på Ginny. "Vad gör du här?"

"Um, jo… jag behövde en paus… jag bara hamnade här ute. Är Harry okej?"

"För tillfället sover han, jag måste prata med dig och er grupp."

"Självklart. Vi är i klassrummet på första våningen. Följ med."

"Vad gör ni där?" frågade Remus med ett leende som han tvingade fram.

"Det började med att jag stack för det blev ett bråk, sen dök de andra upp en efter en, tydligen så blev de utfrågade så de stack, Fred och George fixade mat till oss så vi åt tillsammans i klassrummet, ah vi är här." Hon sköt enkelt upp dörren .

"Där är du Ginny. Lyckades du få tag på nyheter om Harry?" frågade Dean medan han jonglerade med ett äpple.

"Nja, men jag fick tag på Professor Lupin."

"Är Harry okej? När kan vi träffa honom?"

"Harry sover just nu. Jag tänker inte berätta mycket för er. Det är inte det att jag inte litar på er, men jag gav mitt löfte till Harry. Låt oss bara säga att ifall Harry tar beslutet att blanda in Madam Bones så kommer han få ny vårdnadshavare omedelbart."

"Fred, George. Tror ni att vi kan göra om operation klasskamrat så att den passar dem?" frågade Angelina med ett sött leende samtidigt som hennes naglar borrades in i hennes handflator.

"Vi jobbar redan på det, vi behöver självklart göra en del stora förändringar men principen är detsamma. Vårt enda problem är hur vi ska ta oss dit och tillbaka utan problem."

"Inte för att klaga eller något, men är det så smart att berätta era planer framför en professor?" frågade Tracy medan hon lämnade tillbaka ett pergament till Hermione som log.

"Va, åh professor Lupin, nja, han kommer inte gå och skvallra. Det påminner mig, känner du någon som kan få tag på föremål P, klass B nummer 64? Frågade Fred medan han gjorde en anteckning i ett block.

"Ni vet att det är förbjudet att ha det och att ni kan hamna i Azkaban ifall Ministeriet upptäcker att ni har det?"

"Ja, men det är nödvändigt, dessutom så är det för Dursleys."

"Jag känner en som kan fixa fram det. Men jag tänker inte prata med honom förrän jag vet anledningen", sade Remus med ett höjt ögonbryn, om det var vad han misstänkte det var för skulle han mer än gladeligen hjälpa dem skaffa det. Efter vad Dursleys gjort mot Harry var det det minsta de förtjänade.

"Okej, stopp. Du är en före detta professor, du uppmuntrar oss att utföra praktiska skämt och ska kolla om du kan fixa förbjudna föremål ifall vi ger dig ett tillräckligt bra skäll?" frågade Justin misstroget.

"Tvillingarna är i kontakt med en kille som kan fixa fram det, men han är ingen du ska lita på egentligen, ifall jag säger nej så kommer de kontakta honom, bättre att jag försöker få fram det, ifall det är absolut nödvändigt, risken är mindre att de blir skadade då", sade Remus med en axelryckning.

"Remus har rätt. Plus den andra killen tar löjligt dyra priser", erkände Fred med en grimas.

"Vad behöver ni ens det här föremålet till?"

"Explosion."

"Varför inte bygga en egen timad bomb, mindre jobb och inte olagligt." föreslog Luna drömmande.

"Det… är inte en dålig ide. Tack Luna, Remus, du behöver inte försöka fixa fram det."

"Självklart, den här diskussionen ägde inte rum. I alla fall, jag är här för att be era att inte fråga Harry för många frågor, jag är säker på att han kommer förklara när han är redo för det."

…...

"Sirius, vad gör du?" muttrade Harry när han slog upp ögonen och såg sin gudfar skriva ilsket på ett pergament, för att emellanåt se sig runt om misstänksamt innan han återvände till skrivandet.

"Va, åh, hej Harry. Inget speciellt, skriver bara ner sätt att få Dursleys försvinna från jordens yta."

"Du läste pergamentet alltså", mumlade Harry tyst.

"Ja." Sirius lade ner pergamentet och bläckpennan i fickan på sin mantel. "Vill du förklara?"

"Förklara vad?"

"Hur du fick alla dina skador. Vi har bara läst fram tills du fyllde tolv och du har redan haft 16 brutna ben, för att inte tala om alla andra skador"

"Det är inget", mumlade Harry medan han stirrade ner på sina lår.

"Skitsnack. Harry, inget har förändrats på grund av det här men jag vill veta."

"Alla personer har olika straff, jag bröt mot reglerna och fick hantera konsekvenserna."

"Dina konsekvenser var över ett dussin ben, två olika fobier och sju inre blödningar bland annat."

"Jag skulle inte ha brutit mot reglerna, jag förtjänade…"

"Våga inte säga at du förtjänade det!" röt Sirius ut och Harry ryckte till. "Ingen förtjänar att få så mycket stryk att de är nära att dö."

"Jag visste vad konsekvenserna var, det var inte deras fel att jag inte kunde följa reglerna", protesterade Harry och bet sig i läppen för att tvinga tillbaka envisa tårar.

"Du tror inte det", morrade Sirius. "Du vet att det är fel." Harry vägrade att svara och Sirius suckade ilsket, av alla tidpunkter hans gudson var tvungen att vara som envisats. "Låser Hermione föräldrar in henne på hennes rum och sätter galler för hennes fönster när hon inte följer alla regler."

"…Nej, men…"

"Tvingar Arthur och Molly Ron att städa hela huset varje dag? Förolämpar de honom eller slår honom om han gör något fel."

"Nej, självklart inte, ingen förtjänar det."

"Ändå så verkar du tro att du gör det." suckade Sirius.

"Det är för att jag gör det, jag sätter alla runt omkring mig i fara", mumlade Harry.

"Nej, Harry. Du har inte gjort något som helst fel", Sirius fortsatte att prata i en framtvingad lugn röst, medveten om att det inte skulle hjälpa att skrika på Harry.

"Förra boken då? Jag fick Ron och Mione att gå rakt in i fara, något som kunde ha dödat dem."

"Det var inte ditt fel, jag skyller det på Dumbledore", lovade Sirius.

"Men han tvingade mig inte gå efter honom, jag satte tre andra elevers liv på spel förra året och lyckades få en dödad bara för att Voldemort behövde mig."

"Harry, lyssna på oss, Dumbledore tvingade dig inte, men han satte upp er så att det såg ut som om ni behövde gå. Förra året gjorde du inget som satte någons liv i fara. Du gav upp din första plats i andra tävlingen för att se till att alla kom upp säkert och Cedrics död var inte på något sätt ditt fel. Förstår du?"

"Men…"

"Inga men Harry. Jag vill inte höra att du säger att du förtjänade det eller att du är skyldig för förra året", Sirius grep tag i Harrys hand och höll den mellan sina egna händer.

"Ja Sirius. Ledsen." Mumlade Harry med blicken på golvet, Sirius höjde ett ögonbryn förvånat.

"Vad är du ledsen för Harry?" Frågade han vänligt.

"För att störa dig med mina problem." Viskade Harry fortfarande med sänkt huvud.

"Harry, du skulle aldrig kunna störa mig med problem, jag kommer inte bli arg för det, jag föredrar faktiskt ifall du berättar om något oroar dig."

"Men du blev så arg igår med vad som hände på Halloween", viskade Harry och kastade en snabb blick på Sirius innan han såg ner på sängen igen.

"Jag trodde Remus gick över det med dig. Vi var arga för att vi var så rädda, vi hade kunnat förlora dig. Vi blev arga för att du satte ditt liv i fara. Inte för att du hjälpte Hermione, jag är stolt över det men jag, och Remus, älskar dig så mycket att det är svårt att höra när ditt liv är i fara." Förklarade Sirius samtidigt som han kramade om honom.

"Jag förstår inte." Mumlade Harry.

"Förstår inte vad?"

"Ni borde hata mig." Svarade han dystert och Sirius ansikte antog ett förskräckt uttryck. "Jag förstör allting. Alla runt om mig dör, och det började inte med Cedric, mina föräldrar dog på grund av mig. Jag gjorde så att du förlorade allting. Fick dig kastad i Azkaban och såg till att Remus inte hade några vänner. Ni borde hata mig, jag gjorde så att ni förlorade era bästa vänner", Harrys röst var tjock av gråt och han pillade förstrött på ett hål i lakanet.

"Harry James, jag är frestad att slå dig över huvudet just nu för din dumhet. Jag vill aldrig höra dig säga något sådant, förstått! Du har inte dödat någon, Lily och James dog på grund av Voldemort, de dog på grund utav… vapnet, vi försökte kämpa emot det. Du fick mig inte slängd i Azkaban, jag såg till att jag hamnade där själv, jag borde ha letat reda på Dumbledore och berättat sanningen först. Du fick sannerligen inte Pettigrew att förråda någon, han valde det själv. Det var tanken på dig som fick mig hålla mig frisk i Azkaban." Harry log svagt men Sirius kan se att något är fel. "Okej, spotta ut det."

"Spotta ut vad?"

"Det du tänker på som gör dig så orolig." Harry var tyst en lång stund och Sirius började tro att han inte skulle svara. "Jag vet inte", svarade han tillslut.

"Säg sanningen, snälla. Jag kommer inte att bli arg, jag lovar."

"Jag antar att jag bara är rädd för att du och Remus vill umgås med mig för att jag är så lik mina föräldrar. Remus sade det själv, jag ser ut som pappa men har mammas personlighet.

"Åh Harry. Vi båda två vet mycket väl att du är Harry och inte dina föräldrar, vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Du må vara väldigt lik James men du är inte en exakt avbild utav honom, om man kollar noga kan man se att du har Lilys kindben, och din farmors näsa när jag tänker efter… och medan du är väldigt lik Lily i din personlighet så finns det skillnader."

"Som vad?"

"Du är snällare, mer förlåtande och lojal, modigare, starkare, en bättre person. Du kanske är väldigt lik dem men du är precis lika mycket annorlunda. Du är din egna person. Se bara på vad du har klarat av." Sirius log stolt. "Låt ingen få dig tro att du är en avbild av James och Lily och tro inte på Molly när hon säger att jag inte kan se skillnad på dig och James, jag vet mycket väl vem du är."

"Jag vet." Harry log, ett riktigt leende den här gången.

"Du borde ropa på madam Pomfrey så att vi kan få reda på vad vi kan göra för att rätta till alla skador."

"Um visst… var är Remus?"

"Jag skickade iväg honom så att han kunde förklara situationen för dina vänner, nej han ger inte iväg någon information, han ser bara till att de inte frågar för många frågor sen." svarade Sirius innan han förvandlade sig.

"Madam Pomfrey. Är du där?" Harry kände sig en aning löjlig för att ropa ut efter henne.

"Ah Mr Potter. Du har bestämt dig att vakna nu. Var är Remus?"

"Han gick iväg för att prata med mina vänner."

"Mm, jag har läst igenom ditt papper, det är ett mirakel att du fortfarande lever, var glad att jag har tystnadsplikt, men vi kan fixa det mesta. Tyvärr har jag inte vad som är nödvändigt och det tar några dagar att brygga alla mediciner, så du får komma tillbaka för det."

"Det är okej, får jag gå tillbaka till salen nu?"

"Inte så fort Mr Potter. Som du vet har jag tystnadsplikt men trots det så kommer jag informera Amelia Bones om den här situationen, Remus har dock övertalat mig att vänta i två dagar, så jag kommer inte informera henne förrän om några dagar."

"... jag kan inte stoppa dig, men snälla låt ingen annan få reda på det."

"Tystnadsplikt Mr Potter, jag kan inte berätta för någon annan. Du ska i alla fall äta det här innan du återvänder till salen." avslutade hon i en stenhård ton medan hon placerade en bricka med mat framför honom. "Du lämnar inte rummet förrän varje bit är borta från tallriken." varnade hon och Harry svalde, det fanns inte en chans att han skulle orka äta upp allt det. Med en suck började han äta, trots att han var hungrig och att det var gott så lyckades han bara äta upp lite mer än hälften.

"Jag kommer vara här i evigheter." stönade han och blängde på tallriken, han kunde känna hans gudfars blick på sig. "Kom igen, jag är van vid att äta så här mycket, hon gav mig dubbelt så mycket som jag brukar äta." klagade han innan han sköt bort tallriken. "Du äter resten, det snabbare vi kommer ut härifrån, desto bättre."

Sirius skakade på huvudet.

"Snälla Siri, du är hungrig och du vet det, jag är redan mätt. Jag lovar." När han insåg att Sirius fortfarande var tveksam spänner han ögon i honom. "Snälla, alla andra kommer börja misstänka att allt är mycket värre än det är och jag kommer få en massa frågor, och även ifall jag skulle tvinga i mig allt så skulle jag ändå spy upp det igen." Med en suck å Sirius snabbt upp vad som är kvar på tallriken. "Kom vi sticker medan vi har chansen." viskade Harry lågt medan han smög fram till dörren och smet ut genom den och begav sig emot salen.

"Där är du ju Harry. Vi började undra vart du tog vägen."

"Du låter fruktansvärt glad, Ginny."

"Jag gjorde slut med Michael efter att du lämnade salen."

"Och du är glad varför? Jag trodde ni var lyckliga ihop", sade Harry förvirrat, och det berodde enbart inte på deras uppbrott utan även på den varma känslan inom honom vid nyheten.

"I början kanske, men han drog sig undan och gillade inte att jag var så nära med andra killar, sen insåg jag att jag gillar en annan kille och har gjort det ett tag, så det var bättre att vi gjorde slut." Harry kunde känna en känsla i magen han inte haft på väldigt länge och han blev häpen när han tillslut kände igen det som avundssjuka när Ginny sade att hon gillade någon annan. Han skakade på huvudet för att rensa tankarna. "Ska vi gå in i salen." frågade hon med ett bländande leende och ledde in honom i salen.

"Harry. Vad tog som tid." utropade Lee glatt.

"Madam Pomfrey tvingade mig att äta där." stönade Harry och sjönk ner emellan Hermione och Ron.

"Det finns inte en chans att du hann äta upp all mat så fort, hon ger en alltid dubbelt så mycket som man brukar äta", protesterade Seamus.

"Gav hälften till Snuffles." svarade Harry med en axelryckning.

"Bättre än att lägga maten i vasen på bordet som du gjorde förra gången", flinade Ron.

"Okej, jag vet att vi inte skulle fråga. Men är du okej, Harry?" frågade Lavender tillslut

"Jag är okej, Lav. Oroa er inte över mig. Jag visste redan om allt som hänt och Siri pratade med mig om det."

"Är alla här?" Frågade madam Bones plötsligt med hjälp av en sonorus och alla tystnar på direkten. "I pausen fick jag chans att kolla över skolans register på elever. Jag kollade upp din historia Mr. Black." Som på en order vände sig alla emot pergamentet som svävade i luften.

"Addison, madam Bones. När jag insåg vad Black var anklagad för så valde jag att byta mitt efternamn till Addison, jag använder mig bara av Black efternamn om jag skriver på ett viktigt dokument och liknande. Ni kan själva välja om ni vill använda mitt ursprungsnamn eller det namn jag valde själv."

"Mr Addison, jag kollade upp din information och den verkar stämma." Harry andades lättat ut när han hörde det och han kunde se hur flera stycken runt om i salen slappnade av efter att ha hört det.

"Självklart stämmer den. Jag är ingen lögnare, och jag svor på både mitt liv och min magi att jag inte är en dödsätare eller har gjort något av brotten som den riktiga Sirius Black är anklagad för… men kalla mig Sirius, vi kommer trots att spendera ganska mycket tid tillsammans de närmaste dagarna."

"Det låter rimligt Sirius. Men vi borde kanske fortsätta nu."

"Nja, fortsätt prata. Jag har inga problem med det." avbröt Harry Hermione. "Jag kommer hamna i så mycket trubbel."

"Harry. Vi kommer inte straffa dig för något som hände i det förflutna."

"Ändå blev jag utskälld för saker som hände i mitt första år."

"Hur många gånger ska du dra upp det? Det var för att du satte ditt liv i livsfara. Och vad kan de värsta vara? Det är inte som om samma sak kommer hända två år på raken", suckade Remus.

"Um… måste vi påminna dig om den mystiska rösten som ville döda någon, Mollys kommentar i början av boken och det faktum att de har Lockman som professor", kommenterade Tonks med ett höjt ögonbryn.

"Harry, hamnade du i fara igen?"

"Inga kommentarer? Och det är inte så farligt."

"Inte så farligt. Vill du ha listan i alfabetisk ordning eller i olika grader?" frågade Ron.

"Okej, låt oss bara fortsätta läsa." sade Harry i en alldeles för lycklig röst och en massa personer fnös. "Strunta bara i det, Siri, Remus. Det förstör boken annars."

"Harry har rätt, vi kommer trots allt få våra svar så småningom." inflickade Cho. "Så, vem ska läsa nästa kapitel?"

"Hej igen." avbröt en röst som alla nu kände igen som Teddys. "Innan ni fortsätter läsa boken så har vi ett minne att visa er. Nej, det tillhör ingen som är med er nu. I alla fall så råkade en av oss göra ett misstag och skicka sig själv bakåt i tiden och spionerade lite. Nej, det är inte möjligt för er nu och vi vet inte ens hur det gick till… i alla fall tillbaka till ämnet, det är bara något som vi trodde ni skulle gilla att se. Å, jag glömde nästan, bli inte förvånade ifall det ibland dyker upp bilder som passar in med vad ni precis läser om. Så att ni ska förstå saker bättre.

"Hur fick ni tag på bilder?" krävde Umbridge.

"Under sitt sjätte år på Hogwarts lät Harry sin vän Colin se några av hans minnen och ta kort på dem med sin kamera. Nu, luta er tillbaka, slappna av och njut."

"Är det inte tillräckligt med att vi ska behöva läsa om mitt liv, nu måste ni få se bilder med." stönade Harry medan en stor vit duk dök upp på väggen bakom lärarna, som snabbt flyttade på sig så att alla skulle kunna se. En bild började framträda i den rökiga bilden tills den visade ett hemtrevligt kök.

"Harry, Harry var är min lille ängel?" Den rödhåriga kvinnan såg sig om innan hon höjde huvudet och ropade mot vardagsrummet. "James har du sett Harry?"

"Mamma." Flämtade Harry och stirrade chockat på den vackra kvinnan på skärmen. "De tog sig tillbaka till 1980-talet." mumlade han sen strävt, han kunde inte hjälpa den starka känslan av avundssjuka som vaknade till liv, de hade sett hans föräldrar.

"Är inte han med dig?" Kom svaret. Lily spärrade upp ögonen. En halv sekund senare for James ut i köket och förbi Lily.

"De tappade bort dig!" utbrast Alicia chockat.

"Jag skulle inte uttrycka det så, redan då var Harry väldigt nyfiken och tog varje chans han kunde till att utforska huset." Fnös Remus och Harry log fåraktigt utan att släppa sina föräldrar ur sikte.

"Jag tar övervåningen", sa han och försvann upp för trappan. Lily skyndade ut genom bakdörren och ut i trädgården.

"Hur skulle han ens kunna ta sig upp på övervåningen?" frågade Anthony misstroget.

"Harry gick när han var runt nio månader och han använde sin magi så ofta han kunde."

"Jag kommer ihåg det, tog han sig inte upp på vinden en gång?" frågade Tonks och Remus nickade med ett litet leende. "Fick aldrig veta hur busungen lyckades med det dock." fortsatte hon sen en aning besviket.

"Hur vet du det? Jag trodde de var under en förtrollning som gömde vart de var."

"Å, det var typ dagen innan de gömde sig helt och hållet… innan de valde hemlighetsväktare så visste några få utvalda personer vart de bodde, min familj var några av de få utvalda."

Bilden återvänd till köket där Harry kom in genom dörren innan han vandrade fram emot bordet och började skjuta en stol över golvet mot köksbänken. När han var nöjd med vart stolen var försökte han klättra upp bara för att ramla omkull på rumpan. En liten rynka uppenbarade sig mellan hans ögonbryn.

"AW." suckade nästan alla kvinnor i salen. "Harry, du är bedårande." utbrast Katie med ett leende.

"Mmm, visst." svarade Harry frånvarande, medan han hoppades att hans föräldrar skulle visas igen. Hans rumskamrater utbytte blickar och lovade att aldrig låta honom glömma att han hållit med om att han var bedårande.

Han såg sig omkring i rummet innan han valde att krypa fram till en pall och sköt den tillbaka till stolen innan han ställde sig på den innan han klättrade upp på stolen och sträckte sig mot en burk på en hylla.

"Wow, du är riktigt smart där Harry. Jag är inte säker på att jag skulle listat ut hur jag skulle ta mig upp på stolen."

"Oroa dig inte Ollie, vi är säkra på att Harry kan lära dig det senare idag", svarade tvillingarna flinandes medan Oliver började rodna och protesterade att det inte var så han menade.

"Varför får jag en känsla av att det är något onyttigt i burken?" frågade Ginny glatt. Frågan var onödig eftersom ingen i salen behövde undra över vad burken innehöll och några av flickorna log vid tanken på hur normalt det egentligen var att barn drogs till sötsaker.

"Därför att Harry redan då drogs till sötsaker, han hittade alltid alla gömställen." tänkte Remus en smula sorgset.

Harry sträckte på sig ännu mer, och kunde snudda vid burken, så han började köra handen fram och tillbaka tills burken föll ner, slog i golvet med en ljudlig KRACH! och spred sitt innehåll av chokladkakor och pepparmintskarameller över golvet.

"Medan det var en bra plan till att få tag på dina sötsaker, så är jag säker på att kraschen kommer locka dit dina föräldrar", skrattade Parvati.

Oväsendet lockade genast dit Lily som snabbt fick sällskap av James, de stannade i dörren till köket och bara stirrade på scenen. Harry, som klättrat ner från stolen, satt nu på golvet helt täckt av choklad och åt som om det inte fanns någon morgondag.

"Glad att det inte förändrats genom åren. Du älskar fortfarande sötsaker lika mycket", kommenterade Hermione med ett leende, hon var glad över att Harry fick den här chansen att se sina föräldrar.

"Men Harry!" utbrast Lily chockat. Harry såg upp när han hörde sitt namn men verkade inte inse "röran" han orsakat, utan log bara när Lily plockade upp honom. "Ta honom du", sa hon till James och räckte över pojken som sysselsatte sig med att slicka choklad från fingrarna.

"Så ska jag... röja undan", sa Lily och såg på röran. James tog emot Harry men verkade inte bry sig om att pojken liknade något som mugglarbarn fick i sina påskägg, utan tog ett fast grepp om honom och gick upp för trappan medan Lily fick resterna från Harrys "plundring" att försvinna.

Harry hade ett stort leende men hans ögon gnistrade av tårar, det här var första gången han hörde dem prata bortsett från deras sista minuter i livet, och trots sin avundssjuka så var han tacksam för möjligheten.

James satte ner Harry på toalettlocket och började fylla upp badkaret. "Förstår inte hur du lyckades", sa James medan han drog av Harry tröjan. Harry däremot verkade inte förstå varför hans mamma förstört hans roliga lek eller varför hans pappa såg sådär på honom, som när han varit stygg. James stängde av kranen och sträckte sig efter tvålen på handfatet men den var inte där. "Harry har du sett..." James vände sig emot honom samtidigt som Harry hickade och en såpbubbla kom ur munnen på honom.

"Du måste skämta", sade Dean och kunde knappt hålla in ett skratt.

Ett ögonblick stirrade James bara på Harry, som om han inte trodde sig sett rätt, "säg inte," började han och skakade trött på huvudet, Harry hickade igen och ytterligare några bubblor kom ur munnen på honom,

"Oh Merlin, Harry. Du åt seriöst upp tvålen", avslutade Seamus för sin bästa vän.

"Jo, naturligtvis," James drog fram sin trollstav, riktade den mot Harry och sa, "Ascendio," Harry öppnade munnen, tvålen flög ut och James fångade den med samma reflexer som en Sökare behövde. "Dig ska man allt behöva ha ständig koll på, va?" sa han och plockade upp Harry.

"Underdrift." mumlade Remus med ett litet leende, han kunde inte låta bli att tänka tillbaka på alla gånger som Harry lyckats smita undan och skapat panik för alla när de försökte hitta honom igen.

Bilden visade ytterligare igen köket där Lily hade fått ordning på röran Harry orsakat och höll just på med kvällsmaten när James kom in i köket med Harry i famnen, som var klädd i en vit pyjamasjacka med blåa ärmar och byxor, hans svarta hår var fuktigt och stack upp ännu mer än vanligt.

"Och jag som tyckte du var söt när du var elva." suckade Alicia.

Lily log när hon såg honom, som om en halvtimme av frånvaro känts som ett år. "Har vår lille marodör fått nog av sötsaker?" sa hon med det där lätta tonfallet man brukar
använda på barn.

"Stop! Stop! Stop. Stoppa minnet!" Utbrast tvillingarna näst intill skrikandes. "Vad menar Mrs Potter med vår lille marodör?" krävde de och stirrade misstänksamt på Harry som ryckte på axlarna.

"Tusan, jag är skyldig Hestia 8 Galleoner", utbrast Remus samtidigt.

"Vill jag ens veta varför du är skyldig henne pengar?" frågade Tonks med ett leende.

"Vi försökte alltid lista ut vilka marodörerna var, och fick en dag ett meddelande om att den som kunde lista ut vilka de var först skulle få kalla någon, sig själv eller någon annan för marodör, oavsett ålder. James måste ha listat ut det."

"Det svarar ändå inte på varför du är skyldig henne pengar", påpekade Lee.

"Hon sade att James skulle lista ut det först, jag hävdade att han var för upptagen med att få Lilys uppmärksamhet att han aldrig skulle kunna lista ut vilka de var… eller är…" Under Remus förklaring stirrade tvillingarna på Harry med beundran.

"Lägg av killar, jag är ingen marodör, min pappa råkade bara lista ut vilka de är." Harry himlade med ögonen men valde att spela med.

"Sant, tillbaka till ruta ett." suckade Fred och George besviket.

"Jäpp, vi borde vara lite oroliga över hur Lupin leker med dem." suckade Sprout till sina kollegor som nickade allvarligt.

James log lite åt vad hans fru sagt. Lily tog emot Harry och gick in i vardagsrummet tätt följd av James. De slog sig ner i soffan och såg in i elden. Lily tryckte Harry intill sig och kramade honom, som om hon var rädd att han skulle slitas ifrån henne. James lade armen om Lilys axlar och drog henne närmare.

Synen av familjen och hur söt och oskyldig pojken såg ut fick de flesta personers ögon i salen att tåras. Det var verkligen grymt, att något så fint och naturligt slitits isär och förstörts, och allt på grund av Voldemort. Harry drog upp knäna till bröstet och vilade kinden mot sitt knä medan han längtansfullt tittade på bilden.

Harry gäspade. Lily log, "visst dags att sova. Säg god natt till pappa Harry", Han gav James en kram och fick själv en puss på pannan. James strök över det korpsvarta håret. "God natt Harry," viskade han och såg leende på sonen, "ses imorgon."

Lily gick upp för trappan, in i det närmsta rummet och lade ner Harry i spjälsängen. Hon satte sig på en stol bredvid sängen och började sjunga, det lät som något hon brukade göra för Harry såg intresserat på, som om han försökte avgöra om sången var ny eller inte.

Tusselilulle i lullebo

lulle ja så gärna

Tappe ja bort min skälleko

Skällekon hette Stjärna

Linden bad mig å springa och leta

Aspen bad mig å sitta och leka

Men björken lovade mig busbas te kvällen

"Harry, är inte det där melodin…" började Ron innan Harry väste ut ett "Sch" för att kunna höra ordentligt.

Tusselil i lullebo
int ska pojken gråte
Kråka satt på stugebro
pipa vill int låte
Tuppen gol och trampar i korne
Pojken bad mig å blåsa i horne
men inte jag spelar jag mer ida
förrän jag får två öre

Alla i salen kunde se att Harry hade somnat men minnet slutade inte och Lily fortsatte att sjunga.

Tusselil i lullebo

mamma oshka dränga

Allihop, båd store och små ligg nu tyst i sänga

Hunn han skäll å katten mal

Hönsja kackler, kanken gal

Nu ska pojken ore

Harry log, han hade i år haft melodin fast i huvudet och undrat vart den kom ifrån och ifall den hade någon text, nu hade han svaret och han upprepade den tyst i sitt huvud för att inte glömma bort den.

För ett ögonblick så stod Lily bara vid sängen och såg på honom. Harry sträckte sig i sömnen efter sin nalle som han fått av Sirius när han bara var några dagar. Synen verkade göra Lily sorgsen, att något så ont som Voldemort ville skada hennes son var verkligen obegripligt. Harry skulle inte kunna göra en fluga förnär, så varför hade någon gjort en profetia om honom och mörkrets furste, varför skulle någon vilja utsätta ett oskyldigt barn för smärta. Vad skulle det tjäna till?

Alla såg förvånat när texten dök upp på bilden, det var tydligt för alla att de såg in i Lilys tankar och de blev chokade av vad hon tänkt.

"Vad menar hon?" frågade Harry tyst, när ingen svarade höjde han sin röst. "Vad menar min mamma med att en profetia handlar om mig." Ingen såg honom i ögonen utan såg envist bort från de lysande ögonen. "Jag vill ha ett svar. Vad menade min mamma med profetian? Vad säger den? Jag har rätt att veta." Alla fortsatte att titta bort och Gryffindoreleverna ryste, de kunde alla se att Harrys humör snart skulle explodera.

"Harry, du borde kanske lugna ner dig, ta ett par djupa andetag och fokusera på minnet."

"JAG GÖR DET." Vrålade han ilsket och hela hans elevhem ryckte till och sjönk ner så långt de kunde i sina platser. "JAG ÄR GLAD ATT JAG NU HAR ETT MINNE FRÅN MIN FAMILJ, MEN JAG VILL HA SVAR. VEM GJORDE PROFETIAN? VAD SÄGER DEN? VARFÖR ATTACKERADE VOLDEMORT MIN FAMILJ? NI VET, GÖR NI INTE? BERÄTTA, JAG FÖRTJÄNAR DET." Medan han pratade så blixtrade hans ögon ilsket, luften runt omkring honom sprakade av energi och en osynlig vind tycktes slita i hans kläder.

"Harry, jag är säker på att vi kommer få veta…"

"JAG VILL VETA NU! JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT VÄNTA, TRÖTT PÅ ATT HÖRA ATT JAG ÄR FÖR UNG. DET ÄR MITT LIV. MITT LIV SOM BLEV FÖRSTÖRT, JAG SOM VÄXTE UPP UTAN NÅGON SOM BRYDDE SIG!" Harry märke inte ens viskningarna som bröt ut över vad han skrek. "JAG VILL VETA VARFÖR. DE ÄR MINA FÖRÄLDRAR."

"Harry, lugna ner dig innan du skadar någon." ropade Ginny och grep tag i hans arm. Harry snurrade runt med sin trollstav i hand men sänkte den när han såg vem det var. "Harry, jag vet att du vill veta, och du förtjänar det. Men du måste kontrollera ditt humör, se dig omkring." Harry gjorde som hon sade och kunde se hur de flesta försökte göra sig osynliga från honom och han skrattade till nervöst.

"Opps." erbjöd han försiktigt, innan han vände sig emot Ordern. "Jag vill ha svar och jag vill ha det nu." morrade han fram. "Svara mig, innan jag tar till mer drastiska återgärder." skällde han ut och flera stycken tappade hakan, han kallade inte vad han gjorde nyss för drastiskt, han hade totalt tappat kontrollen över sin magi.

"Mr Potter, även om någon här inne vet så tror jag inte det är bästa tidpunkten att berätta nu", försökte Kingsley innan han duckade från förhäxning Harry sköt emot honom.

"Harry." sade Hermione i en liten röst.

"Vad!"

"Sirius svarar dig just nu." viskade hon nervöst och Harry snurrade runt för ett se ord dyka upp hastigt på pergamentet.

"Jag vet inte mycket, jag vet bara att någon gav en profetia som på något sätt påverkade er, din familj gömde sig när du var lite över ett om min information stämmer, rykten gick runt om att Voldemort försökte utrota alla pojkar runt din ålder och att du var hotad. Jag vet inte vad själva profetian säger, men jag misstänker att du kommer få reda på det utan att behöva attackera Ministeriearbetare." Sirius visste att han tog en stor risk i att berätta vad han visste och andades lättat ut när han insåg att han inte förlorat sin magi som han hade kunnat genom att berätta trots löftet han gett.

"Det var inte mycket till hjälp. Allt jag fick veta var några rykten och att min familj gömde sig." fnös Harry ilsket. "Fint, jag ger er veckan. Vet jag inte innan den här veckan är slut kommer jag göra vad som krävs för att få veta, oavsett hur många jag behöver tortera."

"Du kan inte gå runt och hota folk med den förhäxningen." avbröt Parvati och himlade med ögonen medan de flesta drog efter andan chockat och Fudge och Umbridge log skadeglatt medan de skrev ner allt han sade.

"Den funkar." svarade Harry kallt med en isande blick.

"Harry! Du kan inte ställa alla i ett led och kasta Rictusempra på dem tills de ger dig svar." Uppmanade Hermione och alla andades lättat ut

"Varför inte? De blir inte skadade och jag får mina svar."

"Ärligt Harry, hur många här inne tror du vet vad den innehåller?" fnös Ron.

"Jag kan få det till minst 10 personer härinne."

"Jag skulle säga en, Dumbledore delar aldrig med sig av informationen." det var tydligt att Sirius ord var sagda med ilska.

"Jag tror att det är bäst ifall vi fortsätter att läsa." sade Dumbledore tillslut

AN: quidam amissis damnum ab annis = vissa förlorade skador från åren

Ett: Jag vet att Ginny inte gråter så ofta, men Corner träffade en nerv när han sade att Harry aldrig skulle märka henne, så ja, hon fick tårar i ögonen av det för hon är verkligen kär i honom och hon hatar det faktum att han kan ha rätt. Glömde säga det i förra kapitlet

Två: Jag hoppas att min förklaring till Sirius fejknamn var okej, den är långsökt att det skulle ha funnits 2 Sirius Black samtidigt, men trollkarlsvärlden har inte speciellt mycket logik och eftersom de redan fixat det när de gick i skolan så skulle de lika gärna kunna lura i någon det. så låt oss säga det

Tre: Jag hade jättesvårt att skriva om Harrys skador, för jag ville inte överdriva, men jag vill inte heller underdriva eftersom han var väldigt utsatt i det hushållet och så.

Fyra: Minnet som de fick se är skrivet av Thalia, jag gjorde en del ändringar men runt 80% är skrivet av henne, så beröm henne gärna. Jag hoppades att ni gillade Harrys lilla explosion i slutet.

Fem: Angående Lockman i förra kapitlet när jag gjorde honom till en pedofil… hoppas ingen blev upprörd men jag har alltid fått de vibbarna av honom, så jag skrev ner hur jag föreställer mig honom. Något jag glömde nämna i förrförra kapitlet.

Ni har tur att det blev ett kapitel, min dator kraschade och det var nära att jag förlorade allt.