Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

10. Dödsdagsfesten

Amanda: Och jag älskar dig, och tro mig, du är bäst :) Jag förstår vad du menar när d säger att du skriver i huvudet, jag skrivet alltid egna fanfictions i huvudet när jag ska somnar, oftast är det den här men ibland får jag en del andra idéer som jag skriver ner som nu ligger och väntar på att jag ska avsluta den här fanficen så jag kan jobba med de idéerna (Även om det kommer dröja år innan jag kommer börja jobba med dem :D). ÅH, nu blev jag såååå nyfiken, snälla lägg upp dem som att jag kan få läsa. Jag lovar och svär att jag kommer läsa vad du än lägger upp och hittar på. Snälla, gör det så fort du kan (Hundvalpsblick :D)
Och Amanda, din ide om att skriva ett minne med Remus när han är kommentator är helt fantastiskt, jag hade inte ens tänkt på det och jag kommer definitivt ta med det som ett minne, jag måste bara komma på vad han ska säga, vad som ska hända osv. så det kan nog dröja ett tag… men jag tror jag vet när jag ska ta med det och det ger mig också gott med tid att skriva ner det. så bli inte förvånad ifall det dröjer länge innan du får läsa om det

Linneagb: Från början så hade jag tänkt lägga upp även den andra delen i samma kapitel, men när jag väl hade skrivit färdigt hela kapitlet så hade jag fått så många Reviewer som jag verkligen ville svara på, så det blev bäst ifall jag bara gjorde ett nytt kapitel. Jag vet, jag skulle inte vilja ha ett brutet bäcken, jag tycker så synd om Harry och då har de fortfarande inte läst skadorna han gick när han var 12, 13, 14 och 15. Ha det bra Linnéa.
PS: Angående din senaste Review. Du låter inte som en besserwisser, du försöker helt enkelt hjälpa mig att förbättra min skrivning och för det är jag tacksam, det är alltid bra med lite kritik annars kan man ju inte veta hur man kan förbättras :D, men redan innan du skickade det meddelandet så var jag medveten om att jag har gjort en del fel och någon dag, troligen när jag är klar med alla böcker så kommer jag gå tillbaka och kolla över allt och rätta till mina misstag, men för nu koncentrerar jag mig på att komma vidare. Men tack i alla fall, jag uppskattar det.

Thalia: Du anar inte hur glad jag blev när jag såg din review. Jag är glad att du gillade de små ändringarna jag gjorde i minnet, men jag hade aldrig klarat det utan dig. Du gav mig ett sånt fantastiskt minne att jobba med, så tack så hemskt mycket. Jag tvivlar också att Harry skulle ansluta sig, som han än gång sa. Han och Volide skulle vara bästa vänner bortsätt från att de försöker döda varandra hela tiden (Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt hur han sade eller när han sade det :().
Oroa dig inte ifall din ide går lite segt, som du sade det kommer lösa sig och jag tvivlar inte en sekund på din skrivarförmåga, jag blir bara mer nyfiken ju längre tid det tar så ta den tid du behöver.

Julia: Tack så hemskt mycket Julia. Jag hade så svårt att skriva förra kapitlet och var orolig att jag överdrev emellanåt och du anar inte hur glad jag blir när du säger att det är ett av dom bästa kapitlen jag har skrivit. Kul att du gillade hur jag beskrev skadorna och explosionen på slutet. AW, du kollade flera gånger per dag. Jag är så stolt :) nä, alvarligt det betyder att jag verkligen har lyckats och jag brukar själv göra det med en del fanfics. Okej, min familj tror officiellt att jag är galen nu för att jag ler så stort när jag läser det här. Nej, nästa kapitel är Dödsdagsfesten, sen är det skriften på väggen och efter det kommer quidditchkapitlet, jag trodde att det var det här kapitlet först men jag hade missuppfattat det. Jag är också nyfiken på hur det kapitlet kommer bli, så förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän jag kan skriva det. Ha det bra du med Julia.

Annie: Kramar till dig med Annie. Jag är glad att du tyckte jag beskrev skadorna perfekt, förhoppningsviss kommer jag lyckas beskriva resten av dem lika bra, trots allt har de inte läst de han fick när han var 12-15 år. Glad att jag inte är den enda som uppfattade Lockman som en pedofil XD. Du min vän, är ondskefull, önska att lille Harry får genomlida skadorna igen… okej, vem försöker jag lura. Jag ser själv fram emot att få skriva det. Men bra nyheter, det händer trots allt före quidditchkapitelet, vi är nu på kapitel 8 och det händer inte förrän kapitel 9, så jag har mer saker att jobba med :D
Glad att jag lyckades uppfylla din önskan även om jag vid det tillfället inte riktigt förstod, nu när jag läser den igen förstår jag den utan problem, jag måste ha varit riktig trött när jag läste den för att inte fatta. Hmm, det där med filmen låter bekant… just ja, det händer mig varje gång jag och min familj ska se på film, min syster och bror bryr sig inte men av någon anledning så gör mamma och pappa det, de har gått så långt att de tar min mobil när vi ser på film :)
Jäpp, så skönt att huvudvärken har blivit lite bättre. Ha det bra till nästa gång.

Luna Lovegood 21: Nja, du är bäst. Lyssna innan du börjar protestera ;) När jag började den här fanficen var det för skoj, jag tänkte självklart avsluta hela processen men jag hade aldrig förväntat mig all den fedback som jag har fått och hade det inte varit för mina läsare så hade jag gett upp vid Nicolas Flamel (Av någon anledning så brukar många ge upp där, eller innan de hunnit komma till kapitel 6) men eftersom jag har de fantastiska läsare som jag har så övertalade de mig att fortsätta, och jag är glad att de gjorde det för det är det bästa beslutet jag har gjort. Så utan dig, och alla andra så skulle den här fanficen inte vara något. Alltså så är det ni som är bäst, uppfattat :D. Välkommen till sidan som en av de många personer som skaffar konto, du kommer inte ångra dig. Du menar försöka göra mer kommentarer till boktexten? Jag försöker slänga in så mycket jag kan, men några kapitel är nästan omöjliga att ta med bra kommentarer till. Nåja, måste fortsätta skriva klart boktexten till kapitlet… jag undrar om man kan låna boken från biblioteket som ebok och sen kopiera texten därifrån, skulle göra allt så mycket lättar… hm, det är något att kolla upp så fort internet kommer tillbaka.

Zerow21: Jag vet inte riktigt när de kommer börja tro att Harry talar sanningen, en del kommer antagligen inte tro honom förrän de hör det själva, men vi får se när de inser sanningen. Jag har en del idéer som simmar runt i mitt röriga huvud. Jag tror inte att jag kommer fastna igen, det känns som om jag vet vad som ska hända och när det händer, men man vet aldrig. När du säger att du vill höra mer om vad som händer med Harry, menar du vad han känner när de läser vissa saker, hur han regerar när han får de skador som läses upp i boken eller vad som hände honom hos Dursleys? Tack så mycket, jag ska göra mitt bästa för att inte låta dig vänta allt för länge. :)

---

Jag hade velat lägga upp det igår men fick inte för mamma :(... aja, det är inte som om ni dog av en extra dags väntan.

Förresten, är det bara jag som är irriterad över det faktum att så många bra fanfics blir nertagna just nu. det gör mig så arg! Hur är det med er?

---

"Jag tror att det är bäst ifall vi fortsätter att läsa", sade Dumbledore tillslut undvikande för att förhindra Harrys ilska att rikta in sig på honom. "Någon som skulle vilja läsa? Ah, miss Hudgens." sade han med ett leende medan han lät boken flyga över till Vaneza.

"Kapitel 8, Dödsdagsfesten." läste Vaneza lågmält och höjde ett ögonbryn vid namnet på titeln.

"Jo, det låter olycksbådande", sade Bill och blinkade oroligt, han var inte en förälder ännu men som den äldsta av sju så var han väldigt beskyddande.

Narcissa såg glad ut för en gångs skull. "Det låter intressant. Jag har aldrig hört talas om att ett av Hogwarts spökena haft en fest tidigare."

"Eftersom våra spöken har funnits här så länge så har tradition om att fira sin dödsdag försvunnit. Nu tenderar de att vänta med firandet tills det är ett speciellt år", förklarade Dumbledore.

"Som hans femhundrade dödsdag", insåg Harry.

"En mycket speciellt dag, faktiskt." sade Ravenlaws spöke medan hon flöt in i salen framför de andra husspökena. "Vi beslöt oss att delta för att få uppleva Nicks fest igen", förklarade hon med ett leende.

Oktober kom och spred en fuktig kyla över markerna och inuti slottet. Madam Pomfrey, föreståndarinnan för sjukhusflygeln på Hogwarts, fick fullt upp att göra, eftersom en förkylningsepidemi härjade bland personalen och eleverna.

"Det är likadant varje år, och varje år så envisas eleverna med att inte bära varma kläder", suckade madam Pomfrey irriterat.

Harry kunde se att både Remus och Sirius såg på honom med berörda och oroliga utseenden. "Ni behöver inte oroa er Remus, Sirius. Jag blir aldrig sjuk."

"Aldrig?" kom Sirius skeptiska röst, men en aning mörkare än vanligt och Harry såg förvånat på pergamentet som hade exakt samma ord skrivet.

"Mr Addison, hur kan vi höra din röst?" frågade Madam Bones chockat.

"Kan ni höra mig? Det kan göra det här så mycket lättare för mig, nu behöver jag inte vänta på att någon ska upptäcka att jag sagt något, ni kan höra mig istället. Men tillbaka till min fråga, Harry. Blir du aldrig sjuk?

"Nej, inte ens den gången jag var tvungen att tillbringa natten ute i snön när jag var fem. Jag har alltid varit frisk."

"Varför tillbringade du natten ute i snön?" frågade Neville hårt över morrningarna och ropen av skandal som för det mesta kom från femte året i Gryffindor och quidditchlaget.

"Äh, jag avslutade inte mina sysslor", mumlade Harry och såg nervös ut medan han beklagade att han använde just det exemplet.

"Fred, George. Skynda på med operation klasskamrat, och gör den värre", morrade Angelina genom sammanbitna tänder.

"Är det något som förhindrar att Harry från att bli sjuk?" frågade Tonks och undertryckte sin irritation och ilska över hur han behandlades.

"Jag tror att det är hans magi som skyddar honom", svarade madam Bones eftertänksamt.

"Att förklara lite mer i detalj skulle vara till hjälp." kom Sirius skarpa röst, när det gällde hans gudson ville han ha all information han kunde få.

"Potters beskrivning av sin oavsiktliga magi var imponerande, men få och långt emellan", funderade Moody, en betänksam blick i sitt öga.

"Det låter inte rätt. Jag hade tur ifall det kunde gå en vecka utan att något exploderade eller ändrade färg", mindes Mrs Weasley med ett förtjust leende, och de vuxna som hade egna barn nickade instämmande.

Remus rynkade panna eftertänksamt. "Vid ett så kallade Harry på allt och inget. Det var ett mirakel ifall det gick en dag utan att han använde sin magi. Gjorde Lily helgalen när hon plockade undan hans leksaker och han bara kallade tillbaka dem igen på direkten."

Harry himlade med sina ögon. "Ett, varför diskuterar vi det här framför hela skolan, jag gillar det inte. Två… vad har det att göra med att jag inte blir sjuk?" frågade han irriterat och en aning otåligt.

"Din magi tvingades att skydda dig och det fanns inget kvar för att kunna göra oavsiktlig magi", förklarade madam Bones och såg störd ut, de enda gångerna hon hade stött på sådana saker var när det hade varit fall av extremt vanskötande och missbruk på barnet. "Jag måste få veta vilka skador han fick där." tänkte hon sedan och gjorde en notering av att kontakta madam Pomfrey.

"Är det därför mina skador alltid tycks läka så snabbt?" frågade Harry och märkte inte den ökade spänningen hans ord orsakade.

"Det verkar så", svarade Kingsley med en tung suck, han hade alltid ansett sig själv som en av James och Lilys vänner och här var han nu, en av de mest framgångsrika aurorerna men trots det hade han inte kunnat hjälpa deras son när han behövde det.

Hennes magiska uppiggningsdryck verkade ögonblickligen, fastän det rök och ångade ur öronen på patienterna flera timmar efteråt.

"Det är enda nackdelen med drycken", stönade Charlie.

"Kom igen Char, jag trodde du sade att det rök för att du var Smoking Hot, inte för att du tog drycken", retades Tonks med ett leende och Charlie började rodna medan han syskon brast ut i hysteriskt skratt.

"Charlie, kan du lära mig hur man blir så het att det ryker om en? Jag lovar att vara en bra elev", bad Fred medan han blinkade oskyldigt.

"Du är skyldig oss det, alla dessa år och så har du hållit det hemligt för oss. Hur kunde du?" snyftade George och begravde sitt ansikte i sin tvillings axel medan hans axlar skakade okontrollerat, alla visste dock att det var av undertryck skratt och inte av sorg.

"Se vad du har gjort Tonks. De kommer aldrig låta mig glömma det." stönade Charlie medan han försökte få ner sin rodnad.

"Det kunde ha varit värre, de vet åtminstone inte om den gången du blev full och sjöng Da Ya Think I'm Sexy." erbjöd Tonks innan hon slog händerna för munnen förfärat. Charlie gav henne en mördande blick medan hans syskon som precis fått kontroll över sitt skratt brast ut igen, bara den här gången var det mycket högre och de flesta runt omkring hade reagerat likadant.

"Merlin, Tonks. Har du fler berättelser att dela med dig?" flämtade Bill ut mellan sina skratt.

"Du skulle bara våga Tonks." morrade Charlie ilsket och den rosahåriga kvinnan backade undan långsamt medan hon skakade på huvudet, trots allt jobbade han med drakar.

Percy Weasley tvingade sin syster Ginny, som hade sett hängig ut, att dricka lite.

"Det var snällt av honom, alltid bra att ta det säkra före det osäkra." kommenterade Luna lågt.

Ångan som vällde fram under hennes lysande röda hår fick det att se ut som om hela huvudet stod i lågor.

"Tack Harry", väste hon från sin position mellan Luna och Neville, Harry ryckte på axlarna vilket lockade fram ett litet leende.

"Synd att uppiggningsdrycken inte kunde bota dig som det skulle ha gjort med en förkylning", muttrade Ron och stirrade oroligt på sin syster.

"Du var inte allvarligt sjuk, var du?" frågade Tonks oroligt, under sommaren så hade hon börjat njuta av den lilla rödhåriga unga kvinnans sällskap.

"Jag var mer deprimerad än sjuk", kom det dämpade svaret medan hon stirrade ner i sitt knä.

Regndroppar stora som pistolkulor dundrade mot slottsfönstren dagar i sträck. Vattnet i sjön steg, rabatterna förvandlades till leriga strömmar och Hagrids pumpor svällde upp tills de var stora som trädgårdsskjul.

"Stora som trädgårdsskjul!" andades Nigel ut chockat. "Varför var de inte så stora i år?"

"Hagrid var bortrest i början av året och kunde därför inte ta hand om pumporna så att de kunde nå sin vanliga storlek. Du kommer säkert få se hur de ska se ut nästa gång", förklarade Ron stressat, han ville bara bli klar med den här boken, och förhoppningsvis undvika att hamna i problem med sina föräldrar och lärare.

Oliver Woods entusiasm för regelbundna träningspass dämpades emellertid inte av vädret, och det var därför som Harry sent en stormig lördagseftermiddag, bara några dagar före allhelgonahelgen, var på väg tillbaka till Gryffindortornet, våt inpå bara skinnet och nerstänkt med lera.

"Jag kanske inte är besatt av spelet eller spelar det, men är det inte smartast att hålla sina spelare friska utan att utsätta dem för chansen att bli sjuka?"

"Han tar hand om sina spelare", försäkrade Lee Cho. "Visst, han kan arbeta ihjäl dem, men han ser alltid till att alla har tillräcklig med kläder på sig och att de alla får regelbundna undersökningar."

"Det är väldig… ansvarigt av dig, mr… Oliver." sade Madam Bones.

"De är mitt lag, ifall de inte är friska försämrades våra chanser att vinna… och så är de en del av min familj", hans gamla lag log brett när han sade det.

Det hade inte varit något roligt träningspass, och det berodde inte bara på regnet och vinden. Fred och George hade spionerat på Slytherinlaget och med egna ögon fått se hur snabba de nya Tvåtusenettorna var.

"Stop. Sade ni inte att det var förbjudet att vara på planen när ett annat lag tränade?" avbröt Pucey ilsket.

"Det är rätt Mr Pucey, ingen elev från ett annat elevhem får komma närmare än 75 meter ifall ett lag tränar, konsekvenser ifall man blir upptäckt skulle kunna vara så drastiskt att laget blir diskat, annars blir eleven i fråga avstängd från att sätta en fot på planen resten av säsongen." Informerade madam Hooch.

"Jag vill ha Gryffindorlaget diskat i så fall. De bröt mot reglerna och spionerade för att få veta vårt träningsprogram."

"Ah. Där ligger problemet, vi höll oss utanför det förbjudna området när vi snokade runt. Vi bröt inte mot några regler, vi använde oss bara av kryphålen."

"Miss Johnson, vill du att vi ska tro att de var längre bort än 75 meter och fortfarande kunde se Slytherinlaget träna, jag måste säga att det är omöjligt." avbröt Umbridge och Harry ville plocka upp sin bägare och slänga den rakt i hennes fula självbelåtna ansikte, när han väl trodde hon lärt sig hålla käft var hon tvungen att börja igen.

"Svårt, men inte omöjligt. Vi kan svära ärligt svära att vi faktiskt befann oss i Astronomitornet när vi spionerade", försäkrade George med ett påklistrat leende.

"Weasley, en förklaring nu." krävde Hooch irriterat.

"Vem skulle kunnat tro att stjärnkikare funkade lika bra med att titta på quidditch som att titta på stjärnor." svarade Fred flinande efter att ha utbytt meningsfulla blickar med sitt lag, de flinade när alla utom deras elevhem tappade hakan i chock.

"Det är er hemlighet. Det är varför ni är så bra och det är praktiskt taget omöjligt att vinna över er."

"Knappast, det var enda gången, bara för att kolla hur snabba kvastarna var. Vi var redan mycket bättre än er så vi behövde inte kolla in era spelmetoder." fnös Oliver med ett retsamt leende.

"Jag sätter upp förtrollningar så att det inte kan hända igen ikväll." suckade madam Hooch.

"Det är inte nödvändigt, Oliver gjorde det själv så även om vi skulle velat göra om det så hade vi inte kunnat det", avbröt Alicia och domaren nickade, trots deras försäkringar så skulle hon ändå kolla upp det.

De rapporterade att Slytherinlaget mest liknade sju suddiga gröna fläckar som sköt upp från marken genom luften med en sådan fart att man knappt kunde uppfatta dem med blotta ögat.

"Förklara det? Förklara hur ni kunde se oss skjuta upp från marken och med bara ögat."

"Um… okej, vi var där när de sköt ifrån marken, vi hade glömt våra handdukar i omklädningsrummet och när vi hämtat dem såg vi dem skjuta iväg från marken, det gav oss iden att spionera mer och vi vände oss till Astronomitornet. Men, ni kan ändå inte straffa oss på grund av regeln, det var ändå inget seriöst. Vi kollade inte ens på hela deras träning med kikarna, bara för att se hur kvastarna flög." förklarade George med ett vinnande leende och professorerna suckade innan de lät det gå.

"Och tänk på att hastigheten inte är allt. Instinkt, manövrerbarhet, vetenskap om de andra spelarna är väldigt viktigt också.

"Han har rätt. Ett lag består inte av en enastående spelare eller fem framstående kvastar", tillade Cho hjälpsamt.

När Harry nu klafsade fram genom den övergivna korridoren stötte han på någon som såg ut att vara precis lika uppslukad av sina egna tankar som han själv. Nästan Huvudlöse Nick, Gryffindortornets spöke, stod och stirrade dystert ut genom ett fönster, medan han mumlade för sig själv: "Uppfyller inte deras krav… en halv tum, om ens det..."

När de hörde Vaneza läsa just de orden kunde "lejonen" inte låta bli att brista i skratt.

"Vad är det han pratar om?" frågade Hannah förvirrat.

"Nick livs eller dödslånga önskan är att gå med de huvudlöse jägarna." svarade Bill flinandes.

Hennes ögon vidgades. "Men är han… inte huvudlös." påpekade hon i onödan.

"Just det." svarade den rödhåriga mannen skrattande. "Det spelar ingen roll om det är en halv tum eller en fot. Huvudet sitter ändå fast."

"Jag är mycket väl medveten om det, unge William." fnös Nick. "Och jag är fortfarande i rummet, tack så mycket."

"Hej Nick", sade Harry.

"Hej där", sade Nästan Huvudlöse Nick förskräckt och såg sig omkring. Han bar en stilig fjäderprydd hatt på sina långa lockar oh en uniformsjacka med popkrage, som dolde det faktum att halsen nästan var helt avhuggen. Han var vit som rök, och Harry kunde se rakt igenom honom ut på den mörka himlen och regnet som strömmar ner.

Vaneza kunde inte låta bli att skratta när hon läste det och fick Harry att skjuta ut underläppen och krossa armarna. "Det var bara en observation.

Ron flinade åt sin vän. "Och du påstår att jag konstaterar det uppenbara."

"Du ser bekymrad ut, unge Potter." sade Nick och vek ihop ett genomskinligt brev medan han talade och stoppade in det under den åtsittande jackan.

"Det gör du också", sade Harry.

"Artig som alltid. Jag undrar allvarligt vart du har fått dina sätt ifrån med tanke på vart du växte upp", suckade Remus.

"Det är i hans gener. Lily var alltid artig till alla… så länge de inte irriterade henne förstås… och sen var hon kylig mot dem i evigheter… du vet, jag har ingen aning om vart han fick sin artighet ifrån."

"Det är enkelt. Jag försöker bara vara motsatsen till Dudley", svarade Harry med en smalt leende.

"Det är en av Harrys bästa egenskaper om vi får säga det. Trots att vi är spöken så frågar han alltid hur vi mår", sade tjocka munkbrodern leendes och Harry rodnade medan han mumlade något som ingen kunde höra.

"Även ifall han är artig så borde han gå till tornet och byta till torra kläder." sade Mrs Weasley oroligt.

"Äsch", sade Nästan Huvudlöse Nick och gjorde en elegant, viftande gest med handen. "Det gäller en sak utan betydelse… det är inte så att jag brinner av längtan att få vara med… jag tänkte bara att jag kunde ansöka, men tydligen 'uppfyller jag inte kraven'." Trots det lätta tonfallet såg hans ansikte mycket bittert ut.

"Hur kan han bli besviken? Han har frågat varje år i minst fyra århundraden och svaret är alltid detsamma." bad Anthony klentroget.

"Vissa människor förstår inte innerbörden nej", sade Snape silkeslent och tittade mot Harrys grupp.

"Dessutom, det är inte som om han har något annat att se fram emot." påpekade Bill förnuftigt medan spökena dolde sina leenden, Nick hade inte ansökt om det en endaste gång under de senaste tre åren.

"Men visst skulle man väl tro att man var självskriven som medlem i De huvudlöse jägarna om man blivit huggen fyrtiofem gånger i halsen med en slö yxa?" utbrast han plötsligt och drog fram brevet ur fickan igen. "Nog borde det kvalificera en till att tas upp bland dem?"

"Jag ville verkligen inte veta detaljerna", muttrade Narcissa och såg blek ut.

"Jag har alltid undrat över en sak. Levde du hela tiden?" frågade Ron med sin vanliga brist på takt, vilket ledde till att den äldre kvinnan bleknade ännu mera.

"Ron!" skrek Hermione och smällde till sin vän på armen.

"Hur slö tror ni yxan var förresten?" frågade Harry flinande när flickan exploderade.

"Eller så var personen med yxan bara riktigt svag." tillade Neville med ett eget flin.

Hermione kastade upp sina händer. "Om de var för svaga så skulle de inte ens ha kunnat lyfta och svänga yxan fyrtiofem gånger." Kunde hon inte motstå att svara. Om de skulle fortsätta det löjliga samtalet kunde de åtminstone få detaljerna rätt.

"Så Nick… levde du hela tiden?"

"Ifall jag inte levde hela tiden, hur skulle jag då kunna veta antalet hugg mot min nacke?" svarade Nick med ett leende, han var ytterst road av deras samtal och hade inget emot det. Tillsammans med sina spökvänner skrockade han lågt när de flesta bleknade.

"Ja, självfallet", sade Harry, som förstod att han förväntades instämma.

"Det var ganska uppenbart varför du höll med, Harry", påpekade Nick och pojken log fåraktigt men gjorde ingen ansats till att kommentera, för vad skulle han kunna säga?

"Ingen önskar ju mer än jag att det hade gått snabbt och snyggt till och att de huggigt av mig huvudet ordentligt. Det skulle ju ha besparat mig mycket lidande och åtlöje men som det nu är…" Harry kunde mycket väl förstå det,

"Nej, inte mer djupa tankar och känslor", stönade Harry tyst.

och han visste att ifall han var i samma situation som Nästan Huvudlöse Nick så hade han också önskat att halshuggningen hade lyckats för att kunna passa in med alla andra, men han visste att han redan var i den situationen, bara lite annorlunda.

Harry kunde se att flera stycken höjde på ett ögonbryn och begravde snabbt sitt ansikte i sina armar.

Han hade tappat räkningen på hur många gånger han önskat att han var normal men i längden så visste han att han inte skulle vara den han var idag, han ville säga det till honom men Nästan Huvudlöse Nick hade under hans funderingar skakat ut brevet så att det vecklades upp och började ursinnigt läsa högt.

"Jag hade uppskattat dina ord Harry. De är mycket kloka." spöket log vänligt mot den generande pojken.

"Vi kan endast acceptera jägare vars huvud helt och hållet har skilts från resten av kroppen. Ni inser säkert att der annars skulle vara omöjligt för medlemmarna att delta i jaktaktiviteter såsom huvudjonglering på hästryggen och huvudpolo.

"Ja, de har en poäng." påpekad Padma. "Du skulle inte kunna delta och det skulle bara få dig att känna dig ännu värre."

"Trots att jag är århundraden äldre så är ni smartare än jag", suckade Nick.

"Kanske, kanske inte. Ifall man har en dröm kan man tendera att glömma bort en del detaljer."

Det är därför med största beklagande jag måste meddela er att ni inte uppfyller våra krav för medlemskap. Med de bästa välgångsönskningar, sir Patrick Delaney-Podmore.

Sjudande av raseri stoppade Nästan Huvudlöse Nick in brevet under rocken igen. "Knappt en halv tum hud och senor håller kvar mitt huvud på halsen, Harry! De flesta skulle tycka att det var halshugget och klart, men nej då, det är inte gott nog åt sir Helt-Halshuggne-Podmore. "

Salen brast ut i skratt. "Ah, det är en klassiker. En av dina bästa hittills." kom Sirius skrattande röst.

Den är verkligen mycket bra", instämde Remus med ett flin.

Nästan Huvudlöse Nick drog ett par djupa andetag och sade sedan i betydligt lugnare ton: "Nå, vad har du för problem då? Kan jag göra något för dig?"

"Nej," sade Harry. "Såvida du inte var vi alldeles gratis kan få tag i sju Nimbus Tvåtusenett till vår match mot Sly…"

"Som Snape sade tidigare, det är inget fel med att sponsra sitt gamla elevhem." Kom Sirius röst och Harry kunde enkelt se att hunden hade en glimt i ögat. Hans gamla lag piggnade till och såg intresserat på pergamentet.

"Du antar att nämnda hus elevhemsföreståndare skulle acceptera dem." sade McGonagall med en sträng blick.

"Du är ett ännu större quidditch galning än vad jag är."

"Det betyder inte att jag vill att mina spelare ska tro att kvastar är viktigare än de personer som flyger dem eller förvänta sig nya kvastar bara för att deras rivaler har den senaste." sköt hon tillbaka och tjänade en gillande blick från Weasley föräldrarna.

Resten av Harrys ord drunknade i ett högljutt jamande nerifrån golvet. Han tittade ner, och där stod Mrs Norris vid hans vrist och stirrade upp på honom med sina klotrunda, gula ögon.

Harry kunde inte låta bli att rysa när han mindes basiliskens stora självlysande gula ögon som stirrade på honom utan att egentligen kunna se något, en snabb blick runt sig och han kunde se dess offer rysa som han själv.

Den gråa skelettmagra katten tillhörde vaktmästaren Argus Filch. Som använde henne som något slags assistent i sin eviga kamp mot eleverna.

"Du vet, hela den här situationen med Filch påminner mig om smurfarna, jag menar Gargamel försöker ju alltid fånga smurfarna med hjälp av sin katt Azrael. Filch är självklart Gargamel, Mrs Norris är Azrael och vi är smurfarna." sade Isabel MacDougal roat och hennes klasskamrater insåg snabbt sanningen i hennes ord och de började skratta högt och drog snabbt uppmärksamheten mot sig men ingen av dom kunde sluta skratta för att berätta vad de ansåg vara så roligt, tillslut fortsatte Vaneza att läsa utan svar på sin fråga.

"Det är bäst att du ger i väg härifrån, Harry", sade Nick hastigt. "Filch är på dåligt humör-

"Det kommer att bli värre snart." mumlade Ron och Ginny stönade och gömde ansiktet igen.

"Så det kommer snart att hända?" frågade Seamus i en strypt röst. De som inte varit på skolan eller hört talas om det utbytte oroliga blickar.

"Vill jag ens veta?" suckade Tonks

han har influensa, och dessutom råkade några tredjeårselever kleta ner hela taket i fängelsehåla nummer fem med grodhjärnor.

"Trolldrycksolycka?" frågade Moody roat.

"Knappast." fnös Oliver. "Om något sådant hade hänt i Snapes klass så skulle de skyldiga fått rengöra det själva, även om det skulle ta hela natten."

"Förmodligen någon som ville ge Filch problem", sade Bill och såg misstänksamt på sina tvillingbröder.

"Det var inte vi", protesterade George. Han låtsades se förolämpade ut, men var glad att deras rykte var så välkänt.

"Men det låter häftigt", fortsatte Fred med ett stort flin.

"För att inte lägga till att Nick sade tredjeårselever, vi var fjärdeårselever då", avslutade Lee för dem.

Han har skrubbat och skurat hela morgonen, och om han ser att du dräller lera efter dig var du går fram…"

"Javisst", sade Harry och drog sig snabbt baklänges från Mrs Norris anklagande blick, men inte snabbt nog.

"Typiskt. Något ska alltid gå fel, ska det inte?" stönade Susan trött.

Ditlockad av den mystiska kraft som förband honom med hans vidriga katt kom Argus Filch plötsligt utfarande genom en gobeläng till höger om Harry och såg sig vilt omkring efter den skyldige. Han andades väsande och hade en tjock rutig yllehalsduk virad runt halsen, medan näsan var ännu rödare än vanligt.

"Hur fungerar det?" frågade Tonks intresserat, hon hade alltid älskat nya och intressanta saker, något som hon hade gemensamt med Remus.

"Själs band?" föreslog en Ravenclaw. "De har vanligtvis en telepatisk förbindelse."

Narcissa gjorde en grimas. "Varför skulle någon vilja ska ett band med sin katt?" frågade hon med en min som visade att hon ansåg det motbjudande.

"Det är uppenbart. Mrs Norris är hans bekanta. De har sitt helt egna unika band." informerade Luna med sina stora ögon uppspärrade.

"Som med Hedwig?" frågade Harry nyfiket. "Hon vet alltid när jag behöver henne."

"Exakt Harry. Jag är säker på att när du har varit med Hedwig lika länge som Filch och Mrs Norris har varit tillsammans så kommer ert band vara lika starkt", svarade Luna strålande och Harry kände en spurt av kärlek och stolthet för sin uggla.

"Svineri!" skrek han med darrande käkar, och hans ögon höll nästan på att tränga ut sina hålor då han pekade på leran som hade droppat från Harrys quidditchklädnad och bildat en liten pöl på golvet. "Snusk och skräp var man än går! Jag har fått nog av det, ska du veta! Följ med mig här Potter!"

"Han behöver inte göra en sådan stor sak av det." fräste Hermione och stod upp för sin vän. "Verkligen, varför inte bara låta Harry torka upp sin röra och blir klar med det.

"Å han kommer tvinga Harry att städa upp." berättade Sirius med en fnysning. "På sina bara knän och städa upp det med hjälpa av en tandborste."

"Och med tanke på Harrys tur så kommer det att bli mycket värre." påminde Fred alla i salen.

"Men ifall vi känner Harry så kommer han inte få några problem alls." kastade George tillbaka." Han har gjort det förut", de betraktade den mörkhåriga tonåringen som gjorde sitt bästa för att inte se självbelåten ut.

Så Harry vinkade dystert adjö till Nästan Huvudlöse Nick och följde efter Filch ner, vilket fick antalet leriga fotavtryck på golvet fördubblas.

"Det kommer bara bli ännu mer jobb för honom, använd den lilla hjärna du har Filch", stönade Lee och Filch blängde från det mörka hörnet han satt i.

Harry hade aldrig varit inne på Filchs kontor tidigare,

"Jag vill verkligen vara ledsen och besviken för det."

"Är du inte?" frågade Harry och Remus samtidigt. Harry var orolig för att göra den äldre mannen besviken medan Remus mindes hur James och Sirius hade gjort det till sitt mål att tjäna så många gripanden som möjligt.

"Nej, jag vill inte att den sadistiska idioten är i närheten av Harry." kom Sirius morrande röst och Harry log blygt medan hans närmaste vänner nickade instämmande.

"Så ifall Filch inte hade haft en sadistisk sida så hade du varit besviken, Merlin Sirius. Väx upp." fräste Narcissa otåligt.

det var ett ställe som de flesta eleverna undvek. Rummet var mörkt och fönsterlöst, upplyst av en ensam petroleumlampa som hängde och dinglade från det låga taket. En svag lukt av stekt fisk dröjde kvar i luften.

"Lägg märke till att boken bara säger de flesta eleverna", fnös Katie och kastade en blick mot sin pojkvän och hans tvilling och bästa vän som flinade tillbaka.

Dokumentskåpet av trä stod runt väggarna. Harry läste de små skyltarna på lådorna i de och förstod att de innehöll detaljerade upplysningar om varenda elev Filch någonsin hade bestraffat, Harry var frestad att få leta igenom registret, bara för att kolla ifall han kunde hitta sina föräldrar, någon information som kunde göra att de kändes mer verkliga.

"Kännas mer verkliga?" ifrågasatte McGonagall med strypt röst.

"Vid den tidpunkten var det enda jag visste hur de såg ut och vilka ämnen de var bäst i tillsammans med att pappa spel quidditch."

"När fick du veta mer information om dem?" frågade Hannah sorgset.

"Mm… jag fick veta lite mer i tredje året, Remus berättade lite för mig… sen fick jag veta lite mer i somras…"

"Mr Potter, jag tyckte att du sade att du knappt visste något om dem." avbröt madam Bones. "Ljög du för oss?"

"Nej… inte precis… eller jo... men nej… du vet vad som hände i somras, ifall det inte hade hänt så hade jag inte spenderat tid med några personer och då hade de inte kunnat berätta… i alla fall, jag vet hur de var som personer men det är det. Jag glömde nämna det och ni var så upprörda så, ja…" under hela tiden som Harry pratade hade han sänkt sin blick och stirrade enträget ner i golvet.

"Undanhåll inte information nästa gång tack." suckade madam Bones när hon insåg att han inte skulle säga mer.

Han visste att Fred och George Weasley hade en hel låda tillsammans.

"Pojkar!" skrek Mrs Weasley medan de gav varandra en high five. "Det är inte något att vara stolt över."

"Dessutom är det inte rekordet. Två av marodörerna har en låda var, de större versionerna." kom Sirius roade röst.

"Bra sätt att uppmuntra den yngre generationen Sirius", förmanade Remus och försökte dölja sitt leende när McGonagall väste åt deras håll. "Fortsätt bara att berätta om andra personers mästerverk."

"Jag gör mitt bästa." kom det skrattande svaret.

Tonks satt med korsade armar och funderade högt. "Hmmm Charlie och jag har ungefär en halv låda tillsammans."

"Inte illa, ungefär i genomsnitt med den tredje marodören… Måntand tror jag."

"Sirius Black!" skrek Mrs Weasley. "Och jag började tro att du kunde vara en ansvarsfull förälder." väste hon ut och flera stycken ryckte till medan de stirrade vilt omkring sig.

"Jösses, ledsen för det. Hon vet att jag rycker till mer när hon använder det namnet istället för Addison." Kom Sirius ursäktande röst och alla lugnade sakta ner sig. "Och föräldraskap är inte bara om att skrika och utskällanden. Du måste lära dem att ha roligt också."

En blankpolerade samling kedjor och handbojor hängde på väggen bakom Filchs skrivbord. Det var allmänt känt att han jämt tiggde Dumbledore om att få hänga upp eleverna i vristerna från taket.

"Sadistiskt eller", muttrade Oliver och kände en irrationell ström av oro för Harry.

"Jag skulle aldrig låta det hända", sade Dumbledore bestämt.

Tvillingarna och trions ögon möttes, de visste mycket väl att om paddan fortsatte som hon gjorde så var det ingen tvekan om att Filch skulle få sin önskan snart. Trots allt hade de "hittat" ett papper med ansökan att ha kroppslig bestraffning och förstört det.

Filch tog en gåspenna från en liten kruka på skrivbordet och började lufsa omkring på jakt efter en bit pergament.
"Bara lort och dynga", muttrade han ursinnigt. "Stora fräsande draksnorkråkor… grodhjärnor… råttinälvor… jag har fått nog av det… ska statuera ett exempel… Var är blanketten? Jo, här var den…"

"Vadå statuera ett exempel av Harry?" skrek Tonks i protest. "Han hade inte ens något att göra med något av det!"

Utan tvekan så mindes han Mr Potters far." nämnde McGonagall torrt. "James skulle bara ha varit alltför glad för att vara delaktig i allt det."

"Jag är inte min pappa", mumlade Harry och stirrade ner i golvet och Sirius lade sitt huvud i hans knä medan han tänkte, "en dag kommer alla se det, du är sannerligen James son men ni är olika personer och det är dags att några vaknar upp och inser det."

Han tog upp en stor pergamentrulle ur skrivbordslådan, slätade ut den framför sig och doppade sin långa svarta gåspenna i bläckhornet. "Namn… Harry Potter. Brott…"

"Det var bara lite lera!" sade Harry.

"Han kommer inte gilla det." sade Dean i sjungande röst.

"Det är bara lite lera för dig, min gosse, men för mig är det en hel timmes extra skurning!" skrek Filch

"Men det är ditt jobb." skrek Angelina och Tonks tillsammans, Tonks ännu mer arg än tidigare. Harry flyttade på sitt huvud så han kunde se på dem i förvirring. "Det är inte som om han har något annat att göra." avslutade Tonks och andades djupt.

"Och jag är säker på att Harry inte var den enda som drog in lera i slottet", påpekade Neville. "Det finns över 600 elever och det hade regnet i veckor."

"Ah, men Harry var den enda som var dum nog att stå i hallen och vänta på att fångas", skrattade Anthony.

med en snordroppe obehagligt dallrande i spetset på den uppsvällda näsan. "Brott… nersölning av slottet… Föreslaget straff…"

"Det är vid sådana här ögonblick jag önskar att du inte beskrev så bra."

"Kunde ha varit värre, en bild kunde ha varit med." kom Harrys skrattande svar.

Medan han torkade sin rinnande näsa sneglade Filch illvilligt på Harry, som med återhållen andedräkt väntade på sin dom.

"Oroa dig inte Harry." sade Remus lugnade och klämde till hans axel.

"Det kommer bara vara en straffkommendering och till skillnad från en del", sade han och sköt en blick mot lärarbordet. "Så är det en rimlig straffkommendering."

"Det var inte en straffkommendering." sade Harry och gjorde sitt bästa för att se gravallvarlig ut, något han lyckades med utmärkt. Både Remus och Sirius såg på tonåringen en aning oroligt medan McGonagall försökte komma ihåg något straff som getts till hennes lejon vid den tidpunkten. Naturligtvis så hade tvillingarna och Lee varit i farten så uppgiften var svår.

Men just som Filch satte gåspennan till pergamentet hördes det ett väldigt bang! Det kom från rummet ovanför, och braket fick petroleumlampan att skramla.

"Tre gissningar på vem som är skyldig." muttrade Neville.

"Peeves!" vrålade Filch och slängde ifrån sig gåspennan i ett utbrott av raseri. "Den här gången ska jag minsann få fast dig, ni ska du allt få!"

Parvati höjde elegant ögonbryn. "Tja, det var lägligt."

"Misstänkt." grymtade Moody. "Timingen var för exakt." muttrade han och Harry började oroa sig, han ville inte att Nick och Peeves skulle få problem, Nick hade länge varit en vän och Peeves hade under året blivit en bra bundsförvant.

Och utan att kasta en blick bakom sig på Harry rusade Filch bullersamt ut ur rummet med Mrs Norris i hälarna.

"Spring Harry, spring", skrek tvillingarna.

"Ni förstår väl vem ni pratar med, visst?" påminde Ron dem medan han skakade på huvudet åt sin bästa vän.

Sirius började slicka Harry löst på handen så att det kittlades och Harry brast ut i fnittringar.

"Vi kommer arbeta på det." lovade Sirius roade röst medan han obemärkt av de som inte visste sanningen fortsatte att "straffa" sin gudson.

"Jag gör upp för det", flämtade Harry ut sig medan han knuffade bort hunden med ett leende.

"Utan att sätta ditt liv i fara hoppas jag."

"Självklart… den här gången", svarade Harry med ett leende, hans ögon ljusa med skratt samtidigt som han kramade om "Snuffles".

Hans familj och vänner delade leenden när de hörde honom skratta så bekymmersfritt och se så glad ut, böckerna verkade göra Harry gladare och de hoppades att det skulle fortsätta

Peeves var skolans poltergeist, ett grimaserande, luftburet plågoris, som bara levde för att ställa till med Kaos och elände. Harry var inte allt för förtjust i Peeves, men just nu kunde han inre låta bli att vara tacksam för hans val av tidpunkt.

"Potter inte gilla oskyldiga Peeves?" skrockade Peeves från taket.

"Inte då nej, nu… du har lyckats fått mig att gilla dig… men du är knappast oskyldig, det är som att säga att jag aldrig hamnar i problem." fnös Harry.

Förhoppningsvis skulle Peeves narrstreck (och det lät som om han hade förstört något väldigt stort och tungt den här gången) avleda Filch från tanken på Harry och hans lerspår.

"Jag kan faktiskt se det hända… ifall Peeves gjorde något stort."

Harry, som trodde att det nog var bäst att stanna och vänta på Filch i alla fall, sjönk ner i en maläten länstol intill skrivbordet.

"Du är så hedrande." suckade Narcissa och önskade att han för en gångs skull inte var det.

Hermione gav sin vän en ursinnig blick." Inte ens jag skulle vänta på att han skulle komma tillbaka", protesterade hon.

"Som om du ens skulle vara där i första handen." fnös Ron. Harry skrattade med alla andra medan han höll ett öga på sin gudfar.

"Strunt i det, varför flydde du inte?"

"Erfarenhet. Bättre att vänta tills du fått straffet än att försöka fly och få ett ännu värre straff senare eller gången efter." kom Harrys nonchalanta svar och den glada atmosfären försvann omedelbart.

Det låg bara en enda sak på bordet förutom Harrts halvt ifyllda straffblanket: ett stort, blankt, mörkrött kuvert med silverbokstäver på framsidan. Med en hastig blick på dörren för att försäkra sig om att Filch inte var på väg tillbaka nappade Harry åt sig kuvertet och läste:

"Snokar runt bland andras saker som inte angår dig som vanligt, Potter." hånade Snape.

"Jag är nyfiken, enda sättet att få ett svar häromkring i vissa fall." kom Harrys glada svar.

"Du gör i alla fall stor nytta av din tid." fnös Remus.

KVICKTRICK

Brevkurs i magi för nybörjare

"Varför skulle han vilja ha det?" frågade Ernie förvånat medan han försökte kämpa emot ett skratt.

"Idiotiska man." grymtade Moody. "Han kan inte lära sig magi från en kurs. Det skulle vara som att försöka lära Tonks att gå utan att snubbla över något."

"HEJ!" skrek den rosahåriga auroren. Hon gjorde en grimas när hennes mentor bara lyfte ett ögonbryn.

"Men det är sant", påpekade Hermione innan hon täckte för munnen med sin hand när hon såg Tonks ansikte. "Förlåt!" pep hon. "Jag menade den del om att man inte kan lära sig magi så. Han har ingen."

"Filchs är en ynk?" frågade Neville förvånat innan han flinade. "Men det förklarar en hel del."

"Neville." förmanade Narcissa försiktigt. Hon sköt en irriterad blick mot resten av tonåringarna när de började fnittra.

Nyfiket slet han upp kuvertet och drog ut en bunt pergamentark. Med ännu fler snirkliga silverbokstäver stod det på framsidan.

Känner ni er i otakt med den moderna magins värld? Finner ni att ni kommer med ursäkter för att slippa utföra enkla trollkonster?

Har ni någonsin blivit pikad för ert bedrövliga sätt att handskas med trollstaven eller trollspöt? Det finns en lösning.

"Det finns en lösning. Vi är räddade." muttrade Lee lågt.

Kvicktrick är en helt ny, garanterat framgångsrik, lättlärd kurs som ger snabbt resultat. Hundratals häxor och trollkarlar har dragigt nytta av Kvicktrick-metoden!

"På något sätt så tvivlar jag det." mumlade Kingsley till madam Bones.

"Tänk att vi kunde undvika skolan om vi gick en kurs i Kvicktrick." suckade Ron.

"Ronald!" skrek Mrs Weasley och Hermione. "Du kommer inte hoppa av skolan." varnade hans mamma.

Madam Z. Nettles från Topsham skrivet:

"Jag hade svårt att komma ihåg orden i häxmässorna och min familj gjorde sig lustig över mina trolldrycker. Men nu, efter en kvicktrick-kurs, är jag medelpunkten på alla fester och mina vänner tigger mig om recept på min gnistersaft.

"Eftersom jag aldrig har hört talas om en sådan sak så tvivlar jag starkt att den saften finns", hånade Snape.

Häxmästare D. J. Petman från Didsbury säger: "Min hustru brukade håna mig för mina svaga besvärjelser, men efter att ha följt er fantastiska kvicktrick-kurs i bara en månad lyckades jag förvandla henne till en grymtoxe! Tack så hjärtligt mycket, kvicktrick!"

"Han tackar dem för att kunna förvandla sin hustru till en grymtoxe?" väste Fred ut genom sina skratt.

"Jag antar att man kan säga att de är en match gjord i en lada." tjöt George

"Hej, professor McGonagall, kan vi prova på det om en månad?" ropade Seamus ut men tystnade när han såg hennes ilskna blick.

Helt uppslukad bläddrade Harry igenom resten av innehållet i kuvertet. Varför i all världen vill Filch ta en kvicktrick-kurs? Betydde det att han inte var någon riktig trollkarl?

"Å, du har ingen aning." muttrade Leanne skadeglatt.

Harry höll just på att läsa "Lektion ett: Det rätta greppet om trollstaven (Några nyttiga tips)",

"Vänta, kan man hålla staven på fel sätt. Jag hade ingen aning." flämtade Lavender innan hon och Parvati brast ut i fnittringar.

när hasande steg utanför talade om för honom att Filch var på väg tillbaka. Harry stoppade hastigt ner pergamentbunten i kuvertet igen och hann precis slänga tillbaka det på bordet innan dörren öppnades.

Filch såg triumferande ut.

"Det där borttrollningsskåptet var en ytterst värdefull möbel!"

"Borttrollningsskåp?" Moody satte sig upp långsamt. "Har vi inte redan hört om ett borttrollningsskåp tidigare i boken?"

"Visst är det bara en tillfällighet?" börjar Kingsley säga.

"Jag inte att något som nämns i boken är en tillfällighet." Remus rynkade på pannan.

"Kanske så borde vi söka reda på det här skåpet snart", beslutade McGonagall med en orolig blick i ögonen.

"Jag sade ju att det fanns ett till, frågan är var det är nu. Får vi inte tag på det först så finns det chans att någon i Voldemorts styrkor tar det. Listar de ut hur det funkar har de troligen fri entré in till slottet under förutsättning att skåpet är kvar i slottet", muttrade Harry fort till sina vänner som nickade.

sade han skadeglatt till Mrs Norris. "Den här gången, min lilla sötnos, ska vi nog få Peeves körd på porten."

Hans blick föll på Harry och gled sedan snabbt vidare till kvicktrick-kuvertet, som låg en bra bit ifrån det ställe där det hade legat från början, vilket Harry upptäckte först nu när det var för sent.

"Amatörmisstag." Kommer Sirius stönade röst.

"Vänta, vänta bara." skrattade Harry medan han lutade sig emot Hermione.

"Men Harry, du vet att." George flinade

"Det bara kommer irritera Filch ännu mer." George leende var identiskt med hans tvilling.

"Man skulle kunna tro det, skulle man inte?" svarade Harry med ett självbelåtet leende och Remus såg stolt ut medan Sirius stolthet bara kunde synas ifall man tittade in i hans ögon.

Filchs blekfeta ansikte blev mörkrött. Harry förberedde sig på ett raseriutbrott. Filchs linkade fram till skrivbordet, slet till sig kuvertet och slängde ner det i en låda.

"Har du… har du läst…?" spottade han fram.

"Jag hatar dig." sade Fred när han stirrade på Harry i förverkligande.

"Hur?" stammade George. "Hur kan du göra saker så där?"

"Vad gjorde han?" Frågade Tonks förvirrat.

"Han var Harry", svarade Lee bittert medan han skakade på huvudet så hans dreadlocks studsade vilt mot hans ansikte.

"Nej", ljög Harry kvickt.

"Ja, han vet vad han ska göra, även om han inte kan ljuga." skrattade Bill och Harry kände sig irriterad, han kunde mycket väl ljuga, han ville bara inte göra det för ofta, bara när det var absolut nödvändigt.

Filchs snodde sina knotiga händer om varandra. "Om jag misstänkte at du hade läst mitt privata… inte för att det är mitt… det är för en väns räkning… det må vara hur det vill med den saken… Hur som helst… om du bara så mycket som…"

"Wow, jag förstod inte mycket av det där. Han måste sett galen ut." viskade Justin imponerat

Harry stirrade förskräckt på honom. Filch hade aldrig sett galnare ut. Ögonen var på väg att tränga ur sina hålor, det ryckte i hans ena pussiga kind och den rutiga yllehalsduken gjorde inte det hela bättre.

"Vilken vacker bild att ha i huvudet." fnös Padama.

"Nå, då så… du får väl gå då… och andas inte ett ord… inte för att… men om du inte har läst… Gå nu, för jag måste skriva rapport om Peeves… gå…"

"Tja, det var oväntat." Oliver blinkade i chock.

Dumbledore skrockade. "Jag tror inte att Filch någonsin har låtit någon gå utan straff tidigare."

"Jag upprepar. Jag hatar dig." muttrade Fred men var noga med att visa att han bara skämtade.

"Jag är så stolt. Jag skulle krama dig om jag var där. Du lyckades vända på bordet och fick reda på något som han skäms för och gjorde dessutom det omöjliga."

Harry log brett medan Remus klappade honom på ryggen. "Jag borde vara arg eftersom jag ska vara den ansvariga av oss två men det var marodör värdigt." Viskade han i Harrys öra och Harrys leende blev större.

Häpen över sin otroliga tur skyndade sig Harry ut ur kontoret, genom korridoren och tillbaka uppför trapporna. Att slippa ut från Filchs kontor utan bestraffning var nog ett slags skolrekord.

"Det är ett skolrekord. Seriöst Harry, berätta din hemlighet", stönade George avundsjukt.

"Hmm… jag vet inte, jag gillar när slottet är stående…" svarade Harry grinande. "Okej, sluta upp med hundvalpsblicken. Jag har ingen hemlighet okej, jag bara… improviserar, antar jag."

"Även ifall han bara improviserar så förtjänar det ändå att hamna i boken." muttrade Remus så tyst att ingen utan hunden bredvid honom kunde höra, innan han höjde rösten. "Det var mycket imponerande Harry, jag tvivlar att någon annan har lyckats med det." Harry började le stort när han hörde berömmet han fick.

"Harry! Harry! Fungerade det?" Nästan Huvudlöse Nick kom utsvävande ur ett klassrum. Bakom honom kunde Harry se de trasiga resterna av ett stort svart skåp med guldinläggningar som verkade ha släppts ner från en hög höjd.

"Jag övertalade Peeves att låta det braka ihop rakt ovanför Filchs knotor", sade Nick ivrigt. "Tänkte att det kunde avleda honom…"

"Det får en att undra ifall det alltid är Peeves som är skyldig", muttrade Sprout till Flitwick som nickade betänksamt.

"Var det du?" sade Harry tacksamt. "Ja då, det fungerade, jag fick inte ens strafftjänst. Tack så mycket Nick!"

Harrys glädje nedtonades något. "Jag kan inte ta hela äran för det. Jag hade hjälp."

"Och det är en av hemligheterna till att bli en stor upptågsmakare." berättade Remus högtidligt. "Ha alltid hjälp."

De följdes åt genom korridoren. Harry lade märke till att Nästan Huvudlöse Nick fortfarande höll sir Patricks brev i handen.

"Jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa dig med De huvudlöse jägarna", sade Harry.

Spökena i salen log, Harry hade alla deras respekt, de brukade alltid försöka hjälpa eleverna ur knipa men det var inte många som frågade om de kunde göra något i gengäld, visst det fanns några individer men de flesta sade ändå bara tack.

Nästan Huvudlöse Nick tvärstannade, och Harry gick rakt igenom honom. Han önskade att han inte hade gjort det, det var som att kliva genom en iskall dusch.

Harry såg sig om förvirrat när han ännu en gång fick samma känsla av att fått en iskall hink med vatten av sig, han kunde inte förstå det. Inget spöke hade nuddat honom.

"Men det finns faktiskt nånting du kan göra för mig", sade Nick upphetsat. "Harry, skulle det vara för mycket att be om… men nej, du skulle inte vilja…"

"Jo, det är ett sätt att få Harrys uppmärksamhet. Han är för nyfiken för att låta det gå." fnös Dean.

"Vad då?" frågade Harry.

"Jo, på allhelgonaaftonen i år är det femhundraårsdagen av min dödsdag", sade Nästan Huvudlöse Nick och sträckte upp sig med värdig min.

"En mycket viktig händelse." sade Ravenclaws spöke med ett leende.

"Ett halvt sekel." sade Tracy imponerat. "Jag satsar att det var en sjuhelvetes fest."

"Det var en av de största som någonsin har hållits på Hogwarts." informerade blodiga baronen.

"Jaså", sade Harry som inte var säker på om han skulle vara ledsen eller glad ut över det. "Det var värst."

"Jag ska fest nere i den största fängelsehålan. Vänner till mig kommer hit från hela landet för att vara med på festen. Det skulle vara en sådan ära för mig om du ville delta. Ron Weasley och Hermione Granger skulle förstås också vara hjärtligt välkomna, men ni vill väl hellre gå på skolfesten, antar jag?" Han såg på Harry med spänd förväntan.

"Jag kanske borde ha sagt det lite annorlunda." funderade Nick. "På sättet som jag sade det gav jag honom knappt någon chans att tacka nej."

"Oroa dig inte Nick, jag hade tackat jag oavsett hur du hade sagt det."

"Nej", skyndade sig Harry att säga, "Jag kommer gärna…"

"Min käre gosse! Självaste Harry Potter, på min dödsdagsfest! Och tror du att du kan…", han tvekade med upphetsad min, "… att du möjligtvisst kan nämna för sir Patrick hur oerhört fruktansvärd och skrämmande du tycker att jag är?"

"Um, Nick… du är inte så skrämmande. Jag är ganska säker att Patrick kommer kunna genomskåda det, trots att han är en idiot." sade Lavender tyst och Nick började skratta.

"Å jag vet. Men jag var väldigt angelägen om att få gå med och trodde att Harrys ord då skulle kunna hjälpa mig."

"Ja, ja, självfallet", sade Harry.

Nästan Huvudlöse Nick strålade mot honom

"En dödsdagsfest?" sade Hermione entusiastiskt, när Harry äntligen hade bytt om och kommit ner till henne och Ron i sällskapsrummet. "Jag slår vad om att det inte är många som kan skryta med att ha varit på en sådan fest – det ska bli jättespännande!"

"Nej, inte många människor alls." Instämde McGonagall. "Faktum är att jag skulle säga att det var femtio år hade gått sedan man ens haft en fest på Hogwarts."

Gyllene trion såg på varandra, alla tre tänkande om att Dolder troligen hade deltagit i festen.

"Varför skulle någon vilka fira sin egen dödsdag?" sade Ron, som bara var halvvägs genom sin trolldrycksläxa och på vresigt humör. "Jag tycker det låter hemskt deprimerande…"

"Jag skulle tro att för spökena är det en möjlighet att träffa och fira med sina bekanta, samma sak som vi gör när någon fyller år." informerade Daphne.

"Men för en människa så är det ganska deprimerande." sköt Ron tillbaka.

Regnet piskade fortfarande emot fönstren, som nu var bläcksvarta, men inomhus såg allting ljust och hemtrevligt ut. Skenet från brasan spred sin varma glöd över de många mjuka fåtöljerna där folk satt och läste, pratade, gjorde läxor, eller som i Fred och Georges Weasleys fall, försökte ta reda på vad som skulle hända om man utfodrade en eldsalamander med Filibusters fyrverkeripjäser.

Charlie satte sig upp långsamt. "Ni gjorde vad?" frågade han i en hård röst och hans ögon blixtrade.

Tvillingarna betraktade sin bror försiktigt. "Bara ett experiment. Lite roligt faktiskt. Det skadade honom inte ens", stammade de fram nervöst.

Fred hade "räddat" den lysande brandgula eldödlan från en lektion i skötseln av magiska djur, och den låg nu och pyrde lätt på ett bord omgivet av en klunga nyfikna elever. Harry skulle just berätta för Ron och Hermione om Filch och kvicktrick-kursen när eldsalamandern plötsligt slungades upp i luften och under knastar och brak, medan gnistorna flög från den då den häftigt virvlade omkring i rummet.

Charlie ställde sig upp långsamt och slog till sina bröder över huvudet.

"Jag kan inte tro er." spottade han ut. "Elakt, ingen uppskattning för andra varelser, ni är inte bättre än mobbare."

"Å de är mycket bättre än mobbare Charlie, och du vet inte ens hela bakgrunden. Ta reda på all fakta innan du antar saker." försvarade Harry dem snabbt medan han blängde på den äldre mannen. Charlie vände sig emot tvillingarna som hade små leenden på läpparna.

"Vi forskade faktiskt lite först." försäkrade Fred. "Pratade med Hagrid bland annat om det, han sade att de skulle vara helt immuna emot det."

"Vi pratade också med professor Kettleburg för att få mer information. Båda två sade samma sak att de i teorin inte skulle skadas."

Åsynen av Percy som vrålade sig hes åt Fred och George, det praktfulla uppbådet av orangeröda fyrverkeristjärnor som sprutade ur eldsalamanderns mun och dess slutliga flykt in i den öppna brasan med åtföljande explosioner fick Harry att glömma både Filch och hans kvicktrick-kuvert.

"Förvånande att det är han som klagar och skriker." fnös Bill.

"För att vara rättvis så förtjänade vi det. Vi förväntade oss inte att den skulle få så mycket kraft av fyrverkeripjäsen att den skulle kunna flyga någon meter och därav träffa några klasskamrater i ansiktet."

"Ni gjorde vad?" utbrast Charlie ilsket.

"Det var en olyckshändelse, och vi gjorde upp för det. Ingen blev skadad allvarligt, visst någon förlorade sina ögonbryn men det var det." protesterade George.

"Plus, de varnade för att den kunde spruta stjärnor innan. Vi tog alla chansen", tillade Leanne hjälpsamt.

"Det var väldigt imponerande alltihop." mumlade Harry.

"Det låter som det. Varför gör aldrig vi sådana saker?"

"För att vi är partyhuset och de modiga?" föreslog Dennis till Susan.

När Allhelgonaaftonen väl var inne, ångrade Harry nästan sitt förhastade löfte att gå på dödsdagsfesten. Resten av skolan såg glatt fram mot sin allhelgonafest.

"Det förklarar varför ni inte verkade lika glada över festen." funderade Nathalie, en sjätteårselev.

"Det var inte enda anledningen till att jag inte såg fram emot det." tänkte Harry en aning sorgset men var noga med att inte låta någon känsla visas i ansiktet.

Stora salen hade dekorerats med de vanliga levande fladdermössen, Hagrids jättepumpor hade urholkats och skurits ut till lyktor stora nog för tre man att sitta inuti, och det gick rykten om att Dumbledore hade bokat en trupp dansande skelett till kvällens underhållning.

"Det var bara ett löfte." informerade Neville dem. "Festen var inget speciellt, bara en vanlig fest."

"Men det var en fest", stönade Ron.

"Ett löfte är ett löfte", påminde Hermione strängt Harry. "Du sa att du skulle gå på dödsdagsfesten."

"Jag tänkte inte bryta mitt löfte." protesterade Harry, dessutom så föredrog jag dödsdagsfesten, tillade han tyst.

"Ja, men du pratade om festen så mycket, det gav mig känslan att du funderade på det", protesterade Hermione.

Så klockan sju på kvällen vandrade Harry, Ron och Hermione raka vägen förbi dörröppningen till den fullpackade stora salen, som lyste inbjudande med guldtallrikar och levande ljus, och styrde istället stegen mot fängelsehålorna.

"Det var hårt", mumlade Ron. "Att behöva gå ifrån det roliga."

"Och maten." retades Harry en aning halvhjärtat.

"Jo, jag är säker på att det finns mat precis som på festen." sade Mrs Weasley oroligt.

"Mamma, Nick bjöd förmodligen hundratals spöken och bara tre personer som faktiskt äter. Tror du att det kommer att finnas mat där?" frågade Bill.

"Åh, det fanns mat." svarade Harry med ett leende.

Ron gjorde en grimas åt sin vän. "Jag önskar verkligen att det inte hade varit det." stönade han.

Gången som ledde till Nästan Huvudlöse Nicks fest hade också kantats med levande ljus, men effekten var långt ifrån munter. Det var långa, smala, kolsvarta vaxljus, som brann med en svag blå låga och kastade ett dunkelt, spöklikt ljus över deras ansikten, allt i allt så matchade det Harrys humör ganska perfekt.

"Vad menar du med det Harry?"

"Jag mådde inte så bra, huvudvärk och sådant du vet."

"Åh, Harry. Varför sade du inget? Ifall du hade sagt att du mådde dåligt så hade vi kunnat hälsa det, jag är säker på att Nick skulle ha förstått." jämrade sig Hermione.

"Det var inget. Oroa dig inte, det var tre år sen."

Temperaturen sjönk för varje steg de tog. Harry röst till och drog klädnaden tätare omkring sig.

Precis som i boken drog Harry sin klädnad tätare omkring sig, han kunde inte förstå varför han kände sig så kall, kanske håller jag på att bli sjuk trots allt, funderade han tyst.

"Åh kära nån. Ni kommer frysa." plågade Mrs Weasley och började gilla festen allt mindre ju mer hon hörde.

"Det var dumt av oss egentligen", muttrade Hermione. "Alla dessa spöken och i fängelsehålorna dessutom", hon skakade på huvudet.

Sedan hördes ett ljud som lät som om tusen fingernaglar skrapade mot en jättelik svart tavla.

Remus ryckte till och bleknade en aning. "Det måste ha varit som tortyr." stönar han.

"Lite grann, och då har vi inte ens lika bra hörsel som du", muttrade Harry till honom.

"Ska det där föreställa musik?" viskade Ron.

"Någon dag ska jag presentera dem för mugglarmusik." stönade Dean.

De rundade ett hörn och fick se Nästan Huvudlöse Nick stå i en dörröppning med svarta sammetsdraperier. "Kära vänner, välkomna, välkomna", sade han med sorgfylld stämma. "Det glädjer mig innerligt att ni kunde komma…" han svepte av sig sin fjäderprydda hatt och följde dem bugande in.

"Det är ett tecken på en bra värd, att han hälsar alla sina vänner välkomna så", mumlade Narcissa.

De möttes av en otrolig syn. Fängelsehålan var fylld av hundratals pärlvita, genomskinliga varelser, av vilka de flesta svävade omkring ute på det fullpackade dansgolvet, valsande till det fasansfulla, vitnande ljudet från en trettiomannaorkester som spelade på sågblad uppe på en estrad klädd i svart. En väldig ljuskrona i taket lyste med ett midnattsblått sken från sina mängder av svarta vaxljus. Andetagen immade ur munnen på dem, det var som att kliva in i ett frysskåp.

"Wow," sade Ginny. "Det låter så coolt men även hemskt på samma gång."

Harry ryckte på axlarna. "Det sammanfattar det hela ganska bra." svarade han medan han gnuggade ihop sina händer för att få upp värmen.

"Ska vi se oss omkring lite?" föreslog Harry, som gärna ville värma upp fötterna.

"Vi måste se upp så att vi inte går rakt igenom någon", sade Ron nervöst, och de började gå utmed kanten av dansgolvet.

"Vilket var helt omöjligt." klagade Ron. "Det var så många av dem och de rörde sig hela tiden."

"De uppskattade era försök trots att ni inte kunde undvika det hela tiden." informerade Nick dem.

De passerade en grupp dystra nunnor, en trashank i kedjor, och även Tjocke munkbrodern, Hufflepuffs gemytliga husspöke, som stod och pratade med en riddare som hade en pil genom huvudet.

"Det var John, han var en nära vän medan vi levde." sade Tjocka munkbrodern till Rose Zeller efter att ha sett hennes nyfikna blick.

Harry blev inte förvånad när han såg att de andra spökena höll sig på avstånd från Blodiga Baronen, en utmärglad, stirrande Slytherinvålnad täckt av silverskimrande blodfläckar.

"Å nej!" utbrast Hermione och stannade tvärt. "Vänd tillbaka, vänd tillbaka, jag vill inte tala med Missnöjda Myrtle…"

Nästan alla kvinnorna i salen stönade. "Vem är hon?" frågade Bill med höjt ögonbryn. Även hans mamma hade ett irriterat ansiktsuttryck vid nämnandet av det namnet.

"Ett av de mest irriterande spökena i slottet." svarade Charlie.

"Hemsöker flickornas toalett", avslutade Oliver för sin gamla lagkapten.

"Hur känner ni till henne?" frågade Susan med ett svagt leende.

"Min bästa vän var en flicka." svarade Charlie och kastade en blick mot Tonks. "Som insisterade på att prata om tjejsaker."

"Om jag behövde lyssna på dig prata om drakar kan du åtminstone lyssna på saker som jag behövde prata om." svarade den nu blåhåriga kvinnan.

"Gryffindors speciella kvällar." svarade Oliver enkelt.

"Varför skulle hon hemsöka en toalett?" frågade Kingsley och styrde tillbaka samtalet till spöket.

Harry gjorde en grimas. "Hon har en bra anledning och det är inte det enda stället hon spökar på." han flinade när han så på alla prefekter i rummet. "Hon är lite av en pervers person."

Remus ögonbryn höjdes. "Hur skulle du veta det?" frågade han oroligt.

"Fjärde året, ett ägg, en sjöjungfru och bubblor." svarade han mystiskt och Katie började fnissa.

"Jag hatar gåtor." kom Sirius suckande röst.

"Vem?" sade Harry då de snabbt drog sig tillbaka.

"Hon spökar på flicktoaletten på första våningen", sade Hermione.

"Spökar hon på en toalett?"

"Det var vår reaktion med." fnös Oliver och pekade på sig, tvillingarna och Lee.

"Ja. Den har varit ur funktion hela året för hon får ideliga raserianfall och ställer till med översvämningar där. Jag brukar i alla fall aldrig gå in där om jag kan slippa. Det är hemskt att gå på toa och ha henne snyftande och jämrande alldeles intill sig…"

"Varför ens försöka det?" ifrågasatte Dean.

"Det var en gång. Innan jag visste om att hon existerade." svarade Hermione rodnande.

"Plus så är det badrummet det som ligger närmast de flesta klassrum." påpekade Padma.

"Myrtle är faktiskt ganska trevlig när man lär känna henne." informerade Luna. "Hon vet en hel del hemligheter om slottet och vad som händer i det." tillade hon och gyllene trion tittade på varandra i larm.

"Exakt vad har hon berättat för dig?"

"Oroa dig inte Harry, Ron, Mione, hon gillar er och säger inte ett ord om vad ni håller på med till någon. Hon verkar verkligen gilla er, speciellt dig Harry." svarade Luna drömmande. "Hon saknar att ha er i närheten." sade hon sen mystiskt.

"Titta, där finns det mat!" sade Ron. Borta i andra änden på fängelsehålan stod ett långt bord, också det klätt med svart sammet. De närmade sig ivrigt, men i nästa ögonblick stannade de förfärat upp. Lukten var vidrig, och fick dem att börja må illa.

Harry svalde obekvämt när han började få känslan av att vara tvungen att spy, det var något skumt så pågick här.

Stora ruttna fiskar låg upplagda på stiliga silverfat. Kakor, som var brända och svarta med sot, serverades i stora högar på små fina tallrikar. Där fanns en jättelik portion fårpölsa som kryllade av maskar, en tjock skiva ost med ett pälstäcke av grönt mögel

"Det är slöseri med god mat." sade Bill i avsmak och slöt ögonen medan han rynkade näsan.

"Hemskt." kved Fred.

"Äckligt." gnällde George. De båda höll sig för sina magar och såg svagt gröna ut medan Ginny klappade dem tröstande på ryggen.

"Urgh, och ni åt inte innan ni gick dit, eller hur." insåg Tonks

Och sist men inte minst en enorm grå tårta i form av en gravsten med en inskription i tjäraktig glasyr.

Sir Nicholas de Mimsy-Porpington

Död den 31 oktober 1492

"Jag borde kanske ha tänkt på att fixa något åt er."

"Det var bra Nick, vi tvivlar att vi hade kunnat ätit det efter att ha känt den lukten." sade Hermione ursäktande.

Harry såg förbluffat på medan en fetlagd vålnad gick fram till bordet, böjde sig djupt ner och gick tvärs igenom det med munnen så vitt uppspärrad att den passerade genom en av de stinkande laxarna.

Lisa Turpin fnyste när hon föreställde sig det i sitt huvud.

"Kan du känna smaken av laxen, om du går rakt igenom den på det där viset?" frågade Harry.

"Nästan", sade vålnaden sorgmodigt och svävade iväg.

"De slösar mat sådär och de kan inte ens känna smaken av det?" frågade Charlie och såg rasande ut. "Jag är ute. Inte en chans att jag blir ett spöke."

"Om att kunna äta skulle vara ett krav så skulle antagligen två tredjedelar i den här salen strunta i att bli ett spöke." påpekar Narcissa roat.

"Att leva i femhundra år utan att äta? Nej tack." kom Neville överens med Charlie.

"Jag vet inte." kom Sirius tysta röst. "Jag kan vara villig att vara ett spöke, om det är det enda sättet för mig att kunna hålla koll på Harry."

"Men du kan inte dö." ropade Harry chock och hans arm tog ett stadigt tag i hans gudfars päls.

"Planerar inte att göra det." lugnade den äldre mannen, medan han önskade att han kunde ge tonåringen en kram. "Men om något händer så planerar jag att hålla mig i närheten."

Flera av de vuxna utbytte berörda blickar. Om något skulle hända med mannen så skulle Harry bli förkrossad. Ännu mer nu när deras band bara blev starkare ju mer de läste, det var tydligt för alla.

"Kan ett spöke ge utegångsförbud?" frågade Ron och förde ett litet leende till Harrys läppar, även om hans vän vägrade släppa taget om sin gudfar.

"Jag är säker på att de låter den ruttna för att den ska få en starkare arom." sade Hermione sakkunnigt och höll sig för näsan medan hon lutade sig närmare för att titta på den halvt upplästa fårpölsan.

"Varför skulle du luta dig närmare?" frågade Lavender i avsmak. "Det är ruttnad mat." Hermione ryckte på axlarna men kom inte med något svar.

"Kan vi inte gå vidare? Jag håller på att kräkas", sade Ron.

Men de hade knappt hunnit vända om förrän en pytteliten man plötsligt kom framsusande från en plats under bordet och stannade mitt i luften framför dem.

"Hej, Peeves." sade Harry försiktigt,

"Jag är förvånad att han blev inbjuden." sade Vaneza och tittade upp från boken.

"Sedan när har den där jävla poltergeisten någonsin väntat på en inbjudan?" mullrade Moody. "Han går dit han vill, vill han så kommer han."

"Så sant." suckade Nick. "Jag hade bjudit in Peeves, mest för att han kanske skulle dra ner på sina upptåg då.

"Du, tack för att hjälpa mig ur knippan tidigare. Jag uppskattar det." Harry ignorerade de nyfikna blickarna från sina vänner och betraktade poltergeisten som såg förvånad ut innan hans vanliga ansikte föll på plats.

"Peeves blir sällan tackad. Bara marodörer och Weasleyingarna innan." skrockade Peeves medan han kastade suddigum mot DA som gjorde sitt bästa för att ducka.

"Weasleyingarna?" frågade Parvati roat.

"Troligen Fred och George." svarade Ron lika roat.

I motsats till spökena runt dem var Poltergeisten Peeves inte det minsta blek och genomskinlig. Han var iförd en skrikigt orange pappershatt, en roterande fluga och ett brett grin i sitt elaka ansikte.

"Lägg till en stor näsa och krulligt hår och han ska spela en elak clown." fnös Ernie och Peeves ansikte lös upp så stort att alla lärare började stöna och befara det värsta.

"Nåt att knapra på?" sade han med sliskig stämma och räckte fram en skål jordnötter täckta med et lager av mögelsvamp.

"Nej tack", sade Hermione.

"Jag hörde att ni pratade om Myrtle", sade Peeves med spelande ögon. "Ni var riktigt stygga mot stackars Myrtle." Han drog ett djupt andetag oh vrålade. "Hallå! Myrtle!"

"Urgh, varför måste han alltid ställa till med bråk?" stönade Sirius.

"Kanske för att han har uppmuntras så mycket i det förflutna." bet McGonagall av och gav tvillingarna och marodörerna stränga blickar.

"Å nej, Peeves, tala inte om för henne vad jag sa, för då skulle hon bli väldigt ledsen", viskade Hermione förtvivlat. "Jag har absolut inget emot henne… Öh… hej, Myrtle."

Ett kortvuxet litet flickspöke hade kommit framsvävande. Hon var ganska tjock och hade det surmulnaste ansikte Harry någonsin hade sett, till hälften dolt bakom stripigt hår och tjocka, pärlvita glasögon.

"Det är en bra beskrivning av henne. Mitt på pricken faktiskt." funderade Alicia.

"Vad är det?" sade hon buttert.

"Hur står det till, Myrtle?" sade Hermione i en falskt glättig ton. "Det var trevligt att träffa din någon annanstans än på toaletten."

Myrtle fnös.

"Hon kanske inte är det gladaste spöke men hon kan alltid genomskåda en lögn." fnös Lavender.

"Hermione pratade just om dig…", sade Peeves lömskt i örat på Myrtle.

"Jag sa bara… jag sa att jag tyckte du såg söt ut ikväll." sade Hermione och blängde på Peeves.

Myrtle glodde misstänksamt på Hermione. "Du driver bara med mig", sade hon och silverfärgade tårar vällde hastigt upp i hennes genomskinliga ögon.

"Det är egentligen synd om henne. Många gör narr av henne men hon valde inte sitt utseende." suckade Luna, hon hatade att höra om när hennes vänner var upprörda.

"Nej, absolut inte. På hedersord. Sa jag inte nyss att Myrtle såg så söt ut?" sade Hermione och stack en vass armbåge i revbenen på både Harry och Ron, som stod på var sin sida om henne, Harry undanhöll en flämtning, hans revben var fortfarande inte läkta helt och hållet och smärtan kom nu tillbaka, en blick runt om kring sig för att försäkra sig att ingen sett något och ett falskt leende och ingen kunde ana att han hade ont.

Harry undanhöll en flämtning när en skärande smärta for genom bröstet och hans hand flög automatiskt upp för att känna på vänstra sidan av sitt bröst, tryckte till löst och gjorde en grimas när han kände hur det gjorde ont. Något var definitivt fel och han började ana vad det var.

"Oh herre gud, skadade jag dig. Harry varför sade du inget?" flämtade Hermione, omedveten om sin väns problem. "Och vad menar du med att det inte var läkt helt och hållet." Harry svarade inte, allt för upptagen med att tänka över vad som pågick.

"Jag antar att han inte ville att någon skulle veta att han hade ont, boken gjorde det ganska uppenbart… och sade inte Harry att han samlat på sin ett par skador när han ramlade ner för trappan, han kanske skadade revbenen då med…" föreslog Leanne tveksamt, hon trodde själv inte på att det var där skadorna kom ifrån men det fanns inga bevis från att de kom någon annanstans ifrån.

"Jovisst…"

"Det sa hon…"

"Ljug inte för mig", snyftade Myrtle, och nu strömmade tårarna nerför kinderna på henne, medan Peeves skrockade glatt bakom hennes axel. "Tror ni inte att jag vet vad folk kallar mig bakom min rygg? Tjocka Myrtle! Fula Myrtle" Ömkliga, gnällande, missnöjda Myrtle!"

"Var det före eller efter att hon dog?" frågade Bill roat.

"William, det var oförskämt." skällde Mrs Weasley och stirrade på sin äldsta son.

"Ah, kom igen mamma, det var bara en enkel fråga." han gav henne sitt bästa leende.

"Hmm, jag hoppas verkligen att du inte får en chans att fråga henne." klagade hon innan hon vände sig emot tvillingarna. "Och ni två skulle inte våga!"

"Du glömde 'finniga'", väste Peeves i örat på henne.

Missnöjda Myrtle bröt ut i förtvivlade snyftningar och flydde från fängelsehålan. Peeves for iväg efter henne. Bombarderade henne med mögliga jordnötter och skrek: "Finniga Myrtle! Finniga Myrtle!"

"Peeves behöver lära att sig när han går för långt." suckade Tonks ilsket, hon kanske inte gillade Myrtle men Peeves behövde inte reta henne när hon redan var upprörd.

"Kära nån då", sade Hermione sorgset.

Nästan Huvudlöse Nick kom nu svävande emot dem genom vimlet av gäster. "Har ni trevligt?"

"Nej, de har de inte." sade Sirius bestämt. "De är kalla, hungriga och uttråkade." han betraktade oroligt sin gudson. Grabben hade varit alldeles för tyst de senaste minuterna.

"O ja", ljög de.

"Det är ingen dålig anslutning av gäster", sade Nästan Huvudlöse Nick stolt. "Vita frun kom ända bortifrån Kent… Oj då, det är nästan dags för mitt tal, det är bäst att jag går och säger till orkestern…"

"Å, det här kan bli spännande." sade Susan upphetsat och de tre andra husspökena log en aning sorgset, Nick fick aldrig sin chans at hålla sitt tal.

Men i samma ögonblick upphörde musikerna att spela och vände sig om i sina stolar. Alla andra tystnade också och såg sig upphetsat omkring då ett jakthorn ljöd i fängelsehålan.

"Å ja, naturligtvis. Nu börjas det igen", sade Nästan Huvudlöse Nick bittert

"Om han är så bitter, varför bjuda in dem?" frågade Narcissa.

"Jag tror att han hoppades… att om han visar hur viktig han är så skulle de ändra sin uppfattning om honom, och låta honom bli medlem." förklarade Remus sakta.

Hon stirrade bara på honom förbittrat. "Men han är inte huvudlös." påpekade hon igen.

"Och ytterligare igen så är jag fortfarande här." kom Nicks roade röst bakom dem, och Narcissa började rodna medan Remus bara log emot honom.

Ett tiotal spökhästar kom dånande in genom väggen i fängelsehålan, var och en med en huvudlös ryttare i sadeln. Det församlade sällskapet applåderade häftigt. Harry började också klappa händerna, men upphörde hastigt då han såg Nicks ansiktsuttryck.

"Det var väldigt vänligt av honom, att sluta bara för att hans vän inte gillade det", mumlade Ravenclaws spöke till tjocke munkbrodern.

Hästarna galopperade in på mitten av dansgolvet, där de stegrade sig och kastade med huvudet då ryttarna höll in dem. En väldig vålnad i täten, med sitt skäggiga huvud under armen, blåste ännu en gång i hornet, varefter han svingade sig ner från hästen och lyfte huvudet högt upp i luften så att han kunde titta ut över mängden (alla skrattade).

"Det är ganska häftigt att titta på." sade Charlie. "Jag gick till en av deras shower för ett par år sedan."

"Verkligen, jag har alltid velat gå men aldrig fått chansen." sade Dennis upphetsat.

Sedan stegade han fram till Nästan Huvudlöse Nick medan han klämde tillbaka huvudet på halsen. "Nick!" brummade han. "Hur står det till? Hänger huvudet fortfarande med?"

"Ja, han kunde ha vara lite mer artig. Han är en gäst trots allt." muttrade Mrs Weasley irriterat.

Han gav till ett hjärtligt gapskratt och klappade Nästan Huvudlöse Nick på axeln.

"Välkommen Patrick." sade Nick stelt.

"Oj, finns det levande varelser här!" utbrast sir Patrick då han fick syn på Harry, Ron och Hermione. Han tog ett jättehögt skutt av spelad förvåning, så att huvudet trillade av igen (gästerna tjöt av skratt).

"Jag såg ärligt inte vad som var så roligt i det… är det något skämt som spöken har?" frågade Ron och blodige baronen skakade på huvudet i svar.

"Mycket roligt", sade Nästan Huvudlöse Nick dystert.

"Bry er inte om Nick!" ropade sir Patricks huvud nerifrån golvet. "Han är fortfarande upprörd över att vi inte låter honom vara med i jaktsällskapet! Men titta hur han ser ut, det går ju bara inte för sig…"

"Okej, det där är rent ut sagt oförskämt." fräste Angelina.

Nick sände Harry en menande blick, och Harry skyndade sig att säga: "Jag tycker att Nick är väldigt… skrämmande och… ähum mycket…"

"Åh, kom igen Harry, det där var ganska lamt." Sade Neville och chockade de som inte var hans närmre vänner. Harry vände på huvudet för att blänga på sin vän men förblev tyst.

"HA!" skrek sir Patricks huvud. "Jag slår vad om att det är något han själv har bett dig att säga!"

"Får jag be om allas uppmärksamhet, för nu är det dags för mitt tal!" sade Nästan Huvudlöse Nick med hög röst och stegade fram mot podiet, där han trädde in i ett isblått strålkastarljus.

"Det såg väldigt imponerande ut. Det drog automatiskt till sig alla blickar mot dig." sade Hermione leende medan hon funderade på hur man skulle kunna återskapa det.

"Mina djupt begråtna avlidna damer och herrar. Det är mig en stor sorg…"

Men ingen hörde mycket mer. Sir Patrick och resten av De huvudlösa jägarna hade just påbörjat en huvudpolomatch nere på golvet och alla gästerna vände sig om för att titta på. Nästan Huvudlöse Nick försökte förgäves fånga sina åhörares uppmärksamhet igen, men gav upp då sir Patricks huvud kom flygande förbi honom under jubel och höga hejarop.

"Vilka idioter." skrek Katie ilsket och de flesta i salen instämde med henne.

"Det där var hans stora dag. De behövde inte förstöra det så där." sade Tonks ilsket.

"Nick, jag vill gärna prata med dig sen." McGonagall rynkade på pannan. "Du borde verkligen inte ha utsatts för sådant åtlöje."

Harry frös väldigt nu, för att inte tala om hur hungrig han var.

"Jag står inte ut med mycket mer av det här", mumlade Ron med skallrande tänder, då orkestern gnisslade i gång igen och spökena åter svävade ut på dansgolvet.

"Ja, vi går." instämde Harry

"Bra. Stick till köket och låt husalferna mata dig."

"Eller festen, om ni hinner i tid." påpekade Remus medan han hoppades att tonåringen skulle få i sig något att äta.

innan han kastade en blick bakåt och frös när han såg Nästan Huvudlöse Nick titta sorgset på sina gäster, i en kort sekund tvekade han innan han bestämde sig. "Vänta här, det är en sak jag måste göra först." Innan de hann protestera hade han rusat över till spöket.

"Uhu, Harry har fått en ide och någon kommer inte gilla resultat av det." flämtade Lee ut med ett brett leende.

"Nick. Kan du göra mig en tjänst och få orkestern att vara tyst en stund?"

"Självklart unge Harry, men varför?" frågade spöket dystert innan han meddelade sin orkester som genast stoppade. Harry log när alla stannade upp och vände sig emot honom och Nick.

"Åh, det här kommer vara bra." flinade tvillingarna medan de gned händerna i förväntan.

"Jag ville bara säga några få ord. Sir Patrick, du hade rätt, Nick bad mig att säga de orden och jag gick med på det för han är en vän, men jag inser nu att han är fruktansvärd och skrämmande. Den som skulle halshugga honom måste ha varit livrädd när det krävdes 45 hugg mot halsen för att döda honom, och även då så vägrade sig Nick att ge sig och halshuggningen misslyckades. Ifall det inte är skrämmande vet jag inte vad som är det." Harrys röst var stark och bar ut till varje hörn av fängelsehålan, han visste att lite av vad han sagt inte var sant, men det var inte viktigt nu.

"Harry lyckades effektivt göra alla i rummet mållösa, något jag trodde var omöjligt när det gällde Patrick." frustade Ravenclaws spöke ut mellan sina skratt när hon fick återuppleva händelsen.

"Harry. Vad vill du komma med det här?" väste Nästan Huvudlöse Nick, men hans röst var tacksam.

"Klart jag var tacksam. Han stod upp för mig när ingen annan vågade. En sann Gryffindor är han minsann", utbrast Nick en aning stolt.

"Ni är idioter, ni är här för att fira honom, men när han ska hålla sitt tal ignorerar ni honom för vad, ett par idioter som leker med sina egna huvuden? Vad är så speciellt med det? Jag vet att Nick har nekats att få gå med i jaktsällskapet, men varför? Nick är ett unikt spöke och jag tror mer att Sir Patrick är rädd att Nick ska sno strålkastarljuset från honom. Tro vad ni vill, det är inte mitt problem men så som ni uppför er nu så förtjänar ni inte Nick som vän. Tack för ikväll, ni har varit en underbar publik."

"Kanske så behöver vi inte prata trots all Nick. Det verkar som om Mr Potter skötte situation helt okej." sade McGonagall med ett leende och gav sin elev en stolt blick.

"Harry, det där var briljant, och din avslutning. Helt otroligt." viskade Remus och Harry log en aning innan han vinkade åt Vaneza att fortsätta läsa.

"Efter Harrys tal så har Nick inte ansökt om att få gå med jaktsällskapet en ända gång." informerade Ravenclaws spöke med ett leende.

Med de orden backade han bakåt mot dörren med sina vänner medan de nickade och log mot alla som tittade på dem, innan de skyndade sig ut. Ett par minuter senare var de på väg tillbaka upp genom gången med de svarta vaxljusen.

"Harry, vad var det där med talet och tack för ikväll, ni har varit en underbar publik?" fnittrade Hermione.

"Det var otroligt, Patrick tappade sitt huvud av misstag för att han var så chockad." fnittrade Hermione igen.

"Jo, alla var så oförskämda mot Nick. Ska inte den här kvällen handla om honom? Sir Patrick och hans sällskap förstörde med flit Nicks kväll och jag kunde inte hålla tyst, när det gäller min avslutande replik så såg jag det på tv och har alltid velat säga det själv men jag har aldrig fått ett tillfälle tidigare."

"Bra jobbat Harry. jag är stolt över hur du stod upp för din vän."

"De kanske inte har ätit upp hela efterrätten än." sade Ron hopfullt när deras magar vrålade av hunger, och gick hoppfullt mot trappan till ingångshallen.

Och det var då Harry hörde det.

"…Sarga… slita sönder… döda…"

Sirius tryckte sig närmare Harry medan han försökte skymma honom från nyfikna blickar.

"Det är tillbaka." sade han i onödan.

Remus kisade med ögon i koncentration, medan Ginny kröp in i tvillingarnas armar. Bill och Charlie såg förvirrat mellan henne och pojken som överlevde.

Det var samma röst, samma iskalla, mordlystna röst som han hade hört inne i Lockmans kontor.

"Påminn mig inte om det." fräste Alicia, hon var fortfarande förbannad över vad Lockman hade försökt.

Han snubblade till och stannade, gick tätt intill stenväggen och lade örat mot den. Han lyssnade intensivt medan han såg sig omkring och kikade upp och ner genom den dunkla gången.

"Antingen stannar du där eller går tillbaka till festen." befallde Sirius och alla gav pergamentet blickar av misstro.

"Tror du verkligen att det kommer hända?" sade Oliver släpigt.

"Jo, jag var tvungen att försöka." kom svaret medan han blängde på pojken han försökte skymma från de många nyfikna blickarna.

"Harry, vad håller du…?"

"Det är den där rösten igen. Var tyst ett ögonblick…"

"…Såå hungrig… så länge…"

"Lyssna!" sade Harry enträget, och Ron och Hermione stannade som fastvuxna och betraktade honom.

"…Döda… dags att döda…"

"Dödar den?" frågade Bill. Han hatade att vara utomlands och inte få nyheter medan han utforskade gravar.

"Inte den här gången." svarade Hermione mjukt, och alla frös till. Professorerna gav henne en förvirrad blick innan de vände sig emot rektorn.

Rösten blev allt svagare. Harry var säker på att den rörde sig bort, röde sig uppåt. En blandning av rädsla och spänning grep honom då han stirrade upp mot det mörka taket.

"Jag klandrar dig inte, jag skulle vara skiträdd om jag hörde någon säga att den ska döda", sade Lavender med en rysning.

Hur kunde den röra sig uppåt? Var det en vålnad, som inte lät sig hejdas av tjocka stentak?

"Jag tvivlar på det. Någon borde veta om det redan i så fall", funderade Roger Davies.

"Den här vägen!" ropade han och började springa uppför trappan och vidare ut i ingångshallen. Men där ute kunde man inte hoppas på att höra någonting, för sorlet och stojet från allhelgonafesten ekade ut ur stora salen. Harry rusade uppför marmortrappan till första våningen med Ron och Hermione klampande efter sig.

"Det är det. Du kommer inte att springa efter något när du inte vet vad det är i fortsättningen. Speciellt inte när det pratar om att döda." sade Sirius strängt medan Remus kittlade Harry som i form av bestraffning,

"Okej, okej. Jag fattar." tjöt Harry medan han försökte undkomma Remus armar.

"Du lovar att inte fortsätta jag efter monster."

"Ja." flämtade Harry. "Umm, efter den här boken", ändrade han med ett fåraktigt utseende.

"Jag kommer hålla dig till det löftet." varnade Sirius medan Remus släppte taget om Harry, han var glad att hans gudson inte längre grubblade över hans död.

"Harry, vad ska vi…"

"Ssch."

"Du vet, det var en riktig hissning." muttrade Ron och Harry lyfte på ett ögonbryn förvånat men gjorde ingen ansats att svara.

Harry lyssnade intensivt. Långt uppe från våningen ovanför kunde han höra rösten, som hela tiden blev svagare och svagare:

"…Jag vädrar blod… jag vädrar blod!"

Det vände sig i magen på honom.

"Oh gud, den tänker attackera någon." jämrade sig Rose.

"Den kommer att döda någon!" skrek han, och utan att bry sig om Ron och Hermiones förbryllade ansikten

"Ni kunde inte höra det?" frågade Tonks oroligt.

Hermione skakade på huvudet. "Ingen förutom Harry kunde höra det." sade hon mjukt.

"Det var lite knäppt. Jag ville inte att min bästa kompis skulle vara psykiskt, men det såg inte bra ut", tillade Ron,

"Tack kompis." sade den mörkhåriga tonåringen torrt.

"Ingen orsak,"

tog han snabbt tre trappsteg i taget uppför nästa trappa, medan han försökte lyssna över ljudet av sina egna klampande steg.

"Nej, det kommer veta att du kommer. Vänd om Harry." stönade Tonks medan hon oroligt stirrade på boken.

Harry rusade genom hela andra våningen och stannade inte upp förrän han vek om hörnet in i den sista, övergivna korridoren. Ron och Hermione kom flåsande efter honom.

"Som vanligt så märktes det inte ens att han hade sprungit." informerade Ron.

"Harry, vad är det som händer?" sade Ron och torkade svetten ur ansiktet. "Jag kunde då inte höra någonting…"

Men Hermione gav plötsligt till en flämtning och pekade neråt korridoren.

"Titta."

"Vad? Vad är det?" nästan grät Bill och Charlie oroligt.

"Om ni håller käft så kanske ni får veta." fräste Vaneza, hennes ord hårdare på grund av sin oro för sin vän som var likblek i ansiktet.

Någonting lyste på väggen framför dem. De närmade sig långsamt medan de ansträngde ögonen för att se genom mörkret. Halvmeter höga bokstäver som glimmade i ljuset från flammade facklorna hade kluddats på väggen mellan två fönster.

"Och det börjar." suckade Sinistra.

HEMLIGHETERNAS KAMMARE HAR ÖPPNATS. ARVTAGARENS FIEDNER, TAG ER I AKT.

"Det är inte en myt?" frågade Narcissa medan hon tog boken från den yngre flickan för att själv kunna läsa orden.

"Tyvärr inte." suckade Dumbledore.

Tonks och Kingsley utbytte oroligt blickar innan de tittade på Remus, Sirius och Harry. De visste utan tvekan att tonåringen skulle gå in i kammaren.

"Vad är det där för något, det som hänger inunder?" sade Ron med en lätt darrning på rösten.

Ginny släppte ut en låg gnällning.

De gick lite närmare. Harry var nära att halka i en stor vattenpöl på golvet. Ron och Hermione högg tag i honom i sista sekunden, och tillsammans makade de sig försiktigt framåt mot meddelandet på väggen, men ögonen fästa på en mörk skugga under det. Alla tre upptäckte samtidigt vad det var och hoppade bakåt i pölen med ett plaskande.

"Ånej, det måste ha varit något hemskt. Är det Colin som blivit överfallen?" undrar Dennis oroligt.

Mrs Norris, vaktmästarens katt, hände i svansen från en av fackelhållarna i väggen. Hon var stel som en pinne, och ögonen var vitt uppspärrade och orörliga.

"Stackars Filch." sade Luna mjukt. "Han var så ledsen utan henne."

"Normalt sett skulle jag säga att det är en bra sak, men…" Bill avslutade inte sin tankegång, osäker på hur han skulle uttrycka sig.

Under några sekunder var det ingen som rörde sig.

"Kom så sticker vi härifrån", sade Ron sedan.

"Borde vi inte försöka hjälpa…" började Harry osäkert.

"Tro mig", sade Ron. "Det vore inte särskilt bra om någon upptäckte oss här just nu."

"Jag visste inte att du kunde vara så… smart Weasley." sade Malfoy släpigt. "Så synd att dina vänner inte lyssnar mer på dig."

Men det var för sent. Ett dån som från en avlägsen åska talade om för dem att resten av festen just hade slutat och att eleverna var på väg till sina sovsalar. Från båda ändarna på korridoren där de stod kom ljudet av hundratals fötter som klev uppför trapporna, åtföljt av det högljudda, muntra pratet från mätta och nöjda elever. I nästa ögonblick myllrade de in i korridorerna från båda hållen.

"Toppen. De åker fast på brottsplatsen. Det här kommer inte sluta vackert", mumlade Madam Bones, hon hade en vag tanke om vad det kunde vara som pågick.

Stojet och stimmet och klampet av fötter avstannade tvärt då de först upptäckte katten som hängde livlöst på väggen. Harry, Ron och Hermione stod helt ensamma mitt i korridoren, medan tystnaden föll bland eleverna som trängde sig fram för att betrakta den kusliga synen.

"Ja, det är inte misstänkt." Moody himlade med sitt normala öga medan de falska satte sig fast vid Harry. "De kommer att skylla det på dig."

"Naturligtvis, jag är trollkarlsvärldens syndabock."

Sedan bröts stillheten av en röst som skrek:

"Arvtagarens fiender, tag er i akt! Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!"

Narcissa väste, hon var helt säker på vem som hade ropat det, och när hon tittade över mot sin son var hon helt säker.

"Hotar han dem?" frågade Tonks förbannat.

"Varför skulle han göra det?" funderade Bill. "Vet han vem som öppnade kammaren? Eller öppnade han den själv?"

"Jag tvivlar starkt på att han öppnar den själv, men det är möjligt att han vet vem det är."

Snape kisade med ögonen. Draco hade lovat att han inte visste vem det var. Hade han ljugit för honom?

Det var Draco Malfoy. Han hade knuffat sig längst fram bland eleverna. Hans kalla ögon lyste och hans annars så bleka ansikte glödde, medan han flinade åt synen av den hängande, livlösa katten.

"Draco Malfoy. Vänta bara tills vi är klara med det här. Det är dags att du lär dig lite hyfs. Och jag vill inte höra dig yttra det vidriga ordet en gång till, för då kan du räkna med att du kommer få utstå konsekvenser." fräste Narcissa och blängde på sin son som rodnade djupt medan de flesta i salen skrattar åt hans olycka.

---

Um, det här gäller inte min fanfic, men en annan. För ett tag sen hittade jag en fanfic där karaktärerna i Hunger Games läste böckerna, men den har tagits bort och jag kan inte komma ihåg vad författaren hette eller vad själva berättelsen hette. Jag vet att det utspelade sig i ett hus och att ett av rummen typ bestod av en enda stor madrass och Katniss blev riktig förbannad när de läste om intervjuerna och jag vet att hon skrek att när en tjej hör de orden för först gången vill hon att de ska betyda något. Ringer det i några klockor? Jag har för mig att hon hade hunnit skriva ett kapitel när de var inne i arenan, om någon vet vilken jag menar, kan ni snälla säga det?

NU till goda nyheter. Jag är klar med boktexten till Skriften på väggen och Den vildsinta dunkaren, så det är bara att försöka komma på kommentarer :D

Vi ses om... kanske två veckor? Jag måste plugga till tre prov och fixa en inlämningsuppgift men jag ska försöka att skriva lite varje dag