Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

11. Skriften på väggen

Julia: Det är problemet när en fic man gillar uppdateras, ifall man är i närheten av andra ser man galen ut, det har hänt mig alldels för många gånger. Nej, det är nog inte så konstigt att du tycker att det ska bli roligt att läsa om när Harry bryter sin arm, de flesta verkar se fram emot det, jag ser också fram emot det. Jag ska försöka skriva mycket för att göra mina underbara läsare glada.

Zerow21: Eller hur, låt våra fics vara, böckerna/filmerna/tv-serierna mm kan få fler fans genom att vi får chansen att läsa fanficsen, jag vet att jag själv blivit fan av några genom att läsa fics. Jag är glad att du gillade Harrys tal till spökena, jag var lite tveksam emot det men jag tyckte så synd om Nick, ingen gav honom uppmärksamhet trots att det var hans dödsdag. Oroa dig inte, jag kommer förklara senare varför han har en egen säng, jag ska bara utveckla det lite mer, just nu har jag bara en "skiss" på anledning till varför han fick en säng i sjukhusvingeln. Tack för din lyckoönskning, den hjälpte och det känns som om jag klarade av det elegant trots att jag inte gillar ämnena.

Annie: Kramar till dig med. Jag vet, jag hatar när fics blir borttagna, och det känns som om det är oftast de som har kommit så långt… tack i alla fall för att ta dig tid att tänka efter ifall du läst den.
Jag har ingen aning om hur jag gör, jag låter bara mina fingrar flyga över tangentbordet och försöker blanda alvar och humor och hoppas att jag gör ett bra jobb med det. Vi får se när jag lyckas uppdatera nu, just nu går jag igenom en massa gamla berättelser och renskriver dem-
Jag kan inte säga om du är normal eller inte, jag grät nästan själv. Jag börjar nästan gråta bara av att tänka på det, Sirius är en av mina favoritkaratärer och hur många gånger jag än läser böckerna så storttjuter jag alltid när han dör, jag menar alvarligt, jag behöver snar köpa ett nytt ex av Fenixordern för jag har i princip förstört den med mina tårar.
När det gäller Ginny och Harry så kommer de inte bli ihop i den här boken, möjligtvisst i tredje annars så kommer det hända i fjärde, jag kommer nog bestämma det under tiden som jag skriver. Så vi får förhoppningsvis se när de blir kära i varandra.

Linneagb: Tack så mycket. Onej, nu känner jag mig så korkad för att blanda ihop de två orden, ah. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade någon som kunde läsa igenom allt jag skriver innan jag lägger upp det. Nåja, jag får rätta till det när jag får tag i datorn som har internet. Det verkar som om ingen känner igen den, jag kanske var dålig på att förklara… nåja, jag vet att jag följer författaren, så det är väl bara att kolla igenom alla författar jag följer, det borde bara ta minst ett år :D

Thalia: Tack så hemskt mycket, och jag kan helt klart se Ron fråga ifall spöken kan ge utegångsförbud. Glad att du gillade det, jag var själv lite fundersam över hur jag skulle klara över det, nu gäller det bara att komma på en bra anledning till att Harry känner smärta. Jag funderade lite på hur jag skulle kunna hjälpa dig när du sade att du har kört fast, du nämnde att Lily läser i James dagbok, skulle det vara möjligt att i början så kanske han berättar om att de äntligen har fått kartan att fungera och vilket lösenord de valde, bara en liten ide. När det gäller animagusar, jag kan se James försöka berätta det för henne personligen och misslyckas och helt enkelt förvandla sig och på det sättet skrämma henne, men gör som du vill. Jag är dock nyfiken på vad Remus tillverkat :D Oroa dig inte över att pladdra, jag gör det hela tiden, när man väl fått igång mig är det svårt att få mig att hålla tyst :). Du är inte ensam med att längta till Quidditchkapitlet, jag gör det själv.
Ja, jag har haft en ide för snusdosan ett tag… okej, det där är en lögn. Den hade helt och hållit slunkit ur mitt minne, tack så mycket för att påminna mig, jag ska se till att Harry får den snart… jag måste verkligen läsa igenom allt jag har skrivit så att jag inte glömmer bort något och sedan skriva ner saker jag ska utveckla… får väl läsa lite varje kväll innan jag går och lägger mig :D tack för att påminna mig.

Amanda: Jag läste din fanfic, och den var bra :) Jag är inte egentligen något fan av att läsa saker ur Voldemorts synpunkt men som jag lovade så läste jag den och det var intressant, jag lämnade ingen review för att det var ganska sent och internet på mitt rum suger så det är sällan jag kan vara ute på internet, men jag följer i alla fall dig så jag vet ifall du lägger upp något mer :D Det är så jobbigt med att dela dator, just nu så funkar inte internet på min laptop (egentligen mammas, men jag har snott den) så alla fem måste dela på en, så jag har väldigt svårt just nu att kunna ta den så jag kan uppdatera.. Tack så mycket, och igen, du äger också.
Det brukar bli likadant för mig när jag har prov, jag säger att jag ska prova men så läser jag fanfiction istället, tack och lov att jag är aktiv på lektionerna annars hade mina betyg sjunkit drastiskt.

Lunalovegood21: Oroa dig inte över att vara "lite sen", jag är senare än dig, jag menar jag har inte börjat skriva något än oh jag uppdaterade för fyra dagar sen :). Hmm, jag kommer nog ha några kapitel i varje bok där de inte läser, utan de gör något annat, men det mesta kommer att handla om när de läser. Tack så mycket förresten.
PS: Jag höll mitt löfte, gjorde jag inte? :D

Sally: Nu behöver du inte länga längre, jag hoppas att du gillar det.

---

Som jag lovade i slutet av förra kapitlet så tog det två veckor, även fast jag började skriva först igår eftersom jag bara varit hemma för att sova, äta och göra läxor de senaste två veckorna. vem i helvete sade att 8:an är det jobbigaste året, helt klart 9:an. Hoppas att ni gillar kapitlet i alla fall

PS: Tack så hemskt mycket för alla Reviwer, vi är redan upp i 127, vilket är 2 mer än vad jag fick under hela förra boken. så tack så mycket för det

---

"Miss Hudgens, kan du vara snäll och skicka över boken?" frågade madam Hooch och det dröjde inte länge förrän hon hade boken i sin hand. "Skriften på väggen", läste hon glatt "Tack Merlin, vi får några svar." sade hon och studsade nästan i sin stol av förväntan och fick hennes kollegor att ögna henne roat.

"Ravenclaws." mumlade Sirius och Harry skrattade lågt medan många Ravenclaws kastade irriterad blickar emot pergamentet.

"Madam Hooch, vet inte du om vad som händer redan?"

"Jag har den större bilden men jag vet inga detaljer, det ska bli intressant att få information direkt utan att den har förvrängts."

"Vad försiggår här? Vad håller ni på med?"

"Tack och lov, någon som kan fixa den här röran." suckade Narcissa.

"Verkligen Cissy, du kallar det en röra? Och jag har en känsla över att det inte kommer sluta bra.", sade Kingsley med en grimas.

Argus Filch, som troligen hade lockats dit av Malfoys skrik, kom rusande och knuffade sig fram genom folkhopen. Då han fick syn på Mrs Norris ryggade han tillbaka i fasa med händerna över ansiktet.

"Det här kommer inte att sluta bra", suckade Kingsley. Han visste att mannen skulle skylla överfallet på Harry och med hans temperament så skulle han försöka skada tonåringen. Ingen behövde höra om det nu.

"Det måste ha varit en chock", mumlade Charlie medan han tänkte på sina drakar. "Mrs Norris var i princip hans liv."

"Någon borde ha tagit ner henne innan han kom dit", suckade Alisa och såg sorgsen ut, hon hade ingen aning om vad hon skulle göra ifall hennes katt blev överfallen.

"Han var den första vuxna på brottsplatsen", svarade Hermione dystert.

"Min katt! Min katt! Vad har hänt med Mrs Norris?" skrek han gällt.

"Det måste ha varit förkrossande att komma och se sin katt så där." mumlade Narcissa för sig själv.

Hans utstående ögon riktades mot Harry.

Sirius minskade sina ögon och bet ihop hårt för att hindra sina morrningar, mannen skulle inte skada honom. Men han hatade det faktum att hans gudson skulle bli verbalt attackerad, något som den osäkra tonåringen inte behövde.

Oliver fräste ilsket mellan sina tände. "Om jag måste välja mellan att tycka synd om Filch och oroa mig för Harry så vinner familjen, så det är bäst att han är försiktig med vad han säger", han hade stannat kvar efter festen för att prata med professor McGonagall och först dykt upp efter Dumbledore anlänt och styrt upp situationen. Harry log tacksamt mot sin storebror, en aning chockad att Oliver fortfarande brydde sig trots allt han fått veta dagen innan.

"Det är du!" skrek han gället. "Du! Du har mördat min katt! Du har dödat henne! Jag ska döda dig! Jag ska…"

Tonks satte sig upp ilsket när hon hörde det. "Upprörd är en sak. Men han har ingen rätt att hota Harry så där", utbrast hon förbannat medan hon blängde på mannen i hörnet.

"Det var bara chocken som pratade är jag säker", sade mr Weasley i ett försök att lugna ner alla upprörda i salen som för tillfället blängde mördande mot Filch.

McGonagall pressade ihop sina läppar tätt. "Det är bäst för honom att jag inte hörde exakt vad han skrek. Att en medlem av skolans personal skulle säga något sådant till en student är oacceptabelt", muttrade hon ilsket till Flitwick medan hon bestämde sig att det var dags att ha ett nytt samtal med mannen. Filch blängde ilsket på Harry, han visste att det var snorungen som hade skadat hans vackra katt,

"Argus!"

"Tack och lov, någon annan lärare är där och kan se till att situationen inte förvärras", muttrade madam Bones.

Dumbledore hade anlänt till scenen, följd av några andra lärare. Han svepte hastigt förbi Harry, Ron och Hermione och lösgjorde Mrs Norris från fackelhållaren.

"Tack Merlin", suckade Narcissa. Mrs Weasley nickade svagt medan hon tillsammans med sin man stirrade oroligt på sin dotter.

"Tyvärr så kunde jag inte komma till platsen innan hela skolan hann se henne", sade Dumbledore allvarligt.

"Kom med mig Argus", sade han till Filch. "Ni också, Mr Potter, Mr Weasley och miss Granger."

"Det påminner mig, varför tog du med dem, professor?" frågade Katie med rynkad panna. "Du fick det att se ut som om de faktiskt var skyldiga", påpekade hon.

"De var andraårselever Albus", grymtade Moody. "De skulle inte ha någon aning om hur man gör det."

"Jag ville bara få veta vad de visste eftersom de var först på plats." svarade Dumbledore och kände en gnutta irritation över att bli ifrågasatt ännu en gång till.

"Det hjälpte inte skvallret när du höll kvar dem så", berättade Neville. "Gjorde bara ryktena om att de var skyldiga mer trovärdiga."

"Tona inte ner sanningen Neville, jag vet att det var jag som förstenade henne med krafter jag fått från Voldemort som jag tog när jag besegrade honom." Harry himlade med sina ögon, ingen märkte att Dumbledore betraktade tonåringen betänksamt, kunde det vara möjligt, funderade han.

"Verkligen? Jag kunde ha svurit på att du gjorde det genom att kasta Snapes trolldrycker på henne."

"Var inte dum Ronald, Harry gick självklart in i den förbjudna skogen och hämtade ut ett farligt djur som utmanade Mrs Norris i en brottningsmatch." fnös Hermione.

"Idioter. Alla vet att Malfoy gjorde det men att Harrys hemliga känslor för honom sparkade in och han tog skulden", fnissade Lavender.

"Snälla, vilka källor lyssnar ni på? Harry offrade Mrs Norris i förhoppning att kunna kalla på de döda." sade Seamus uttråkat medan han sprätte bort osynligt damm från sin axel.

"Jag tycker synd om de som kommer behöva gifta sig med er, alla vet att Harry ville vara hjälte så han igensatte en fälla och han skulle ha svept in och räddat Mrs Norris, men fällan gick snett och hon dog av rädsla." sade Dean släpigt.

"Jag vet inte vad ni hört, men jag hörde att Harry var oskyldig." avslutade Parvati med en gäspning.

"Och det mina damer och herrar var bara några av alla rykten som cirkulerade runt när det gällde Mrs Norris och den gyllene trion." skrockade Lee.

"Personligen så tycker jag att den med Malfoy var värst…" funderade Harry med en fundersam blick.

"Det fanns självklart också teorier om Ron och Hermione, men Harry var populärast att spektakulära om."

Lockman klev ivrigt fram.

"Varför är jag inte förvånad." mumlade Narcissa.

"Mitt kontor ligger närmast, rektor Dumbledore, bara en trappa upp, ni får så gärna…"

"Nej", sade Remus långsamt. "Jag tycker verkligen att det här är något som behöver behandlas i rektorns kontor eller möjligtvis sjukhusvingeln."

"Och utan jäveln." tillade Bil. "Vi behöver inte höra mer om hans storhet."

"Verkligen." utbrast Burbage. "Det finns ingen anledning till att vandra hela vägen dit när ett alldeles utmärkt kontor erbjuds."

"Det handlar inte om kontoret, utan om vem som erbjuder det." påpekade Charlie.

"Egentligen är kontoret lika hemskt som professorn som upptar det." varnade Hermione. Under tiden hade Alicia spänt blicken i Burbage.

"Jag trodde att du insåg att Lockman är en skitstövel", sade hon högt.

"Och det tycker jag fortfarande, men han har utgjort en hel del imponerande saker, det går inte at förneka", svarade den kvinnliga professorn stelt och eleverna stönar, så nära.

"Tack Gyllenroy", sade Dumbledore.

"Tacka honom inte. Han vill bara se viktig ut." fnös Fred, eller var det George, Hannah var inte säker på vem det var.

Mata aldrig herrlösa djur, de kommer bara tillbaka för mer", sade Lee äcklat samtidigt.

Den tysta elevhopen delade på sig för att släppa fram dem. Lockman, som såg upphetsad och viktig ut, följde snabbt efter Dumbledore, det gjorde också professor McGonagall och professor Snape.

DA stönade, de kunde redan nu se hur det skulle sluta ifall Snape var närvarande.

Då de steg in i Lockmans mörklagda kontor blev det en febril aktivitet runt väggarna. Harry hann se hur flera av Lockmanfigurerna på porträtten smet utom synhåll, med håret upprullat på spolar.

En våg av skratt spred sig över salen, tvillingarna försökte förgäves att begränsa deras munterhet av oro för sin syster.

Remus kunde inte låta bli att reta Tonks. "Fåfänga betyder mycket mer än hjärna eller talang", hånade han.

Hon rynkade på näsan över att bli påmind över vad hon antytt tidigare. "Åh, håll tyst." muttrade hon.

"De har i alla fall tillräckligt med förstånd för att fly från sina bilder." påpekade Neville genom sitt skratt.

Den verkliga Lockman tände stearinljusen på sitt skrivbord oh drog sig tillbaka. Dumbledore lade Mrs Norris på den blanka bordsytan och började undersöka henne. Harry, Ron och Hermione utbytte spända blickar. De sjönk ner i stolarna utanför ljuskretsen och tittade på.

"Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra, ingen sade något till oss… bortsett från när professor McGonagall frågade om vi var okej." fnös Hermione.

Tippen på Dumbledores långa, krokiga näsa stack nästan ända ner i pälsen på Mrs Norris. Han granskade henne noga genom sina halvmånformade glasögon, medan hans långa fingrar varsamt petade och kände på henne.

"Det är sjukligt", muttrade Alicia till sin pojkvän som ryckte på axlarna.

"Men vad finns det att undersöka?" frågade Bill förvirrat och med en äcklad blick på sitt stiliga ansikte. "Jag trodde hon var död."

"Vi kunde inte ens vara så lyckliga", muttrade Justin och tog emot flera äcklade blickar och en smäll från Susan.

Professor McGonagall stod också lutad över bordet och tittade på med uppmärksamma ögon. Snape tornade upp sig bakom dem, till hälften i skugga och med ett konstigt ansiktsuttryck: det såg nästan ut som om han ansträngde sig för att inte le.

Den mörkklädde trolldrycksläraren motstod frestelsen att rulla på ögonen. "Det är klart att jag var road. Idioten dansade omkring och spottade ur sig det mest löjliga nonsens."

"Jag visste inte att han kunde le", viskade Seamus till sina vänner.

"Jo, det sade att det var ett konstigt uttryck", svarade Harry och fick de andra att fnysa av skratt.

Madam Hooch som läst vidare rynkade på pannan. "Vad är transmogrifiansk tortyr för något?" frågade hon innan hon läste vidare.

Och Lockman vimsade omkring dem och försökte komma med olika förklaringar.

"Merlin. Gör oss alla en tjänst och håll käften", stönade Ginny.

"Det är inget tvivel om att det var en förbannelse som dödade henne – förmodligen en transmogrifiansk tortyrbesvärjelse.

"Löjligt nonsens!" hånade Snape.

"Verkligen, det låter nästan som Egyptiska, men jag har aldrig hört talas om det", funderade Bill och såg fundersam ut.

"Det beror på att det inte existerar", snäste McGonagall. "Den mannen hittar på det medan han pratar."

Jag har sett den användas åtskilliga gånger. Vilken otur att jag inte var där, för jag känner till motbesvärjelsen som kunde ha räddat henne…"

"Mer som att ha tagit bort alla hennes inre organ om han försökt." mumlade Harry och framkallade bekymrade blickar när de hörde bitterheten i hans röst.

"Men." Burbage rynkade på pannan. "Om det är så vanligt att han har sett den användas så många gånger, varför har vi då inte hört talas om det?"

"Jag tror att hon äntligen börjar inse", viskade Fred högt.

"Att Lockman inte bara är en skitstövel, utan också en idiot och en bluff." flinade George.

"Och att han inte vet vad i Merlins lurviga ögonglober han gör", avslutade Lee med sitt egna flin.

"Pojkar, måste ni vara så råa?" suckar Mrs Weasley.

Lockmans kommentarer avbröts ideligen av Filchs torra snyftningar, som fick hela hans kropp att skaka.

"Merlin, kan han aldrig göra något bra?"

"Han gjorde en bra sak", svarade Harry kryptiskt men vägrade säga något mer efter det.

Han satt nersjunken i en stol invid skrivbordet med händerna för ansiktet, ur stånd att titta på sina stackars katt. Hur mycket Harry än avskydde Filch, kunde han inte låta bli att tycka lite synd om honom,

"Wow, jag tror inte att jag någonsin har sett Filch agera så", sade Su och såg upprörd ut.

"Hon är hans familj", påpekade Luna. "Den enda familj han har."

Alla var tysta för en stund medan de tänkte på det. "Det suger typ", sade George tillslut medan han såg sig omkring på sin stora familj.

fast inte tillnärmelsevis lika synd som han tyckte om sig själv.

"Harry", flämtade Hermione i chock. Den mörkhåriga tonåringen rodnade när alla vände sig om och stirrade på honom.

"Det är okej kid." Sade Sirius och hans röst var en aning varnande. "Det är en naturlig reaktion."

"Jag ville inte bli relegerad och efter bilen…" Harrys röst bröts och han svalde hårt. "Jag ville inte återvända till Dursley."

"Och du kommer inte." mumlade Sirius. "Lita på mig." han var glad att tonåringen inte protesterade när han sade det den här gången men önskade förfärligt att han kunde ge sin gudson en kram.

"Varför skulle du tro att du skulle bli relegerad?" frågade Tonks medan hon stirrade sorgset på pojken. "Du har inte gjort något."

"Det har vi inga bevis på, auror Tonks."

"Inga bevis? Inga bevis Umbridge, vad sägs som att boken inte nämnde att Harry gjorde något mot Mrs Norris, vad sägs som den mystiska rösten som ledde till katten? Hade Harry varit skyldig hade vi vetat det." fräste Tonks innan hon tog ett djupt andetag och vände sig till Harry. "Vill du vara snäll att svara på min fråga?" bad hon vänligt.

Harry ryckte på axlarna. "Jag är van vid att få skulden för allt. Ingen har någonsin trott på mig innan den händelsen heller… ingen vuxen i alla fall", tillade han snabbt efter blickarna från sina vänner.

"Filch skulle definitivt inte ha trott på dig så var inte ledsen för att du tänkte på dig själv", sade Remus bestämt och Harry nickade.

Om Dumbledore trodde på Filchs beskyllningar, skulle Harry helt säkert bli relegerad.

"Hade du blivit det hade du fått bo hos mig under sommaren och gått på Beauxbatons", sade Tonks glatt.

"Jag kände dig inte då eller någon på Beauxbatons", påpekade Harry.

"Å, det hade stått i tidningen och vi hade hittat dig, och du hade kunnat få nya vänner."

"Oroa dig inte Harry, hade du relegerat hade vi strejkat tills du skulle få börja igen", lugnade Angelina honom.

"Nu i efterhand, du borde blivit relegerad Harry, tänkt dig. Alla i Gryffindor inlåsta i tornet och vägrar komma ut tills vi fick vad vi ville." sade tvillingarna i kör.

"Det är två problem med det, Misters Weasley. Vi kan lösenordet in och ni behöver äta", påpekade McGonagall.

"Fixar vi lätt. Det är bara att låsa ner tornet så ingen kan komma in eller ut och skicka ugglor hem till föräldrarna som skickar mat till oss", svarade Lee och himlade med ögonen

"Du vet, vi borde strejka emot att vi inte får göra något på försvar mot svartkonster. Vi gör det när vi är klara med böckerna", viskade Dean och Seamus nickade innan han viskade det i Parvatis öra, som gav meddelandet till Lavender, som snabbt förde det vidare och det dröjde inte länge förrän alla i Gryffindor kände till planen.

"Borde vi vara oroliga över vad Gryffindor verkar planera att göra?" frågade Sinistra.

"De kan inte låsa ner tornet, det är omöjligt", svarade McGonagall, men hon kunde inte låta bli att undra om hon faktiskt kunde ha fel.

Dumbledore mumlade nu underliga ord i viskande ton och rörde lätt vid Mrs Norris med sin trollstav, men ingenting hände. Hon såg fortfarande ut som om hon nyligen hade blivit uppstoppad.

"Tja, om inget hjälper så kan han alltid behålla henne som hon är." erbjöd Charlie. "Sätta henne på skrivbordet, då skulle hon inte vara helt borta."

Moody spände blicken i honom. "Jag börjar förstå varför du är vän med den." sade han och pekade på den rosahåriga kvinnan. "Båda är lika galna som tokar."

Trion utbytte blickar. "Jag tror att han hade henne på sitt rum." viskade Ron med breda ögon. "Hon var inte i sjukhusvingeln med de andra."

Hermione gav ifrån sig ett äcklat ljud. "Jag ville verkligen inte behöva tänka på det", sade hon innan hon hyssjade de två pojkarna och lämnade Remus att fundera över vad han nyss hade hört. Det hade funnits andra?

"Jag kommer ihåg att det hände något liknande i Ougadogou", sade Lockman, "En rad överfall som det här. Den fullständiga historien finns att läsa i min självbiografi.

"Naturligtvis är det. Han kan inte torka röven utan att det är i en av hans böcker", hånade Snape.

"Serverus Snape." skrek McGonagall även om hennes läppar ryckte. De flesta eleverna gapade åt mannen i misstro, medan en liten del brast ner i hysteriskt skratt.

Jag lyckades förse invånarna i staden med diverse amuletter som omedelbart räddade situationen…"

"Först så var det en tortyrförbannelse och nu är det något som kräver något så simpelt som amuletter." Bill himlade på ögonen. "Han verkar inte kunna bestämma sig om vilken historia han ska berätta."

Fotografierna på väggarna nickade alla instämmande då Lockman pratade. Ett av dem hade glömt bort att ta av sig hårnätet.

"Var snäll och skynda på med att fråga ut barnen så de kan sticka därifrån för Merlins kärlek." stönade Sirius medan tvillingarna gav ifrån sig ljud av avsky.

"Jag håller med om det." sade Kingsley, en lång lidande blick på sitt ansikte.

Till sist rätade Dumbledore på sig.

"Äntligen." suckade Leanne lättat.

"Hon är inte död, Argus", sade han milt. Lockman avbröt sig tvärt mitt i en uppräkning av mord som han hade avvärjt.

De flesta i salen höjde sina ögonbryn i Burbages riktning. "Ja, han fick egentligen inte undersöka katten själv så det är helt rimligt att han feldiagnostiserade problemet." sade hon stelt.

"Jag kan inte tro att du fortfarande försvar honom." Moody himlade med ögonen.

"Hans handlingar när det gäller mörka krafter, inte honom." svarade häxan stelt.

"Hon kommer att botas snart." muttrade Ron om och om igen.

"Inte död?" sade Filch halvkvävt och tittade genom fingrarna på Mrs Norris. "Men varför är hon alldels… alldels stel och iskall?"

"Hon har blivit förstenad", sade Dumbledore.

Sirius ställde sig långsamt upp på sina fyra ben medan han tryckte sig beskyddande emot sin gudsons sida. "Hon var vad?" frågade han hest medan han obemärkt tittade upp på sin gudson. "Precis vad för slags monster var det?"

Harry gav ett litet grin. "Jag tror inte att det skulle vara en bra idé att berätta så här tidigt i boken.

"Så dåligt?" frågade mannen i bävan.

"Oroa dig inte Sirius. Det ser ut som om våra två djurexperter jobbar på det." Tonks pekade på både Remus och Charlie som såg ut att tänka djupt. "Vi borde veta snart, dessutom är jag säker på att Ravenclaws medlemmar började jobba på det för länge sen."

("Å! Just vad jag trodde!" sade Lockman) "Men hur, det kan jag inte säga…"

"Någon måste lära den mannen att hålla tyst." fräste Narcissa irriterat och blängde på boken.

"Vi kan lära honom." erbjöd sig Fred, George och Lee med ondskefulla leenden som fick de närmaste att flytta sig bort ifrån dem.

"Fråga honom!" skrek Filch och vände sitt uppsvällda oh tårstrimmiga ansikte mot Harry.

"Ingen andraårselev skulle vara i stånd att göra det här", sade Dumbledore bestämt. "Det skulle krävas avancerade kunskaper i svart magi…"

"Så… Voldemort hade inte klarat av det vid den åldern?" frågade Harry.

"…Varje regel har sitt undantag." svarar Dumbledore efter en stund.

"Straffkommendering…"

"Kom igen, jag sade inte ett ord om att han är tillbaka den här gången, jag frågade bara om han hade kunnat göra det i den åldern", protesterade Harry och Umbridge blängde på honom ilsket.

"Han gjorde det, han gjorde det!" spottade Filch fram och hans påsiga ansikte blev alldeles blodrött. "Ni såg ju vad han hade skrivit på väggen! Han hittade… på mitt kontor… han vet att jag är en… jag är en…" Filchs ansikte förvreds våldsamt. "Han vet att jag är en ynk!" avslutade han.

"Nej, han hade ingen aning om vad de innebar… vi misstänkte förstås men nu vet vi säkert", sade Anthony diplomatiskt och Filch blängde förbittrat på alla i salen.

"Jag har aldrig rört Mrs Norris!" sade Harry med hög röst, obehagligt medveten om att alla tittade på honom, inklusive varenda Lockman på väggarna. "Och jag vet inte vad en ynk är!"

"Struntprat!" röt Filch. "Han såg mitt kvicktrick-brev!"

"Vilket inte sade någonting om vad en ynk är eller det faktum att Filch är en", påpekade Luna lugnt.

"Om jag får säga ett ord, rektor Dumbledore", sade Snape inifrån skuggorna, och Harrys onda aningar tilltog; han var säker på att det Snape hade att säga inte skulle vara till någon hjälp för honom.

"Naturligtvis inte, han pekar alltid ut mina fel och brister." sade Harry och höll med sitt bokjag.

"Hur ska du annars lära dig?" svarade Snape lättjefullt. "Är inte jag den enda som vågar kritisera den gyllene pojken.

"Egentligen inte, Dursleys gör ett väldigt bra jobb på det." svarade Harry med ett belåtet flin.

"Var försiktig i framtiden Mr Potter med att jämföra mig med dessa människor, man vet aldrig vilka olyckshändelser som kan hända", väste mannen med en blick av avsky.

"Hotar du mig verkligen inför alla människor här inne, vår egen minister och madam Bones dessutom. Du måste ursäkta mig, men det var ett ytterst korkat drag, skulle något hända är du högst upp på listan över misstänkta nu." sade Harry hånfullt. "Och killar, ni är skyldig mig pengar. Jag sade ju att han inte skulle dra sig ifrån att hota mig inför alla."

"Är det något som förekommer ofta, mr Potter?" frågade madam Bones medan hon blänger på trolldrycksmästaren.

"Det kan ha hänt." svarade Harry korthugget. "Böckerna kan säkert förklara bättre än mig."

"Potter och hans vänner kanske helt enkelt har varit på fel ställe vid fel tidpunkt", sade han med ett lätt hånleende på läpparna, som om han verkligen tvivlade på det. "Men det ser faktiskt ganska misstänksamt ut. Varför var de över huvudtaget i korridoren en trappa upp? Varför var de inte på allhelgonafesten?"

"Hur vet du att de inte var där?" frågade Charlie. "De kunde ha lämnat tidigt."

"Det var uppenbart att den besvärande trion inte var på festen, alla märkte det, inte bara jag." fräste Snape, ilsken över att han nu skulle bli bevakad av madam Bones på grund av Potter.

Harry, Ron och Hermione började hastigt förklara i munnen på varandra. De berättade om dödsdagsfesten.

"…där var hundratals spöken, de kan tala om för er att vi var där…"

"Men varför kom ni inte in på festen i stora salen efteråt?" sade Snape, och hans svarta ögon glittrade i skenet från de levande ljust. "Varför gick ni upp till den där korridoren.

"Ah, han har er där. Ni kommer inte kunna förklara vad som hände ordentligt." insåg Kingsley.

"Jo ha kunde ha förklarat, men det är osannolikt att de skulle ha trott på honom", rättade Narcissa sin gamla vän.

Ron och Hermione tittade på Harry.

"Ett tecken på att Harry är ledaren över deras lilla grupp."

"Han är den bästa ledaren man kan önska sig." svarade Ron och syftade både på DA och när det gällde bara dem.

"Därför att… därför att…", sade Harry medan hjärtat bultade hårt i bröstet på honom. Han hade en känsla av att det skulle låta väldigt långsökt om han berättade att han hade följt ljudet från en kroppslös stämma som bara han kunde höra. "… därför att vi var trötta och ville gå och lägga oss", avslutade han.

"Hade varit mer trovärdig om du inte hade stammat. Men vi kan fixa till det", sade Fred med en suck.

"Det hade fungerat ifall Ron inte var där", lade George till med ett snett leende.

"Vad spelar det för roll?" frågade Tonks trots att hon hade en ganska bra aning efter att ha hängt med Charlie.

"Det är ett välkänt faktum att en Weasley inte skulle gå till sängs utan att äta något", svarade Lee med ett litet leende.

"Utan middagsmat?" sade Snape, och ett triumferande leende flög över hans magra ansikte. "Jag trodde inte att spöken hade mat på sina fester som lämpade sig för levande varelser."

"Vi var inte hungriga", sade Ron, och i samma ögonblick började det kurra väldigt högt i hans mage.

DA brast ut i skratt på den dåliga timingen som Rons mage hade.

"Fick aldrig något att äta den natten heller." knorrade Ron godmodigt.

"Dessutom så har jag huvudvärk och ville gå och lägga mig, de skulle följa mig upp till tornet och sen går ner och prata med en professor om att få tillåtelse att äta något litet." avslutade Harry snabbt, önskande att han hade kommit på det från början när han såg Snapes leende blev bredare.

"Du vet… det där är faktiskt en bra lögn, något som alla lärare skulle gå på, utom Snape." berömde Lee medan han applåderade..

"Rektor Dumbledore, jag har en känsla av att Potter inte har berättat hela sanningen", sade han. "Det kanske vore en bra idé att beröva honom från visa privilegier tills han går med på att berätta hela historien. Personligen tycker jag att han borde tas ur Gryffindors quidditchlag tills han är beredd att tala sanning."

"OI" ropade Sirius. "Vad har det med saken att göra?"

"Det är verkligen inte rättvist Snape, det var inte bara Harry. Ron och Hermione var där också," påpekade Remus lugnt. "Ifall de skulle bli straffade borde det vara något som passar brottet, få dom att skura bort meddelandet, men det är inte rättvist att bara straffa Harry."

"Bra sagt professor. Dessutom så var han bara orolig för den kommande quidditchmatchen", både berömde och hånade Oliver.

"Visar bara att Slytherins alltid hittar ett sätt att fuska."

"Oroa er inte. Jag tänkte inte låta något sådant hända", försäkrade McGonagall sina Gryffindors med ett skadeglatt flin mot sin kollega.

"Vet du vad, Serverus, jag ser ingen anledning till att hindra pojken från att spela quidditch", sade professor McGonagall skarpt medan Harry rycker till. "Den här katten har inte blivit slagen i huvudet med en kvastkäpp. Det finns inga som helst bevis för att Potter har gjort någonting galet. Dessutom låter hans förklaring om huvudvärk mycket trolig, jag vet att många av mina elever inte vill äta något när de har huvudvärk."

"AH, bra Minnie." jublade Sirius.

"Mr Addison, jag bryr mig inte om hur mycket du godkänner mitt beslut, du kommer inte att kalla mig vid det hemska namnet eller så kommer jag hitta ett sätt att ge dig straffkommendering", fräste McGonagall.

"Jag tror du glömmer att jag har varit instängd i månader redan." kastade han tillbaka, skrattet borta från hans röst. Harry gav sin professor en förebrående blick för att påminna hans gudfader om sin situation, något han verkade ha glömt när han fick komma ut i går för första gången på evigheter.

"Sirius, om du inte har något emot det, varför har du varit instängd så länge?" frågade Luna nyfiket

"Jag fick ett jobb som tog upp all min tid och tvingades flytta in i ett hus och har inte fått tillåtelse att lämna det förrän igår, jag har alltid någon som ser ut att jag inte lämnar huset. Jag gjorde en dålig affär och fick betala för det, tack och lov gick kontraktet ut igår och jag kunde återvända hem till England. Det är anledningen till att det tar så lång tid att återvända, jag vill kunna njuta av att vara ute så jag reser på mugglarsätt den här gången."

"Woa, det låter som världens sämsta jobb. Glad att du är ute nu." flämtade Colin chockat.

Dumbledore tittade forskande på Harry. Hans plirande klarblåa blick fick Harry att känna sig som om han blev röntgenfotograferad.

"Oi. Sluta försöka få Harry att känna som om det är hans fel." morrade Sirius och Katie log, hon kunde inte vänta med att få möta den man som hade förtjänat Harrys tillit och verkligen brydde sig om honom.

"Det är bäst att du inte försöker se in i hans tankar." varnade Remus när hans beskyddande instinkter kom in i bilden.

"Albus skulle inte våga det, trots allt vet han att det är olagligt att utöva legimens på omyndiga." madam Bones röst var varnande och Dumbledore böjde på huvudet i förståelse.

"Oskyldig till befunnen skyldig, Serverus", sade han bestämt. Snape såg ursinnig ut. Det gjorde Filch också.

"Du vet Harry… tror du att de tre har en klubb? Filch, Snape och Umbridge alltså, där de diskuterar hur mycket de hatar dig?"

"Självklart inte, var inte..." Harry tystnade och tänkte över orden. "Du vet Ron, det skulle inte förvåna mig." sade Harry förvånat.

"Min katt har blivit förstenad!" skrek han med ögon som höll på att tränga ut ur sina hålor. "Jag kräver att någon blir straffad!"

"Straffa Lockman för att vara en idiot?" föreslog Colin hoppfullt.

"Vi kommer att kunna bota henne, Argus", sade Dumbledore tålamodigt. "Madam Sprout har nyligen drivit upp några mandragoror. Så snart de har vuxit sig tillräckligt stora, ska jag låta framställa ett elixir som kan återuppliva Mrs Norris."

"Det går i alla fall bota. Vad det nu är som har försatt henne i det tillståndet."

"Det kan jag göra", insköt Lockman. "Jag måste ha gjort det minst hundra gånger. Jag kan vispa ihop en återupplivningsdryckdekokt på Mandragora i sömnen…"

"Han hade mage att säga det framför den yngsta trolldrycksmästaren i landet?" frågade Kingsley i chock. För en gångs skull var han glad att han inte hade barn i skolåldern. Han skulle allvarligt överväga att ta ut dem från Hogwarts ifall de hade lärare som Lockman.

"Det var lite dumt av honom", instämde professor Burbage.

"Lite?" fnös McGonagall. "Jag trodde att Serverus skulle döda honom på fläcken."

"Ahh, varför gjorde du inte det", klagade tvillingarna.

"Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då de två bad Snape om att göra något", fnös Lee och skakade på huvudet.

"Ursäkta mig", sade Snape iskallt, "Men jag har för mig att det är jag som är trolldrycksläraren på den här skolan."

"Skulle ha dödat honom, skulle ha sparat oss en massa problem." muttrade Ron.

Det blev en besvärad paus. "Ni kan gå", sade Dumbledore till Harry, Ron och Hermione. De skyndade sig ut, så fort de kunde utan att direkt springa.

"Bästa idén ni haft på kvällen." muttrade Alicia oroligt, hon gillade inte att behöva återuppleva det året.

När de kom upp till våningen ovanför Lockmans kontor, gick de in i ett tomt klassrum och stängde dörren tyst efter sig. Harry sneglade på sina vänners ansikten, som otydligt skymtade i det mörka rummet.

"Tycker ni att jag skulle ha berättat för dem om den där rösten jag hörde?"

"Ja." svarade alla professorerna och tittade på tonåringen i frustration.

"Nej", svarade Bill, Charlie, Oliver, Sirius och Moody. "Behöver inte ge dem ammunition som får dem att tro att du är onormal", sade den äldre mannen bistert.

"Även ifall jag inte litar på rektorn helt hundra för tillfället så måste jag säga att det kan ha varit en bra idé att berätta för honom", tillade Remus. "Men bara honom. Jag ryser vid tanken på vad Lockman skulle ha sagt om han hade hört."

"Så… du vill att jag skulle ha berättat för honom om den mystiska rösten trots efter vad du sade förut?" frågade Harry förvirrat.

"Du vet… glöm det. Du skulle ha berättat det för McGonagall istället."

"Nej", sade Ron utan att tveka. "Att höra röster som ingen annan kan höra än inte något bra tecken, ens i trollkarlsvärden."

Någonting i Rons ton fick Harry att fråga: "Du tror mig väl?"

"Det är klart jag gör", sade Ron hastigt. "Men du måste medge att det är mystiskt…"

"För att klargöra, jag trodde helt och hållet på honom, jag var bara förvånad och lite orolig över att han kunde höra röster men jag tvivlade inte på honom." avbröt Ron och Harry log mjukt mot sin äldsta mänskliga vän.

"Jag vet att det är mystiskt", sade Harry. "Hela saken är mystisk. Vad rörde sig det där om som stod skrivet på väggen? Hemligheternas kammare har öppnats – vad ska det betyda?"

"Vet du, det får mig att tänka på något", sade Ron långsamt. "Jag tror att jag någon gång hörde en historia om en hemlig kammare på Hogwarts… det kanske var Bill som berättade det…"

"Det står lite om det i Hogwarts: en historia, jag brukade läsa den boken för att få dig att somna." Bill började skratta åt utseendet av fasa på sin yngre brors ansikte.

"HA." skrattade Hermione. "Så du har läst boken, på sätt och vis."

"Inte frivilligt." mumlade Ron medan han stirrade på sin äldsta bror.

"Och vad i all världen är en ynk?" sade Harry.

Till hans förvåning kvävde Ron en fnissning. "Ja, egentligen är det inte roligt, men eftersom det är Filch", sade han.

"Det är fortfarande inte roligt." skällde Mrs Weasley. "Tänk bara på kusin Arnold." påminde hon dem och fick sina barn att titta ner i skam, allt skratt borta. Filch stirrade med öppen mun på Mrs Weasley, han kunde inte få det gå ihop att hon som försvarade en ynk var mor till tvillingarna, de var tvungna att vara adopterade, det var enda möjligheten.

"En ynk är nån som är född i en trollkarlsfamilj, men som inte besitter några magiska krafter. Det är liksom motsatsen till en trollkarl som är född i en mugglarfamilj, men ynkar är mycket ovanliga. Om Filch försöker lära sig magi med hjälp av en kviktrick-kurs, är han säkert en ynk. Det skulle förklara en massa, tillexempel varför han avskyr eleverna på Hogwarts så mycket." Ron log ett självbelåtet leende. "Han är bitter."

"Jag tror att om hela min familj var magisk och jag inte var det så skulle jag vara bitter också", sade Luna i en mjuk röst och Harry kunde inte låta bli att tänka på moster Petunia och hur hon verkade vara bitter över att hon inte var magisk som sin syster.

En klocka slog någonstans.

"Midnatt", sade Harry. "Det är bäst att vi går och lägger oss innan Snape kommer ångande och försöker sätta dit oss för något annat."

"Inte för att det kommer hjälpa. Han kommer bara ta ut det på din nästa trolldryckslektion", fnös Padma.

"En kille kan alltid drömma."

Under några dagar pratades det nästan inte om någonting annat på skolan än överfallet på Mrs Norris.

"Mer som om hur de tre hade överfallit henne, ni hörde ju förut några av ryktena", fnös Angelina.

Filch påminde alla om det genom att vanka av och an på stället där hon hade blivit överfallen, som om han trodde att angriparen skulle komma tillbaka.

"Filch hade tur, den hade kunnat dyka upp när som helst", tänkte Harry bistert.

Harry hade sett honom skrubba meddelandet på väggen med Fru Skurlunds allrengöringsmedel mot magisk nersmutsning, men utan resultat. Orden lyste fortfarande lika klart som förut på stenväggen.

"Finns de fortfarande kvar där?" frågade Narcissa och såg sig omkring nyfiket.

"Nej." besvarar McGonagall. "De försvann efter att monstret dödats. Fast hur det hände har jag ingen aning."

"Jag är bara glad att de är borta", sade Ron högt. "Vi behöver verkligen inte den påminnelsen om vad som hände."

När Filch inte gick vakt på gärningsplatsen, smög han förgråten och rödögd genom korridorerna, där han kastade sig över intet ont anande elever och försökte få dem bestraffade för saker som att "andas högt" och "se alldeles för glada ut"

"Stackars barn. Verkligen, ni borde ha insisterat om att han skulle sluta eller ta en semester eller något. Han borde inte vara runt eleverna i detta tillstånd", sade Mrs Weasley oroligt.

"Sannerligen, jag tycker att vi borde få ett frikort." Fred flinade brett i förskott.

"För varje straffkommendering vi orättvist fick under det året. Vi borde inte behöva utföra några i år", förhandlade George med ett matchande leende.

McGonagall fnös. "Det fanns inga oförtjänta straffkommenderingar när det gäller er två", påminde hon dem.

"Var värt ett försök", sade de över skratten.

"Så… kan jag få det frikortet istället?" frågade Harry hoppfullt.

"Kan inte klara av en straffkommendering Potter?" sade Malfoy som varit onaturligt tyst under dagen.

"Jag klarar det bättre än dig Malfoy." sköt Harry tillbaka ilsket.

Ginny Weasley verkade väldigt upprörd över Mrs Norris öde. Ron talade om att hon var en stor kattälskare.

"Men du kände ju inte Mrs Norris än", sade han uppmuntrande. "Ärligt talat har vi det mycket bättre utan henne."

"Ronald", skrek Mrs Weasley innan hon suckade. "Ja, du försökte åtminstone att muntra upp henne, antar jag."

"Ärligt talat visste jag inte hur mycket det skulle påverka henne i efterhand." sade Ron uppgivet. "Borde ha hållit min mun stängd."

Ginnys underläpp darrade. "Sådana här saker händer inte ofta på Hogwarts", försäkrade Ron henne. "De får säkert tag i galningen som gjorde det och kickar ut honom härifrån på nolltid.

"Jag är säker på att det lugnade henne", muttrade Harry och Ron ryckte till. Att säga till sin syster att de skulle fånga henne och kicka ut henne hjälpte antagligen henne inte.

Jag hoppas bara att han hinner förstena Filch innan han blir relegerad. Jag skojar bara…", tillade han hastigt då Ginny bleknade.

"Snygg en Ron, det skulle sannerligen ha hjälpt en hel del personer i slottet ifall det hänt", fnös Tracy roat.

Överfallet hade också inverkat på Hermione. Det var helt naturligt för henne att tillbringa mycket med att läsa, men nu gjorde hon nästan ingenting annat. Harry och Ron lyckades inte heller få ur henne särskilt mycket när de frågade vad hon höll på med, och det var först onsdagen därpå som de fick reda på det. Harry hade blivit kvarhållen av Snape efter trolldryckslektionen och blivit satt att skrapa bort ringmaskar från bänkarna.

Remus suckade och försökte låta bli att dra förhastade slutsatser. "Kan du förklara varför du blev kvarhållen?" ber han milt.

"Potter blev kvarhållen för att försöka avsluta en uppsats till historian i smyg." hånade Snape

"Som om han skulle göra något sådant."

"Umm, faktiskt." sade Harry en aning fåraktigt och ryckte på axlarna.

"Harry", grälade Remus. "Varför hade du inte gjort klart uppsatsen tidigare."

"Det var Binns och helt värdelöst", svarade han utan att tänka och Remus bara skakade på huvudet.

"Det är inte en godtagbar ursäkt Mr Potter." grälade McGonagall.

"Inte för att jag klandrar dig, jag har själv haft lektionerna. Men försök att inte göra det i Snapes klasser." instruerade Sirius och Harry log medan lärarna gav pergamentet äcklade blickar.

"Jag gjorde i alla fall mitt arbete, jag bara antecknade lite annat emellanåt." erbjöd Harry och hans vänner skrattade.

Efter en hastig lunch gick han upp för att träffa Ron i biblioteket. På vägen dit kom Justin Finch-Fletchley, Hufflepuffpojken från lektionerna i örtlära, gående emot honom. Harry hade just öppnat munnen för att säga hej när Justin fick syn på honom och tvärvände, varefter han rusade i väg åt andra hållet.

De flesta vände sig emot den 15 åriga hufflepuffseleven förbluffat. "Jo, det var en vändning jämfört med första dagen", sade Kingsley förvånat.

"Ja, ledsen för det Harry."

"Oroa dig inte, det var tre år sen. Du är förlåten." svarar Harry och himlade med ögonen.

Harry hittade Ron längst bak i biblioteket, där han just satt och tog mått på sin läxa i trollkonsthistoria. Professor Binns hade bett om en tre fot lång uppsats om "De europeiska trollkarlarnas medeltida församling".

"Skjut mig", stönade Charlie innan han tjöt till av smärta från förhäxningen som Tonks skickat.

"Du sade skjut mig, jag fullföljde bara dina önskningar." svarade hon flinande.

"Jag kan bara inte tro det, den är fortfarande åtta tum för kort",

"Eftersom jag inte var dum nog att göra det i trolldryckskonst", retade Ron sin vän.

"Ni båda borde ha gjort den när den först tilldelades." förmanade Mrs Weasley.

"Vad är det roliga i det?" frågade Fred innan han backade undan från sin mammas kraftfulla blängande blick.

sade Ron ilsket och släppte taget om sitt pergament som genast rullade ihop sig igen. "Hermione har redan skrivit fyra fot och sju tum och hennes handstil är jätteliten.

"Var är hon?" frågade Harry och grep tag i måttbandet efter att ha rullat ut sitt eget uppsatspergament.

"Jag trodde att du redan hade gjort din uppsats?" sade Dennis förvirrat.

"Jag gjorde den i trolldryckslektionen, jag var tvungen att kontrollera att den var tillräckligt lång."

"Någonstans där borta", sade Ron och pekade längs hyllorna. "Hon är på jakt efter en ny bok. Jag tror att hon försöker läsa hela biblioteket före jul."

"Ha ha." hånade hon men en sårad blick prydde hennes ansikte.

"Kom igen Mione, du måste erkänna att blev lite galen där ett tag." vädjade Ron, han ville inte att flickan skulle vara arg på honom.

"Jo, jag ville ha svar", svarade hon med en långdragen suck.

Harry berättade för Ron att Justin Finch-Fletchley hade flytt sin väg när de möttes.

"Jag fattar inte varför du bekymrar dig över det. Han är bara en liten idiot, tycker jag", sade Ron och skrev ivrigt med så stora bokstäver som möjligt. "Allt det där struntpratet om hur fantastisk Lockman är…"

"Och då visste jag inte vad han försökte göra." muttrade Ron.

"Snälla, kan ni sluta dra upp det. Jag ville inte att ni skulle veta om det, så håll käft om det." morrade Harry förbannat och blängde på alla han kunde se.

Hermione dök upp mellan raderna av bokhyllor. Hon såg irriterad ut och verkade äntligen villig att prata med dem.

"Alla exemplaren av Hogwarts historia är utlånade",

"Men du äger en kopia, gör du inte?" frågade Tonks. "Citerar du inte ofta saker ur den?"

"Jag tror att den mer viktiga frågan är varför så många människor är intresserad av den helt plötsligt", påpekade Charlie, nyfiken på varför någon skulle vilja läsa en sådan tråkig bok, bortsett från bokslukare så klart.

"Någon måste ha spridit ut ordet att det innehöll information om kammaren", sade Bill fundersamt.

"Urgh, hur ska ni då få veta?" frågade Tonks besviket.

"Åh oroa er inte. Hon hittar en bättre källa." Ron flinade när han såg leendet som dök upp på sin väns ansikte medan han samtidigt fångade de andras intresse.

sade hon och slog sig ner bredvid Harry och Ron. "Och det är väntetid på två veckor. Jag önskar verkligen att jag inte hade lämnat mitt eget exemplar hemma, men jag fick inte plats med det i kofferten för alla Lockmanböckerna."

"Se, ytterligare än gång så lyckas Lockman vara irriterande och vara i vägen. Han gör aldrig något bra." fräste Lavender.

"Nej, han gjorde en bra sak." fnissade Parvati och Lavender anslöt sig snabbt när hon insåg vad hennes vän pratade om.

"Varför vill du ha just den boken?" frågade Harry.

"Av samma skäl som alla andra vill ha den", sade Hermione. "Jag vill läsa legenden om Hemligheternas kammare."

"Vad är det egentligen för något?" sade Harry hastigt, han hade funderat över orden länge nu men han kunde inte förstå vad det innebar.

"Nyfiken som alltid." tänkte Sirius för sig själv.

"Det är just det som är problemet. Jag kommer inte ihåg det", sade Hermione och bet sig i läppen. "Och jag kan inte hitta berättelsen om den någon annanstans…"

"Hermione, får jag läsa din uppsats", sade Ron förtvivlat och tittade på klockan.

"Nej, det får du inte", sade Hermione och lät med ens sträng. "Du har haft tio dagar på dig att skriva färdigt den."

När de hörde madam Hooch läsa det vände sig lärarna, Mrs Weasley och Remus om och tittade på de två pojkarna.

"Jag fick det gjort i tid, dessutom så hade jag viktigare saker för mig än att göra den uppsatsen", svarade Harry oskyldigt.

"Verkligen!" frågar Remus med ett höjt ögonbryn, "Och säg mig, vad var viktigare än den uppsatsen?"

"Jag hade massa quidditchträning och det var en väldigt hektiskt tid."

"Och sen var Dödsdagsfesten", tillade Ron. "Att kammaren öppnades var en stor distraktion."

"Eller så var ni bara lata och ville inte göra det", avslutade Bill.

"Hej, vi har aldrig missat att lämna in våra läxor, visst vi kan börja lite sent på det men vi brukar ha en anledning", protesterade Harry.

"Jag behöver bara två tum till, kan du inte vara bussig nu…"

Skolklockan ringde. Ron och Hermione gick före till lektionen i trollkonsthistoria under fortsatt käbblande. Trollkonsthistoria var det tråkigaste ämnet på schemat.

"Jag tar tillbaka de orden nu." muttrade Harry medan han knöt sin näve så att orden står ut.

Professor Binns, som undervisade i det, var den ende spöklärare de hade. Det mest spännande som hände på hans lektioner var när han trädde in i klassrummet genom den svarta tavlan. Han var urgammal och skrumpen, och många påstod att han inte ens hade upptäckt att han var död.

"Han borde veta att han är död, jag menar hur kan man inte märka att man svävar och kan gå igenom saker?" frågade Luna.

En dag hade han bara klivit upp för att gå till sin lektion och lämnat kroppen efter sig i en fåtölj framför brasan i lärarrummet, och hans arbetsvanor hade inte förändrats ett dugg sedan dess.

"Tyvärr." stönade eleverna.

I dag var lika tråkig som alltid. Professor Binns slog upp sina anteckningar och började läsa med en entonig surrande röst som lät som en gammal dammsugare. Han fortsatte tills nästan alla i klassen befann sig i en djup dvala, som de då och då vaknade upp ur för att skriva ner ett namn eller ett datum, varefter de somnade igen.

"Hej, det är faktiskt en bra lektion. Vi hinner sova ikapp ifall vi inte kunnat sova."

Han hade talat i en halvtimme då det hände någonting som aldrig hade hänt förut

.

"Borde vi vara oroliga?" frågade Sirius oroligt.

"Det enda hotet var från chock, att en historia klass som undervisas av Bins faktiskt an vara intressant." svarade Harry med ett flin.

Hermione räckte upp handen.

"Men gör du inte det i varje klass?" påpekade Daphne förvirrat. Hon hatade att inte veta saker, speciellt när hon hade varit i skolan när det hänt.

"Flera gånger." svarade Snape släpigt.

"Något säger mig att Binns aldrig har blivit avbruten tidigare", avbröt Tonks torrt.

"Ånej. Han har blivit avbruten förut. Frågan är om han kommer att märka det den här gången." svarade Sirius med ett skratt.

"När har han blivit avbruten förut?" frågade Lee ivrigt.

"Det gick rykten om att marodörerna lyckats få straffkommendering utav honom", svarade Remus nonchalant.

"Jag kommer ihåg det, alla i slottet var i chock och pratade om det i evigheter. Vi fick dock aldrig veta hur de lyckades med det", skrattade Kingsley.

"Du borde vara rädd Kingsley. De kommer inte dra sig för något för att få veta identiteterna på dessa marodör. Jag skulle fly." fnös Oliver som hört dem klaga över att de inte visste vilka de var flera gånger.

Professor Binns, som tittade upp mitt under en dödligt tråkig föreläsning om de internationella trollkarlskonventionen från 1289, såg häpen ut.

"Kan jag bara få påpeka hur tråkigt det är när en lärare är förvånad över att en elev visar intresse i dens klass", påpekade madam Bones.

"Vi kan alltid ge honom ett ultimatum, förbättra dina arbetsmetoder eller lämna jobbet." föreslog Kingsley.

"Jag kan redan se hur det kommer sluta. Ska vi fixa en annons där vi söker en professor till Historia?" frågade Seamus oskyldigt.

"Miss… Öh…?"

"Granger, professorn. Jag undrar om ni skulle kunna berätta någonting om Hemligheternas kammare för oss", sade Hermione med klar röst.

"Hmm smart. Det är bara inte sannolikt att han kommer säga något." flinade Astoria.

"Och om han gjorde så kommer han förmodligen inte komma ihåg att han berättat efteråt." avslutade Daphne för sin syster.

Dean Thomas, som hade suttit och stirrat ut genom fönstret med hängande haka och öppen mun, rycktes häftig ur sin dvala. Lavender Browns huvud for upp från armarna och Nevilles armbåge halkade ner från bänken. Harry själv som hade suttit böjd och trött stirrat ner i golvet satte sig snabbt upp ordentligt och grimaserade när stolsryggen skar in i hans rygg och tryckte smärtsamt emot ett av hans sår.

Harry bet i sin underläpp när han kände samma smärta i sin rygg som den som beskrivits i boken och han kände en isande känsla sprida sig igenom hela hans kropp när han började inse vad det kunde betyda och kopplade ihop bitarna. Trots allt så hade han inga sår på ryggen som skulle kunna göra ont.

"Harry. Varför hade du ett sår på ryggen?"

"Mm… det var inget farligt. Oroa er inte över det. Det var inget farligt." försäkrade Harry frånvarande och hans gudfar och Remus betraktade honom oroligt, något var fel.

Professor Binns blinkade.

"Mitt ämne är trollkonsthistoria", sade han med sin torra, spruckna röst. "Jag sysslar faktiskt med fakta, miss Granger, inte med myter och legender."

"Men de bästa delarna av historian är legender." protesterade Bill samtidigt som Sirius sa. "De flesta myter har någon grund av verklighet."

han harklade sig med ett litet ljud som när en krita bryts av och fortsatte oförtrutet medan Harry suckade när den sista smärtan försvann helt och hållet "I september samma år gjorde en underkommitté av sardinska trollkarlar…"

Han började stamma och tystnade, avbruten av Hermiones hand som åter viftade i luften.

"Jag skulle ha älskat att ha varit i den klassen", skrattade Charlie.

"Hermione är mycket långlivad när hon vill ha information", sade Neville med en rädd blick innan han brast ut i skratt.

"Andra skulle kalla det envis", Mr Weasley gav henne ett förtjust leende.

"Hon var bara väldigt orolig", sa Harry och klämde till hennes hand, glad över att han inte längre hade ont.

"Miss Grant?"

"Seriöst, hon sade sitt efternamn för någon minut sen och han har redan glömt det. Hur är det möjligt?" frågade Alisa chockat sin vän.

"Ursäkta, professorn, men är inte alla legender alltid baserade på fakta?"

"Se, hon vet det med. Berätta bara", bad Nigel som ville veta vad som var så speciellt med hemligheternas kammare.

Professor Binns såg på henne med sådan häpnad att Harry förstod att det aldrig förr hade hänt att någon elev avbrutit honom – varken då han var i livet eller efter hans död.

"Inte på över 20 år i alla fall." fnös Kingsley.

"Joo", sade professor Binns dörjande. "jo, det skulle man väl kunna påstå, antar jag." Han kikade nyfiket på Hermione, som om han aldrig tidigare hade sett en elev ordentligt. "Men legenden du talar om är en så uppseendeväckande otroligt, till och med löjlig historia…"

"Löjlig? Jag tycke den är fascinerande", muttrade Bill till Charlie.

Men nu hängde hela klassen vid vartenda ord som kom från professor Binns läppar. Han tittade förvånat på alla ansikten som var vända mot honom. Harry kunde se att han var fullkomligt överlumpad av att vara föremål för ett så ovanligt intresse.

"Det förvånar mig inte. Nästan ingen kan trots allt lyssna på honom."

"Ja, låt gå för det då", sade han långsamt. "Låt mig nu se… Hemligheternas kammare…

"Jag kan inte tro att hon faktiskt fick honom att avbryta sin lektion." viskade Sinistra imponerat.

"De verkar kunna göra det omöjliga", höll Burbage med om.

vet förstås allesammans att Hogwarts grundades för över tusen år sen – det exakta datumet vet man inte säkert –

"Artonde april," mumlade Ron och Hermione nickade.

Av den tidens fyra största häxor och trollkarlar. De fyra elevhemmen är uppkallade efter dem: Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff, Rowena Ravenclaw och Salazar Slytherin.

De fyra elevhemmen kunde inte låta bli att jubla när deras elevhems namn nämndes.

De byggde slottet tillsammans, fjärran från nyfikna mugglarögon, för det var en tid då magi fruktades av vanligt folk oh häxor och trollkarlar var utsatta för svåra förföljelser." han gjorde en paus, stirrade skumögt ut över rummet och fortsatte:

"Hade det varit någon annan hade jag trott att han gjort det för dramatisk effekt", mumlade Dean.

"I några år arbetade grundarna tillsammans i endräkt, letade upp ungdomar som visade tecken på magiska krafter och tog dem till slottet för att utbilda dem. Men sen uppstod det meningsskiljaktigheter mellan dem.

"Men det är bara att vänta sig", protesterade Leanne. "En grupp människor, oavsett hur nära, bråkar alltid ibland. Kolla bara på Gyllene trion, de är så nära man kan vara och de bråkar."

"Familjer, vänner, ingen kan leva ett helt konfliktfritt liv", lade Mr Weasley till medan han tänkte tillbaka på alla bråk mellan hans barn.

En klyfta började växa mellan Slytherin och de tre andra. Slytherin ville vara mer kräsen i valet av elever som skulle få inträde till Hogwarts. Han ansåg att utbildning i magi skulle vara förbehållen familjer av ren trollkarlssläkt.

"Det är en lögn", sa Harry en aning högre än vad han tänkt och alla vände sig emot honom.

"Vad menar du med att det är en lögn, Harry?" frågade Susan förvirrat.

"Ifall vi läser färdigt paragrafen så ska jag förklara."

Han motsatte sig att ta emot elever från mugglarfamiljer, eftersom han trodde att de var opålitliga.

"Och renblods överlägsenheten startar." sade Sirius hånande. "Naturligtvis är det Slytherin som började den långa raden med fördomsfulla jävlar." nästan morrade han när han tänkte på sin blodfamilj.

"Um. Vänta, sade inte Harry nyss att det var en lögn?" ifrågasatte Ginny förvirrat.

"Jag pratar inte om Salazar, jag pratar om hans kusin Severin, Harry berättade vad han antagligen snart kommer förklara för er i somras, och det var Severin Slytherin som startade renblods överlägsenheten."

Efter ett tag kom det till en allvarligt uppgörelse om saken mellan Slytherin och Gryffindor med den följden att Slytherin lämnade skolan.

"Prata nu Potter. Vad menar du med att det är en lögn?" ifrågasatte Daphne och gick automatiskt över till efternamn.

"Um, okej. Det hela började när jag, Ron och Hermione…"

"Där är det igen, varför är alltid jag den som nämns sist?"

"Hermione! Okej. Det började när jag, Hermione och Ron, nöjd nu Mione? I alla fall, vi var ute och utforskade slottet i början av förra året och med lite hjälp av fyra herrar så hittade vi ett speciellt rum, fråga inte vart, det är vår hemlighet."

"Kom till saken Harry", utbrast DA irriterat.

"Vi hittade en bok… som innehöll personlig information om de fyra grundarna", skyndade sig Harry att säga.

"Och vad för information var det?"

"Godric kallads från början för God, men efter att ha besök från Spanien insåg de att det lät som om han var Gud, vilket var när de bytte till Ric…"

"Och vad har det med saken att göra? Varför sade du att klyftan som växte upp var en lögn?"

"Godric och Salazar var bästa vänner, de första skämtarna som satte en fot i skolan och av vad vi fick ut så kan de mäta sig med marodörerna och tvillingarna", sade Hermione i en aning ogillande.

"De var vad?" utbrast resten av skolan i chock medan lärarna stönade, de kunde se hur fler personer skulle börja göra upptåg för att göra sin elevhemsgrundare stolt.

"Var bästa vänner, och Salazar var egentligen inte kräsen, han ville bara att de mugglarfödda skulle överge sitt gamla liv eftersom det försatte alla i fara. Missuppfatta inte, han ogillade verkligen mugglare starkt, men det var först efter de kallblodigt mördade hans fru och dotter. Och när han lämnade skolan, gav han sig egentligen iväg för han hörde ett rykte om att det befann sig ett par unga häxor och trollkarlar i en liten by några mil bort, han åkte dit, hämtade barnen och återvände till skolan men valde att spendera det mesta av sin tid iväg från eleverna ifall han inte hade lektioner", förklarade Harry med ett fundersamt leende.

"Du menar att allt vi lärt oss om Slytherin är en lögn."

"I grunden jäpp. Hans hus står för de lömska och de med ambition, inte för de onda", avslutade Ron med en axelryckning.

"Men varför säger historien att Slytherin inte ville släppa in mugglarfödda… eller varför det var ett bråk mellan grundarna."

"Därför att det var ett bråk, Godric och Salazar bråkade, de var bästa vänner men båda var lika envisa och både vägrade ge sig, men så fort som Salazar återvände från sin resa så var de bästa vänner igen. När någon översatte vad som skrivits ner om grundarna gjorde de antingen ett misstag eller ogillade av någon anledning Salazar Slytherin."

"Ni kan väl inte tro på denna löjliga historia. Har han inte redan bevisat att han är en uppmärksamhet sökande lögnare?"

"Om jag ändå kunde finna sanningen lika lätt som jag kan avslöja osanningen." Sade Hermione med iskall röst. "Vilka bevis har ni för att vi ljuger? Vi har boken och ni har en text som blev översatt fel, och när det gäller frågan om Voldemort, hade ni någon närvarande när det hände? har ni något bevis för att han inte har återuppstått." Ingen kunde svara henne och hon log självbelåtet utan att säga något mer.

"Mr Potter, Mr Weasley, Miss Granger, kan ni visa mig denna bok senare, så jag kan se det med egna ögon?"

"Självklart madam Bones," svarade alla tre på en gång.

Professor Binns gjorde en ny paus och knep ihop munnen så att han såg ut som en gammal skrynklig sköldpadda.

DA kvävde ett skratt medan alla tittade på den mörkhåriga tonåringen roat.

"Så mycket vet vi med säkerhet från historiska källor", fortsatte han, "men dessa fakta bleknar helt vid sidan av den fantasifulla legenden om Hemligheternas kammare. Det sades att Slytherin hade byggt en dold kammare under slottet, som de andra grundarna inte visste någonting om.

"Jag klandrar honom inte", sade Moody. "Ge aldrig upp alla dina hemligheter.

"Och jag är säker på att han inte var den enda som hade hemligheter i slottet", sade Remus i ett försök att vara rättvis.

"Det har alltid gått ett rykte om att Rowena Ravenclaw hade ett hemligt bibliotek", sade Padma med ett leende.

"Ja, men det biblioteket hade förmodligen inte något monster inuti sig." protesterade Mrs Weasley.

"Nej, men vem säger att det inte är fullt av böcker med mörkaste magi", påpekade Moody och fick effektivt alla att hålla tyst.

Enligt legenden förseglade Slytherin Hemligheternas kammare, så att ingen någonsin skulle kunna öppna den förrän hans egen sanne arvtagare anlände till skolan. Arvtagaren, och ingen annan än arvtagaren, skulle kunna låsa upp dörren till Hemligheternas kammare och släppa loss ohyggligheten som gömde sig därinne, för att använda den till att rensa ut alla från skolan som var ovärdiga att studera magi."

"Och hur förklarar du det, Harry?" frågade Cho nyfiket.

"De andra grundarna kände självklart till kammaren och den byggdes så att de skulle kunna gömma de yngre eleverna där ifall någon skulle attackera slottet."

"Och monstret?" frågade Charlie ivrigt och lutade sig framåt.

"Var där för att beskydda eleverna och rensa ut skolan från fiender. Grundarna var bästa vänner och hade inte hemligheter för varandra ifall det absolut inte var nödvändigt", svarade Harry utan att tveka.

"Jag tror att det är dags att ändra historieböckerna om det här är sant", muttrade madam Bones.

"Men Harry, tillbaka till monstret. Vad är det?"

Hermione himlade med ögonen. "Jag är säker på att ohyggligheten inom kammaren förmodligen lades till för att krydda till legenden. Sådana bitar brukar läggas till med åren."

Harry nickade. "Nu när jag tänker på det så var "monstret" nog ett husdjur åt Salazar.

"Snacka om husdjur." fnös Ron.

"Husdjur?" mumlade Remus och såg fundersam ut.

"Jag gillar verkligen inte hur väl förtrogen du verkar vara med detta monster." stönade Sirius, tonåringen talade om det som om det som om det var hans eget husdjur.

"Tja, boken sade att det var en försvarsmekanism ifall de skulle bli anfallna, men det är mycket troligt att det var hans husdjur", svarade Hermione medan hon funderade över sin väns ord.

Det blev alldels tyst då han avslutade sin berättelse om den hemliga kammaren. Men det var inte den vanliga, sömniga tystnaden som brukade fylla professor Binns lektioner. Det låg en känsla av ängslan och obehag i luften medan alla fortsatte att titta på honom i hopp om mera. Professor Binns såg lätt irriterad ut.

"Och efter det så blev ryktena mycket värre", suckade Katie, hon hade blivit rasande när hon hörde vissa av ryktena om hennes lillebror.

"Det hela är ju absolut nonsens och ingenting annat", sade han. "Naturligtvis har skolan blivit genomsökt många, många gånger. De lärdaste häxor och trollkarlar har förgäves letat efter bevis på en sådan kammare. Den finns inte. Det är en saga man använder för att skrämma godtrogna personer med."

"Tja, om en av grundarna gömde det så att endast hans arvinge skulle hitta den så tvivlar jag på att det skulle vara lätt", sade Moody förbittrat. Ron hade en självbelåtet leende innan Harry kastade honom en varnande blick. Han behövde inte stå ut med överbeskyddande vuxna riktigt än, tack så mycket.

"Det är bara ett problem med det Moody. Salazars familj blev mördad. Han hade ingen arvinge, dessutom så visste de andra grundarna om kammaren, vilket vi sade. Vad hände med ständig vaksamhet?" frågade Hermione och mannen blängde på henne.

Hermione räckte upp handen igen.

"Professor Binns, exakt vad menar ni med 'ohyggligheten' inne i Hemligheternas kammare?"

"Det behövde verkligen vara just du som frågade det, eller hur?" frågade Bill.

"Jag ville veta alla detaljer. Vill inte du?" ifrågasatte hon.

Remus suckade. "Jag tror att vi kommer sluta upp med att veta mer än vad jag egentligen vill veta."

"Man tror att det är nåt slags monster, som bara Slytherin sanne arvtagare kan kontrollera", sade professor Binns med sin spröda, pipiga röst.

"Okej, det är i principen sant", mumlade Harry för sig själv.

Eleverna i klassen utbytte nervösa blickar.

"Det där är bara påhitt, har jag ju sagt", sade professor Binns och samlade ihop sina kringspridda anteckningar. "Det finns ingen kammare och inget monster."

"Bara för att han inte har sett det så betyder det inte att det inte existerar", sade Luna, och hade en sällsynt ogillande blick på hennes ansikte.

"Men det svårt att tro på det man inte har bevis på för vissa människor." sade Narcissa. "Jag föredrar själv om jag kan se beviset."

"Bokormar har ingen fantasi", hånade Charlie.

"Det är ett väldigt allmänt uttalande." sade Padma. "Titta på Luna, hon älskar att läsa och har den bästa fantasin som jag någonsin sett."

"Ah, det är ett undantag för varje regel", Svarade Charlie med en axelryckning.

"Men, professorn", sade Seamus Finnigan. "Om kammaren bara kan öppnas av Slytherins arvtagare, skulle det väl faktiskt vara omöjligt för någon annan att hitta den?"

"Hej. Någon kan ha hittat den utan att inse det." påpekade Hannah osäkert och Harry dolde ett leende.

"Struntprat, O'Flaherty", sade professor Binns i förargad ton. "Om en lång rad manliga och kvinnliga rektorer på Hogwarts inte har kunnat hitta den här…"

"Ja, för rektorer är ofelbara", muttrade Harry sarkastiskt. Sirius gnuggade sitt huvud mot sin gudsons ben medan han önskade att han kunde ta bort all tonåringens smärta.

"Okej, hur får han Finnigan till O'Flaherty?" ifrågasatte Susan roat.

"Men, professorn", pep Parvati Patil försiktigt. "man måste kanske använda svart magi för att öppna den…"

"Tja, det anses vara svart magi för alla… så Parvati var inte långt ifrån svaret", mumlade Harry till sina två vänner.

"Bara för att en trollkarl inte använder svart magi betyder det inte att han inte kan det, miss Pennyfeather", snäste professor Binns. "Jag upprepar, om sådana som Dumbledore och hans företrädare…"

"Merlin, det är människor, inte helgon." muttrade en Hufflepuff irriterat.

"Men man måste kanske vara släkt med Slytherin, så Dumbledore skulle inte kunna…", började Dean Thomas, men nu hade professor Binns fått nog.

"Otroligt hur lejonen för en gångs skull kan komma upp med godtagbara argument", hånade Snape.

"Dean hade rätt dock, Parvati med i en viss utsträckning. Även ifall Dumbledore hade hittat kammaren så hade han inte kunnat komma in", sade Harry.

"Varför får jag känslan av att du säger att du kan?" stönade Sirius medan han obemärkt betraktade sin gudson

"Nog pratat", sade han skarpt. "Det är en myt! Kammaren existerar inte! Det finns inte ens skuggan av bevis för att Slytherin någonsin byggde så mycket som ett hemligt kvastskåp!

"Det är förståligt. Varför skulle man vilja bygga ett hemligt kvastskåp?" Frågade tvillingarna flinades, deras flickvänner suckade innan de gav dem en snabb kyss.

Jag ångrar att jag över huvud taget berättade en sådan löjlig historia för er! Nu återvänder vi, om jag får be, till Magins historia, till gedigna, trovärdiga, bevisbara fakta!"

"Och det roliga är över." Neville flinade innan han låtsades somna och hans vänner brast ut i skratt.

Och inom loppet av fem minuter hade klassen sjunkit tillbaka i sin vanliga halvsovande dvala igen.

"Det var den roligaste lektionen vi haft inom det ämnet antagligen."

"Jag har alltid vetat att Salazar Slytherin var en vrickad gammal tok", sade Ron till Harry och Hermione, då de efter avslutad lektion kämpade sig fram genom de myllrande korridorerna för att lämna sina skolväskor före middagen. "Men jag visste inte att det var han som började med allt det här larvet om renblodiga trollkarlsfamiljer.

"Severin, inte Salazar", rättade Hermione honom.

Jag skulle inte vilja tillhöra hans elevhem, även om jag fick betalt för det. Om sorteringshatten hade försökt placera mig i Slytherin, hade jag tagit tåget hem igen, det försäkrar jag."

Sirius stirrade en aning ilsket på den rödhåriga tonåringen. Hans gudson hade redan visat att han utvecklat en komplex om den frågan vid det tillfället, han behövde inte höra sin bästa vän säga något sådant.

"Ledsen kompis", sade Ron med låg röst.

"Bry dig inte om honom Harry." ropade Fred till honom. "Han pratar bara utan att tänka igen.

"Som alltid." inflickade George. "Vi tycker det skulle ha varit fräckt ifall du var i Slytherin."

"Bortsett från att ge Snapes en hjärtattack…"

"Och permanenta matsmältningsproblem…"

"Så gömmer ormarna några sanna skönheter i sin håla."

"Greengrass systrarna, Tracy, Alisa." kom de överens om tillsammans. "Naturligtvis finns det Malfoy, men du kan inte få allt."

"Om ni är klara Weasleys", bad Umbridge irriterat. "Så kan ni fortsätta, och straffkommendering för att prata negativt om en student."

Hermione nickade ivrigt, men Harry sade ingenting. Han kände plötsligt en obehaglig tyngd o magen. Han hade aldrig talat om för Ron och Hermione att sorteringshatten allvarligt hade övervägt att placera honom i Slytherins elevhem.

"Du borde verkligen ha berättat Harry." grälade Hermione.

Han ryckte på axlarna. "Det var inte stor grej." sade han innan han blinkade förvånat när han fick en smäll på varje arm.

"Det är verkligen en stor sak om du oroar dig för det över ett helt år senare", muttrade hon ilsket.

Han mindes det, som om det vore igår: den tunna rösten som hade talat i örat på honom när han satte hatten på huvudet vid ceremonin ett år tidigare.

'Jaså, inte Slytherin? Är du säker på det? Du skulle kunna bli stor, ska du veta, allt som krävs finns här i ditt huvud, och Slytherin skulle kunna hjälpa dig på vägen till storhet, det är det ingen tvekan om…

"Harry kan och kommer bli stor utan någon hjälp. Han behöver bara vara sig själv." tänkte Sirius stolt.

Men Harry som redan hade hört talas om elevhemmet Slytherins rykte om att utbilda svartkonstnärer, hade förtvivlat tänkt: Inte Slytherin! Och hatten hade sagt: "Nåja, om du är säker på det … är det bäst att det blir GRYFFINDOR!'"

"Jag skulle inte ha haft något emot att vara en Slytherin ifall det var som det var när grundarna styrde skolan, Slytherins elevhem har tappat sin klass", funderade Harry högt.

När de föstes framåt i trängseln, gick Colin Creevey förbi.

"Hejsan Harry!"

"Hej, Colin", svarade Harry automatiskt.

"Ni träffar på varandra ofta tar jag det?"

"Han var en personliga stalker i början", svarade Harry men glimten i hans öga visade att han bara skämtade.

"Harry, Harry, en pojke i min klass säger att du är…"

"Vad var det som folk sade?" frågade Kingsley med viss bävan.

"Ingenting gott", svarade Oliver och gjorde en grimas.

"Antingen hjälte eller skurk", sade Harry i en bitter röst. "Det finns aldrig en medelväg för mig."

"Det vi sade förut var de vänligaste ryktena som cirkulerade runt i slottet", förklarade Lavender med ett sympatiskt ansikte.

Men Colin var så liten att han inte kunde kämpa emot strömmen av eleverna som trängdes i korridoren. Han fördes i väg mot stora salen som av en tidvattensvåg. De hörde honom pipa: "Vi ses, Harry!" och så var han borta.

"Jag älskar verkligen dina jämförelser, de är alltid så udda."

"Igen. Jag skulle aldrig utsätta mig för det här frivilligt, jag har inte skrivit böckerna."

"Vad kan det vara som en pojke i hans klass säger om dig?" undrade Hermione.

"Säkert något om att jag är Slytherins arvtagare", sade Harry, och hans mage kändes plötsligt ännu tyngre då han kom ihåg hur Justin Finch-Fletchley hade flytt från honom vid lunchen.

"Åh kom igen." fräste Sirius. "Alla de där ryktena är baserade på det faktum att du var först på plats. Men Ron och Hermione var där också, jag slår vad om att ingen säger något om det."

"De har inte samma historia som Potter har", påpekade Moody hjälpsamt och fick en morrning från Sirius medan Remus blängde.

"Vad har det med saken att göra?" frågade Hannah.

"Harry överlevde den dödande förbannelsen och ingen vet egentligen hur, han försvann sen ur sikte för tio år och året innan dog han nästan. Det ger honom ett mystiskt förflutet." svarade Tonks genom sammanbitna tänder.

"I alla fall, det fanns teorier om hur vi hjälpte till, men Harry var alltid den med störst roll i berättelsen", sade Hermione ursäktande.

"Man kan få folk här att tro på vad som helst", sade Ron med avsmak.

"Det är sant, Harry här övertalade några att han var i ett förhållande med Parkinson."

"Det var du som startade det ryktet. Du ska få betala Potter." vrålade Parkinson ilsket och blänger på honom.

"Varför ville du ens övertala någon att du dejta henne?" ber Hermione i avsmak.

"Vad. Dean sade att jag aldrig skulle kunna övertala någon om det, tja, jag kunde inte backa ner från utmaningen", mumlade Harry till svar medan hans sovsalskompisar skrattade åt minnet av det.

Elevmassan tunnades ut och de tog sig utan svårighet uppför nästa trappa. "Tror du att det verkligen finns en Hemligheternas kammare?" frågade Ron Hermione.

"Jag vet inte", sade hon med rynkad panna. "Dumbledore kunde inte bota Mrs Norris, och det får mig att tro att den som angrep henne kanske inte är… tja… mänsklig."

"Tja, legenden säger ju att det finns ett monster." erbjöd Rose Zeller.

"Varför fortsätter vi kalla det legend. Vi vet att någon har blivit överfallen."

"Men vi vet inte om kammaren faktiskt har något att göra med det. Det kan vara ett grymt skämt", påpekade Terry.

I samma ögonblick vek de runt ett hörn och befann sig i änden av just den korridor där överfallet hade skett.

"Harry", stönade Remus, han skickade en stenhård blick till tonåringen.

"Vad? Vi gick bara, vi gick inte dit avsiktligt", protesterade han men en aning sårad blick.

"Men när vi ändå var där så fanns det ingen skada i det." sade Ron.

Bill slöt ögonen. "Ingen skada i vad?" frågade han försiktigt.

De stannade och tittade sig omkring. Det såg likadant ut som det hade gjort den natten, enda undantaget var att det inte hängde någon livlös katt från fackelbehållaren och att det stod en tom stol mot väggen med meddelandet "Kammaren har öppnats"

"Det var ganska obehagligt att vad man än gjorde så gick meddelandet inte bort." muttrade Anthony.

"Det är här Filch har suttit på vakt", mumlade Ron.

"Han borde verkligen inte ha stannat där." viskade Harry till sina vänner.

Hermiones ögon blev vidöppna i förverkligandet. "Det är konstigt att han inte blev attackerad", pep hon nervöst.

"Varför skulle monstret komma tillbaka till samma ställe?" frågade Remus och fick trion att titta på honom i förvåning. Han log lite, hans förbättrade hörsel kunde verkligen komma till hands ibland. Harry skakade bara på huvudet medan han muttrade om att han behövde träna.

De såg på varandra. Korridoren låg tom.

"Det kan inte skada att snoka omkring lite", sade Harry. Han ställde ifrån sig skolväskan och lade sig ner på alla fyra, så att han kunde krypa fram på jakt efter ledtrådar.

Sirius drog försiktigt i hans tröja med tänderna. "Och tänk om monstret hade dykt upp? Eller den som kontrollerar det?" frågade han strängt. "Varför kan du inte bara lämna saker ifred för en gångs skull?"

"Det var mitt på dagen", påpekade Tonks hjälpsamt. "Jag tvivlar på att var i så mycket i fara."

"Det är fortfarande oacceptabelt", sade McGonagall ursinnigt. "Mr Potter, du gör klokt i att komma ihåg att du är ett barn och en student och att det inte är ditt ansvar. Något av det."

Harry som hade ryggat tillbaka under hennes utskällning såg nu hjälplöst på pergamentet.

"Försök inte få mig beskydda dig." den äldre mannen fnös. "Jag håller med henne när det gäller det här."

"Brunbrända fläckar!" sade han. "Här… och här…"

"Kom och titta på det här då!" sade Hermione. "Det här var konstigt…"

"Och du tycker inte att brunbrända fläckar är konstigt?" frågade Neville med höjt ögonbryn och Hermione ryckte på axlarna.

Harry reste sig upp och gick fram till fönstret intill meddelandet på väggen. Hermione pekade på den översta glasrutan, där omkring tjugo spindlar kilade omkring och tycktes kämpa för att ta sig ut genom en liten spricka i glaset.

Charlie satte sig upp med en fundersam blick på sitt ansikte. "Det är ovanligt beteende för spindlar."

Remus nickade. "Och de beter sig fortfarande så trots att boken sade att det gått dagar sen händelsen…" Remus röst dog, han var säker på att vad än monstret var så skulle det vara något hemskt.

En lång silverfärgad spindeltråd dinglade som ett snöre, som om de allesammans hade klättrat uppför den i sin iver att komma ut.

"Har ni någonsin sett spindlar bära sig åt på det viset?" sade Hermione fundersamt.

"Nej, har du det, Ron?" sade Harry. "Ron?"

"Säg inte att han har blivit tagen av monstret. Jag visste att något sådant skulle hända, det händer alltid något sådant. Hur överlevde du?"

"Dennis, lugna ner dig. Jag blev inte tagen av något monster." skrattade Ron och Dennis började att rodna.

Han såg sig om över axeln. Ron stod på en bra bits avstånd och verkade kämpa mot impulsen att springa sin väg.

"Vad är det med dig?" sade Harry.

"Jag… tycker… inte… om… spindlar", sade Ron nervöst.

"Och vi vet alla varför, gör vi inte killar?" frågade Bill i sin strängaste röst medan han blängde på tvillingarna.

"Vi har bett om ursäkt, det är inte som om vi kan förändra det förflutna. Och våga inte säga något om att vi tekniskt sett gör det nu." protesterade Fred en aning irriterat.

"Det visste jag inte", sade Hermione överraskat. "Du har ju använt spindlar o trolldrycker massvis med gånger…"

"Jag har inget emot dem när de är döda", sade Ron och tittade åt alla håll utom mot fönstret, som han försiktigt undvek med blicken.

"Det är så illa att du inte ens an titta på dem?" frågade Narcissa förvånat.

"Det var det", svarade den rodnande rödhåriga pojken. "Det är annorlunda nu dock." sade Ron med en rysning som fångade allas uppmärksamhet.

"Jag gillar bara inte deras sätt att rör sig på…" Hermione fnittrade

"Det är egentligen inte roligt." Neville rynkade på pannan åt flickan.

Hon tittade ner skamset. "Jag vet, speciellt nu. Men på den tiden var det svårt att föreställa sig att han var rädd för något så litet som en spindel, särskilt efter att han hade offrat sig i schackspelet."

"Verkligen?" frågade Ron i misstro medan lyckan vällde upp inom honom.

"Det är inte roligt!" sade Ron häftigt. "Om ni nu nödvändigtvis måste veta fet, så beror det på att Fred förvandlade min nallebjörn till en smutsig grön spindel när jag var tre år – bara för att jag hade råkat bryta av hans leksakskvast.

"Jag var fem och det var oavsiktlig magi." skrek Fred när han såg alla blängande blickar som kastade emot honom. "Jag var arg för att han bröt min leksak och det bara hände. Jag gjorde det inte medvetet."

"Nej, det gjorde du inte", mumlade Katie. "Du skulle inte göra något så grymt, allra minst på din lillebror."

Ni skulle inte heller vara särskilt förtjust i spindlar, om ni hade hållit er nallebjörn i famnen och plötsligt upptäckt att den hade alldeles för många ben och…" Han avbröt sig med en rysning.

"Jag klandrar dig verkligen inte." Susan rös också. "Det skulle vara hemskt"

"Vänta bara", berättade Ron olycksbådande. "Det kommer att bli mycket värre snart."

Hermione försökte fortfarande låta bli att skratta, det syntes tydligt. Harry, som kände att det var bäst att de bytte samtalsämne, sade: "Kommer ni ihåg allt det där vattnet på golvet? Var kom det ifrån? Någon har torkat upp det."

"Ja, de skulle knappast låta det ligga kvar på golvet. Dessutom är det ganska vanligt att det blir översvämning där med tanke på henne." svarade Padma med en rysning.

"Det var ungefär här", sade Ron, som hade hämtat sig så pass att han kunde gå ett par steg förbi Filchs stol och peka. "Precis utanför den här dörren." Han sträckte sig fram mot dörrhandtaget av mässing, men drog hastigt tillbaka handen som om han hade bränt sig.

Alla i salen drog efter andan medan de väntade spänt.

"Vad är det för fel?" sade Harry.

Harry kunde inte låta bli att skratta. "Han gjorde mig verkligen orolig där men utseendet på hans ansikte."

"Var det monstret?" frågade Mrs Weasley ängsligt och fick allas ögon att vidgas.

"Nej", muttrade Ron, och sköt sin vän en blick.

"Jag kan inte gå in där, det är en flicktoalett", sade Ron buttert.

Mr Weasley suckade innan han gav den mörkhåriga pojken en förebrående blick. "Det var inte trevligt", sade han och fick Harry att rodna lätt.

"Vad är det med er tre och flicktoaletter?" frågade Bill med ett skratt. "Först trollet och nu detta?"

"Det kan vara mycket användbara." svarade Hermione med ett mystiskt leende.

"Å, Ron, det kommer inte att vara någon därinne." sade Hermione och kom fram till honom. "Det där är ju Missnöjda Myrtles ställe. Kom så tar vi oss en titt."

"Men hon skapar alltid översvämningar i badrummet", påpekade Ginny. "Vad är så speciellt med det.

Och utan att bry sig om den stora skylten där det stod "UR funktion" öppnade hon dörren.

"Tut, tut, bryter mot reglerna miss Granger?" sade Lee varnande och trion tittade på varandra innan de brast ner i skratt, å de hade ingen aning om vad de egentligen hade gjort.

Det var den dystraste, mest deprimerande toalett Harry någonsin hade sett. Under en stor, sprucken och fläckig spegel fanns en rad trasiga stenhandfat. Golvet var fuktigt och reflekterade det matta ljuset från några enstaka ljusstumpar, som nästan var nerbrunna i sina hållare. Trädörrarna till toalettbåsen var repiga och avskavda och en av dem hängde och dinglade på bara ett gångjärn.

"Huh, jag trodde inte att ett spöke kunde göra så mycket skada. Oavsett hur hårt hon försöker", påpekade Kingsley i onödan.

"Något annat kan ha varit i det badrummet", insåg Alicia med fasa.

"Vilket bör vara en ledtråd till att sticka därifrån!" Harry lade bara armarna om sin gudfar och virrade in sina fingrar i hans tjocka päls i en tyst gest av tröst och för att låta honom veta att han var okej.

"Det var samma badrum som Hermione var i när hon grät." informerade Ron dem. "Det trollet hittade henne i."

"Jag tänkte att Myrtle skulle hålla alla andra borta så att jag kunde få vara ifred", förklarade Hermione.

Ernie skakade på huvudet. "Det badrummet är förbannat."

Hermione satte ett finger för munnen och började gå mot båset längst bort. När hon kom fram till det sade hon: "Hej Myrtle, hur mår du?"

Harry och Ron kom fram för att se. Missnöjda Myrtle svävade över toalettcisternen, medan hon ivrigt klämde och petade på en finne på hakan.

"Det är vid sådana här ögonblick jag önskar att du inte beskriver så mycket", stönade Leanne och Harry flinade ursäktande.

"Det här är en flicktoalett", sade hon och mönstrade misstänksamt Ron och Harry. "De där båda är inte flickor."

"Hon har en poäng vet ni", sade Seamus med ett flin.

"Nej", instämde Hermione. "Men jag ville bara visa dem hur… öh… trevligt det är härinne." Hon viftade obestämt mot den smutsiga gamla spegeln och det fuktiga golvet.

"Ja, värsta drömkåken." fnös Demelza till Ginny som fnittrade.

"Fråga henne om hon har sett någonting", formade Harry ljudlöst med läpparna.

"Usch, det hade varit bättre om du hade frågat det själv." stönade Tonks.

"Myrtle är väldigt känslig", förklarade Susan grimaserande för sina manliga vänner som nickade osäkert.

"Vad står du och viskar om?" sade Myrtle och stirrade på honom.

"Ingenting", sade Harry hastigt. "Vi ville bara fråga…"

"Nu har du gjort det", stönade Tonks medan hon lutar sig tillbaka i väntan på spökets vanliga utbrott.

"Jag önskar att folk ville sluta upp med att baktala mig!" sade Myrtle med gråtmild röst. "Jag har faktiskt känslor, ska ni veta, även om jag är död."

"Tja, om hon lät folk prata färdigt så kanske hon skulle inse att alla inte pratar bakom ryggen på henne", föreslog Tracy, irriterad på att spöket alltid gnällde om samma saker.

"Myrtle, det är ingen som vill såra dig", sade Hermione. "Harry ville bara…"

"Ingen vill såra mig! Det var det bästa jag har hört!" tjöt Myrtle. "Mitt liv var ingenting annat än elände på det här stället, och nu kommer det folk rännande för att fördärva min död också!"

"Om hennes liv var så eländigt, varför kom hon då tillbaka som ett spöke?" frågade Seamus och rullade himlade med ögonen.

"Hon kanske kände sig ensam eller hade ouppklarade affärer", svarade Luna medan hon snurrade på sitt spö mellan sina långa smala fingrar.

"Vi ville bara fråga dig om du sett någonting konstigt på sista tiden", skyndade sig Hermione att säga, "därför att en katt blev överfallen alldels utanför din ytterdörr på allhelgonaaftonen."

"Såg du någon här i närheten den kvällen?" sade Harry.

"Hon brydde sig antagligen inte om det ifall hon hörde något, hon bryr sig inte om något annat än att påminna alla om hur eländigt hennes liv är," hånade Tracy.

"Har du något emot henne?"

"Ja. Hon är en bitch." fräste den unga kvinnan tillbaka när hon mindes hur spöket försökte göra sitt bästa för att förstöra för henne.

"Det brydde jag mig överhuvudtaget inte om", sade Myrtle dramatiskt. "Peeves gjorde mig så upprörd att jag kom in hit för att ta livet av mig. Sen kom jag förstås ihåg att jag är… jag är…"

"Redan är död?" sade Ron hjälpsamt.

Tvillingarna och Lee fnös av skratt medan de andra himlade med ögonen. "Bra en lillebror." ropade George.

"Bra sätt att påpeka det uppenbara", tillade Fred med ett flin medan Lee gav honom en tumme upp.

Myrtle gav ifrån sig en tragisk snyftning, svävade högre upp i luften, vände sig upp och ner och dök på huvudet i toaletten så att vattnet stänkte över dem allesammans. Hon försvann ur sikte, men att döma av ljudet från hennes dova snyftningar hade hon slagigt sig ner någonstans i kröken på avloppsröret.

"Det var väldigt… udda…"

"Det där var faktiskt väldigt lugnt för att vara henne, hon måste gilla er tre", svarade Parvati medan hon betraktade trion.

Harry och Ron stod och gapade, men Hermione ryckte trött på axlarna och sade: "Ärligt talat var det där nästan muntert för att komma från Myrtle… kom nu så går vi."

Harry hade knappt stängt dörren om Myrtles gurglande snyftningar förrän ljudet av en hög röst fick dem att hoppa till av förskräckelse.

"Nej, monstret är tillbaka", muttrade Dennis, orolig nu igen.

"Dennis, om monstret hade varit där hade det inte varnat oss på det sättet, två, vi skulle ha hamnat i samma tillstånd som Mrs Norris och tre, vi stötte inte på monstret", lugnade Ron ner den nervösa andra årseleven roat.

"Ron!" Percy Weasley hade tvärstannat högst upp i trappan, perfektmärket glänste på hans klädnad och han såg ytterst chockerad ut. "Det där är en flicktoalett!" flämtade han. "Vad gjorde du…?"

"Jag såg mig bara omkring", sade Ron med en axelryckning. "Vi letade efter spår…"

Percy svällde på ett sätt som påminde Harry starkt om Mrs Weasley. "Ge… er… i väg… därifrån…", sade han och kom emot dem med långa steg och började fösa i väg dem med flaxande armar. "Bryr ni er inte alls om hur det här kan uppfattas? Att smyga tillbaka hit medan alla andra sitter och äter middag…"

"Naturligtvis inte", sade Ron. "De tror redan det värsta om honom så vad spelar det för roll."

"Tja, ni behöver inte förstärka de ryktena genom att vara på brottsplatsen", påpekade Narcissa.

"Varför skulle vi inte få vara här?" frågade Ron ilsket och stannade upp och blängde på Percy. "Vi har aldrig så mycket som pekat på den där katten, det vet du mycket väl!"

"Det var precis vad jag sade till Ginny, men hon verkar fortfarande tro att ni ska bli relegerade",

"Precis som om han brydde sig om henne", muttrade Charlie medan han tittade oroligt på sin syster. Percy suckade medan han tittade mot sin familj, han kunde bara föreställa sig vad Charlie nyss sagt, men han var säker på att det inte var positivt.

sade Percy häftigt. "Jag har aldrig sett henne så upprörd, hon håller på att gråta ögonen ur sig. Du kunde kanske tänka lite på henne, alla förstaårselever är jättenervösa och förvirrade av den här historien…"

"Du bryr dig väl inte om Ginny", sade Ron, som nu hade börjat bli alldels röd om öronen. "Du är bara orolig för att jag ska förstöra dina chanser att bli förste ordningsman."

"Det verkar vara allt som han brydde sig om", mumlade Bill med rynkad panna.

"Nej, han brydde sig om Ginny då, det var inte rätt av mig att säga så. Vid den tidpunkten brydde han sig fortfarande om sin familj", mumlade Ron tillbaka

"Fem poängs avdrag för Gryffindor!" sade Percy bryskt medan han fingrade på sitt perfektmärke. "Och jag hoppas att det ska lära dig en läxa! Inget mer detektivarbete, annars skriver jag till mamma!"

"Vilket bra hot", sade Michael sarkastiskt.

"Åh, du har inte mött mamma när hon är arg, ett illvrål är illa nog. Hemma är det rent sagt skrämmande", svarade Ginny argt medan hon blängde på sitt ex.

Och han stegade iväg, lika röd i nacken som Ron var om öronen, men Harry kunde svära på att han hörde honom viska; "tio poäng till Gryffindor, för att försöka hitta svaret."

"Jag hörde honom inte säga det", sade Hermione förvirrat medan Percy såg på förbluffat, han hade varit säker på att ingen av dem hade hört det.

"Jag har bra hörsel, du vet… vi har blivit tagna på bar gärning på flickornas toalett två gånger, och båda gångerna kommer vi ut med mer poäng än vi hade innan vi gick in där", funderade Harry högt.

"Du, kan ni bli upptäckta där fler gånger?" frågade Lavender skämtsamt.

"Mr Weasley, varför gav ni dem poäng?"

"De var de enda i slottet som faktiskt försökte göra något åt situationen, de andra eleverna skvallrade medan ni mest bara pratade om det. Det lugnade ner många förstaårselever när jag berättade att jag kände några som försökte hitta lösning", svarade Percy lågt och McGonagall nickade accepterande.

Den kvällen letade Harry, Ron och Hermione upp sittplatser i sällskapsrummet så långt bort från Percy som möjligt. Ron var fortfarande på mycket dåligt humör och gjorde ideligen bläckplumpar i sin trollformelläxa. När han frånvarande sträckte sig efter sin trollstav för att ta bort plumparna, antände den pergamentet.

"Ouch, jag hatar när det händer. Jag förlorade min färdiga läxa på det sättet och hann inte göra om den. Det är en oförtjänt straffkommendering", muttrade Ernie sympatiskt.

Nästan lika glödande som läxan, med ursinne, smällde Ron igen Standardkurs i besvärjelser, årskurs 2. Till Harrys förvåning följde Hermione hans exempel.

"Ånej, detta kan inte vara bra." stönade Sirius. Hermione ryckte till medan hon såg oroligt på sin trolldryckslärare.

"Han känner er väl ifall han vet att något är fel." skrockade Oliver.

Neville skrattade. "Slutet på världen, Hermione gör inte sina läxor."

"Men vem kan det vara?" sade hon med låg röst, som om hon fortsatte ett påbörjat samtal. "Vem skulle vilja driva ut alla ynkar och mugglarfödda från Hogwarts?"

"Voldemort och alla hans små undersåtar." påpekade Moody med en skarp blick mot trolldrycksläraren.

"Han är död!" väste Fudge.

"Oavsett ifall han är det eller inte står faktumet kvar att hans undersåtar lever och är fria", brummade den pensionerade auroren tillbaka.

"Låt oss tänka efter", sade Ron med spelad förundran. "Vem känner vi som tycker att alla mugglarfödda är avskum?"

"Voldemort, Lestrange, Krake, Bitchen, Dolohov, Avery, Carrows, Malfoy och en massa andra", räknade Harry upp på sina fingrar.

"Imponerande samling med namn, hur kan du alla?"

"Jag bestämde mig att ifall jag ska behöva möta Voldemort igen är det bäst att jag vet vad jag har att göra med, så jag sökte upp hans gamla anhängare."

"Av de namnen du räknade upp så var det bara en som har ett barn som går på skolan."

"Som vi vet om i alla fall. Jag vet att jag skulle ha bytt efternamn ifall jag kunde."

Han tittade på Hermione. Hermione tittade tillbaka, men hon såg inte speciellt övertygad ut.

"Om du menar Malfoy…"

"Det är klart att jag gör!" sade Ron. "Du hörde honom ju: 'Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!' Snälla du, du behöver ju bara titta på hans vidriga råttansikte för att veta att det är han…"

"Jag skulle mer kalla det för vidrigt illeransikte, men jag antar att råtta funkar", fnissade Susan och Malfoy och hans vänner blängde mot dem när de brast ner i skratt åt deras väns oskyldiga kommentar.

"Skulle Malfoy vara Slytherins arvtagare?" sade Hermione skeptiskt.

"Se på hans familj", sade Harry, som nu också slog igen sina böcker. "De har allesammans tillhört Slytherins elevhem, han skryter alltid om det.

"För att vara rättvis så är det en lögn", påpekade Remus och Malfoy blängde på honom.

"Vad drillar du om? Hela min familj har tillhört Slytherin…"

"Inte på din mammas sida." sade Sirius en aning roat. "Hennes systerdotter tillhörde Hufflepuff medan hennes kusin tillhörde Gryffindor. Men ja, på din pappas sida har alla tillhört Slytherin."

De kunde mycket väl vara Salazar Slytherins efterkommande. Hans far är definitivt ond så det räcker."

"Den jäveln är definitionen av ren ondska." fräste Mr Weasley. "Bara Voldemort själv kan vara värre."

"Jag är rädd att jag inte kan hålla med dig där, min syster Bella slår honom nog på den skalan", sade Narcissa en aning sorgset.

"De kan ha haft nyckeln till Hemligheternas kammare i århundraden!" sade Ron. "Låtit den gå i arv, från far till son…"

"Jaa, det är väl möjligt antar jag", sade Hermione tveksamt.

"Men hur ska vi kunna bevisa det?" frågade Harry modfällt.

"Ni gör det inte", vädjade Remus. "Ni lämnar det för de vuxna."

"Åja, det hade verkligen fungerat." svarade Harry sarkastiskt och nästan varje lärare började skämmas, en tolvåring hade räddat skolan när de inte hade kunnat göra något.

"Det kanske finns ett sätt", sade Hermione eftertänksamt och sänkte rösten ännu mer medan hon kastade en snabb blick tvärs över rummet på Percy. "Det blir naturligtvis svårt. Och farligt, mycket farligt. Vi skulle nog bli tvungna att bryta mot minst femtio skolregler, tror jag."

"Miss Granger." utbrast McGonagall chockat. "Precis vad planerar ni?" krävde hon medan den unga häxan sjönk ner i soffan.

"Från hur det ser ut så är det inget bra", skrattade Seamus medan han betraktade sin klasskamrat.

"Om du får lust att förklara saken om en månad eller så, kan du väl låta oss få veta det, va?" sade Ron retligt.

"Okej då", svarade Hermione kyligt. "Vad vi behöver göra är att ta oss in i Slytherins sällskapsrum och ställa några frågor till Malfoy utan att han inser att det är vi."

"Det är inte möjligt", hånade Bill. Han, som alla andra, lade inte märkte till att Narcissas och Snapes ögon vidgades i chock.

"Men det är omöjligt", sade Harry, medan Ron bara skrattade.

"Nej, det är det inte", sade Hermione. "Det enda vi behöver skaffa är lite polyjuice-elixir."

Det var en öronbedövande tystnad i salen. "Exakt varit ifrån ska ni få tag på Polyjuice-elixir?" frågade Sirius tillslut. Han visste inte om ifall han skulle bli chockad, förskräckt eller stolt. Men han kunde inte hjälpa att fnysa tyst av skratt när han såg sin gudson krypa ihop och flytta sig sakta bort från honom

"Jag tror att de kommer att göra det", svarade Bill med vördnad i sin röst.

"Men det är en dryck man först får göra i sjätte året", påpekade Narcissa förskräckt.

"Vilket betyder att det skulle vara otroligt farligt att försöka." skrek McGonagall. Hermione bleknade när hon såg mellan sin

elevhemsföreståndare och den rasande elevhemsföreståndaren för Slytherin som höll ett krampaktigt grep om armstöden på hans stol.

"Se. Det här är varför vi måste umgås med er mycket mer. Vi sitter och gör läxor medan ni planerar att bryta mot 50 skolregler. Säg till nästa gång ni planerar något sådant här", utbrast Parvati avundsjukt och plötsligt pratar alla Gryffindors i femte året om att de måste få vara med nästa gång och självklart drogs då också quidditchlaget med då de hävdade att de behöver deras hjälp för att fixa alibin och liknande.

"Varför får jag alla galna elever?" stönade McGonagall till sina kollegor som skrattade. "Åh, vänta bara tills de faktiskt gör det. Ni kommer att få ta hand om röran, det lovar jag." fräste hon sedan och fick dem automatiskt att tystna.

"Vad är det för något?" frågade Harry och Ron i kör.

"Snape berättade om det på lektionen för några veckor sedan…"

"Tror du inte att vi något bättre för oss på trolldryckslektionerna än att lyssna på Snape?" muttrade Ron.

"Ronald", suckade Mrs Weasley åt sin sons attityd mot skolan.

"Försök själv att ha honom som din professor och vi får se vem som suckar sen." muttrade Ron i försvar för sig själv.

"Om man dricker et, förvandlas man till någon annan. Fundera på det! Vi skulle kunna förvandla oss till tre Slytherinelever. Ingen skulle veta att det var vi. Malfoy skulle säkert tala om allt för oss. Han sitter nog och skryter om det just nu i Slytherins sällskapsrum, om vi bara kunde höra honom."

"Om det inte innebar att brygga en farlig dryck som är emot solreglerna så skulle det vara en bra plan", Medgav Remus medan han höll ett öga på sin gamla kollega. Han skulle inte låta barnen bli attackerade av honom i ilska.

"Är problemet att de bryter mot skolreglerna eller att det är en sjätterårs dryck?"

"Problemet är att ni riskerar era liv för en dryck som är, eller borde vara, alldeles för komplicerad för er att brygga."

"Men vi behövde svar, vi kunde inte bara sitta och vänta och hoppas att monstret inte skulle attackera igen." protesterade Harry.

"Jag vet det, men hade det inte varit mer säkert att skicka efter elixiret istället för att försöka brygga den? Jag gillar inte att du riskerar din hälsa igen." Remus rynkade på pannan frustrerat och Harry log innan han gav den äldre mannen en snabb kram med ett viskat; tack

"Den här polyjuice-grejen låter lite riskabel i mina öron", sade Ron. "Tänk om vi inte kan förvandla oss tillbaka igen, så att vi måste gå omkring som tre Slytherinelever för evigt?"

"Det skulle vara hemskt", kraxade Neville förskräckt med en upproriskt blick på sitt ansikte.

"Endast en av de möjliga konsekvenserna som ni kunde ha råkat ut för, och då är det troligtvis ett av de mildaste konsekvenserna", sade Narcissa irriterat. "Även om det skulle vara ett passande straff antar jag."

"Jag kan se det framför mig, Harry Potter, pojken som överlevde nu förstklassig Slytherin i trolldrycksolycka", fnissade Ginny och Harry log.

"Det upphör att verka efter ett tag", sade Hermione och viftade otåligt med handen. "Men det kommer bli väldigt svårt att få tag i receptet. Snape sade att det står i en bok som heter De kraftigaste värkande elixiren, och den står säkert på den avskilda bokavdelningen i biblioteket."

"Och exakt hur fick ni tag på boken?" krävde McGonagall.

"De är gyllene trion. De hittade säkert någon lösning ingen annan tänkt på", fnös Anthony.

"Vi hade tillåtelse", försäkrade Harry i en låg men något road röst. Han visste att de två äldre männen var oroliga för att något skulle gå fel men han var nyfiken på hur de skulle reagera när de fick veta att de klarat av det.

Remus stönade. "Naturligtvis. Lockman", tillade han vid allas förvirrade ansikten. Det var en kör av suckar runt om i rummet.

"Vänta ni menar att vi hade kunnat få läsa vilken bok vi ville det året. Alla upptåg vi förlorade", stönade tvillingarna medan lärarna suckade ut, lättade över att de två mardrömmarna inte hade tänkt på det.

Det fanns bara ett sätt att få ut en bok från den avskilda bokavdelningen: man måste ha ett särskilt intyg, underskrivet av en lärare.

"Det blir svårt att förklara varför vi skulle vilja ha den boken om vi inte vill använda den för att kunna tillreda något av elixiren", sade Ron.

"Jag tror att om vi fick det att låta som om vi bara var intresserade av teorin, kunde vi ha en chans…" sade Hermione.

"Nej, vet du vad, ingen lärare kommer att gå på en sådan grej", sade Ron. "Då måste de vara rena idioter…"

"Jag ser fram emot att se om ni verkligen kan brygga det", sade Snape med en hotfull röst. "Och ta reda på exakt varifrån ni fick tag på ingredienserna", tillade han och de tre tonåringarna svalde nervöst.

"Nu Severus, du kan inte ge dem straffkommendering för det här. Det är trots allt i det förflutna", påminde Dumbledore honom.

"Vem har sagt något om straffkommendering?"

"Han kommer mörda oss", gnällde Ron lågt. "Jag måste skriva mitt testamente."

"Vad gnäller du om, dina föräldrar vet i alla fall om vad som hände i grunden. Sirius och Remus har inte hört något av det här tidigare." fnös Harry medan han tänkte på faran han befunnit sig i det året och alla skador han samlat på sig. Harry blod blev plötsligt iskallt och han drog efter andan i ett försök att få luft medan han försökte att inte börja skaka när han tillsist pussladeihop alla bitar och han insåg vad som skulle hända.

---

Jag hoppas att ni gillar det och nästa kapitel är det efterlängtade quidditchkapitlet :), kommer Harry säga något innan det är försent eller kommer alla få en ordentlig chock, tja jag har inte bestämt något ännu så vi får se.

Har nån av er sett Catching fire? jag var och såg på den i onsdag och tyckte den var jättebra, även fast jag nu deppar för att jag måste vänta ett helt år på nästa film :( nåja, jag får ha HP maraton istället

Den här gången sätter jag ingen deadline, så det kanske dröjer lite innan nästa kapitel kommer