Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

12. Den vildsinta dunkaren

Linneagb: Tack. Jag vet, stackars Harry, han kan aldrig på en paus kan han? Glad att du gillar hur mycket de andra trycker ner Lockman, jag har aldrig gillat honom och nu får jag chansen att förolämpa honom, yay. Ska försöka uppdatera snart.

Harry-marraudeur28: Merci beaucoup, je voudrais répondre correctement( ?) mais mon Français est pauvre. Désole

Lunalovegood21: Oroa dig inte över det där med såret på ryggen, jag ville bara att Harry verkligen skulle förstå vad som pågår innan quidditch skadan och valde då att lägga till att han hade något slags sår på ryggen, (vad för slags sår vet jag inte riktigt) och att han skulle komma emot det så att det gjorde ont, den kommer antagligen inte att nämnas igen och skadans enda syfte var att få Harry att förstå helt och hållet vad som pågår. Tack så mycket, och du är också bäst :D Ledsen men det blev ingen deadline den här gången men jag ska försöka få upp det snabbt.

Twii: Tack för att tillåta mig att kalla dig Twii, jag är lite lat och orkar inte skriva ut hela ditt namn. Självklart så ska jag kämpa på. Jag kommer att avsluta vad jag påbörjat om det så blir det sista jag gör. Åh tro mig, jag längtar också till femte boken, Umbrigde kommer verkligen att få problem kan jag säga :D haha, är överlycklig för att hon kommer avslöjas då. Jag är bara tacksam för att du har kommenterat, alla Reviews jag får ger mig motivation att skriva fortare.

Julia: Ledsen, jag kunde inte låta bli att avsluta det så där, känner mig som en som gör sista avsnittet i en Tv-serie, ska alltid sluta med en cliffhanger :P, jag är glad att du tycke det blev spännande eftersom det var lite det jag var ute efter. Jag är glad att du gillade ryktena, det är något som jag alltid funderat över och nu fick jag en chans att hitta på egna… du dog!... hm, nu gäller det bara att ta reda på vart du bor så jag kan gömma kroppen, vill ju inte bli anklagad för mord. Jag ska försöka få med Gryffindors strejk, jag vill jätte gärna ha med den men jag måste hitta på en giltig anledning, låt oss säga så här. Får jag inte med det under läsningen av någon av böckerna så skriver jag en oneshot där de strejkar. Deal? Jag tror att alla har längtat mest till quidditch kapitlet, jag själv gjorde/gör det. oroa dig inte, jag ska skriva mycket trots att jag inte har en deadline, förra kapitlet skrev jag på… 17 timmar sammanlagt tror jag. Tack och lov så har internet kommit tillbaka så jag slipper använda USB nu och uppdatera allt på en annan data, så skönt. Kramar till dig med Julia /Lea.

Thalia: Jag litar helt och hållet på att du kommer komma på något. Jag själv tycker Kristen är så där. Jag är inget fan men har inget emot henne. Du med, jag förknippar också skådisar med andra roller, det går bara inte att låta bli :D Ågud, vad jag var otålig när det gällde väntan på HP filmerna, jag hade velat sett alla på raken, men nej låt oss visa filmerna med ett års mellanrum. VA, har hon varken läst eller sett Hunger Games, låt oss hoppa de släpper filmen snart så att ni kan ha ert maraton :) Glad att du ser fram emot nästa kapitel, ska försöka få ut det snabbt.

Annie: Nej, självklart lagar jag inte, Reviews är mitt knark :D Jag vet, jag deppar verkligen för att vi måste vänta så länge men jag har i alla fall något att se fram emot men jag älskade ändå filmen, det var precis som jag föreställt mig. Oroa dig inte, jag satte ingen deadline för att jag inte ville svika någon ifall jag inte hann klart i tid men jag lovar att så som det ser ut nu så kommer det aldrig dröja mer än tre veckor, hedersord. Jag längtar också till det här kapitlet, ska bli spännande att skriva. Det är frågan, kommer Harry berätta eller ej, jag vet men vet du? :D
Ledsen angående Ginny/Harry men jag är inte bra på romans och jag vill försöka låta dem bli lite mer nära varandra, dessutom så glömmer jag alltid bort Ginny när jag skriver, varför vet jag inte. Jag är dock glad att du älskade kapitlet, jag är glad att du gillade slutet jag slängde in det i sista sekunden som en avslutning på kapitlet.
WOW, jag är glad att du visade min fic för henne och hälsa att din syster att jag tackar henne från djupet av min vecka, vad hon sade är… jag kan inte ens beskriva det för att det gör mig så glad. Jag satt och gapade när jag läste den och är så glad för att jag jämfördes med JK Rowling, hon är en av mina idoler och var den som fick mig att börja skriva från början.

Zerow21: Skämtet med McGonagall… näpp, står helt still i huvudet, men jag ska försöka hitta det och få med det någon gång under läsningen. Vem vet, kanske genomför de planen, kanske inte. Vi får se :) Du kommer att få en förklaring till varför Harry känner smärtan som Harry i boken känner, jag har redan planerat det och du får förklaringen i det här kapitlet. Jag har inte bestämt mig angående strejken än, jag hoppas att de kommer genomföra den men vi får se, måste hitta på en gilltig anledning först. Fick tillbaka internet samma dag som jag uppdaterade, tack och lov. Ja, jag försökte att använda mobilen för att kunna använda internet på datorn men det funkade inte den här gången (suck) jag tror att de funkar på alla mobiler, men jag är inte något proffs på det, tvärtom faktiskt :D ska försöka uppdatera snabbt den här gången.

Amanda: Ouch, det låter som om du har det riktigt tufft just nu, allt jag kan säga är att håll ut och det kommer att bli bättre för eller senare medan jag hoppas att allt löser sig för dig och att du inte har allt för ont i tå ska försöka skriva så snart som möjligt. Jag satsar på att det är uppladdat innan två veckor har gått och jag kommer nog klara det, inga läxor den här veckan så jag kommer nog mest sitta med datorn, så har jag tur hinner jag få upp det på söndag, fast det kommer antagligen inte hända om jag känner mig själv :)

---

Jag ber så mycket om ursäkt, jag hade tänkt få det här klart tills i onsdags men saker dök upp så det blev försenat, så som en ursäkt ger jag er mitt längsta kapitel någonsin, jag hoppas att ni kan ta emot min ursäkt

---

"Vad gnäller du om, dina föräldrar vet i alla fall om vad som hände i grunden. Sirius och Remus har inte hört något av det här tidigare." fnyser Harry medan han tänkte på faran han befunnit sig i det året och alla skador han samlat på sig. Harry blod blir plötsligt iskallt och han drar efter andan i ett försök att få luft medan han försöker att inte börja skaka när han tillsist pusslar ihop alla bitar och han inser vad som kommer hända.

All smärta han känt, kylan han känt, allt det hade hänt i boken samtidigt som han kände det igen, även ifall han inte borde kunna känna det. Han vet att ifall han inte sätter stopp på det så kommer han få återuppleva varje skada han samlat på sig, brutna armen, basilisken, duellen med Voldemort.

"Så vem vill läsa?" frågade madam Hooch medan hon höll upp boken.

"Jag läser gärna nästa kapitel, om det går bra madam Hooch", bad Tracy medan hon log vinnande.

"Vad är titeln på kapitlet, Tracy?" frågade Padma nyfiket.

"Den vildsinta dunkaren" läste Tracy av medan hon kollade upp sidan i registret. Harry bleknade ännu mer när han mindes spelet och resultat av det, han hade inte förväntat sig att de redan skulle vara där… och med vad han nyss upptäckt, Harry rös.

"Um… ni vet jag har tänkt. Det kanske är bäst ifall vi inte fortsätter att läsa de här böckerna, jag menar vi tjänar ju inget på det. Så, jag kan ta de och lägga dem på ett säkert ställe där ingen kan få tag på dem." Harry visste att han svamlade men kunde inte få sig själv att hålla tyst.

"Harry, vi måste låta de andra veta sanningen. Vi kan inte sluta läsa."

"Jag kan kolla igenom böckerna och leta upp de viktiga delarna, vi behöver inte tråka ut alla genom att låta dem höra om skolan."

"Harry, är något fel?" frågade Remus oroligt medan han betraktade sin brorson.

"… nej, självklart inte. Varför skulle något vara fel? Jag mår toppen…"

"Harry, varför vill du att vi ska hoppa över. Du vet att varje kapitel är nödvändigt för att de ska förstå att som hände", sade Hermione förvirrat.

"Jag gillar bara inte att höra om mitt liv så här, okej. Förra boken var tillräckligt och jag vill gärna ha något privatliv kvar, jag trodde inte det skulle vara så detaljerat", nästan snäste Harry och Hermione blinkade chockat.

"Potter. Är det ett problem med att läsa böckerna? Jag trodde du ville att vi skulle få se sanningen, eller har du talat lögner hela tiden", sade Umbridge med ett skadeglatt leende.

"Onej, professor", spottade Harry ut sig. "Tvärtom egentligen, jag ser bara inte poängen i att läsa hela böckerna. Vi kommer bli klara här mycket fortare ifall vi bara läser de viktigaste kapitlen, kom igen, de flesta härinne vill nog inte höra om en quidditchmatch utan vad som hände i slutet av tredje året och den sista tävlingen i trekampen. Varför slösa värdefull tid på mitt andra år? Är jag den enda som vill komma om böckerna som handlar om framtiden?"

"Och hur ska vi veta att du inte döljer något, Potter?" frågade Malfoy och Umbridge log, Harry visste genast att han förlorat.

"Visst, läs de förbannade böckerna. Men skyll er själva när ni får höra sådant ni inte vill höra, och det kommer hända. Det är mitt liv och mina tankar."

"Harry, är du säker på att du är okej?"

"… Ja, jag gillar bara inte det här, och ni kommer inte heller göra det." suckade Harry.

Alltsedan den olycksagliga episoden med de odygdliga pixi-gnomerna hade professor Lockman

"Du kallar honom fortfarande professor efter vad han försökte!"

"Vad sade jag om att dra upp det", fräste Harry, spänd av orolighet för vad han förväntade sig skulle hända senare i kapitlet. "Och han var trots allt min professor…"

"Snape är din professor och du kallar alltid honom för bara Snape", påpekade Ron.

"Det är annorlunda… " svarade Harry och vägrade utveckla vad han menade.

inte tagit med sig några fler levande varelser till klassrummet.

Kingsley kunde inte låta bli att fnysa, trots den spända atmosfären i salen. "Mannen lärde sig faktiskt något."

"Men det gör mig bara orolig över vad han gjorde istället", sade Tonks med ett snett leende, men hon var orolig, hon hade en känsla av att det inte skulle vara bra för eleverna, Harry speciellt.

"Det var egentligen inte själva undervisningen som det var fel på." klagade Parvati medan hon korsade armarna över bröstet.

"Jag är inte säker på ifall jag inte hade föredragit Pixi-gnomerna istället." tillade Harry med en missnöjd blick.

"Vad gjorde han med dig?"

"Det blir roligare ifall man läser om det", erbjöd Dean med ett svagt leende.

Harry gav honom en svag blängande blick. "Roligt för dig kanske."

Istället läste han högt ur sina böcker

Burbage suckade och lutade huvudet mot ryggstödet på stolen. "Det kommer att bli värre, kommer det inte?" suckade hon, mannen kanske kunde ta hand om de mörka krafterna men han var en urusel professor och en skitstövel, hon kunde inte ignorera det längre, det hade varit bättre ifall han inte kommit till Hogwarts alls.

Neville mumlade ett ja innan han vände sig till sina jämnåriga elevhemsvänner. "Tror ni att Umbridge tog anteckningar från hans undervisnings stil eller tvärtom?" frågade han med en motbjudande blick i sitt ansikte.

Ron fnös, en glimt av humor i hans ansikte." Hon låter oss åtminstone läsa boken själv. Kan ni tänka er att behöva lyssna på hennes röst hela tiden under lektionerna.

Harry tittade upp förskräckt. "Jag trodde aldrig jag skulle vara tacksam för paddan."

"Jag röstar fortfarande för att vi gör oss av med henne på något sätt, ni vet redan min idé", sade Dean med ett snett leende.

"Vi kan inte göra det, det är inte rättvist mot Leroy", protesterade Lavender.

"Aw kom igen, lever han inte på grodor… vad är skillnaden mellan en groda och padda egentligen?" protesterade Seamus, som fann hela idén perfekt.

"Och hur ska vi förklara för Fudge att hans flickvän blev uppäten av en jättebläckfisk? Han kommer göra sig av med Leroy ifall vi säger det."

"Usch. Jag behövde inte de bilderna i mitt huvud Parvati." stönade Harry medan han täckte munnen med sin hand.

"Vi kan alltid skylla det på någon annan", föreslog Hermione tveksamt .

"Folk börjar titta på oss." Neville satte snabbt stopp för det viskande samtalet och de vände sig leendes emot resten av skolan.

Och dramatiserade ibland några av de mest spännande händelserna och lät eleverna spela upp dem. Han brukade oftast be Harry om hjälp att uppföra de här små skådespelen.

"Självklart", suckade Remus. "Harry, är du säker på att han inte skadar dig på något sätt?"

"Det värsta han gjorde emot mig händer i det här kapitlet", svarade tonåringen och försökte förberedda de två männen för det kommande besöket i sjukhusvingeln.

"Det är inte precis att svara på frågan", påpekade Sirius. "Du ljög inte för mig om att det var ända gången, eller?"

"Oroa dig inte Sirius, vi var där när det hände… Harry talade sanning om det."

Han brukade oftast be Harry om hjälp att uppföra de här små skådespelen. Hittills hade Harry blivit tvungen att spela en enfaldig transsylvansk bybo som Lockman hade botat från en rovälskeförbannelse,

"Um, exakt vad är det." frågade Emma Dobbs och Umbridge öppnade munnen innan hon stängde den för att sedan öppna den igen, bara för att bli avbruten.

"Det gör så att man pratar nonsens hela tiden utan att ta några pauser bortsett från att andas. Men borde inte du ha lärt dig det redan, det är en av de första förbannelserna man lär sig", svarade Remus milt.

"Ministeriet ansåg det inte nödvändigt att kunna."

"Synd. Den funkar ganska bra i dueller ifall man behöver bli av med en motståndare snabbt."

"Det var ganska roligt när Harry spelade upp den scenen", medgav Padma, som det året haft de lektionerna tillsammans med Gryffindor.

Tracy skrattade. "Lockman höll på och petade på Harrys arm för att få honom att göra sin uppgift. Harry snubblade bara runt i rummet och vägrade att ens öppna sin mun."

"Idiotisk lärare, värdelöst år", muttrade Harry.

en snöman med en snuva och en vampyr som inte kunde äta någonting annat än salladsblad sedan Lockman hade tagit itu med honom.

Amelia rullade på ögonen i avsmak. "Jag måste ha fel, men jag var under intrycket att vampyrer behöver blod för att kunna överleva."

Burbage suckade. "Jag är en total idiot."

"Oroa dig inte", tröstade Sinistra men flinande. "Från ljudet av det så var du inte den enda."

Under följande lektion i försvar mot svartkonster tvingades Harry åter fram inför klassen, den här gången spelade han en varulv.

"Jag önskar att jag hade kunnat se det." Remus log en aning.

"Åh, du skulle ha älskat det professor, det var helt briljant", skrattade Lavender, medan hon tänkte tillbaka på den gången och hur han fått henne att förstå bättre, och hon var säker på att det var en av anledningarna till att hon inte hade något emot att hon haft en varulv som professor ett helt år.

"Verkligen? Och varför skulle jag ha gillat det?" frågade han försiktigt, en aning orolig att de skulle ropa ut hans hemlighet till alla, han visste självklart att många redan visste det men han kunde inte låta bli att oroa sig.

"Harry var väldigt irriterad på Lockman den dagen…"

"Klart jag var, han hade praktiskt taget förföljt mig", avbröt Harry innan han tystnade när han såg sin väns irriterade blick.

"Vad Lavender försöker säga var att Harry fick i uppdrag att spela en varulv… Lockman räknade dock inte med Harrys envishet." Parvati flinade.

"Vad hände?" frågar Tonks ivrigt.

"De började agera ut scenen när Harry avbröt Lockman mitt i allt och börjar prata om vädret, intressen och andra vanliga samtalsämnen. Lockman upprepade att han skulle vara en varulv innan de började om… problemet var bara att Harry då började prata igen."

"Det upprepades ett antal gånger innan Lockman nästan skrek att han skulle vara en varulv och Harry svarade med an axelryckning att han inte sade vilken dag i månaden det skulle föreställa, och att chansen var störst att han skulle vara helt mänsklig än att han skulle vara en varg eftersom det bara händer en gång i månaden." Remus vände sig frågande emot Harry.

"Det var så jag såg det, jag har aldrig haft något emot varulvar och dessutom så trodde jag inte att de var ondskefulla varelser som bara ville sprida sin sjukdom vidare, det var i mitt huvud som att säga att alla Gryffindor enbart är modiga medan Ravenclaw är smarta, Slytherin onda och Hufflepuffs sådana som jobbar hårt."

"Jag tror att Harry på den lektionen fick oss alla att se situationen angående varulvar från ett annat perspektiv, att de är precis som vi men med en svår sjukdom. Visst, de är fortfarande farliga en gång i månaden men det påverkar inte resten av deras liv", sade Lavender med ett vänligt leende.

"Fullföljde du uppgiften sen då?"

"Ja… efter att ha fått halva lektionen att gå åt till att låta honom försöka förklara att det skulle utspela sig under fullmånen."

"Endast du Harry, endast du", skrattade Bill.

Om han inte hade haft ett mycket gott skäl till att hålla Lockman på gott humör, skulle han ha vägrat att göra det.

"Det förklarar det, det såg ut som om du ville sparka honom hela tiden." fnös Daphne roat.

"Utmärkt ylande, Harry, precis så ska det låta, och sen, förstår ni, kastade jag mig över honom, så här, och dängde honom i marken, på det här viset

"Han kastade sig över dig och dängde dig i marken!" Kom Sirius skrikande röst.

"Ähh, han försökte", mumlade Harry, obekväm med den plötsliga uppmärksamheten han fått.

"Han kastade sig", sade Neville när han såg de upprörda blickarna på de vuxnas ansikten. "Han kunde inte riktigt hantera delen med att dänga honom i golvet dock."

"Var snäll och avsluta din förklaring", uppmanade McGonagall. Hennes läppar var hoppressade och hon stampade otåligt med foten i golvet. De som varit närvarande under lektionen hade gett upp emot att kämpa emot skratten och skrattade nu rakt ut.

Neville kunde inte låta bli att flina. "Han misslyckades med att märka att Harry hade flyttat något åt sidan och jäveln… um professorn slog i golvet." De andra i salen brast nu ut i skratt när de hörde historien.

"Bra en Harry." berömde Sirius. "Även om du hade kunnat säga något innan jag hann bli upprörd." tillade han torrt.

Harry ryckte på axlarna. "Ja, jag är inte van vid att ha människor som blir upprörda om varje liten sak", sköt han tillbaka.

"Inte varje liten sak." svarade Sirius, en aning mörkare än tidigare. "Bara om saker där någon försöker skada dig."

"Jag vet, jag är glad att du oroar dig", mumlade Harry tillbaka tyst och ifall Sirius inte hade haft sin förbättrade hörsel hade han missat orden.

Och med bara en hand lyckades jag hålla honom nere, med den andra handen satte jag trollstaven mot hans strupe, så här. Sen samlade jag mina sista återstående krafter och uttalade den oerhört invecklade Homorphus-besvärjelsen.

Remus ryckte till när han hörde det.

"Vad är det för något?" frågade en förstaårselev från Ravenclaw nyfiket.

"Antagligen något han hittat på", fnös en äldre elev.

"Nej, det är en riktig besvärjelse", svarade Remus suckande. "Och den används mot varulvar för att tvinga tillbaka dem i sitt mänskliga jag."

"Är inte det en bra sak då?" frågade Demelza tveksamt.

"I vissa situationer, ifall det gäller att rädda liv kan det anses vara värt det, men det är otroligt smärtsamt för varulven, troligen nära smärtan man får från Crucio… och kan i vissa fall leda till döden för varulven. Dessutom så blir förvandlingen mycket värre under nästa fullmåne, om de överlever, och vargen kommer vilja ha hämnd, vargen glömmer aldrig ifall någon utsätter dem för smärta. Det blir en ond cirkel och kan sluta med att varulven förlorar sitt förstånd och löper amok och biter allt och alla om det pågår tillräcklig länge."

"Det är hemskt. Hur kan någon uppfinna en sådan hemsk besvärjelse." flämtade Katie.

"För att skydda sig, den var väldigt populär för ett par år sen tills man insåg att den gjorde mer skada i längden."

"Och de kallar varulven för monster, de har ingen kontroll över sina handlingar, de som använder den besvärjelsen skadar medvetet en annan person direkt efter att ha genomgått en smärtsam förvandling." spottade Harry ur sig.

Umbridge blängde på alla, hur kunde de sympatisera med smutsiga halvraser och tycka synd om dem? De förtjänade smärtan.

Han gav ifrån sig en ömklig jämmer. Fortsätt att yla, Harry, nej, ännu högre – fint. Hans päls försvann, huggtänderna krympte ihop, och han förvandlades åter till en människa. Enkelt, men ändå effektivt – och ännu en by ska för alltid minnas mig som hjälten som befriade dem från skräcken för varulvsattacker vid varje fullmåne."

"Mer som om mannen flydde i rädsla för att behöva utstå det igen." muttrade Remus.

"Hur kan inte den besvärjelsen räknas som mörk magi?" frågade Padma plötsligt.

"Varför skulle den, större delen av allmänheten anser att varulvar förtjänar det och att besvärjelsen gör samhället en stor tjänst. Trots allt, det är bara ett farligt odjur som skadas", svarade Remus milt med en aning sorgset leende.

Klockan ringde och Lockman reste sig upp.

"Tack och lov, jag riktigt kände hur jag förlorade hjärnceller genom att bara behöva höra om honom", spottade Angelina ur sig och Sirius skällde instämmande. Gryffindor jagaren log innan hon försiktigt klappade honom.

"Hemläxa: skriv en dikt om hur jag besegrade Wagga Wagga-varulven!

"Ni var tvungna att skriva dikter!" frågade Charlie i misstro. Han kämpade emot sina kräkreflexer av bara tanken på det. "Gjorde ni det verkligen?"

"Jag känner för er. Jag gör det verkligen." Grimaserade Tonks samtidigt.

"Hur många skrev ens en?" fnös Kingsley.

"En del tjejer skrev, men Harry var den enda killen som skrev en." skrattade Ron.

"Seriöst. Du skrev en. Jag trodde inte att du skulle göra…" frågade Bill häpet.

"Oroa dig inte." Percy himlade med ögonen. "Hans var väldigt annorlunda jämfört med allas andra. Idioten insåg det inte ens." Bill svarar inte utan blänger bara på sin lillebror.

"Exakt vad skrev du?" frågade McGonagall, en aning rädd för svaret ifall alla ondskefulla leenden från hennes lejon hade något att säga.

"Åh, Harry använde varje hemläxa han gjorde till att förolämpa honom… det bästa var att Lockman aldrig tycktes inse det", fnissade Hermione, nu i efterhand kunde hon se det roliga i det, och Harry log nöjt.

"Behöver vi påminna dig om att du var helt emot det." frågade Dean innan han duckade från den flygande kudden

Den bästa dikten belönas med ett signerat exemplar av min självbiografi Mitt magiska jag!"

"Och plötsligt försöker alla skriva en så dålig dikt som möjligt", viskade Lee i en kuslig röst och hans vänner blinkade tre gånger innan de brast ut i skratt tillsammans.

Eleverna började strömma ut ur klassrummet. Harry gick ner till bakersta bänkraderna, där Ron och Hermione stod och väntade.

"Är ni beredda?" mumlade Harry.

"Vänta tills alla har gått", sade Hermione nervöst. "Okej, nu är det bara vi kvar…"

"Jag sade ju att vi skulle stannat kvar. Se nu vad vi missade." stönade Parvati och Lavender log fåraktigt medan McGonagall stönande undrade vad hon gjorde för fel för att få just de elever som vill skapa trubbel.

Hon gick fram till Lockman i katedern med ett papper som hon kramade hårt i handen. Harry och Ron följde henne tätt i hälarna.

"Ni gick faktiskt och frågade honom", konstaterade McGonagall ogillande.

"Självklart", svarade Hermione utan att backa ner. "Det skulle vara bättre att ha det riktiga receptet framför oss, men jag antar att vi skulle kunna fått tag på det från andra opålitliga källor."

"Och det är vad som gör mig en aning rädd. Ni tre lyckas alltid hitta en lösning på era problem", suckade Remus och trion log mot honom.

"Jag skulle föredra om ni inte gjorde det alls", suckade deras elevhemsföreståndare. "Men ni vidtog åtminstone försiktighets återgärder", hon såg över mot Snape som gnisslade tänder högt.

"Ähum… professor Lockman?" stammade hon fram. "Jag skulle så gärna vilja låna den här boken från biblioteket. Bara för kompletterande läsning." hon räckte fram pappret med lätt darrande hand. "Men problemet är att den finns på den avskilda bokavdelningen, så jag måste ha en lärares underskrift. Jag är säker på att den kan hjälpa mig att bättre förstå vad ni säger om långsamt verkande gifter i er bok På vift med vittror…"

"Inte bra", sade Moody i sin instruktionsröst. "Att stamma och skaka skulle varna dem och allt är förgäves. Du måste projicera självförtroende, låta dem veta att du har rätt och talar sanning."

"Alastor/Moody/Monsterögat!" skrek de flesta vuxna i rummet och stirrade på honom i vredesmod.

"Vad?"

"Sluta lära ut eleverna hur de bättre kommer undan, de klarar det tillräckligt bra utan hjälp!" väste Sprout medan Harry ryckte på axlarna, han hade redan vetat om just den delen. Ifall man skulle säga något positivt om Dursleys så var det att de hade lärt honom att inte visa sin svaghet.

"Å javisst, På vift med vittror!" sade Lockman och tog pappret från Hermione medan han log brett mot henne. "Det är nog min absoluta favoritbok. Tycker du om den?"

"Varför är jag inte förvånad över att det är en av hans egna böcker som är hans favoritbok?" frågade Seamus retoriskt.

"O, ja", sade Hermione ivrigt. "Så skickligt ni bar er åt när ni fångade den där sista vittran med en tesil…"

Kingsley kunde inte hjälpa det längre och brast ut i skratt, Madam Bones såg roat på honom.

"Sade han nyss…" ifrågasatte Fred i misstro.

"Att han fångade en vittra med en tesil?" George var lika chockad.

"Hur är det ens möjligt?" frågade de tillsammans.

"Det är inte", deras mor himlade med ögonen. "Men om han vill så skulle han kunna komma över till vårt hus och demonstrera. Jag är säker på att vår vittra skulle uppskatta det."

"Meddela när han kommer, jag har ett par ben att bryta på honom." muttrade Katie mörkt.

"Straffkommendering miss Bell, för att planera att skada en medborgare." Umbridge log sött emot jagaren som blängde ilsket tillbaka medan paddan skrev ner det. "Du kan göra Potter sällskap ikväll." Katie stönade irriterat, men var en aning glad att hon nu skulle kunna hålla koll på sin lillebror.

"Ja, jag är då säker på att ingen kan ha några invändningar mot att jag ger årets bästa elev lite extra hjälp", sade Lockman varmt och Harry blängde på honom så att hans leende vacklade till och skyndade sig att dra fram en enorm påfågelsfjäderpenna.

"Det var på grund av dig hans leende vacklade!" Sade Ron förvånat.

"Han flörtade med min syster. Jag kunde inte låta honom göra det… inte när jag visste exakt vad för slags person han är", morrade Harry medan han blängde på boken.

"Ja, visst är den fin?" sade han eftersom han misstolkade Rons upprörda min som han tolkade som beundran. "Jag brukar reservera den för boksignering."

"Idiot." hostade Colin till sin lillebror som började skrocka lågmält.

Han krafsade ner en stor snirklig namnunderskrift på pappret och räckte tillbaka det till Hermione. "Jaha, Harry, imorgon är det visst säsongens första quidditchmatch?" sade Lockman, medan Hermione vek ihop pappret med fumliga fingrar och stoppade ner det i väskan. "Gryffindor mot Slytherin, inte sant? Jag har hört att du är en hyfsad spelare.

"Hyfsad spelare!" mullrade Oliver. "Harry är den bästa jäkla sökaren jag sett i hans ålder. Förolämpning mot din talang."

"Lugna ner dig Oliver, jag vet att du uppskattar min coolhet."

"Nej, tvillingarna fick tag på honom." stönade Alicia medan hon begravde sitt ansikte i Olivers axel. "Det är för sent nu. Han var så ung."

"Jag har också varit sökare i quidditch en gång i tiden.

"I vilket universum var den där idioten någonsin en sökare?" frågade Charlie misstroget och upprört.

"Eller stanna kvar på en kvast, för den delen", hånade Narcissa.

"Universumet som finns i hans egna tankar, även om de är väldigt få." svarade Tonks med ett perfekt pokerface.

"Spelade han inte sökare i en match, alla andra hade förhinder och han var den enda som anmälde sig", frågade Madam Bones.

"Jo, största nederlaget som Ravenclaw gjort på år", svarade Kingsley skrattandes.

Jag blev uttagen till att vara med i landslaget,

"Jag börjar tro att han blev träffad av rovälskeförbannelsen, så mycket nonsens som han spottar ut sig", hånade Remus.

"Det är nog ett resultat av att ha blivit hemsökt av en Laurent." funderade Luna. "Jag har inte hört talas om detta tidigare, men det är möjligt."

"Tyvärr Luna, Lockman visste precis vad han gjorde", berättade Ron. "Han gjorde det med flit."

Men föredrog att ägna mitt liv åt att bekämpa mörkrets krafter.

"Mer som att ta hand om sitt hår." mumlade Ernie till Justin som fnös högt.

Men om du skulle känna behov av lite privat träning, så tveka inte att be mig.

"Jag kommer ge dig utegångsförbud i resten av ditt liv om du någonsin frågar honom." morrade Sirius. "I själva verket ber du honom inte om något."

Harrys ögon vidgades. "Vi talar om flyghjälp, eller hur?" frågade han medan han tänkte på hur de tog med Lockman in i kammaren.

"Harry, vad gjorde du", stönade Remus medan Sirius suckade och många tittade konstigt på den stora svarta hunden.

Jag är alltid glad att kunna förmedla min sakkunskap till mindre dugliga spelare…"

"Han sade inte precis det!" utbrast Fred misstroget.

"Har han ens sett Harry spela?" krävde George. "Eller är han bara under förutsättning att ingen ens är så bra som han är?"

"Tja, vi kan inte alla falla av våra kvastar innan vi ens monterar dem." sade Cho slugt och alla skrattade åt bilden som målades upp i deras huvuden.

"Jag skulle inte tro det, professor." grymtade Harry fram, han var säker på att han var den enda som hade uppfatta vad han egentligen antydde. "Å, professor. Glöm inte bort ditt löfte om saken vi diskuterade." varnade han sedan så lågt att Lockman fick anstränga sig för att höra, och skyndade sedan iväg efter Ron och Hermione.

"Jag tyckte du sade att det var enda gången han försökte, Harry." Sirius röst var förebrående och en aning besvikelse kunde höras.

"Det var enda gången, jag lovar det. Men han försökte igen, bara med ord som han visste att jag skulle tolka. Jag kan inte hjälpa det, men han rörde mig aldrig mer efter straffkommenderingen. Tro mig."

"Jag tror alltid på dig, men jag oroar mig." kom den äldre mannens mjuka röst.

"Jag tror inte att det är sant", sade han då de alla tre granskade underskriften på pappret. "Han såg inte ens efter vilken bok vi var ute efter."

"Varför skulle han bry sig? Det är inte som om han är en professor." hånade Daphne.

"Då skulle han inte haft de privilegierna som en professor har!" utbrast Sinistra argt.

"Verkligen. Och exakt vad för privilegier har en professor?" bad George oskyldigt och professorerna stirrade på honom tills Tracy valde att fortsätta att läsa.

"Det är för att han är en enfaldig klantskalle", sade Ron. "Men vem bryr sig om det, vi fick i alla fall vad vi behövde."

"Det bästa du sagt på hela dagen", jublade Ginny och Ron knuffade irriterat till henne med foten.

"Han är inte en enfaldig klantskalle", sade Hermione med gäll röst då de halvsprang upp till biblioteket.

"Nej, han är så mycket mer… mindre… ah, vad säger man?"

"Han är inte ens värd den förolämpningen för att det är en förolämpning mot enfaldiga klantskallar", erbjöd Anthony glatt.

"Bara för att han sa att du var årets bästa elev…"

De sänkte rösterna när de steg in i den dämpade stillheten i biblioteket. Madam Pince, bibliotekarien, var en mager, vresig häxa som såg ut som en svältfödd gam.

"Alla tre av er ska inte närma sig henne", grymtade Moody. "Ni två har inget behov av boken. Ingen finess. Skyldig att göra henne misstänksam."

"Jag hade varit mer misstänksam ifall jag kunde se Potter och Weasley stå i bakgrunden och vänta", muttrade madam Pince, besviken på att hon inte ägnat en tanke på vad de tre skulle göra med boken.

"De kraftigaste värkande elixiren?" Upprepade hon misstänksamt och försökte ta ifrån Hermione intyget, men Hermione ville inte släppa det.

"Jag undrar om jag kunde få behålla det", sade hon andlöst.

Tumult uppstod genast. "Du kan inte vara allvarlig. Efter allt den mannen gjorde. Efter vad han tvingade din bästa vän att göra varje lektion så är du fortfarande förälskad i honom!" utbrast Angelina en aning förbannat och Hermione vägrade att titta på den äldre tonåringen.

"Ä, kom igen nu", sade Ron och vred det ur hennes grepp och räckte raskt över det till madam Pince. "Vi kan skaffa dig en ny autograf. Lockman signerar vad som helst som står stilla tillräckligt länge."

McGonagall suckade. "Jag kan inte tro att du fortfarande gav dem boken efter det. Du kunde åtminstone ha berättat för mig att min andraårselev ville ha en bok som är alldeles för avancerat för dem. Speciellt ifall Potter och Weasley var där med", madam Pince svarade inte McGonagall, utan rodnade bara kraftigt.

Madam Pince höll upp intyget mot ljuset, som om hon var fast besluten att avslöja en förfalskning, men de klarade provet. Hon skred iväg mellan de höga hyllorna och återvände flera minuter senare med en stor bok med mögligt utseende i famnen.

"Jag har tänkt på det. Hur kommer det sig att böckerna i förbjudna avdelningen alltid är mer motbjudande. Det är inte som om vi inte kommer vilja läsa böckerna mindre på grund av det", påpekade Alisa roat medan hon rättade till sin grön-silvriga slips.

Hermione stoppade försiktigt ner den i väskan, varefter de lämnade biblioteket samtidigt som de ansträngde sig för att inte gå för fort eller se alltför skyldiga ut.

"Mina pengar är på att Harry klarade av det utmärkt medan Ron och Hermione fick kämpa för att klara av det", viskade Seamus till Dean som nickade instämmande.

Fem minuter senare satt de åter barrikaderade inne på Missnöjda Myrtles oanvända toalett. Hermione hade tystat Rons invändningar genom att påpeka att det här nog var det sista ställe någon med förnuftet i behåll skulle komma in på.

"Inte illa Granger. Skulle ändå föredra att ni hade låst ett rum någonstans för att göra er uppgift men det kommer fungera", funderade Moody högt.

"Jag svär Alastor, jag kommer inte att hållas ansvarig för mina handlingar om du fortsätter", bet McGonagall av frostigt.

"Och dessutom är ett rum som är konstant låst ganska misstänksamt." påpekade Harry lågt.

Här kunde de garanterat få vara ifred. Missnöjda Myrtle grät högljutt inne i sitt bås, men de brydde sig inte om henne, och hon lika lite som dem.

"Åh, en perfekt början på en perfekt vänskap."

"Snälla. Nej, bara nej", suckade Harry, Myrtle hade på senare tid skaffat vanan att förfölja honom och det gjorde honom minsann väldigt nervös när det gällde flickspöket.

Hermione slog försiktigt upp De kraftigaste värkande elixiren, och alla tre böjde sig över de fuktfläckade sidorna. Efter bara en liten titt stod det klart varför den tillhörde den avskilda bokavdelningen. En del av elixiren hade effekter som nästan var för kusliga att tänka på,

"Åh, säg inte det", stönade mrs Weasley. "Det är illa nog att ni gör Polyjuiceelixir."

"Får jag bara påpeka att vi aldrig sagt att vi kommer försöka att göra det. Vi har bara pratat om det."

"Så ni kommer inte göra det?" frågade mr Weasley en aning lättat.

"Självklart kommer vi försöka brygga det, men ni hoppar till slutsatser för fort. Vi kunde lika gärna sagt, nahe, vi skiter i det här, men fortsätt läs Tracy."

Och det fanns några mycket obehagliga illustrationer. Tillexempel fann det en bild av en man som sig it att ha vänts ut och in, och av en häxa med flera extra par armar som växte ut ur huvudet på henne.

"Även om det skulle vara otroligt roligt", funderade Fred medan Georges ögon lös upp.

"Varför är jag inte förvånad?" muttrade Babbling medan hon höll koll på den viskande konversation som djävulstvillingarna hade.

"Jag tror att jag kommer att ta bort boken från biblioteket under resten av året", svarade trolldrycksläraren.

"Jag tvivlar att det kommer stoppa dem, inget sådant har stoppat dem förut", mumlade Trelawney för sig själv.

"Här har vi det", sade Hermione upphetsat då hon hittade sidan med rubriken Poylyjucie-elixiret. Sidan var illustrerad med teckningar av personer som befann sig i olika stadier av förvandlingen till andra personer. Harry hoppades innerligt att tecknaren bara hade föreställt sig uttrycket av intensiv smärta i deras ansikten.

"Tyvärr inte", muttrade Ron lågt till sina två vänner och Hermione nickade obemärkt av alla andra medan Harry rynkade på pannan, det hade inte varit så illa. Ganska okej jämfört med andra skador, men ja, det hade varit lite smärtsamt i ögonblicket men inget jämfört med andra skador han råkat ut för.

"Det här är det mest invecklade elixir jag någonsin har sett!" sade Hermione då hon ögnade igenom receptet.

"Det kanske är ett tecken på att man inte ska göra det", sade Tonks roat.

"Jag sade komplicerat, inte omöjligt", sköt den unga häxan tillbaka med ett självbelåtet flin.

"Ja, och det skulle också vara omöjligt att ta sig igenom försvaret till stenen. Ordet omöjligt finns inte i deras böcker", fnös Katie roat.

"Florsländor, iglar, blodnäva och trampört", mumlade hon och lät fingret löpa utefter listan på ingredienser. "Ja, just de är inte särskilt svåra att hitta, de finns i elevernas förrådsskåp, så vi kan skaffa dem därifrån.

"Inte alla ingredienser i receptet." insåg Tonks med en aning uppspärrade ögon. Hon gav henne en försiktig blick. "Vart fick ni tag på de andra`"

Snape tycktes piggna upp en aning vid detta, ett lömskt sadistiskt leende dök upp på hans tunna bleka läppar. "Ja, vart fick ni tag på det, Potter?"

"Varför är det alltid mig?" stönade Harry medan han kröp ihop.

Oooj, titta, pulvriserat horn från en tvåhörning – vet inte var vi ska få tag på det… Strimlat skinn från en afrikansk trädorm – det blir också knepigt – och så förstås en bit av de personer som vi vill förvandlas till.

"Vad innebär det?" frågade Neville i fasa.

"Exakt vad det låter som", svarade Harry medan han gjorde en grimas.

Detta fick DA att storkna. "Ni menar att ni drack bitar av Slytherins, inget illa menat Tracy, Daphne, Astoria", fick Neville fram tillslut.

Ingen av trion svarade men Ron mumlade till Harry tyst. "Smakade lika äckligt som det låter. Jösses, vad motbjudande det var", han rös vid tanken på drycken.

"Vad säger du?" sade Ron skarpt. "Vad menar du med att vi ska ta en bit av dem som vi ska förvandlas till? Jag tänker inte dricka någonting med Crabbes tånaglar i…" läste Tracy i avsmak.

De flesta i salen såg svagt illamående ut och Narcissa himlade med ögonen. "Hår kommer att duga."

"Vet inte om jag skulle vilja dricka något med hår i det", mumlade Oliver tyst och Remus dolde ett leende bakom sin hand.

Hermione fortsatte oberört, som om hon inte hade hört honom.

"Men vi behöver inte bekymra oss om det än, för de är bitarna som ska läggas i allra sist…"

Ron vände sig förstummad mot Harry, som emellertid hade ett helt annat bekymmer.

"Det är alltid så, Ron och Hermione tjafsar om något oviktigt och Harry tänker på det uppenbara, jag lovar att det kommer vara något som de två inte ens tänkt på", fnös George.

"Inser du hur mycket vi blir tvungna att stjäla, Hermione?

"Eller så kunde ni bara ha skickat Hedwig till en apotekare", påpekade Sirius, om han hade kunnat hade han rynkat på pannan. Han var inte precis nöjd med tanken på att hans gudson skulle stjäla. Mr Weasley såg ogillande på sig son.

"Stjäla korsar linjen." förmanade Bill.

Kingsley såg under tiden fundersam ut medan han gick igenom receptet i huvudet innan han tappade hakan i chock. "Det enda stället strimlat skinn från en afrikansk trädorm skulle vara tillgänglig är…" mumlade han innan han vände blicken mot trolldrycksläraren. "Åh, detta kommer inte sluta bra."

Strimlat skinn från en afrikansk trädorm – det finns definitivt inte i elevernas skåp. Vad ska vi göra, bryta oss in i Snapes privata förråd? Jag är inte säker på at det är en så bra ide, det här…"

"Jag tvivlar på att dessa ord kommer ut från din mun Potter", skrattade Snape sarkastiskt med sitt vanliga hånleende på plats.

Harry suckade. "Varför är det så att just när jag tror att han äntligen växt upp så går han tillbaka till döma mig, en tredjedels steg framåt, 2 steg bakåt."

"Du vågar säga det när du planerar att illegalt brygga en farlig dryck."

"Nej, alla tre av dem gör det", sade Luna i en lugn röst. "Harry gör sällan något helt själv och ändå så behandlar du inte Ron och Hermione med samma fientlighet, professor."

"Jag skulle uppskatta ifall du lade av med det när vi ändå är på ämnet, han är inte sin pappa och du måste inse det." Harry log och strök sin gudfars päls, glad att han stod upp för honom.

Hermione slog igen boken med en smäll.

Harry och Ron flinade, åh många skulle inte tro att det var Hermione som övertalat dem att fortsätta.

"Ja, om ni båda tänker backa ut, så gärna för mig", sade hon. Skära fläckar glödde på hennes kinder och ögonen lyste klarare än vanligt. "Jag gillar inte heller att bryta mot reglerna, ska ni veta. Fast jag tycker det är mycket värre att hota mugglarfödda elever än att tillreda ett invecklat elixir. "

"Det är knappast en anledning till att bryta mot reglerna så här." varnade McGonagall.

"Jo, det är det", hävdade Hermione. "Jag inser att du är arg för att vi gjorde något som är farligt. Men du verkar inte inse hur oroliga vi var."

"Hermione var ett stort mål", sade Harry. "Och professorerna gjorde inget för att lugna ner oss."

"Det fanns inga tacken på att ni faktiskt agerade", fortsatte den unga häxan.

"Och om ni pratade med oss så var det genom att klappa oss på huvudet och säga att allt skulle bli bra", sade Ron i avsmak.

Harry fnös. "Det var som om ni inte kunde se hur oroliga vi alla var."

"Så vi kände att vi var tvungna att göra något, även om det var att eliminera misstänka", avslutade Hermione i den tunga tystnaden som tagit över salen medan de tre vännerna pratade. Alla tre av dem stirrade trotsigt tillbaka på lärarbordet.

Tillslut blev det Remus som bröt tystnaden. "Jag förstår era argument och jag är imponerade över era initiativ. Men det hindrar mig inte från att oroa mig. Så många saker kan gå fel."

Hermione nickade. "Oro är acceptabelt så länge ni inte förväntar er att vi ska känna ånger."

Men har ni inte lust att luska ut om det är Malfoy, går jag raka vägen till madam Pince nu med detsamma och lämnar tillbaka boken…"

"Det är lite av en vändning, är det inte?" skrattade Justin och den spända atmosfären som dykt upp försvann helt och hållet.

"Jag trodde Hermione var regelföljaren, Ron den neutrala och Harry regelbrytaren", erkände Parvati.

"Regler är till för att brytas, annars skulle de inte finnas", svarade Harry med ett snett leende.

"Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den dagen då du försöker övertala oss att bryta mot skolreglerna", sade Ron. "Kör för det då, vi gör det. Men inga tånaglar, va?"

"Varför är du så upphakade på tånaglar?" Ron ryckte på axlarna i svar på sjätteårselevens fråga

"Hur lång tid tar det att tillreda elixiret?" frågade Harry då Hermione, som nu såg gladare ut, slog upp boken igen.

"Vilken skillnad jämfört med förra boken." fnös Ginny till Vaneza som skrattade lätt.

"Ja, eftersom blodnävan måste plockas vid fullmåne och florsländorna måste småputtra i tjugoen dagar… Jag tror att det kan bli klart på en månad, om vi bara kan skaffa ingredienserna."

"Lång tid att vänta när du är rädd." funderade Charlie i en lugn röst.

"Det fick mig att må bättre eftersom jag visste att vi hade något att göra som kunde hjälpa."

"En månad?" sade Ron. "Malfoy kan ha överfallit hälften av alla mugglarfödda elever här på skolan vid det laget!"

"Ni hade i alla fall något att lugna er med. Vi hade inget." suckade Susan.

"Var lite bättre för oss, vi insåg att de höll på med något när vi såg hur de agerade", erkände Leanne.

Hermiones ögon smalnade farligt igen, så han skyndade sig att tillägga. "Fast det är förstås den bästa plan vi har, så då sätter vi full fart framåt, tycker jag!"

Fred gjorde ett ljud av en piska och skrattade när hans bror började rodna.

"Hon kan vara skrämmande när hon vill", försvarade han sig.

"Ursäkta mig?" fräste hon, och satte sig rakt upp och stirrade på honom med smala ögon.

"Se!" han pekade på sin vän medan han duckade från hennes kraftfulla blick.

Men medan Hermione kontrollerade att kusten var klar så att de kunde lämna toaletten utan att bli sedda, mumlade Ron till Harry:

"Ville inte ha en upprepning med vad som hände gången innan."

"Nej… och det skulle sluta med att alla fick veta." suckade Harry.

"Oroa er inte, det hade bara pratas om att ni tre var i ett förhållande." alla tre av dem gjorde en grimas åt tanken på att vara ihop med båda sin två bästa vänner, "även om det inte skulle vara så illa med Mione." funderade Ron med ett dolt leende.

"Det blir mycket mindre krångel, om du helt enkelt kan knuffa ner Malfoy från hans kvast imorgon!"

"Borde ha släppt in oss på hemligheten", påpekade Fred.

"Vi skulle definitivt slått iväg några dunkare emot honom", flinade George.

"Um, ni två var typ upptagna under det här spelet", påminde Harry dem. Hans ögonbryn sköts upp när de utbytte blickar innan de vände sig och blängde på honom, och fick snabbt sällskap av resten av laget.

"Åh vi minns." instämde de med stränga röster.

Harry vaknade tidigt på lördagsmorgonen och låg och tänkte på den kommande quidditchmatchen en liten stund. Han var nervös, mest för vad Oliver skulle säga om Gryffindor förlorade, han hade redan svikit dem under senaste matchen genom att inte dyka upp.

"Harry", stönade Oliver. "För femtioelfte gången, det gjorde inget. Du räddad oss alla och slutade upp halvdöd. Jag kan inte vara arg för att du missa matchen, bara för att du riskera ditt liv."

"Men vi förlorade."

"Du är värd mer än en pokal Harry, när ska du inse det?" Oliver kunde höra en hel del flämtningar men ignorerade dem medan han höll blicken stadigt fäst på Harry som tillslut nickade.

Men han var också orolig inför utsikten att möta ett lag med de snabbaste racerkvastar man kunde köpa för guld. Han hade aldrig önskat så intensivt att få slå Slytherin som den här gången.

"Hur skiljer sig den här gången från alla andra spel du har spelat emot Slytherin?" frågade Kingsley, han verkade vara ytterst road.

"Det var Malfoys första spel och direkt efter att han hade kallat Mione det vidriga ordet", påminde Harry honom. "Jag var mer missnöjd med honom än normalt."

"Plus att vi trodde att han var Slytherins arvtagare", kastade Ron ut sig

"Fast jag tvivlar att det finns någon riktig arvtagare till Salazar Slytherin med tanke på vad som hände hans familj, det är mer troligt att den arvtagare legenden pratar om är hans kusins arvtagare", påpekade Luna lugnt.

Efter att ha legat där en halvtimme med fjärilar i magen klev han upp, klädde på sig och gick ner för att äta frukost innan alla de andra eleverna kom dit. Inne i stora salen fann han de övriga i Gryffindorlaget, som hade satt sig tillsammans vid det tomma långbordet. Alla såg spända ut och ingen sade särskilt mycket.

"Jag har alltid tänkt mig att ni är ganska högljudda…" erkände Terry.

"Nja, vi kan men det beror på hur vi ligger i poäng, väder och sådana saker", klargjorde Oliver.

Då klockan närmade sig elva började hela skolan röra sig ner mot idrottsplatsen och quidditchplanen. Det var en ganska kvav dag med en antydan till åska i luften.

"Ovädret var året efter det va." frågade Colin upphetsat och Lee nickade efter att ha tänkt tillbaka.

Ron och Hermione tillsammans med resten av personerna i deras sovsalar kom framkillande för att önska Harry lycka till då han var på väg in i omklädningsrummet.

"Det var vänligt av er. Måste ha fått Harry att känna sig mindre nervös."

"Det är sannerligen mer än vad våra vänner brukar göra", fnös Alicia och såg sig omkring på de fåraktiga ansiktena som dykt upp.

Alla i laget drog på sig sina scharlakansröda Gryffindorklädnader och slog sig sedan ner för att lyssna på Olivers sedvanliga uppeldande tal inför matchen.

Alla lagkaptener i salen lutade sig framåt i jakt på inspiration, nåja, alla utan Angelina som redan kunde talet men de andra tre lagkaptenerna var nyfikna med tanke på att Gryffindors lag var det bästa på skolan.

"Slytherin har bättre kvastar än vi", började han. "Det kan inte förnekas. Men vi har bättre spelare på våra kvastar.

"Tja, du inser åtminstone det." Bill såg roat på sin äldre bror som fortsatte att mumla tyst. Även Ginny som varit blek sedan Mrs Norris blev attackerad visade även tecken på att hon var road.

Vi har tränat hårdare än de har, vi har flugit i alla sorters väder…" ("Så sant som det är sagt", muttrade George Weasley. "Jag har inte varit ordentligt torr sen augusti.")

"Och hur mycket hjälpte det när vi spelade i riktiga oväder?" utmanade Oliver och som han förväntat sig sade inte George ett ord att säga.

"… Och vi ska få dem att ångra den dag då de lät det där slemmiga lilla äcklet Malfoy köpa sig in i deras lag."

Remus fnös. "Uppmuntrade tal, de flesta brukar endast prata om hur ni spelat under träningar, inte förolämpa motståndarna."

"Tja, har man talang så har man."

Med ett bröst som hävde sig av sinnesrörelse vände sig Oliver till Harry.

"Det kommer an på dig, Harry, att visa dem att en sökare måste ha någonting mer än en rik pappa.

"Och det börjar." sade Fred mörkt och fick alla utan quidditchlaget att sätta sig upp förvånat och titta på dem.

"Vad är det som börjar?" frågade Remus och såg orolig ut.

"Wood sätter all press på Harry." sade George med en gravallvarlig röst.

"Och Harry hatar att göra folk besvikna", klargjorde Angelina med en suck.

"Vad gjorde du?" frågade Sirius suckande av bävan.

"Varför skyller ni på mig?" kräver Oliver.

"Därför att du tillät det och sade det till honom!" utbrast Alicia.

"Tror du att jag skulle ha sagt det ifall jag vetat vad som skulle hända? Jag fattade ett beslut, Harry klarade sig och jag gav honom möjligheter."

"Hörrni, låt Oliver vara. Han följde bara mina önskningar, skyll på mig om ni ska skylla på någon", avbröt Harry och svalde nervöst när fem av dem blängde på honom.

"Åh, vi skyller mycket på dig, okej", muttrade Katie.

"Jag tror inte jag vill läsa klart kapitlet", suckade Remus och Harry hoppades innerligt att Tracy skulle stänga boken, men det var förgäves.

"Du måste fånga den gyllene kvicken innan Malfoy sätter klorna i den. Segra eller dö, Harry, det är det som gäller.

De tre jagarna och de två före detta slagmännen morrade åt orden. Bills ögonbryn steg. "Jag tror inte att han menade bokstavligen, Harry." varnade han oroligt.

"Klart jag inte gjorde. Det var ett skämt." morrade Oliver medan han stirrade på sina händer, det var hans fel att hans lillebror hade blivit skadad. Han borde ha gett upp spelet.

Vi måste helt enkelt vinna idag."

"Så du behöver inte känna dig pressad, Harry." sade Fred och blinkade åt honom.

"Ni verkar inte så oroliga där", påpekade Tonks.

"Ja, vi visste inte vad den där osjälviska jäveln skulle göra", svarade Fred.

"OI." ropade Harry förolämpat.

Fem par arga ögon borrade sig in i honom. "Inte. Ett. Ord." väste de. Oliver hade velat göra likadant, men vilken rätt hade han? Hade han lyssnat på dem fem hade de förlorat matchen och Harry hade klarat sig, och i slutändan var det vad som var viktigast. Skulden fortsatte att äta upp honom inifrån medan han funderade tyst.

"Jösses. De är skrämmande." viskade Ron till Hermione, medan han såg på sitt lag.

Då de gick ut på bollplanen hälsades de av ett förfärligt oväsen, mest hejarop eftersom Ravenclaw och Hufflepuff var ivriga att se Slytherin besegrat, men Slytherinanhängarna i publiken lät också höra sina buande och visslingar.

"Ah. En av de härligaste känslorna", mumlade Oliver för sig själv i ett försök att muntra upp sig själv… även om det misslyckades totalt.

Madam Hooch, quidditchlärarinnan, bad Flint och Oliver att skaka hand före matchen, vilket de gjorde, så hårt de kunde, medan de stirrade hotfullt på varandra.

"Vissa saker förändras aldrig." Sirius röst var öm och Narcissa skakade på huvudet åt sin kusin.

"Du verkar inte speciellt orolig över att Harry mest sannolikt kommer att bli sårad under spelets gång", observerade hon.

"Det är klart att jag inte vill att han blir skadad och få ont, men ifall man spelar Quidditch så ingår skador i paketet. Antalet gånger som James hamnade på sjukhusvingeln…"

Harry grimaserade, han var säker på att Sirius inte skulle vara lika lugn om några minuter, under förutsättning att han hade rätt, vilket han innerligt hoppades att han inte skulle ha.

"När jag blåser i visselpipan", sade madam Hooch, "tre… två… ett…"

Ett vrål av upphetsning steg i salen och Fudge blängde på eleverna. Varför kunde de inte hålla tyst så att de kunde bli klara med böckerna och relegera Potter.

Med ett vrål från åskådarmassan för att sätta fart på dem, susade de fjorton spelarna upp mot den blygrå himlen. Harry flög högre än någon annan av dem medan han spejade efter kvicken.

"Det förvånar mig faktiskt att du är så bra på din position med tanke på din dåliga syn och att du måste ha glasögon. Du måste ha provat ut dina glasögon strax innan du åkte till Hogwarts."

"Provat ut glasögon strax innan? Merlin nej, jag har haft samma sen jag var runt åtta år, Petunia köpte dem på en marknad efter att min lärare ringt hem om att jag såg dåligt." svarade Harry, innan han svor lågt. Varför talade han om sanningen hela tiden? Sirius gjorde under tiden en notering om att ta Harry till en optiker så fort de fick en chans.

"Hänger du med, Ärrskalle?" tjöt Malfoy och sköt förbi under honom för att glänsa med sin snabba kvast.

"Så originellt av honom", hånade Hermione.

"Och det kommer från år efter att ha låtit andra sköta hans tänkande." noterade Ron med ett snett leende.

Harry han inte svara, för i precis samma ögonblick kom en tung svart dunkare farande emot honom. Han undvek den med nöd och näppe, men kände hur den rufsade till hans hår då den ven förbi.

"Nära en", mumlade Charlie medan han smalnade av sina ögon.

"Kommer du ihåg vad tvillingarna sade tidigare? Att dunkaren nästan tog av huvudet på honom." viskade Bill tillbaka, hans ansikte dystert.

"Nästan!" stressade Charlie ut.

"Det var nära ögat, Harry!" sade George som susade förbi honom med klubban i hand, redo att slå tillbaka dunkaren mot någon spelare i Slytherinlaget. Harry såg hur George gav dunkaren en kraftig smäll i riktning mot Adrian Pucey, men dunkaren ändrade kurs mitt i luften och sköt rakt emot Harry igen.

"Det är inte meningen att det ska hända", morrade Remus.

"Varför skulle den göra så?" frågade Narcissa. Hennes kunskaper om Quidditch var ganska små och kunde passa in i ett vattenglas.

"Den enda anledningen skulle vara ifall någon förbannade den, och det är inte någon unge", berättade Moody och hunden vid Harrys fötter släppte ut en olycklig gnällning.

Harry dök hastigt för att undgå den och George lyckades få in ett nytt slag, som han nu riktade mot Malfoy. Än en gång vek dunkaren av från kursen som en bumerang och susade tillbaka mot Harrys huvud.

"Varför går den hela tiden mot attack emot ditt huvud?" plågades Mrs Weasley.

Harry gjorde en grimas. "Det är bara min tur."

Harry satte i väg i en väldig fart och steg brant mot andra änden av banan. Han kunde höra hur dunkaren kom flygande bakom honom med ett visslande ljud. Vad var det som försiggick? Dunkare brukade aldrig förfölja en enda spelare på det här viset, deras uppgift var att försöka slå ner så många spelare som möjligt från kvasten…

"Bra fråga… det är bäst att den skyldiga blev straffad", muttrade Remus oroligt medan han lade en hand på Harrys arm.

Fred Weasley väntade på dunkaren på andra halvan av banan. Harry duckade då Fred drämde till mot den med hela sin kraft och slog den ur kurs.

"Även om jag på något sätt tvivlar på att Slytherinlaget hade någon del i det här så är det en bra teknik ifall de hade haft det." påpekade Sirius och flera stycken såg på pergamentet förvirrat. "Fred och George koncentrerar sig på Harry, och ger Slytherins slagmän ett frikort i att terrorisera Gryffindor jagarna."

"Vem bryr sig?" jämrade sig Mrs Weasley. "Harry kommer få sitt huvud inslaget. Vill du det?"

"Absolut inte." förklarade mannen hårt. "Men som ett quidditch fan så kan jag inte hjälpa att påpeka strategier."

"Det där tog skruv!" tjöt Fred triumferande, men han tog fel. Som dragen av en magnet upptog dunkaren förföljelsen och satte efter Harry ännu en gång, så han blev tvungen att flyga iväg i största hastighet.

Harry svalde nervöst när han kunde känna något osynligt precis skrapa emot hans hårbotten igen och var tacksam att han hunnit dyka i det ögonblicket för tre år sen.

Det hade börjat regna. Harry kände hur tunga droppar föll i ansiktet och stänkte upp på glasögonen. Han hade inte den ringaste aning om hur det gick i matchen förrän han hörde kommentatorn Lee Jordan säga: "Slytherin leder med sextio poäng mot Gryffindors noll."

Slytherins medlemmar jublade medan Gryffindors buade högljutt tills Umbridge hotade med att ge alla straffkommendering ifall de inte höll tyst omedelbart.

Slytherinlagets överlägsna kvastar hade tydligen gjort sitt jobb, och under tiden gjorde den galna dunkaren sitt bästa för att slå ut Harry. Fred och George flög nu så tätt intill honom på vardera sida att Harry inte kunde se mycket annat än deras fäktande armar. Han hade inte den ringaste chans att få syn på kvicken, och ännu mindre att fånga den.

"Och det är ytterligare en förmån för Slytherin laget", nämnde Charlie dystert.

Ron skrattade. "Det visar bara hur dålig Malfoy är om han inte kunde hitta kvicken när han hade öppet fält." påpekade han och muntrade effektivt upp sin äldre bror, Malfoy blängde ilsket runt när han hörde flera stycken skratta åt honom. Ingen skrattade åt en Malfoy.

"Någon… har… fifflat… med… den… där… dunkaren", stönade Fred och svingade vilt sitt slagträ då den på nytt gick till anfall mot Harry.

"Vi behöver en paus i spelet", sade George,

"Äntligen!" utbrast Tonks. "Varför bad ni inte om det så fort den försökte ta ut Harry?" krävde hon och de flesta i salen nickade i samförstånd.

som försökte signalera till Oliver och på samma gång hindra dunkaren från att krossa näsan på Harry

"Tack för den, George?" ropade den mörkhåriga tonåringen men stängde sin mun fort när han såg blängningen från den äldre trollkarlen.

Oliver hade tydligen uppfattat budskapet. Madam Hoochs visselpipa ljöd och Harry, Fred och George dök ner mot marken, medan de fortfarande kämpade för att undgå den galna dunkaren.

"Se det från den positiva sidan. Det är ingen galen fangirl", påpekade Lee och duckade från den tunga boken Harry kastade emot honom. "Seriöst, vart kommer alla saker ifrån?" frågade han medan han duckade igen, den här gången från en mugg.

"Våldsamma tendenser, kastar föremål på sina vänner." muttrade Fudge till Umbridge som noterade det.

"Vad är det ni håller på med?" sade Oliver när Gryffindorlaget hade samlat sig i en tät klunga, medan Slytherinanhängarna bland publiken hånskrattade och buade. "De sopar ju golvet med oss. Fred och George, var höll ni hus när den där dunkaren hindrade Angelina från att göra mål?"

"Hur kunde du inte se?"

"Jag var upptagen med att försvara målstolparna hela tiden", suckade Oliver utan att lyfta blicken från sina knän.

"Vi var sex meter ovanför henne, Oliver, och hindrade den andra dunkaren från att slå ihjäl Harry", sade George ilsket. "Någon har gjort nåt fuffens med den, den lämnar inte Harry ifred, och den har inte gett sig på någon annan under hela matchen. Slytherinlaget har säkert fixat den på ett eller annat sätt."

"Jag tror inte det, ingen på laget att den möjligheten att klara av det, inte tillräckligt geniala", funderade Daphne högt och vinkade flörtigt åt de sju killarna som blängde, även fast alla inte hade varit med i laget det året.

"Men dunkarna har ju varit inlåsta på madam Hoochs kontor sen vårt sista träningspass, och det var ju inget fel på dem då…", sade Oliver bekymrat

"Det betyder inte någonting", hånade Moody. "Det finns mer än ett sätt att komma in i ett låst rum."

"Kommer du att lära oss?" frågade tvillingarna och vände sig emot den grånande mannen med spänning, och Harry andades ut när två par ogillande ögon på honom försvann.

"Ifall jag känner er så kommer ni orsaka mer problem än hjälp, så nej." svarade han ordentligt och professorerna andades lättat ut, trots allt hade de en hel termin kvar i skolan.

Tonks flinade skälmskt. "Oroa er inte pojkar. Han lärde mig och jag är mer än villig att lära er." Alla professorer och, ja även Umbridge och Snape frös till och förbannade den unga auroren i sina huvuden. De behövde sannerligen inte mer problem.

Madam Hooch kom gående emot dem. Över axeln på henne kunde Harry se Slytherinlaget stå och skratta och peka åt hans håll.

"Toppen. Nu kommer han vilja bevisa något ännu mer", stönade Lee.

"Hör på", sade Harry medan hon närmade sig. "Om jag ska ha en er båda flygande runt mig hela tiden, har jag inte en chans att fånga kvicken såvida den inte flyger rakt upp i ärmen på mig.

"Det skulle vara något nytt", funderade Padma. "Men inte omöjligt för dig."

"Kom igen, jag är inte så bra. Ni får det att låta som om jag är något slags proffs", fnös Harry och många såg på honom sorgset, det var tydligt att tack vare Dursleys så kunde Harry inte se hur begåvad han egentligen var inom vissa ämnen.

Håll er till de andra i laget och låt mig ta itu med den vildsinta dunkaren."

"Dåraktigt. Idiotiskt." muttrade jagarna ilsket.

Remus suckade. "Verkligen Harry, det är inte en bra idé."

Tonks såg förskräckt ut. "En dunkare kan göra allvarliga skador när den inte siktar in sig på dig." utropade hon bestört. "Och den här gör det."

"Om två slagmän inte kunde hantera det, vad får dig att tro att du ska kunna undkomma den jäkla saken?" krävde Bill.

"Han kommer att kunna undvika den genom flygning", sade Charlie självsäkert, och delade ett leende med den yngre pojken.

"Om det är sant, varför är de fem så arga?" frågade Mr Weasley och ökade effektivt spänning i salen medan Snape fnös om att Potter bara ville ha uppmärksamhet och liknande.

"Var inte en sådan dumskalle", sade Fred. "Den kommer att slå huvudet av dig."

"Det är så konstigt att höra Fred vara så ansvarig." flinade Ginny.

"Va inte så förvånad Ginny. Både Fred och George är väldigt ansvariga när de vill."

Oliver såg från Harry till bröderna Weasley i chock.

"Jag kunde inte fatta att jag missat det." mumlade Oliver och Alicia gav honom en osäker blick, borde hon trösta honom… men det var hans fel att Harry blev skadad…

"Oliver, det här är ju vansinnigt", sade Alicia Spinnet argt. "Du kan inte låta Harry ta hand om den där galna dunkaren alldeles på egen hand. Vi kan väl be att få saken undersökt…"

"Så hela laget gick emot dig och du lyssnade fortfarande inte?" frågade McGonagall i misstro.

"Åh, inte hela laget." Alicia såg menande på deras sökare, som grinade svagt i gengäld.

"Om vi slutar nu måste vi ge upp spelet!" sade Harry. "Och Slytherin ska inte vinna över oss bara gör en galen dunkares skull! Kom igen nu, Oliver, säg åt dem att låta mig vara!"

"Det är klart att du skulle säga det." Remus placerade en hand över sitt ansikte. "Mer som din far än jag insåg."

"Hur kunde han inte fånga kvicken om han fick den chansen", muttrade Charlie och Harry motstår att skratta när han mindes hur han tidigare retat Tonks om att han förlorat matchen.

"Det här är helt och hållet dit fel", sade George ilsket till Oliver. "Du sade till Harry att det inte fanns något annat att göra än 'segra eller dö' – hur kunde du säga nånting så idiotiskt till honom?"

"Det var det", instämde mrs Weasley och Oliver sjönk ihop och kände sig ännu mer skyldig.

"Naturligtvis så skulle Potter ta den kommentaren till hjärtat." hånade Snape. "Kan inte motstå att vara hjälte."

"Tror du att jag trodde han tog mig allvarligt. Det var ett skämt. Jag förväntade mig inte att en jävla dunkare skulle vara ute efter hans liv." väste Oliver tillbaka ilsket.

"Jag skulle ha avslutat spelet direkt där." stönade Oliver. "Jag skulle ha lyssnat på de andra i laget."

"Åh lägg av Oliver. Du gav mig massor med möjligheter. Det var inte ditt fel, de andra försöker bara skylla på dig för att de var rädda. Oroa dig inte, de vet innerst inne att det inte är ditt fel." Harry himlade med ögonen och Oliver rynkade på pannan när han såg att Harry var blekare än normalt, men sade inget.

"Jag antar att Harry har rätt… det var inte Olivers fel, det är inte som om han skickade dunkaren", mumlade Lee ursäktande till den gamla lagkaptenen.

Madam Hooch var nu framme hos dem. "Är ni beredda att återuppta spelet?" frågade hon Oliver. Oliver tittade på Harrys beslutsamma ansikte.

"Vad jag undrar är hur ingen av professorerna insåg att det var något fel med den där dunkaren. De borde ha avbrutit matchen eller tagit in en ny dunkare."

"Okej", sade han. "Fred och George ni hörde vad Harry sade – låt honom vara så får han klara av dunkaren på egen hand."

McGonagall väste ilsket. "Du förtjänar inte att vara lagkapten om det är så du behandlar dina spelare."

"Du offrar Harry för att vinna ett spel." utbrast Charlie chockat och argt, det såg ut som om han vill lära den gamla lagkaptenen en läxa

"Innan ni dömer honom så borde ni lyssna klart. Dessutom så var det mitt val, inte hans", protesterade Harry genast.

"Oliver. Du riskerar Harrys liv. Är verkligen matchen värt hans liv, du sade förra året att vi var familj och ändå offrar du…" skrek Katie Bell ilsket.

"Bell, var tyst." skällde Oliver ut plötsligt och alla tystnade, de hade aldrig hört honom låta så allvarlig förut. "Potter, kan du klara av den här uppgiften utan att riskera ditt liv?" krävde han och Harry nickade beslutsamt.

"Se mitt, val. Jag visste att jag skulle klara av det", grymtade Harry bestämt, även om han visste att han skulle bli skadad så hade han gjort samma val igen.

"Weasleys, håll ett öga på dunkaren och ta hand om den om ni har möjlighet utan att överge era positioner, Johnson, Bell, Spinnet, ni sköter ert. Potter, meddela om du inte klara av det så avbryter vi matchen, stanna inte för något och om du har möjlighet flyger du igenom Slytherins lag, har vi tur slår dunkaren ner dem." beordrade han starkt och alla nickade stumt.

"Wow, det är som om du plötsligt blev en proffs lagkapten, varför använder du inte den tonen jämt?"

"De är en del av min familj och de lyssnar redan på mig. Jag fattade ett beslut den dagen, kanske inte det bästa jag gjort men de gillade inte och jag slutade tänka. Jag hade knappt någon aning om vad jag sade. De behövde följa instruktionerna."

"Du ångrar ditt val?"

"Delvis." suckade Oliver.

"Då kör vi. Och Harry, var förisktig för Merlins skull, jag litar på din förmåga och talang nu."

"Du var verkligen orolig, var du inte?" frågade Luna lugnt.

"Mer än ni kan ana. Men det var Harrys val, jag visste att han verkligen ville spela. Hade jag sett att han inte hade klarat av det hade jag avbrutit matchen men jag var tvungen att ge honom en chans."

Det regnade kraftigare nu. Då madam Hooch blåste i visselpipan tog Harry kraftig sats och sparkade upp i luften, medan han tydligt hörde det svischande ljudet av dunkaren bakom sig. Harry steg högre och högre.

"Varför attackerade inte dunkaren medan ni var på marken?"

"Den gick in i viloläge eftersom ingen spelade", svarade Madam Hooch på tredjeårselevens fråga.

Hans susade runt i cirklar och störtdök, flög i spiral och i sicksack och lät kvasten rulla flera varv. Trots att han blev lite yr höll han ögonen vidöppna. Regnet fläckade glasögonen och rann upp i näsborrarna då han hängde upp- och nervänd för att undvika ett nytt anfall från dunkaren.

"Det var ett fantastiskt flygande. Han såg ut som en professionell", sade Hermione beundrande.

"Naturligtvis trodde vi att han var galen för att göra det", skrattade Ron medan Harry gav honom en falsk arg blick.

"Se, jag sade ju att han skulle kunna utflyga dunkaren", sade Charlie självbelåtet. "Han utflög en drake för Merlins skull."

"Han vad?" skrek Narcissa medan hon blev blek, flera förstaårselever hade reagerat likadant och såg på honom med stora ögon.

"Å um…" Charlie svalde när han såg hennes förskräckta ansikte.

"Låt oss fokusera på en kris i taget." föreslog Sirius

"Du anser inte detta vara en kris?" snäste Mrs Weasley tillbaka.

"Jag har inte hört något som fått mig att bli orolig ännu."

"Han är ganska avslappnad, är han inte?" frågade Dean lågt.

"Han kan vara, men hotar man de han anser familj och vänner är det bäst att fly." viskade Harry tillbaka nervöst, ögonblicket då dunkaren träffat honom kom allt närmare och han såg inte fram emot det.

Han kunde höra skratt från åskådarna och förstod att han måste se väldigt löjlig ut, men det gjorde detsamma, för den vildsinta dunkaren var tung och kunde inte ändra riktning lika fort som han.

"Som sagt, du såg professionell ut. Du såg definitivt inte löjlig ut." upprepade Hermione samtidigt som den stora duken ytterligare en gång blev gråaktig innan den började visa hur Harry flög för att undvika den galna dunkaren. Alla i salen höll andan medan de fascinerat såg på tills det slutade då Harry åkte förbi Malfoy som precis öppnade sin mun.

"Wow." var allt som Harry lyckats få ut sig, han hade ingen aning om att det såg ut så när han flög. Remus log stolt medan Tracy fortsatte att läsa.

Han började en sorts berg- och dalbaneflygning runt banans kanter, medan han kikade genom silvertäcket av regn bort mot Gryffindors målstolpar, där Adrian Pucey försökte ta sig förbi Oliver…

"Harry, koncentrera dig bara på ditt." stönade Oliver och Harry log svagt, nu åter igen orolig för vad som skulle hända med honom när han blev träffad av dunkaren.

Ett visslande ljud i Harrys öron talade om för honom att dunkaren just hade missat honom igen; han tvärvände och susade iväg i motsatt riktning.

"Bra gjort, Harry. Fortsätt så", mumlade Charlie.

"Tränar du balett, Potter?" vrålade Malfoy då Harry tvingades göra en löjlig sorts piruett högt upp i luften för att väja undan för dunkaren. Harry flydde i full fart med dunkaren bara några meter efter sig, men så…

Harry spände sig och förväntade sig att få höra att dunkaren kolliderade med hans arm.

när han kastade en rasande blick bakåt på Malfoy, fick han syn på den, den gyllene kvicken. Den svävade alldels ovanför Malfoys vänstra öra – och Malfoy, som var för upptagen med att skratta åt Harry, hade inte upptäckt den.

Harry andades lättat ut, för tillfället var han säker.

"HA!" skrek alla i femte året som tillhörde Gryffindor, tillsammans med Charlie."Ta det."

"Nästan som en poetiskt rättvisa." funderade Kingsley.

"Men Gryffindor vinner inte så…" Tonks stannade av mitt i meningen med en lång suck. "Dunkaren får tag på honom."

Under ett plågsamt långt ögonblick stannade Harry upp i luften utan att våga dyka ner mot Malfoy, eftersom det säkert skulle få honom att titta upp och få syn på kvicken.

"Nej, nej, nej… sluta läs Tracy, snälla." skriker Harry i sitt huvud. "Jag vill inte återuppleva det här eller någon av de andra skadorna."

Pang!

Ett svagt knak kunde höras innan Harry släppte ut ett skrik av smärta och höll sin nu brutna arm tätt intill sin kropp. När han skrek vände sig alla omedelbart emot honom och panikartade skrik fyllde genast salen, många trollstavar och trollspön flög fram medan de såg sig om efter personen som attackerat.

"Harry. Vad hände?" skrek Hermione i panik och såg oroligt på hans kritvita ansikte medan han började svaja, och han skulle ha fallit ner från sin plats ifall Sirius inte stöttat upp honom. Harry kunde svagt höra de skrikande rösterna som tog sig igenom den skärande smärtan och koncentrerade sig så gott han kunde på dem tills han var medveten om vad som pågick omkring honom.

"Harry, vad hände. Vem bröt din arm?" frågade Tonks oroligt medan hon såg sig omkring uppmärksamt.

"Dunkaren. Skador. Bok. Händer", lyckades Harry få ur sig och alla såg förvirrat på varandra. Madam Pomfrey hade under tiden skyndat sig ner till Harry och gjorde allt hon kunde för att laga hans arm utan resultat.

Umbridge log belåtet, "ytterligare en person jag kan göra mig av med och Potter blev skadad." tänkte hon belåtet medan hon beslutade att tacka vem som än hade skadat honom.

"O gud." viskade Remus förfärat när han tillslut kopplade ihop allt, Harrys försök att stoppa läsningen, hans nervösa uttryck, hur han ibland tycktes rycka till och nu en bruten arm och det faktum att Poppy inte kunde hela honom. "Ifall han blir skadad i boken så får han de skadorna igen. Harry hur länge har det här pågått?" Sirius som just hade tänkt förvandla sig stannade upp och väntade på Harrys svar.

"Två kapitel?" raspade han fram. "Läs."

"Fortsätt läs Tracy, jag tror att han kommer vara okej när skadan i boken försvinner." Sirius lyckas tillslut besegra känslan av att behöva förvandla sig, det skulle inte hjälpa Harry om han blev fängslad nu och han skulle bli okej. Istället lät han Harry använda honom som en kudde så att han skulle vara så bekväm som möjligt medan de väntade på hans arm skulle bli helad igen.

"Harry, är du okej?" frågade han oroligt

"Okej, önskar du var här." mumlade Harry till svar och Sirius hade lett sorgset om han hade kunnat.

"Jag med Har, jag med."

"Varför händer det här?" viskade Angelina sorgset.

Han hade hållit sig still en sekund för länge och han släppte ut ett skrik av smärta. Dunkaren hade till sist träffat honom direkt på armbågen med ett hårt slag. Han kände hur armen bröts.

"Det kunde ha varit värre. Bara Harry kommer till madam Pomfrey snabbt så kommer han snart vara okej." mumlade Tonks en aning lättat, när hon hört Harrys skrik och vänt sig om för att se hur ont han hade hon genast befarat det värsta och nu när hon var säker på att det bara var en bruten arm var hon lättad. Det gjorde ont som i helvete men det lämnade ingen permanent skada.

Vimmelkantig och halvt bedövad av den skärande smärtan i armen gled Harry sidledes på sin regnvåta kvast och hängde kvar med ena knät fortfarande böjt över skaftet, medan högerarmen dinglade slappt vid sidan.

"O Merlin, låt inte Harry falla av sin kvast." bönade Sirius tyst, han önskade innerligt att de gjort som Harry bett i början av kapitlet, helt enkelt låta honom välja ut de viktiga kapitlen.

Dunkaren kom rusande tillbaka för ett förnyat anfall och siktade på hans ansikte den här gången. Harry svängde ur vägen för den med en enda tanke i sin omtöcknade hjärna: att ta sig fram till Malfoy.

"Åh. Harry." Kom Sirius viskande röst, hans röst var en aning stolt och trots sin smärta lyckades Harry höra det och han log åt berömmet.

"Harry, spelet är inte värt det. Du borde ha tagit dig direkt till marken innan du faller av kvasten", sade Remus mjukt medan han strök sin brorsons hår.

Ron fnös ilsket. "Marken är mycket farligare. Han skulle ha varit säkrare ifall han stannat kvar i luften."

En rasande rädsla spred sig i Sirius, Remus och Tonks hjärtan när de hörde det. Skulle Harry råka ut för ännu fler skador i det här kapitlet?

Genom en dimma av regn och smärta dök han ner mot det vitskimrande, hånfulla ansiktet under sig och såg hur Malfoys ögon spärrades upp av rädsla: han trodde att Harry gick till anfall mot honom.

"Ah bra. Om ni inte kan vinna spelet så är det är utmärkt sätt att komma två på", sade Charlie med ett svagt flin. Gryffindoreleverna kunde inte låta bli att skratta åt det.

"Att attackera en annan spelare än knappast lämpligt Mr Weasley", sade McGonagall och kastade en sträng blick mot Harry och tvillingarna. Händelserna från första matchen var fortfarande kvar i hennes huvud.

"Vad…? Flämtade han och svängde undan för Harry. Harry släppte taget med sin friska hand om kvasten och gjorde ett häftigt utfall i luften. Han kände hur fingrarna slöt sig om den kalla kvicken, men nu hängde han bara fast i kvasten med benen.

"Harry, matchen är inte värd att riskera sitt liv för", muttrade Remus igen och Harry gjorde en grimas som skulle föreställt ett leende.

Det hördes ett skrik från åskådarna nedanför då han dök raka vägen ner mot marken, medan han ansträngde sig hårt för att inte svimma.

"Åh kära nån. Ta dig ner till marken", plågades Mrs Weasley och märkte inte blickarna som passerade emellan hennes två äldsta och Tonks.

Remus stirrade under tiden på Quidditchlaget i betraktande. De såg inte lyckliga ut övar att spelet nu var slut och han mindes Rons varning om att Harry hade varit säkrare i luften och han kom fram till att det värsta fortfarande inte hade hänt.

Med ett plask och en duns landade han i lervällingen och trillade av kvasten. Armen stack ut i en väldigt konstig vinkel.

Harry grimaserade när hans arm åter igen stack ut i den konstiga vinkeln och vände bort huvudet från armen och begravde sitt ansikte i sin gudfars varma päls.

Utom sig av smärta hörde han vagt, som på långt avstånd, en massa visslingar och rop. Han koncentrerade sig på kvicken som han kramade i sin friska hand.

"Jaså", sade han svagt. "vi har vunnit."

"Du ljög för mig", insåg Tonks och stirrade på pojken i chock.

"Inte riktigt, mer som retade. Jag sade aldrig egentligen att vi förlorade." påminde Harry henne med ett svagt skratt.

Tonks såg inte gladare ut över det. "Exakt vad mer har du retat oss för?"

"Spara din ilska Tonks", sade Fred med en sur blick. George nickade. "Du är på väg att behöva den."

Harry stönade. "Ni två hjälper inte riktigt."

och så svimmade han.

Harrys ögon rullade bakåt i sina hålor tills bara det vita syntes och hans kropp blev slapp.

"Läs Tracy." beordrar Hermione, Tracy himlade med ögonen, flickan hade inte behövt säga det.

Han vaknade upp med förnimmelsen av regndroppar mot ansiktet.

"Vad hände?" stönade Harry.

"Du svimmade." svarar Ron med ett grin.

"Toppen, jag hoppas verkligen att det här inte betyder att jag kommer att somna ifall jag sover i boken."

"Av alla saker att oroa sig över så väljer du det", fnös Cho roat och Harry log mot henne.

Han låg fortfarande på bollplanen och någon stod böjd över honom. Han såg en rad glimmande tänder.

"Nej." utbrast Remus och sträckte sig omedvetet efter Tonks hand.

"Endast en person har tänder som glimmar", fräste hon. "Vad gör han där?"

"Är en jävel som vanligt", muttrade Ron.

"Å nej, inte ni", stönade han.

"Perfekt reaktion", fnös Su Li, hon hade varit en av de få kvinnorna i slottet som inte var imponerad av Lockman.

"Han vet inte vad han säger", sade Lockman med hög röst till den oroliga skaran av Gryffindorelever som trängdes omkring dem. "Ta det bara lugnt Harry. Jag ska fixa din arm."

"Något säger mig att det inte kommer gå som planerat", sade Kingsley.

Bill blängde under tiden på sin gamla elevhemsföreståndare. "Hur kommer det sig att han kom dit innan dig?" krävde han. "Bryr du dig inte om din skadade spelare?"

"Det är klart jag gör", svarade hon stelt. "Jag hade suttit bredvid Lee medan… Mr Lockman hade varit vid planens sida och signerat autografer till ett gäng dåraktiga flickor. Han hade ett stort försprång." Ingen märkte hur en del flickor i salen rodnade åt deras professors ord.

"Nej!" sade Harry. "Den får vara så här, tack…"

"Hjälp honom någon", stönade Tonks desperat.

Han försökte sätta sig upp, men det gjorde fruktansvärt ont. Så hörde han ett bekant klickande ljud alldeles nära.

"Jag vill inte att du tar kort av mig nu, Colin", protesterade han med hög röst.

Neville grimaserade. "Varför skulle du vilja ha en bild av det? Din arm var hemsk att titta på. Armbågen var dubbelt så stor som vanligt och din arm var vriden åt fel håll."

"Vi behövde inte detaljerna Neville", förmanade Narcissa sakta och såg illamående ut.

Neville flinade tillbaka en aning tveksamt. "Det kommer att bli värre och jag slår vad om att Harry beskriver det perfekt."

"Det spelar ingen roll om det beskrivs eller inte. Ni behöver bara kolla på Harrys arm just nu", Hermione grimaserade lätt.

"Ligg ner, Harry", sade Lockman lugnande. "Det är bara en enkel besvärjelse som jag har använt otaliga gånger."

Hunden morrade lågt och Dean flyttade sig en aning rädd bakåt, trots allt såg hunden farlig ut, även om den verkade bry sig om Harry en hel del.

"Vem vill satsa på att det inte är en riktigt besvärjelse." muttrade Bill.

"Det är en riktigt besvärjelse", korrigerade Harry svagt, hans röst var svår att höra eftersom han fortfarande hade det gömt i pälsen. "Bara inte den rätta."

"Varför kan jag inte bara få komma upp till sjukhusflygeln?" frågade Harry med sammanbitna tänder.

Hermione kunde inte låta bli att skratta åt det. "Du vet att han är oroligt om han frivilligt vill gå upp till sjukhusvingeln."

"Allt är bättre än idioten", påpekade Lavender.

"Det borde han faktiskt få, professorn", sade en lerig Oliver, som blängde ilsket på både sin sökare och professor. "Madam Pomfrey kommer kunna fixa det på bara en sekund. Och du Potter jag sade att du skulle avbryta om det blev för mycket. Vad gav dig iden att stanna upp när du hade en jäkla dunkare efter ditt huvud? Jag vill ha en förklaring senare…" morrade han ut innan han tvekade.

"Nu kanske inte är bästa tidpunkten att skälla ut honom." påpekade Seamus argt.

"Jag var rädd okej. Jag är ledsen att mitt beslut ledde till att Harry blev skadad. Jag var arg på mig själv och lite på Harry för att han stod still i luften…"

"Oliver. Det är okej, jag förstår", avbröt Harry.

"Harry, det var en fantastisk räddning, verkligen enastående. Din bästa prestation, skulle jag vilja påstå. Gör bara inte om det här igen" suckar han tillslut

"Det var verkligen enastående med tanke på hans brutna arm." instämde Alicia.

Genom det täta buskaget av ben runt omkring sig fick Harry syn på Fred och George en bit därifrån. De kämpade med den vildsinta dunkaren för att pressa ner den i sin låda. Den gjorde hela tiden våldsamt motstånd.

"Hmph. Jag undrade varför ni inte var där och höll Lockman borta", utbrast Mrs Weasley.

George suckade. "Vi var inte medvetna om att han var förrän det var för sent."

"Flytta på er", sade Lockman och började rulla upp sina jadegröna ärmar.

"Nej, låt bli…" sade Harry svagt, men Lockman svingade redan sin stav, och en sekund senare riktade han den rakt mot Harrys arm .

"Here we go again", muttrade Katie irriterat.

En konstig, obehaglig känsla började uppe i Harrys axel och spred sig hastigt hela vägen ner till fingerspetsarna. Det kändes som om luften höll på att gå ur armen.

"Han gjorde det inte." kraxade Sirius. "Jag kommer döda honom."

"Vad gjorde han?" frågade Tonks i förvirring, hon kunde se att många var förvirrad och tillslut vände hon sig till Harry och blekande drastiskt när hon kunde se hur all luft och ben tycktes försvinna från hans arm och lämna kvar en gummiaktig slang fastsatt på hans axel. Harry tog under tiden ett lättat andetag, för tidpunkten så gjorde armen inte ont och han var lättad för det trots att han visste att han antagligen skulle få återuppleva hur benen växte tillbaka.

Han vågade inte se vad som hände med den. Istället slöt han ögonen och vände bort ansiktet från den. Men hans värsta aningar bekräftades då de omkringstående flämtade till och Colin började klicka som tokig med sin kamera. Det hade slutat göra ont i armen, men å andra sidan kändes den inte heller som en arm längre.

"Aha", sade Lockman. "Ja, ja, det här händer ibland.

"Det är det." kom Sirius förbannade röst. "Jag blir försenad, jag har en usel skitstövel att hitta…" han släppte ut en hel rad med svordomar.

"Jag följer med dig", förklarade Remus medan hans ögon började bli misstänksamt amberaktiga. Till allas förvåning nickade också Bill, Charlie, Tonks och Quidditchlaget.

"Harry stoppa dem." väste Hermione när de började resta sig.

"Varför? Han förtjänar allt han får", muttrade Harry. Han undrade om de skulle låta honom följa med.

"Jag skulle inte gå om jag var ni", avbröt Luna lugnt men en aning sorgset.

"Och varför Luna, skulle vi inte gå? Han har skadat Harry."

"Harry behöver er och vi behöver Harry", svarade Luna medan hon tittade på dem med sina stora blåa ögon.

"Vi är säkra." försäkrade Sirius. Han var inte redo att släppa taget om sin ilska än. Den jäveln hade sårat hans gudson.

Den lilla blondinen skakade på huvudet. "Om ni lämnar det här rummet och genomför vad ni tänkt kommer inte alla komma tillbaka", sade hon medan hon kramade sina knän intill sitt bröst.

"Okej." Sirius röst var osäker, innan han suckade. "Jag kommer imorgon som planerat. Det är ingen mening att gå efter honom nu. Jag är säker på att han kommer göra fler saker som gör oss upprörda. Tack Luna."

"Ingen orsak." sjöng Luna, nu åter tillbaka till sitt vanliga glada jag. Sirius skakade på huvudet när han följde henne med blicken. Han ville inte erkänna att hennes ord fått en rysning att sprida sig genom hans kropp, han hade också en liten aning om att hon i själva verket visste vem han var och hur han förklätt sig och att varningen varit riktad mot just honom.

Lättnad, underhållning och besvikelse krigade i Harry. Han blev förskräckt över sig själv att han var villig att riskera sin gudfar för lite hämnd, men glad att så många människor var beredda att stå upp för honom på grund av hans am. Det hade inte hänt första gången.

"Ni inser", Snapes röst skar igenom allas tankar. "Att ingen kan komma in eller ut ur slottet ut deras tillåtelse? Ni hade inte kunnat lämna ändå." han hånlog mot dem.

"Det är tanken som räknas", svarade Harry medan han log emot sin gudfar som åter igen lät Harry luta sig emot honom.

Men det viktigaste är att benen i armen inte längre är brutna. Det är det man ska tänka på. Så ta du bara och trava upp till sjukhusflygeln, Harry. Ron Weasley och Hermione Granger, vill ni vara så snälla och följa honom dit? Madam Pomfrey kan nog… öh… rätta till dig lite."

"Du menar att fixa röran som du ställde till", fnös Neville.

"Jag har i alla fall inte ont längre", erbjöd Harry medan han betraktade sin värdelösa arm.

"Tyst Potter, du vet mycket väl vad som kommer hända nu", suckade madam Pomfrey och Harry log fåraktigt.

"Vad kommer hända?" frågade en förstaårselev som Harry visste hette Stebbins i efternamn.

"Du kommer få se snart." svarade hälaren och skakade på huvudet.

Då Harry reste sig upp kände han sig underligt sned i kroppen. Han drog ett djupt andetag och kikade ner på sin högra sida. Det han såg fick honom nästan att svimma igen.

"Det hände inte den här gången", påpekade Padma optimistiskt.

"Jag visste den här gången hur det skulle se ut", fnös Harry till svar medan han sneglade på armen som hängde slappt och helt oanvändbar.

Ur ärmen på hans klädnad stack det ut någonting som såg ut som en tjock, hudfärgad gummihandske. Han försökte röra på fingrarna. Ingenting hände. Lockman hade inte lagat Harrys brutna ben i armen. Han hade tagit bort dem.

"Jag förstår verkligen varför han ville döda honom. Det är bra att Harry har någon som ser efter honom", tänkte Susan nöjt.

Oliver morrade lågt när han såg tillståndet hans lillebror och stjärna befann sig i tack vare idioten framför honom, med en välriktad spark i knävecken så föll Lockman ner i leran och Alicia, Angelina och Katie var snabba med att inte missa möjligheten att själva rikta en spark mot honom.

Jubel brast ut i salen medan de fyra quidditchstjärnorna bugade för dem. Harry lyckade under tiden imitera en fisk på pricken medan han öppnade och stängde sin mun i chock.

"Harry är du okej?"

"De… de sparkade omkull Lockman framför hela skolan för min skull." flämtade Harry fram i chock.

"Självklart gjorde vi det. Han skadade dig", sade Oliver mjukt.

"Men, ni hamnade i problem."

"Du ska vara medveten om Mr Potter att alla professorer råkade titta bort i det ögonblicket och vi hittade inget vittne som kunde förklara det." svarade McGonagall med ett smalt leende och DA och ordern brast ut i skratt. Umbridge höll nästan på att brista ut straffkommendering, men genom den idiotiska regeln så kunde hon inte straffa dem.

"Hur mycket tror ni att de försökte?" viskade Ron upphetsat.

"Jag vet inte, men jag vet att vi fick poäng utan att någon gjort något." fnös Lavender till svar.

"Å, vi ber om ursäkt professorn, vi såg dig inte." erbjöd Oliver leende innan han stormade iväg mot slottet med resten av laget i hälarna.

"Tack Oliver, Alicia, Katie, Angelina för att se efter Harry igen."

"Oroa dig inte, Harry är familj och det kändes riktigt bra att få ge igen." svarade Oliver flinande.

Madam Pomfrey var inte alls belåten.

"Självklart var jag inte det", sade madam Pomfrey upprört. "Det fick från ett enkelt brutet ben till något allvarligt."

"Men du borde inte ta ut din ilska på honom. Han gjorde inget fel." påpekade Remus som kände henne väl och visste hur hon skulle reagera.

"Du skulle ha kommit raka vägen till mig!" sade hon ilsket och höll upp den sorgliga, livlösa återstoden av vad som en halvtimme tidigare hade varit en fullt brukbar arm. "Jag kan laga brutna ben på en sekund, men att få dem växta tillbaka…"

"Visst kan ni göra det, eller hur?" sade Harry förtvivlat.

Harry ryckte på axlarna i svar på blickarna han fick och smällde till Ron över ansiktet med sin arm som flög runt okontrollerat, alla som såg det brast ner i hysteriskt skratt. "Å, ledsen Ron, jag menade inte att slå dig." sade Harry fåraktigt.

"Så, varför var du så förtvivlad?" fnissade Hannah.

"Hon fick mig att tro att hon inte kunde fixa min arm för ett ögonblick."

"Ja, det kan jag säkert, men det kommer att göra ont", sade madam Pomfrey bistert och slängde åt Harry en pyjamas. "Du måste stanna över natten…" Harry var inte så orolig över det faktumet, han var trots allt van vid smärta och det tillhörde hans vardag.

Sirius ögon glänste av sorg men han gjorde ingen ansats att göra något, det samtalet skulle vara privat utan nyfikna öron. Han var säker på att Harry skulle våga berätta allt när tiden var inne.

Hermione väntade utanför förhänget runt Harrys säng, medan Ron hjälpte honom på med pyjamasen. Det tog en stund att stoppa in hans gummiaktiga, benlösa arm i jackärmen.

"Tack och lov att jag inte behöver byta nu, det var en mardröm."

"Var glad att du hade en kompis som var villig att hjälpa dig, annars hade madam Pomfrey fått hjälpa dig byta om."

"Tack och lov för dig Ron, jag är evigt tacksam." suckade Harry och drog sin funktionella arm över pannan medan Ron skrockade lågt.

"Nu kan du väl inte försvara Lockman längre, Hermione?" ropade Ron genom förhänget medan han drog Harrys lealösa fingrar genom manschetten. "Om Harry hade velat bli av med sina ben i armen skulle han nog själv sagt till om det."

"Jag skulle aldrig be om något sådant."

"Vem som helst kan göra ett misstag", sade Hermione. "Och den gör inte ont längre, eller hur, Harry?"

"Inte ännu", mumlade Harry medan han lutade sig ännu mer emot sin gudfaders sida, det var en aning svårt eftersom han var i sin animagusform men det var bättre än inget. Sirius och Remus delade en ilsken blick och en rasande ilska återvände men de väntade innan de gjorde något drastiskt och lyssnade noggrant och tyst.

"Nej", sade Harry, "men den gör ingenting annat heller."

När han svingade sig upp i sängen flaxade armen utan styrsel.

"Det är synd att du inte lyckades slå till någon där med", frustade Lee och Harry log.

Hermione och madam Pomfrey kom in genom förhänget. Madam Pomfrey höll i en stor flaska med etiketten "Skeleto-väx".

"Ånej", jämrade sig Tonks. "Inte den där vidriga drycken."

"Det är något som stör mig. Vi kan göra så många otroliga drycker som hjälper, men vi kan inte få en ända av dem att smaka gott." stönade Harry.

"De gör säkert dryckerna vidriga så att man inte ska göra idiotiska saker och där av slippa ta dryckerna", resonerade Luna.

"Det är bäst att du förbereder dig på en hård natt", sade hon och hällde en glasbägare full med någonting ångande och räckte honom den. "Att få ben att växa ut igen är en otrevlig sak."

"Det menar du inte", fräste Tonks, hon hatade den drycken med passion och hatade att Harry nu behövde ta den pågrund av den där eländiga, patetiska kackerlackan till man.

Att dricka Skeleto-väx var också en otrevlig sak. Det brände som eld i munnen och strupen på Harry då han svalde det. Han hostade och spottade, medan madam Pomfrey ilsket pratade vidare om farliga sporter och fnös över odugliga lärare,

"Skyll inte på sporten", sade Charlie ilsket. "Det var ingen stor sak förrän Lockman kom till honom."

"Men sporten gav honom skadan från början."

"Men det är tydligt att någon fifflade med dunkaren, så skadan hade inte hänt om dunkaren varit normal."

"Hon fick i alla fall delen om oduglig lärare rätt", erbjöd Parvati.

varefter hon drog sig tillbaka och lät Ron och Hermione hjälpa Harry att skölja efter med lite vatten.

"Nej, nej, nej. Vatten förstärker smaken. Du måste ta pumpajuice." flämtade Tonks och Harry grimaserade och önskade att han vetat det då.

"Men vi vann i alla fall", sade Ron och log med hela ansiktet. "Det var fantastiskt skickigt fångat, Harry. Du skulle ha sett Malfoys uppsyn… han såg ut som om han kunde mörda!"

"Jag vill veta hur han fixade den där dunkaren", sade Hermione bistert.

"Vill vi inte alla veta det?" frågar Terry bistert.

"Vi kan lägga till det på listan med frågor han ska få när vi har tagit polyjuice-elixiret". Sade Harry och sjönk tillbaka mot kuddarna.

"Inte nödvändigt."

"Så du vet vem som gjorde det och hur."

"Ja. Oroa er inte, han har fått vad han förtjänar", svarade Harry mystiskt.

"Jag hoppas det smakar bättre än det här."

"Med Crabbe och Goyle i. Du måste skämta", flämtade Astoria.

"När det finns bitar av Slytherinelever i det! Du måste skämta", sade Ron.

Astoria log emot den rödhåriga pojken, tydligen hade de samma attityd angående den delen.

I samma ögonblick flög dörren upp. Smutsiga och dyblöta kom de övriga i Gryffindors quidditchlag inklivande för att hälsa på Harry.

"Vad tog sådan tid egentligen?" frågade Ginny intresserat.

"Harry fick en hel del fans under den matchen. Vi skrämde iväg dem."

"Och tjänade en straffkommendering på köpet", påminde McGonagall dem men ingen brydde sig.

"Du gjorde en helt otrolig flygning, Harry", sade George. "Jag hörde just hur Marcus Flint höll på att skälla ut Malfoy. Han skrek någonting om att kvicken svävade rakt ovanför huvudet på honom utan att lägga märke till den. Malfoy såg inte särskilt glad ut."

"Och där har vi anledningen till att man inte mutar sig in i ett lag. Någon annan kanske var bättre och hade kunnat vinna matchen åt dem", fnös madam Bones och Kingsley skrattade lågt.

De hade tagigt med sig småkakor, godis och flaskor med pumpasaft och samlades runt Harrys säng, så det såg ut att bli en fin fest. Men just som de skulle börja kom madam Pomfrey instormande och skrek: "Den här pojken behöver vila! Han saknar trettiotre ben, som han ska få att växa fram igen! Ut! Ut!"

"Vi fick istället fira dagen därpå", informerade Lee med ett grin när han mindes hur de hade firat.

Och Harry lämnades ensam, utan någonting som kunde fördriva tanken på de hemska smärtorna som skar genom hans sladdriga arm.

Remus suckade. "Hon har aldrig kunnat se att det är mycket mer smärtsamt att vara ensam med vara ens egna tankar, du fokuserar på smärtan mer då. Distraktioner i form av vänner är en välsignelse."

Madam Pomfrey stannade upp och funderade på det ett ögonblick, kanske skulle hon låta patienterna få ha besök i fortsättningen.

Många timmar senare vaknade Harry helt plötsligt i kolmörkret och gav till sig ett litet tjut av smärta. Armen kändes nu som om den var full av stora vassa flisor,

Harry grimaserade. "Det här är en av de mest störande saker jag har känt", han log dock när hans gudfar tryckte sig närmare i ett tecken på komfort.

för ögonblicket var han säker på att det var värre en de flesta av skadorna han samlat på sig på Privet Drive

Remus skakade på huvudet sakta när han såg att flera öppnade sina munnar för att fråga. Nu var inte rätt tillfälle för Harry att berätta vad han menat med det, man han skulle få förklara senare.

Och för ett kort ögonblick så trodde han att det var smärtan som hade väckt honom. Sedan förstod han med en rysning av fasa att det var någon som stod och baddade hans panna i mörkret.

"Det är bättre att det inte är vem jag tror att det är", varnade Kingsley och Remus och Tonks ansikte bleknade i skräck

"Vem tror du…" Harry bogserades av innan han tappade hakan. "Urgh. Varför fortsätter ni att säga sådant? Han rörde mig aldrig bortsett från den gången i straffkommenderingen och då fick jag honom att sluta."

"Om det inte är Lockman, vem är det?" frågade Kingsley och försökte låta bli att nu skratta åt tonåringens ansikte.

"Dobby." sade Tracy innan hon läste meningen.

"Låt bli mig!" sade han högt, och sedan utbrast han: "Dobby!"

"Husalfen?" frågade Tonks förvirrat. "Varför skulle han vara där?"

"För att han är den som skickade den förbannade dunkaren", grymtade Moody med en besviken blick på henne.

Husalfens utstående tennisbollsliknande ögon kikade på Harry genom mörkret. En ensam tår rann nerför hans långa, spetsiga näsa.

Hermione sniffade till sorgset, hon tyckte så synd om Dobby.

"Harry Potter kom tillbaka till skolan", viskade han olyckligt. "Dobby varnade och varnade Harry Potter. Å, sir, varför lyssnade ni inte på Dobby? Varför åkte inte Harry Potter tillbaka hem när han missade tåget?"

"Varför skulle han fråga om det?" frågade Charlie samtidigt som Sirius insåg det.

"Alfen tjänar Malfoy familjen." genast vände sig alla emot Narcissa som suckade.

"Ja, det stämmer. Men jag vet inte vem som gav honom de här orderna."

Harry drog sig högre upp på kuddarna och föste undan Dobbys svamp. "Vad gör du här?" frågade han. "Och hur vet du att jag missade tåget?"

"Tänk pojk, tänk." morrade Moody och Harry frös till.

"Kalla honom inte pojk." väste Ginny omedelbart tillsammans med flera andra.

Dobbys läppar darrade och Harry greps av en plötslig misstanke. "Det var du!" sade han långsamt. "Du hindrade oss från att komma igenom spärrväggen!"

"När man tänker på det är det ganska uppenbart." påpekade Padma när hon såg de arga blickarna på de vuxnas ansikten. "Han försökte hålla Harry ifrån Hogwarts och det var det enklaste sättet."

"Det är alldeles riktigt", sade Dobby och nickade så kraftigt att öronen flaxade. "Dobby gömde sig och väntade på Harry Potter och föreseglade spärren,

"Du vet. Dobby är ganska smart", erkände Lavender och Harry nickade.

och sedan blev Dobby tvungen att gå hem och stryka ett strykjärn över händerna…" han visade Harry sina tio långa fingrar som alla var ombundna med bandage.

"Men någon måste ha märkt det. Hur kan man missa att ens husalf har strukit sina fingrar?" frågade Susan förfärat.

"Min make är inte sparsam när det gäller att dela ut bestraffningar till husalfer." svarade Narcissa med en irriterad rynka mellan sina perfekta ögonbryn.

"Men det gjorde Dobby detsamma, för han trodde att Harry Potter var i säkerhet, och Dobby skulle aldrig, aldrig kunnat drömma om att Harry Potter skulle ta sig till skolan på något annat sätt!" Han vaggade fram och tillbaka medan han skakade på sitt fula huvud.

"Ja, vem skulle ha gissat att Harry skulle flyga en bil till skolan." skrattade Neville.

McGonagall himlade med sina ögon. "Som om vi skulle ha låtit barriären hålla honom från skolan. Om han inte hade varit så idiotisk så skulle vi helt enkelt ha hämtat dem själva."

"Dobby blev så upprörd när han hörde att Harry Potter var tillbaka på Hogwarts at han brände vid sin husbondes middagsmat! Så mycket stryk har Dobby aldrig fått tidigare, sir…"

Hermione gnisslade tänderna för att hålla tyst, de hade inte tid med alfers rättigheter just nu. Men ärligt talat hur kunde någon behandla någon som… hennes tankar släpade iväg och hon släppte ut en ilsken fnysning. Harry kramade om hennes hand i tröst.

Harry sjönk tillbaka mot kuddarna. "Du lyckades nästan få mig och Ron relegerade", sade han ilsket.

"Nej, ni två fick nästan er själva relegerade", rättade Hermione och de två pojkarna himlade med ögonen.

"Det är bäst att du försvinner innan mina ben växer ut i armen igen, Dobby, för annars kanske jag stryper dig."

"Harry Potter!" skrek Hermione.

"Jag var arg Mione, jag skulle inte ha gjort det." protesterade Harry.

"Det är ändå ingen ursäkt, du borde inte ha hotat honom alls."

Dobby log svagt. "Dobby är van vid dödliga hotelser. Sådana får Dobby fem gånger om dagen där hemma." Han snöt näsan i ett hörn av det smutsiga örngottet han hade på sig, och han såg så ömklig ut att Harry kände hur hans vrede ofrivilligt smälte bort.

"Du är för förlåtande ibland." knorrade Sirius. "Den där alfen förtjänar att ha dig arg på honom ett tag." trots hans ord var hans röst mjuk och innehöll inget hårt emot alfen.

"Det var ingen mening med det Sirius, och han såg ganska eländig ut." sade Harry lika mjukt. Han var glad att han inte hade skadat alfen, efter allt så hade han inte kunnat klara av andra uppgiften utan hans hjälp.

"Varför går du klädd i den där grejen, Dobby?" frågade han nyfiket.

De mugglarfödda och en del halvblod lutade sig framåt intresserat.

"Den här, sir?" sade Dobby och pillade på örngottet. "Det här är det yttre tecknet på husalfens ställning som slav. Dobby kan bara bli fri om hans herre ger honom riktiga kläder. Familjen aktar sig noga för att ge Dobby så mycket som en socka ens,

Alla utan Gyllene trion såg på i förvirring medan Ron skrattade högt, även Hermione och Harry skrattade även om det inte var lika högt. "Det är obetalbart det. Han berättade hur man gör det." skrattade den rödhåriga tonåringen. Tracy kunde se att de inte skulle få någon förklaring och fortsatte att läsa.

"För då skulle Dobby bli fri att lämna deras hus för alltid." Dobby torkade sina utstående ögon och utbrast plötsligt. "Harry Potter måste fara hem! Dobby trodde att det skulle räcka med hans dunkare för att göra…"

"Hans dunkare?" frågade Remus svagt.

"Öh, läs Tracy."

"Din dunkare?" frågade Harry och kände hur ilskan steg upp inom honom igen. "Vad menar du med din dunkare? Var det du som fick den där dunkaren att försöka slå ihjäl mig?"

"Inte slå ihjäl, sir, absolut inte slå ihjäl!" sade Dobby chockerat. "Dobby vill ju rädda Harry Potter liv"

"Han har ett härligt sätt att försöka det med, har han inte?" frågade Bill sarkastiskt. "Den där dunkaren kunde ha brutit nacken, slagit in huvudet eller fått honom att falla av sin kvast från en hög höjd."

"William Weasley." stönade mrs Weasley. "Jag behövde inte höra allt detta."

Bill ryckte på axlarna när han såg alla ansikten omkring honom. "Förlåt." mumlade han.

"Det är bättre att skickas hem, svårt skadad, än att stanna här! Dobby ville ju bara att Harry Potter skulle vara tillräcklig skadad för att skickas hem!"

"Det är dock lite ologiskt. Om madam Pomfrey inte kunde bota honom så skulle han skickas till St. Mungos", påpekade Kingsley.

"Men han skulle ändå inte befinna sig på Hogwarts så målet skulle uppnås", hävdade Narcissa tillbaka.

"Ja, men de skulle också kunna hela honom fort och hans skulle sen kunna återvända till Hogwarts när han blev frisk."

"Jaså, var det bara det du ville?" sade Harry argt. "Och du tänker förstås inte tala om för mig varför du ville ha mig hemskickad i småbitar?"

"För att hålla dig säker, sir Harry Potter", härmade Neville med en pipig röst och Harry slängde en kudde på honom.

"Var glad att han inte kallade på Hedwig." fnös Ron medan han betraktade ärret som den envisa och lojala ugglan hade gett honom.

"Å, om Harry Potter bara visste!" jämrade sig Dobby medan ännu fler tårar droppade ner i hans slitna örngott. "Om han visste vad han betydde för oss lågt stående och förslavade, för oss som är trolldomsvärldens patrask!

"Bortskämd, arrogant, uppnosig", muttrade Snape ilsket och Sinistra himlade med ögonen när hon hörde honom.

"Även ifall du inte gjorde mycket så blev du ett hopp för alla husalfer och hjälpte dem", muttrade Parvati och Harry log en aning.

Dobby kommer ihåg hur det var när Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn stod på höjden av sin makt! Vi husalfer behandlades som ohyra! Dobby behandlas förstås fortfarande som det", medgav han och torkade sig i ansiktet med örngottet.

Harry kunde känna hur ilskan bubblade inom honom vid tanken på att hans lilla vän misshandlades av sina herrar och var så otroligt tacksam över att han hade lyckats befria Dobby och att han fick följa sin dröm.

"Men för de flesta av vår sort har livets förbättras sen ni segrade över Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Harry Potter överlevde, och Mörkrets herres makt blev bruten. Det blev en ny gryning, och Harry Potter lyste som en hoppets ledstjärna för alla oss som trodde att mörkrets dagar aldrig skulle ta slut…

"Jäpp. Vi borde definitivt låta husalferna ta över Daily Prophet", fnös Angelina glatt medan Harry rodnade kraftigt.

"Och nu kommer det att ske förfärliga ting på Hogwarts, de kanske redan har börjat ske, och Dobby kan inte låta Harry Potter stanna kvar här nu när historien är på väg att upprepa sig själv, nu när Hemligheternas kammare än en gång har öppnats…"

Tracy slutade läsa medan hon stirrade på boken. "Den har öppnats tidigare?" frågade hon förvånat och nästan alla i salen såg lika förvånade ut och vände sig emot rektorn för att få ett svar.

"Ja, för mycket länge sen", svarade Dumbledore allvarligt.

"Så länge sen var det inte Albus." fräste McGonagall.

"Så hur kommer det sig att man inte vet var den är? Du var där på den tiden, var du inte?" frågade madam Bones allvarligt.

"Man hittade aldrig några bevis som kunde peka ut förövaren, inte eller så kunde någon berätta vart kammaren låg. Överfallen upphörde och man antog att tiden hade hunnit ikapp monstret, tyvärr var det inte fallet", svarade McGonagall med en grimas..

"Inte en chans att du var i skolan då den öppnades första gången. Professor Dumbledore sade att det var länge sen", flämtade Parvati och McGonagall log.

"Tack miss Patil, men jag var elev här på skolan när det hände första gången."

"Jösses Amalia, du har verkligen överlevt mycket professor." visslade Fred och George imponerat.

Dobby stelnade skräckslaget till och grep sedan Harrys vattenkaraff från sängbordet, drämde den hårt i huvudet på sig och ramlade ner på golvet. Några sekunder senare kravlade han sig tillbaka upp på sängen, alldels vindögd efter slaget, och mumlade: "Stygga Dobby, stygga, stygga Dobby…"

"Jag är förvånad över att madam Pomfrey inte har märkt något än." fnös Seamus.

"Nej, hon är utbildad för att höra samtal emellan elever så att hon vet att ingen bryter sig in i sjukhusvingeln", fnös Harry.

"Något som dina förfäder verkar ha varit mycket förtjusta i", svarade madam Pomfrey irriterat och Harry vinkade oskyldigt.

"Det finns alltså en Hemligheternas kammare?" viskade Harry. "Och… sade du att den hade öppnats tidigare? Berätta för mig, Dobby!"

Alla lutade sig ivrigt framåt, de ville alla höra.

"Bry er inte, det är för tidigt att få reda på det, vi har trots allt bara hunnits halvvägs genom boken", avbröt Harry uttråkat.

Han grep tag i alfens tunna handled då Dobbys hand långsamt kröp över mot vattenkaraffen.

"Tack och lov, jag står inte ut att höra om hur han skadar sig själv." suckade Ginny lättat.

"Men jag är ju ingen mugglarfödd – hur kan då kammaren utgöra någon fara för mig?"

"För att en galning är ute efter att förstöra mitt liv och att allt som kan gå snett går snett?" frågade Harry retoriskt.

"Å, fråga inte mer, fråga inte stackars Dobby om något mer", stammade alfen med ögon som såg jättestora ut i mörkret. "Onda gärningar förbereds på denna plats, men Harry Potter får inte vara här då de sker. Res hem, Harry Potter. Res hem. Harry Potter får inte blanda sig i det här. Det är alldeles för farligt…"

"När är det inte farligt?"

"Kom igen Potter, det är inte som om fara lurar runt varje hörn." fnös Michael.

"Verkligen?" Harry höjede ett ögonbryn. "Få se, första året har ni redan hört om och jag tror att vi alla kommer överens om att det inte var speciellt säkert med Voldemort, säg inget Umbridge, Fudge, och fällorna, andra året, ja ett monster är på lösen som attackerar folk, jättesäkert va? Och få mig inte att börja på tredje året med Dementorena och en brottsling på rymmen. Men jag måste nog säga att förra året än så länge var det farligaste, med alla dåraktiga utmaningar i turneringen och det faktum att Voldemort äntligen lyckades med sitt mål. Men hej, jag klagar inte och jag har varit helt och hållet säker sen jag började på den här skolan." Harrys röst var ytterst sarkastisk och ju mer han pratade desto rödare blev ministerns och Umbridges ansikten.

"Han är inte tillbaka." väste Fudge ilsket.

"Ytterligare igen. Vilka bevis har du emot att han inte är tillbaka? Skaffa dig fakta som stämmer istället för att låta Dödsätare muta dig för att låta dem göra vad de vill."

"Straffkommendering Mr Potter." skrek Umbridge.

"För Merlins skull." suckade Harry irriterat. "Sen när var det förbjudet att ett; tala sanning och två; säga sin åsikt?" Alla elever i salen följde konversation med stor uppmärksamhet och deras huvuden hade svängt fram och tillbaka mellan dem.

"Vem är det, Dobby?" sade Harry, som fortfarande höll ett stadigt grepp om Dobbys handled för att hindra honom från att slå sig själv halvt fördärvad igen. "Vem har öppnat kammaren? Vem öppnade den sist?"

Med Harrys tidigare ord i sina tankarna suckade alla, de insåg att de inte skulle få något svar nu.

"Dobby kan inte tala om det, sir. Dobby kan inte, Dobby får inte!" skrek alfen gällt. "Rest hem, Harry Potter, res hem!"

"Det kommer inte att hända. Harry är för envis för att följa den bönen. Han kan aldrig låta ett mysterium vara ifred", fnös Dean.

"Jag kan lämna mysterium ifred… typ… ibland… kanske… okej, jag gillar att veta vad som pågår, är det verkligen något fel med det?"

"Jag tänker inte resa någonstans!" sade Harry ilsket. "En av mina bästa vänner är mugglarfödd, hon kommer att vara först i kön om kammaren verkligen har öppnats…"

Hermione gav sin vän ett varmt leende. "Tack Harry."

Harry ryckte på ena axeln. "Det var sant. Du vet att jag inte skulle låta dig bli sårad ifall jag kunde hjälpa det."

"Inte jag heller", sade Ron snabbt och Hermione gav dem båda en kram var. "Jag skulle inte låta något hända er heller om jag kunde stoppa det."

"Harry Potter riskerar sitt liv för sina vänner!" jämrade sig Dobby i ett slags olycklig hänförelse. "Så osjälviskt! Så tappert!

"Det är Harry det, även om jag önskar att han ibland tänkte mer på sig själv." Sirius röst var en aning ogillande.

"Kom igen Siri, det är inte som om jag kan gå iväg ifall jag ser något som inte är rätt", sköt Harry tillbaka.

Susan log när hans hund slickade hans hand och Harry började skratta, man sade att hundar var människans bästa vän och Harry förtjänade verkligen en lojal hund, men hon kunde inte låta bli att oroa sig, från ljudet av det så hade hunden levt när Harry var liten och måste nu vara väldigt gammal och Harry skulle ta det hårt ifall hans husdjur dog.

Men han måste rädda sig själv, Harry Potter får inte bli…"

"Harry får inte bli vad?" frågade Alicia oroligt.

"Jag kan tänka mig massa saker som jag inte får bli, tillexempel får jag inte bli en knarkare…"

"Harry det här är allvarligt." fräste Hermione.

"Fel tillfälle?" frågade Harry fåraktigt och Ron frustade till av skratt.

Dobby stelnade plötsligt till och hans fladdermusöron skälvde. Harry hörde det också. Fotsteg närmade sig i korridoren utanför.

Spänningen i hallen steg och Harry kastade en medlidsam blick emot Colin som inte verkade ha insett att det var nu som han hade blivit förstenad… rädsla dök upp i Harrys hjärta, tänk om fler drabbades av det här. Skulle Colin, Justin, Nick och Hermione bli förstenade igen och skulle Ginny hamna i samma koma som hon hamnat i när hon befann sig i kammaren?

"Dobby måste ge sig iväg härifrån!" viskade alfen skräckslaget. Det hördes en hög knall och Harry greppade med ens tunna luften. Han sjönk tillbaka mot kuddarna med ögon fästade på den mörka dörröppningen till sjukhusflygeln, medan stegen kom allt närmare.

"Han lämnade dig bara! Tänk om det hade varit monstret eller någon annan fiende", flämtade Tonks och stirrade oroligt på Harry.

"Jag skulle ha hanterat det…"

"Hur? Du har inte din trollstav och är ensam och skadad i sjukhusvingeln. Vad skulle du kunna göra?" fräste Tonks och Harry blinkade innan han suckade, han hatade att hon kunde få ett sådant häftigt humör när hon var rädd.

"Skapat så mycket oväsen jag kan så att det lockar dit professorer. Det finns massor med saker som går att ta sönder där inne och perfekta grejer att använda som ammunition mot fiender och sängarna går att använda som skydd. Jag hade klarat mig", försäkrade Harry.

"Jag gillar det fortfarande inte. Du är min kusin." klagade Tonks.

"Tänk positivt, det har redan hänt och som du ser är jag är helt levande och frisk." Harry tittade ner på sin arm och grimaserade. "…Nåja, kanske inte helt frisk men jag är okej."

I nästa ögonblick kom Dumbledore baklänges in i sovsalen, iförd en lång yllenattrock och nattmössa.

Alla slappnade genast av och Moodys öga svirvlade runt i sin håla. "Varför slappnar alla av? Det kan lika gärna vara en Dödsätare. Låt aldrig ett utseende få er att slappna av. Ständig vaksamhet." vrålade han och nästan alla i salen ryckte till då de glömt att han var där. Harry som bara lyfte på huvudet såg till sin förvåning att Remus ryckte till innan han insåg att det var pågrund av varulvens förhöjda hörsel snarare än att han inte varit beredd.

"Å, gå och skrik på någon annan vill du? Du ger mig verkligen en huvudvärk med allt ditt skrikande om ständig vaksamhet, du börjar bli förutsägbar." fräste Harry innan han släppte ner huvudet igen och lämnade en häpen Moody som stirrade på honom med båda ögonen. Tonks fnissade diskret bakom sin hand åt vad Harry sagt och hur förfärad hennes mentor såg ut.

"Payback is a bitch." viskade hon till Harry som lät ett leende dyka upp på hans läppar.

Han bar på ena änden av någonting som påminde om en staty. En sekund senare visade sig professor McGonagall, som höll ett fast tag om statyns fötter. Med gemensamma ansträngningar baxade de upp den på en säng.

"Attacken",, sade Tracy i en strypt röst. "En student den här gången."

"Åh, det är bara förstenade, eller hur", frågade Narcissa oroligt. "Inte död?"

"Nej, inte död", lugnade Harry utan att titta på henne. Han hade dock ett vemodigt leende när han tänkte på den lilla förstaårseleven som hade förföljt honom runt om i skolan under de första två och en halv månader. Han hade inte förtjänat att blivit förstenad, ingen av dem hade förtjänat det.

"Hämta madam Pomfrey", viskade Dumbledore, och professor McGonagall hastade förbi fotändan på Harrys säng och försvann utom synhåll. Harry låg alldeles stilla och låtsades sova.

McGonagall suckade bara, ärligt den pojken.

Han hörde upphetsade röster, och så svepte professor McGonagall åter förbi, tätt följd av madam Pomfrey, som var i färd med att dra en tröja över nattlinnet. Sedan hördes en häftig flämtning.

"Vem satsar på att ingen av dem märker att Harry är vaken?"

"Det är ett förlorar vad. Ett; Harry äger på att smyga och två; de är för upptagna med den överfallna eleven.

"Vad har hänt?" viskade madam Pomfrey till Dumbledore medan hon böjde sig ner över statyn på sängen.

"Ett nytt överfall", sade Dumbledore. "Minerva hittade honom i trappan."

De elever som inte varit på skolan det året utbytte nervösa blickar emellan sig.

"Det låg en klase druvor bredvid honom", sade professor McGonagall. "Vi tror att han försökte smyga sig upp hit för att hälsa på Potter."

"Så det är någon som är nära dig." Remus rynkade på pannan, det var mycket troligt att Harry skulle skylla sig själv för överfallet och han visste att de misstankarna stämde när han såg på sin brorson.

"Någon som är så nära att de skulle gå och besöka dig mitt i natten." funderade Tonks och hennes blick flög emot hans vänner som alla skakade på huvudet.

"Eller någon som var så förälskad i honom att de skulle sova i uppehållsrummet eller i trappan bara för att inte missa honom", påminde Charlie sin vän och Colin rodnade.

"Jag sov aldrig utanför min sovsal. Det är inte mitt fel att jag är en morgon människa", protesterade den blonda fjärdeårseleven.

"Åh, din stackare." suckade Narcissa.

"Hade du din kamera med dig?" frågade Tonks plötsligt. "Jag vill inte vara okänsligt, men du har med den överallt och du kanske fångade personen eller saken som gjorde det mot dig."

"Bra", Moody nickade gillande. "Nu tänker du med huvudet." han låtsades inte om tungan som hon stack ut mot honom.

"Så du har slutat sura över att du börjar bli förutsägbar?" frågade Harry retandes och den grånande auroren blängde på den svarthåriga tonåringen medan Tonks busvisslade.

"Nej, jag fick ingen bild", suckade Colin, han önskade att han hade fått det men kamerarullen hade smällt, tack och lov så förlorade han inga bilder eftersom han hade bytt rulle strax innan han begett sig emot sjukhusvingeln för att besöka sin idol.

Det vände sig häftigt i magen på Harry. Långsamt och försiktigt reste han sig upp i sängen, så att han kunde titta på statyn. En månstråle föll tvärs över dess stirrande ansikte.

Alla tycktes hålla andan i väntan på att få höra vem det var.

Det var Colin Creevey.

Dennis snörvlade till och Colin drog in honom i en enarmad kram.

Hans ögon var vidöppna och händerna stack ut framför honom med ett krampaktigt grepp om kameran, och det var hans fel. Hade han undvikit att bli skadad så hade Colin inte försökt smyga sig ner och därav inte blivit överfallen.

"Harry, det var inte ditt fel. Du hade ingen aning om vad som skulle hända och hade du vetat så skulle du gjort allt i din makt för att förhindra det. Skyll inte på dig själv." bönade Sirius och Harry nickade efter en stunds tvekan.

"Ja, Harry. Oroa dig inte över det. Du gjorde inget fel." försäkrade Colin med ett leende och Harry log vänligt emot honom, glad att Colin inte ansåg att det var hans fel och att han inte drabbades av vad som pågick i boken.

"Förstenad?" viskade madam Pomfrey.

"Ja", sade professor McGonagall. "Men jag ryser vid tanken på… Om Albus inte hade varit på väg nerför trappan efter en kopp varm choklad. Vem vet vad som då kunde ha hänt…"

Ron kämpade för att inte spy när han tänkte på att basilisken hade kunnat komma tillbaka för att få i sig något att äta och är tacksam för att deras professor hittat den ivriga pojken.

De stirrade ner på Colin alla tre. Sedan lutade sig Dumbledore fram och bände loss kameran ur Colins styva grepp.

"Tror du att han lyckades ta en bild av sin angripare?" sade professor McGonagall ivrigt.

"Jag ville verkligen få fast den som skadat ett av mina lejon." fräste McGonagall, inte alls långt ifrån hur hon lät när hon var upprörd i sin animagusform. Både Flitwick och Sprout log medkännande, de hade känt likadant när deras egna elever blivit överfallna.

Dumbledore svarade inte. Han bände upp baksidan av kameran.

"Du store tid!" flämtade madam Pomfrey. Ett ångmoln pyste väsande ut ur kameran. Harry, som låg tre sängar därifrån, kunde känna den fräna lukten av bränd plast.

"Awww. Det här är så illa." stönade den rosa håriga kvinnan medan hon grep tag i Remus hand igen och log svagt när hon märkte hur bra de passade ihop tillsammans.

"Men vad i Merlins namn skulle kunna göra det till en kamera och ändå förstena personen bakom linsen?" frågade Remus och av tyda på hans ögon så var han långt inne i sina tankar.

"Smält", sade madam Pomfrey förundrat. "Alldeles nersmält."

"Vad betyder det här, Albus?" frågade professor McGonagall enträget och oroligt.

"Klart jag var orolig. Någon skadade mina elever."

"Det betyder att Hemligheternas kammare faktiskt har öppnats igen", sade Dumbledore. Madam Pomfrey slog handen för munnen. Professor McGonagall stirrade på Dumbledore.

"Det var en mardröm som kom tillbaka för att hemsöka oss." stönade McGonagall, hon mindes tydligt hur hon känt första gången kammaren öppnats men andra gången lyckades vara ännu värre då det var hennes lejon som blev överfallna och nästan miste sina liv, hon hade haft mardrömmar hela året och de hade bara blivit värre när året var slut då hon verkligen insåg hur nära hon hade varit att förlora tre elever för alltid.

"Men Albus… det kan väl ändå inte… vem?"

"Frågan är inte vem", sade Dumbledore med blicken fäst på Colin. "Frågan är hur…"

Och att döma av uttrycket i professor McGonagalls ansikte, som Harry bara skymtade, förstod hon inte mer av det här än han gjorde.

"Och ändå så ifrågasatte jag det inte." suckade hon medan Tracy markerade nästa kapitel innan hon stängde boken.

"Jag vill veta varför Harry får samma skador som i boken." krävde Remus ilsket.

"Inte bara skador, kyla och en del känslor med", mumlade Harry.

"Å, ännu bättre. Kan det bli värre? Nå, varför behöver Harry gå igenom de här skadorna."

"Professor Lupin, skärmen håller på att aktiveras igen." avbröt Lavender och alla vände sig emot skärmen där en person i en lång kåpa som dolde dens ansikte nu syntes.

"Jag är rädd att det delvis är vårt fel. Ord läckte ut om att vi sände tillbaka böcker om Harry Potters liv", sade personen och alla kände enkelt igen Teddys röst. "Igår kväll blev vårt hus attackerad oh de fick tag i originalböckerna och kastade någon förbannelse över dem som gör att Harry får samma skador som ni läser om."

"Men då hoppar vi över de delar då det nämner att Harry får ont eller får någon skada", föreslog Ginny.

"Det kommer inte hjälpa, han kommer få skadorna ändå om våra beräkningar stämmer. Vi vet inte än vem som gjorde det här men vi ska ta reda på det och oroa er inte, vi kommer hitta ett sätt att lösa förbannelsen, kom bara ihåg för att Harrys skador ska helas eller smärtan försvinna måste ni bara läsa tills han inte längre har ont. Ni kan självklart om ni vill sluta läsa för att bespara Harry all smärta som nu väntar honom. Harry, vi är ledsna för det här."

Bilden blev snabbt vit igen och alla vände sig emot Harry som nu var likblek.

"Nå, Mr Potter. Vad väljer du? Vill du fortsätta eller ska vi avsluta, valet är helt ditt."

"Jag ska inte ljuga jag kommer bli skadad i böckerna massor med gånger och jag vill väldigt gärna inte återuppleva det så därför väljer jag att…"

---

Jag är så ledsen för slutet men jag kunde inte låta bli, nu är frågan, vad kommer Harry att välja?

Jag är inte jättenöjd med hur deras reaktioner blev till att Harry får samma skador som i boken men det får duga, nu är bara frågan, vem kastade förbannelsen? Jag hade tänkt låta det vara Umbridge, men jag har läst så många andra där det är hon så jag låter det vara någon från framtiden istället och nu måste framtiden jobba emot klockan så att Harry ska slippa återuppleva alla skador

kan inte lova när nästa kapitel kommer eftersom jag måste skriva ut boktexten men jag tror att jag säkert kan lova att det kommer komma innan december tar slut men det dröjer minst två veckor för jag måste jobba hemma i alla ämnen för att jag är medlem i en cabare som skolan sätter upp så jag får jobba hemma, whohi (märk sarkasmen)