Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

13. Duellklubben

Zerow21: Jag ser det som ett bra tecken att du vill läsa ett nytt kapitel, det innebär att jag inte uttråkar dig. Jag är glad att du gillade delen med Lockman/Lockharts lektioner, jag kan se Harry göra sådant bara för att irritera Lockman, jag vet att jag skulle göra det. Nej, jag kommer inte att dra upp ifall McGonagall kan läsa skyltar eller inte, dock så kommer jag någon gång dra upp att Harry svarar henne med en snytning som hon gjorde i första kapitlet i bok ett när Dumbledore sade något.

Luna lovegood 21: Oroa dig inte över att vara "sen", jag själv är alltid ute i siste sekund med allt så du är definitivt inte sen. Tack så mycket, ja, reaktionerna var inte så där superbra men jag hade jättesvårt att hitta på något. ifall jag kommer på något sätt att förbättra reaktionerna så kommer jag gå tillbaka och ändra det men för tillfället är mitt mål att avsluta andra boken, vill verkligen komma till tredje, den och femte boken är mina favoriter (även om jag inte gillar slutet på femte boken, snyft) men tack igen. jag ska försöka få det här kapitlet att bli lika bra

Thalia: Det gör inget att du inte skickade en review på direkten, jag har en förmåga att få upp kapitlen sent på kvällen :) jag är glad att du älskade hur jag beskrev Harrys smärtor och är överlycklig, men förvånad att det förtjänade fem stjärnor. Nu blir jag nyfiken som alltid. Men välj vad som blir bäst, även fast jag gärna skulle vilja veta hur din första idé blev så är det bäst ifall du väljer det som du tycker blev bäst. Så ta tid och tänk efter vad som enligt dig blir bäst.
Jag önskar också dig en god jul och ett gott nytt år, ha en underbar dag med familj/vänner och njut du också. Ännu större kram. MVH Lea.

Twii: Tack men jag är ledsen att jag irriterade dig och jag verkar ha gjort flera stycken oroliga att jag ska ge upp med det här "jobbet", vilket jag försäkrar inte kommer hända. Jag hade inte tänkt alls att det skulle bli en cliffhanger, men kapitlet blev så långt och jag behövde avsluta det så det fik helt enkelt bli som det blir den här gången. Jag ska försöka att inte ha för många cliffhanger, jag själv tycker det är jobbigt.

Linneagb: Oroa dig inte, jag kommer definitivt att fortsätta, jag hade planerat det från början och vet hur jag kommer att fortsätta i nästa kapitel, det finns inte en chans att jag kommer att lägga ner det här. Jag hatar Lockman så jag låter alla andra hata Lockman, han är så sliskig och självupptagen. Ja, det får vi definitivt hoppas, ifall jag inte hinner uppdatera innan jul s önskar jag dig god jul & ett gott nytt år i efterskott, hoppas att alla dina julönskningar också slår in.

Annie & syrran: Gud vad jag skäms nu, självklart vet jag hur man stavar JK Rowling och ändå lyckas jag på något sätt stava fel. Vad är det för fel på mig? Jag menar, ja jag har svårt att komma ihåg namn men seriöst, det här är inte acceptabelt. Vad i Merlin tänkte jag på när jag skrev hennes namn i förra kapitlet? Så fort ni gjorde mig medvetna om mitt stavfel gick jag genast tillbaka och rättade till det. Jag ändrar dock min bakläxa till att läsa igenom mina svar så att något sådant här pinsamt inte händer igen. Jag är glad att du/ni blev glad(a) att kapitlet kommer ut. Åh, droga mig med kommentarer, jag tror jag måste skynda på med nästa kapitel. Vi har en deal ;)
Oroa dig inte, han kommer att välja att fortsätta med boken, trots allt tjänar han på det i slutändan, jagkommer inte att lägga av med min fanfiction och om jag någonsin börjar fundera på det kommer jag bara att gå tillbaka och läsa alla kommentarer, det kommer få mig att vilja fortsätta. Plus, jag vill inte döda dig.
Den tanken hade inte ens slagit mig, men Lockman har motivet för att vilja göra det, hm… han har nog blivit ett alternativ nu :D
Jag ska försöka att få upp ett kapitel till jul, det är ju 15 dagar kvar och det brukar ta ca: 2 veckor för varje kapitel att bli färdigt, så jag borde kunna hinna om jag jobbar lite varje dag. Ska försöka få upp ett dagen innan julafton. Ingen orsak, men jag förtjänar inte att kallas för JK Rowling, speciellt inte nu när jag på något sätt lyckades stava hennes namn fel
Ha, jag hann. det blev ett kapitel innan jul. cirka 8 minuter innan julafton. har suttit och kämpat medan jag samtidigt slagit in alla julklappar, men nu måste jag verkligen sova god jul
/Lea.

Amanda: Nähe, stackare, jag tycker så synd om dig, mitt hjärta går ut till dig. Jag kan inte säga att jag förstår precis hur du känner men jag har haft en liknande situation minus pojkdramat men det blev aldrig så illa att skolan ville göra det. Häng i där så kommer allt att ordna sig, kanske inte nu eller imorgon, men det kommer inte alltid att vara så här. försök att prata med killen så att han märker dig mer och bli vän med honom (om du inte redan är det), jobba sen utifrån det och få honom märka vilken bra person du är, okej?
Du får väldig gärna fortsätt att berätta om dina problem, vi kanske inte riktigt känner varandra men det kan hjälpa att han någon som lyssnar och jag är mer än villig att göra det t dig. Hm, ja det hade kunnat vara en biverkning av hennes trollformel när jag tänker på det, det hade inte slagit mig alls. Jag har inte riktigt bestämt när förbannelsen kommer brytas och kommer troligen lägga upp en poll under tredje boken där ni får bestämma när den bryts.

Lovegood: Tack så hemskt mycket jag blir så glad över att du gillar/älskar min fanfic.

MissD: Hej, tack så hemskt mycket, jag kommer självklart att satsa på den här berättelsen, och även om det ibland går trögt för mig så kommer jag alltid se till att jag inte tappar intresset. Jag kommer inte att överge er. Det gör inget att du inte lämnat en review tidigare, jag är bara glad att du lämnar en här, det betyder bara att jag har ännu ett "fan" som gillar vad jag gör.

---

Linneagb gav mig ett förslag, som ni säkert märkt är det ofta samma personer som pratar och jag skulle gärna vilja ha in några mer elever, trots allt är det några hundra som går på Hogwarts, därför ber jag nu er att hitta på en egen karaktär som ni beskriver, namn, ålder, personlighet och vilket hus de tillhör, ni kan själva välja om ni vill göra det genom ett pm, eller en review. Tack i förhand

God jul alla och ett gott nytt år

---

"Nå, Mr Potter. Vad väljer du? Vill du fortsätta eller ska vi avsluta, valet är helt ditt."

"Jag ska inte ljuga, jag kommer bli skadad i böckerna massor med gånger och jag vill väldigt gärna inte återuppleva det så därför väljer jag att… vi fortsätter att läsa böckerna."

"VA? Harry, det låter inte vettigt", protesterade Hermione.

"Jag har redan överlevt skadorna en gång, jag klara av det igen… dessutom så förtjänar sanningen att komma fram, jag är skyldig det."

"Harry du behöver inte, vi hittar ett annat sätt att bevisa sanningen…"

"Hur? Jag står inte ut med att vänta längre. Vad ska det krävas för att alla ska inse att Voldemort är tillbaka. Att han bryter sig in på Ministeriet och börjar döda? Jag kan vänta så länge."

"Jag kan svära på mitt liv att du talar sanningen", allt ljud i salen tystnade och elever och vuxna stirrade chockat på pergamentet. Att svära på sitt liv var ytterst seriöst och om man så mycket som formulerade en del av meningen fel så skulle det resultera i personens död.

"Nej. Du kommer bara bli anklagad för att ha fuskat… det blir bättre ifall vi läser böckerna, de kommer få alla bevis och ha lättare att förstå sanningen, jag tvivlar att de skulle tro något av det ifall jag berättade allt. Men tack, Siri", suckade Harry. "Så vem läser nu?"

Ingen svarade honom utan såg osäkra på varandra.

"Okej, gaska upp er. Ja, jag kommer troligen få en del skador men det kommer inte vara ert fel ifall ni läser. Vi måste komma vidare och Cedric förtjänar att alla får veta sanningen och vi kan kanske rädda liv. Om ni inte vill läsa för min skull, gör det för Cedrics."

"Jag läser nästa kapitel." Kom en mans röst tillslut och alla vände sig emot en grupp som bestod av Hufflepuffs. "Harry har rätt, vi kan välja en helt ny framtid men för att göra det måste vi läsa de här böckerna."

"Nick! Vart har du varit?" utbrast George med ett leende medan han betraktade den långa mannen med ljusbrunt, rufsigt hår och ljusbruna ögon.

"Mamma blev attackerad under natten till igår så vi åkte till sankt mungos direkt på morgon, hon är okej men omskakad. Du skapade dock tumult i Hufflepuffs uppehållsrum med böckerna om ditt liv, Harry från vad jag fick höra."

"Det är inte som om han hade något val, hade han vägrat att läsa dem så hade det nästan vecka varit en lag som sade att vi är tvungna att läsa dem. Varför kämpa emot när slutresultat kommer vara likadant? Dessutom är jag säker på att Harry tänkte att det här kan förändra mångas liv", sade en liten och späd förstaårselev med brunt hår med rödbruna slingor och ljusbruna ögon.

"Sarah Vollen. Du har sannerligen vuxit sen vi senast såg dig", sade Mrs Weasley med ett leende. "Du med Nick, du verkar bli längre för varje gång vi ser dig."

"Du säger det varje gång vi träffas Mrs Weasley", skrattade Nick medan han gick över till dem för att hämta boken.

"Och varje gång ber hon dig också att kalla henne för Molly. Så vad har du hittat på sen vi såg senast?" frågade Charlie med ett lekfullt leende och en glimt i ögat.

"Snälla säg att du har gett Snape ett helvete från oss", bad Bill och ignorerade sin mammas ogillande blick.

"Jag ge Snape ett helvete? Jag är inte självmordsbenägen som era bröder… eller Lee och Harry." fnös Nick. "Dessutom, jag är den vänliga, trevliga…"

"Och den som är mest ironisk, måste vi påminna dig om att du kom otroligt bra överens med tvillingarna när du var mindre?" frågade Mr Weasley skrattande.

"Nu ska vi inte prata om det." flinade Nick. "Åh, Harry. Jag är klar med boken som jag fick låna, du kan få tillbaka den ikväll efter att vi har avslutat för dagen."

"Ledsen. Jag har straffkommendering med Umbridge så fort vi avslutar för kvällen…"

"Igen? Jag trodde du blivit av med alla straffkommenderingar nu."

"Ja, Harry lyckades bara att få för tre och en halv vecka framåt igår. Jag fasar för hur många han kommer ha när vi har avslutat alla böcker." fnös Lee.

"Innan böckerna är slut så kommer jag ha tagit över Hogwarts, så jag slipper mina straffkommenderingar", skämtade Harry och märkte inte hur Fudges ögon spärrades upp i chock innan han själv började anteckna rasande.

"Lycka till, det kommer du behöva", sade Parvati allvarligt.

"Tystnad. Mr Vollen, börja läsa omedelbart."

"Självklart professor Umbridge", svarade Nick medan han slog upp rätt sida.

Duellklubben

"Urgh", Snape stönade högt och lade huvudet i sina händer.

"Han har känslor!" ropade Seamus ut i chock innan han rodnade när han insåg att alla hörde honom.

"Det här borde bli kul." skrattade Sirius ondskefullt och Narcissa rös, hennes kusin hade alltid varit bra på att anta andra röster.

Harry vaknade på söndagsmorgonen och fann sjukhussalen strålande av vintersol och armen som ny med utväxta benpipor, men mycket stel och styv.

"Tack och lov, det började bli väldigt irriterande att behöva få återuppleva att växa ut benen igen", suckade Harry medan han rörde armen i cirklar för att få tillbaka blodcirkulationen i den.

"Är du säker på att den är okej. Ska inte madam Pomfrey kolla?" frågade Tonks oroligt.

"Oroa dig inte Tonksie, jag vet hur det känns ifall något är brutet och just nu är min arm helt återställd bortsett från att vara stel, men det går över snart."

"Varför förhäxar du inte honom? Hade jag kallat dig för det så hade du attackerat på direkten", gnällde Charlie.

"Du är inte min kusin." påpekade Tonks med ett grönt höjt ögonbryn.

"Det är inte som om det skulle stoppa dig från att förhäxa dina två andra kusiner." Charlie himlade med ögonen.

"Dessutom så har du inte precis brutit armen, fått alla ben borttagna och sedan behöva få känna hur de växer tillbaka. Han fick ett frikort den här gången", avslutade hon med en blinkning.

Han satte sig hastigt upp och tittade bort mot Colins säng, men den var nu avskärmad med det höga förhänget som Harry hade bytt kläder bakom föregående dag.

"Inte för att det stoppade ryktena speciellt länge", suckade madam Pomfrey.

Madam Pomfrey, som såg att han var vaken, kom skramlande med en frukostbricka och började sedan böja och sträcka på hans arm och fingrar. "Allt är som det ska", sade hon medan han slevade i sig gröt med vänster hand. "När du har ätit färdigt får du gå härifrån."

Tonks log glatt. "Ja, åtminstone så behövde du bara tillbringa en natt där. Jag har aldrig riktig tänkt på hur sårbara vi är i sjukhusvingeln."

"Vad menar du?" frågade Cho och såg förvirrad ut.

"Ja, vanligtvis så finns det inte många där som kan hjälpa dig som i uppehållsrummen. För det andra så är man ofta väldigt skadad eller sjuk och är oförmögen att försvara sig själv. för det tredje", hon såg ursäktande emot lärarbordet. "Så hör madam Pomfrey inte speciellt bra och så länge man inte snubblar över en övervakningssensor så är hon inte medveten om vad som pågår."

Madam Pomfrey rynkade på pannan irriterat, på något sätt så lyckades Potter alltid lista ut var de var och flydde enkelt utan att hon var medveten om det när han kände för det.

Harry nickade långsamt. "Det är sant. Dessutom så finns det bara en väg ut, så ifall man skulle bli attackerad har man inte heller någon flyktväg."

Charlie fnös. "Ni två börjar bli lika paranoida som den gamle mannen där", han knyckte med huvudet mot Moody.

"Och det är därför jag lever idag pojk. Ständig vaksamhet", brummade den pensionerade auroren irriterat medan Harry kröp ihop, han hatade ordet pojk, det drog alltid fram begravna minnen, minnen han verkligen inte ville tänka på, speciellt inte mitt i stora salen omgiven av Hogwarts befolkning.

Harry klädde sig så fort han kunde och skyndade sig iväg till Gryffindortornet, brinnande av iver att få berätta för Ron och Hermione om Colin och Dobby.

Professorerna såg misstänksamt på Harry, var det han som hade spridit vidare att Colin Creevey blivit attackerad, undrade de alla. Harry, omedveten om deras tankar log en aning oroligt, han hoppades innerligt att lektionen där de snodde ingredienserna inte skulle nämnas.

Men då han kom dig var de inte där. Harry gav sig ut för att leta efter dem medan han undrade vart de kunde ha tagit vägen. Han kände sig lätt sårad övar att de inte var intresserade av om han hade fått tillbaka sina ben i armen eller inte.

"Naturligtvis var vi intresserade", flämtade Hermione. "Vi var oroliga för dig hela natten."

"Det är inte som om madam Pomfrey släppte in oss för att se dig."

"Vänta, ni campade utanför sjukhusvingeln då?" frågade Harry chockat.

"Inte precis, vi stod bara kvar tills det blev utegångsförbud. Och vi kände på morgonen att vi kunde göra något nyttigt med vår tid."

"Vilket var?" frågade McGonagall med bävan. Hon suckade när tonåringarna fokuserade på boken, noga med att inte titta åt hennes riktning.

Då han gick förbi biblioteket stötte han på Percy Weasley, som just kom ut därifrån. Han såg ut att vara på mycket bättre humör än sist de hade träffats.

"Det får en att undra exakt vad han gjorde där." Fred vickade på ögonbrynen suggestivt.

George placerade en hand på sin brors axel och skakade på huvudet. "Detta är Percy prefekten vi pratar om. Han skulle aldrig vara så ovärdig."

"Oh, rätt", suckade Fred. "Han fann förmodligen någon tråkig gammal bok." Percy motstod att himla med ögonen när han hörde det, anledningen till att han varit på bra humör var för att han hade tillbringat morgonen tillsammans med Penelope.

"Hej på dig, Harry", sade han. "Du gjorde en utmärkt insats i går, verkligen en strålande flygning. Gryffindor leder nu i kampen om elevhemspokalen – du vann femtio poäng åt oss!"

Gryffindorarna släppte ut ett ryt av glädje medan resten av skolan såg på dem irriterat eller argt. Hur mycket de än försökte tycktes de alltid vinna pokalen i slutändan, oftast tack vare Harry och hans vänner.

"Du har väl händelsevis inte sett Ron och Hermione?" sade Harry

"Nej det har jag inte", sade Percy och hans leende bleknade. "Kom de inte och mötte upp dig i sjukhusvingeln tidigare? Du blev trots allt skadad, hur är armen?

"Det var snällt av honom. Men varför", sade Bill förvirrat

"För Merlins skull." utbrast Sarah irriterat. "Bara för att ni har olika synpunkter nu betyder det inte att det alltid varit så. Människor förändras, och ibland inte för det bättre. Men sluta låtsas som om att han aldrig varit den personen han var när han var mindre."

"Klokt sagt av dig", Remus log mot den unga flickan som gav honom ett strålande leende tillbaka, medan Percy vände bort ansiktet, sårad av sin brors ord.

"Som ny. Men nej, jag har inte sett röken av dem sen de hjälpte mig upp till sjukhusvingeln igår."

"Jag ska prata med Ron, han borde verkligen ha mött upp dig för att kolla att du var okej." Percy suckade medlidande. "Jag hoppas verkligen inte att Ron inte är inne på någon annan av flicktoaletterna…"

"Han fångade honom på väg ut därifrån en gång", påpekade Charlie. "Varför skulle han automatiskt tro att han var inne på en flicktoalett."

"Fråga inte mig, jag kan inte läsa andras tankar. Men han hade rätt." berättade Harry med ett flin.

"Jag har alltid trott att Weasleys har litet siarblod", funderade Hermione. "Det finns alldeles för många saker de säger för att det ska vara ett sammanträffande."

Harry kunde inte låta bli att skratta åt det och väntade tills Percy hade försvunnit utom synhåll innan han skyndade raka vägen till Missnöjda Myrtles toalett.

"Det var faktiskt tur att jag mötte Percy, jag hade antagligen gått och frågat McGonagall annars", funderade Harry högt. "Vilket skulle gjort henne misstänksam och hela vår plan angående Polyjuiceelixiret skulle ha försvårats eftersom hon skulle hålla ögonen öppna."

Professorerna kunde inte låta bli att blänga på Percy som vägrade att möta någons blick.

"Bra jobbat Weasley." viskar Umbridge. "Nu får vi lättare att sätta dit Potter."

Hennes ord fick bara Percy att känna sig som en ännu värre person och han började undra om han ville jobba kvar som Fudges assistans, han och madam Umbridge tycktes vända och vrida på allt som P… Harry sade och han gillade det inte. Hur många gånger hade Harry igår hävdat att han talade sanningen men att han önska att Du-vet-vem var död. Varför skulle han envisas så mycket när hans namn blev smutskastat varje dag ifall det var bara var en lögn, en lögn som ändå skulle avslöjas om några dagar… dessutom, hade inte första boken berättat att Harry mött honom i sitt första år? Allt han visste om Harry sade att han inte skulle ljuga om något sådant här, och det lämnade bara kvar alternativet att han talade sanning i Percys huvud. Och om han talade sanning, vad mer kunde ministeriet försöka dölja? De hade trots allt före detta Dödsätare som jobbade inom dess väggar. Percy suckade, jag behöver fundera mer på det här, bestämde han medan han diskret såg på sina skrattande bröder.

Han kunde inte riktigt förstå varför Hermione och Ron skulle hålla till där inne igen, men sedan han försäkrat sig om att varken Filch eller någon av prefekterna var i närheten öppnade han dörren och hörde deras röster inifrån ett låst toalettbås.

Lee släppte ut en bussvissling och blev road när han såg att både Hermione och Ron började rodna.

"Det är inte vad du tror, Jordan." väste Hermione medan hon stirrade ilsket på honom och Lee var tvungen att hålla med Ron, hon kunde vara skrämmande när hon ville.

"Det är jag", sade han och stängde dörren bakom sig.

Det hördes ett brak, ett plask och en flämtning inifrån båset, och sedan upptäckte han Hermiones öga som kikade ut genom nyckelhålet.

"Du vet, jag förvarnade er om att det var jag så att ni inte skulle bli förvånade", påpekade Hermione.

"Jag var väldigt spänd", svarade hon, och korsade armarna över bröstet defensivt. "Jag gör inte olagliga saker varje dag, vet du?"

"Nej, mer som varje år", fnös Ron och professorerna som hörde honom stönade irriterat och blängde på de tre tonåringarna, varför kunde de inte uppföra sig som vanliga barn istället för att lägga näsan i blöt?

"Menar ni att ni gör något olagligt varje år?" frågade Kingsley roat.

"Öh… nej… kanske… draken räknas som något olagligt va?" frågade Harry osäkert.

"Ja Mr Potter, det räknas som olagligt. Men eftersom ingen blev skadad, bortsett från Mr Weasley tänker jag glömma det och ingen blir straffad."

"Åh, okej. Men när vi ändå är på ämnet, när vi pratar olagligt, menar vi skolreglerna eller lagen?"

"Spelar det någon roll Mr Potter?"

"Jag har inte gjort något olagligt i år om vi räknar med att bryta mot lagen", mumlade Harry till svar och Remus himlade med ögonen.

"Jag ser verkligen fram emot om att få veta exakt vad du sysslat med här, Harry.", sade han torrt. "Nick, fortsätt läs är du snäll, innan de blir gripna." Umbridge såg besviken ut när Nick genast följde Remus bön, hon hade drömt om att få gripa Potter hela året.

"Harry!" utbrast hon. "Du höll på att skrämma vettet ur oss. Kom in! Hur är det med armen?"

"Fångvaktaren skulle inte ha släppt ut honom ifall hon inte var hundratio procent säker." Remus grimaserade.

"Mr Lupin." tillrättavisade McGonagall "Du bör inte kalla henne så. Hon gjorde sitt bästa för att ta hand om dig, och alla andra elever."

"Mer som att hålla mig fången", muttrade han upproriskt och alla som hörde brast ut i skratt.

"Mr Lupin. Du har sett trött ut. Du kan besöka mig under kvällsmaten." utbrast madam Pomfrey med ett stenhårt ansikte.

"Jag vill inte spendera kvällen med att bryta mig ut ur sjukhusvingeln, jag har bättre saker för mig", fnös han.

"Um, jag är inte säker på att du skulle ha sagt det Remus." Det var tydligt att mannen försökte att inte skratta. "Du har precis uppmuntrat alla elever till att fly. Jag är säker på att professorerna verkligen uppskattar att de troligen kommer behöva binda fast dem nu för att inte få dem att lämna sjukhusvingeln."

"Jag säger fortfarande att ju snabbare du kommer ut därifrån desto bättre. Dessutom är det inte mitt problem. Jag jobbar inte här längre, om de vill slösa bort professorernas tid för att bli tvingade till sjukhusvingeln är det deras val."'

"Mr Lupin, håll tyst innan vi tvingar dig", väste Sprout ut.

"Det här är bara första steget. Ni borde vara oroliga för när hans vän ansluter sig på riktigt. Det är då våra problem börjar", kraxade Trelawney och hennes kollegor kunde inte låta bli att rysa.

"Fint", sade Harry och pressade in sig i båset.

"Det är ditt standardsvar för allt." fnös Ron.

"Inte alls", protesterade Harry men ingen besvarar honom.

En gammal kittel var placerad ovanpå toalettsitsen

"Vänta, vänta. Du menar att ni tre plus en kittel fick plats i ett toalettbås", flämtade Lavender chockat, båsen var minimala.

"Erm, ja?" Harrys svar var mer av en fråga än ett konfirmerande.

"Hur. Seriöst, hur lyckas ni?" Parvati skakade på huvudet.

och av ett sprakande ljud underifrån den förstod Harry att de hade tänt en eld där- att frambesvärja flyttbar, vattenavstötande eld var en av Hermiones specialiteter.

"Ifall hon inte har panik", sade Fred skrattande när han mindes djävulens snara.

"Det var en gång", muttrade hon medan hon kastade en kudde på henne som han enkelt slog undan.

"Jag skulle vilja se dig i en sådan situation", påpekade professor Burbage, och försvarade sin briljanta elev.

"Jag skulle helst inte", avbröt Mrs Weasley hastigt.

"Jag tror vi skulle klara det. Vi är sanna upptågsmakare och vana vid oförutsägbara händelser", påpekade George medan Fred nickade fundersamt.

"Vi skulle ha kommit och hämtat dig, men så beslöt vi att sätta igång med polyjuice-elixiret",

"De måste ha hört talas om Colin", sade Padma, bara något sådant viktigt skulle hålla Harrys två närmaste vänner borta efter att han fått alla sina ben i armen återvuxna.

"Hur skulle de kunna ha hört?" frågade Flitwick förbittrat. "Det hade inte ens varit tolv timmar ännu."

"Har du glömt vilka de pratar om Filius?" frågade Snape släpigt.

"Vi är så stolta. De behöver inte ens en förklaring till hur ni fick veta det. De bara accepterar det." snyftade Fred och George medan de torkade bort framtvingade tårar.

förklarade Ron då Harry med stor möda lyckades låsa dörren till båset igen. "Vi kom fram till att det här var det säkraste stället att gömma den på."

"Jag vet inte om det", grymtade Moody. "Det är det där eländiga spöket, och ni måste vara försiktiga så att ingen ser pojkarna gå in där. Det kan vara misstänksamt", de vuxna gjorde sitt bästa för att ignorera honom medan eleverna hänfört lyssnade på vartenda ord han sade.

"Jag hävdar att det var det bästa stället." påpekade Harry. "Ingen kommer dit, Myrtle lovade att inte berätta för någon och ifall någon sett mig och Ron gå in där hade det skapats så många rykten att alla tillslut skulle börja tro att det bara var ett rykte att vi gått in där. Dessutom, vart skulle vi annars ha bryggt det."

"I sovsalen som du föreslog Harry."

Moody fräste och spottade. "Är du dum? Alla skulle se er där. Ni ville inte bli upptäckta, hur skulle ni förklara det."

"Alla vet att Snape alltid är på mig, jag kunde bara sagt att jag ville höja mitt trolldrycksbetyg och att Hermione och Ron hjälpte mig."

"Det är en bra lögn, alla skulle nog ha trott på den med tanke på ditt och Snapes förflutna."

"Snälla, uttryck det aldrig så där igen." Harry grimaserade. "Det får det låta som vi haft ett… förhållande. Och jag skulle dränka mig innan det händer." Harrys hud blev svagt grön.

"Oroa dig inte. Det skulle aldrig hända." lugnade Lavender honom. "Och om det skulle hända så tar vi dig till madam Pomfrey så att hon kan neutralisera kärleksdrycken du fått i dig."

"Även om det skulle vara underhållande att se dig förklara din kärlek medan Snape försöker att förhäxa dig, men inte ens vi skulle vara så grymma", försäkrade Dean med ett skratt.

"Ni är elaka." gnällde Harry och Angelina och Alicia rufsade om hans hår.

Harry började berätta för dem om Colin, men Hermione avbröt honom

"Har du aldrig fått lära dig att det är oartigt att avbryta när någon annan pratar", låtsasskällde Neville med ett grin.

"Vi vet redan, för vi hörde professor McGonagall tala om det för professor Flitwick i morse. Det var därför vi tyckte det var bäst att sätta i gång…"

"Hur i hela världen hörde ni det? Vi var i personalrummet!" Snäste McGonagall i förvåning. Hon trodde aldrig att de skulle sluta överraska henne.

"Men dörren var inte stängd", påpekade Ron, inte ett dugg ledsen eller ursäktande.

Deras elevhemsföreståndare hade ett uttryck av ilska i ansiktet." Dörren kan ha varit tillskjuten, men vi pratade tyst. Ni måste ha stått vid dörren och medvetet lyssnat."

Hermione rodnande men Ron höjde bara ett ögonbryn. "Det är inte som om vi hörde något som Harry inte skulle ha berättat för oss ändå."

"Men ändå, att vara i den positionen att kunna höra något sådant." Neville skakade på huvudet. "Ibland tror jag att ni har superkrafter."

Hermione gav honom ett litet leende. "Nej, vi är bara bra på att märka saker."

"Som McGonagall uttryck när hon rusade till personalrummet", tillade Ron.

"Innan de tre började trodde jag verkligen att man i alla fall kunde ha några hemligheter på Hogwarts. Visst marodörerna och tvillingarna listade ut det mesta, men de tre tycks veta allt", suckade Sprout och Irma Pince nickade instämmande.

"Ju fortare vi kan få en bekännelse från Malfoy, desto bättre"; sade Ron stridslystet. "Vet ni vad jag tror? Jag tror att han var på så uruselt humör efter quidditchmatchen att han lät det gå ut över Colin."

"Rimlig förklaring"m funderade Kingsley högljutt. "Det får det faktiskt att verka som om det kunde vara han."

"Men det är inte vad Hogwarts befolkning kommer tro", sade Remus förtrytsamt, han viftade bort de frågande blickarna. "Jag är säker på att det kommer att nämnas snart, men Malfoy var inte den enda som skrek åt Colin framför vittnen."

Harry skakade bara på sitt huvud, hans farbror var verkligen smart och tycktes inse redan nu vad resten av skolan hade trott om honom.

"Det hände en annan sak också", sade Harry medan han såg på hur Hermione rev trampört i små buntar och slängde ner dem i elixiret. "Dobby kom och hälsade på mig mitt i natten."

"För att fortsätta ert passionerade förhållande." fnös George och Harry kastade en kudde på honom som George undvek, men han missade förtrollningen som fick hans skin att bli rikligt mörkblå.

"Jag har aldrig velat, vill inte, kommer aldrig vilja, har aldrig haft, har inte och kommer inte heller att ha något förhållande med Dobby. Astoria läste fel, det är allt. Se det här som en varning, nästa gång kommer jag inte att vara lika förlåtande eller nobel. Förstår ni?" morrade han fram.

"Vi förstår, men det hindrar nog inte Dobby från att vilja det." påpekade Fred innan han kastade sig bakom Bill som skrattade högt.

Ron och Hermione tittade häpet upp. Harry berättade allt som Dobby hade avslöjat för honom – eller rättare sagt, inte hade velat avslöja. Ron och Hermione lyssnade med gapande mun.

"För en gångs skulle så berättade du faktiskt allt", sade Hermione medan hon betraktade sin vän.

"Jo dessa böcker berättar exakt hur mycket du faktiskt håller från oss", muttrade Ron.

"Jag berättar de viktiga sakerna för er", protesterade Harry.

"Även jag vet att det inte är sant, trots allt berättade du inte för någon om Lockman, och det var viktigt." sade Sirius med en fnysning, men hans röst blev ilsken i slutet av meningen.

"Har Hemligheternas kammare öppnats tidigare?" sade Hermione.

"Det avgör saken", sade Ron med triumferande röst. "Lucius Malfoy måste ha öppnat kammaren när han gick här på skolan.

"Han öppnade den inte under de tre åren som vi gick samtidigt i skolan." påpekade madam Bones.

"Inte någon gång när jag gick skolan, och Bella sade inget ord om det. ledsen, men det är ytterst otroligt att Lucius öppnade kammaren."

"Dessutom så öppnades kammaren när jag gick på skolan, så det var omöjligt för Lucius att öppna kammaren." påminde McGonagall dem.

Och nu har han talat om för vår käre Draco hur man ska bära sig åt för att öppna den. Det är ju klart som solsken. Fast jag önskar att Dobby hade talat om för dig vad det var för slags monster som gömmer sig därinne.

"Det skulle sannerligen ha hjälpt oss en hel del", funderade Ron, "Och Mione skulle inte ha blivit förstenad." fortsatte han förbittrat i sina tankar.

Jag skulle gärna vilja veta varför ingen har sett det smyga omkring i skolan."

"Det är ett mysterium. Det skulle kunna vara för litet för att märkas", funderade Narcissa. Harry noterade roat att hon verkade lättad över att den inte var fruktansvärt stor.

"Men tillräcklig kraftfull för att förstena", tillade Kingsley så att hon rynkade på pannan. Både två såg förbryllade ut.

"Jag säger samma sak nu, döm inte efter storleken. Kolla bara på Ginny", inflickade Fred.

"Det kanske är ett monster som kan göra sig osynligt", sade Hermione och petade ner fler iglar på botten av kitteln.

Madam Bones skakade på huvudet. "Det finns ingen varelse som är klok nog att göra sig osynlig och ingen utan spöken kan göra sig genomskinliga. Att gömma sig i omgivningen dock…" hon stannade till eftertänksamt. "Flera stycken kan göra det, men jag kan inte komma på någon som är farlig."

"Eller det kanske kan förklä sig, låtsas att det är en gammal rustning eller nåt liknande. Jag har läst om kameleontandar…"

"Great minds thinks alike", sade Harry och log emot sin bästa vän och madam Bones.

"Det är inget fel med att tänka likadant som en respekterade och smart ledare", sade Hermione stolt och madam Bones rodnade väldigt svagt till hennes brorsdotters underhållning.

"Du läser för mycket, Hermione", sade Ron och hällde döda florsländor ovanpå iglarna. Han knycklade ihop den timma florsländepåsen och såg på Harry.

"Vilket har kommit väl till pass mer än en gång." påpekade Harry med ett litet flin som blev en aning darrigt när han såg alla ilskna blickar från de vuxna som kastades emot honom.

"Fjäskare", muttrade Ron ur mungipan och grimaserade när Hermione smällde till både honom och Harry.

"Så det var alltså Dobby som hindrade oss från att kliva på tåget och som fick dunkaren att krossa armen på dig…" han skakade på huvudet. "Vet du var Harry? Om han inte ger upp sina försök att rädda livet på dig, slutar det med att han tar död på dig."

"Mycket sant det." Höll Neville överens med.

"Jag är här är jag inte?" frågade Harry med ett leende.

"Äh, håll tyst Harry." fnös Ron och Harry sköt ut sin underläpp.

Nyheten om att Colin Creevey hade blivit överfallen och nu låg som död i sjukhusflygeln spred sig snabbt över hela skolan.

"Jag förstår fortfarande inte hur alla kunde få veta det", suckade Sprout.

"Tavlorna är inte speciellt diskreta när de pratar", svarade Tonks flinandes.

"Det finns inga tavlor i sjukhusvingeln", utbrast madam Pomfrey och en hel del elever utbyter blickar, om hon bara visste.

"Men det fanns tavlor där överfallet skedde. Duh." fnös Lee.

Redan på måndagsmorgonen visste alla det. Luften var plötsligt tjock av rykten och misstankar. Förstaårseleverna rörde sig nu omkring på slottet i grupper, som om de var rädda att bli överfallna om de vågade sig ut ensamma.

"Det kanske inte hjälper dem, men de hade åtminstone sällskap", suckade Narcissa.

"De kunde ha känt sig lite bättre om deras professorer hade varit lite mer lugnande och informerat om situationen." påminde Kingsley henne medan han tänkte på trions tidigare uttalande.

Ginny Weasley, som satt bredvid Colin Creevey på lektionerna i trollformellära, var förtvivlad.

Mrs Weasley såg oroligt på sin dotter då hon kved och kröp längre in i sin väns famn.

"Måste hon lyssna på det här?" frågade George hårt, alla elever i salen hade fått höra om att hon var den person som blivit tagen av monstret och nickade i takt med hennes brors ord medlidsamt.

Dumbledore nickade allvarligt. "Det kommer att hjälpa henne att hitta ett avslut."

Harry morrade. "Det var vad du sade till mig efter den tredje uppgiften och allt det gjorde var att göra mina mardrömmar värre."

Fred och George försökte muntra upp henne, men Harry tyckte att de valde fel sätt. De turades om att klä ut sig i päls eller måla otäcka bölder i ansiktet och hoppa fram bakom statyer som hemska monster.

"Hur kunde ni?" utbrast Mrs Weasley medan hon stirrade argt på sina söner. "Kunde ni inte se vad det gjorde mot henne?"

"Vi visste inte." protesterade George. "Det hade alltid fungerat i det förflutna. Hon brukade älska när vi gjorde sådana saker."

"Vi skulle inte ha gjort det om vi visste vad som skulle hända", tillade George.

"Ett bra exempel på hur mycket du kan skada människor om du inte är försiktig", sade Luna klokt medan hon strök Ginnys hår.

De slutade först ner Percy, högröd i ansiktet av ilska, sade åt dem att han tänkte skriva till Mrs Weasley och berätta för henne att Ginny hade mardrömmar.

"Jag hade mardrömmar, men det var inte från er", viskade Ginny så att bara de absolut närmaste kunde höra.

"Percy borde ändå ha sagt något till mig", plågades Mrs Weasley. "Jag vill veta om ett av mina barn är förtvivlade, sjuka eller skadade." hon såg direkt på McGonagall när hon sade det.

Under tiden försiggick det en ivrig handel i hela skolan med talismaner, amuletter och andra skyddande medel, en aktivitet som inga lärare kände till.

"Det är normalt åtminstone." skrockade madam Bones.

Tonks nickade. "Någon försöker alltid att dra nytta av situationen."

"Det kommer att bli riktigt illa runt G.E.T." insåg Kingsley, han såg på de nuvarande femteårseleverna. "Tänkt på att nästan alla är falska och kan även vara farliga."

Hermione vinkade bort honom. "Som om jag skulle låta dem göra något sådant." hon skickade en varnande blick emot sina elevhemsvänner.

Neville Longbottom köpte sig en stor illaluktande grön lök, en spetsig röd kristall och en rutten vattenödlestjärt,

"Neville." tillrättavisade Sirius och Neville tittade ner i skam i förväntan på en utskällning från en man han aldrig träffat. "Varför i hela friden skulle du behöva något sådant?" Neville ryckte på axlarna då han inte ville svara.

"Hans farmor", sade Luna obesvärat.

"Förbannade gamla gam. Borde påminna henne om några ord en annan sa till henne." Neville såg förvånat på Harry som log mot honom.

innan de andra Gryffindorpojkarna förklarade för honom att han inte var i någon fara. Han var av renblodig trollkarlssläkt, så det var föga troligt att han skulle bli överfallen.

"Nu i efterhand vet jag att alla svävade i exakt samma fara", muttrade Harry lågmält.

"Filch var den första det gick ut över", invände Neville med en förskrämd min i sitt runda ansikte. "Och alla vet ju att jag nästan är en ynk."

"Du kan inte vara en ynk. Du kan prata med växter Neville och förstå dem", påminde Luna honom, hennes ögon var stora och lös. "Inte många trollkarlar kan göra det."

"Du kan faktiskt kommunicera med dem?" frågade Sprout chockat. Även Snape satte sig upp rakare, en aning intresserad.

Den klumpiga pojken skruvade på sig från all uppmärksamhet. "Mer som om jag kan känna vad de känner och vad de vill."

"Det är väldigt imponerande Mr Longbottom", berömde Madam Bones.

"Såvitt jag vet så kan inte ens Pomona åstadkomma det. Varför har du inte berättat om din gåva?" frågade McGonagall och såg upphetsad ut medan Sprout nickar på huvudet, hon kunde inte förstå växterna och var också upphetsad att hennes elev kunde göra det..

Neville skakade på huvudet. "Jag visste inte ens att Luna visste."

Andra veckan i december gick professor McGonagall som vanligt runt och samlade in namnen på dem som skulle stanna i skolan under julen. Harry, Ron och Hermione skrev på hennes lista;

"Vi har inte spenderat någon jul med dig sedan du började skolan", insåg mrs Weasley. "Jag borde ha insisterat att du kom hem oftare."

"Jag blev förvånad över att Miss Grangers föräldrar lät henne stanna kvar det året", tillade McGonagall. "Mugglarföddas föräldrar vill oftast ha sina barn hemma under lovet."

"Jag sade att jag jobbade på ett mycket viktigt projekt i skolan", svarade Hermione oroligt.

"Vet dina föräldrar om vad för slags arbete det var?" frågade Snape släpigt och Hermione kröp ihop.

"JA, det var ett mycket viktigt projekt", protesterade hon nervöst. McGonagall höjde ett ögonbryn.

"Ja, det var för att rädda skolan, var det inte?" kastade Harry ur sig och försvarade sin vän.

"Kan inte förneka det", sade Moody mörkt och flera blängde argt på honom.

Harry hade självklart redan planerat att stanna i slottet eftersom han inte hade någon annanstans att gå och hans morbror och moster skulle ha blivit rasande om han återvänt till deras hus över lovet, inte för att han ville det,

"Inte ett ord, jag har någon att komma till julen på nu", väste Harry och ingen sade något när de såg hans mörka blick.

men de hade hört att Malfoy skulle stanna, vilket de fann ytterst misstänkt.

"Jag förstod aldrig det", suckade Hermione, ivrig att byta ämne.

"Ja en renblodig och bortskämd brat kom inte hem för att avguda sin pappa", spottade Ron ur sig.

"Och om Malfoy senior visste vad som pågick. Varför lämnade han kvar Draco i skolan?" frågade Harry och såg menande mot Snape "Skulle han inte ha varit i lika stor fara som resten av oss?"

"Lucius åkte till Frankrike då för att prata affärer, jag följde med och besökte en vän", förklarade Narcissa.

Men jullovet skulle vara den perfekta tidpunkten att göra försöket med polyjuice-elixiret och försöka lura ut honom en bekännelse.

"På ett sätt ja. Färre människor att fånga er. Men återigen färre människor för att distrahera honom så hela hans uppmärksamhet kommer vara på er."

"Du räknat med att ha tar hänsyn till något, Sirius", påminde Harry honom och log.

Tyvärr var elixiret bara till hälften färdigt ännu. De behövde fortfarande tvåhörningshorn och afrikanskt trädormsskinn, och det enda ställe där de skulle kunna få tag på de här ingredienserna var Snapes privata förråd.

"Ja, jag är väldigt intresserad att få veta hur ni åstadkom det", morrade Snape och hans svarta ögon borrade sig in i gröna.

"Som vi", sade Remus och Mr och Mrs Weasley nickade strängt.

Harry tänkte i sitt stilla sinne att han mycket hellre skulle möta Slytherins mytomspunna monster än att bli tagen på bar gärning i färd med att stjäla från Snapes kontor.

"Jag är inte säker på vad jag skulle välja idag", funderae Harry mumlande. "Beror mest på under vilka omständigheter det är."

"Vad vi behöver är någonting som kan avleda Snapes uppmärksamhet", sade Hermione ivrigt då torsdagseftermiddagens dubbeltimme i trolldryckslära hotfullt närmade sig. "Då kan en av oss smyga sig in på hans kontor och ta det vi behöver."

"Hon får det att låta så enkelt", funderade Dean och skakade på huvudet åt deras idioti.

"Det var faktiskt inte så illa", informerade Ron honom och log.

"Lätt för dig att säga det." fnös Harry. "Du behövde inte göra någonting."

Harry och Ron tittade nervöst på henne.

"Jag tror att det är bäst att jag tar hand om själva stöldjobbet", fortsatte Hermione i saklig ton.

Snapes ögonbryn sköts upp i chock. "Inte något jag skulle trott om dig Granger. Dina kamrater ja, men du brukar visa minimal deltagande."

Hermione ryckte på axlarna, fast besluten att hålla sig lugn under alla ilskna blickar hon fick. "Jag var den bästa för jobbet."

"Miss Granger!" förmanade Flitwick och såg allvarligt besviken ut.

"Hermione, verkligen. Jag förväntade mig bättre av dig." Mrs Weasley gav henne en bestört blick.

Hon ryckte på axlarna igen. "Vi har redan etablerat varför vi gjorde det. Det enda sättet att uppnå vårt mål var att få ingredienserna vi behövde. Jag tycker inte om att stjäla mer än vad ni gör. Men det var nödvändigt."

"Visst fanns det andra sätt än att genom att begå ett brott?" frågade Narcissa.

"Inte något som jag kunde tänka på tiden."

"Det är mycket allvarligt unga kvinna och inte något jag kan tolerera." Mrs Weasley suckade. "Som din magiska väktare har jag inget annat val än att engagera dina föräldrar."

"Eller kanske kan du bara glömma vad du hör", föreslog Harry tyst. "Det var trots allt för en god sak.

Remus skakade på huvudet. "Det är för allvarligt Harry. Om du hade stulit hade jag blivit väldigt upprörd. Jag är inte glad över att du är inblandad alls."

"Spelar det verkligen någon roll? Professorerna gjorde inget och den här skolan skulle varit nerlagd om vi inte blandat oss i. Kommer ni straffa oss för sådant här när ingen annan valde att göra något?"

"Ja, Harry. Ifall det är olagligt, så ja."

"Det är ju rättvist!" fräste Harry. "Det är i det förflutna. Ni hade inte ens vetat om det ifall det inte var för böckerna. Vi gjorde vad som krävdes."

"Vi kommer inte straffa er om allt. Men vi kommer kontakta vårdnadshavarna så de kan prata med er om vad ni gjort för fel. Om det blir något straff kan bara de bestämma." Remus suckade. "Vi kommer inte att straffa dig Harry." viskade han lågt i Harrys öra och Harry suckade lättat.

"Ledsen." viskade Harry innan han vände sig mot Nick för att fortsätta lyssna.

"Ni båda blir bara relegerade om ni hamnar i knipa igen. Jag däremot har ett fläckfritt förflutet.

"Jo, det är sant. Du står i alla fall upp för dina vänner", samtidigt som orden dök upp på pergamentet och de lästes med samma mörka röst så knuffade Sirius försiktigt på Hermione med sitt huvud och hon log emot honom.

Så det enda ni behöver göra är att ställa till med tillräckligt stort kaos för att hålla Snape strängt upptagen i fem minuter eller så."

"Så, att hålla koll på mig?" retades Harry.

Tvillingarna ryckte till, fullt medvetna om konsekvenserna av en sådan återgärd.

"Det är faktiskt genomtänkt. Han kommer vara så fokuserad på sitt föremål av hat att han inte ens kommer märka Granger", funderade Moody.

"Självmordbenäget", muttrade Tonks medan Remus och hunden vid hennes fötter frös till av orolighet.

Harry log matt. Att avsiktligt ställa till med kaos på Snapes trolldryckstimmar var ungefär lika ofarligt som att sticka en sovande drake i ögonen.

"Jag skulle nog hellre se dig sticka draken i ögonen", muttrade Bill. "Du skulle nog ha en bättre chans."

"Det är sant", sade Charlie, även om han visste exakt hur farliga hans föredragna husdjur kunde vara.

"Jag är inte säker… jag har mött en drake och de är ganska tuffa… jag vet i alla fall på ett ungefär hur jag ska ta hand om förbannade personer", mumlade Harry.

Trolldryckslektionerna ägde rum i en av de stora fängelsehålorna. Torsdagens eftermiddagstimmar fortlöpte som vanligt.

"Du tycker att torsdagar går fort!" flämtade Seamus.

"Vi har Snape. Jag ser aldrig fram emot det och därför går dagen alldeles för fort." svarade Harry ärligt och Seamus nickade medan han taktfullt betraktade den morrande hunden.

Tjugo kokkittlar stod och sjöd mellan träbänkarna, på vilka det stod mässingsvågar och burkar med ingredienser. Snape strök omkring i ångorna och kom med giftiga anmärkningar om Gryffindorelvernas prestationer medan Slytherineleverna fnissade uppskattande.

"Och du undrar varför du har så några elever efter G.E.T" fnös Flitwick.

"Ja, utmärkt sätt att lära ut på Serverus." hånade McGonagall och Snape blängde på sina fnissande kollegor.

Draco Malfoy, som var Snapes älsklingselev, gjorde hela tiden fula grimaser i riktning mot Ron och Harry, som visste att om de gav igen, skulle de få strafftjänst fortare än de hann öppna munnen och säga "orättvist".

"Och säg mig Severus, hur ska min son lära sig om du favoriserar honom? Det är inte du som har honom under hans G.E.T" frågade Narcissa sött.

"Det är Malfoys förlust. Man måste alltid arbeta för sina betyg", fnös Padma.

Harrys sväll-lösning var alldeles för tunn och rinnig, men han hade viktigare saker att tänka på. Han väntade på Hermiones signal, och han lyssnade knappt då Snape hejdade sig för att hånfullt kritisera hans vattniga trolldryck.

"Åh, det var det du gjorde. Jag trodde du planerade att mörda honom på tio olika sätt inuti ditt huvud", fnissade Lavender och Parvati.

"Även om det skulle vara tillfredsställande så skulle jag inte kunna mörda någon bara så där."

När Snape vände sig om och gick bort för att anmärka på Neville, fångade Hermione Harrys blick och nickade. Harry dök snabbt ner bakom sin kittel, drog fram en Freds Filibuster-fyrverkeripjäser ur fickan

"Skyll inte på mig." gläfste Fred. "Jag hade ingen aning om vad han skulle använda den till."

"Inte för att vi skulle ha ogillat att han skapade något bus." var George snabb med att klargöra.

"Men vi skulle ha starkt varnat honom från att göra det i Snapes klassrum."

"Harry, köpte inte du skämtprodukter i Diagon Gränden? Passade du inte på att köpa fyrverkerier då, det var trots allt extra pris", påpekade Tracy.

"Jo, men jag behövde en fort och skulle springa upp till tornet och hämta en av mina, men så såg jag Fred och frågade om jag kunde få låna en."

"Du bara gav honom en så där. Inga frågor?"

"Vi litar på Harry. Dessutom var vi säkra på att han skulle hitta på något roligt med den."

"Det får mig att undra. Vad gjorde du med dina?" frågade Katie plötsligt.

"De kan komma upp i boken, vi får se." svarade Harry med en blinkning och ett stort leende.

Och gav den ett hastigt slag med sin trollstav. Den började fräsa och spotta och slå gnistor. Harry visste att han bara hade några sekunder på sig och rätade upp sig igen, siktade och kastade den högt upp i luften. Den landade mitt i prick i Goyles kittel.

Snape började skaka av ilska och hans ansikte var blekt av ilska. "Hur vågar ni. Har ni någon aning om hur mycket du kunde ha skadat någon." vrålade han och Harry blinkade förvirrat.

"Det var bara en sväll-lösning." protesterade han och såg förvirrat på alla vuxnas allvarliga och ilskna ansikten. "Det är inte som om det skadade någon.

"Och vad tror du skulle hända ifall någon fick sväll-lösningen direkt i ansiktet?" frågade Remus i en sträng röst. "Deras tunga kunde svälla vilket kan få dem att kvävas eller kanske skulle en ögonglob svälla och spricka eftersom den inte får plats."

"Men det är omöjligt." protesterade Harry ljudligt.

"Det har hänt förut Mr Potter. Jag såg en sådant dödsfall senast förra året", informerade madam Bones.

"Jag pratar inte om ute i verkligheten. Det är omöjligt i klassrummet. Det finns förtrollningar i trolldrycksklassrummen som gör att det är omöjligt att få drycken eller ångorna i ögonen eller luftvägar. Jag kollade upp det i böcker och med en del professorer."

"Det stämmer, jag minns det. Mr Potter nämnde att han inte förstod varför ingen blev träffad i ögonen eller i någon av luftvägarna när kitteln exploderar", funderade Flitwick högt.

"Där ser ni, och hade någon blivit träffad där hade det inte varit mitt fel. De skydden ska vara upp dygnet runt och kan bara bli borttagna av trolldrycksläraren eller rektorn. Vi kanske stjäla ingredienser men det är inte som om jag skulle riskera någons liv."

"Så varför är Snape så arg?" frågade Tonks förvirrat

"Jag vet inte, han kanske trodde att jag inte visste om skydden och hoppades att jag skulle bli bestraffad, det skulle inte förvåna mig. Nick, fortsätt läs är du snäll."

Goyles trolldryck exploderade och strömmade ut över hela klassen. Eleverna skrek i högan sky när sväll-lösningen stänkte över dem. Malfoy fick en skur mitt i ansiktet och hans näsa började svälla som en ballong, som Harry och Ron vetat så undvek trolldrycken att träffa ögon och luftvägar och ingen blev skadad.

"Trolldrycken träffade bara överdelen och sidorna av näsan, inte näsborrarna." sade Harry snabbt medan han försökte att inte skratta, den tysta skakningen av hans kropp fick Sirius att skaka på huvudet.

Dean var inte så återhållsam. "Det var obetalbart det där. Önskar att Colin varit närvarande för att ta en bild." I samma ögonblick dök en bild på Malfoy upp på skärmen efter att han blivit träffad av trolldrycken, och Harry kunde inte hålla sig längre. Han brast ut i skratt och höll sig för magen. Bilden följdes snart av klasskamrater i liknande situationer och eleverna gladde sig åt att få se deras kamraters otur och göra skämt om det.

Goyle stapplade omkring med händerna över öronen som nu var lika stora som tallrikar, medan Snape försökte återställa lugnet och få reda på vad som hade hänt. Mitt i villervallan såg Harry hur Hermione tyst gled ut genom dörren.

"Bra plan Potter, väl genomtänkt."

"Jag kan inte ta hela äran. Jag fick hjälp."

"Moody. Sluta att ge dem komplimanger", morrade McGonagall irriterat. "Vi behöver inte fler liknande situationer."

"Tystnad! Tystnad!" röt Snape. "Alla som har blivit nerstänkta kommer fram hit, så ska ni få en avsvällningsdos. När jag får reda på vem som står bakom det här…"

"Jag undrar hur han skulle regerat om Harry blivit träffad och kommit fram", funderade Seamus högt.

"Han skulle ha gett honom motgiftet som med alla andra elever", sade Dumbledore glatt och Harrys vänner fnös, det var mer troligt att han skulle vägra i deras värld.

Harry försökte låta bli att skratta när han såg Malfoy skynda fram till Snape med ett huvud som tippade framåt på grund av tyngden från näsan, som liknade en liten melon.

"Försökte att inte skratta?" frågade Bill svagt. "Jag skulle ha sprungit i motsats riktning.

"Inte självkänsla för säkerhet. Ingen alls"

"Kom igen, ni såg bilderna, nåja inte du Sirius. Men du hade också skrattat."

"Nu ja, men inte efter att jag precis gjort det. Då springer man i motsats riktning", fnös Charlie.

"Charlie, du hade inte ens gjort till att börja med." frustade Tonks medan hon lät sin näsa bli i samma storlek som Malfoys hade varit för tre år sen.

Halva klassen lufsade fram till Snapes skrivbord. Några släpade armarna i golvet som klubbor medan andra var tvungna att vagga fram för att deras ben eller fötter var för stora för att kunna kontrollera. Harry tittade efter Hermione och såg hur hon smög tillbaka in i fängelsehålan med klädnaden buktande framtill.

"Det var inte så uppenbart", utbrast Hermione medan hon korsade armarna över bröstet.

"Det var det för oss", erkände Ron. "Men det var bara för att vi letade efter det."

"Borde vi berätta att det såg ut som om hon var gravid?" muttrade Harry och Ron fnös.

"Din begravning kompis, din begravning."

När alla hade tagit en klunk motgift och de olika formerna av svullnad hade lagt sig, gick Snape direkt fram till Goyles kokkittel och fiskade upp de svarta, förvridna resterna av fyrverkeripjäsen. Det blev plötsligt alldels tyst.

"Jag kunde inte fatta att någon vågat göra det", erkände Daphne. "Bra jobbat Harry."

"Man tackar min sköna dam." Harry blinkade oskyldigt och hon brast ut i skratt medan Ginny såg på avundsjukt.

"Ledsen, men jag är upptagen", fnös hon.

"Om jag någonsin får reda på vem som kastade den här, ska jag se till att den personen blir avvisad från skolan", väste Snape.

"Han borde bli", muttrade Snape upproriskt.

"Och att din gudson kasta blåsfisk i andras grytor skulle ha lett till samma resultat." påminde Sirius lugnt och flera stycken log. "Och vem vet, Harry kan ha fått sin idé från honom. Borde inte Malfoy också utvisas?" fler började le när de hörde honom försvara Harry. Det var sällan någon vågade gå upp mot Snape och komma ut vinnande och utan skador.

"Dessutom så kollade Harry upp så att ingen skulle bli skadad. Jag tvivlar att Malfoy gjorde det, så Malfoy gjorde mer skada än Harry." påpekade Oliver och Snape blängde på honom och till de flestas förvåning och förvirring, hunden.

Harry lade ansiktsdragen i passande veck och hoppades att han såg oskyldig och förbryllad ut, för Snape tittade rakt på honom.

Snape bet ihop, Potter hade lyckats med det, inte för att han skulle erkänna det.

Ringningen som ljöd tio minuter senare kunde inte ha varit mer välkommen.

"Han förstod att det var jag", sade Harry till Ron och Hermione då de skyndade tillbaka till Missnöjda Myrtles toalett. "Det märkte jag."

"Även om han visste att det var du så skulle han ändå inte kunna anklaga honom utan bevis." påpekade Oliver.

"Men det var han", påminde Snape honom självbelåtet.

"Den här gången", sköt Bill tillbaka plötsligt. "Vad sägs som alla andra gånger du har beskyllt honom och det inte var hans fel."

"Jag vill påminnas om att du under det förra kapitlet beskyllde Harry för att stjäla. Men det var inte han var det?" Sirius röst var självbelåten.

"Det var fortfarande en medlem av hans lilla gäng och det kommer att tas hand om", utbrast den buttra mannen.

"Och vad ska det betyda?" frågade McGonagall misstänksamt.

"Åh, bara att Molly Weasley påminde mig om att vi har varit försumliga i att informera föräldrarna om deras barns missgärningar. Jag är säker på att Mr och Mrs Granger skulle älska att få veta vad deras dotter har hållit på med. Första året, angripa en professor med en eldförtrollning, andra året stjäla från en professor", han flinade brett. "Låt oss se vad vi mer kan lägga till det, ska vi?"

Dumbledore suckade. "Serverus." förmanade han tyst.

Hermione ryckte till. "Du kan inte. De kommer inte låta mig åka tillbaka."

"Oroa dig inte Hermione", tröstade Harry henne. "Vi kommer komma på något."

"Ja Mione", tillade Ron och blängde på deras professor. "Vi kommer inte låta det hända", sade att han och lade armen om henne.

"De kommer nog förstå om vi förklarar anledningarna också", inflickade Ginny.

Hermione slängde ner de nya ingredienserna i kitteln och började ivrigt röra om. "Det är färdigt om fjorton dagar", sade hon belåtet.

"Så det betyder att vi kommer att få se när ni använder polyjuiceelixiret", frågade Bill ivrigt.

"Jag tvivlar att de klarar det. De kommer att misslyckas med elixiret." fnös Snape.

"Snape kan inte bevisa att det var du", sade Ron lugnande till Harry. "Vad kan han göra?"

"Någonting väldigt otrevligt, om jag känner Snape rätt", sade Harry medan elixiret skummade och bubblade.

"Du menar otrevligare än han är egentligen?" muttrade Neville tyst och fick Dean och Seamus att flina.

"För att vara rättvis så förändrades egentligen inget", sade Harry. "Han var lika otrevlig som vanligt."

En vecka senare, när Harry, Ron och Hermione just var på väg genom ingångshallen, fick de se en liten grupp elever som trängdes runt anslagstavlan i färd med att läsa vad det stod på en bit pergament som just hade hängts upp.

"Det måste vara något väldigt intressant."

"Räkna inte med det Tonks", fnös Angelina.

Seamus Finnigan och Dean Thomas vinkade till sig dem med upphetsad min.

"Jag satsar att ni inte skulle ha sett lika upphetsade ut om ni visste vad som skulle hända", anmärkte Lee.

"Jag skulle inte ha anslutit mig till dem om jag hade vetat."

"Vi hade inte ens gått då, Ron." fnös Seamus.

"De ska startas en duellklubb här på skolan!" sade Seamus. "Första mötet är ikväll! Jag skulle då inte ha något emot lite duellträning; det kan nog visa sig nyttigt en vacker dag…"

"Vad är det för fel med en duellklubb?" frågade Remus. "Det kan vara till stor hjälp och utbildande."

"Inte på Hogwarts". berättade Fred medan George hade ett äckligt uttryck fastklistrat i sitt ansikte."

"Varför skulle det vara utbildande, mr Lupin?" fräste Umbridge. "Det är inte som om de behöver det."

"Alla behöver kunna försvara sig någon gång. Oavsett om det är Voldemort, dödsätare eller något annat. Kan vi inte försvara oss skulle vi dö ut väldigt fort." Hans svar gjorde henne bara ännu mer ilsknare och Nick skyndade sig att läsa innan hon hann säga något mer.

"Vad då, tror du att Slytherins monster kan tänka sig duellera?" sade Ron, men också han läste meddelandet med stort intresse.

"Jag tvivlar starkt att monstret kan duellera", skrattade Kingsley. Vem hade trott att tonåringars tankar och synpunkter kunde vara så underhållande.

"Kanske inte själva monstret, men jag är säker på att personen som kontrollerar monstret kan det", påminde Tonks sin partner.

"Vilket han gjorde två år senare", mumlade Harry och Sirius tryckte sig tätt intill Harry när han hörde det, rädsla tydligt i hans mörka ögon.

"Det kunde vara ganska nyttigt", sade han till Harry och Hermione då de gick ner till middagen. "Ska vi gå på mötet?"

"Ja", sade Remus, Bill, Charlie, Tonks och Kingsley omedelbart.

"Ju mer erfarenhet ni kan få, desto bättre", godkände Moody medan professorerna utbytte äcklade blickar.

"Den enda erfarenhet vi fick var hur vi ska släppa våra trollstavar", sade Oliver och gav Harry ett grin.

Harry och Hermione var helt med på noterna, så klockan åtta samma kväll skyndade de tillbaka till stora salen. De långa middagsborden hade försvunnit och en gyllene scen hade i stället ställts fram längs ena väggen, upplyst av tusentals levande ljus som svävade över huvudet på dem. Taket var återigen sammetssvart och det såg ut som nästan alla i skolan var samlade under det, allesammans hade med sig sina trollstavar eller trollspön och såg förväntansfulla ut.

"Du beskriver alltid allting så vackert, Harry", sade Luna med ett hum.

"Tack Luna, men det är bara hur jag ser sakerna", viskade Harry tillbaka.

"Jag undrar vem som ska undervisa oss?" sade Hermione medan de trängde sig fram genom myllret av pladdrande elever.

"Vem lär ut det?" frågade Narcissa misstänksamt. "Det finns inte så många Hogwartslärare som är kvalificerade."

"Flitwick är det", funderade Remus. "Men om han inte hade skapat en tidigare så ser jag honom inte göra det nu."

Hon skakade på huvudet. "Han skulle vara mycket mer organiserad. Begränsat de till de övre åren. Eller haft två separata möten."

"Vem annars?" ifrågasatte Tonks.

"Snape." muttrade Moody motvilligt.

"Jag var där", erkände trolldrycksläraren. Han gav rektorn en blick. "Emot min vilja kan jag tillägga."

"Någon talade om för mig att Flitwick var duellmästare när han var ung, kanske det är han."

"Bara det inte är…", började Harry men han avslutade meningen med ett stönande. In på scenen trädde Gyllenroy,

"Åh kom igen!" stönade Remus och motstod att slå till sig själv i pannan med handen.

"Hur många personer skadade?" frågade Mr Weasley i bävan.

"Ja, det var mindre skador egentligen", började Hermione.

"Madam Pomfrey behandlade över hälften av de som dök upp", tillade Sinistra. "Det är ett mirakel att ingen blev allvarligt skadad.

praktfull i sin mörkt plommonfärgade klädnad och åtföljd av ingen mindre än Snape, som vanligt klädd i svart.

Tonks skrattade hjärtligt. "Det här kan faktiskt vara roligt." sade hon ivrigt.

"Snälla säg att du kicked his ass!" ropade Charlie och ignorerade sin mammas blick.

"Jag skulle aldrig ägnat mig åt något så enkelt", hånade Snape.

"Vad är det med att börja slänga in engelska mitt i meningarna." frågade Ginny plötsligt.

"Öh… det är lättare att få fram vad man tycker." föreslog Alicia tveksamt.

Lockman viftade men ena armen för att få tyst och ropade:

"Vill ni vara så snälla och samla er runt scenen! Kan alla se mig? Kan ni höra mig allesammans?

"Ja, tyvärr kunde vi det." suckade Lee sorgset.

"Det var en sådan katastrof att vi kunde se och höra honom", fortsatte Nick innan han fortsatte läsa.

"Utmärkt! Jo, det är så att professor Dumbledore har gett mig tillåtelse att starta den här lilla duellklubben för att träna upp er alla,

"Jag hade inget giltigt skäll till att vägra", sade Dumbledore i försvar på blickarna han fick. "Med en annan professor hade det varit en utmärk idé."

"Varför inte ljuga och säga att någon annan redan krävt det och sedan tvingat den personen. Eller bara säga sanningen, du är för dum för att kunna lära elever att duellera", frågade Oliver kallt.

ifall ni någon gång skulle behöva försvara er själva –

"Till och med den där idioten inser att vi behöver kunna försvara oss, och då är det illa", fnös Susan och DA nickade bestämt.

som jag själv har fått lov att göra vid oräkneliga tillfällen – om ni vill ha mer utförliga detaljer, kan ni läsa om det i mina samlade verk.

"Hur kommer det sig att han alltid lyckats nämna hans samlade verk?"

"För att det är allt han känner till", svarade Hufflepuffen sin vän.

Får jag presentera min assistens, professor Snape", sade Lockman och firade av ett bländande leende. "Han säger att han känner till en liten smula om trollkarlsdueller

"En smula?" Kingsley fnös och de runt hans ålder hade ett brett grin. "Duellerna mellan honom och James var legendariska."

"Verkligen?" andades Harry och såg med stora ögon på Kingsley.

"Det var knappast rättvisa dueller. Potter kunde inte gå någonstans utan sina tre vänner, Black, Lupin och Pettigrew", spottade Snape ut sig.

"Åh kom igen, det är inte som om du inte heller hade egen back up. Jag vill minnas att ni oftast var flera, och inklusive hade Sirius Black". fnös Narcissa.

"Ah, Regulus. Han var bara alltför glad över att få hjälpa mig göra narr av sin bror", sade trolldrycksläraren innan rektorn höjde sina händer.

"Det räcker"; sade han strängt." Mr Vollen, fortsätt är du snäll."

"Nej vänta. Okej. Låt mig se ifall jag fattat rätt. Du gillade att göra en del upptåg när du gick i skolan och var med i legendariska dueller som är emot skolreglerna?" frågade Dean imponerat.

"Ja, det kan man säga. Jag är säker på att ni kommer få en bättre förklaring i slutet av tredje boken, men nu måste vi läsa klart kapitlet." svarade Remus med ett leende.

Och han har varit sportslig nog att erbjuda sin hjälp vid en kort demonstration innan vi börjar. Och oroa er inte nu, unga vänner, ni kommer fortfarande att ha er trolldryckslärare i behåll när jag är färdig med honom, det lovar jag er!"

"Verkligen, vem skulle heja på dig?" frågade Tonks allvarligt.

"Åh, han har ingen chans. Snape och James dueller var alltid på högsta nivå. Lockman skulle vara död inom två sekunder om det var en riktig duell." fnös madam Bones.

"Skulle det inte vara härligt om de gjorde slut på varandra?" viskade Ron i Harrys öra.

"NU min käre bror, det är en mycket bra idé", godkände Fred. Ron strålade av berömmet. "Bli av med dem båda."

"Som om han skulle kunna röra mig"; muttrade Snape och blängde på de skrattande tonåringarna.

Snapes överläpp krusade sig i ett hånleende. Harry undrade hur Lockman fortfarande kunde le. Om Snape hade tittat på honom på det där viset, hade han sprungit det fortaste han någonsin kunde åt motsatt håll.

"Du säger det, och har medvetet orsakat kaos i hans klassrum."

Harry ryckte på axlarna. "Jag hade en bra anledning. Tro mig, i mitt huvud så sprang jag."

"Och skrek", retades Neville. Harry räckte ut tungan åt den andra pojken.

Lockman och Snape vände sig med ansiktena mot varandra och bugade; åtminstone gjorde Lockman det medan han samtidigt utförde en massa viftningar med händerna. Snape däremot gjorde bara ett irriterat kast med huvudet. Sedan höjde de trollstavarna som svärd framför sig.

"Perfekt tillfälle att attackera."

"Moody det räcker. Först lär du ut dem dumheter och nu hur de ska vara oärliga", utbrast McGonagall.

"Det höll mig vid liv." brummade han men tystnade från hennes isande blick, inte ens han var dum nog att gå emot henne.

"Som ni kan se håller vi våra trollstavar i den korrekta stridspositionen", sade Lockman till den tysta åskådarhopen. "När vi har räknat till tre uttalar vi den första besvärjelsen mot varandra. Självfallet har ingen av oss för avsikt att uttala någon dödlig förbannelse."

"Du kunde inte ha gjort det va misstag?" viskade McGonagall till sin kollega, hennes andra kollegor nickade ivrigt medan Dumbledore undertryckte sina skrockningar.

"Det tog att min återhållsamhet för att inte göra det", mumlade Snape tillbaka, läppar ryckandes vid hennes irriterade fnysning.

"Det skulle jag inte vara så säker på", mumlar Harry när han såg hur Snape blottade tänderna.

"Ett… två… tre…" Båda två svingade trollstavarna uppåt och över axeln.

"Jag har aldrig förstått vitsen med det, jag gör det sannerligen inte ifall jag duellerar."

"Och när har du duellerat, Potter?"

"Ett antal gånger, jag har dock inte fått tid att göra det i år. Nick, läs." Nick började genast läsa så att Harry inte skulle få ytterligare en straffkommendering.

"Expelliarmus!" ropade Snape. Det kom en bländande mörkröd blixt och Lockman fick en stöt som lyfte honom i vädret. Han flög baklänges från scenen, for in i väggen och gled ner på golvet, där han blev liggande med spretande ben.

"JA!" jublade alla i salen.

"Tack Snape." Remus log brett.

"Aw, du kunde ha gjort mer skada än så. Du tog det alldeles för lugnt." Mrs Weasley var tvungen att bita sig i läppen för att inte hålla med honom.

"Jag skulle ha velat se det." suckade Charlie.

Malfoy och några av de andra Slytherineleverna jublade. Hermione dansade nervöst på tåspetsarna.

"Harry, jag tror att de flesta i salen jublade."

"Titta inte på mig, för en gångs skull struntade jag i omgivningen." fnös Harry.

"Tror ni att han klarade sig?" gnydde hon med händerna för ansiktet.

Burbage suckade. "Jag kan verkligen inte klandra dig. Om jag inte hade fått höra allt det här hade jag varit lika oroligt

"Och nu?" frågade Narcissa med ett flin.

"Jag hoppas att han verkligen är skadad", svarade hon brutalt.

"Vem bryr sig om det?" frågade Ron och Harry i kör.

"Sannare ord har aldrig sagts", mumlade Justin.

Lockman reste sig upp på vacklande ben. Hans hatt hade trillat av och det vågiga håret stod på ända.

"Ånej." flämtade Fred. "Var är hans hårgelé och kam?"

"Ta en spegel, det är bråttom. Det är en nödsituation!" skrek George.

"Ducka och rulla!" skrek Lee och genast kastade sig Harry, Ron och Hermione ner på golvet och rullade bakom en soffa.

"Um, vad gör ni på golvet?" frågade Parvati med skratt i rösten.

"Reflexer. Ledsen", svarade de tillsammans som om de hade övat in det.

"Ni är verkligen otroliga." skrattade Luna.

"Ja, där ser ni ju hur det ska gå till!" sade han och stapplade tillbaka upp på podiet. "Det där var en så kallas avväpningsbesvärjelse och som ni ser har jag tappat min trollstav. Å tack, miss Brown.

"Varför Lavlav, varför gav du honom hans stav?" gnällde Seamus.

"Åh, det var ingen stav. Det var en vanlig pinne… han fick tillbaka sin riktiga trollstav strax före incidenten", fnissade Lavender.

"Bra jobbat girl." utbrast Lee och kysste henne på kinden i glädje, Lavender började rodna medan hon försiktigt höll handen mot vart han kysst henne.

Ja, det var en utmärkt idé att visa eleverna hur en sådan går till, professor Snape, men om ni ursäktar att jag säger det, framfick det väldigt tydligt vad ni tänkte göra.

"För alla utom den idioten", hånade Bill.

"Den här killen är otrolig", väste Tonks. "Kan han bli mer vidrig?"

"Ja, det kan han", sade Remus. "Mycket mer."

Om jag hade velat hindra er, hade det varit den enklaste sak i världen, men jag tyckte att det kunde vara lärolikt för dem att få se…"

"Det är dock sant." suckade Remus. "Även om jag är säker på att det inte var hans avsikt.

Kingsley skrattade. "Du låter som om det är smärtsamt att ge honom en komplimang."

"Det är det", muttrade varulven.

Snape såg mordiskt ut.

"För en gångs skull borde du ha agerat på dina instinkter. Jäveln skulle ha förtjänat det", muttrade Oliver.

Lockman tycktes äntligen ha lagt märke till det, för han sade hastigt;

"Nah, han visste bara inte vad han skulle göra. Han hade reda gått igenom alla sina inövade repliker", hånade Hermione.

"Nu är det färdigdemonstrerat för i dag! I stället kommer jag ner till er och delar upp er allesammans i par. Professor Snape, om nu skulle vilja vara så vänlig och hjälpa mig…"

Flera stycken stönade, det var en hemsk idé.

De båda lärarna gick ner bland eleverna och började para ihop motspelare. Lockman ställde upp Neville mot Justin Finch-Fletchley, men Snape hann först fram till Harry och Ron.

"Det här kommer inte sluta bra." suckade Tonks.

"Nu är det visst dags att splittra drömlaget", hånlog han.

"Jag borde verkligen tacka dig för det." skrockade Harry.

"Tack Harry. Trevligt att veta att du har ett sådant förtroende för mig." nästan fräste Ron.

"Åh, du vet att jag pratar om din trollstav Ron", sade Harry en aning förvirrat. "Det var brutet, kommer du ihåg."

"Åh, just ja. Ledsen", mumlade Ron fåraktigt.

"Weasley du får ställa upp dig mot Finnigan. Potter…"

Harry rörde sig automatiskt fram mot Hermione.

"Fat chans. Det kommer inte hända", fnös Dean.

"Jag tror inte det är någon god idé", sade Snape och log kyligt. "Draco Malfoy, kom hit. Låt oss se hur du klarar av den berömde Potter. Och Hermione Granger, du kan vara partner till Millicent Bulstrode."

"Underbar idé, Snape. Sätt de två eleverna som har den största rivaliteten sen du och James gick på skolan till att duellera. Vad gav dig den fantastiska idén?" hånade Sinistra och Snape blängde på henne.

Malfoy kom framsvassande med ett tillgjort leende. Bakom honom kom en Slytherinflicka som påminde Harry om en illustration han hade sett i Helger med häxor. Hon var stor och muskulös och hennes kraftiga käke sköt stridslystet fram.

"Inte en av de vackrare Slytherins." skrockade Charlie.

Du kan vara tacksam att hon är sjuk. Hon skulle vara rasande om hon hörde det." fnös Tracy. "Även om det är sant."

"Och hon är mer än dubbelt så stor som Hermione", påpekade Ron.

"Ja, men Hermione är tre gånger så smart." sade Tonks med ett leende åt flickan.

Hermione gav henne ett svagt leende som hon inte besvarade.
"Ställ upp er mittemot er partner!" ropade Lockman, som nu var tillbaka upp på scenen. "Och buga er för varandra!"
Harry och Malfoy böjde nätt och jämnt på huvudet, utan att ta blicken från varandra.

"Bra", muttrade Moody. "Vik aldrig ett tum och ta aldrig ögonen från din motståndare."

"Trollstavar och trollspön i färdigställning!" skrek Lockman. "När jag har räknat till tre, uttalar ni era besvärjelser för att avväpna motståndaren – bara för att avväpna! Vi vill inte ha några olyckor här i kväll. Ett… två… tre…"

"Trodde han verkligen att de skulle lyssna på det?" fräste McGonagall. "Åh, jag borde lära den mannen en läxa."

Harry svingade trollstaven över axeln, men Malfoy hade tjuvstartat på "två".

"Hur är det inte förvånande", hånade Charlie.

"Det kallar för verkligheten Weasley. När du står inför motståndaren kommer de inte vänta på att du ska räkna ner några siffror", sköt Snape tillbaka.

"Men det kallar heder när man fått instruktioner, hade det varit en duell i en turnering hade han kunnat blivit diskad." påpekade madam Bones.

Hans besvärjelse träffade Harry så hårt att det kändes som om någon hade drämt till honom i huvudet med en stekpanna.

"Och säg mig Harry, hur vet du hur det känns att bli träffad av en stekpanna."

"Um… uttryck eller hur jag tror det känns", svarade Harry grimaserande medan han försiktigt kände på huvudet och ryckte till då han träffade en extra öm punkt.

"Boken nämnde att Petunia försökte slå honom i huvudet med en stekpanna", påminde Tonks och Harry gav henne en sviken blick.

"Harry, behöver du is?" frågade Remus plötsligt.

"Va? Ånej, jag klarar mig, det kommer att försvinna snart", svarade Harry ärligt.

Han vacklade till, men allting tycktes fortfarande fungera,

"Jag vet inte vad det var för förtrollning, men antingen var det inte effektiv eller så är Harry starkare än så."

så utan att spilla mer tid pekade Harry rakt på Malfoy med sin trollstav och ropade: "Rictusempra!"
En stråle av silverskimrande ljust träffade Malfoy rakt i magen och han vek sig dubbelt med ett väsande.

"Deras duell var startskottet för att alla andra började använda valfria förtrollningar och förhäxningar", skrattade Parvati.

"Så det är er vi ska skylla på för alla skador?"

"Um, nej?" frågade Harry osäkert. "Skyll på Lockman."

"Jag sade att ni bara skulle avväpna varandra!" skrek Lockman förskräckt över huvudena på den duellerande skaran då Malfoy sjönk ner på knä. Harry hade riktat en kittlingsbesvärjelse mot honom, och han skrattade så våldsamt att han knappt kunde röra sig.

"Du vet, nästa gång jag stöter på Voldie ska jag verkligen kolla om jag kan få in en träff med den förtrollningen innan jag sticker. Tänk er utpressningsmaterialet."

"Vad sägs som att inte möta honom alls?" föreslog Remus svagt.

"Jag kan försöka, men jag kommer använda den ifall jag får chansen."

"Straffkommendering mr Potter!" väste Umbridge.

Harry tvekade, med en vag känsla av att det skulle vara osportsligt att förhäxa Malfoy medan han låg nere på golvet,

"Misstag", morrade Moody. "Lämna aldrig en öppning."

"Monsterögat, du kan påminna honom om det när han börjar sin auror utbildning, men för tillfället. Shut it!" skrek Tonks och överraskade den äldre mannen.

"Tack", sade Remus lättat.

Men det var ett misstag. Kippande efter andan pekade Malfoy med sin trollstav mot Harrys knän och stötte halvkvävt fram: "Tarantallegra!"

Harry stönade när hans ben omedelbart började rycka i alla olika håll. "Läs, snälla!" utbrast han medan han kämpade för att hålla dem stilla.

I nästa sekund började Harrys ben rycka omkring i något slags sprittande dans utan att han kunde få styr på dem.

"Urgh, varför hoppade du inte åt sidan. Använd dina sökarreflexer." nästan grät Charlie.

"Han var för upptagen med att se på Malfoy när han nästan pissade på sig av skratt", retades George.

"Han var inte så illa påverkad om han kunde förhäxa Harry", påpekade Bill.

"Sluta! Sluta!" skrek Lockman desperat, men nu övertog Snape befälet.

"Idiot." suckade madam Bones.

"Finite Incantatem!" ropade han. Harrys fötter slutade dansa, Malfoy slutade skratta och de kunde äntligen titta upp igen.

"Aw, det var så underhållande att se dina ben trotsa dina tankar." skrattade Oliver och Harry räckte ut tungan.

"Varför förhäxar du inte dig själv då ifall det är så roligt då", sköt han tillbaka.

"Ge dig Ollie, du vet att han alltid kommer ha en kommentar att kasta tillbaka." fnös Alicia.

En dimma av grönaktig rök svävade över scenen. Både Neville och Justin låg på golvet flämtande efter andan.

Neville ryckte på axlarna fåraktigt. "Jag ramlade när jag bugade och råkade träffa Justin med en trollformel som slog omkull honom." flera stycken brast ut i skratt när de hörde det, inklusive Justin själv.

Ron stöttade Seamus, som var askgrå i ansiktet, medan han ursäktade sig för det som hans avbrutna trollstav hade ställt till med,

Ron gav Harry en fåraktig blick när han stirrade på honom med höjda ögonbryn.

Bill morrade. "Det är tur at Seamus inte blev allvarligt skadad. Vad i hela världen gav dig idén att du kunde duellera med en bruten stav", frågade han sin yngsta bror som rodnade.

Men Hermione och Millicent Bulstrode var fortfarande i rörelse, Millicent höll Hermione i ett hårt nacksvingsgrepp och Hermione jämrade sig av smärta.

"Hur är det rättvist?" skrek Narcissa i chock.

"Kanske skulle det vara en bra idé att ha några muggar stridsteknikklasser", föreslog Remus med skratt när Hermione sköt ut under underläppen.

Båda deras trollspön låg bortglömda på golvet. Harry sprang fram och drog undan Millicent. Det var svårt, eftersom hon var mycket större och tyngre än han.

"Jag börjar undra vad du kommer brottas med i tredje boken nu. Första boken din morbror och ett troll, nu Millicent", funderade Luna.

"Jag kan faktiskt inte minnas att jag brottades med någon… eller jo typ…" funderade Harry högt, om man räknade hans slagsmål med Sirius så hade han brottats med någon.

"Å kära nån då", sade Lockman som kom framilande genom elevhopen för att titta på skadorna efter duellerna. "Upp med dig, Macmillian! Ta det försiktigt där, Millicent… Tryck hårt på såret, Boot, så slutar det blöda om en sekund…"

"Ja, han hade åtminstone tillräckligt med förstånd den här gången till att inte försöka fixa det själv", muttrade McGonagall surt.

"Jag tror det är bäst jag lär er hur man ska avvärja fientliga besvärjelser", sade Lockman, där han stod mitt i salen och såg förvirrad ut. Han kastade en blick på Snape, vars svarta ögon glittrade, och tittade hastigt bort. "Kan vi få ett par frivilliga – Longbottom och Finch-Fletchley, vill ni ställa upp?"

"Jag hade vägrat. Inte en chans att jag gör något sådant framför skolan. Jag skulle inte klara pressen", fnös Justin.

"Ett dåligt val, professor Lockman", sade Snape och kom framsmygande som en stor ondskefull fladdermus. "Longbottom sprider kaos med de enklaste besvärjelser. Vi kommer att få skicka resterna av Finch-Fletchley upp till sjukhusvingeln i en tändsticksask."

"Severus Snape", utbrast Narcissa. "Hur ska de få förtroende om du pratar om dina elever sådär"

"Pojken erkände nyss att han snubblade och träffade en annan elev med en okänd förtrollning."

"Det betyder inte att du är tillåten att offentligt förödmjuka honom." morrade hon tillbaka, hennes uttryck fick honom att krympa tillbaka i sin stol något. "Ifall du lämnade honom ifred skulle han kanske hitta sitt förtroende och inte göra några misstag."

Nevilles runda, ljusröda ansikte blev ännu ljusrödare. "Vad sägs om Malfoy och Potter?" sade Snape med ett snett leende.

"Igen. Jag börjar tro att du vill ha trubbel", stönade Sinistra.

"Strålande idé!" utbrast Lockman och vinkade fram Harry och Malfoy till mitten av golvet medan de andra eleverna backade undan för att ge plats åt dem.

"Ingen ville stå för nära ifall de två skulle duellera. Vi har sett hur de är med ord, ifall förtrollningar och förhäxningar är inblandade backar vi helst några meter", fnös Alicia och skakade på huvudet.

"Jo, förstår du, Harry", sade Lockman, "när Draco riktar sin trollstav mot dig, ska du göra så här." Han höjde sin egen trollstav och försökte utföra något slags invecklade snirklande rörelser, men tappade den.

Salen brast ut i skratt.

"Jag tvivlar att han gjort vad han sagt om han tappar sin stav så enkelt. Han borde vara död flera gånger om", hånade Astoria.

Snape hånlog då Lockman hastigt plockade upp den från golvet och sade:

"Hoppsan, min stav är visst lite ur balans."

En del av tonårspojkarna kunde inte låta bli att brista ut i skratt. "Händer det ofta honom?" skrattade en Gryffindor i sjätte året.

"Måste göra det svårt att få till det med flickorna", fnittrade hans kompis.

"Ärligt, pojkar." stönade Angelina som hört det, hon var lycklig över att hennes pojkvän inte var så.

Snape gick närmare Malfoy, böjde sig ner och viskade något i örat på honom. Malfoy började hånle han också. Harry tittade nervöst på Lockman och sade: "Professor Lockman, kan ni visa mig den där avvärjningsmanövern igen?"

"Harry, varför i alla världen skulle du fråga honom det?" frågade Remus chockerat. "Varför frågade du honom av alla människor?"

"Vem annars skulle jag fråga?" protesterade Harry. "Malfoy hade Snape att få råd ifrån och de såg båda ut som om de hade något planerat."

"Du kunde inte ha frågat någon av dina vänner?" frågade Tonks istället.

"Kunde inte nå dem tillräckligt fort, Lockman var mitt enda alternativ, bortsett från att klara mig helt själv."

"Personligen tror jag att du skulle ha klarat dig bättre själv". muttrade Remus.

"Du kanske är rädd?" mumlade Malfoy lågt, så att Lockman inte kunde höra honom.

"Jag tvivlar att han skulle vara rädd för dig Malfoy efter vad han gjorde året innan", fnös Ginny.

"Han hade bara tur", muttrade Malfoy irriterat.

"Det skulle du allt önska, va?", sade Harry ur mungipan. Lockman klappade muntert Harry på axeln,

"Gör bara som jag gjorde nyss, Harry!"

"Vad då, ska jag tappa min trollstav?"

"Ah, det är den sarkastiska humor som vi har kommit att älska från Harry." Katie flinade.

"Jag försökte inte att vara rolig", mumlade han medan salen igen brast ut i skratt.

"Tre… två… ett… gå!" skrek han.

"Han borde ha frågat om de var redo", protesterade Tonks.

"Man får ingen förvarning i verkligheten."

"Men det här är skolan. Där du lär dig." morrade hon tillbaka till sin mentor.

Malfoy höjde snabbt sin trollstav och vrålade; Serpensortia!"

"Du sade åt honom att trolla fram en orm", frågade Kingsley.

Snape log hånfullt. "Jag ansåg att det var lämpligt eftersom vi är medlemmar av Slytherins hus", han stirrade på dem kallt innan han tyst tillade. "Jag visste inte att Potter skulle tala till den."

Änden av staven exploderade i ett gnistregn. Harry såg skräckslaget hur en lång svart orm sköt ut ur den och landade tungt på golvet framför honom, där den reste sig upp beredd att hugga.

"Är vi säkra på att ormen inte är giftig."

"Den var giftig. Jag kände igen den, vi hade varit på ett zoo under sommaren", informerade Padma plötsligt.

"Severus Snape. Du sade till din elev att trolla fram en giftorm i ett rum fullt med andra elever. Hur kan du vara så dumstridig." skrek McGonagall.

"Nu min kära, jag är säker på att det var ett misstag", sade Dumbledore lugnade.

"Oja, de trollar av misstag fram en giftorm." fräste McGonagall

Det hördes skrik från de kringstående eleverna, som hastigt backade undan och lämnade golvet fritt. "Rör dig inte Potter", sade Snape obesvärat och det syntes att han njöt av synen av Harry, som stod där alldeles stel mitt emot den ilskna ormen. "Jag ska få den att försvinna…"

"Ni tror inte att han försöker bli av med sin livsskuld?" frågade Charlie sin bror.

"Skulle inte förvåna mig, men han har fortfarande inte betalat tillbaka den. Harry måste kräva den", fnissade Bill.

"Låt mig!" ropade Lockman. Han svängde med sin trollstav mot ormen och det hördes en hög knall. Istället för att försvinna flög ormen tre meter upp i luften och föll tillbaka ner på golvet med en kraftig dask.

"Ja, naturligtvis så misslyckades han med att få den att försvinna. När lyckas han någonsin med vad han planerat." frågade Mr Weasley i avsmak.

Uppretad slingrade den sig med ett ilsket väsande rakt emot Justin Finch-Fletchley och höjde sig åter upp med blottade gifttänder, beredd att hugga,

Justin svalde nervöst, han undrade fortfarande exakt vad Harry hade sagt till ormen.

Harry kunde inte förklara vad som fick honom att göra det. Han var inte ens medveten om att han tänkte göra det. Det enda han visste var att hans ben rörde sig framåt som på hjul och att han idiotiskt nog skrek åt ormen:

"Och hur ska det hjälpa att skrika åt en orm?" frågade Rose Zeller förvirrat

"Du får se." suckade Harry.

"Låt bli honom!"

"Du talade inte engelska, gjorde du?" suckade Remus. Justin såg ursäktande på Harry, han hade bara försökt hjälpa honom och han hade fått panik och trott att Harry försökt få ormen attackera honom.

"Jag trodde att jag gjorde det." protesterade Harry. "Jag visste inte ens vad parselspråk var på den tiden."

"Å detta kommer inte sluta bra."

Och helt oförklarligt – som genom ett under – sjönk ormen tillbaka ner på golvet, lugn och foglig som en tjock, svart trädgårdsslang, med ögonen fästa på Harry. Harry kände hur hans rädsla försvann. Han visste att ormen inte skulle anfalla någon nu, även om han inte kunde förklara hur han visste det.

Trots att Sirius visste hur resten av skolan skulle reagera så blev han stolt över vad Harry gjort, han hade troligtvis räddat en annan persons liv med sin gåva.

Han tittade upp på Justin med ett brett leende oh väntade sig att Justin skulle se lättad eller förbryllad eller till och med tacksam ut.

"Jag borde ha reagerat så", suckade Justin.

I vilket fall hade han inte förväntat sig att han skulle se arg och rädd ut. "Vad sjutton håller du på med?" ropade han, och innan Harry hann säga ett ord hade Justin vänt sig om och rusat ut ur salen.

"Jag är ledsen Harry."

"Det gör inget. Jag antar att det låter lite läskigt när jag pratar parselspråk. Jag kan inte klandra dig." suckade Harry.

"Du kan inte heller klandra honom", sade Narcissa. "Han var nästan attackerad av en orm och hör sedan Harry väsa. Det är inte en normal företeelse."

"Betyder inte att jag behöver förlåta honom för att skylla på min gudson", tänkte Sirius irriterat.

Snape klev fram och viftade med sin trollstav, varefter ormen försvann i ett litet svart rökmoln. Även Snape tittade nu på Harry med nya ögon, han hade en slug och beräknande blick, och Harry tyckte inte alls om den.

"Jag hade precis insett att han var en ormtunga." muttrade trolldrycksläraren.

"Jag slår vad om att det var ganska chockerande at få höra honom tala så lugnt till ormen istället för att huka sig av rädsla", sade Remus fundersamt.

"Det kan man säga", instämde Oliver.

"Det var ganska läskigt", sade Neville och gav sin vän en ursäktande blick.

"De två tyckte inte det. De var fascinerade och ville veta hur han gjorde det." fnös Katie och pekade på sin pojkvän och hans tvilling.

"Att kunna prata Parselspråk är en mörk förmåga!" skrek Umbridge.

"Jag skulle inte gå dit, Dolores. Vill du verkligen anklaga Pojken som överlevde för att vara en ny mörkrets herre." väste McGonagall och stirrade på henne med sin läskigaste blick, Umbridge sjönk sakta tillbaka i sin stol. "Det är vad jag trodde." fräste McGonagall innan hon gav Harry ett leende.

Han var också vagt medveten om ett hotfullt mummel som hördes runt om i salen. Sedan kände han att någon drog honom baktill i klädnaden. "Kom nu", sade Rons röst i örat på honom. "Rör på benen – kom nu…"

"Bra, få ut honom därifrån." Remus suckade lättat. "Han behöver inte höra vad som sägs om honom."

"De borde veta bättre än att säga någonting alls", Tonks rynkade pannan.

Ron lotsade ut honom ur salen medan Hermione småsprang bredvid. Då de passerade genom dörrarna drog folk sig undan från dem på båda sidor, som om de var rädda smittas av någonting farligt.

"Vilket resulterade i att vi inte kunde komma fram till honom", muttrade de tre jagarna irriterat.

"Ni blev inte rädda av hans förmåga?"

"Han var fortfarande Harry, jag tror att det kommer nämnas vilka som inte brydde sig alls direkt efter vi fått veta", svarade Lee

Harry fattade inte ett dugg av vad som försiggick, och varken Ron eller Hermione förklarade någonting förrän de hade släpat honom hela vägen upp till Gryffindors timma sällskapsrum. Då knuffade Ron ner Harry i en fåtölj och sade: "Du är en ormviskade. Varför har du inte talat om det för oss?"

"Jag är en vad för något?" sade Harry.

"Och där har ni anledningen till att han inte berättat det", fnös Parvati.

"En ormviskade!" sade Ron. "Du kan tala med ormar

"Jag vet", sade Harry. "Jag menar, det är bara andra gången det händer. En gång bussade jag av misstag en boaorm på min kusin Dudley när vi var på zoo – det är en lång historia –

"Jag är glad att vi äntligen fick höra den", sade Ron och log.

Men den ormen talade om för mig att den aldrig hade varit i Brasilien, och så råkade jag släppa den fri utan att veta hur det gick till. Det var innan jag visste att jag var en trollkarl…"

"Du svamlar", sade Tonks förvånat. Hon såg ner på sin avlägsna kusin med en frågande blick.

"De gjorde mig riktigt nervös med hur de agerade", Harry ryckte på axlarna." Jag var inte riktigt säker på om jag ville veta vad det var och pratade istället."

"En boaorm talade om för dig att den aldrig hade varit i Brasilien?" upprepade Ron med svag röst.

"Än sen då?" sade Harry. "Jag slår vad om att många andra här kan tala med ormar."

"Naturligtvis inte. Jag är det enda missfostret här", mumlade Harry tyst och Sirius drog i hans tröjarm med tänderna så att han började le något.

"Det ordet är längre inte en del av ditt ordförråd. Jag vill aldrig mer höra dig säga det." förmanade Sirius. "Du har en gåva, ta vara på den."

"Så du är inte arg över att jag är en ormviskare eller att jag nästan hamnade i Slytherin?"

"Nej Harry. Jag skulle aldrig kunna bli arg för något sådant. Jag vet att jag sagt att jag inte gillar Slytherins hus speciellt mycket, men det är inget fel på huset. Din farmor tillhörde faktiskt Slytherin."

"Verkligen?"

"Oja, hon var en av de mest kunniga kvinnorna jag mött. En av de kunnigaste personerna faktiskt."

"Nej, det kan de verkligen inte", sade Ron. "Det är en mycket ovanlig förmåga. Harry, det här är illa."

"Men den kan användas till gott. Harry stoppade ormen."

"Tak Sirius", mumlade Harry.

"Vad är det som är illa?" sade Harry som började känna sig riktigt arg. "Vad är det med er allesammans? Tänk om jag inte hade ropat åt den där ormen att den skulle låta bli att angripa Justin…"

"Så hade vi kunnat få meddela två föräldrar att deras son hade dött. Vi kan vara tacksamma att Mr Potter kan förstå och prata med ormar." avslutade professor Babbling med en sträng blick.

"Jaså, det var det du sa till den?"

"Vad menar du? Du var där… du hörde ju själv."

"Jag hörde att du talade parselspråk", sade Ron. "Ormspråk. Du kunde ha sagt vad som helst. Inte konstigt att Justin greps av panik. Du lät som om du eggade upp ormen eller något sådant. Det var kusligt att höra, ska du veta."

"Menar du att du trodde…" började Lavender ilsket.

"Naturligtvis inte", protesterade Ron. "Jag berättade bara för honom hur det lät."

Harry såg på honom med gapande mun,"Talade jag ett annat språk? Men… det visste jag inte… hur kan jag tala ett annat språk utan att veta att jag kan det?"

"Så det låter likt i dina öron."

"Bara om jag koncentrerar mig så kan jag höra skillnad", svarade Harry ärligt.

Ron skakade på huvudet. Både han och Hermione såg ut som om någon hade dött. Harry kunde inte förstå vad som var så förfärligt.

"Skulle ni vilja tala om för mig vad det är för fel på att försöka hindra en stor, ruskig orm från att bita huvudet av Justin?" sade han. "Spelar det någon roll hur jag gjorde det, så länge som Justin inte behöver ansluta sig till De huvudlösa jägarna?"

"Jag tvivlar på att ormen skulle kunna hugga av hela hans huvud." påpekade Charlie. "Som mest skulle den ha tagit ett par bett ur halsen."

"Han kunde ha slutat som Nästan Huvudlöse Nick", skämtade Tonks medan de flesta stirrade i avsmak på paret.

Harry bleknade. "Snälla, lägg aldrig de två tillsammans", stönade han.

"Ja, det spelar roll", sade Hermione, som äntligen tog till orda i en dämpad ton. "Det spelar roll, eftersom förmågan att tala med ormar var just det som Salazar Slytherin var berömd för. Det är därför symbolen för Slytherins elevhem är en orm."

"Hur kommer det sig då att de andra husen har just de djur som de har?" frågade Luna plötsligt. "Kunde de också prata med de djuren."

"Du vet, jag har ingen aning Luna. De kanske bara gillade djuren. Å andra sidan så står de djuren för vad deras hus står för."

Harry bara gapade.

"Just det", sade Ron. "Och nu kommer hela skolan att tro att du är hans sonsons sonson eller något sådant…"

"För att vara rättvis så trodde många det redan av någon anledning." påpekade Anthony.

"Men det är jag ju inte", sade Harry med en känsla av panik som han inte kunde förklara.

"Det blir nog svårt för dig att bevisa", sade Hermione. "Han levde ju för ungefär tusen år sedan. Du skulle mycket väl kunna vara hans ättling, vad vet vi?"

"Det är faktiskt lätt att bevisa. Det är bara att be svartalferna om hjälp." påpekade Tonks, hon kanske inte tillhörde huset Black, men hennes mamma hade lärt henne allting hon själv fått lära sig.

Senare på kvällen så träffades quidditchlaget, Lee och alla andraårselever i pojkarnas sovsal och umgicks medan de försäkrade Harry att de trodde på honom och när de tillslut gick och lade sig hade Harry ingen aning om att processen skulle upprepas och bli en tradition

"Och där har ni anledningen till varför vi träffas varannan lördag." flinade jagarna.

"Jag tror nästan att vi dock får ställa in den här lördagen. Vi har inte tid…"

"Strunt samma, vi kan ha två veckor på raken då någon annan gång."

Men trots det såg låg Harry vaken i timmar den natten. Genom en glipa i förhänget runt himmelssängen såg han hur snön började driva förbi tornfönstret medan han låg och funderade.
Kunde han vara en ättling till Slytherin? När allt kom omkring visste han ingenting om sin fars familj. Hans morbror och moster hade alltid förbjudit alla frågor om hans trollkarlssläktingar.

"Slytherin var ingen dålig människa. Folk har bara blandat ihop honom med hans kusin", suckade Hermione.

"Men trots det är det mer troligt att Potterfamiljen är relaterad till Gryffindor än till Slytherin", sade Remus.

Med låg röst försökte han säga något på ormspråk igen, men orden ville inte komma ut. Det verkade som om att han behövde stå ansikte mot ansikte med en orm för att klara av det.

"Harry, kan du göra det nu?"

"Jag vet inte Ginny… jag har inte försökt." svarade Harry fundersamt. "Jag kan kolla senare ikväll om jag kan, jag vill helst undvika att göra det här."

Men jag tillhör ju Gryffindors elevhem, tänkte Harry. Sorteringshatten skulle inte ha placerat mig här om jag hade Slytherinblod i ådrorna…

"Men", sade en otrevlig liten röst i hans huvud, "sorteringshatten ville ju placera dig i Slytherins elevhem från början, kommer du inte ihåg det?"

"Det är ens förmågor som spelar roll, inte blodet. Dessutom så hade du passat in i alla hus, så oroa dig inte över det", tröstade Mrs Weasley honom och Harry log.

Harry vände sig på mage i sängen. Han skulle tala med Justin på morgondagens lektion i örtlära och förklara att han bara hade ropat ormen tillbaka och inte hetsat den på honom. och det borde vilken idiot som helst ha insett, tänkte han ilsket och dunkade i kudden med knytnävarna.

Justin rodnade, han borde ha insett det men istället hade han lyssnat på rykten.

Men morgonen därpå hade nattens snöfall utvecklats sig till en så häftig snöstorm att terminens sista lektion i örtlära ställdes in.

Ett jubel fyllde salen vid de nyheterna och professorerna såg på med höjda ögonbryn.

Professor Sprout ville sätta på Mandragororna sockor och halsdukar, en vansklig uppgift som hon inte ville anförtro åt någon annan nu, när det var så viktigt att Mandragoraplantorna växte så fort som möjligt, så att de kunde användas till att återuppliva Mrs Norris och Colin Creevey.

"Det blev fler i slutändan", suckade Sprout.

Harry satt och surade över den inställda lektionen framför brasan i Gryffindors sällskapsrum, medan Hermione och Ron använde fritimmen till att spela ett parti trollkarlsschack.

"För guds skull, Harry", sade Hermione otåligt, då en av Rons löpare slog ner hennes springare från hästen och släpade bort honom från brädet. "Gå och leta reda på Justin då, om det är så viktigt för dig."

Hermione suckade. "Jag kommer alltid att ångra det. Jag borde inte ha låtit dig gå ensam. Vem vet vad som kunde ha förhindrats."

"Det är fortfarande sannolikt att jag skulle få skulden", sade Harry. "De skulle hittat på något sätt att fästa det vid mig.

Så Harry klev upp och lämnade rummet genom porträtthålet medan han undrade var Justin kunde hålla till. Slottet var mörkare än det brukade vara på dagtid, därför att den virvlande snön hade lagt sig som ett tjockt täcke över fönsterrutorna. Huttrande av köld passerade Harry en rad klassrum där undervisningen pågick. Han uppsnappade små glimtar av vad som försiggick på de olika lektionerna.

"Nyfiken som alltid." skrattade Cho ljust.

Professor McGonagall skrek åt någon som, efter ljudet att döma, hade förvandlat sin bänkkamrat till en grävling.

"Det är bäst för er att det inte var ni två", varnade Mrs Weasley och såg på sina tvillingsöner.

"Oroa dig inte. Vi förvandlade inte någon annan elev", försäkrade båda två med stora leende, McGonagall fnös, de lyckades tala sanning men de ljög ändå samtidigt.

Harry motstod frestelsen att kika in i klassrummet och gick vidare förbi dörren medan han tänkte att Justin kanske använde fritimmen till att ta igen något försummat arbete. Han beslöt sig att titta efter i biblioteket först.

Flera stycken såg förvirrat på när ett gäng Hufflepuffs stönade.

En grupp Hufflepuffelever, som skulle ha varit med på lektionen i örtlära, satt längst bak i biblioteket, men de såg inte ut att arbeta.

"Du kommer att tjuvlyssna på dem", insåg Narcissa. "Och det är väldigt sannolikt att du kommer höra något som du inte vill veta."

"Det är ödet för en tjuvlyssnare", hånade Snape.

Mellan de långa raderna av bokhyllor kunde Harry se hur de stack huvudena tätt ihop och verkade helt uppslukad av sitt samtal. Han kunde inte se om Justin var bland dem. Just som han var på väg fram mot dem råkade han höra någonting de sade, vilket fick honom att hejda sig tvärt för att lyssna, gömd bakom hyllorna i osynlighetsavdelningen.

"Okej, det där är ironiskt. Du är grym på att smyga runt med din osynlighetsmantel och du smyger dig på dem och gömmer dig i osynlighetsavdelningen", skrattade Oliver.

"Så för säkerhets skull sa jag åt Justin att gömma sig uppe i vår sovsal", sade en tjock och kraftig pojke. "Vad jag menar är att om Potter har utsett honom till sitt nästa offer, är det bäst att han ligger lågt ett tag. Justin har förstås bara väntat på något sådant här skulle hända, ända sen han av misstag råkade tala om för Potter att han härstammar från en mugglarfamilj.

"För Morganas skull. Halva Harry härstammar från mugglare", stönade Parvati och slöt ögonen.

Justin berättade faktiskt för honom att han egentligen skulle ha gått på Eton. Det är ju inte sådant man borde prata högt om när Slytherins arvtagare är på fri fot, va?"

"Jag var inte ens medveten att Slytherins arvtagare gjort en attack då." fräste Ron.

"Så du tror att det är Potter, Ernie?" frågade en flicka med blonda råttsvansar ängsligt.

"Det är du Hannah", sade Susan i chock.

"Om du lyssnar så kommer du märka att hon har väldigt svår att tro det", sade Harry och försökte lugna ner sin vän. Susan nickade men såg ändå besviket på sin bästa vän.

"Hannah, han är ju en ormviskare", sade den tjocke pojken högtidligt. "Alla vet att det är kännetecknet på en svartkonstnär. Har du någonsin hört talas om en hederlig trollkarl som kunnat tala med ormar?

"Harry Potter!" fräste de tre jagarna och stirrade på Ernie.

"För hundra år sedan fanns det gott om ormviskare och väldigt få vara svartkonstnärer. Jag är rädd att Voldemort har gett den färdigheten ett dåligt ryckte, som mycket han rör vid", sade Dumbledore allvarligt.

Slytherin själv kallades ju för Ormtungan." Det uppstod ett oroligt mummel vid hans sista ord, och Ernie fortsatte: "Kommer ni ihåg vad det stod skrivet på väggen? Fiender till arvtagaren, ta er i akt. Potter hade haft nåt slags uppgörelse med Filch alldeles innan, och samma kväll blev Filchs katt överfallen.

"Jag hade ingen uppgörelse med honom", protesterade Harry. "Han försökte få mig i trubbel."

"Um Harry, många anser fortfarande att det är en motivation." Fred flinade ursäktande.

Den där förstaårseleven Creevey irriterade Potter vid quidditchmatchen för att han fotograferade honom. när Potter låg på marken i leran, ni minns. Strax efteråt blev Creevey överfallen."

"Jag visste att det skulle bli slutsatsen", muttrade Remus.

"Jag är verkligen upprörd över att dessa Hufflepuffs har den här diskussionen", sade Tonks och såg upprörd ut. "Jag skulle ha förväntat mig det från Slytherins."

"Men han verkar alltid så snäll och trevlig", sade Hannah osäkert. "Och det var ju han som fick Ni-vet-vem att försvinna. Så då kan han väl inte vara enbart ond, va?"

"Det är för att han är trevlig, Hannah", sade Lavender och stirrade flickan rakt i ögonen.

Ernie sänkte hemlighetsfullt rösten och då de andra Hufflepuffeleverna stack huvudena ännu tätare tillsammans, smög Harry sig närmare så att han kunde uppfatta vad Ernie sade.

"Dålig idé, dålig idé", stönade Seamus och Dean nickade.

"Ingen vet hur det kom sig att han överlevde det dr angreppet från Ni-vet-vem. Vad jag vill säga är att han bara var en baby när det hände. Han borde ha sprängts i tusen bitar. Bara en verklig svartkonstnär kunde ha överlevt en så stark förbannelse." han sänkte rösten tills den var knappt mer än en viskning och sade:

"Hur kan en ettårig gammal bebis vara en mörk trollkarl?" frågade Sirius, hans röst var full av ilska. "Folk föds inte onda eller goda."

"Lugna ner dig Sirius Addison." utbrast Narcissa.

"Men de kallar Harry för nästa mörkrets herre." forsatte han i samma röst.

"Han är tolv och rädd", påminde Narcissa. "Han hade just bevittnat Harry med vad som vanligen kallas för en mörk egenskap. Och det hade sett ut som om Harry attackerat hans vän."

"Tja, om du vill vara logisk om det." fräste han, han kunde bara föreställa sig hur mycket dessa ord hade sårat barnet.

"Det måste ha varit just därför som Ni-vet-vem ville döda honom. han ville väl inte ha en rival, en ny Mörkrets herre som kunde konkurrera med honom. Jag undrar vilka andra krafter och förmågor som Potter döljer."

"När du tänker på det." Harrys röst var dämpad av Sirius päls. "Låter det vettigt. Även jag har undrat varför Voldemort kom efter mig." I sin nuvarande position missade han hur flera av de vuxna blängde på Dumbledore.

Nu hade Harry fått nog. Han harklade sig högljutt oh klev fram från sitt gömställe bakom bokhyllorna. Om han inte hade känt sig så arg skulle han ha glatt sig åt anblicken som mötte honom: varenda en av Hufflepuffeleverna såg ut som om de hade blivit förstenade vid åsynen av honom, och Ernies ansikte höll på att tappa all färg.

Remus suckade. "Varför måste du vara så envis. Det kommer bara göra saker värre."

Ron fnös "Du vet inte hur mycket värre."

"Det såg ganska illa ut", erkände Fred.

"Inte för att vi tvivlade", var George snabb med att tillägga. "Men om Harry inte var vår lillebror."

"Då kunde vi at trott det värsta också."

"Tala om för mig att ni inte är de nästa offren", vädjade Bill. "Ernie, Justin."

"Om någon av dem bli attackerade skulle det var något skumt.", funderade Moody. "Nästan som om arvtagaren försökte sätta dit dig istället för att bara attackera mugglarfödda."

"Jag blir attackerad", suckade Justin tillslut och Bill drämde till sitt huvud med en bok.

"Hej", sade Harry. "Jag letar efter Justin Finch-Fletchley."

Det syntes tydligt att Hufflepuffeleverna nu hade fått sina värsta farhågor bekräftade. De såg allesammans ängsligt på Ernie.

"Trevligt Harry, trevligt." Susan flinade, hennes vänner förtjänade det efter att ha tvivlat så.

"Susan, vad du med i gruppen?"

"Nej faster Amelia, jag var i uppehållsrummet", suckade hon och madam Bones gav henne ett leende.

"Vad vill du honom?" frågade Ernie med darrande röst.

"Jag tänkte ta och tala om för honom vad som verkligen hände med den där ormen på duellklubben", sade Harry.

Ernie bet sig i sina bleka läppar, drog ett djupt andetag och sade:
"Vi var där allesammans. Vi såg vad som hände."

"Då märkte ni kanske också att ormen drog sig tillbaka när jag hade talat till den?" sade Harry.

"De är för långt borta för att lyssna på logik, Harry." sade Luna med ett sorgset leende.

"Det enda jag såg", fortsatte Ernie envetet, fastän han darrade på rösten, "var att du talade ormspråk och bussade ormen på Justin."

"Det gjorde jag visst inte!" sade Harry med en röst som skälvde av ilska. "Den rörde honom inte ens!"

"Det kommer inte fungera Harry. Du kommer bara bli upprörd", suckade Angelina medan hon strök hans hår.

"Den var väldigt nära att göra det, den missade precis", sade Ernie. "Och om du skulle börja få några konstiga idéer", tillade han hastigt.

"Harry, få konstigt idéer. Nej, aldrig." skrattade Ginny.

"kan jag tala om för dig att min släkt kan spåras nio generationer av häxor och trollkarlar tillbaka. Mitt blid är renare än de flesta äkta trollkarlars, så…"

"Jag struntar blankt i vad du har för slags blod!" sade Harry häftigt. "Varför skulle jag vilja angripa mugglarfödda elever?"

"Lily, hans mor, var en mugglarfödd. Som om han skulle vanära hennes minne så." spottade Sirius ut sig. "Dessutom är en av hans bästa vänner en mugglarfödd."

"Jag har hört att du hatar mugglarna som du bor hos", sade Ernie snabbt.

"Det är omöjligt att bo hos familjen Dursley utan att hata dem", sade Harry. "Jag skulle vilja se dig försöka."

"Hade jag inte vetat vad de är för människor hade jag röstat för att vi skickar dit dig." fräste Hermione och flera stycken nickade.

Harry skakade bara på huvudet. "Ingen förtjänar den sortens straff."

Han vände på klacken och stormade ut ur biblioteket, vilket förskaffade honom en ilsken och förebrående blick från madam Pomfrey, som höll på att polera den förgyllda pärmen på en tjock bok om trollformler.

"Tja, jag tycke det där gick väldigt bra. Harry förlorade i alla fall inte sitt humör."

"Varför påpekar du alltid mitt humör Lee?"

"För jag älskar ditt humör, det är underhållande… nåja, tills du är den som råkar ut för det är det underhållande." flinade pojken med dreadlocks.

Harry stövlade fram genom korridoren utan att lägga märke till vart han var på väg, så ursinnig var han. Följden blev att han gick rakt på någonting mycket stort och massivt, som puffade honom baklänges ner på golvet.

Flera stycken svalde nervöst. Vad har Harry stött på? De andades lättat ut när de hörde nästa mening.

"Å, är det du, Hagrid", sade Harry och tittade upp. Hagrids ansikte var helt dolt av en snötäckt yllekapuschong, men det kunde omöjligen vara någon annan, eftersom han fyllde större delen av korridoren i sin mollskinnsrock. Han höll en död tupp i sin väldiga, vantklädda händer.

"Varför bär han på en död tupp?" frågade Narcissa i avsmak.

"Eftersom det är viktigt", mumlade Harry och Remus och Charlie raderade mentalt ett par varelser som skulle kunna vara monstret, även om det inte hjälpte speciellt mycket.

"E allt som de ska, Harry?" frågade han och drog av sig kapuschongen så att han kunde tala. "Varför har du inte lektion nu?"

"Hade det varit Lockmans lektion hade du bara sagt hans namn och Hagrid skulle svarat med, bra för dig, till det faktum att du skolka", sade Seamus. "Det hände mig."

"Den blev inställd", sade Harry och reste sig upp. "Vad gör du här inne?"

Hagrid höll upp den livlösa tuppen. "Den andra som blivit dödad den här terminen", förklarade han. "De e antingen rävar eller en blodsugande snyltbjörn å jag måste få rektorns tillstånd å kasta en beskyddande besvärjelse runt hönsburen."

"En enkel förtrollning skulle inte ha fungerat", sade Ginny så mjukt att det var precis att Luna hörde henne. Luna suckade sorgset, Ginny hade varit så upprörd när hon insett att hon dödat oskyldiga djur.

Han kikade närmare på Harry under sina tjocka, snöfläckade ögonbryn. "E du säker på att allt e som det ska? Du ser väldigt varm å irriterad ut."

Fred suckade. "Jag vill verkligen göra ett skämt om det."

"Men det är bara inte rätt tillfälle", suckade George. "Och det var ett så bra intro."

"Jo, jag uppskattar er återhållsamhet för en gångs skull", erkände Mrs Weasley leendes.

Harry kunde inte förmå sig att upprepa vad Ernie och resten av Hufflepuffeleverna hade sagt om honom.

"Det är inget särskilt", sade han. "Det är bäst jag ger mig i väg nu, Hagrid, vi har förvandlingskonst nästa lektion och jag måste hämta mina böcker."

Han gick därifrån medan tankarna fortfarande snurrade omkring allt som Ernie hade sagt om honom.

"Justin har förstås bara väntat på något sådant här skulle hända, ända sen han av misstag råkade tala om för Potter att han härstammar från en mugglarfamilj…"

"Det är inte sant." Hermione skakade på huvudet i avsky. "Det slog honom troligen inte förrän incidenten vid duellklubben."

"Men det låter inte lika imponerande", Tonks rynkade panna. "Folk kan vara så irriterande."

"Som du alltså, Tonks", flinade Charlie och Tonks blängde på honom

Harry klampade uppför trapporna och vek in i ännu en korridor, där det var särskilt mörkt; facklorna hade släckts av ett starkt, isande kallt vinddrag som blåste genom en lös fönsterruta. Han var halvvägs genom korridoren då han snavade och föll raklång över någonting som låg på golvet.

"Oh skit", stönade Bill. Han lutade sig framåt och placerade huvudet i händerna.

"Vad?" frågade Sirius i larm. "Var det monstret? Har han attackerat dig?"

"Sirius lugna ner dig." Harry kunde inte låta bli att skratta åt paniken i hans gudfars röst. "Monstret hade varit där men det var redan borta. Och jag var inte den som attackerades."

"Det får mig inte att känna mig speciellt mycket bättre."

Harry vände sig om och kikade genom mörkret för att se vad han hade snubblat över. I nästa sekund kändes det som om hans mage höll på att upplösas. Justin Finch-Fletchley låg på golvet, styv och kall, med ett stelnat uttryck av djupaste skräck i ansiktet. Ögonen stirrade tomt upp i taket.

Remus kunde inte hjälpa suckningen. "Jag hatar din tur. Det är inte bara Justin som blev angripen, men du var tvungen att hitta honom."

"Det är klart han var tvungen", instämde de flesta i salen.

Men det var inte allt. Bredvid honom låg ännu en gestalt, och det var den underligaste syn Harry någonsin hade sett.

"Och då är då något underligt", muttrade Harry.

Det var Nästan Huvudlöse Nick, som inte längre pärlemorvit och genomskinnlig utan svart och sotig, som svävade orörlig och vågrät femton centimeter ovanför golvet. Huvudet dinglade till hälften avhugget och ansiktet bar exakt samma skräckslagna uttryck som Justins.

Narcissa flämtade. "Hur, vad hur?" spottade hon ur sig. "Han är ett spöke! Hur kan du förstena ett spöke?"

"Ja, det kastar ut alla mina misstankar genom fönstret", stönade Charlie.

"Jag skulle inte vara alltför snabb med att göra det." rådde Remus honom. "Nick kan bara vara en villfarelse, inget illa Nick, men jag tror inte att vi ska räkna med honom i det här."

"Den här berättelsen är inte bra för mina nerver", muttrade Bill och Sirius höll privat med honom.

Harry tog sig flämtande upp på benen, och hans andetag kom i snabba, korta ryck medan hjärtat slog trumvirvlar mot revbenen. Han såg sig vilt omkring i den övergivna korridoren och upptäckte en rad spindlar, som kilade bort från de förstenade kropparna så fort de någonsin kunde. Det enda ljud söm hördes var lärarnas dämpade röster från klassrummen på båda sidor om korridoren.

"Vänta, det hände utanför klassrum där det pågick lektioner och ingen märkte det?" frågade Madam Bones oroligt och alla nickade konfirmerande.

Han kunde ju springa sin väg, så att ingen någonsin fick veta att han hade varit där. Men å andra sidan kunde han inte bara låta dem ligga… han måste skaffa hjälp.

"Nobla jävel", muttrade Neville.

"Verkligen Harry." stönade Fred. "Inget illa till Justin eller Nick, men de kommer inte att bli mer skadade än de redan är."

"Du borde ha flytt", sade George.

Hermione log svagt. "Harry skulle inte vara Harry om han hade gjort det."

"Tack Harry." sade både Nick och Justin, Harry nickade kort emot dem.

Skulle någon tro honom om han sade att han inte hade haft någonting med det hela att göra?

"Nej, du skulle bli utpekad som skyldig omedelbart."

Medan han stod där alldeles panikslagen for en dörr upp med en hård smäll bredvid honom och poltergeisten Peeves kom utsusande.

"Värsta timingen någonsin." suckade Kingsley. "Det finns inte en chans att Peeves kommer ignorera det här."

"Nämen, är det inte pottiga lilla Potter!" skrockade Peeves och studsade förbi Harry i luften, i förbi farten snärtade han till hans glasögon så att de åkte på sned. "Vad kan Potter ha i kikarn då? Varför smyger du omkring…"

"Och nu är det kört." suckade Lee uppgivet.

Peeves stannade till, halvvägs genom en saltomortal. Där han hängde upp- och nervänd fick han syn på Justin och Nästan Huvudlöse Nick. Han svängde runt så att huvudet hamnade uppåt igen, fyllde lungorna med luft och skrek innan Harry hann hejda honom:"Överfall! Överfall! Ett nytt överfall! Ingen dödlig och ingen vålnad går säker! Spring för livet! Överfaaaall!"

"Ja, det var inte subtilt eller något." skrockade Moody.

"Tala om för mig att du inte finner det här roligt." snäste McGonagall ilsket.

Pang! Slam! Brak! Dörr efter dörr flög upp i hela korridoren och folk strömmade ut.

Under åtskilliga långa minuter rådde det en sådan förvirring att Justin var nära att bli trampad till mos, medan folk hela tiden trädde rakt igenom Nästan Huvudlöse Nick.

"Enda anledningen att han inte blev det var för att Mr Potter ställde sig i vägen." erkände en elev som haft lektion då.

"Tack igen Harry. Jag förtjänade det inte", suckade Justin och Harry log vänligt mot honom.

Harry stod fastklämd intill väggen medan lärarna ropade att alla skulle hålla sig lugna. Professor McGonagall kom springande följd av sina egna elever, George hade fortfarande svartvita ränder i håret.

"Fred! George! Ni sade att ni inte hade förvandlat någon."

"Nej, vi sade att vi inte förvandlat en annan elev. Fred och Lee förvandlade mig till en grävling när jag tittade bort. Det var asgrymt." skrattade George, Mrs Weasley suckade bara. Hon orkade inte ta hand om det nu. Kanske senare ikväll kunde hon skälla på dem.

Hon svingade sitt trollspö och frambringade en hög knall som återställde lugnet, varefter hon beordrade alla eleverna tillbaka till sina respektive klassrum.

"Professor McGonagall kan alltid kontrollera alla situationer och styra upp dem." skrattade Oliver.

"Snape verkar inte glad över att du fortfarande respekterar professor McGonagall men inte honom."

"Hon har gett mig anledningar till att respektera henne, Ali." svarade Oliver innan han gav henne en kyss.

Knappt hade korridoren utrymts förrän Ernie från Hufflepuff flämtande dök upp på scenen.

"Tagen på bar gärning!" vrålade Ernie likblek i ansiktet och pekade dramatiskt på Harry

Ernie bleknade drastiskt när den stora svarta hunden reste ragg och morrade ljudligt.

"Lugn Snuffles. Du kan inte klandra honom. Jag skulle nog tro på samma sätt, jag tänkte så om Snape under första året", lugnade Harry medan han strök sin gudfars päls. Motvilligt gav sig Sirius och lade sig ner igen.

"Nu räcker det, Macmillan!" sade professor McGonagall skarpt.

Peeves guppade upp och ner ovanför huvudet på dem och flinade elakt medan han betraktade scenen. Peeves älskade alltid när det var kaos.

"Han verkar ha förändrats en hel del sen jag gick här." funderar Remus.

"Det kan du tacka det lilla gänget marodörerna för, de uppmuntrade honom och när de försvann fick han halt fria tyglar", utbrast professorerna irriterat och ilsket.

Då lärarna böjde sig ner över Justin och Nästan Huvudlöse Nick för att undersöka dem, brast Peeves ut i en sång:

"Å Potter, din pottsork, vad är det för strul.

Du tar död på elever och tror det är kul…"

"George, oh bror till mig. Jag tror det är dags att vi har ett samtal med Peeves", fräste Fred.

"Han borde veta bättre än att hacka på vår familj så där", instämde George.

"Han hackade på Percy hela tiden", påminde Neville dem förvirrat.

"Vi gav honom tillåtelse en gång… efter det kunde vi inte få honom att sluta."

"Nu får det vara nog Peeves!" röt professor McGonagall och Peeves sköt hastigt baklänges bort från dem medan han räckte ut tungan åt Harry.

"McGonagall är verkligen den enda läraren som Peeves lyssnar på."

"Han lyssnade ganska bra på professor Lupin dock", påminde Alisa sin vän.

Justin bars upp till sjukhusvingeln av professor Flitwick och professor Sinistra från astronomitornet, men ingen tycktes veta vad man skulle göra med Nästan Huvudlöse Nick. Till sist trollade professor McGonagall fram en stor fläkt ur tomma intet, som hon beordrade Ernie att vifta Nästan Huvudlöse Nick uppför trapporna med.

"Professor McGonagall kommer alltid på en lösning", sade Katie ömt.

Ernie följde hennes instruktioner och fläktade i väg med Nick, som liknade en tyst svart svävare. Det lämnade Harry och professor McGonagall ensamma kvar tillsammans.

"Den här vägen, Potter", sade hon.

"Minerva…"

"Börja inte ens Addison." snäste hon. "Naturligtvist trodde jag inte att han hade något med saken att göra. Men något så allvarligt kräver rektorn."

"Professor McGonagall", sade Harry genast, "jag svär på att jag inte…"

"Den här saken vilar inte i mina händer, Potter." sade professor McGonagall kort. "Men… om du är oskyldig vilket jag tror, så har du inget att frukta."

"Du lugnade i alla fall ner honom", suckade Remus.

De marscherade i väg under tystnad, svängde runt ett hörn och stannade framför en stor och oerhört ful stenfigur på vägen.

"Citronsorbet!" sade hon.

"Det är aldrig svårt att komma in på rektorns kontor, det är bara att gissa lösenordet", fnös Lee medan hans två bästa vänner nickade.

Det var tydligen ett lösenord, för stenfiguren vaknade plötsligt till liv och hoppade åt sidan medan väggen bakom honom delades mitt itu. Trots att Harry fruktade för vad som skulle komma, även om professor McGonagalls tillit lugnade honom lite, så kunde han inte undgå att bli överraskad och nyfiken.

"Självklart mr Potter. Men jag är glad att jag kunde lugna ner dig en smula." McGonagall log emot en av hennes favoritelever.

Bakom väggen fanns en spiraltrappa som rörde sig mjukt uppåt och påminde om en rulltrappa. När Harry och Professor McGonagall satte foten på de nedersta trappstegen hörde han hur väggen med ett dån slöt sig bakom dem.

"Läskigt." muttrade en förstaårselev.

De steg uppåt i cirklar, högre och högre, tills Harry, som nu var lätt yr i huvudet, till sist såg en blank ekdörr framför dem. Den hade en portklapp av mässing utformad som en grip.

Han förstod vart han hade blivit förd. Det måste vara här Dumbledore bodde.

"Första gången på Dumbledores kontor och det är för något sådant här. Det borde vara för att göra ett upptåg eller skolka från klasser."

"Försöker bara att passera de berömda marodörerna", retades Harry. "Jag tvivlar att de kan säga de sändes till rektorns kontor för något sådant."

"Ha ha, verkligen roligt."

---

AN: Jag ändrade så att Goyle fick sväll-lösningen på öronen istället för ögonen, det är inget skrivfel utan bara en ändring så att det ska passa in med kommentarerna och vad jag lade till. Och hur Malfoys näsa kunde växa, tja… drycken träffade näsan men undvek näsborrarna, låter det vettigt? Jag ändrade för det verkar alldeles för farligt i den klassen annars ifall dryckerna skulle explodera i deras ansikten.