Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

14. Polyjuice-elixiret

Amanda: Glad att du gillade min "julklapp" till er. Jag önskar dig lycka till med din remis (även om jag inte var medveten om vad det var, tack Merlin för Google), jag hoppas att det inte är något allt för allvarligt, som jag sagt tidigare så får du gärna släppa ut dina tankar och berätta vad du känner, via PM eller review spelar ingen roll, jag hoppas bara att du snart kommer att må bättre och få vad du strävar efter (Gud, jag låter som min farmor eller min kusin som är terapis, det var inte så jag planerat att låta) Krya på dig och hoppas att du får ett bättre år 2014.

Guest: Hej, det gör absolut inget att du inte kommenterat tidigare, som vanligt är jag bara glad att ni väljer att lämna en kommentar för att visa att ni uppskattar vad jag gör. Så tack för att ta dig tid nu. Hm, jag gillar din idé, jag kommer kanske att använda den ifall jag kan få in den någonstans, och självklart lägga till en del saker. Tack så mycket för din lyckoönskning.

Thalia: Jag är glad att jag kunde ge dig en julklapp som du gillade och att jag fortfarande lever upp till förväntningar, en ohemlig hemlighet, din (och de andras) kommentar(er) är en underbar kulklapp för mig. Gott nytt år Thalia.

Annie & familj: Jag vet, jag hann, var så lyckad men nu måste jag erkänna, jag var så fokuserad på att bli klar med kapitlet och få ut det i tid (satt hela kvällen då jag hade mer än hälften kvar i måndags) att jag helt glömde bort Harrys förbannelse och jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag gick tillbaka och ändrade det så fort jag fick tid, vilket också ledde till att förra kapitlet blev det längsta jag någonsin skrivit med en halv sida :D, ledsen för att göra dig förvirrad det var inte min mening. God jul och Gott nytt år till dig och din familj, massor med kramar tillbaka!

Boknord: Hej :), jag är glad att du gillade att jag mindes att Dorea i själva verket var en Slytherin, jag var inte helt säker på ifall hon egentligen är Harrys farmor, jag läste någonstans att det var väldigt möjligt att hon knappt var släkt med James eller Harry, men för mig verkar det mest logiskt att det är hon när jag kollade upp datum och mera, och nu är jag ändå ganska säker på att hon är hans farmor. Jag är glad att du gillade kapitlet.

Zerow21: Jag längtar också till det kapitlet och det är det kapitlet nu. Jag trodde ärligt inte att jag var så långt framme redan, trodde jag var på kapitel 10 eller något sådant, tiden flyger bara iväg, och tydligen också kapitlen. Jag tror inte att jag har något favorit kapitel, men det ligger i toppen bland mina favoritkapitel i den här boken. Jag vet ärligt talat inte hur Malfoy inte kunde märka att hans bästa vänner i själva verket var hans rivaler, stackars krake när han får veta :D. jag är glad att du gillar hur jag gjorde om kapitlet och att mina kommentarer passade in, jag reagerade på vad Harry gjorde första gången när jag läste boken och lade märke/tänkte på att någon kunde dött av den, därav kom min lösning att det fanns ett skydd i klassrummet. Man tackar igen för ditt beröm och gott nytt år :)

Linneagb: Bättre sent än aldrig :) Tack så hemskt mycket. Ja, de skulle aldrig ha slutat läsa, även om Harry hade vägrat så hade Fudge och Umbrigde tvingat alla att fortsätta att läsa. Ja, Sarah blev väldigt vis men jag är glad att du tycker det passar hennes karaktär. Jag ska definitivt tänka på att hålla isär Nick och Nick, jag vill inte att ni ska bli förvirrade av vem jag menar. Okej, jag var inte medveten om att många brukar göra det, men jag ska definitivt berätta att Nick och Sarah tillhör dig i det här kapitlet, du ska få äran för dem, inte jag.
Jag är glad att min sak med svällösningen funkar bra och sidorna du skickade ur den hemliga dagboken hjälper verkligen. Hm, din idé gällande Percy är intressant… jag hade redan i början av första boken listat ut hur han skulle försonas med sin familj, men jag gillar din idé mycket bättre och jag vet vart jag ska slänga in det, tyvärr får du nog då vänta tills kapitel 16 eller 17, men jag älskar verkligen din idé och den passar min version av Percy.
Okej, jag älskar alla dina tre idéer, Snape kommer definitivt kommentera om Hermiones "olycka"… dock vet jag inte riktigt vad för slags kommentarer de kan fälla om Lockmans kort hon har under kudden… jag får fundera på det. Var har du varit hela mitt liv? Det är så roligt att kunna ha någon att prata med som också A: älskar att skriva B: älskar Harry Potter, jag har varit så ensam förut, ingen av mina vänner förstår mina skämt gällande HP eller när jag pratar om det.
Men du, ha ett bra fortsatt lov du med och jag ska försöka uppdatera snart.
-Lea

---

Jag ger er stolt mitt längsta kapitel någonsin (för 3 gången på raken) på hela 60 sidor. Jag hoppas ni orkar läsa och jag ber om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, krånglade

Få se... Linneagb skickade två karaktärer till mig som jag presenterade i förra kapitlet, men jag glömmde ge henne krediten för det, här har ni dem.

Nick Vollen, 18 år & går 7 året, Hufflepuff.

Sarah Vollen, 11, nästan 12 år & går 1 året, Hufflepuff

---

"Skulle det vara okej ifall jag läser nu?" frågade Narcissa med ett leende och Nick Vollen nickade innan han lämnade över boken, fortfarande en aning varsam av henne trots att hon inte gjort något för att egentligen få dem att frukta henne.

"Då så. Polyjuice-elixiret", läste hon med klar stämma efter att ha slagit upp rätt sida.

"Ursäkta oss. Kan vi bara få avbryta?" alla vände sig snabbt emot skärmen som nu visade en person i en lång svart mantel med en luva uppdragen så att allt de kunde se var en del av hakan. "Tack, som ni säkert inser så kommer mystiken att höjas nu när ni bara har sju kapitel kvar, era frågor kommer att besvaras men innan de ville vi visa er en till video."

"Vad för slags video?" frågade Harry, hoppandes att han igen skulle få sina föräldrar.

"En video som vi är säkra på att ni alla kommer uppskatta på ett eller annat sätt…" svarar mannen mystiskt. "Men den här gången är det faktiskt om elever som sitter i salen just nu." alla såg automatiskt på Gyllene trion.

"Varför kollar ni på oss? Räcker det inte med böckerna?" stönade Hermione, irriterad på all uppmärksamhet, hon förstod inte hur Harry klarade av det.

"Ni är på rätt spår. Videon utspelar sig faktiskt under den tidsperiod ni läser om just nu, en grupp elever bestämde sig för att göra ett upptåg och sedan med hjälp av en liten uppfinning spela upp det och visa det för hela skolan på julavslutningen, men något gick fel och de kunde aldrig visa det för er. Efter att ha letat runt så hittade vi bandet och kommer nu visa det för er. Ha så kul."

"Och vi är körda. Vi skulle ju visa det just då för att inte hamna i problem", stönade Lee tyst till sina vänner.

"Det är värre nu. Paddan kommer ge oss straffkommendering, jag lovar." viskade Harry tillbaka medan resten av skolan pratade ivrigt med varandra tills en bild började framträda och alla tystnade snabbt när ljuset i salen släcktes, inte alls olikt som i en biosalong.

En tom korridor visades och bilden var en aning hoppig, ett bevis på att vem som en höll i vad som spelade in vad som hände gick.

"Vem hade trott att de skulle satsa så stort första gången vi samarbetar så här."

Misstänksamma blickar kastades emot Lee som log och vinkade.

"Lee, du vet att de aldrig skulle satsa lågt. De vill gå in med ett bang. Frågan är mer vad vi kommer att avsluta med tillsammans."

"Du vet… vi hann aldrig göra ett ofog som vi kunde visa upp. Vi missade att gå ut med ett bang det året."

"Ni kanske, personligen tycker jag att jag själv lyckades gå ut med ett riktigt bang det året", fnös Harry medan han tänkte på hur han igen lyckats besegra Voldemort men också en tusen år gammal basilisk.

"Så sant Forge, så sant. Nu var är våra små vänner… Å, Forge, vi kanske borde visa oss för kameran." Bilden svängde snabbt runt och visade tre flinande ansikten.

"Åh, det här kommer att vara bra", skrattade Charlie och gnuggade ihop händerna.

"Men goddagens mina damer och herrar, förbered er för att se en helt otroligt…"

"Den bästa för i år. Den helvilda showen... Starstruck."

"Och nej, vi ska tyvärr inte sända upp en eldsalamander till stjärnorna, men vi funderar på det till nästa avsnitt om vi kan lyckas med det här."

"Ni tänkte vad!" skrek McGonagall. "Hur kan ni vara så vårdslösa."

"Lugn, vi sände inte upp en eldsalamander till stjärnorna", fnös Fred.

"Nä, vi sände upp en ekorre istället", avslutade George med ett flin och Charlie slog ihop deras två huvuden.

"De gav honom ett mycket fint farväl, musik och bjöd in hela tornet." informerade Oliver med ett skratt.

"Killar, vad gör ni?" Hermione kom in i bilden skakandes på huvudet, Harry och Ron alldels bakom henne och båda två skakade av skratt efter att ha hört vad deras vänner sagt."

Alla vände sig gapande emot den Gyllene Trion som de också vinkade, även om Harry för skojs ställde sig upp och bugade djupt till bussvisslingar från tvillingarna.

"Ni är här. Tillåt mig att presentera oss för er som bott under en sten de senaste åren. Jag är Lee Jordan, bredvid mig kan ni se de berömda tvillingarna Gred och Forge och våra nya partners Hermione Granger, Ronald Weasley och Harry Potter."

"Jag trodde ni sade att du inte skulle anmäla dig till att hjälpa dem Potter", viskade McGonagall svagt.

"Tja, jag sade mer direkt att jag inte skulle hjälpa dem nu genom att ansluta mig… sanningen är att jag redan hade anslutit mig då… jag gör inte mycket men det är kul att göra ett ofog då och då. Var inte oroliga, det mesta de hittar på har de gjort själva", skrattade Harry.

"Tänk positivt, slottet har inte rivits än", viskade Sprout till sin vän.

"Men nu har vi fyra olika grupper med olika otroligt duktiga upptågsmakare. Remus, Tonks och Charlie, Tvillingarna och Lee och Gyllene trion", påminde McGonagall sin vän än en gång.

"Kan ni sluta säga det där hela tiden. Jag ä trött på att ni är så negativa. Jag vill inte höra ett ord till om att slottet kommer rivas förrän någon faktiskt bestämmer sig för att göra något", väste Flitwick irriterat.

"Lee, vi har en tid att passa om vi inte ska bli upptäckta mitt i akten." utbrister Hermione en aning irriterat.

"O, jag trodde vi var här för ett upptåg inte något sådant. You have a dirty mind, Hermione."

Flera stycken fnös eller brast ut i skratt när de hörde det medan Hermione rodnade ursinnigt.

"Och du är på väg att på stryk ifall du inte växer upp och inser vad jag menade, Weasley", fräste Hermione medan hon höjde sitt spö.

"Och tillbaka till anledningen", fortsatte George snabbt. "Ni ska få se oss dra ett upptåg på en viss grupp personer och se vad deras reaktioner är till vår present."

"Flera stycken borde vara rädda nu för att behöva återuppleva det här." tänkte Percy med ett litet leende.

"Så Fred, George, Lee. Har ni med er produkter från ert egna lager?" frågade Harry medan de närmar sig en dörr.

"Självklart Harry. Vad tar du oss för?"

"Idioter tydligen." fnös Lee.

"Och ni är inte? Här har jag trott det hela tiden." hånade Snape och flera stycken blängde på honom medan lika många brast ut i skratt.

"Vi borde skynda på ifall vi inte ska bli upptäckta. Det här kan bli svårt att förklara", avbröt Hermione stressigt medan hon fanatiskt stirrade på sin klocka och drog handen genom sitt tjocka hår.

"Vad Miss Granger, kan bli svårt att förklara", snäste McGonagall och spände blicken i sin student.

"Å hon använder den blicken. Jag har sett flera stycken knäckas under den."

"Du hjälper inte Sirius." muttrade Hermione. "Du får se." pep hon sen när hennes professors blick hårdnade.

"Oroa dig inte Mione. Vi har studerat dem i en månad.

"Ni gjorde vad!" skrek alla professorer chockat. "Ni spionerade på andra elever. Har ni ingen skam. Har ni hört talas om privatliv." De sex vännerna delade en blick, om de reagera så när de trodde att de spionerade på klasskamrater, hur skulle de reagera när de insåg att det var dom de spionerat på.

"Tydligt inkompetenta på sitt jobb om de inte kan se att någon spionerar på deras elever." muttrar Umbridge medan hon antecknade det, omedveten om att nästan varje person i salen blänger på henne.

"Och hon är död. Tror hon allvarligt hon kan komma undan med att förolämpa alla andra lärare framför alla. Eleverna kommer rycka henne i stycken snart", suckade Percy och de som hörde höll med om det.

De kommer inte att dyka upp förrän om tjugo minuter, vilket är fem minuter innan mötet börjar och kom ihåg att Lee mutade Peeves.

Lee visslade oskyldigt medan Peeves kacklade uppifrån taket.

"Vilka kommer inte dyka upp förrän om tjugo minuter?" frågade Flitwick misstänksamt.

Allt kommer att fungera." Ron himlade med sina ögon och vände sig emot George som nu var i full färd med att låsa upp dörren medan Lee drog fram en stor säck bakom en gobeläng och en varsin kvast i Harrys och Freds händer medan han själv behöll en. Precis i det ögonblicket hörs ett lågt klick och dörren svängde upp med en kuslig knarring.

"Oja, och snart kommer det där förbannade monstret dyka upp säkert." muttrade Colin.

"Nej, Colin, vi mötte inte monstret", suckade Ron.

"Jösses, man skulle tro att de kunde få dörren att vara tyst med sin magi", fnös Fred.

"Det kanske är en varning emot vad vi håller på att göra nu!" väste Hermione tillbaka och blängde på honom.

"Mione, du gick med på det här och hjälpte oss planera. Fega inte ur nu, du har varit med om värre saker att bryta dig in i ett rum."

"Det är sant. Sätta en lärare på eld tillexempel", skrattade Oliver.

"Men det är lärarrummet Harry." kved hon.

Alla lärare börjar blänga på gruppen nu, de hade en aning om vart de här var på väg… men det kunde inte vara dem, påminde de sig sen, det här måste vara någon annat.

"Tänk på de stackars elever som är livrädda just nu. Det här kan muntra upp alla i slottet och få dem att tänka på något annat än kammaren när de får höras talas om det", påpekade Harry.

"En mycket bra idé. Jag är helt för vad ni än hittar på", informerade Katie dem och hennes jagarvänner nickar instämmande.

"Och de kommer att älska när de får se det med sina egna ögon på festen nästa vecka", fortsatte Ron med ett stort leende.

"Tack och lov att de från framtiden fick tag på det här, jag har en känsla av att det kommer bli roligt."

"Tiden tickar. Vi måste in oh göra i ordning allt nu om vi ska hinna med allt", avbröt Lee och med ett belåtet leende rusade han igenom dörren, kvasten under ena armen och säcken släppandes bakom honom.

Professorerna svalde nervöst. "Vad var det i säcken?" undrade de alla.

Tvillingarna, Hermione, Ron och Harry delade en blick innan de snabbt smet in efter honom och låste noggrant dörren.

"Så, dörren är nu låst, Harry öppna fönstret." beordrade Fred medan han placerade de tre kvastarna emot väggen bredvid fönstret. "Håll allt prydligt så att vi snabbt kommer härifrån när vi hör Peeves. Ron, du är med George, Hermione med mig och Lee du är med Harry idag."

"Bra, ni har planerat en flyktväg… men ni kan inte lita på den där poltergeisten." morrade Moody.

"Han är okej. Vi berättade om vår plan och han var överlycklig." skrattade Lee.

"Okej, då sätter vi igång." skrattade Lee och öppnade upp säcken. Fyrverkerier ramlade genast ut och de satte genast igång med att sätta fast dom på olika ställen runt om i rummet.

"Det var ni!" ropade Sprout ilsket och blängde på dem.

"Å, ni listade aldrig ut att det var vi. Vi trodde att det bara var för att ni inte hade bevis." skrattade George.

"Straffkommendering Weasley, för alla av er! Och femtio poäng från Gryffindor. Var." väste Snape och deras ansikte föll, de hade just förlorat 300 poäng och de såg med fasa hur alla deras rubiner flög upp ur timglaset.

"Hörrni… vi hade inte ens trehundra poäng…" viskade Lavender och alla såg i chock hur siffran -85 dök upp inuti timglaset.

"Jag visste inte ens att det var möjligt att få minuspoäng." viskde Padaa i chock.

"Aldrig… det har aldrig hänt förut." viskade Hermione förskräckt.

"Vi kommer att hamna i Hogwarts historia som värsta generationen." stönade Ginny. Professorerna var i lika stor chock som deras elever och stirrade tysta på timglaset.

"Jag tror att det sätter mitt elevhem i ledningen", informerade Snape med ett konstigt leende.

"Professor McGonagall, jag protesterar. Ni sade tydligt att inga poäng eller straffkommenderingar skulle delas ut för händelser i det förflutna så vida det inte var ett brott eller något som kräver trolldomsministeriet."

"Johnson har rätt. Vi listade aldrig ut vilka de skyldiga var och vi kan inte straffa dem nu. Alla orättvisa poäng som togs från Gryffindor idag ska lämnas tillbaka och straffkommenderingarna är inställda", informerade McGonagall och Gryffindoreleverna hurrade högt när deras poäng kom tillbaka.

"Kolla. Vi har mer poäng än förut." utbrast Seamus i glädje.

"Men varför…" frågade Harry. "…Självklart, Umbridge. Hon tog bort poäng för att jag sade att Voldemort är tillbaka och det räknas tydligen som orättvist så vi fick tio mer poäng."

"Lee, kom hit och hjälp mig." ropade Harry medan han började fylla klädskåpet med fyrverkerier. Lee som precis hängt upp något i taket skyndade sig genast över till Harry. Tvillingarna låg på rygg medan de satte fast dem på under sidan av stolarna och borden. Ron stod vid säcken och kastade fyrverkerierna till alla som behövde dem medan Hermione kastade en förtrollning över varenda raket så att ingen av professorerna skulle märka dem för tidigt.

"Okej, säcken är tom nu." ropade Ron tillslut efter tio minuters arbete. "Um… vi har glömt bort en liten detalj hörrni", sade han sedan förfärat.

"Ni glömde något." flämtade Bill och tvillingarna räckte ut tungan åt honom.

"Vad har vi glömt?" frågade Lee sakta.

"Hur ska vi kunna tända dem ifall vi inte är i rummet?"

"Åh… kan vi inte koppla ihop alla genom ett snöre och sen tända eld på snöret så att alla exploderar på det sättet? Jag såg det på Tv när jag var liten." frågade Harry plötsligt.

Professorerna svor ljudligt och blängde på Harry medan deras elever stirrade på dem i chock med öppen mun.

"Har. Du är ett geni, en sann broder av oss." utbrast både tvillingarna och kysste honom på kinden innan de snabbt och effektivt kopplade ihop allting innan Hermione än en gång kastar förtrollning så att ingen utom de kunde se deras mästerverk.

"Han är inget geni för det. Bråkmakare mer som." muttrade Trelawney.

"Nu är allt perfekt." skrattade George men tystnade när de tydligt kunde höra Peeves åka förbi utanför medan han sjöng för full hals. "Och det är vår signal för att lämna." utbrast han innan han hällde ut en påse med stora kakor på en skål som stod på ett av borden. Harry och tvillingarna hoppade upp på sina kvastar och deras partner poserade sig bakom dem innan de sparkade av från golvet och flög ut genom fönstret. Harry som var sist ur genom fönstret stannade precis utanför så att Lee kunde stänga det för att förhindra att någon av lärarna skulle inse att de varit där.

"Du, George. Vad var det för kakor du lämnade?" ropade Hermione medan hon blundade och höll sig hårt i Fred.

"Å inget speciellt, de fick bara förmågan att andas is. Om det funkar vill säga", skrattade den rödhåriga tonåringen och hans vänner anslöt sig snabbt.

"Det var ni också." skrek Flitwick.

"Det är över. Vi måste inse att vi ännu en gång inte är säkra i vårt personalrum", stönade Sprout.

"De har i alla fall inte hittat våra sovrum som vissa andra", muttrade McGonagall mörkt medan hon tänkte tillbaka samtidigt som bilden sakta bleknade bort.

"Vad händer. Varför får vi inte se när fyrverkerierna går av?" stönade Tonks innan en mening dök upp "Vi spolar bara över lite av mötet, så att ni slipper höra det." genast efter att alla läst meningen så kom bilden tillbaka och lärarna satt nu runt bordet som hade kakorna och diskuterade.

"Nej, det är verkligen konstigt. De har inte gjort på två veckor."

"Varför känns det som om de pratar om mina söner?" mumlade Mrs Weasley.

"De kanske också är påverkade av den här händelsen Pomona. De kanske har bestämt sig att det inte är tidpunkt för skämt nu."

"Jag hade rätt." suckade hon sedan och Mr Weasley skrattade innan han kysste toppen på hennes huvud.

"Du vet lika väl som jag Filius att det är en lögn. Inget stoppar likar som dem. Jag lät dig övertala mig att jag var paranoid för 18 år sedan och jag gör inte om det misstaget igen. Nej, sanna mina ord. De har något planerat."

"Ni pratar fortfarande om händelsen från 1974?" frågade Kingsley förvånat.

"Det är svårt att glömma, och prata inte om det", nästan väste McGonagall, det var förbjudet samtalsämne egentligen och ingen av professorerna ville minnas det.

"Jag är rädd att Pomona har rätt den här gången Filius, i vanliga fall skulle de dra upptåg hela tiden. De måste ha något riktigt stort för att sluta så här", instämde Minerva McGonagall oroligt.

"Aw, kolla vilket rykte vi har." suckade tvillingarna lyckligt och deras vänner skrattade åt deras ansikten.

"Om ni vill kan jag se till att ingenting händer…" började Serverus Snape silkeslent.

"Väx upp Snape, vi kommer inte låta dig förgifta dem." utbrast Sinistra.

Madam Bones antecknade det fort, det var inte okej att erbjuda sig att förgifta elever och hon litade inte alls på Snape.

"Ni tror inte att de skapar sitt egna monster som kan förfölja Mr Potter? För att uppmuntra ryktena om att han är Slytherins arvinge?" frågade Burbage oroligt.

"Nahe, vi skulle inte uppmuntra ryktena bara driva med dem." erkände Fred.

"I så fall kommer det bli något riktigt hett men vått." avbröt Trelawney som satt i hörnet, i samma sekund hördes en smäll och en raket exploderar nedanför fönstret.

"Hon hade rätt. Hon kanske kan se lite av framtiden trots allt." funderade Harry högt, trots allt hade hon gjort en sann profetia.

Alla lärare släppte ut skrik när fler och fler fyrverkerier exploderade under deras stolar och när dörrarna till klädskåpet flög upp så att flera dussintals flög ut och far runt i rummet. Snape släppte ut en rad svordomar när han blev träffad av tre stycken samtidigt som brände stora hål i hans klädnad.

Alla i salen brast ut i skratt ner de såg kaoset som pågick på skärmen.

"När jag får tag på de där två!" skrek han ilsket.

"Vi vet inte om det är dem", påpekade Dumbledore glatt medan han svängde med staven och oavsiktligt skapade fler fyrverkerier. "Den eller de som har gjort de här är dock väldigt duktiga med sina stavar och spön."

"Okej, jag älskar Dumbledores reaktion. Han är bara helt lugn och cool medan alla andra har panik", skrattade Dean.

"Argumenti", fräste McGonagall och riktade strålen av vatten mot en grupp av fyrverkerier som var i full färd med att attackera madam Hooch. Fyrverkerierna hon träffade ökade farten och åkte runt i rummet och in i flera stolar innan de sjönk till marken oanvändbara.

"Ni var tvungen att använda just den sorten."

"Självklart", svarade alla sex tonåringarna med leenden.

"Använd inte den förtrollningen igen, Minerva." väste Sprout medan hon tog sig upp från golvet efter att ha behövt kastat sig ur vägen från en av de galna fyrverkeripjäserna.

"Enda sättet att få fyrverkerierna att slockna", kacklade Harry och alla lärare gav honom ilskna blickar.

"Hitta på ett bättre sätt att besegra dem och jag gör det", snäste häxan tillbaka innan hon gjorde likadant igen. Hennes kollegor anslöt sig tillslut suckandes och efter ett par minuter hade de lyckats släcka och besegra varenda fyrverkeripjäs.

"Det är förstört. Hela rummet är förstört igen", mumlade McGonagall chockat och såg sig omkring i det nu vattendränkta rummet. Väggarna var genomvåta och möblerna hade brännmärken. "Det här var inte tvillingarna, i alla fall inte ensamma." stönade hon och sjönk ner på en stol som knarrade innan den brast under henne och hon föll ner på golvet samtidigt som en knackning på dörren hördes. Flitwick öppnade den varsamt och fann tvillingarna, Lee, Harry, Ron och Hermione utanför med oroade ansikten.

"Jag känner att de kommer dra ytterligare något över våra lärare." skrattade Angelina glatt medan lärarna blängde buttert på de ansvariga.

"Är allt okej professor? Vi hörde skrik och kom för att kolla att allt var bra", sade Harry oroligt innan han tittade in i rummet och en mask av chock täckte hans ansikte. "Vad hände här?"

"Wow, du har koll på ditt ansikte."

"Jag var tvungen att kunna manipulera mina uttryck med vart jag växte upp", sade Harry innan han bet ihop. Varför kunde han inte hålla tyst?

"Vi hade en incident men några elever som tyckte det skulle vara kul att rigga vårt möte. Vet ni något om det?" utbrast McGonagall som precis rest sig upp från golvet.

"Nej, vi har varit och spelat quidditch med varandra", sade Lee och höll upp klonken medan de andra nickade mot sin kvast som de höll i. "Hoppas att ni listar ut vilka som gjorde det här", fortsatte Lee medlidsamt innan de gick vidare.

Alla brast ut i ännu högre skratt när de hörde det.

"Det var inte dem", andades Sprout chockat och i samma ögonblick föll en stor gobeläng ner från taket och vecklade ut sig. "Ni har blivit tagna på bar gärning med att bli utsatta för spratt. Känn förnedringen!" läste Sprout av från gobelängen.

Alla professorer hade gömt huvudet i sina händer medan skratten fortsatte runt omkring dem.

"Vi kommer aldrig att få höra slutet på det här. Det är som 1974 igen." stönade Flitwick.

"O ja, det var mycket underhållande", skrattade Babbling medan hon gnagde på en av kakorna som överlevt striden innan bilden sakta bleknade bort.

"Väldigt imponerande", berömde Remus med ett leende och Harry log, han undrade nyfiket vad tvillingarnas reaktion till att en av deras idoler hade berömt dem skulle vara.

"Börja läs Narcissa." fräste Snape och Narcissa ryckte på axlarna.

De hade kommit upp på översta trappsteget och professor McGonagall knackade på dörren. Den öppnades ljudlöst och de steg in.

"Just ja, du fördes till rektorn", mumlade Neville. "Jag undrar hur det ser ut där inte." Sirius oroade sig under tiden för Harry, han skulle råka ut för ännu mer rykten och diskriminering nu och han gillade det inte alls.

Professor McGonagall sade åt Harry att vänta och lämnade honom där ensam.

"Du sade inte ens något till honom?" bad Narcissa bestört och avbröt sig själv. "Du bara marscherade upp med honom ditt och lämnade honom där ensam?"

McGonagall såg ut som om hon skämdes en aning. "Nå, jag hade sagt att jag inte trodde att det var han."

"Men du sade innan att saken inte vilade i dina händer, så din tillit spelade inte någon roll", påpekade Kingsley sakta och med en lugn, låg röst.

"Ärligt talat." alla vände huvudena mot pergamentet när de hörde den eftertänksamma tonfallet. "Efter att ha känt hans förfäder är jag förvånad att hon lämnade Harry på kontoret ensam."

Harry såg en aning oförstående ut och madam Bones förklarade snabbt. "Det är ingen hemlighet att både James och dina farföräldrar gillade ofog, din far och farfar mer än din farmor."

"Vill jag ens veta vad de gjorde där inne?" frågade Harry med ett stort leende.

"Nej", sade Remus, McGonagall och Dumbledore på en gång.

"Nu vill vi också veta", inflickade tvillingarna snabbt.

Harry såg sig omkring. En sak var säker: av alla de lärarkontor som Harry besökt hittills i år var Dumbledores det allra intressantaste.

"Jämför du verkligen rektorns kontor med Lockmans?" frågade Kingsley roat.

"Jo, jag hade varit i Snapes kontor det året också", påminde Harry dem. "Det var intressant men lite störande."

"Hmmm, du har besökt ett stort antal professorers kontor under den korta tid du varit i skolan", observerade Remus med en retsam blick i sina ögon.

Harry flinade tillbaka. "Undermedvetet. Jag visste att jag skulle få veta om pappas och farfars tendens att göra ofog och att de har satt höga förväntningar", svarade han och resten av salen såg roat på när hans hund skällde glatt.

"Du glömde att räkna med Filchs kontor och lärarrummet", påminde Hermione honom glatt.

"Och nu kan jag lägga till fler kontor på den listan", Harry blinkade oskyldigt emot sin vän.

Om han inte hade varit så vettskrämd inför tanken på att bli utkastad från Hogwarts,

"Merlin Harry, varför är du alltid så orolig för att bli utslängd från skolan?" frågade Colin.

"Även du Mr Creevey skulle kunna räkna ut det", hånade Snape och fnös när tonåringen fortsatte att se förvirrad ut.

"Därför att han skulle behöva återvända till Dursleys, Colin", suckade Hermione, och slappnade av någon när hon såg hur Sirius lät Harry luta sig emot honom igen.

hade han varit mycket glad över chansen att få se sig omkring i rummet.

"Harry, du borde inte snoka", förmanade Mrs Weasley.

"Jag tvivlar på att han kan hjälpa sig själv. Han gör det så ofta." Snape kunde inte låta bli att le hånande.

"Jag är säker på att han bara hade tänkt se sig omkring. Det är inte som om han faktiskt tog ner saker från hyllorna."

"Um… faktiskt Sirius", sade Harry och gnuggade nacken fåraktigt.

"Fortsätt att läs Cissy." begärde Sirius."Jag är säker på att boken kommer att förklara mycket bättre än den här bråkmakaren."

Det var ett stort och vackert, cirkelformat rum, fyllt med lustiga spröda ljud. En massa besynnerliga silverinstrument, som surrade och sände ut små rökmoln, var placerade runt omkring på några bord med spindeltunna ben.

Dumbledore stelnade till, skyldig med vetenskapen att de flesta av dessa instrument användes till att hålla koll på människor, de flesta på tonåringen de läste om just nu.

Väggarna var täckta med porträtt av tidigare rektorer, som alla sov fridfullt i sina ramar, även om Harry tvivlade på att de sov så djupt som de verkade,

"Det låter intressant", sade Neville och lät avundsjuk.

"Jag har alltid samlat på unika föremål", sade Dumbledore obesvärat.

"Tro inte att ni måste vara i trubbel för att komma på besök."

ryckningarna i deras ögonlock tydde på att de antingen har sömnproblem eller fejkade sin sömn, Harry hoppades innerligt på det första alternativet.

"Fy skäms Harry, att hoppas att skolans största skvallrare ska ha sömnproblem. Hur kan du vara så grym." skämtade Alicia innan hon och hennes vänner började fnittra.

"Jag hade inte lust att prata med dem", svarade Harry med en axelryckning.

Där fanns också ett enormt skrivbord med lejonfötter, och bakom det, på en hylla, vilade en luggsliten, lappad trollkarlshatt – sorteringshatten.

"Jag räknar inte det som att snoka." de flesta i salen såg på pergamentet förvirrat, utan att förstå vad han menade. "Men jag önskar att du skulle släppa hela saken om att nästan vara i Slytherins hus."

Harry ryckte på axlarna och log. "Jag hade ingen på den tiden som berättade det var okej."

"Speciellt inte eftersom du inte ens berättade om det för dina bästa vänner", påminde Hermione honom torrt.

Harry tvekade. Han kastade en vaksam blick upp mot de förhoppningsvis sovande häxorna och trollkarlarna på väggarna. Det kunde väl inte skada någon om han tog ner hatten och provade den igen?

"Vem vet. Det kanske kommer en uggla inflygande som rycker av dig hatten susar ut genom fönstret och krockar med det piskande pilträdet, sorteringshatten blir sen dragen genom leran av en ekorre som väljer att dränka hatten i sjön där tillsist Leroy kommer fram till att det är senaste modet att äga en gammal lapig hatt", nästan alla blinkade chockat medan de stirrade på honom.

"Ibland Dean, så undrar jag verkligen vart du får allt ifrån", sade Hermione tillslut och det ryckte i hennes mungipor.

Bara för att se… bara för att försäkra sig om att den hade placerat honom i rätt elevhem.

Tonks fnös när hon tillslut förstod. "Tror du att prata med hatten betecknas som att snoka?" frågade hon med ett skratt.

"Hatten njöt av samtalet", informerade Dumbledore, hans ögon blinkade klart. "Det är så sällan han får prata med eleverna bortsett från välkomstfesten."

"Så… får vi bjuda in honom på nästan party?" frågade Seamus långsamt.

"Kanske inte nästa… är det inte då Dean ska visa upp sina färdigheter med eld?"

"Du ska vad! Thomas jag förbjuder dig från det", utbrast McGonagall chockat.

"Okej. Varför får han inte det?"

"När vi säger att saker går boom runt Dean menar vi det. Saker går verkligen boom", skrattade Neville.

Han gick tyst runt skrivbordet, lyfte hatten från hyllan och sänkte den långsamt över huvudet. Den var alldels för stor och gled ner över öronen på honom, precis som den hade gjort sist han sist han satte på sig den.

"Dvärg!" viskade Ron i Harrys öra och Harry kastade sig efter honom för att bli hindrade av Hermione.

"Skärp er pojkar." väste hon.

Harry stirrade på hattens svara insida och väntade. Sedan hördes en tunn röst i hans öra: "Har du något som bekymrar dig, Harry Potter?"

"Inget speciellt, någon förstenar bara folk, folk tror att jag är ond, jag har en galning efter mig som vill se mig död och jag bryter nu mot massa skolregler, det vanliga. Hur är det med dig?" frågade Lee sarkastiskt.

"Haha, väldigt roligt Lee." svarade Harry sakligt.

"Öh, ja", mumlade Harry. "Öh, förlåt att jag besvärar dig… jag ville bara fråga…"

Fred skrattade. "Du är även artig mot en hatt." sade han och Harry började rodna.

"Ja, han har åtminstone sätt, vilket är mer än jag kan säga om er." utbrast Mrs Weasley och svepte med blicken över hennes barn. Percy suckade sorgset när hon inte ens kastade en glimt emot honom kanske hade han redan förstört allt så det var omöjlig att reparera.

"Vad gjorde vi?" muttrade Bill till sin bror innan han skakade på huvudet.

"Har inga sätt! Har inte Harrys syn på oss visat att vi har det?" viskade George till sin tvilling som nickade. Det var inte rättvist att hon alltid klumpade ihop dem.

"Du funderar över om jag placerade dig i rätt elevhem", sade hatten raskt. "Ja… du var speciellt svår att placera

"Ja, du har sannerligen aspekterna för alla hus." sade Luna innan hon började nynna på en låt.

Men jag står fast vid vad jag sa den gången..." Harrys hjärta tog ett skutt. "… du skulle ha klarat dig strålande i Slytherin."

"Harry, din pappa hade kunnat hamna där, tusan jag hamnade nästan där själv. Det är absolut inget fel med Slytherin, och som jag sade förut. Din farmor var en stolt medlem av Slytherin."

"Jag vet… men då, jag visste inget om min familj och hade bara fått lära mig om de dåliga om Slytherin", svarade Harry fåraktigt.

"Personligen är det bättre att han inte hamnade där. Ryktena var illa nog då, tänk hur de hade varit om Harry faktiskt var en medlem i Slytherin."

"Jag vill helst inte tänka på det." suckade Ron. "Å andra sidan skulle vi alla kanske ha insett snabbare att det inte är huset som avgör om man är ond eller god."

"Harry är ändå för vårdlös och gör för farliga stunts för att inte vara en riktig Gryffindor." påpekade Tracy och Harry lade märkte till att hans elevhemsföreståndare hade ett egendomligt uttryck i ansikte. Han kunde utan tvekan se att hon argumenterade med sig om att vara stolt eller förmana honom från de farliga stuntsen.

Det vände sig i magen på Harry. Han grep tag i spetsen upptill och drog av sig hatten. Den hängde och slokade i hans hand, smutsig och urblekt. Harry sköt tillbaka den upp på hyllan med en känsla av illamående.

"Så illa är inte vårt hus, du hade haft oss att hänga med", protesterade Daphne med ett leende.

"En ära kan jag tänka mig." svarade Harry och kysste hennes framsträckta hand, Ginny såg på avundsjukt.

"Han blir mer som James för varje år, blir han inte?" suckade Sprout sorgset.

"Du har fel", sade han högt till den stilla och tysta hatten. Den rörde sig inte.

"Undrar om den blev sur… har hatten ens något namn förresten?"

"Alistair. Godric och Salazar döpte honom", svarade Hermione, Ron och Harry i munnen på varandra.

Harry drog sig baklänges medan han fortfarande betraktade den. Sedan hörde han ett besynnerligt, halvkvävt ljud bakom sig som fick honom att häftigt svänga runt.

Colin drog efter andan.

Han var inte ensam här inne när allt kom omkring.

"Vem är det?" frågade han nervöst.

"Jösses Colin, du måste lugna ner dig. Alla vi tre träffar inte monstret i något av kapitlen." lugnade Ron ner honom och flera stycken suckar lättat ut, ingen av dem märkte att han bara påpekade att ingen av dem mött monstret när de varit med en av sina vänner.

Uppflugen på en gyllene pinne alldeles innanför dörren satt en skröplig fågel som mest liknade en halvplockad kalkon.

Harry gjorde en grimas. "Stackars Fawkes. Jag är glad att han inte är här och hör det."

"Fawkes som i Dumbledores Fenix?" frågade Charlie häpet.

Narcissa såg också intresserad ut. "Det låter som om du känner honom ganska bra."

"Jag gör det." Harry såg runt förvirrat när nästan alla stirrade på honom i förvåning. "Vad är det för fel med det?"

"Mr Potter." sade madam Bones långsamt. "Fenixar är väldigt lojala varelser men de är också mycket stolta och nyckfulla varelser. Antalet människor som faktiskt interagerar med dem är ganska få."

Snape muttrade ilsket, upprörd över det faktum att Potter hade en speciell relation med rektorns bekanta när den förbaskade fågeln inte skulle ge honom en sekund av sin tid.

Dumbledore förblev tyst. Han hade varit mycket förvånad och orolig när Fawkes hade svarat på Harrys rop på hjälp. Tacksam men ändå förvånad. Han hade aldrig sett Fawkes svara på det sättet för någon tidigare. Händelserna i hans kontor efter sista uppgiften hade endast förstärkt det.

Harry stirrade på den och fågeln tittade lidande tillbaka och gav ifrån sig samma ljud igen, som om den höll på att kvävas.

"Stackars den", suckade Lavender sorgset.

Harry tyckte att den såg väldigt sjuk ut. Ögonen var matta, och medan Harry såg på den föll det ännu fler fjädrar ur stjärten.

"Jag hade trott att en Fenix skulle vara mer… imponerande." erkände Dean med höjt ögonbryn.

"Vänta ett tag, jag har sett honom efter det och då ser han mycket mer imponerande ut." försäkrade Harry.

Harry stod just och tänkte att nu fattades det bara att Dumbledores älsklingsfågel skulle dö medan han var ensam i kontoret med den,

"Det skulle bara vara din tur." skrattade Ron.

"Men han skulle inte kunna skylla det på dig."

"Men jag var inte medveten om det, Mione", suckade Harry.

Då någonting inträffade. Fågeln började brinna.

Isabel, en tredjeårselev från Hufflepuff tappade hakan. "Är det meningen att den ska göra det?"

Narcissa nickade trots att hon bar en fundersam blick. "De födds på nytt ur askan."

McGonagall nickade, en konstig blick i sina ögon. "Fawkes är väldigt stolt över sig själv, Mr Potter. Du är extremt lycklig för att han tillät dig se honom så sårbar. Själv har jag aldrig haft möjligheten."

"Du är en lycklig son till en trollkarl", sade Charlie avundsjukt. "Först får du se när en drake kläcks. Sen får du rida på en jäkla kentaur och du är på god fot med en fågel Fenix. Snart ska du väl tala om för mig att Fawkes grät på dig för att hjälpa dig."

Harry skiftade obehagligt i sin stol och blängde en aning på Sirius som verkade le trots att han var säker på att hundar inte kunde det.

"Han gjorde det. När vi var i Dumbledores kontor efter tredje uppgiften förra året, så läkte han Harrys ben."

"Ben! Inte ens ett dödligt sår, utan bara ett ben?" utbrast Bill medan Charlie flämtade.

"Pojkar." utbrast Mrs Weasley medan Ginny såg upp från golvet.

"Vad spelar det för roll?" frågade hon nyfiket.

"Det är inte som när du eller jag gråter Gin." förklarade Charlie tålmodigt. "Att gråta helande tårar tar upp mycket av deras energi och magi. Snabbar på deras brinnande dagar också. Medan de kan vara villiga att göra det för att rädda livet på en ljus trollkarl är det verkligen för mycket begärt av att göra det bör bara ett sår."

"Men jag frågade honom inte!" utbrast Harry upprört. Han visste inte att han hade orsakat den vackra fågeln några problem.

"Vi vet Harry. Det är det som är så fantastisk." påpekade Hermione med ett strålande leende.

"Vad har du och den stora fågeln upplevt tillsammans." frågade Tonks i ett försök att lätta upp stämningen. Hon höjde ögonbrynet när tonåringen skiftade nervöst på sin plats.

"Um, det är inte enda gången han har helat mig", svarade Harry i en liten röst. Sirius huvud piskade runt och han såg upp på sin gudson medan Dumbledore lutade sig framåt.

"När har han annars botat dig?" frågade rektorn samtidigt som Sirius krävde "Vad botade han dig ifrån?"

"I slutet av andra året", svarade han och undvek allas ögon. Han kunde känna Hermione och Ron stela till bredvid honom och släppa ut dova suckar.

"Harry." begärde Remus i en ansträngd röst, han också hade hört Harrys vänners flämtning.

"Ni kommer få en bättre förklaring ifall ni läser om det." mumlade Harry. De flesta såg nervösa på varandra när de såg det gravallvarliga ansiktet som rektorn hade, det skrämde dem.

"Be för att de snabbar på med att lösa den här förbannelsen." muttrade McGonagall.

Harry utstötte ett skrik av förskräckelse och gick baklänges in i skrivbordet.

"Ouch." mumlade Harry.

"Är du okej?"

"Ja, jag hatar bara att gå in i möbler." viskade Harry tillbaka.

Han såg sig desperat omkring efter ett glas vatten, men kunde inte upptäcka något.

"Vad skulle hända ifall man hällde ett glas med vatten över Fenixen just när den fattar eld?" frågade Luna nyfiket med huvudet på sned.

"Jag har ingen aning, men troligtvis inget bra." erkände Charlie.

Fågeln hade under tiden blivit till en eldkula: den utstötte ett skärande skrik och i nästa sekund fanns det ingenting annat än en pyrande askhög på golvet.

"Nåja, vi vet att den lever." påpekade Ginny och hennes bröder skrattade.

Dörren till kontoret öppnades och Dumbledore kom in med en mycket allvarlig min.

"Du kunde inte komma in en minut tidigare och räddat Harry från det traumat?" suckade Tonks. Hon trodde inte att han låtit Harry uppleva det med flit, men ändå.

"Jag kom så fort Minerva meddelade mig", svarade Dumbledore enkelt. "Jag hade varit nere i köket och haft en härlig diskussion med husalferna."

"Professor Dumbledore", flämtade Harry. "Er fågel… jag kunde inte göra någonting… den fattade plötsligt eld…"

Till Harrys förvåning log Dumbledore.

"Mest av chock än något annat", erkände rektorn mumlandes. Han hade inte förväntat sig att se Fawkes i rummet mitt inne i sin återfödelse utan hänsyn till pojken.

"Det var verkligen på tiden", sade han. "Han har sett förfärlig ut i flera dagar, jag sa åt honom att göra något åt det snarast möjligt."

"Ja det är ju artigt. Be sitt husdjur att dö." fnös Alicia och Oliver skrattade innan han kysste henne på kinden.

Han skrockade åt Harrys häpna ansiktsuttryck.

"Fawkes är en fågel Fenix, Harry. En Fenix fattar eld och brinner upp när det är dags att dö. Sen föds den på nytt ur askan. Se nu bara…"

"Det får mig att önska att alla husdjur är så." suckade Lavender och hennes vänner log.

Harry tittade ner i rätt ögonblick för att se en pytteliten, skrynklig, nyfödd fågel sticka upp huvudet ur askan. Den var precis lika ful som den gamla.

Harry stönade igen. Varför behövde dessa böcker innehålla hans tankar och varför just de som var så kränkande.

"Det är okej Harry." Hermione tröstade sin vän. "Jag är säker på att Fawkes skulle förstå."

"Det var synd att du fick se honom just en sån dag då han brinner upp", sade Dumbledore och slog sig ner bakom skrivbordet. "Han är faktiskt en mycket stillig fågel för det mesta, med en underbar röd och gyllene fjäderskrud. De är fascinerande varelser, de här Fenixarna. De kan bära oerhört tunga bördor och deras tårar har läkande kraft. Dessutom är de ytterst trogna keldjur."

Kingsley kunde inte låta bli att skratta. "Tar dig alltid tid att undervisa."

"Min största passion. Att fylla våra ungas huvuden med kunskap." Dumbledores ögon tindrade klart.

I förskräckelsen över den brinnande fågeln hade Harry glömt bort varför han var där.

"Det är bättre när man kan få lärarna att glömma bort varför man är i trubbel." erkände Tonks. "Det gäller bara att vara listig."

Men nu, då Dumbledore satte sig till rätta i den högryggade stolen bakom skrivbordet och fixerade honom med sina genomträngande, ljusblå ögon, kom alltsammans tillbaka till honom.

"Ja, Harry är i trubbel." sade tvillingarna i kör med ett flin av förväntan.

"Det är bäst att han inte är", varnade Mrs Weasley och såg Dumbledore. "Han har inte gjort någonting."

Innan Dumbledore hann säga ett ord flög emellertid dörren till kontoret upp med ett kraftigt brak, och in störtade Hagrid med vild blick och kapuschongen högt uppdragen ovanpå det toviga, svara håret. Den döda tuppen dinglade fortfarande från hans hand.

Remus och alla Gryffindors i DA bröt ut i galna leenden.

"Varför är ni så glada?" frågade Tonks misstänksamt.

"Hagrid är där för att försvara Harry." förklarade Oliver, som själv förstod vad som pågick. "Han sonar verkligen för misstagen han gjorde i förra boken."

Remus nickade. "På det sättet som trion agerade tidigare trodde jag att han hade gjort något som var oförlåtligt." Ingen av dem märkte hur Ron och Harry utbytte oroliga blickar

"De va inte Harry, professor Dumbledore!" sade Hagrid häftigt. "Jag prata me han bara några sekunder innan dom hitta den där ungen, han skulle aldrig ha hunnit…"

"Om han inte hade en tidvändare." muttrade Hermione.

Dumbledore försökte säga någonting, men Hagrid babblade bara på medan han upphetsat svängde tuppen vilt omkring sig å att fjädrarna spreds över hela rummet.

"Om jag inte hade varit så rädd så hade det varit ganska roligt." medgav Harry, en aning störd av att han erkänt att han varit rädd. "Hagrid såg nästan ut som en kyckling själv för att han var så täckt av fjädrar."

"… så de kan inte ha vart ha, de kan jag svära på inför hela Trolldomsministeriet om jag så måste…"

"Det är ditt ord mot flera andra. Sannolikheten att du vinner är lika med fem procent, max. De skulle inte ha brytt sig om något sådant, de hade antagligen bara sagt att jag gjort det tidigare." fnös Harry.

Madam Bones rynkade på pannan, varför verkade han hata ministeriet så mycket. Hon kunde förstå Fudge och Umbridge men han verkade ha hat för nästan alla som jobbar där.

"Hagrid, jag…"

"… ni har tagit fel pojk, professorn, jag vet att Harry aldrig skulle…"

"Självklart inte. Jag skulle aldrig gå runt och attackera mugglarfödda. Det skulle vara en skymf mot mammas minne, dessutom är Mione mugglarfödd." protesterade Harry.

"Så du skulle attackera halvblod och renblodiga." frågade Umbridge sött. "Var det därför du attackerade Cedric?" alla i salen drog efter andan och vände sig emot Harry som skakade av ilska, han var alldeles vit i ansiktet och hans ögon var oförlåtande.

"För det första så var min pappa själv en renblodig trollkarl, jag skulle inte smutsa ner hans rykte genom att attackera andra renblodiga." började Harry i en alldeles för lugn röst och Gryffindoreleverna svalde nervöst. "För det andra så skulle jag aldrig attackera någon på grund av blodstatus. Jag attackerar bara om det är nödvändigt och då gäller det de som skadar andra."

"Så du hade en duell mot Cedric om pokalen och dödade honom, då du bestämde dig för att skylla hans död på Du-vet-vem?" pressar Umbridge och temperaturen i rummet sjönk nästan till minus grader medan ljusen flimrade av en vind som far genom salen. Harry blängde oförlåtande på Umbridhe, hans ögon var mörka och tycktes brinna av hat och för första gången insåg Umbridge att hon kanske gått för långt.

"Ta skydd." ropade Lee och gömde sig bakom en av sofforna, hans varning var inte nödvändig då de flesta redan backat undan när de kände hur själva golvet rörde på sig sakta, som om en jordbävning börjat.

"Harry, du måste kontrollera dig." ropade Hermione oroligt.

"Hur kan du anklaga mig för något sådant?" väste Harry och det var nära att han nästan pratade parselspråk. "Cedric var en vän och jag skulle aldrig döda honom. Den enda man jag dödat var Quirrell. Pokalen tog oss raka vägen till Voldemort och en av hans anhängare. Cedric Diggory dog på Voldemorts order och jag riskerade mitt liv för att ta med honom tillbaka. Hela terminen har du fortsatt klandra hans död var en tragisk olycka, hur är ett mord en olycka? Hur kan ni kalla att någon blir dödad på order av en av vår världs mörkaste svartkonstnärer för en olycka?"

"Han är död!"

"Du var inte där!" röt Harry och stora gnistor flög ur hans trollstav, som han hade pekat emot henne. "Den enda som levde och var i Godric's Hollow när det hände var jag, bara jag och Voldemort. Ingen annan var där! Vilka bevis fanns det för att han dog? En mantel? Han flydde och har sedan dess försökt återvända, förra året lyckades han och ni hjälper honom varje dag genom att förneka sanningen. Hur många anhängare tror ni han lyckats skaffa nu? På grund av att ni ljuger, döljer och är idioter kommer vi förlora kriget."

"Det enda kriget som finns är det i ditt huvud Potter. Vi har inget krig framför oss." röt Fudge tillbaka.

"Din idioti kommer bli ditt nederlag, Fudge. Folk kommer se tillbaka på det här och de kommer att veta att du är anledningen till att England inte hade något försvar, att de kan tacka dig för slaveriet. Du är ynklig fegis." alla såg förvirrat på varandra, ingen av dem hade någon aning om vad Harry nyss sagt och hans vässningar var oroväckande och skrämmande.

"Det räcker!" alla såg förvånat upp på Percy som ställt sig upp, Ron gjorde sig redo att försvara Harry med smällde igen munnen vid hans brors nästa ord. "Madam Umbridge, du skriker på ett barn och du har ingen rätt att anklaga Harry för mord. Ja, han är den enda här inne som vet vad som hände förra juni, men jag kan försäkra er, han är inte ansvarig för Cedrics död."

"Och hur vet du det Weasley?" frågade Fudge misstänksamt medan tvillingarna, Ron och Ginny såg på varandra hoppfullt.

"Han kanske inte är helt och hållet förlorad än. Vår Percy är kvar där inne någonstans." viskade Fred ivrigt till sina syskon

"Korrupta jävel. Enda galningen i det här rummet är du. Jag ska se till att alla får veta dina hemligheter när det gäller mutningar, din feghet kommer kosta dig all respekt och alla chanser att få och behålla några jobb. Du är en patetisk…"

"Jag har ingen aning om vad Harry nyss sade, men jag är ganska säker på att han nyss förolämpade Fudge." viskade Ron imponerat.

"För att han kände Harry förut. De delade elevhem i tre år. Harry skulle aldrig kunna döda någon." morrade Hermione som svar på Fudges fråga. "Och lugna ner dig Harry, ingen förstår vad du säger." utbrast hon sedan och Harry stannade mitt i en mening.

"Lugna ner mig! Lugna ner mig! Hon anklagade mig för att kasta AK på Cedric. Hon antyder att jag är en galning kapabel till en av de oförlåtna, samma förbannelse som dödade min familj! Och du vill att jag ska lugna ner mig." Harrys energi tycktes öka och luften runt om honom osade av elektricitet medan golvet fortsatte att skaka och vindskalan i salen ökade. Harry hade aldrig känt sig så arg förut och han hade tappat all kontroll över sin magi.

"Är du galen! Harry är argare än vi någonsin sätt honom och du säger åt honom att lugna ner sig." utbrast Katie ilsket. "Vi kommer aldrig få honom att lugna ner sig nu." Under tiden så ålade sig Ginny på golvet fram till Harry och sträckte osäkert fram en arm tills hon kunde gripa tag i Harrys ben, men han var helt omedveten om att hon var så nära.

"Harry, jag vet att du är arg, men du måste kontrollera dig. Du kan skada någon." skrek hon medan hon kämpade sig upp på fötterna.

"Hon…"

"Jag vet Harry, och hon hade ingen rätt att göra det. Men det spelar ingen roll vad hon tycker, allt som spelar roll är dina vänner och din familj, och vi tror på dig." kontrade Ginny tillbaka.

"Jag är ledsen."

"Det här var inte ditt fel Harry." svarade hon bestämt. "Nu, ta djupa andetag och räkna till tio." beordrade hon och Harry drog ett djupt andetag innan han började räkna.

"Vad Ginny än gör så får vi be att det fungerar." ropade George till Angelina som duckade från en kudde som kom flygandes i högsta fart.

"Det eller vi måste utrymma salen", påpekade Fred. "Kolla Katie, golvet har slutat skaka."

"Och vindtrycket minskar." svarade Katie som använt sin pojkvän som skydd. Alla andra märkte det också och ställde sig upp, lättade över att Harry lugnat ner sig.

"Straffkommendering Potter resten av året för att sätta alla andras liv i fara." skrek Umbridge och allas andning stannade.

"Ser inte vilken nytta det gör, året är ändå slut om lite mer än tre veckor, och det här är näst sista veckan i skolan", mumlade Luna för sig själv. "Och han har redan straffkommendering för hela den här veckan."

"Du kommer inte att få en straffkommendering Potter." avbröt McGonagall. "Du blev provocerad, men du kommer förlora 20 poäng." Umbridge gapade åt den biträdande rektorn men en skakning på huvudet från Fudge fick henne att inte säga något.

"Harry, jag är ledsen för hur mina ord lät. Det var inte så jag menade." bad Hermione om ursäkt.

"Det är okej Hermione… jag bara tappade all min kontroll."

"Jag klandrar dig inte för det. Hon hade ingen rätt att anklaga dig för mord." morrade Remus medan han lade en arm om Harry, som tacksamt lutade sig in i omfamningen.

"Och Ginny. Tack för att hjälpa mig. Du är dagens hjälte", sade Harry svagt, trött från all energi som han använt i sin ilska.

"Inga problem Harry, jag är bara glad att jag kunde hjälpa", erkände Ginny med en svag rodnad.

"Harry är du okej?" Sirius röst var orolig och Harry log svagt när han hörde den.

"Jag mår bra, bara utmattad och arg", erkände han.

"Ska vi fortsätta läsa?" frågade Narcissa mjukt och fick nickningar som svar medan alla i salen återvände till sina platser, en aning uppskakade från Harrys kraft.

"Hagrid!" sade Dumbledore med hög röst. "Jag tror inte heller att det är Harry som står bakom de här angreppen."

"Ja, det är något åtminstone." muttrade Remus. "Kunde ha sagt det till Harry lite tidigare."

"Jaså", sade Hagrid och lät tuppen falla slappt ner intill sidan. "Ja, då så. Jag väntar utanför då, professorn." Och han klampade generat ut igen.

"Du borde inte skämmas för att stå upp för någon sådär." plågades Mrs Weasley. "Du gjorde en bra sak."

"Så ni tror inte att det var jag, professorn?" upprepade Harry förhoppningsfullt, medan Dumbledore borstade tuppfjädrarna från skrivbordet.

"Du tvivlade?" frågade Luna.

"För allt jag visste så hade han kunnat ljuga för att få tyst på Hagrid."

"Nej, Harry, det gör jag inte", sade Dumbledore lugnande, trots att han ansikte åter såg dystert ut. "Men jag vill ändå prata med dig."

"Om vad? Hans elevhemsföreståndare borde vara närvarande om du vill prata med honom." påpekade Tonks.

Harry väntade nervöst medan Dumbledore betraktade honom med sina långa fingertoppar pressade mot varandra.

"Jag måste fråga dig, Harry, om det är någonting du skulle vilja berätta för mig", sade han vänligt. "Bara någon liten sak kanske."

"Det låter som om du anklagar honom för något." morrade Remus medan han drog åt armen en aning så att Harry hamnade närmare honom. Harry hade inget emot det utan lutade sig bara längre in i omfamningen medan han lät sin vänstra hand löpa genom Sirius päls.

"För att vara rättvis så visste han något." erbjöd Kingsley hjälpsamt. "Flera någonting."

"Och han var närvarande vid två av tre attacker." påpekade Moody. "Det är misstänkt i sig." Remus blängde bara på de två männen.

"Vi säger inte att han är skyldig, men just nu pekar en del av bevisen emot honom."

"Um, vi kanske inte borde prata om det här. Vi vill inte ha en upprepning av vad som hände nyss." påpekade Parvati nervöst.

"För trött." var allt Harry sade och hans vänner log.

Harry visste inte vad han skulle säga.

"Åh, säg att du vill vara en enhörning", föreslog Luna.

"Vad i helsike pratar du om Lovegood?" frågade en i hennes årskurs.

"Always be yourself, unless you can be a unicorn, then always be a unicorn." Förklarade Luna muntert. "Jag plockade upp det från en av mina resor med pappa."

Han tänkte på Malfoy när han skrek: "Det är er tur nästa gång, smutsskallar!"

"Ah, det var jag medveten om." funderade Dumbledore med en suck. Han hatade när eleverna vände sig emot varandra.

"Du skulle ha meddelat mig, jag skulle åtminstone kunnat försöka skälla ut honom." mumlade Narcissa irriterat.

Och på Polyjuice-elixiret som puttrade för fullt inne i Missnöjda Myrtles toalett.

"Men det visste jag inte om, vilket jag måste säga är en ganska stor bedrift." rektorns ögon tindrade klart.

"Inte för att det är en bra en", muttrade McGonagall men en sträng blick på tonåringarna.

Sedan tänkte han på den kroppslösa rösten som han hade hört två gånger och mindes också vad Ron hade sagt. "Att höra röster som ingen annan kan höra är inte något bra tecken, inte ens i trollkarlvärlden."

"Du borde verkligen ha berättat om det för honom." suckade Bill. "Det kunde ha hjälpt honom att lista ut vad som pågick."

"Det skulle inte ha hjälpt något. Skulle det, professor?" utmanade Harry.

Dumbledore suckade. "Nej, jag skulle inte ha förstått vad det hade betytt vid den tidpunkten, men det betyder inte att du borde ha undanhållit så viktig information." förmanade han försiktigt.

"Hycklare." mumlade Harry tyst. Sirius tryckte sitt huvud emot Harrys mage, han förstod alltför väl förbittringen den unga mannen kände.

Vidare tänkte han på vad alla sade om honom och på sin växande skräck för att på något sätt vara besläktad med Salazar Slytherin…

"Rektorn borde ha sökt upp dig dagen efter duellhändelsen." nämnde Tonks hett.

Snape himlade med ögonen. "Varför skulle han? Potter är en student som alla andra."

"En som just talat parselspråk inför hela skolan. Jag skulle tro att det skulle motivera en konversation åtminstone." sköt hon tillbaka och Remus såg berömmande på henne. "Du hade hört ryktena hade du inte?"

Dumbledore nickade sorgset. "Jag anser att det är en sorglig dag när hela skolan vänder sig emot en elev så."

"Ändå så hände det två år på raken."

"Hallå, vad är vi? Hackad lever?" väste Lavender samtidigt och gestikulerar emot alla femteårselever i Gryffindor och quidditchlaget.

"Du tänkte inte på att ta itu med skolan och informera dem om deras dumhet?" krävde Kingsley milt. "Eller berätta för Mr Potter att du visste. Du kunde ha sparat honom en del sorg."

"Jag kände att jag inte kunde peka ut honom på det sättet. Jag försöker mitt bästa för att inte gynna honom över de andra."

Snape fös. "Du gynnar honom varje dag. Hur skulle det vara något annorlunda?"

"Och om du var orolig för andra farhågor, så var du med Harry ensam på kontoret. Du kunde ha gett honom ett par ord av tröst vid den tiden." påpekade madam Bones.

"Naturligtvis kunde han inte. Det skulle öka Harrys självförtroende och det är det sista han vill. Harry ska vara så eländig som möjlig."

"

Mr… Addison." varnade McGonagall, nära att kalla honom vid hans rätta efternamn. Hon rynkade på pannan, vetandes att hon själv kunde ha gjort mer för Harry men valt att inte göra något.

"Jag förstår inte, varför står madam Bones upp för mig?"

"Kommer du inte ihåg att hon nämnde det förut? Hon var vän med både James och Lily", viskade Remus och Harry nickade förstående, undrandes om hon skulle kunna ge honom någon information om hans föräldrar.

"Nej", sade Harry. "Det finns ingenting att berätta, professorn."

"Jag skulle ha sagt något helt random. Som att kurragömma med husalfer är väldigt nyttigt för överlevnadsinstinkt."

"Jag tänker inte ens fråga Hannah." skrattade Susan, det var det första hon sagt till sin vän sen förra kapitlet.

Det dubbla överfallet på Justin och Nästan Huvudlöse Nick förvandlade vad som hittills hade varit oror och nervositet till rena paniken.

"Det förvånat mig inte. Jag skulle tänka mig att de flesta kommer vilja åka hem nu." erkände Tonks. "Seriöst, varför händer såna här saker dig Harry, när jag gick här var skolan säker."

Konstigt nog var det Nästan Huvudlöse Nicks öde som verkade mest skrämmande på eleverna. Vad kunde tänkas tillfoga ett spöke någonting sådant, frågade man varandra.

"Ja, det är ganska lätt att förstena en pojke." skämtade Fred mjukt. "Men det tar en helvete massa kraft för göra samma sak till ett spöke." han märkte genast hur en del kollade osäkert mot Harrys håll och morrade varnande. "Jag trodde Harry gjort det klarat att han inte attackerat någon. Ytterligare igen, han är halvblod och har inget emot mugglarfödda. Det är något annat."

"Det är ett sätt att säga det på. Trots allt är Voldemort inte speciellt mänsklig." tänkte Harry roat.

Vilken förfärlig kraft kunde skada en om redan var död?

"Det finns faktiskt en hel du kan göra mot ett spöke." erbjöd Sirius. "Du kan förhäxa dem i olika färger. Få det att regna vart de än går…

"Har du glömt bort vilka som befinner sig i salen?" väste Remus och avbröt honom. Harry fnös när Sirius ögon vidgades och tog in Mrs Weasleys och McGonagalls blickar, det såg väldigt komiskt ut på en hund,

"Jag visste att det var han." muttrade den äldre kvinnan.

Det blev en nästan vild rusning efter reserverade biljetter till Hogwartsexpressen så att eleverna skulle kunna åka hem till julen.

"Hur många stannade kvar?"

"Tjugo elever. Vi räknade." svarade Ron.

"Och ni kommer ihåg det."

"Det finns en anledning."

"Om det fortsätter i den här takten, blir vi snart de enda som stannar kvar här i jul!", sade Ron till Harry och Hermione. "Vi, Malfoy, Crabbe och Goyle. Vilket festligt lov vi ska få."

"Märk sarkasmen." muttrade Su Li till Cho.

Crabbe och Goyle, som alltid gjorde detsamma som Malfoy, hade också skrivit sina namn på listan över elever som skulle fira jul på skolan. Men Harry var glad över att de flesta åkte hem.

"Vi kommer sakna dig med Harry." fnös Angelina.

"Ni vet att jag inte menade er."

Han var trött på att folk tog omvägar runt honom i korridorerna, som om de trodde att han skulle visa huggtänder eller spotta gift.

"För att vara rättvis så började du spotta gift i slutändan."

"Bara att det var giftiga ord som du spottade ur dig."

"Tyst med er Gred, Forge." mumlade Harry.

Han var trött på allt mumlande, pekande och viskande då han gick förbi.

"Tonåringar kan vara så omogna." stönade Tonks och skickade en spetsig blick emot de skrattande tvillingarna.

"Och vad är inte du Tonks?" frågade Kingsley skrattande och satte enkelt stop för förhäxningen, vilket resulterade i att Tonks räckte ut tungan. "Där ser du."

"Madam Bones, varför jobbar jag med honom nu igen?" stönade Tonks och madam Bones log.

"Därför att ni jobbar bäst tillsammans och ni är ett av de bästa teamen jag har."

Fred och George däremot tyckte att allt det här var väldigt roligt. De tog varje tillfälle att marschera före Harry när han kom gående genom korridorerna, och ropa:

Mrs Weasley suckade och stängde sina ögon."Kan de två pojkarna aldrig ta något seriöst?" undrade hon.

"Undan ur vägen för Slytherins arvtagare, här kommer den ondaste av alla svartkonstnärer…" medan Lee spelade på trumpet för att visa att han var på väg genom korridoren.

Harry skrattade när han mindes det och hans vänner log.

Percy ogillade skarpt deras uppförande. "Det är absolut ingenting att skoja om." sade han kallt.

"Han har en poäng egentligen, men det kan ändå hjälpa." funderade Oliver för sig själv

"Äsch, flytta på dig Percy", sade Fred. "Harry har bråttom."

"Ja, han ska just kila i väg till Hemligheternas kammare för att få i sig en kopp te med sin ytterst giftiga monstertjänare." Sade George halvkvävd av skratt.

Hermione flämtade, hennes ögon breda. "Varför använde ni just de ordet av alla ni kunde ha valt?" krävde hon.

"Er." Tvillingarna utbytte förvånade blickar. "Jo, det var bara det att Harry hade avslöjat att han kunde prata parselspråk." erkände George.

"För att vara ärliga så hänvisade vi till ormen han pratade med under duellklubben." tillade Fred.

"Siarblod." mumlade Hermione tyst.

"Menar ni att monstret är någon slags orm?" spekulerade Charlie.

Trion höll sina munnar stängd medan en Ravenclawelev skakade på huvudet. "Det finns inte en orm som existerar som kan förstena." sade han bestämt.

Ginny tyckte inte heller att det var roligt.

"Och det är vi ledsna för", sade George innan hans föräldrar eller syskon kunde börja skrika.

"Och vi slutade göra det omkring henne", tillade Fred.

"Å, låt bli", gnällde hon varje gång Fred högljutt frågade Harry vem han hade tänkt överfalla nästa gång, eller när Georgelåtsades avvärja Harry med hjälp av en stor vitlöksklyfta när de stötte på varandra.

"Jag trodde det bara funkade på vampyrer." fnös Astoria.

"Hej, allt för att göra narr om ryktena", svarade tvillingarna skrattandes.

Harry hade inget emot det, det fick honom rentav att känna sig bättre till mod att Fred och George gjorde narr av tanken på att han skulle vara Slytherins arvtagare.

"Visst var det löjligt." hånade Fred. "Alla här visste det... i alla fall hans vänner."

"Trodde ni verkligen det eller gjorde ni det bara för att det var roligt?" frågade Mr Weasley sin son.

"Det är alltid roligt att gå emot strömmen… men vi gjorde det mest för att vi inte trodde på att Harry var arvingen. Det var skrattretande, ifall man kollade djupare så såg man genast att Harry var oskyldig men alla tittade bara på ytan. Vi skulle aldrig tro något sådant om våra vänner." både han och Fred kunde inte låta bli att känna sig sårad över att deras föräldrar verkade tro att de inte trodde på sina vänner och aldrig tog något på allvar.

Men deras upptåg tycktes reta Draco Malfoy, som såg allt surare ut för varje gång han kom på dem i full färd med att skoja.

Tracy himlade med ögonen, självklart såg han sur ut.

"Det är för att han är sprickfärdig av iver att få tala om att det i själva verket är han", sade Ron snusförnuftigt. "Du vet ju hur han avskyr att någon överträffar honom, och nu får du hela äran av hans skurksträck."

Kingsley höjde ett ögonbryn. "Draco Malfoy slår mig inte som den typ av pojke som håller en hemlighet så."

"Naturligtvis inte." fnös Tonks. "Om det var han så skulle han sjunga ut det från hustaken."

"Om inte kära pappa sa till honom att inte göra det." påpekade Charlie med ett smärtsamt uttryck.

"Jag tror inte att det hade stoppat honom." fnös Daphne. "Det skulle vara för mycket för honom."

"Inte länge till", sade Hermione i en belåten ton. "Polyjuice-elixiret är nästan klart. Vi kan pressa ur honom sanningen vilken dag som helst nu."

Till sist tog terminen slut, och en tystnad lika djup om snön ute på ägorna föll över slottet.

"Det låter väldigt vackert och poetiskt." erkände Padma med ett leende.

"Visst gör det." instämde Luna hummandes.

Harry fann den fridfull och inte det minsta dyster. Han njöt av att han, Hermione och syskonen Weasley nu kunde ha Gryffindortornet helt för sig själva, vilket bland annat innebar att de kunde spela kortspelet explosionsknallen högt utan att störa någon, och öva sig i trollkarlsdueller i fred.

McGonagall rynkade på pannan. "Jag hoppas att ni var försiktiga. Du borde inte duellera utan en vuxen som kan fixa fel och läka sår."

"Vi hade Percy där", svarade Fred med en axelryckning.

"Och den smartaste häxan i skolan." George log mot Hermione.

"Vi överlevde." sade de tillsammans.

"Det är allt ni får. Ingen utskällning?" frågade Justin häpet.

"Det är ingen mening att skälla ut dem. Det kommer ändå att hända igen." suckade McGonagall som svar.

Fred, George och Ginny hade valt att stanna i skolan hellre än att hälsa på Bill i Egypten tillsammans med Mr och Mrs Weasley.

"Jag var lite besviken över det." suckade Bill. "Men det var bra att ni kunde komma ut sommaren därpå."

"Det är inte så att vi inte ville komma", erkände George. "Vi ville bara inte belasta mamma och pappa med kostnaderna."

"Speciellt efter att ha behövt köpa alla Lockman böcker." Mr Weasley såg ner på golvet, skamsen för att hans barn behövde oroa sig för sådana saker.

"Känn inte så dåligt om det mr Weasley", sade Luna. "Tänk bara på hur bra du tog hand om dina barn för att de ska tänka på sina föräldrar så."

"Jag är stolt över det", erkände han. "Mycket stolt."

"Det var riktigt bra karma." insåg Tonks. "Ni fick en fantastisk resa för att hjälpa er föräldrar och vinner sen den sommaren på lotteriet och fick åka ändå."

Percy, som ogillade deras enligt hans mening barnsliga uppförande, satt alltid i hörnet i Gryffindors sällskapsrum. Han hade redan med uppblåst min talat om för dem att han bara stannade kvar på skolan över julen därför att det var hans plikt som prefekt att stödja lärarna under denna svåra tid.

"Som en ursäkt för att stanna på skolan så var den inte dålig alls", erkände George.

"Och han pratade knappt alls om det efter det… även om han inte umgicks med oss så mycket", fortsatte Fred.

"Fast jag antar att ni tre hade det lite mer spännande", avslutade de sedan och såg på Harry, Ron och Hermione.

Trots det märkte Harry att hans blick ofta vändes mot dem och att han log när han såg att de skrattade innan han skakade på huvudet och återvände till boken han läste.

"Verkligen, vi märkte aldrig det", erkände tvillingarna tillsammans.

"Han såg mer på oss än vad han gjorde på boken", erkände Harry och de syskonen som varit där log mjukt.

Juldagsmorgonen grydde, kall och vit. Harry och Ron var de enda kvarvarande i sin sovsal, och de väcktes tidigt av Hermione, som kom instörtande fullt påklädd och med famnen full av julklappar till dem bägge.

Bill, Charlie och nästan alla andra killar som gick i skolan gapade alla stort medan tvillingarna log åt deras miner.

"Men vi är inte tillåtna att komma in i de andras sovsalar", protesterade Charlie.

"Så naiva." kom Sirius fnysande röst.

"Sannerligen." sniffade McGonagall ogillande samtidigt.

"Varför försökte aldrig vi det Tonks?" och såg på sin vän. "Varför var du aldrig i min sovsal."

"För att jag aldrig var intresserad av dig?" svarade Tonks frågande och Charlie började rodna medan Remus av någon anledning kände sig lättad.

"Inte så Tonks. Men varför hade jag aldrig det?"

"Finns en bra anledning till det Char", påminde Tonks. "Det skulle aldrig ha slutat vid en och jag skulle kastrerat dig." hans syskon fnös när de hörde det och berömde Tonks.

Bill kunde inte hålla in sin chock. "Du menar att det inte finns någonting som hindrar flickar från att komma in i vår sovsal som det är för flickor?"

"Självklart inte", svarade Remus.

Charlies såg fortfarande lika drabbad ut, trots Tonks hot. "Alla dessa bortkastade år." stönade han. "Hur visste ni om det ändå?"

"Jasmine kom in i vår sovsal i slutet på första veckan, vi visste ända sen dess", svarade Remus med ett litet leende

"Hogwarts en historia förstås", svarade Hermione innan hon vände sig emot sina elevhemsföreståndare. "Det var jul."

McGonagall fnös och planerade att återgärda situationen. Hon litade kanske på flickan, men tvillingarna var en helt annan sak.

"Vi fick reda genom en olyckshändelse, Alicia jagade oss och vi flydde till vår sovsal, hon kom genast efter", erkände Fred.

"Killarna i femte året i Gryffindor vet alla också på grund av våra kvällar." fortsatte George.

"Ni har vetat hela tiden?" frågade McGonagall chockat.

"Mer sen i slutet av vårt andra år", förklarade Lee och hon suckade, kanske kunde hon lita på dem trots allt.

"Borde vi berätta att man också kan ta sig in i tjejernas sovsalar om man vet hur man ska göra?" viskade Oliver och Alicia fnös.

"Nja, låt oss hålla det hemligt." viskade hon tillbaka, de som redan visste om att tjejer kunde ta sig in i killarnas sovrum skrattade nu tyst. De visste att Charlie och Bill skulle bli förkrossade om de också fick veta att det var möjligt att ta sig in i tjejernas sovsalar och alla valde att inte säga ett ord.

"Vakna!" sade hon med hög röst och drog gardinerna från fönstren.

"Hermione, du får egentligen inte vara här inne", sade Ron och skuggade ögonen mot det skarpa ljuset.

"Jag var verkligen glad att jag hade min pyjamas på mig", muttrade Ron högt nog så att andra kunde höra och de fnös av skratt.

"God jul på dig också", sade Hermione och kastade över ett paket till honom. "Dessutom var vi alla här inne förra veckan. Jag har varit uppe i nästan en timme och tillsatt mer florsländor till elixiret. Det är klart."

Förväntan fyllde salen, skulle de lyckas med sin plan?

Harry satte sig upp med ett ryck, plötsligt klarvaken.

"Är du säker på det?"

Hermione höjde på ett ögonbryn på sin vän. "Ge mig lite tid. Jag var halvsovande." protesterade han.

"Absolut", sade Hermione och flyttade bort råttan Scabbers så att hon kunde slå sig ner på änden av hans himmelssängs. "Om vi ska genomföra vår plan, tycker jag att det borde ske ikväll."

Neville fnös. "God jul, nu drick den här avskyvärda drycken och förvandlas till ett par Slytherinelever."

I samma ögonblick kom Hedwig insusande i rummet med ett mycket litet paket i näbben.

"Hej", sade Harry glatt då hon landade på hans säng. "Är du inte arg på mig längre."

"Hon var arg i fyra månader!" utbrast Tonks chockat.

"Hon hade en anledning, jag är bara glad att hon förlät mig."

"Jag är glad att jag inte har Hedwig som min flickvän." muttrade Seamus.

"Jag med Seamus. Du är bara inte Hedwigs typ." skämtade Harry och Seamus log

Hon nafsade honom lätt i öronsnibben på ett tillgivet ätt, vilket var en mycket bättre present än den hon haft med sig till honom.

"Wow, det måste ha varit en krass present." visslade Oliver.

Det visade sig nämligen vara från familjen Dursley. De hade skickat Harry en tandpetare och ett litet brev, där de frågade om det var möjligt för honom att få stanna på Hogwarts under sommarlovet också.

"Det skulle vara en ganska bra julklapp om det var tillåtet", sade Harry med en längtansfull ton i sin röst. Han flinade när hans gudfar knuffade på honom.

"Vad sägs som att bo hos mig istället?"

"När kan jag flytta in?" frågade Harry med ett leende.

Harry fnös när han läste brevet. "Du hade inte behövt flyga dit för att hämta det Hedwig. Det var en onödig resa, om du vill får du äta vad du vill till frukost i stora salen idag." Hedwig hoade tillgivet och satte sig bekvämt på sin ägares axel.

"En av mina julklappar till Hedwig." Harry log mjukt.

"En?"

"De andra är hemliga." svarade Harry med ett mystiskt leende medan han tittade upp på Hedwig som återvänt till salen och flög ovanför dem

"Jag trodde inte att man skulle mata ugglor från bordet."

"Det var ett speciellt tillfälle, var det inte Hedwig?" frågade Harry samtidigt som hans uggla slog sig ner på hans axel. Nästan alla såg förvånat på när hon nickade med huvudet innan hon strök det mot hans kind. "Jag är okej Hedwig, hon gjorde mig bara upprörd."

"Den där ugglan är inte normal." viskade Terry när han såg ugglan snurra på sitt huvud och spände blicken i Umbridge.

"Lugn Hedwig, vi kommer bara få problem om du anfaller." viskade Harry och nästan motvilligt vände Hedwig ryggen åt henne.

Resten av Harrys julklappar var betydligt mer tillfredsställande. Hagrid hade skickat honom en stor burk knäckkolor som Harry beslöt att mjuka upp vid brasan innan han åt dem. Ron hade gett honom en bok som hette Kvastflygning med kanonerna, en bok med intressanta fakta om hans favorit-quidditchlag,

"Harry hade fortfarande inte valt något lag så jag visste inte om vilket lag jag skulle ge honom", erkände Ron.

"Det var en intressant läsning men inte mitt favoritlag."

och Hermione hade köpt honom en örnfjäderpenna i lyxkvalitet. Han hade fått jeans och T-shirtar av Alicia, Katie och Angelina,

"Vi märkte att inga av hans kläder passade", erkände Alicia.

"De var en perfekt present. Jag var väldigt tacksam för dem, alla presenter faktiskt."

skämtprodukter av tvillingarna och Lee eftersom de visste att hans egna lager tagit slut,

Vid den påminnelsen så blängde alla lärare på de sex eleverna som visslade oskyldigt.

en egen Kvick att träna med av Oliver,

"Jag använder den vid varje träningspass.""

en bok om försvar av Percy och godis från hans andra vänner i andra året.

"Behöver jag säga något?" frågade Harry leendes.

Harry öppnade den sista julklappen och fann en ny, handstickad tröja från Mrs Weasley och en stor russinkaka som hon hade bakat. Han satte upp hennes julkort i fönsterkarmen, medan en ny våg av skuldkänslor vällde upp inom honom då han tänkte på Mr Weasleys bil,

"Du tänkte fortfarande på det?" frågade Ron misstroget. "Fyra månader hade gått."

"Du behöver verkligen låta saker och ting gå", tillade Hermione förebrående.

Remus teg om att han förstod varför Harry kände som han gjorde. Han hade svikit några av de enda snälla vuxna han kände vid den tidpunkten och inte heller hade han hört ett ord om förlåtelse från dem. Han kramade Harry en aning tätare intill sig innan han lossade på greppet och Harry log emot honom

Som inte hade synts till sedan de krockade med det piskande pilträdet.

"Och jag har fortfarande inte fått svar än. Vart är bilen nu?"

"Jag har ingen aning om vart den är just nu." svarade Harry ärligt.

"Fortsätt läs Narcissa." McGonagall fräste nästan när hon hörde hans svar, han hade svarat men hon var säker på att han hade kunnat svara med ingående.

Och han tänkte på alla de nya brott mot skolreglerna som han och Ron planerade att begå inom den närmaste framtiden.

"Ja, tur att mamma inte fick nys om det tidigare. Hon skulle skickat ett nytt illvrål."

"Eller hämtat hem honom, Bill." påminde Charlie sin bror.

Ingen, inte ens de som gruvade sig för att dricka av polyjuice-elixiret senare, kunde låta bli att njuta av julmiddagen på Hogwarts.

"Harry har nog rätt. Hogwarts julmiddag är fantastiskt", erkände Nick.

"Det säger du om nästan allas mat, Nick", påminde Sarah honom.

"Ja, men Hogwarts julmat är speciell. Det vet du." skrattade Nick.

Stora salen såg praktfull ut. Där fanns inte bara ett dussin rimfrostklädda julgranar och tjocka girlanger av järnek och mistel som hängde kors och tvärs uppe i taket,

"Det måste ha varit en stor infektion av narglar då." funderade Luna och Harry log.

"Det får mig att fundera. Varför har vi inte dekorerat än?" frågade Ginny plötsligt.

"Vi har inte haft tid. Vi planerar att börja i kväll efter att vi avslutat att läsa." svarade Dumbledore med ett leende.

Utan det föll också förtrollad snö där uppifrån, varm och torr

"Nu gäller det bara att få snön utomhus att vara torr." muttrade Marietta till Cho som fnittrade, Cho själv älskade snö men Marietta hade en personlig vendetta emot det.

Dumbledore anförde dem i några av sina älsklingsjulsånger,

"Det är klart att han gjorde", muttrade McGonagall och delade en blick med sina kollegor.

"Jag fortsätter att misslyckas med att se hur du inte kan njuta av glädjen i musiken", retades Dumbledore, helt medveten om hennes åsikter.

"Ganska lätt när det sjungs av 20 personer i otakt." sköt hon tillbaka.

och Hagrids röst dånade högre och högre för varje äggtoddy han drack.

"Ah, gamle vanliga Hagrid." skrattade tvillingarna.

Percy, som inte hade märkt att Fred förhäxat hans prefektmärke så att det nu stod Defekt på det, frågade idelige vad de fnissade åt.

Percy skakade bara på huvudet, han borde ha insett att de hade gjort något sådant.

Harry brydde sig inte ens om att Draco Malfoy kom med högljudda, spydiga anmärkningar om hans nya tröja borta från Slytherinbordet.

"Det var bara tjugo elever det året", sade Bill. "Varför fortsatte ni med att sitta vid husborden? Ni brukar alltid göra er av med dem vid lov till förmån för ett stort bord."

Snape fnös. "Rektorn tog mitt förslag, för en gångs skull, om att hålla eleverna separerade."

McGonagall nickade. "Jag tvivlar inte på att julen skulle ha varit en dyster affär om de fick sitta tillsammans."

"Hur många elever var det som stannade i varje elevhem?" frågade Tonks nyfiket.

"Tre Slytherins, åtta Gryffindor, fem Ravenclaws och fyra Hufflepuffs."

"Seriöst, vem minns något sådant?" frågade Bill häpet och Hermione ryckte på axlarna.

"Det var viktig information då, typ." svarade Harry.

Harry och Ron hade knappt ätit upp sin tredje portion julpudding förrän Hermione släpade med sig dem ut från stora salen. Nu var tiden inne för att fullfölja kvällens planer.

Hermione det är jul." protesterade Sirius och Ron nickade ivrigt.

"Jag var nervös och hade inte lust att vänta tills dessa två hade slutat proppa sina munnar fulla. De hade haft tre portioner. Bortsett från det so behövde de vara redo. De hade fortfarande en roll att spela."

"Vad var det som de behövde göra?" bad Kingsley nyfiket.

"Vi behöver fortfarande någon liten bit av de elever ni ska förvandla er till", sade Hermione sakligt, ungefär som om skulle skicka iväg dem till snabbköpet för att köpa tvättmedel.

"Och det är självfallet bäst om ni kan få tag på något av Crabbe och Goyle; de är Malfoys bästa vänner som han anförtror allting.

"Borde redan haft dem vid den tidpunkten." grymtade Moody.

Remus nickade motvilligt. "Det skulle ha varit lätt att stöta emot dem och dra ut ett hårstrå."

"Skulle ha varit mycket enklare än vad vi gjorde i slutändan." klagade Ron och fångade allas uppmärksamhet.

Och vi måste också se till att de riktiga Crabbe och Goyle inte dyker upp och överraskar oss medan vi frågar ut honom.

"Det är en bra poäng." sade Bill imponerat. "Jag tänkte inte ens på det."

"Det är Hermione." Harry flinade. "Tänker alltid på detaljerna." Ron nickade instämmande.

Hermione rodnade. "Försök inte Harry, Ron. Ni tänker också på detaljer."

Jag har redan räknat ut alltsammans",

"Det är bra." muttrade Tonks.

Fortsatte hon lugnt utan att bry sig om Harrys och Rons förbluffade ansikten. Hon höll upp två tjocka chokladkakor.

"Jag tror jag vet vart det här går." flinade Lee.

"Fy skäms Hermione."

"Att du ens funderade på det och sen genomför det", fortsatte tvillingarna.

"Är det bara jag eller har Lee blivit bättre på tvillingspråket?" frågade Oliver.

"Han har, de tre kan nästan alltid avsluta varandras meningar nu."

"Jag har fyllt de här med en lätt sömndos.

"Miss Granger." flämtade McGonagall.

"Det var för det bättre och det var inget beroendeframkallande." försäkrade Hermione.

"Var glad att de inte kan straffa oss för det." muttrade Ron.

Ni behöver bara se till att Crabbe och Goyle hittar dem. Ni vet ju hur glupska de är, så de kommer säkert äta upp dem.

McGonagall suckade. "Finns det någon mening med att bli besviken övar att ni drogade två studenter?"

"Inte bara någon av eleverna men två av mina ormar." fräste Snape.

"Det fanns ingen skada som tillfogades." påpekade Kingsley. "Och det var nödvändigt. Förutom är jag säker på att du." sade han och såg menande på Snape innan han kastade en blick mot Remus och Sirius. "Gjorde värre saker under dina skolår."

"Självklart." mumlade Remus tyst. "Jag anser att detta är en liten relativ detalj." Harry släppte ut en suck av lättnad.

"Får jag bara påpeka att ingen kan vara så dum att de accepterar choklad av sina skolrivaler?" frågade Tracy en aning förnämt.

När de väl har somnat, drar ni ut några hårstrån på var och en av dem och släpar in dem i ett städskåp, så de är ut vägen."

Lärarna spände blicken i trion, speciellt i Hermione, kanske var hon inte så oskyldig som hon verkade.

Harry och Ron såg tvivlande på varandra.

"Hermione, jag tror inte…"

"Det skulle kunna gå riktigt galet…"

"Det kunde ha gått lika galet att välja att flyga till skolan", påminde Mrs Weasley dem.

"Det var nödvändigt." protesterade de två tonårspojkarna.

Men Hermione hade en stålglimt i ögat, inte olik den som professor McGonagall ibland hade.

"Jag hatar den blicken." Neville rös.

"Nahe, den är inte så illa längre", funderade Harry.

"Och det är ett tecken på att man har gjort alldeles för mycket ofog." skrattade Angelina.

"Det är inget att vara stolt över miss Johnson."

"Jag tycker personligen det." mumlade Harry och Sirius skakade på huvudet, självklart skulle Harry tycka det.

"Elixiret gör ingen verkan utan hårstrån från Crabbe och Goyle", sade hon strängt. "Ni vill väl fråga ut Malfoy, eller hur?"

"Åh utpressning. Jag gillar." fnissade Lavender.

"Man måste göra vad man kan för att överleva i den här grymma världen." svarade Hermione skrattandes.

"Du är en grym, kallhjärtad kvinna."

"Ledsen Ronald, men jag tror du förväxlat mig med henne. Det är hon som är korrupt, inte jag."

"Är det bara jag som inte riktigt förstår vad de pratar om?" viskade Ernie till Justin som skakade på huvudet.

"Jovisst, självfallet", sade Harry. "Men du då? Vems hår ska du rycka ut?"

"Jag undrar hur någon skulle reagerat om de gick förbi utanför och hörde er."

"Jag hade sannerligen blivit dubbad till en galning redan det året." svarade Harry enkelt.

"Ledsen Harry, men du blev dubbad som det när du riskerade ditt liv för stenen", sade George allvarligt.

"Men du är våran galning. Och vem i världen är inte lite galen?" avslutade Fred med ett leende.

"Tack killar."

"Jag har redan skaffat mitt!" sade Hermione glatt och drog upp en pytteliten flaska ur fickan och visade dem det ensamma hårstrået inuti den. "Kommer ni ihåg att Millicent Bulstrode brottades med mig på duellklubben?"

"Hur skulle man kunna glömma det?" frågade Katie.

"Ja, det var första gången jag såg en renblodiga slåss på mugglarsätt." tillade Alicia.

Hon tappade ett hårstrå på min klädnad när hon försökte strypa mig!

"Miss Granger, det kunde ha varit vems som helst hår som hamnat på hennes kläder." påpekade madam Bones. "Det kunde ha varit ditt egna hårstrå från när du brottades med henne."

"Vad skulle hända om du drack din egna Polyjuice?" funderade Tonks. Hon såg fram emot att få ta reda på det.

"Absolut ingenting annat än att du hade blivit väldigt sjuk", svarade Narcissa med en varnande blick.

Och hon har åkt hem på jullovet, så jag behöver bara inbilla Slytherineleverna att hon bestämt sig för att komma tillbaka!"

"Och vad skulle du säga när de frågade varför, eller för den delen hur du gjorde för att återvända till slottet?" påpekade Bill.

"Och tror du inte att de skulle bli misstänksamma när hon plötsligt försvann igen. De skulle veta att något var på gång", tillade Charlie. Han såg besviken ut över flickans resonemang .

"Dessutom så spenderar Malfoy knappt någon tid med Bulstrode. Det är inte troligt att du skulle fått ut honom några svar på det sättet." påpekade Daphne medan Snape såg glad ut över att deras plan hade en allvarlig brist.

"Hermione, det är inte en bra plan. Vad kommer de att säga när de märker att hon inte är resten av lovet? Det kommer bara att lämna en massa frågor, alla i Slytherin är korkade…" påpekar Harry.

"Så du antyder att vissa är korkade?" frågade Astoria roat.

"Det är inte deras fel, det är pågrund av all inavel." svarade Harry allvarligt och Remus skakade på huvudet, det var uppenbart att Harry hade spenderat mycket tid med Sirius eftersom han uttryckte sig precis som han skulle gjort och använt samma tonfall.

"Och anser du det om oss?" frågade Daphne sött.

"Jag vet inte vilka era föräldrar gift er med, men det kan inte ha varit nära släktingar som i andra fall. Det finns möjlighet att ni ibland gift er med mugglarfödda eller vilier som exempel för att hålla ert blod rent och för att ni inte ska bli som de som gifter sig med kusiner."

"Du är bra. Hur lärde du dig att tyda det?"

"Sirius, han förklarade det för mig i somras och vad som händer ifall man gifter sig med för nära släktingar."

"Han verkar vara klok, är du säker på att han inte var i Slytherin, så som du beskriver honom hade han passat in där", förklarade Tracy och Remus dolde ett leende.

"Han var i Gryffindor." skrattade Harry, men som han sade hade han kunnat hamna i Slytherin.

"Övertala dem… att du glömde något otroligt viktigt och använde flampulvret för att hämta det, om de sedan frågar henne kommer hon nog bara säga att de drömt det."

"Det är faktiskt en godtagbar plan", funderade Tonks.

"Bah, den är riskabel, de litar bara på att han ska intala sig saker", fnös Moody.

"Är han någonsin positiv?" frågade Susan

"Så länge som jag känt honom… nej", svarade madam Bones eftertänksamt.

Hermione nickar och när hon hade flängt iväg för att se till polyjuice-elixiret igen, vände sig Ron mot Harry med en olycksbådande min.

"Ha lite tro, lillebror."

"Allt kommer gå bra."

"Det sade ni när ni tog bilen med och räddade Harry." påminde Ginny dem.

"Men det här är annorlunda." påpekade Luna ljust. "Nu bryter de bara mot skolregler."

"Det är inte bättre miss Lovegood", suckade Flitwick.

"Har du någonsin hört talas om en plan där så många saker skulle kunna gå galet?"

"Ja, men de är oftast de bästa planerna. Lägger till spänning."

"Jag tror inte att de behöver uppmuntras mer än vad de redan gör." förmanade Mrs Weasley och blängde.

Men till Harrys och Rons stora förvåning gick första steget i operationen precis lika smidigt som Hermione hade förutsagt.

"Du skämtar med mig. Inte ens de två kan vara så korkade." flämtade Pansy.

"Jag vet Parkinson, de är en skymf mot vårt hus", suckade Daphne.

"Jag skäms att vara i samma hus som dem ifall de tog emot chokladen." stönade Tracy samtidigt.

De stod på lur i den övergiva ingångshallen efter kvällsteet och väntade på Crabbe och Goyle, som ensamma satt kvar vid Slytherins bord och skyfflade i sig sin fjärde portion syltkaka med vispgrädde.

"Det är inte så mycket. Varför får ni det att låta som om det är överdrivet mycket?" frågade en förstaårselev plötsligt och alla vände sig emot henne och stirrade. Hon var väldigt liten och späd.

"Hur sjutton kan du äta fyra portioner syltkaka?"

"Det är efterrätt. Det får alltid plats med efterrätt." svarade hon glatt.

"Jag håller med henne", sade Harry tillslut.

"Klart du gör, du älskar allt som är sött… eller något som räknas som fika när jag tänker efter." suckade Hermione.

"Bra för dig. Se Julia, jag sade ju att jag skulle hitta någon annan som älskar fika."

"Visst, visst Mer, men du är besatt över det. Det är inte normalt."

"Du vet, jag gillar hur vi kan komma in på de konstigaste samtalsämnena." skrattade Rose Zeller.

"Tystnad!" skrek Umbridge, det var tydligt att hon fortfarande var upprörd över hur hon inte fick bestraffa Harry för hans raseriutbrott tidigare.

Harry hade placerat de båda chokladkakorna högt upp på änden av trappräcket. När de fick se Crabbe och Goyle komma ut ur salen gömde sig Harry och Ron hastigt bakom en rustning bredvid utgången.

"Inte en chans att de äter chokladen. Ingen kan vara så dum att de äter choklad de hittar mitt i slottet utan att testa efter ifall någon mixtrat med det." flämtade Fay Dunbar och alla vänder sig emot den späda Gryffindoren som gick i sitt femte år, de senaste veckorna hade hon bemästrat konsten att kunna göra sig omärkbar och många hade glömt bort att hon ens varit i salen då hon inte yttrat ett ord förrän nu.

"Du kan prata igen!" flämtade Colin chockat, ingen hade hört Fay prata sen hennes bästa väns föräldrar bestämt sig för att dra ut deras dotter från Hogwarts för att istället låta henne gå i skolan hemma. Många fakta pekade åt att hennes vän inte haft något emot det och att Fay blivit så sårad att hon förlorat sin möjlighet att prata.

"Var inte löjlig, jag har alltid kunnat prata." fräste hon och märkte att hennes röst var hes på grund av hur lite hon använt den på senare tid.

"Ingen av oss har hört dig säga ett ord sen i slutet av oktober", påpekade Lavender.

"Bara för att ni inte hört mig betyder det inte att jag inte har pratat."

"Träffade du Sally-Anne i Hogsmeade?"

"Självklart inte. Hon dök inte upp, hon hade viktigare saker för sig." sniffade hon och Parvati lade tveksamt armen om henne.

"Om du vill prata är vi alla här för dig, vi har alltid varit det", viskade hon i brunettens öra.

Hur dum kan man vara?" viskade Ron upphetsat då Crabbe förtjust pekade ut chokladkakorna för Goyle och slet åt sig dem. Idiotiskt flinande proppade de munnen full med var sin hel chokladkaka.

Tracy och Daphne skakade på huvudet med ett stön. "Någon måste prata med resten av vårt elevhem om att vara mer misstänksamma av sig och se upp för fällor", viskade Tracy.

Mrs Weasley suckade. "Ja, det är inte som om ni höll fast dem och hällde ner drycken i deras halsar", hon rodnade en aning åt alla förvånade blickar. "Jag försöker hitta den ljusa sidan av hela den här situationen."

"Ljusa, de borde ha gjort det", fnös Fay och hennes klasskamrater log. De hade saknat henne och att hon högljutt sade att Harry och Ron borde tvingat i de två pojkarna drycken var ett tecken på att hon höll på att återvända till sig själv.

Ett ögonblick tuggade båda två glupsk med triumferande miner. Utan den minsta förändring i ansiktsuttrycket tuppade de sedan av och föll baklänges ner på golvet.

Harry och Ron såg de ogillande blickarna som de vuxna gav dem och de gjorde sitt bästa för att dölja sin munterhet, något som visade sig vara väldigt svårt då de mindes exakt hur scenen hade sett ut.

Det svåraste var utan tvekan att få in dem och gömma dem i städskåpet på andra sidan hallen.

"Ingen märkte att ni drog in två klasskamrater i ett städskåp!"

"Vi drog inte. Vi använde Wingardium Leviosa."

När de väl låg säkert instuvade bland skurhinkar och moppar ryckte Harry ut ett par av de styva hårstråna som täckte Goyles panna medan Ron drog ut en handfull från Crabbes huvud.

"Tror ni att det är därför som Voldemort är flintskallig?"

"Va? Varför skulle han vara flintskallig för att ni tog hår från Crabbe och Goyle?" ifrågasatte Neville förvirrat.

"Nej, tror ni att han är flintskallig så att ingen ska kunna sno hans hår och förvandla sig till honom?" frågade Harry.

"Varför skulle någon ens vilja förvandla sig till honom." krävde Hermione, äcklad vid tanken.

"Bra plan för dem. De skulle kunna göra två attacker samtidigt i helt olika delar av landet och Voldemort skulle verka jättekraftfull genom att kunna vara på två platser samtidigt och då sätta mer rädsla i oss."

"Tack Merlin att han inte kommit på det själv och att du är på vår sida." suckade Tonks.

De stal också deras skor, för deras egna var alldels för små för fötter i Crabbes och Goyles storlek.

"Bra idé."

"Det var Rons. Jag klaga över att jag skulle få skoskav på grund av det här och han föreslog att vi skulle stjäla… jag menar låna Crabbe och Goyles skor." Harry ändrade sig snabbt när han såg de vuxnas blickar.

Fortfarande förbluffade över vad de lyckats göra kutade de sedan i väg upp till Missnöjda Myrtles toalett.

"Vi är lika förbluffade vi", försäkrade Alicia allvarligt.

De kunde knappt se på grund av den tjocka svarta röken som vällde ut från båset där Hermione stod och rörde om i kokkitteln.

Harry och Ron drog upp sina klädnader över ansiktet innan de försiktigt knackade på dörren till båset.

"Um, är det meningen att det ska röka så där?" frågade Neville med stora ögon. Det lät som en av hans trolldrycker innan den förväntade explosionen.

"Medan en del rök är nödvändigt, så låter det lite överdrivet", svarade Narcissa med ett betänksamt ansikte. "Förmodligen en smula för mycket florsländor. Det borde inte skada drycken."

"Inte möjligt!" väste Snape och stirrade på boken, den var tvungen att ljuga, det fanns ingen chans att de hade lyckats brygga drycken rätt.

"Hermione?" Det skrapade i låset få regeln drogs ifrån och Hermione visade sig. Hennes ansikte glänste och hon såg änglig ut. Bakom henne kunde de höra bubblandet från det sirapstjocka elixiret – kluck, kluck! Tre dricksglas stod och väntade på toalettsitsen.

"Jag tvivlar på att det är speciellt hygieniskt."

"Och dricka andra människors hår är det?" sköt Susan tillbaka till Justin.

"Antagligen inte, men ändå."

"Faktiskt så är en del matbord smutsigare än en vanlig toalettsits."

"Jag behövde inte veta det, tack så hemskt mycket Will", stönade Hannah.

"Fick ni tag i dem?" frågade Hermione andlöst.

"Skulle de ens vara där om de inte fått tag i det?"

"Kan ni sluta avbryta hela tiden? Vi behöver komma vidare", utbrast Umbridge och glömde fullkomligt bort sin irriterande hosta.

Harry visade henne Goyles hårstrån.

"Fint. Och jag lyckades smussla ut de här extra klädnaderna från tvätten", sade Hermione och höll upp en liten säck. "Ni behöver större storlekar när ni väl har förvandlat till Crabbe och Goyle."

"En annan bra sak." Remus suckade, han ville inte vara så imponerad som han var men han kunde inte låta bli det.

"Vänta en minut", utbrast Fred.

"Varför visste du var tvätten var?" krävde George.

"Och visste inte vart köket är?" Fred såg chockerad ut.

"Jag behövde veta det för att kunna gå till tvättstugan", sköt Hermione tillbaka och rodnade ursinnigt. "Jag behövde inte gå till köket."

"Varför skulle du behöva gå till tvättstugan? Det är vad husalferna är till för." frågade Ron innan han ryggade tillbaka för att ha tagit upp husalferna. Han ville inte ha en föreläsning om deras behandling just nu.

"På den tiden visste jag inte om det." svarade Hermione stelt.

"Men de tar alltid hand om allt innan vi inser att vi behöver det. Varför skulle du behöva gå till tvättstugan?" frågade Harry misstänksamt.

"Nåja, det va en incident i början av första året, innan vi var vänner." sade hon tveksamt.

"Vad för slags incident?" krävde Harry.

"Det var ingenting, snälla Harry." vädjade hon med en snabb blick runt om i salen. Han nickade men hon visste att han inte hade några planer på att låta det gå och att hon skulle behöva berätta för honom senare om hur Sally-Anne hällde pumpa juice i hennes koffert.

Alla tre stirrade ner i kitteln. På nära håll såg elixiret ut som en tjock mörk gyttja som bubblade trögt.

"Det låter väldigt aptitligt." knorrade Charlie i avsmak.

"Det blir värre." informerade Ron honom.

"Hur är det möjligt?" stönar hans storebror.

"Vi har inte lagt i håret än."

"Jag är säker på att vi har gjort allting rätt", sade Hermione och läste nervöst igenom den nerfläckade sidan i Kraftigaste värkande elixiren en gång till. "Det ser precis ut som det står i boken att det ska… När vi väl har druckit det, har vi exakt en timme på oss innan vi förvandlas tillbaka till oss själva."

"Det är verkligen inte så länge", funderade Harry, han kunde enkelt minnas hur den falska Moody ständigt drack ur sin egen flaska.

"Det är nästan meningslöst. Ni kan inte precis få något gjort på den tiden", tillade Seamus.

Ron ryckte på axlarna. "Jag tycker att vi gjorde det ganska bra."

"Vad gör vi nu?" viskade Ron.

"Vi häller upp det i tre glas och tillsätter hårstråna efteråt."

"Vad skulle hända ifall man råkade dricka flera personers hår samtidigt?"

"Man skulle bli sjuk och få behålla en blandning av de personernas utseenden resten av livet."

"Åh." Plötsligt var Tonks verkligen glad att hon aldrig behövde använda Polyjuiceelixir.

Hermione slevade upp stora klickar av elixiret i vart och ett av glasen. Sedan skakade hon med darrande hand ur Millicent Bulstrode hårstrå ur flaskan och ner i det första glaset.

Elixiret fräste högt som en kokande kaffepanna och skummade vilt. En sekund senare hade innehållet i glaset fått en sjukligt gul färg.

Snape höjde ögonbrynen förvånat. Bulstrode kanske föredrog att använda sin styrka när hon kämpade, men hon var en av hans lugnare ormar. Han skulle ha trott att hennes dryck skulle ha varit lite mer tydligare.

"Usch, det där måste motsvara Millicent Bulstrodes innersta väsen", sade Ron och betraktade det med avsky. "Det smakar säkert vidrigt."

"Smakar Polyjuiceelixir någonsin gott?"

"Varför är du så besatt vid Polyjuiceelixir?" frågade Kingsley sin vän nyfiket.

"Jag har aldrig använt det. Så?"

"Som du vet representerar färgen av drycken hur ren ens själ är." började madam Bones. "Det är aldrig gott att dricka Polyjuiceelixir, men smaken brukar vara mer behaglig ju renare själen är."

"Intressant." funderade Harry, han kunde inte låta bli att undra hur allas Polyjuiceelixir skulle se ut när han fick veta det, han var säker på att Lunas skulle vara en väldigt ljus färg eftersom hon alltid var vänlig, hans egna ville han inte tänka på, han hade dödat och sänt andra i döden sen han föddes och han hoppades innerligt att han aldrig skulle få se vilken färg hans egna dryck hade.

"Stoppa ner era hårstrån nu", sade Hermione.

Harry släppte ner Goyles hår i mittenglaset och Ron stoppade i Crabbes i det sista. Båda glasen fräste och skummade, Goyles blev gråbrunt som ett kärr och Crabbes fick en mörk, svartbrun färg.

"Jag tror att jag skulle föredra ifall du drack eldwhiskey." muttrade Sirius och Remus upptäckte genast de berörda blickarna.

"Inte för att ni får dricka det heller", varnade han och Harry nickade, han hade ingen lust att dricka alkohol, han hade sett sin morbror göra det allt för ofta och han fick alltid möta konsekvenserna av hur hans morbror blev när han var full, han hade en del ärr från förra gången det hände.

"Vänta lite", sade Harry då Ron och Hermione sträckte sig efter sina glas. "Vi kan inte dricka våra elixir här inne i båset alla tre, för när vi väl har förvandlats till Crabbe och Goyle får vi inte rum. Och Millicent Bulstrode är inte heller någon liten pixi-gnom."

"Ni tre plus en kittel borde inte ens ha fått plats." fnös Angelina.

"Vi var mindre då." protesterade Harry.

"Det har du rätt i", sade Ron och låste upp dörren. "Vi tar var sitt bås."

Försiktigt så att han inte skulle spilla en droppe av sitt polyjuiceelixir smög sig Harry in i det mittersta toalettbåset.

"Spelar det någon roll hur mycket man dricker?"

"Nej, det räcker med en klunk."

"Är ni redo?" ropade han,

"Redo", kom Rons och Hermiones röster.

"Ett… två… tre…"

"Hermione, den här förbannelsen… om den påverkar mig nu, snälla förstora mina kläder så att de inte går sönder." viskade Harry medan han diskret tog av sig sina skor och Hermione nickade nervöst

Harry höll sig för näsan och svalde elixiret i två stora klunkar. Det smakade urkokt kål.

"Så illa som det låter trodde jag att det skulle ha varit värre." funderade Oliver.

"Det kanske inte låter så illa, men det var hemskt." Harry grimaserade när han mindes smaken.

Tarmarna började omedelbart vrida sig i magen på honom, som om han hade svalt levande ormar-

"Du vet, du nämner ofta ormar, tror du att det är en förvarning?" funderade Ron,

"Snälla, jag är inte Trelawney."

"Men du kanske har en liknande… gåva?" påpekade Hermione försiktigt.

"Nej, tro mig, det har jag inte."

Han vek sig dubbel oh undrande om han skulle bli tvungen att kräkas.

Harry i salen gjorde likadant medan han höll sig för magen för att inte spy.

"Å toppen." muttrade Remus ilsket medan han såg på Harry oroligt

Men i nästa sekund började en brännande förnimmelse hastigt sprida sig från inälvorna och ända ut i fingertopparna och tåspetsarna. Sedan följde en hemsk smältande känsla som fick honom att flämtande sjunka ner på alla fyra, det var som om huden över hela kroppen bubblade som hett vax.

Harry stönade lågt medan han sjönk ner på golvet, att vara utmattad och sedan gå igenom en förvandling var ingen bra kombination och den här gången valde han att bara ligga still medan han väntade på att förvandlingen skulle avslutas, han var omedveten om handen som gnuggade cirklar på hans rygg.

"Engorgio." viskade Hermione och pekar med sitt spö på Harrys kläder, bäst att göra det nu innan det var för sent.

Inför hans ögon började nu händerna att växa, fingrarna blev tjockare, naglarna bredare och knogarna svällde som bultar.

"Exakt." Moody nickade och fick Katie att se på honom misstroget.

"Varför skulle någon vilja ta en dryck som får dig att känna så?" utropade hon

Den grånande mannen ryckte på axlarna. "I vår typ av arbete är det en nödvändig handling. Inte alla av oss kan förändra vårt utseende efter behag." Han betraktade Tonks som var väldigt tacksam att hon inte skulle behöva uppleva det. "Det är ändå över på en minut."

"Inte… när ni… fördröjer… prata…" flämtade Harry ut genom smärtan och Katie insåg förfärat att hon förlängt Harrys smärta.

"Läs nu." bönar hon snabbt och Narcissa nickar åt henne.

Axlarna tänjde smärtsamt ut sig, och en stickande känsla i pannan fick honom att förstå att håret var på väg att krypa ner mot ögonbrynen. Hans klädnad slets sönder då bröstkorgen vidgade sig, precis som en tunna om spränger sina band.

Alla såg förskräckt på när samma förvandling skedde framför deras ögon, det såg hemskt ut och det var tydligt att förvandlingen var otroligt smärtsam, trots det kunde de inte se bort utan såg fascinerat på när Harrys karaktärsdrag verkade smälta undan för att ersättas av Goyles.

"Borde ha bytt kläder innan du drack drycken." insåg Charlie. Bill himlade med ögonen åt sin bror.

"Så det var därför du förstorade hans kläder", viskade Fay lågmält.

"Han bad mig om det", sade Hermione.

Fötterna gjorde fruktansvärt ont i skorna som var fyra numer för små…

Harry bet ihop, säker på att allt skulle vara över vilken sekund som helst nu, han var tacksam att han kommit ihåg att fixa storleken till kläderna och ta av sig sina skor.

Och så upphörde det lika plötsligt som det hade börjat. Harry låg med näsan rakt ner i det kalla stengolvet och hörde Myrtles dystra gurglingar inifrån det bortersta toalettbåset.

"Tack och lov." muttrade Harry medan han satte sig upp, han suckade när han insåg att hans syn var grumlig och tog av sig sina glasögon snabbt för att kunna se ordentligt. "Jag hade gärna klarat mig utan att behöva återuppleva det där. Ett tips, genomgå aldrig en förvandling när ni är trötta." alla såg på honom, överraskad att han också fått Goyles röst.

"Vi hade inte tänkt det", fnös Ron och såg som Harry roat på när deras vänner såg chockat mellan Harry och den riktiga Goyle i ett försök att hitta en skillnad mellan dem.

"Goyle och jag borde gå ut ur salen och sen komma in i likadana kläder för att se om ni skulle kunna lista ut vem som är vem."

"Vi behöver knappast mer drama Harry." fnös Hermione och Harry log.

"Du har ingen aning om hur konstigt det känns att se Goyle le ett riktigt leende till oss." skrattade Dean och Harry log bredare.

"Ni får bara vänja er, antingen sitter det här kvar i en timme eller tills det upphör i boken."

"Är du inte irriterad över att se ut så där igen?" frågade Fay intresserat.

"Jag gillade inte förvandlingen men jag har egentligen inget emot det nu. Plus ni kommer bara tycka allt är konstigt nu, det är alltid ett plus i min bok."

Med stort besvär sprakade han av sig skorna och reste sig upp. Det var alltså så här det kändes att vara Goyle.

"För en sådan mager unge måste det ha känts konstigt."

"Jag är inte så mycket mindre än honom", protesterade Harry.

Ron fnös och skakade på huvudet. "Visst, fortsätt intala dig själv det."

"Men för att vara rättvis så är Crabbe och Goyle ovanligt stora för sin ålder", kastade Hermione in.

"Ni vet att jag har mer styrka just nu, det skulle inte vara så svårt att smälla till er om ni inte är snälla", påpekade Harry.

"Åh, vi är så rädda." skrattade Lee innan han hoppade undan från Harrys hand. "Du tycks glömma att medan du är starkare nu så var du snabbare förut, så du var farligare då." Harry korsade bara armarna över bröstet och blängde på golvet.

Hans stora hand darrade då han drog av sig sin gamla klädnad som nu knappt nådde till knäna på honom,

"Och du sade att du inte var så mycket mindre." fnös Ron.

"Håll käften Ronald." fräste Harry.

"Harry, vad sade jag?" muttrade Remus så att bara Harry kunde höra.

"Han förtjänade det", mumlade Harry upproriskt.

Tog fram reservklädnaden och snörde på sig Goyles flodpråmar till skor. Han sträckte upp handen för att borsta håret ur ögonen och stötte bara på en kort stubb av stripig borst, lågt ner i pannan. Sedan gick det upp för honom att det var glasögonen som skymde hans blick eftersom Goyle tydligen inte behövde några.

"Det är faktiskt det enda positiva med det här. Jag kan se utan mina glasögon", skrattade Harry.

Han tog av sig dem och ropade med Goyle låga, skrovliga röst:

"Hur går det för er båda?"

"Det skrämde skiten ur mig först att få höra något än våra egna röster komma från oss.

"Innan hade jag bara fnyst åt det, men nu förstår jag", erkände Seamus.

"Okej", hörde han Crabbes djupa grymtning från båset till höger om honom.

"Varför svarade inte Hermione?"

"Hon kanske fortfarande förvandlades, du vet, tog den lite efter dem." föreslog Ginny.

Harry låste upp dörren och klev fram till den spruckna spegeln. Goyle stirrade tillbaka mot honom med slöa, djupt liggande ögon. Harry kliade sig i örat. Samma sak gjorde Goyle.

"Jag var tvungen att kontrollera att det verkligen var jag."

"Jag klandrar dig inte. Ni två är nästan varandras motsatser."

"Jag skulle mer säga att Malfoy är Harrys motsats", påpekade Fay tystlåtet.

Rons dörr öppnades. De stirrade på varandra. Förutom att han såg blek och chokad ut var Ron nu en trogen kopia av Crabbe – alltifrån den pottklippta frisyren tull de långa gorillaarmarna.

Oliver fnös. "Mitt på pricken."

"Det här är otroligt", sade Ron medan han tittade sig närmare i spegeln och tryckte på Crabbes platta näsa. "Helt otroligt."

"Det är bäst att vi sätter igång", sade Harry och lossade på armbandsuret som skar in i Goyles tjocka handled.

"Hm, på tal om det. Har någon av er sätt min klocka?"

"Den där trasiga?"

"Ja, jag har inte sett den på ett tag."

"En husalf kanske slängde den eftersom den inte funkar." Harrys ansikte bleknade när han hörde det.

"Harry, är något fel?"

"Jag måste hitta den där klockan."

"Harry, du kan köpa en ny, en som faktiskt funkar", påpekade Alicia försiktigt.

"Det är inte själva klockan som är viktig, det är något annat. Professor McGonagall, kan vi ta en paus snart, jag måste prata med någon."

"Du kan göra det när det är kvällsmat mr Potter."

"Vi vet fortfarande inte var Slytherins sällskapsrum finns. Jag hoppas bara vi kan hitta någon att följa efter."

"NI gick igenom allt det där för ingenting?"

"Ni hade en månad på er att planera och ni missade den mest uppenbara detaljen." Remus var lika chockad medan Snape flinade, nu helt säker på att de skulle misslyckas i sitt uppdrag.

Hermione rodnade medan Ron log. "Det fungerade tillslut."

Ron, som hade stått och stirrat på Harry sade: "Du anar inte hur konstigt det är att se Goyle tänka!"

"Något som jag aldrig fått se", muttrade McGonagall tyst.

"Jag är säker på att du överdriver, kära professor." Dumbledore gav henne en förebrående blick.

"Jag såg honom tänka nyss, men det är egentligen Mr Potter, så det räknas inte", svarade McGonagall och hennes kollegor fnös av skratt.

han bultade på dörren till Hermiones bås. "Kom nu, vi måste gå…" En mycket hög, pipande röst svarade honom.

"Jag… jag tror inte jagkommer med när allt kommer omkring. Gå ni utan mig."

"Borde inte hennes röst också ha förändrats för att passa Bulstrodes?" frågade Charlie. "Det låter verkligen inte som hur trolltjejen skulle låta.

"Charlie!" varnade Mrs Weasley med en sträng blick som han ignorerade.

"Hermione vi vet att Millicent Bulstrode är ful. Ingen kommer någonsin få veta att det är du."

"Förrän nu." tänkte Harry tyst men sade inget.

"Nej, allvarligt talat, jag tror inte jag kommer med. Skynda på ni båda, ni spiller bara dyrbar tid."

"Flickan har en poäng", morrade Moody.

"Flickan har ett namn, och det är Hermione", kastade Harry tillbaka.

"Är det bara jag som är orolig att Harry hela tiden lyckas irritera Monsterögat?" mumlade Alicia och hennes vänner skakade på huvudet.

Harry såg på Ron med förvirrad min.

"Nu ser du mera ut som Goyle", sade Ron. "Så där ser han ut varenda gång en lärare ger honom en fråga."

"Ja, jag kan se hur oroliga ni var för mig?"

"Det var mycket på gång och det var lite oroande att se en av mina rivaler stå bredvid mig på det sättet", svarade Ron, en svag rodnad på kinderna.

"Hermione, hur är det med dig?" sade Harry genom dörren.

"Fint. Det är bra med mig… Ge er i väg nu bara…"

"Jag gillar verkligen inte hur det låter." plågades mrs Weasley och mr Weasley tog hennes hand, han gillade inte att hon oroade sig alltför mycket.

Harry tittade på sin klocka. Fem av deras dyrbara sextio minuter hade redan gått.

"Vi kommer tillbaka hit igen när vi är färdiga, okej?" sade han.

"Det är ganska uppenbart, ni lämnade alla era saker där."

"Vi försäkrade henne bara."

Harry och Ron öppnade försiktigt dörren ut till korridoren, såg efter att kusten var klar och smög i väg.

"Synd att ni inte hade mer tid, ni hade kunnat skapa så intressanta rykten."

"Jag var frestad, men vi hade viktigare saker för oss", erkände Harry fåraktigt.

"Det är dina gener som kommer fram", fnös Remus och Harry log glatt.

"Låt bli att svänga med dina armar så där", muttrade Harry till Ron.

"Va?"

"Crabbe håller dem liksom stelt efter sidorna…"

"Vill jag ens veta hur du vet det?" Neville rynkade på näsan.

"Håll dina vänner nära men dina fiender närmare… jag kommer nog aldrig göra det", funderade Harry högt.

"Förvånande, det är ju inte som om din fiende vill döda dig så fort han ser dig", muttrade Ron tyst.

"Men allvarligt Neville, det är inte så." Harry rodnade. "Jag lägger märke till saker och håller alltid öga på dem, för att se till att inte bli attackerad." Han ryckte på axlarna. "Kroppshållning är en bra indikation för ta reda på vilket humör de är på. Jag har alltid vetat när jag ska springa ifall morbror Vernon stod på ett speciellt sätt.

"Bra fördel att ha", muttrade Moody medan Sirius morrade lågt, alla bevis pekade åt ett håll och han gillade det inte alls. Lavender flyttade sig en aning längre bort när hunden blottade tänderna.

"Får jag bara påpeka hur konstigt det är att se Goyle rodna?" skrattade Seamus plötsligt.

"Vad sägs som det här då?"

"Ja, det ser bättre ut."

De gick nerför marmortrappan. Det enda de behövde nu var en Slytherinelev som de kunde följa efter till Slytherins sällskapsrum, men det syntes inte till någon.

"Vi har redan konstaterat att det bara stannade tjugo för jullovet, bara tre av dem är Slytherins och ni stoppade två av dem i en städskrubb." påpekade Kingsley med ett skratt. "Trodde ni verkligen att ni skulle stöta på en?"

Harry blängde lekfullt, även om den blev en aning elakare än han tänkt med tanke på hur han såg ut för tillfället. "Vi får se vem som skrattar om en minut."

"Har du några bra idéer?" mumlade Harry.

"Slytherineleverna kommer alltid upp till frukosten där bortifrån", sade Ron och pekade mot nedgången till gängelsehålorna. Han hade knappt uttalat orden förrän en flicka med långt, lockigt hår dök upp i trappan.

"Ursäkta mig?" sade Ron och skyndade fram till henne. "Vi har glömt vägen till vårt sällskapsrum."

"Det är ert andra år. Hur är det ens trovärdigt?" stönade Narcissa.

"Det kanske inte är det för dem, men det var Crabbe som frågade, vilket gjorde det helt trovärdigt." påpekade Daphne.

"Dessutom så brukade alltid Sirius Black gå vilse och komma försent till en del lektioner." påpekade Kingsley plötsligt.

"Lägg av Shacklebolt, du vet lika bra som oss att han kunde hela slottet utantill, det var bara ursäkter." nästan snäste Sprout.

"Så det var därför hon blev så arg när vi försökte använda den ursäkten." mumlade George.

"Hur sa?" sade flickan stelt. "Vårt sällskapsrum? Jag är en Ravenclawelev."

"Hon tog det helt fel. Jag kunde se att hon var en Ravenclaw, hon var klädd i blått för Merlins skull. Jag och Harry, äh, Goyle hade gröna. Jag menade inte att hon var en Slytherin." muttrade Ron.

"Verkligen, som en prefekt borde hon vara lite mer hjälpsam." snäste Hermione.

"Jag tror att hon var för generad över det", sade Harry med ett flin och Percy stönade nästan när han insåg att han antagligen snart skulle nämnas.

"Vad har hon att skämmas för?" frågade tvillingarna med upplysta ögon när de såg den busiga blicken i hans ögon. Harry skakade bara på huvudet, ovillig att berätta.

Hon fortsatte vidare, men kikade misstänksamt på dem över axeln några gånger. Harry och Ron skyndade nerför stentrappan i mörkret. Deras steg ekade särskilt högt eftersom det var Crabbes och Goyles väldiga fötter som sattes ner på golvet. Det här verkade inte bli så lätt som de hade hoppats.

Snape hånlog, helt hundra på att de skulle misslyckas.

De labyrintiska källargångarna var tomma. De gick djupare och djupare ner under slottet, medan de ideligen tittade på sina armbandssur för att se hur mycket tid de hade kvar. Efter en kvart började de bli desperata, men då hördes plötsligt ett ljud av någon som rörde sig framför dem.

"Ha!" sade Ron upphetsat. "Där har vi en av dem nu!"

"Såg ni att det var Malfoy? För annars är det en annan elev igen." fnös Astoria.

Figuren kom ut ur ett sidorum. Men då de skyndade närmare sjönk hjärtat i bröstet på dem. Det var inte en Slytherinelev, det var Percy och de hade inte råd med att slösa bort med tid.

"Vad gjorde han där nere?" fräser Ginny.

"Vad gör du här nere?" utbrast Ron förvånat.

"Vad gjorde han där nere?" frågade Bill misstänksamt.

Harry och Ron flinade stort. "Studerade tror jag." svarade den mörkhåriga pojken med ett ont flin.

Oliver höjde ett ögonbryn. "Exakt vad studerade han?" frågade han med ett snett leende.

Percy såg förnärmad ut. "Det har du inte med att göra", sade han stelt. "Du är Crabbe, eller hur?"

"Va? Å, javisst", sade Ron.

"Se till att komma iväg till er sovsal", sade Percy strängt. "Det kan vara farligt att vandra omkring i mörka korridorer för närvarande."

"Men du gör ju det", påpekade Ron.

"Jag är Prefekt", sade Percy och sträckte på sig. "Ingen törs angripa mig."

"Jag visste inte att gav prefekter sköldar. Eller har han en ring som gör dig osårbar?" hånade Moody och fick de flesta att vråla av skratt medan de vuxna mest skakade på huvudet. Harry log sorgset, medveten om vad Percy egentligen trott. Percy suckade bara.

Men Harry kunde se i hans ögon att han själv inte trodde på det alls, han var orolig och ville troligen bara ta sig tillbaka till deras uppehållsrum utan några olyckor.

Skrattet stoppades nästan omedelbart när de hörde det.

"Men varför säga det?" frågade Dean förvirrat.

"Varför inte? Vad skulle han säga, berätta för sin familjs rivalers bästa vänner att han spenderat tid med sin flickvän? Det skulle ju verkligen funka." fnös Harry.

En röst ekade plötsligt bakom Harry och Ron. Det var Draco Malfoy som kom gående. För första gången i sitt liv blev Harry glad att se honom.

Harry blixtrade ett grin åt den mörkhyade mannen. "Vi lyckades hitta den enda återstående Slytherin." hånade han.

"Extrem tur", svarade den äldre mannen.

"Inte riktigt", protesterade Hermione. "Malfoy var tvungen att börja sakna sina vänner och leta efter dem."

Neville fnös. "Han skulle inte vilja vara utan sina livvakter för länge."

"Där är ni ju", sade han släpigt och tittade på dem. "Har ni båda suttit och glufsat i er en massa i stora salen hela den här tiden? Jag har letat efter er överallt.

"Tydligen inte i städskrubben." fnissade Padma.

Jag har nånting riktigt roligt att visa er."

Harry och Ron fräste, ett tecken för alla andra att det inte hade varit något roligt.

Malfoy kastade en förintande blick på Percy.

"Och vad har du här nere att göra, Weasley?" sade han i försmädlig ton.

Percy såg grovt förolämpad ut. "Du gör klokt i att visa lite större respekt mot en skolprefekt!" sade han. "Jag gillar inte din ton."

"Han har en poäng, ifall han inte kan visa respekt mot en skolprefekt, hur ska han då kunna respektera kollegor när han börjar jobba?" påpekade Tonks.

Malfoy flinade hånfullt och gjorde tecken åt Ron och Harry att de skulle följa med honom. Harry var på vippen att säga någonting urskuldande till Percy, men hejdade sig i sista minuten.

"Tur pojk." muttrade Moody och Percy himlade med ögonen, han kunde härifrån se att Harry hatade att kallas det, ändå kunde inte Moody, deras bästa ex-auror se det.

Han och Ron skyndade efter Malfoy. Då de vände om hörnet till en ny gång sade han till dem över axeln: "Den där Peter Weasley alltså…"

"Percy", rättade Ron honom automatiskt.

"Smidigt Ron." hånade Charlie och Ginny.

"Han sade det automatiskt. Han är fortfarande vår bror." protesterade tvillingarna och Percy log, han hade trott att tvillingarna skulle ha kastat ut honom från familjen för alltid.

"Ja, vad han nu heter", sade Malfoy. "Jag har märkt att han börjat smyga omkring här en hel del på sistone. Och jag vet nog vad han har i kikaren. Han tror säkert att han kan fånga Slytherins arvtagare på egen hand."

Percy frustade till och genast var allas uppmärksamhet på honom, han rodnade svagt. "Det var bara så långt ifrån som möjligt från vad jag tänkt." erkände han och Fred och George såg på varandra innan de med en nick busvisslade snabbt så att deras brors rodnad förvärrades.

Han gav ett kort, försmädligt skratt. Ron och Harry såg spänt på varandra. Malfoy stannade vid en kal, fuktdrypande stenvägg.

"Vad är det nya lösenordet nu igen?" sade han till Harry.

"Öh…", sade Harry.

"Jovisst ja – Rent blod!" sade Malfoy utan att lyssna på honom.

"Så originellt, det är inte som om ingen hade kunnat lista ut det, speciellt inte med hur de kastar runt ordet… smutsskalle."

I samma ögonblick gled en dold dörr i stenväggen upp. Malfoy tågade in genom den med Harry och Ron i hälarna. Slytherins sällskapsrum var ett avlångt, underjordiskt rum med grova stenväggar och ett stentak från vilket lampor med runa kupor av grönt glas hängde i kedjor.

"Det låter lite deprimerande." Tonks rynkade på pannan, hon hatade tanken på att vara i ett fönsterlöst fängelsehåla som rum.

"Gryffindors sällskapsrum låter mer hemtrevligt, men vår sovsal är helt okej", erkände Astoria motvilligt.

En sprakande eld brann i spisen under en konstfärdigt skulpterad spiselhylla rakt framför den. Runt omkring brasan stod flera tunga, snidade stolar som för tillfället var helt tomma eftersom alla andra i Slytherins elevhem hade valt att åka hem över julen.

"Vänta här", sade Malfoy till Harry och Ron och pekade på ett par stolar i närheten av brasan. "Jag går och hämtar det – min pappa har just skickat det till mig…"

"Oh boy, det här kan inte vara bra." suckade Lee.

Harry och Ron, som undrade över vad Malfoy tänkte visa dem, slog sig ner och gjorde sitt bästa för att se hemmastadda ut.

Malfoy blängde på dem, han kunde inte fatta hur de lyckats lura honom och verkligen se hemmastadda ut.

En minut senare kom Malfoy tillbaka med någonting i handen som såg ut som ett tidningsurklipp. Han stack det rakt under näsan på Ron.

"NI får er nog ett gott skratt åt det här", sade han.

Urklippet var ur The Daily Prophet, och där stod:

Utredning inom trolldomsministeriet!

Arthur Weasley, chef för Kansliet för missbruk av mugglarprodukter, dömdes i dag att böta femtio galleoner för att ha förtrollat en mugglarbil.

"Det är verkligen hårt."

"Och skulle inte hänt om Harry och Ron inte tagit bilen", tillade Remus strängt med en suck.

"Jag insisterar att ni låter mig betala tillbaka, trots allt är jag Harrys förmyndare." De flesta satte sig snabbt upp när de hörde det.

"Du är Dursley. Jag borde…"

"Låt mig säga om det där. Som Harrys framtida förmyndare, jag planerar att fixa till det så fort jag anländer imorgon. Harry är mitt ansvar."

Mr Weasley skakade på huvudet. "Det finns ingen anledning. Jag behövde inte betala det. Konstigt faktiskt. Ett par dagar efter julen fick Ministeriet ett anonymt brev som betalade böterna. Skickat från en medborgare som var bekymrad för allt mitt hårda arbete", utan att behöva tänka vände sig alla för att se på Harry som hade försökt göra sig mindre men den röda nyansen på hans kinder var tydliga.

"Naturligtvis, om jag hade vetat då vem som gjort det, hade jag vägrat det." avslutade Mr Weasley.

"Självklart visst vi inte om pojkens generösa hjärta." Mrs Weasley log varmt mot tonåringen.

"Det är mitt fel att ni fick böter." mumlade han.

"Och mitt, kompis", påminde Ron och hans bröder såg stolt på honom. "Om du insisterade på att betala så borde du verkligen bara ha betalat hälften."

"Spelar ingen roll." insisterade Harry. "Det var länge sedan och kommer inte att ta tillbaka något." varnade han. Mr och mrs Weasley utbytte blickar, fast beslutna att göra någonting för pojken som de brydde sig så mycket om.

"Jag är stolt över dig, Harry."

"Samma här", sade Remus med ett vänligt leende.

Mr Lucius Malfoy, medlem av styrelsen på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, där den förtrollade bilen förolyckades tidigare i år, krävde idag Mr Weasleys avskedande.

"Weasley har fått Trolldomsministeriet att framstå i dålig dager", Sade Mr Malfoy till vår utsända reporter.

"Och han själv har inte det? Han är en dödsätare som mutar folk för att kunna göra vad han vill. Om det inte är att få ministeriet att framstå i dåligt lager så vet jag inte vad som är det." fnös Tonks.

"Auror Tonks, Mr Malfoy är en respekterad medlem av trollkarlsvärlden och blev frikänd", sade Fudge med en viktig röst.

"Bara för han hävdade att varit utsatt för Imperius." mumlade Tonks upproriskt.

"Han är klart olämplig att utarbeta våra lagar och hans löjliga mugglarskyddsstadga borde omedelbart stoppas."

"Definitivt inte." madam Bones skakade på huvudet. "Lucius Malfoy gjorde sig väldigt impopulär när han gick ut med sina åsikter i den artikeln."

Mr Weasley var inte tillgänglig för en kommentar, men hans fru meddelade reportrarna att om de inte gav sig i väg, skulle hon bussa familjens vålnad på dem.

"Jag borde ha gjort det. De skulle ha förtjänat det och mer", muttrade mrs Weasley ilsket.

"Nåå?" sade Malfoy otåligt då Harry räckte tillbaka urklippet till honom. "Tycker ni inte det är roligt?"

"Ha ha", sade Harry glädjelöst.

"Arthur Weasley är så förtjust i mugglare att han borde bryta av sin trollstav på mitten och förena sig med dem", sade Malfoy hånfullt. "Av familjen Weasleys uppförande att döma skulle man aldrig tro att de är av äkta trollkarlssläkt med rent blod i ådrorna."

Harry fräste ilsket. "Jag föredrar att de inte har det ifall de skulle uppträdda som honom annars."

Rons – eller rättare sagt Crabbes – ansikte var förvridet av ursinne.

"Vad är det med dig, Crabbe?" snäste Malfoy.

"Ont i magen", grymtade Ron.

"Det är en bra ursäkt och väldigt godtagbar", sade Narcissa bestämt. "Speciellt med tanke på hur mycket de åt."

"Ja, men gå upp till sjukhusflygeln då och ge alla smutsskallar där en spark från mig", sade Malfoy med ett elak flin.

Flera stycken ryckte till innan de blängde på honom.

"Jag måste verkligen få bort honom från Lucius innan det är försent." mumlade Narcissa.

"Vet ni vad? Jag är förvånad över att The Daily Prophet inte har rapporterat om alla de här överfallen ännu", fortsatte han eftertänksamt. "Det är säkert för att Dumbledore försöker tysta ner hela saken. Han kommer att få sparken om det inte slutar snart. Pappa har alltid sagt att en sämre skolledare än Dumbledore har vi aldrig haft på det här stället.

"Jag erkänner att han var en dålig rektor i ditt första år genom att riskera era liv, men annars är han inte det." funderade Remus tyst.

Han älskar elever som är av mugglarsläkt. En anständig rektor skulle aldrig släppa in ett slemmigt litet kryp som den där Creevey på Hogwarts."

"Ifall Fudge fortsätter som han gör kan den drömmen snart gå i uppfyllelse", muttrade Harry.

"Och vad menar du med det?"

"Bara det faktum att ifall vi inte gör något kommer Voldemort inte gå att besegra, han kommer ta över och bli rektor på Hogwarts, eller sätta en av sina närmaste anhängare där."

Malfoy började låtsas som om han knäppte bilder med en osynlig kamera och gjorde en elak men exakt imitation av Colin: "Potter, kan jag få ta en bild av dig, Potter? Kan jag få din autograf? Kan jag slicka dina skor, snälla Potter?"

"Wow, han låter inte svartsjuk alls där", sade Neville sarkastiskt.

"Han önskar att han hade en stalker som dokumenterar hans minsta rörelse", hånade Ron.

"Jag ger tio galleoner ifall du gör det i en vecka, Colin", föreslog Harry.

"Låt mig fundera över det."

Han lät händerna sjunka och tittade på Harry och Ron. "Vad är det med er båda idag?"

Harry och Ron pressade fram ett försenat och tvunget skratt, men Malfot verkade nöjd; Crabbe och Goyle var kanske alltid tröga i starten.

"Det menar du inte", fnös Ginny.

"Sankte Potter, alla smutsskallars vän", sade Malfoy långsamt.

"Han är också en av dem som saknar äkta trollkarlsstolthet.

Harry himlade med ögonen. "Med tanke på att jag inte visste att jag var en trollkarl tills jag var elva är det inte förvånande."

"Oroa dig inte Harry. Jag föredrar att du inte har någon äkta trollkarlsstolthet. Det betyder att du inte tror på renblodsmani." Sirius röst innehöll avsmak.

"Jag skulle inte förolämpa mammas minne på det sättet, även om jag fått lära mig äkta trollkarlsstolthet."

Annars skulle han inte ränna runt tillsammans med den där stöddiga smutsskallen Hermione Granger. Och tänk att folk tror att han är Slytherins arvtagare!"

"Det är sorgligt. Rivalen vet om det men resten av skolan är blinda."

Harry och Ron väntade andlöst. Nu var det säkert bara fråga om sekunder innan Malfoy avslöjade för dem att det var han som var arvtagaren. Men då…

"Säg det inte Colin, inget monster kom", sade Ron utan att se på fjärdeårseleven som började rodna.

"Jag önskar att jag visste vem det var", sade Malfoy med beklagande röst." Jag skulle kunna hjälpa till."

"Ja, ni åstadkom i alla fall målet med ert uppdrag. Nu kan ni lägga undan det och leta efter nya vinklar", sade Moody bestämt.

"De kommer inte. De bör lämna det till de vuxna", insisterade mrs Weasley.

Remus fnös. "Du vet lika bra som jag att det inte kommer att hända."

Ron tappade helt hakan, så att Crabbes ansikte såg ännu mer korkat ut än vanligt. Som tur var märkte Malfoy det inte. Harry, som tänkte snabbt, sade: "Du har säkert någon misstanke om vem som ligger bakom alltsammans…"

"Det vet du att jag inte har, Goyle, hur många gånger måste jag tala om det för dig?" fräste Malfoy.

Malfoy svor lågt, förbannade Potter och hur han alltid blandade sig i.

"Och pappa vägrar att berätta någonting för mig om förra gången kammaren öppnades. Det var förstås för femtio år sedan, så det var före hans tid. Men han säger att han vet allt om det och att hela saken tystades ner. Just därför skulle det verka misstänkt om jag vet för mycket om det.

"Malfoy kan vara smart!" frågade Fay chockat och hennes klasskamrater började skratta. Bakom hennes rygg rynkade Narcissa på pannan.

Men en sak vet jag: förra gången Hemligheternas kammare öppnades dog en smutsskalleelev.

"Hur kan man dölja något sådant?" frågade Harry plötsligt.

"Vi vet inte hur rektorn dolde det om vi ska vara ärliga", medgav Dumbledore.

Så det är nog bara en tidsfråga innan någon mer av dem blir dödad… jag hoppas det blir Granger", sade han skadeglatt.

Narcissa tappade boken i chock. Hon hade trott att folk skulle börja skrika på direkten men salen var kusligt tyst.

"Varför berättade ni inte?" Hermiones röst bröt tystnaden och hennes ögon var fyllda med tårar. Hon visste att de verkligen ogillade varandra men hon hade ingen aning om att han ville att hon skulle dö.

"Det var inte något du behövde höra", sade Ron tyst.

"Det skulle bara ha fått dig att må dåligt", tillade Harry.

"Draco Lucius Malfoy. Du kan glömma att besöka Hogsmeade tills jag anser att du förtjänar det. Jag bryr mig inte om hur mycket du ogillar andra, du önskar aldrig att de ska dö, speciellt inte när ett monster som dödat tidigare är på fri fot. Och du kan glömma att flyga tills du bett om ursäkt och lovat att aldrig mer använda ordet smutsskalle." utbrast Narcissa och blängde på sin son som såg ner på golvet.

"Du behöver inte."

"Han behöver lära sig gränser Hermione."

Ron satt och knöt Crabbes jättelika nävar. Harry, som förstod att det skulle vara ganska avslöjande om Ron klippte till Malfoy, sände honom en varnande blick och sade:

"Skulle kanske ha varit avslöjande, men det skulle ha känts så bra." muttrade Ron.

"Tror du inte att jag också ville smälla till honom", sköt Harry tillbaka dem.

"Det verkar inte så, du reagerade knappt", påpekade Michael.

"Jag har oftast väldigt bra kontroll på mina känslor och jag hade inte råd med att explodera."

"Även om det skulle verkat vänligare att han blivit arg hade det inte varit värre. Harry har ärvt faster Lilys humör, och även en del av farbror James. Harrys humör kan vara livsfarligt", erkände Tonks och många såg nyfiket på henne när hon kallade dem för faster och farbror men sade inget.

"Vet du om den som öppnade kammaren förra gången åkte fast?"

"Javisst. Vem eller vilka det nu var så blev de relegerade2, sade Malfoy. "De är förmodligen fortfarande kvar i Azkaban."

"Inte precis", tänkte Harry med ett grymt leende.

"Azkaban?" sade Harry förbryllat.

Harry morrade och flera ryckte till, säker på att det var Goyle när de hörde tonfallet. "Tyvärr har jag lärt mig mer om den förbannade platsen än jag ville veta", han grep tag i Sirius och begravde sitt ansikte i hans päls.

"Trodde aldrig jag skulle se Goyle krama en hund, jag menar jag vet att det är Harry men ändå." viskade Parvati medan madam Bones rynkade på pannan, det var något som inte stämde.

"Azkaban – trollkarlsfängelset, Goyle", sade Malfoy och tittade på honom som om han inte trodde sina öron. "Ärligt talat, så trög som du är i hjärnan, slutar den väl snart upp att fungera helt och hållet."

"Det är inte snällt att säga till sina vänner", anklagade Luna och stirrade på Malfoy.

Han vred sig nervöst i stolen och sade: "Pappa säger att jag ska ligga lågt och låta Slytherins arvtagare fortsätta. Han säger att skolan behöver rensas från allt smutsskallelödder, men att jag inte ska blanda mig i det.

"Oja, han är en väldigt respekterad medborgare, Fudge." Fudge blängde bara på pergamentet.

Han har förstås fullt upp med sig eget för ögonblicket. Vet ni att Trolldomsministeriet gjorde en husrannsakan på vår herrgård förra veckan?"

Harry försökte tvinga fram ett deltagande uttryck i Goyles slöa ansikte.

"Ja, är det inte otroligt…" sade Malfoy. "Som tur var hittade de inte något särskilt. Pappa har en samling mycket värdefulla svartkonstföremål. Men lyckligtvis har vi vår egen hemliga kammare under golvet i salongen…"

"Så det är där ifrån du fick den informationen." Mr Weasley skrattade. "Ja, det kom verkligen väl till pass."

"Jag hoppas att du fick dem att betala", sade Bill ivrigt.

"Betala, ja. Flera stora böter", mr Weasley suckade sen. "Inte för att de hade några problem med att betala dem. Tyvärr fanns det inget där som skulle få honom arresterad."

"Det var en liten seger, Arthur, men det var en viktig seger. Vi förstörde ännu en del av hans rykte", madam Bones log mot den milda mannen.

"Aha!" sade Ron. Malfoy tittade på honom. Det gjorde Harry också. Ron rodnade.

"Ron, din idiot!" stönade Bill.

"Nej, det var bra att han gjorde det."

Till och med håret började bli rött. Hans näsa verkade långsamt växa sig längre – deras timme var till ända.

"Hade Ron inte sagt det hade det varit chans att vi åkt fast."

"Åh, um bra gjort Ron." Ron himlade bara med ögonen åt sin bror.

Ron var på väg att förvandlas tillbaka till sig själv igen, och av hans skräckfyllda blick att döma måste även Harry vara mitt inne i samma process. Båda reste sig hastigt.

"Äntligen. Jag föredrar att vara mig själv." suckade Harry.

"Medicin till min mage", grymtade Ron.

"Tur att du sade innan att du hade ont i magen." suckade Hermione, hon hade torkat bort tårarna och struntade fullkomligt i Malfoy nu.

Och utan vidare spisning sprang de genom hela långa sällskapsrummet, vräkte sig mot stenväggen och rusade upp genom den mörka gången. De hoppades förtvivlat att Malfoy trots allt inte hade märkt någonting.

"Om han hade gjort det så hade alla i Slytherin fått reda på det redan, och ingen av oss hade någon aning förrän nu", erkände Alisa. "Det var väldigt imponerande det ni gjorde."

"Tack", svarade trion på en gång.

Harry kunde känna hur fötterna halkade omkring i Goyles jättestora skor, och han var tvungen att hissa upp klädnaden eftersom han krympte allt mer.

"Tack och lov att det är över. Reducio." Harry pekade med sin stav mot sina kläder så att de återvände till sin vanliga storlek.

"Du verkar må bättre nu."

"Jag är inte lika utmattad längre i alla fall, men vi borde avsluta jag måste verkligen prata med en."

De brakade uppför trappan in i den mörka ingångshallen, där det hördes ett dämpar bultande inifrån skåpet som de hade låst in Crabbe och Goyle i.

"Då de har vaknat nu", skrattade Fay.

"Du hatar dem fortfarande lika mycket." Hermione skakade på huvudet medan Fay nickade långsamt.

De lämnade skorna utanför skåpdörren och kilade i strumplästen uppför marmortrappan mot Missnöjda Myrtles toalett.

"Se, vi lånade skorna. Vi stal dem inte." Harry log ljust.

"Men ni tog fortfarande en annan students egendomar", påpekade Flitwick.

"Kom igen, jag har precis förvandlats till en annan person."

"Det är ditt egna fel Potter", hånade Snape.

"Ja, det var i alla fall inte helt bortkastad tid", flåsade Ron och stängde toalettdörren bakom dem. "Jag vet att vi fortfarande inte har kommit på vem som står bakom överfallen, men jag ska skriva till pappa imorgon och föreslå honom att han kontrollerar vad som finns under golvet i Malfoys salong."

"Ett mycket klokt val, Mr Weasley." berömde madam Bones.

"Amelia, du anser bara det för att du kunde sätta dit Malfoy för något." skrattade Sinistra och skakade på huvudet.

Harry synade ansikten i den spruckna spegeln. Han var sitt gamla vanliga jag igen. Han satte på sig glasögonen medan Ron bultade på dörren till Hermiones bås.

"Oj, är du fortfarande där inne?" frågade Tonks. "Men varför skulle du ha problem och inte pojkarna."

"Håret." mindes Charlie. "Det måste ha varit Bullstrodes… eller hennes egna."

"Det var det inte", medgav Hermione surt.

"Hermione, kom ut, vi har massor att berätta för dig…"

"Gå er väg!" skrek Hermione gällt.

"Vad hände?" frågade Ginny oroligt.

"Du får se." svarade Hermione dämpat.

Harry och Ron såg på varandra. "Vad står på?" sade Ron. "Vid det här laget måste du väl se ut som vanligt igen. Vi gör ju det…"

"Som vi sade förut så kunde hon ha tagit det efter er." påpekade Padma.

"Tyvärr inte."

Men nu kom Missnöjda Myrtle plötsligt utsvävande genom dörren till båset. Harry hade aldrig sett henne se så munter ut.

"Oh kära nån, det är illa." plågades mrs Weasley. "Det spöket finner lycka i andras olycka. Ju sämre det är desto lyckligare är hon."

"Ååååååå, vänta bara tills ni får se", sade hon. "Det är gräsligt!"

De hörde regeln dras ifrån och Hermione visade sig, snyftande och klädnaden uppdragen över huvudet.

Hermione stirrade envist i golvet, hon ville inte se de andras ansikten när de insåg att hon förvandlats till en katt.

"Hur är det fatt?" sade Ron osäkert. "Har du fortfarande Millicents näsa eller något sådant?"

Hermione lät klädnaden sjunka och Ron backade rakt in i handfatet.

Ron ryckte till. "Ledsen Hermione, men jag blev chockad."

"Jag kan verkligen inte klandra dig. Jag såg hemskt ut." svarade Hermione sorgset.

"Nej, Mione. Du såg faktiskt gullig ut på något sätt."

Hermione började skratta och Harry log, han lyckades få henne att le. "Tack Harry. Jag behövde det."

"Så vad hade hänt?" frågade Justin.

"Jag fick en chans att skaffa ett husdjur", svarade Harry med ett snett leende och Hermione knuffade till honom med axeln.

Hennes ansikte var täckt med svart päls. Hennes ögon hade blivit gula och ett par långa spetsiga ögon stack upp genom håret.

"Jag tvivlar att de hade kunnat se någon skillnad, med hennes hår kan man knappast se ansiktet, jag tvivlar att någon skulle märka att hon gjort ett misstag." hånade Snape och flera stycken blängde ilsket på honom, han hade ingen rätt att förolämpa Hermione så.

Harry lade armen om Hermione och uppskattade verkligen insatsen som deras närmaste vänner gjorde för att inte börja skratta. De andra i salen var inte så omtänksamma och en del föll ihop av skratt.

Ron flög upp med knytnävarna knutna. "Sluta skratta." skrek han.

"Om ni inte gör det," hotade Harry lika arg. "Så kommer ni få veta exakt hur det känns att vara på andra änden av mitt humör och jag lovar att vad ni såg tidigare kommer vara en barnlek när jag är färdiga med er."

"Som om du skulle kunna göra något mer."

"Förut anklagade ni mig bara för att mörda Cedric och smutskasta mina föräldrars minnen, men akta er för att förolämpa min familj mer, jag kommer använda förhäxningar i så fall." morrade Harry medan han långsamt ställde sig upp

"Sitt ner Potter!" utbrast McGonagall. "Och ni andra borde komma ihåg att ni knappast hade kunnat brygga drycken i deras ålder och ifall ni gjort det hade ni kunnat göra samma misstag."

"Jag tvivlar att mina ormar hade gjort det, de är alldeles för kunniga", sade Snape spydigt.

"Dina elever åt chokladkakor de hittade på trappräcket, du kan knappast prata."

"Det var ett k-katthåt!" hulkade hon. "M-millicent Bulstrode m-måste ha en katt! Och elixiret är inte avsett att användas till djurförvandlingar!"

"Ta inte det här på fel sätt Hermione", började Fred nervöst.

"Men är det okej om vi försöker fixa något som förvandlar en delvis till djur för tillfället?" avslutade George.

"Varför inte. Då kanske folk kan glömma det här", muttrade Hermione.

"Oroa dig inte över det, ingen kommer reta dig. De vågar inte göra alla oss upprörda." skrattade Katie och såg sig runt om på deras vänner.

"Vill du svara på frågor sen hur det kändes, så vi har någon aning." frågade Fred och Hermione nickade efter en stunds betänketid.

"Jag skulle väldigt gärna vilja inspektera produkten ifall de lyckats med det", viskade McGonagall till sin kollegor som nickade, de var väldigt begåvade.

"Oj, oj", sade Ron.

"Alla på skolan kommer att reta dig alldeles förfärligt", sade Myrtle lyckligt.

"De kommer inte." morrade Harry.

"Det ordnar sig Hermione." skyndade sig Harry att säga medan han lade armen om hennes skakande axlar. "Vi tar med dig upp till sjukhusflygeln. Madam Pomfrey brukar aldrig ställa en massa närgånga frågor…"

"Kanske så borde jag börja", muttrade madam Pomfrey.

"Det är en dålig idé, madam Pomfrey", avbröt Ron snabbt.

Det tog lång tid att övertala Hermione att lämna toaletten. Missnöjda Myrtle satte fart på dem med ett hjärtligt gapskratt.

"Vänta bara tills alla upptäcker att du har en svans!"

Harrys hot från tidigare och det faktum att Hermiones vänners blängningar stoppade alla från att skratta, men Snape kunde inte motstå att kommentera.

"Jag hoppas att det har lärt dig att inte försöka dig på trolldrycker innan du är redo för dem."

"Det var inget fel på själva drycken, Snape", påpekade Remus. "Bara en del när de utförde det."

"Hade hon varit så smart som hon hävdar hade hon kollat upp ifall det var hennes hårstrå", Snape hånlog åt Hermione.

"Fred, George, ni har inga nya produkter ni behöver prova?" mumlade Ron.

"Kanske, vi ska kolla vad vi har sen."

"Tja", suckade Tonks. "Det kapitlet var inte alls lika kul som jag trodde att det skulle vara. Förhoppningsvis så går nästa gång bättre."

"Inte troligt." muttrade Trion tillsammans medan Trelawney rös när hon såg sju Harrys flyga iväg för att bli attackerade, längre en så hann hon inte se innan hon rycktes tillbaka till verkligheten.

"Minsann, nästa gång kommer inte gå bättre", sade hon allvarligt och hennes kollegor utbytte förvirrade blickar.

---

AN: Ni minns den här raden: "Låt bli att svänga med dina armar så där", muttrade Harry till Ron.

I själva verket var det Ron som sade det i boken, men han fortsätter med: "Crabbe håller dem liksom stelt efter sidorna…" problemet är att det var Ron som förvandlade sig till Crabbe, så ifall det var Crabbe som håller armarna stelt så måste Harry ha sagt de två meningarna, vilket leder till slutsatsen att det har blivit ett skrivfel, ett skrivfel som stör mig. Hur kunde de missa det?

Jag har ingen aning om hur Harrys utbrott blev, jag hade inte ens planerat det men tydligen så ville min musa ha med det, Phoebe (min musa) tar ibland över mina händer och skriver vad hon vill.

Sen angående det där med att alltid vara en enhörning, jag kunde inte låta bli att använda det. jag och mina vänner använder ofta det mottot.

Angående Fay Dunbay, jag tyckte att det var konstigt att de bara fanns 3 Gryffinodrtjejer i 5 året, så jag sökte runt lite och hon fick bli den fjärde medan den femte... ja,ni får mer information om den femte någon annan gång