Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

15. Den hemliga dagboken

Linneagb: Jag är glad att du gillade Sarahs kommentar om att han tycker allas mat är fantastisk, jag hoppas bara att jag får till Nick och Sarah rätt. Glad att du gillar Narcissas utskällningar, hon är inte alls nöjd med honom och Draco kan nog förvänta sig fler utskällningar. Glad att du gillade utbrottet, jag hade lovat ett utbrott men hade ingen aning om när jag skulle få in det. Jag är glad att du nämnde din idé, om jag ska vara ärlig så blir det troligtvist mycket bättre om jag använder din idé än det jag tänkt från början. Jag vet, jag blir själv irriterad på när jag ändrar mellan dåtid och nutid, jag ska göra mitt bästa för att lägga av med det i fortsättningen, samma sak med klandra och klamra. Ska försöka komma ihåg det i framtiden och någon dag… typ om 8 år eller något sådant kommer jag gå tillbaka och rätta till mina misstag. Wow, du har ingen aning om hur glad jag blir när jag får höra att min berättelse ligger bland dina top tre favoritfanfictions.
Jag kan inte heller föreställa mig ett bättre slut på ett lov än att läsa ett långt kapitel. Jag gjorde själv likadant med en fanfic som jag själv läste.

Thalia: Tack så hemskt mycket (igen) och jag är glad att du gillade Harrys utbrott, var lite osäker om det först, samma sak med tvillingarnas skämt med fyrverkeriet, men det verkad funka bra. Dina tre minnen låter underbara och jag är väldigt nyfiken på att få läsa dom… hm, jag kan tyvärr inte hjälpa dig med ormarnas "skämt", du har rätt de flesta i elevhemmet är just nu genomruttna och huset har förlorat sin klass den en gång hade. Jag kan bara tillägga att ifall Lily skulle bli träffad av någon förhäxning eller nästan bli träffad så skulle James nog bli väldigt förbannad vilket skulle leda till den stora katastrofen, bara ett förslag från min sida men gör som du tänkt. Och ha så kul på skidsemestern.

Lunan95: Hej på dig med. Tack så mycket, och du har säkert hört det här flera gånger, men jag beklagar din sorg och hur du mådde. Jag ber för att du snart kommer att må bättre. Jag är glad att du supportar min story mer och mer, som för dig får hon mitt blod att koka och jag hoppas att hon får vad hon förtjänar senare, jag har en del idéer, men det är ett tag dit så för tillfället koncentrerar jag mig på det kapitlet jag håller på med.

Annie: Hm… jag är inte säker, men jag älskar dig med. Tack så mycket. Oj, jag är ledsen för 2:orna, i fortsättningen ska jag försöka se till att det blir sådana här " tecken istället för 2:or. Jag är ganska säker på att det stavas Review, men jag tyckte inte den var så dålig och jag förstår hur du tänkte. Glad att du gillade mina förklaringar och Harrys utbrott, jag hade ärligt innan aning om vart det kom ifrån. Hm… jag glömde bort glasögonen… jag får går tillbaka och ändra det när jag får tid, det borde inte vara så svårt, jag vet själv hur jobbigt det är att inte kunna se utan glasögon/linser, vi får se vad som händer.

---

Jag ber om ursäkt för att det tog 19 dagar att uppdatera men en av mina släktingar dog så jag har inte varit på humör att skriva. men jag är tillbaka nu och redo att börja skriva igen. så jag hoppas att ni gillar kapitlet, jag är inte allt för nöjd med det trots att det är på 62 sidor men vi får se vad ni tycker om det.

Innan jag glömmer, det här kapitlet är tillägnat min vän Linneagb som hjälpte mig att skriva ner boktexten. tack så mycket Linnéa.

---

"Tja", suckade Tonks. "Det kapitlet var inte alls lika kul som jag trodde att det skulle vara. Förhoppningsvis så går nästa gång bättre."

"Inte troligt." muttrade Trion tillsammans medan Trelawney rös när hon såg sju Harrys flyga iväg för att bli attackerade, längre en så hann hon inte se innan hon rycktes tillbaka till verkligheten.

"Minsann, nästa gång kommer inte gå bättre", sade hon allvarligt och hennes kollegor utbytte förvirrade blickar.

"Du såg vad som kommer hända", sade Vector i en ivrig ton.

"Ja…", svarade TOnks efter några sekunders tvekan.

"Varför berättar hon inte då?" frågade Umbridge misstänksamt.

"En del saker är bättre att inte veta", sade Trelawney mysteriskt och McGonagall fnös otåligt.

"Har vi tur så får vi höra om det i en senare bok", påpekade madam Hooch med ett leende.

"Det hoppas jag verkligen inte Rolanda, de bröt mot reglerna och det är illa nog att de gjort det en gång", fräste McGonagall.

"Dessutom så vill jag inte höra om det ifall det inte kommer gå bättre." påpekade Sprout med en rysning.

Medan lärarna hade sin diskussion hade Romilda Vane erbjudit sig att läsa och slog nu upp rätt sida med ett strålande leende.

Den hemliga dagboken, började hon och lutade på huvudet åt orden. "Det låter intressant." funderade hon högt, omedveten om hur Ginnys ögon vidgades. Hon kunde däremot höra Harrys och Rons jämmer av förtvivlan.

"Det låter inte så bra." anmärkte Tonks oroligt och bet sig i underläppen

"Dåligt kapitel. Mycket dåligt kapitel." sade Ron och skakade på huvudet. "Massor med Lockman troligtivis."

"Och andra dåliga människor." tillade Harry tyst. Han suckade, han hade verkligen hoppats på lite mer tid med sin gudfar, även om de inte kunde prata med varandra ordentligt på grund utav att ministeriet var idioter, men han hade verkligen hoppats att få mer tid med honom innan mannen blev arg på honom.

Romilda grimaserade. "Jag vill inte läsa." erkände hon och kastade boken till sin vän Vicky Frobisher.

"Jag tror det är första gången du sagt att du inte vill läsa något som innehåller ordet dagbok."

"Jag vägrar läsa om den där enfaldiga idioten." muttrade Romilda ilsket till sin skrattande vän.

"Det är inte som om någon av oss vill läsa om honom, flicka", snäste Moody tillbaka.

"Miss Vance", sade McGonagall tillslut i sin strängaste röst. "Sluta agera barnsligt och börja läsa."

Synbart irriterad tog Romilda tillbaka boken från Vicky. "Vänta bara." varnade hon sin vän, som fortfarande skrattade hysteriskt. "Ditt kapitel kommer inte heller vara så roligt."

Hermione måste stanna kvar i sjukhusflygen i flera veckor.

"Poppys policy om att inte ställa några frågor kan verkligen komma i vägen ibland", påpekade Narcissa. "Tror ni inte att hon hade kunnat ha hjälpt dig snabbare om hon visste exakt vad problemet var."

"Kanske det, men det är också nödvändigt", sade Bill. "Om hon frågade en massa nyfikna frågor eller sprang till professorerna så skulle ingen gå till henne för hjälp, vilket kan bli katastrofalt."

"Dessutom jag är säker på att madam Pomfrey skulle ha älskat vår förklaring. "Du förstår madam, vi bryggde bara ett elixir och drogade två elever, dessutom stal vi tvätt och smög oss in i Slytherins uppehållsrum för att kolla om Malfoy var Slytherins arvtagare, men av en olyckshändelse drack Hermione katthår." ja, hon skulle ha älskat det." fnös Ron i en sarkastisk ton.

"Okej, men vad trodde professorerna att Hermione gjort för att ha blivit en katt?" frågade Charlie med ett skratt. "Utan att berätta sanningen, vill säga."

McGonagall suckade. "Jag trodde att hon kanske hade experimenterat med Animagus trollformler. Mina misstankar förstärktes efter att jag pratat med henne." Tillade hon med en stäng blick på flickan.

"Ingen student på Hogwarts skulle klara av att bli en animagus." avbröt madam Bones med höjt ögonbryn.

"Det var enda förklaringen jag kom på, men du har rätt."

"Ni berättade aldrig för henne när de genomgick förvandlingen?" viskade Harry häpet.

"Och riskera en till utskällning?" viskade Remus tillbaka. "Nej, hon tror att de gjorde det så fort vi slutat Hogwarts… jag och Sirius har självklart uppmuntrat de misstankarna, jag är rädd att hon inte kommer vara glad när hon får veta sanningen", Remus röst antog en lätt bekymrad ton i slutet av meningen.

Det surrade av rykten om hennes frånvaro när de övriga eleverna kom tillbaka från jullovet. Alla trodde förstås att hon hade blivit överfallen.

"Inte än, det är för tidigt." mumlade Hermione trött.

Det var så många nyfikna elever som kretsade omkring sjukhusflygeln och försökte få en skymt av henne att madam Pomfrey tog fram sitt förhänge igen och hängde det runt hennes säng,

"Hon borde ha gjort det från början", muttrade Ron irriterat.

För att bespara henne skammen att bli sedd med päls över hela ansiktet.

"Det hindrade inte vissa människor från att försöka smyga sig in." rapporterade Hermione surt. "Inklusive Malfoy."

"Man skulle kunna tro att han är kär i dig med tanke på hur mycket han pratar om dig, och försökte få se dig." påpekade Tracy plötsligt och Hermiones hjärta stannade.

"Å andra sidan pratar han mer om Harry, så mina pengar är på att han är kär i honom." avslutade Daphne och Hermiones hjärta började bulta normalt igen.

"Jag har hört värre saker." funderade Harry. "Men ett förhållande mellan oss kommer aldrig hända."

"Men vad hände med att Malfoy smög sig in i sjukhusflygeln?" avbröt Tonks.

"Han lyckades få en blick av Hermione och informerade resten av skolan om hur hon såg ut." morrade Ron. "Dumma jävel."

"Omoget beteende är att förvänta sig." Påminde Kingsley dem. "Han var tolv trots allt."

"Får mig inte att gilla honom något mer." muttrade Ron ilsket.

"Tänk positivt, vi lyckades övertala resten av skolan efter att Malfoy berättat att vi provade på glamourförtrollningar på varandra medan hon tillfrisknade från en influensa." påpekade Harry glatt och Hermione log åt sina två bästa vänner.

Harry och Ron gick och hälsade på henne varje kväll.

"Och längre." morrade madam Pomfrey.

"Jag har en känsla av att hon inte riktigt gillar er tre." skrattade Tonks.

"Ja… det kan ha och göra med det faktum att vi knappast aldrig lämnar den som är i sjukhusvingeln ifred." erkände Harry.

"Mitt i natten." stönade madam Pomfrey. "Jag vet inte vad jag ska göra för att hålla dem ute längre."

"Se så Poppy, det är inte så illa. Du har varit med om värre." påpekade McGonagall tröstande.

"Men det var så lugnt i flera år." stönade hon och hennes kollegor nickade instämmande.

När den nya terminen började tog de med sig dagens läxor till henne.

Hermione suckade. "Det var inte samma sak att inte kunna höra föreläsningarna själv."

Madam Bones nickade. "Du förlorar värdefull erfarenhet på att inte kunna träna på trollformler i klassen."

"För att inte tala om trolldryckerna hon missade att brygga." påpekade Snape surt.

Tonks fnös. "Hon bryggde en sjätteårsdryck. Jag tror att det är okej att hon missade ett par veckor i din klass."

Den unga häxan suckade ingen. "Men när du kombinerar det med vad som hände så hade jag verkligen ett dåligt års studerande."

"Vad hände?" Sirius röst var allvarlig, han var mycket medveten om att Harry såg henne som sin syster och hon var bra för honom, om något hände med henne… han ville inte ens tänka på det.

Hermione log sorgset. "Du borde få veta snart."

"Om det var jag som hade fått morrhår, skulle jag nog ta en paus från skolarbetet", sade Ron en kväll och tippade ner en hög med böcker på Hermiones sängbord.

"Om du slog i din tå så skulle du ta en paus från arbetet", påminde Neville sin vän.

"Självklart." svarade den rödhåriga pojken omgående. "Du kan inte förvänta dig att jag ska arbeta när jag har ont."

"Nice one, lillebror." gratulerade tvillingarna med breda leenden samtidigt som deras mamma skakade på sitt huvud.

"Var inte fånig, Ron, jag måste faktiskt hänga med", sade Hermione raskt. Hennes humör hade stigit betydligt nu, då pälsen undan för undan försvunnit ur ansiktet på henne

"Jag är ganska säker på att de flesta skulle bli glada över något sådant." skrattade Alicia.

Och hennes ögon långsamt började återfå sin bruna färg.

"Ännu en positiv nyhet… men hur var det med svansen?" frågade Angelina med en blinkning och Hermione blängde på henne utan att ge något svar.

"Men ni har väl inte hittat några nya ledtrådar, antar jag?" tillade hon i en viskning, så att madam Pomfrey inte skulle höra henne.

"Ifall vi hade gjort det hade vi redan berättat det för dig." svarade Harry och himlade med ögonen.

"Nej, ingenting", sade Harry modstulet.

"Jag var så säker på att det var Malfoy", sade Ron för ungefär hundrade gången.

"Skulle inte förvåna mig om han hjälpte till." fräste Fay. "Och inte ett ord om att han inte visste, han önskar att han hade kunnat hjälpa."

"Vad är hennes problem med Malfoy?"

"Det är personligt, Boot."

"Vad är det där?" frågade Harry och pekade på någonting guldfärgat som stack fram under Hermiones kudde.

"Urgh, Harry! Varför måste du lägga märke till allt?" skrek flickan och vände sig om för att blänga på sin vän.

Freds ögon lös upp. "Ohh, det låter som om det kommer att vara roligt."

"Bara ett krya på dig-kort", sade Hermione hastigt och försökte peta undan det utom synhåll, men Ron var för snabb för henne. Han drog fram det och läste högt: "Till miss Granger med önskan om ett snart tillfriskande. Många hälsningar från en djupt deltagande lärare,

"Vilken lärare skulle skicka ett sådant kort till sin elev?" frågade Tonks förskräckt.

"Lockman är det enda alternativet." svarade Kingsley med en axelryckning.

"Du behöver inte se så oroad ut Kingsley." snäste Tonks tillbaka, tydligt irriterad.

Professor Gyllenroy Lockman, innehavare av Merlin-ordern av tredje graden, hedersledamot i Sällskapet för försvar mot mörkrets krafter och femfaldig vinnare av Häxornas världs pris för supercharmleendet."

"Och vi är tillbaka vid att få höra honom skryta om sig själv."

"Tänk positivt. Boken är snart slut och det betyder bye bye, Lockman och hello professor Lupin…" skrattade Parvati, "… fast jag undrar vad som egentligen hände med Lockman, jag tvivlar att han lämnade frivilligt."

Ron såg på Hermione med vämjelse i blicken medan Harry började känna sig illamående. Varför skulle Lockman skicka ett sådant kort till Hermione? Harry gillade det inte alls och han hade lust att gå och leta reda på Lockman för att säga precis vad han ansåg om det här. Han hade kanske glömt bort hans varning.

Hermione själv så illamående ut när hon insåg varför Lockman kanske hade skickat henne kortet.

"Nej, du går inte och letar reda på honom. Jag vill aldrig höra om att du var i ensam i samma rum som honom igen." Sirius röst var ytterst sträng men Harry kunde höra oron.

"Um… räknas hans porträtt som att vara ensam i samma rum med honom?" frågade Harry osäkert. "För i så fall var jag det en gång... men annars har jag aldrig varit ensam i samma rum som honom igen."

Sirius andades lättat ut, han hade ingen aning om vad han skulle ha gjort ifall Lockman hade försökt närma sig hans gudson en gång till, hinner han tänka innan en ny tanke slår honom. "Vad menar du ensam med hans porträtt, Harry?"

"Jag smög mig in i hans kontor under lunchen och lämnade ett brev och gillrade en fälla."

"Så det var därför du fick hans hår att se likadant ut som Snapes i tre dygn på raken. Bra för dig, Harry." berömde tvillingarna med stora leenden.

"Du är ondskefull Harry, att ge någon annan Snapes hår, Lockman dessutom. Jag älskar det!"

"Uppmuntra honom inte." fräste McGonagall, hon var medveten om att ifall Sirius fick chansen skulle han lära Harry allt han visste om upptåg, och hon fasade den dagen då hon själv skulle råka ut för det.

Harry kunde svagt höra Ron fråga Hermione. "Sover du med det här under kudden?"

Sirius lade en tass över sina ögon medan Bill och Charlie såg äcklade ut. De flesta studenterna i salen såg på den unga häxan medan de vuxna utbytte allvarliga blickar.

"Varför i hela världen behöll du det där?" frågade Remus förskräckt. "Och varför ha det under kudden av alla ställen?"

"För att ge henne söta drömmar." retades Fred.

"Mer som mardrömmar"m fnös Ron.

Rodnande ursinnigt smackade hon till sin vän hårt på armen. "För din information så hade Lockman precis levererat det. Jag lade det under min kudde eftersom jag visste att du skulle vara en idiot och säga något hemskt."

"Naturligtvis skulle jag." Erkände Ron skamlöst. "Det var från den usla jäveln. Och han hade förtjänat det, se bara på vad han försökte göra."

Men Hermione slapp svara, för nu kom madam Pomfrey tågande med hennes kvällsmedicin.

"Tycker du inte att Lockman är den sliskigaste typ du någonsin stött på?" sade Ron till Harry då de lämnade sjuksalen och började gå tillbaka uppför trapporna mot Gryffindortornet.

"Och då visste jag tydligen inte ens hälften", fräste Ron argt.

"Jag tvivlar på att vi behöver ta en omröstning om det", skrattade Kingsley när han såg Remus ilskna uttryck och Sirius blottade tänder.

"Han är en pedofil", utbrast Mr Weasley. "Han skickade ett kort till en av sina tolv år gamla elever. Hur är det lämpligt?"

"Jag är säker på att han inte menade det så", sade Dumbledore snabbt men han hade en djup rynka mellan ögonbrynen.

"Och jag är övertygad om att han faktisk menade det så. Vi vet redan att han närmat sig Harry, vem mer kan han ha försökt utnyttja utan att någon av er inte insåg det?"

"Han gjorde inget Sirius, låt det bara gå. Jag är okej", mumlade Harry medan han kammade igenom pälsen med sina fingrar.

"Vi ska prata mer ordentligt om det här någon dag Harry." varnade Sirius och Harry suckade innan han nickade motvilligt.

"Um, Harry. Även om du nickar så kan han inte veta ifall du går med på det. Han kan inte se dig." påpekade Katie.

"Även om jag säger emot skulle jag inte riktigt ha något val, och jag tror han vet att jag skulle gå med på… för eller senare."

Snape hade gett dem så mycket hemläxor att Harry var rädd att han skulle vara inne på sitt sjätte år på Hogwarts innan han hunnit göra dem färdiga.

Trolldrycksläraren log hånande. "Det var knappast så mycket. Du har mer än tre gånger så mycket det här året med G.E.T."

"Urgh, tack för att påminna oss." stönade Harry och Snapes leende blev mer belåtet.

"Jag hoppas", sade han sedan i silkeslen röst. "Att femte boken kommer att förklara vad som har orsakat en sådan nedgång i dina betyg i år Potter."

McGonagall suckade innan någon av de två marodörerna fick chansen att protestera. "Ditt arbete har lidit i år, i takt med att ditt antal straffkommenderingar har ökat dramatiskt."

"Det finns en bra anledning", berättade Hermione för de två marodörerna när Harry var envist tyst.

"Jag är säker på att det finns. Vi kommer att passera den bron när vi kommer dit."

Harry grimaserade lätt när han hörde det, Sirius skulle bli galen när han fick veta att han var tvungen att stanna uppe alla nätterna för att slänga ihop något att lämna in som läxor på grund av alla straffkommenderingar med Umbridge.

Ron sade just att han hade glömt att fråga Hermione hur många råttsvansar man skulle tillsätta i ett hårresningselixir,

"Gör du någonsin ditt egna arbete?" frågade Narcissa med höjt ögonbryn.

"Han kommer från och med nu." sade Mrs Weasley och gav sin son en blick full av löften. "Jag kommer att se till det."

"Jag låter dem aldrig kopiera mina läxor om det är vad du menar. Jag hjälper dem med i vilka böcker de kan hitta svaren och att läsa igenom deras läxor", avbröt Hermione ärligt.

När ett ilsket utbrott från våningen ovanför nådde deras öron.

Colin höll andan, han visste att Harry skulle möta monstret någon gång, frågan var bara när.

"Det är Filch", mumlade Harry då de kilade vidare uppför trappan och stannade utom synhåll för att lyssna.

"Du menar att du faktiskt använde lite logik och stannade för att bedöma situationen i du rusade in?" kom Sirius höga falska flämtning.

Harry ryckte på axlarna. "Det händer då och då", medgav han med ett litet leende.

"Du tror väl inte att någon annan har blivit överfallen?" sade Ron nervöst. De stod stilla med öronen på skaft och lyssnade till Filchs röst, som lät alldeles hysteriskt.

"Ja, det var verkligen inte så ovanligt det ordet." påpekade Fred. "Det tog inte mycket för att få honom att låta hysteriskt."

"Något vi använde till vår fulla fördel", avslutade George med ett nöjt leende.

"…ännu mer arbete för mig! Hålla på att torka golv hela natten, som om jag inte hade nog att göra ändå! Nej, nu är verkligen måttet rågat, nu går jag till Dumbledore…"

"Ytterligare igen, det är hans jobb." Tonks himlade med ögonen.

"Personligen ser jag inte varför vi har kvar Filch, husalferna skulle kunna göra hans jobb bättre."

"Ah, men det är inte riktigt Hogwarts utan Filch är det? Vem ska alla upptågsmakare göra förbannad om han försvann?"

"Jag är inte förvånad att du tänker så. Och var det inte du som ville att han skulle hålla sig borta förut?" svarade Remus roat.

"Mitt enda problem med honom är hans besatt av tortyr och hur han behandlar alla. Men jag kan inte förneka att det är underhållande att se honom bli förbannad."

Hans steg avlägsnade sig och de hörde en dörr smälla igen på avstånd. De kikade försiktigt runt hörnet. Filch hade tydligen suttit vakt på sin vanliga utkikspost, de befann sig återigen på det ställe där mrs Norris hade blivit angripen.

"Det är klart att ni var." stönade Remus.

Bill skakade på huvudet i förtvivlan. "Tänkte ni ens på vem Filch skrek på? De kunde ha varit farligt."

Ron fnös."Om det fanns något farligt där så skulle Filch ha sprungit i motsats riktning."

De såg med en enda blick vad Filch hade skrikit och gormat om. En väldig flod av vatten flöt över nästan hela korridoren, och det såg ut som om vattnet fortfarande sipprade fram under dörren till Missnöjda Myrtles toalett. Nu när inte Filch vrålade längre, kunde de höra Myrtles klagoskrik eka från toalettväggarna.

"Menar ni att han överröstade Myrtle?" Tonks såg upp i chock. "Är det ens möjligt?"

Narcissa spände axlarna, som om hon väntade på att oljuden skulle börja höras. "Jag är förvånad att slottet fortfarande stod efter det." erkände hon.

"Vad är det med henne nu då?" sade Ron.

"Vad?" frågade Ron när han såg en del av blickarna några av kvinnorna gav honom. "Hon gör alltid något sådant där, det är ingen nyhet vet ni."

"Men du hade kunnat vara mer artig, Ronald", förmanade Mrs Weasley och Ron stirrade misstroget på sin mamma, han sade bara något som alla häxor i salen sagt ett flertal gånger.

"Kom såg går vi och tittar efter", sade Harry, och med klädnaderna uppdragna högt över vristhöjd vadade de genom det strida, skvalpande vattnet fram till dörren med sin Ur Funktionskylt. De struntade som vanligt i den och steg in.

Lee började skratta. "Utan Hermione är det verkligen konstigt att ni två är på väg in på en flicktoalett utan att ha med henne som beskydd."

Harry ryckte på axlarna. "Vi hade tillbringat så mycket tid där inne att det bara kändes som ett vanligt rum vid den tidpunkten."

Missnöjda Myrtle grät, om möjligt, högre och häftigare än någonsin. Det lät som om hon gömde sig nere i avloppet till sin vanliga toalett. Det var mörkt där inne, för de levande ljusen hade slocknat i vätan från den framvällande vattenströmmen. Den hade lämnat både väggar och golv genomblöta.

"Det är verkligen imponerande av ett spöke att kunna utöva så mycket energi och fortfarande ha styrkan att manifestera visuellt och hörbart." funderade Remus och såg fundersam ut.

"Äh…" Harry såg på sin farbror i förvirring.

"Vad?" bad Ron omtöcknat.

"Jag förstod inte ett ord av det där", erkände Neville ursäktande.

"Det är enkelt egentligen." började Fred. "Spöken utövar energi när de vill ses eller höras."

"Tänk på det som vår magiska kärna", förklarade George. "När de använder sig av sin energi i kärnan måste de försvinna ur existens för att ladda upp den igen efter ett tag."

"För de flesta spöken så innebär att flytta en liten sak att utmatta sin kärna." fortsatte Fred. "De flesta av våra spöken vill inte missa något av händelserna på Hogwarts och försöker sig inte ens på det."

"Men Myrtle orsakade en stor flod och hade fortfarande energi att skrika så högt hon kunde." påpekade Lavender.

"Ah, men vatten är inte lika tätt som någon solid sak och kräver därför inte samma mängd energi." pekade George ut med ett flin. "Men det är fortfarande ganska imponerande för ett så ungt spöke. För att inte tala om att hon gör det ganska ofta."

"Okej, det är det." förklarade Ron med en vild blick i sina ögon. "Vilka är ni och vad har ni gjort med Fred och George?" Alla såg på tvillingarna med chockade uttryck, nåja alla utom Lee och Remus som själva visste eller hade listat ut svaret, och Sirius så klart, men även om han varit förvånad hade de knappt synts eftersom han var i sin hundform.

"Spökena har varit till stor hjälp i några av våra upptåg." erkände Fred och deras vänner och syskon suckade lättat medan lärarna blängde på spökena som försökte se oskyldiga ut.

"Ni hjälper dem! Varför?" Krävde McGonagall ilsket.

"Mindre chans att vi råkar ut för något då."

"Oja, för det funkade ju sååå bra för er när ni gjorde samma sak med marodörerna." fräste Sinistra irriterat och spökena såg fåraktigt ner på golvet.

"Hur är det fatt, Myrtle?" frågade Harry.

"Vem är det?" hulkade Myrtle ömkligt. "Har du kommit för att kasta nånting annat på mig?"

Ginny stelnade till, medveten om att det hade varit när hon försökt göra sig av med dagboken. Hon kved lågt och Luna lade armarna om sin vän medan hon nynnade en lugnande melodi. Hennes bröder såg på Ginny oroligt, Charlie och Bill undrade varför hon verkade bli så påverkad av boken ibland.

Harry vadade över till hennes bås och sade: "Varför skulle jag kasta nånting på dig?"

"För att få henne att sluta irritera dig." muttrade Tracy irriterat.

"Fråga inte mig!" skrek Myrtle och kom uppdykande i en kaskad av ännu mer vatten, som plaskade ner på det redan dyblöta golvet.

"Hon vet i alla fall hur man gör en bra entré", fnös Oliver och Alicia log innan hon vilade sitt huvud på hans axel.

"Här sitter jag och försöker bara sköta mitt, och så kommer det någon som tycker det är roligt att kasta en bok i huvudet på mig…"

"Jag tvivlar att den personen visste att hon var inuti toan, det är inte som om vi har röntgensyn", påpekade Katie medan tvillingarna viskade fram och tillbaka med låga röster.

"Men det kan ju inte göra ont om man kastar någonting i huvudet på dig", sade Harry sakligt. "Det flyger väl bara tvärs igenom dig, menar jag?"

"Harry!" utbrast Hermione. "Jag förväntade mig något liknande från Ron, men inte från dig."

"OI", skrek Ron.

Harry ryckte på axlarna när hon fortsatte att blänga. "Jag menade inte att det skulle komma ut på det sättet."

Det var verkligen inte rätt sak att säga till Missnöjda Myrtle i detta ögonblick. Hon blåste upp sig och skrek gällt:

"Javisst, låt oss alla kasta böcker på Myrtle, för hon kan ändå inte känna det!

"Är det en utmaning?" viskade Adele Pemberton till Astoria, som hade bytt plats under lunchen för att sitta med sin vän. Astoria fnös lågt av skratt.

Tio poäng om ni kan slänga en bok genom magen på henne! Femtio poäng om den susar genom huvudet! Javisst, ha ha ha! En sådan rolig lek – tycker jag inte!"

"Det låter som en ganska rolig lek för mig", sade Neville och chokade alla som inte varit med på deras grupps speciella kvällar.

"Neville", tillrättavisade mrs Weasley och utbytte en förbittrad blick med Narcissa av alla personer, medan hans sovsalsvänner utbytte High fives.

"Men vem var det förresten som kastade den på dig?" frågade Harry.

"Hur ska jag kunna veta det… jag satt bara nere i vattenlåset i avloppet och tänkte på döden då den ramlade rakt ner genom huvudet på mig", sade Myrtle och blängde på dem. "Den ligger där borta, den spolades ut igen."

"Se, personen visste inte att hon satt där. Hur skulle han eller hon kunna veta att Myrtle gömde sig i just den toan?" sade Katie och höjde på ett ögonbryn i väntan på svar.

Harry och Ron tittade under ett av handfaten, som Myrtle pekade på. Där låg en liten, tunn bok. Den hade ett slitet, svart omslag och var lika våt som allting annat inne på toaletten. Harry gick fram för att plocka upp den, men Rons ena arm slöt plötsligt ut och höll honom tillbaka.

"Bra reflexer Ron." godkände Bill imponerat. "Harry skulle inte kunna veta att vardagliga saker kan vara förbannade."

Den yngre pojken rodnade. "Det är verkligen tack vare pappa. Han har alltid berättat historier om vad som kan hända." påpekade Ron och Mr Weasley log.

"Vad är det?" frågade Harry.

"Är du tokig?" sade Ron. "Den kan vara farlig."

"Det är klart den kan vara farlig." röt Moody. "Allt har potential att vara farligt om de används på rätt sätt. Du måste alltid tänka och vara på din vakt."

"Om vi gjorde det Monsterögat så skulle vi sluta upp med att bara lika galen som dig", sade Tonks, rakt på sak.

"Det var en bok. En våt bok dessutom. Det verkade inte riktigt vara något som skulle vara farligt." avbröt Harry innan argumentet hann spåra ut.

"Du säger det som om det var farligt." Harry såg ner på hunden vid hans sida och kunde enkelt se oroligheten i hans ögon och sedan på Ginny.

"Det verkade inte vara det först, men den var verkligen det."

"Farlig?" sade Harry och skrattade. "Lägg av nu, hur skulle den kunna vara farlig?"

"Den skulle kunna bita av dina fingrar.", föreslog Parvati och syftade på monsterböckerna de varit tvungna att köpa i deras tredje år.

"Du skulle bli förvånad", sade Ron, som misstänksamt tittade på boken, "Om du visste vilka slags böcker som Ministeriet ha konfiskerat – pappa har berättat det för mig – det var tillexempel en bok som kunde bränna ut ögonen på folk.

"Det är trevligt." Narcissa huttrade i avsmak.

"Det är verkligen en hemsk tanke", sade Hermione med ett sorgset uttryck. "Att plocka upp en bok att läsa och aldrig kunna läsa igen."

"Ja hemskt." muttrade Ron sarkastiskt. "Låt oss ignorera det faktum att du FÖRLORAR DINA ÖGON!"

Och alla som läste En svartkonstnärs sonetter talade i limerickar resten av livet.

"Min farbror läste den boken." sade Luna plötsligt. "Han talar i de mest förtjusande rimmen. Han är mycket populär på fester."

"Det skulle vara coolt!" sade Fred bestämt. Hans ögon tändes i spänning. "Jag slår vad om vi kunde göra ett godis som skulle göra det." George nickade ivrigt. "Inte för alltid dock." tillade han snabbt när han såg alla blickar. "Bara för en dag eller så."

"Ni håller fortfarande på med det! jag sade ju till er att lägga av." utbrast Mrs Weasley. "Och försök inte ens Fred, du får inte." tillade hon när en av tvillingarna öppnar munnen.

"Jag är Fred, han är George"m sade den vänstra tvillingen i sårad ton.

"Men jag vill vara Fred idag!" avbröt den högra tvillingen.

"De byter identitet med varandra på olika dagar?" flämtade Tonks.

"Mitt fel, han är Fred idag och jag är George."

"Jag har ångrat mig", sade den högra tvillingen, som nyss var Fred, plötsligt.

"Okej, fint. Du är Fred och jag är George."

"Jag är så förvirrad." stönade Tonks medan hon dunkade huvudet i bordet.

"Höger är Fred och vänster George." mumlade Harry, road att de flesta inte insett att de inte alls hade ändrat namn igen utan bara förvirrat dem och fått dem att tro att fallet var så.

Och någon gammal häxa i Bath hade en bok som man aldrig kunde sluta läsa! Den som började läsa den måste vandra omkring med näsan i boken i evinnerlig tid – och försöka göra allting med bara en hand. Och…"

"Vad jobbigt."

"Vadå jobbigt. Du gör alltid saker med en hand. Jag har sett dig på morgonen Fay, du borstar tänderna, kammar håret och läser igenom dina läxor samtidigt. Du skulle klara dig fint med att bara göra saker med en hand", fnös Lavender.

"Hon kan göra allt det samtidigt." frågade Colin chockat.

"Nästan alla kvinnor är bra på att göra flera saker samtidigt."

"Okej, jag förstår vad du vill ha sagt", sade Harry.

Harrys vänner suckade. Harry skulle aldrig ge sig så enkelt.

Den lilla boken låg på golvet, anonym och våt. "Visst, men vi får inte reda på det om vi inte tittar närmare på den", sade han och snodde runt Ron, sprang fram och plockade upp den från golvet.

"Harry", stönar Remus. "Berättade inte Ron för dig en hel del skäl till varför du inte borde plocka upp boken?" han såg på Harry i förväntan.

"Tja, ja." Harry ryckte på axlarna. Han brydde sig inte om att förklara, vetandes att ingen skulle förstå tvånget han fått då han mindes känslan.

"Så varför i Merlins bubblande hår plockade du upp den?" Nick kunde inte hjälpa att säga det.

Harry suckade av samma irritation och förbittring som kom från de vuxna i salen. "Mina instinkter talade om för mig att vi behövde informationen som lämnats kvar." sade han kort, noga med att inte berätta för mycket.

"Du måste erkänna att hans instinkter vanligtvis stämmer, Remus." påpekade Sirius och Harry såg på förvånad.

"Jag gillar det ändå inte, den där boken är problem. Jag känner det på mig", muttrade Remus.

Harry såg med detsamma att det var en dagbok, och det bleknade årtalet talade om för honom att den var femtio år gammal. Han öppnade den ivrigt. På första sidan kunde han nätt och jämnt urskilja namnet Tom G. M. Dolder i suddigt bläck.

Sirius drog efter andan medan Snapes ögon blev stora.

"Det är, det är." muttrade den buttre trolldrycksläraren.

"Det är hans vaddå?" frågade Sirius i en oläslig röst. Harry spände sig, väntande på utskällningen som han visste att han förtjänade. "Jag har aldrig tänk honom som en dagboks människa." avslutade Sirius och alla kunde höra skrattet i hans röst. Harry gav pergamentet en skeptisk blick, inte säker på att han hört och läst rätt, innan han brast ut i skratt. Ron flämtade efter luft medan Hermione fnissade. Dumbledore skrockade svagt och även Snape kunde ses ha ett smalt leende på sina tunna läppar, även om han skulle förneka det senare.

"Jag hatar verkligen när vi inte är med på skämtet", muttrade Fred medan han såg på gyllene trion surt.

"Jag också, käre bror." kom George överens med en rynkad panna.

"Vem är Dolder?" krävde madam Bones strängt. "Varför är det konstigt att han hade en dagbok?"

"Du får veta snart." flämtade Harry, hängandes över sin gudfar för att inte falla till golvet.

"Vänta lite", sade Ron, som försiktigt hade närmat sig och nu kikade över axeln på Harry. "Jag känner igen det där namnet…

"Hur visste du det namnet på den tiden Mr Weasley?" snäste Snape, allt lättsinne borta nu.

Ron skruvade på sig under den rasande blicken. "Um, det kommer att förklaras om en minut. Men det är inte vad du tänker på."

Tom. G. M. Dolder tilldelades skolans hederspris för särskilda insatser för femtio år sedan."

Narcissa rynkade på pannan, datumet för femtio år sedan ringde en klocka av någon anledning. Hon kunde bara inte sätta fingret på det.

"Hur i all världen vet du det?" frågade Harry häpet.

"Orsakad av att det är fantastiskt av Ron att veta något utan att Hermione överträffade honom." retades Neville.

"Det är inte riktigt rättvist Neville." Bill rynkade på pannan när han såg på den mulliga pojken. "Ron känner till massor av saker. Det är bara det att Hermione alltid är snabbare att svara."

"Vilket innebär att jag inte ger någon annan chansen att göra det." insåg den unga häxan. "Och kanske undergräver deras självförtroende. Åh, Ron jag är ledsen."

"Det är okej," mumlade han rodnande, men njöt av känslan av hennes armar lindade runt honom.

"Därför att Filch tvingade mig att putsa namnplattan på hans pris ungefär hundra gånger när jag hade strafftjänst", sade Ron förbittrat. "Det var den som jag rapade upp en massa sniglar över.

"Det förklarar verkligen varför du kommer ihåg namnet. Jag lider med dig, kompis." Seamus grimaserade.

"Hatar den där skölden."

Om du hade varit tvungen att torka bort snigelslem från ett ingraverat namn i över en timme, skulle du också komma ihåg det."

"Tvivlar inte alls."

Harry skilde försiktigt de våta sidorna åt. De var helt blanka. Det fanns inte det minsta spår av skrift på en enda sida, inte ens små noteringar som "faster Mabels födelsedag" eller "Tandläkaren klockan halv fyra".

"Varför just Mabels?"

"Ja, varför inte Ara eller Wilberforce eller… eller…" fortsätter Fred medan han desperat försöker komma på ett nytt namn.

"Elvendork?" föreslog Remus hjälpsamt.

"Brilliant. Men professor, var fick du namnet ifrån?" frågade Lee och Remus suckade, hur länge skulle det gå innan han kunde få dem att sluta kalla honom professor, missförstå inte han gillade att de fortfarande respekterade honom nog för att kalla honom det trots att de flesta visste hans hemlighet och det faktum att det irriterade Umbridge, okej det kanske inte var så illa trots allt. "Professor?"

"Ledsen, jag tänkte bara. Förra gången jag hörde det, nåja jag hörde det i efterhand…"

"Kom till saken Remus. Vi dör av nyfikenhet." avbröt Harry och Remus himlade med ögonen.

"Det involverade James, Sirius Black, två poliser och ett par Dödsätare..."

"Du måste skämta. Exakt hur går det till?" skrattade Dean misstroget.

"De åkte på Sirius Blacks motorcykel…" sade Remus men blev återigen avbruten

"Menar du den som kan flyga? För det nämndes att Black gav en motorcykel till Hagrid i första kapitlet av förra boken."

"Det är den. De två och polismännen är de enda som vet allt som hände, jag med eftersom de berättade när de återvände från sitt äventyr." Remus hade ett leende på läpparna när han mindes historien. "I alla fall så…"

"Stopp!" kom Teddys röst återigen igen och alla vände sig emot skärmen där Teddy igen stod med en kappa om sig så att det inte kunde se hans ansikte. "Varför berätta historien nu när vi kan visa den för er när det här kapitlet är slut?"

"Vem är du egentligen?" frågade Sarah misstänksamt. "Remus sade nyss att endast fem personer känner till historien, varav en är han själv två är mugglare, en är död och den sista är en Dödsätare. Så vem är du? Remus från framtiden eller Sirius Black?"

"Ingen. Remus berättade historien för Harry i Harrys sjätte år, Harry spred den vidare. Vi har bara sökt upp mugglarna och fått tag i ett exemplar av deras minnen. Och ja, det var lagligt, vi hade ministerns godkännande."

"Jag skulle aldrig godkänna något sådant." utbrast Fudge.

"Vem har sagt att du är ministern i vår tid? Det här är nästan 22 år i framtiden för er. Men tillbaka till saken, om ni vill kan vi visa er vad som hände."

"Visa oss den i slutet av kapitlet, snälla." bad Harry. Hans pappa skulle vara i videon, och dessutom skulle han få se hur Sirius var när han var ung, innan Azkaban.

"Självklart, Harry. så länge, njut av kapitlet." med det försvann bilden av honom och skärmen blev åter vit.

"Nåja, vi har något att se fram emot nu." sade Ron glatt och Harry nickade.

"Han skrev aldrig i den", sade Harry besviket.

"Hur kan det vara bra om den är tom?" frågade Charlie. Han var svagt uttråkad med all diskussion om en bok. Han var redo att höra mer om drakar eller några av Hagrids andra husdjur.

"Oturligt nog så förblir det inte så." mumlade Harry och Remus suckade, han visste att det var något fel med den där dagboken.

"Jag skulle vilja veta varför någon ville spola ner den i toaletten?" sade Ron nyfiket.

"Eftersom det var ondskefullt." skrek Gyllen trion och Ginny på samma gång. Remus stönade och såg på dem, hans farhågor hade alltså stämt, boken var trubbel, och troligtvis mer trubbel än han själv trott. Alla andra såg på dem förvirrade.

Harry vände på boken och kikade på baksidan. Där stod ett namn och en adress – en bok- och pappershandel som låg på Vauxhall Road i London. Han måste ha varit från en mugglarfamilj", sade Harry eftertänksamt. "Annars skulle han väl inte köpa dagboken i en mugglarbokhandel i London…"

"Kom ihåg det. Det är faktiskt väldigt viktigt." sade Harry högtidligt. Han fick många förvirrade blickar men ett litet skratt som kom från pergamentet informerade alla att Sirius hade förstått.

"Du vet, jag börjar bli trött på det här lilla skämtet ni verkar ha." sade Tonks med utskjutande underläpp.

"Lita på mig. Du vill verkligen inte vara med på det." Sirius röst var allvarlig för att visa alla hur allvarligt läget var.

"Ja, vi har i alla fall ingen större nytta av den", sade Ron. Han sänkte rösten. "Femtio poäng om du kan få den genom näsan på Myrtle."

"Ronald!" Mrs Weasley suckade. "Och du undrar varför den stackars flickan är så komplex när folk håller på att säga saker om henne när hon är där."

"Oroa dig inte mamma, hon var eländig långt innan vi kom in i bilden."

Men Harry stoppade den i fickan.

"Varför? Den är värdelös." påpekade Oliver.

"Jag kände på mig att vi skulle behöva den och den är inte riktigt så värdelös som du tror." svarade Harry kryptiskt.

Hermione kunde lämna sjukhusflygeln, utan varken morrhår, svans eller päls, i början av februari.

"Verkligen du får det att låta så mycket värre än det egentligen var." stönade hon när skratt spred sig i salen.

"Gör bara min roll som irriterande lillebror." skrattade Harry och Hermione log ömt mot honom.

Under hennes första kväll hemma i Gryffindortornet igen visade Harry henne Tom. G.M. Dolders dagbok och berättade historien om hur de hade hittat den.

"Jag kan inte fatta att du frivilligt la boken i din ficka trots att du visste att den hade legat i toavatten. Det är vidrigt!"

"Jag har sett värre saker. Jag har varit tvungen att städa Dudleys rum i evigheter, tro mig, toavatten är mycket fräschare."

"De lät dig städa Dudleys rum!"

"Självklart. Jag städar hela huset och…" Harry stängde munnen snabbt, ofrivillig att säga mer. Sirius gnisslade tänder, han skulle få ut hela sanningen om Dursley om det så skulle ta år.

"Ååå, den kanske har dolda krafter", sade Hermione ivrigt och tog dagboken för att granska den lite närmare.

Tvillingarna brast ut i skratt. "Dolda krafter, verkligen Hermione?" bad George fräckt.

"Skratta nu men vi får se vem som skrattar i slutet av boken." kastade hon tillbaka.

"Vad kommer den göra, försöka döda Harry?" frågade Nick sarkastiskt.

"Ja, och inte bara honom"m svarade hon självbelåtet och chokade flämtningar spreds i salen.

Harry stönade när han kunde känna hur Sirius blev spänd. "Tack Hermione. Behövde verkligen att du berättar det för dem nu."

Hon såg på honom skyldigt. "Ja, det är inte som om de inte kommer få reda på det."

"Ja, men inte förrän om några timmar." gnällde Harry. "Sirius kommer att vara värsta nervraket nu, jag bara vet det och jag kommer få mer skäll för vissa andra… äum… saker…"

"Om den har det, så döljer den dem mycket väl", sade Ron. "Den kanske är blyg. Jag fattar inte varför du inte slänger den, Harry."

"Åh lita på mig. Den är allt annat än blyg." muttrade Ginny ilsket.

"Jag skulle önska att jag visste varför någon faktiskt försökte slänga den", sade Harry. "Jag skulle också gärna vilja veta varför Dolder fick ett pris för särskilda insatser på Hogwarts."

"Snälla, säg att ni får veta." bad Padma.

"Vad tror du? Har vi någonsin gjort något till hälften. Vi tar reda på allt vi kan." Hermione himlade med ögonen.

"Det kan ha varit vad som helst", sade Ron. "Kanske han fick högsta betyd i trettio ämnen eller räddade någon lärare från en jättelikbläckfisk. Kanske han mördade Myrtle – i så fall hade han gjort alla en stor tjänst…"

"Vänta vad." skrek trion ut och fick alla att vända sig emot dem med frågande ansikten. "Ledsen", sade Harry urskuldande. "Det förvånade oss bara hur taktlös Ron var vid den tidpunkten."

"Den tidpunkten." Charlie fnös och lade inte märke till det tysta samtalet som trion hade.

"Jag minns inte att du sade det." viskade Hermione i chock.

"Vi måste verkligen ägna mer uppmärksamhet åt de små saker du säger, kompis." beslutade Harry och skakade på huvudet åt situationen. "Det skulle spara oss mycket tid." han såg sig omkring och såg att Dumbledore gav sin vän en intresserad blick.

"Ja, då så verkade det inte betyda något." Ron ryckte på axlarna, nöjd med den uppmärksamheten han fick. Det skulle vara coolt att vara en siare och kunna förutse saker, han ville bara inte vara på Trelawneys nivå.

Men Harry kunde se på det eftertänksamma uttrycket i Hermiones ansikte att hon tänkte detsamma som han.

"Vad är det?" sade Ron och såg från den ena till den andra.

"Bra fråga. För jag har ingen aning om vad de tänker." mumlade Daphne fundersamt.

"Jo, Hemligheternas kammare öppnades ju för femtio år sedan, inte sant?" sade Harry. "Det var vad Malfoy sade."

"Självklart." stönade Narcissa. "Jag är en sådan idiot. Jag visste att det var något jag borde ha kommit ihåg med det."

"Jo, jag måste vara riktigt dum eftersom jag fortfarande inte förstår." skrockade Charlie.

Tonks, som för en gångs skull inte retade sin vän, koncentrerade sig på boken. "Fortsätt läsa." instruerade hon tyst.

"Jaa…" sade Ron långsamt.

"Och den här dagboken är femtio år gammal", sade Hermione och trummade upphetsat på den.

"Än sen då?"

Luna log när hon listade ut det, det var uppenbart bara man tänkte på det.

"Äsch, Ron, vakna nu", fräste Hermione irriterat. "Vi vet att det person som öppnade kammaren förra gången blev relegerad för femtio år sedan. Vi vet att Tom. G. M. Dolder fick en belöning för särskilda insatser på skolan för femtio år sedan. Tänkt om Dolder fick sitt speciella hederspris för att ha fångat Slytherins arvtagare?

"Oh." Charlies ögon vidgades när han insåg konsekvenserna.

"Hur räknade ni ut det? Jag hade aldrig klarat av det." mumlade Susan.

"Inte jag heller." erkände Angelina. "Verkligen Harry, du måste verkligen ha tänkt på det sen du plockade upp boken. Hur kom du fram till det?"

Harr ryckte på axlarna. "Min hjärna verkar vara inställd på att lösa pussel."

"Och inte mycket annat." hånade Snape och hans kollegor blängde på honom.

Hans dagbok skulle säkert berätta allt för oss: var kammaren ligger och hur man öppnar den och vad för slags varelse som bor där inne.

"Har den alla dessa svar?" krävde Remus spänt.

"Så det är okej nu? Att jag plockade upp boken", kunde Harry inte motstå att fråga.

"Jag önskar bara att du hade varit lite mer försiktig. Men det är inte poängen. Svara på min fråga, snälla." krävde han otåligt.

"Åh, det hade allt detta och mycket mer", talade Ron om med ett sarkastiskt skratt.

"Ja, det var svårt att separera sanningen från lögnerna." lade Hermione till.

Den som står bakom de nya överfallen vill säkert inte att den ska ligga och skräpa någonstans, eller vad tror ni?"

"Idioter. Vem som än hade boken borde ha låst in den i sin koffert och hållit den säker." morrade Moody.

"Oja, för han skulle göra det om han varit i hennes position", muttrade Harry ilsket.

"Det är en strålande teori, Hermione", sade Ron. "Den har bara en enda liten svaghet. Det står ingenting skrivet i dagboken."

"Men hur kunde ni då få veta information?"

"Jag hade fel Colin."

Men Hermione tog fram sitt trollspö ur väskan, "Det kan vara osynligt bläck!" viskade hon.

"En bra teori men det känns egentligen för svagt för mig", sade Fred bestämt.

"Verkligen, det finns för många sätt att avslöja det", påpekade George. "Nu ska vi utveckla ett lösenordkodat bläck som är mycket mer avancerat, kommer finnas i alla färger, nåja alla utom röd."

"En av våra, um, rådgivares begäran."

"Krävde faktiskt."

"Att vi inte använder färgen röd, personlig skäl är jag säker. Vi frågade faktiskt inte."

Hon slog lätt tre gånger på dagboken och sade: "Aparecium!"

Ingenting hände. Utan att låta sig ledslås stack Hermione ner handen i väskan igen och drog fram något som liknade ett klarrött suddigum.

"Jag tvivlar att det kommer hjälpa att radera datumen", fnös Rose Zeller.

"Det är en avslöjare, jag köpte den i Diagongränden", sade hon.

"Bara av nyfikenhet. Varför skaffade du en avslöjare?" frågade Neville. "Räknade du med att hitta en hemlig dagbok?"

Hermione såg obekväm ut. "Nej, det är bara, jag hade ett litet problem med att någon jävlades med några av mina anteckningar. Jag skaffade avslöjaren ifall det skulle hända igen."

"Vad?" utbrast Harry ilsket. "Vem? När? Varför berättade du inte?"

"Det var ingen stor sak, Sally-Anne tyckte bara om att spela spratt på mig och jag klarar mig själv." argumenterade Hermione tillbaka. Han gav henne en blick som lovade att hon skulle berätta allt för honom.

Hon gnuggade hårt på sidan med datumet Första januari. Fortfarande hände ingenting.

Besvikna suckar kunde höra runt om i salen och Harry log, säker på att de snart skulle få veta exakt vad dagboken skulle göra.

"Jag säger ju att det inte står någonting i den", sade Ron. "Dolder fick helt enkelt en dagbok i julklapp och iddes inte fylla i den."

"Tyvärr har han fyllt den med något mycket mer olycksbådande än bara ord." tänkte Dumbledore för sig själv. Han var något orolig för Harrys exponering av Horrokruxen. Han hade inte insett att det hade varit i pojkens innehav så länge.

Harry kunde inte förklara, inte ens för sig själv, varför han inte bara slängde bort Dolders dagbok.

"Troligtvis för att jag undermedvetet visste att vi skulle behöva den", funderade Harry nu lågmält och Hermione nickade eftertänksamt

Faktum var att trots att sidorna var blanka, kunde han inte låta bli att hela tiden förstrött ta upp den och bläddra igenom den, som om det var en historia han ville avsluta.

"Sextonåriga Tom Doldes historia är kanske avslutad, men Voldemort är fortfarande kvar där ute." tänkte Harry dystert.

Även om Harry var säker på att han aldrig förr hade hört namnet Tom G. M. Dolder, kändes det ändå som om det betydde någonting för honom, som om Dolder var en vän som han hade haft när han var mycket liten, och halvt glömt bort.

"Är det någon annan lite skrämd utav det?" frågade Bill. Han gladdes åt det stora antalet händer som sköts upp i luften när de hörde honom.

"Jag är mer än bara skrämd utav det." sköt Remus in. "Det här oroar mig. Det är olycksbådande.

Sirius släppte ut en suck och Harry kunde inte motstå att lägga armarna om honom och dra in den stora hunden i en varm kram. Sirius såg på honom förvånat, Harry hade blivit mycket mer accepterande av kroppslig kontakt mellan dem två sen igår.

"Oroa dig inte." viskar Harry. "Jag hade den inte speciellt länge."

Men det var orimligt. Han hade aldrig haft några vänner innan han kom till Hogwarts, det hade Dudley sett till.

"Måste du verkligen påminna oss om det?" stönade Tonks, hennes hår återigen eldrött.

"Jag tror att Harry undermedvetet visste att ha mugglarvänner innebar att han skulle ha svårt att hålla kontakten när han började på Hogwarts. Han skyddade sig bara från hjärtesorg", sade Luna tystlåtet.

"Ja, det låter verkligen bättre än att jag blev mobbad av min idiotiska kusin." Harry gav flickan ett litet leende. "Tack Luna.

Trots det var Harry fast besluten att ta reda på mer om Dolder.

"Tack och lov att du är så envis Harry, jag vågar inte tänka på vad som hade hänt med Ginny om du inte hade varit det." muttrade Ron lågmält och Harry lade en tröstande hand på hans axel.

Därför gick han tidigt nästa morgon direkt till troférummet för att titta närmare på Doldes hederspris,

"Det är bra och allt, men det kommer inte stå vad han gjort där och ni borde inte anta saker innan ni vet sanningen", berättade Bill. "Men det bör finnas en loggbok någonstans i biblioteket som har detaljer över varje hederspris som getts ut på skolan."

Hermione skakade på huvudet. "Det finns inte det. när jag inte kunde hitta en frågade jag madam Pince och sa att när professor Dumbledore tog över posten som rektor så behöll han boken i sitt kontor."

åtföljt av en intresserad Hermione och en ytterst motsträvig Ron, som sade att han hade fått nog av troférummet för all framtid.

"Då kanske du tänker två gånger innan du gör något dumt."

"Vi var strandsatta. Ledsen för att vi försökte lösa det." utbrast Ron.

Dolders blankpolerade guldsköld var undanstoppad i ett hörnskåp. Vilken särskild insats det hade varit fråga om stod inte ingraverat på den.

"Vad sade jag." suckade Bill, ändå en aning besviken över att de inte kunde få veta svaret redan nu.

("Och gudskelov för det, för då skulle den vara ännu större, och jag skulle väll fortfarande hålla på att putsa den", sade Ron). Men de hittade faktiskt en gammal medalj för magiska meriter med Dolders namn på, samt en lista över tidigare förste ordningsmän, där han också fanns med.

"Det är imponerande, han hade många skolposter", sade Kingsley. "Även om det är konstigt att jag aldrig har hört talas om honom. Man skulle kunna tro att med dessa referenser så skulle han arbeta inom Ministeriet eller till och med vara Minister nu."

Dumbledore skruvade på sig orolig vid tanken på Voldemort som minister. Det hade varit fullt möjligt om mannen inte hade visat sin hand så tidigt. Fudge blängde så länge ilsket på Kingsley, han var minister och ingen annan hade kunnat göra vad han gjort för deras värld.

"Åh, jag tror du har hört talas om honom någon gång, och det smärtar mig att säga men jag tror jag föredrar att Fudge är minister än Tom Dolder."

"Jag trodde du hatade Fudge." utbrast Remus chockat medan han blev mer orolig för Harry.

"Jag gör det, men min familj har smuts på Dolder, min faster gick i skolan samtidigt som honom."

"Han låter so Percy", sade Ron och rynkade näsan av motvilja. "Prefekt, förste ordningsman – säkert också bäste elev i vartenda ämne."

Ron väste ilsket. "Även om jag är arg på Percy just nu så tar jag tillbaka vad jag sade. Han kan ha övergett familjen, men han är inget som Dolder." avslutade han häftigt och Percy kände hur hans hjärta slets i två bitar.

"Dolder låter som en uppnosig idiot, men en bra uppnosig idiot." påpekade Charlie och såg på sin yngste bror i förvirring.

Ron skakade på huvudet. "Du kommer få se snart." meddelade han trött.

"Du säger det som om det var någonting dåligt", sade Hermione i lätt sårad ton.

Solen kastade nu åter sina bleka strålar på Hogwarts. Inne i slottet hade stämningen blivit lättare och mer hoppfull bland både lärare och elever.

"Konstant vaksamhet." vrålade Moody och Harry som höll i en bok drämde iväg den så att den träffade honom på axeln.

"Håll käft om din jäkla vaksamhet. Jag har redan huvudvärk och att du skriker hjälper inte. Lär dig att ha konstant vaksamhet själv innan du försöker lära oss det." snäste han irriterat.

"Vi glömde varna de andra att Harry lätt exploderar igen efter att ha haft ett stort utbrott, gjorde vi inte?" frågade Lee med höjt ögonbryn.

"Var försiktiga så att ni inte gör Harry upprörd förrän om någon timme, han är fortfarande irriterad, tro oss. Som ni ser drar han sig inte för att attackera Monsterögat om han irriterar honom. Ni har blivit varnade." ropade Hermione skämtsamt och Harry log en aning trots att han försökte låta bli.

"Straffkommendering mr Potter, för att ha attackerat en annan människa." utbrister Umbridge lyckligt, Harry grymtade bara till svar och hon börjar glo ilsket på honom för att han inte respekterade henne nog att ge ett riktigt svar.

Det hade inte förekommit några fler överfall sedan Justin och Nästan Huvudlöse Nick blev angripna,

"Det är väldigt positivt", påpekade Hannah mjukt.

och madam Pomfrey rapporterade belåtet att Mandragororna hade blivit lynniga och hemlighetsfulla, vilket betydde att de hade kommit in i puberteten.

"Hmm, påminner det inte om några av tonåringarna som är här i salen?" frågade McGonagall medan hon stirrade på sina lejon som visslade oskyldigt.

"I samma stund som deras finnar försvinner är de klara att omplanteras i nya krukor igen", hörde Harry henne vänligt säga till Filch en eftermiddag. "Och efter det dröjer det inte länge förrän vi kan skära dem i småbitar och koka dem. Du kommer att ha Mrs Norris tillbaka innan du vet ordet av."

Madam Hooch såg äcklad ut. "Jo, jag antar att det är skönt att veta att hon försökte att muntra upp honom åtminstone."

"Det hjälpte inte hans attityd alls", muttrade Ron. "Han var lika bitter som vanligt."

Kanske den person som var Slytherins arvtagare hade tappat modet, tänkte Harry. Det måste bli alltmer riskfyllt att öppna Hemligheternas kammare nu, när alla i skolan var så misstänksamma och på sin vakt. Kanske hade monstret, vilket det nu var, gått i ide för att sova i ytterligare femtio år…

"Jag hoppas verkligen inte det. Det skulle innebära att våra barnbarn skulle gå på Hogwarts när det hände."

"Om vi överlever vill säga." muttrade Harry tyst som avslutning på Parvatis ord.

"Dessutom skulle hela den här boken vara ganska onödig om det var fallet." påpekade hennes syster Padma.

Ernie Macmillan från Hufflepuff delade inte denna optimistiska uppfattning.

Ernie stönade lågt.

Han var fortfarande övertygad om att Harry var den skyldige och at han hade "avslöjat sig själv" vid episoden i duellklubben.

"Jag är en idiot." muttrade han irriterad på sig själv.

"När man tänker på det kan du inte klandra honom. Du var övertygad om att det var Malfoy. Den enda anledningen till att ni slutade misstänka honom var för att ni lurade honom att berätta sanningen", påpekade Tonks. "Min Hufflepuffkollega hade inte fått den typen av bevis."

"Var inte logisk Dora." muttrade Sirius lekfullt. "Jag vill vara arg på honom för att misstänka Harry."

"Kalla mig inte det, Sirius." varnade hon. "Jag kommer förhäxa dig om jag behöver. Och skyll inte på mig om du blir skadad, du insisterade på det."

Peeves gjorde inte heller saken bättre, han dök ideligen upp i de myllrande korridorerna och sjöng för full hals "Å, Potter, din pottsork…", utökat med ett dansnummer som hörde till sången.

Fred och George rodnade och gned sig i nacken. "Ledsen Harry. Vi kanske kan ha lärt honom stegen för den."

Harry ryckte på axlarna. "Om det inte hade varit jag så skulle jag ha funnit det roligt."

Romilda som hade läst lite fram stönade. "Här kör vi igen", gnällde hon och flera stycken började le.

Gyllenroy Lockman tycktes inbilla sig att det var han och ingen annan som hade fått slut på överfallen.

"Oja, för han är orsaken till att all ondska i världen försvinner", skrattade Alicia sarkastiskt.

"Varför inte bara leta reda på honom och Voldemort och stänga in dem i ett rum. Voldemort är ondskefull och Lockman hävdar ju att han stoppar allt", föreslog Fay tyst.

"Jag är faktiskt inte säker på vem som skulle dö först av dem två. På ett sätt är jag säker att Voldemort bara skulle förbanna honom, men å andra sidan skulle Lockman kunna prata honom till döds. Oavsett vad så är det en bra plan, det spelar ingen roll vem som överlever, vi blir ändå av med en idiot." funderade Oliver.

"Ifall de inte bestämmer sig för att starta en allians." påpekade Terry en aning dystert.

Harry hörde honom säga det till professor McGonagall medan Gryffindoreleverna samlades till sin lektion i försvar mot svartkonster.

"Varför dyker han upp överallt. Kan han inte bara hålla sig till sitt kontor som Quirrell gjorde?" stönade Tonks.

"Mer troligt att han vill vara i närheten av Potter."

"Moody, håll käft. Jag vill inte tänka på det", sade Bill en aning illamående.

"Jag tror inte att vi behöver frukta några fler obehagligheter, Minerva", sade han och strök sig över näsan med ett menande ansiktsuttryck medan han blinkade åt henne.

"Låter som om han försöker flörta med professor McGonagall." påpekade Neville innan han sjönk undan från sagda professors kraftfulla blängande blick.

"Jag tror att kammaren har förseglats för tid och evighet nu. De skyldiga måste ha förstått att det bara var en tidsfråga innan jag fick tag i dem.

"Vad skulle han göra? Slå dem med sina hårnät?" hånade Remus och flera stycken brast ut i skratt.

"Tala honom till döds är mer sannolikt." grymtade Moody.

McGonagall suckade. "Verkligen, i fall någon skulle ha blivit förstenad det året, varför kunde det inte ha varit honom istället för eleverna?" muttrade hon och drog fram chockade blickar och höga skratt.

"Och det är varför M, professor McGonagall är min favoritlärare. Hon är rättvis och kan ta ett bra skämt, dessutom är hon ytterst bra på sarkasm." Sirius var först nära att kalla henne Minnie, men han hade kommit fram till att det var en för risk, de flesta vuxna visste att marodörerna var de enda som kallat henne för Minnie, och han ville inte riskera att bli fångad nu.

Det var klokt av dem att sluta, innan jag fick tillfälle att klämma åt dem riktigt ordentligt." En liten del av Harry kunde inte låta bli att önska att monstret skulle attackera en gång till, bara så att de skulle få slippa Lockman.

"Harry tänker likadant som professor McGonagall. Dags att packa ihop och fly."

"Um, varför?"

"Vill du verkligen råka ut för Harrys ilska och det faktum att han tänker likadant som professor McGonagall. Vi kommer väl bli förvandlade till paddor eller något." skämtade Ron.

"Ha, ha, ha." skrattade Harry sarkastiskt. "Det är inte jag som sysslar med djurförvandlingar, det var vår professor i försvar i svartkonster förra årets jobb."

"Vet du, vad skolan nu behöver är någonting uppmuntrande som stärker moralen. Låt oss utplåna alla dystra minnen från förra terminen! Jag tänker inte säga nåt mer just nu, men jag tror att jag har precis rätta lösningen."

Vicky skrattade åt stamningen i Romildas röst. "Ah, det kan inte vara så illa." Hon gav henne bara en ursinnig blick.

"Jag vill verkligen inte veta vilken typ av tortyr han kan tänka sig komma på som en moral återställare." stönade hon.

"Det kommer att bli hemskt", instämde Bill och såg plågad ut.

"Värre, mycket värre", berättade Ron för alla. "Jag hade mardrömmar i veckor."

"Jag med." muttrade Snape och alla som inte gått i skolan det året höjde förvånat på sina ögonbryn.

"Jag tycker att det var en härlig idé." informerade Dumbledore glatt. "Precis vad skolan behövde."

"Nu är jag ännu mer orolig." muttrade Remus högt.

Han strök sig över näsan igen och valsade iväg. Lockmans idé om vad som kunde stärk moralen blev tydlig vid frukostdags den fjortonde februari.

"Jag kan inte läsa det här." stönade Romilda som snabbt hade skumläst framåt, hon var allt för kärlek men det här var för mycket även för henne. Hon kastade ifrån sig boken och den hamnade framför Remus som plockade upp boken och också skumläste.

"Å nej, å nej, nej, nej", skanderade han medan han läste längre. "Sirius, kommer du ihåg alla hjärtans dag i vårt sjätte år då James ville göra något speciellt för Lily?" frågade han i en plågad röst.

"Det kan inte vara så illa. Inget kan vara så illa." svarade Sirius flämtande medan Remus lämnar tillbaka boken till Romilda som stönade.

Narcissa som varit på besök den dagen, lade en hand för ansiktet vid minnet. "Merlin hjälp oss, men jag tror att det kommer att bli värre."

"Vände hände i ert sjätte år?" krävde Harry ivrigt.

"Tro mig, du vill inte veta." försäkrade professor Burbage med rynkad panna.

Harry hade inte fått särskilt mycket sömn efter en sen quidditchträning kvällen innan,

"Och hur sent var det?" krävde Mrs Weasley och hennes röst skakade om alla, hon hade varit så tyst.

"Tja, träningen slutade efter utegångsförbudet", erkände Oliver och gned sig i nacken.

"Men då så satt laget tillsammans och diskuterade spel och strategier." tillade Angelina.

"Och så hade Harry och jag ett vänligt argument i sovsalen om det bästa professionella laget", erkände Ron med låg röst.

"Och du hade lektioner nästa dag?" frågade Sirius.

"Jo." säger Harry innan han fortsätter snabbt. "Men tack vare Lockman så var lektionerna ett skämt så vi missade ingenting."

Och han var lätt försenad då han skyndade ner till stora salen. Då han trädde in genom dörren trodde han ett ögonblick att han gått fel.

"Du var inte den enda", muttrade Katie.

Väggarna var övertäckta med stora, lysande skära blommor. Vad värre var: det regnade hjärtformad konfetti från det ljusblå taket.

"Det var mycket vackert." sade Luna glatt medan de flesta killarna i salen såg äcklade ut. Moody stirrade på boken medan Kingsley helt enkelt blundade som för att skydda sig från bilden.

"Det låter hemskt." viskade Bill hest.

Harry gick fram till Gryffindorbordet där Ron satt och såg illamående ut, och Hermione hade råkat ut för en fnissattack.

Samma sak verkade nu hända med Tonks och Narcissa och flera yngre häxor anslöt sig snabbt.

"Vad är det som försiggår här?" frågade Harry då han slog sig ner och torkade bort konfetti från sitt stekta ägg med bacon.

"Slöseri med perfekt mat." mumlade Ron tyst.

Ron pekade utan ett ord bort mot lärarbordet – han mådde tydligen så illa åt det hela att han inte kunde tala.

"Du var inte den enda. Jag må gilla romans men det där var alldeles för mycket." stönade Alicia.

"Fråga, hatar alla det här på grund av hur det ser ut eller pågrund av vem som anordnade det?" frågade Su Li plötsligt.

"En blandning av båda tror jag." svarade Cho med en grimas.

Lockman, som bar en illande skär klädnad som matchade dekorationerna,

"Ingen klädsmak." stönade Lavender samtidigt som Parvati ryste. "Vad är det Pav?"

"Jag fick en hemsk tanke. Tänk om Lockman och Umbridge skaffade barn."

"Stackars barn." flämtade Hermione ut mellan sina skratt.

Reste sig upp och viftade med händerna för att få tyst.

"Inte för att det funkade så bra. Fast vi måste ge honom kredit, han får salen att tystna snabbare än vad Umbridge får."

De andra lärarna satt omkring bordet med stenansikten.

"Jag trodde personligen att de försökte förhäxa honom utan att säga ett ord."

"Hade vi försökt det så hade vi lyckats miss Laughland." informerade McGonagall stelt.

"Nåja, de önskade att de kunde förhäxa honom." ändrade sig Leanne med ett skratt.

Från sin plats kunde Harry se hur det ryckte i en muskel i professor McGonagalls kind.

"Jag fattar inte hur du kan lägga märke till så små saker. Du är bättre än tvillingarna på det."

"Jag har övat på det i hela mitt liv, nåja, kanske inte det första året."

Snape såg ut som om någon just hade hällt i honom en stor bägare Skeleto-väx.

"Jag tror att jag hellre skulle ha tagit Skeleto-väx än att utstå detta illdåd." muttrade Snape ilsket.

"Jag skulle ha följt dig." muttrade McGonagall. "Det var värre än någonting som rektorn någonsin har gjort och han drog några galna upptåg med dekorationer."

"Glad alla hjärtans dag!" ropade Lockman. "Och jag ber att få tacka de fyrtiosex personer som skickat mig Valentinkort hittills!

"Verkligen, jag skulle ha tänkt mig att i en skola med sex hundra elever, där minst hälften av dem är flickor, så skulle han fått mer än så." funderade Madam Bones.

"Du glömmer att de har haft honom som lärare i över fem månader." påminner Tonks sin chef. "De var skyldiga att ändra sin uppfattning."

Ja, jag har tagit mig friheten att ordna den här lilla överraskningen åt er allesammans – och inte nog med det!"

"Det finns mer?" Mr Weasley tittade upp i chock.

"Tala om för mig att det är något som jag kan arrestera honom för." vädjade Moody.

"Du menar att bära rosa kläder inte räcker?" frågade Charlie den gråhårige mannen.

"Hade de räckt hade Umbridge blivit arresterad för länge sen." fnös Oliver medan han sneglade på den paddliknande kvinnan.

Lockman klappade i händerna och in genom dörrarna till stora salen tågade ett dussin buttra dvärgar.

De från fjärde året och uppåt brast i ut i skratt när de mindes hur dvärgarna såg ut.

Men inte vilka dvärgar som helst. Lockman hade fått dem allesammans att sätta på sig guldvingar och bära harpor i händerna.

"Tack och lov att Emmeline inte är här." suckade Remus.

"Vem är Emmeline?" frågade Padma nyfiket.

"Emmeline Vance, en vän från skolan, hon jobbar på Avdelningen för övervakning av magiska skapelser." Umbridge drog efter andan, det var inte möjligt att Vance var vän med en blandras. "Hon jobbar med att skapa lika villkor mellan alla varelser."

"Och hon är mycket bra på sitt arbete trots motståndet hon möter." fortsatte madam Bones med ett leende.

"Namnet känns bekant, vart har jag har hört det förut?" funderade Harry mumlande.

"Hon var en av Lilys närmaste vänner, tillsammans med Alice Prewett, Marlene McKinnon, Dorcas Meadowes och Jasmine."

"Wow, ta inte det här på fel sätt min er generation hade otur när det gällde vänner. Av Lilys vänner lever bara Emmeline och av James är det du som är kvar."

"Kanske, men jag kan inte ångra mitt val i vänner." svarade Remus med ett sorgset leende.

"Så… hon skulle ha blivit arg om hon visste vad Lockman gjort mot dvärgarna?" frågade Hermione och försökte bryta tystnaden.

"Fruktansvärt. Hon skulle ha skrikit om att det är förnedrande och förödmjukande. Och avslutat med att skälla ut rektorn med att hon inte kunde tro att han låtit Lockman komma undan med det."

"Lockman tvingade dem inte." informerade Dumbledore snabbt. "De fick väl betalt för det, och ur egen ficka dessutom."

"Eller så kastade han glömskeförtrollningen på dem så att de inte mindes att de inte fick betalt." viskade Ron till sina två bästa vänner.

"Mina söta amoriner som kommer med kort!" jublade Lockman.

"Jag skulle knappast kalla dem gulliga." fnös Oliver.

"De kommer gå omkring i skolan hela dagen och dela ut era Valentinkort!

"Och störa lektionerna var femte minut. Det hade varit bättre att förklara att de hade ledigt resten av dagen och ha en fast. Då hade jag kanske kunnat arbeta i mitt kontor i fred." muttrade McGonagall ilsket.

"Och jag kunde ha gömt mig i växthusen." mumlade Sprout.

Och det är inte slut på det roliga med det!

"Det är ännu mer! Oh Merlin, det är värre än vad James gjorde. Hans idé var ändå sött även om den misslyckades totalt och allt blev ett fiasko."

Jag är säker på att mina ärade kollegor vill bidra till den varma och hjärtliga stämningen på Valentindagen! Varför inte be professor Snape att visa er hur man vispar ihop en kärleksdryck!

"Verkligen Snape, du borde ha temadagar i dina klasser. För att hålla saker intressanta."

"Om du inte vill bli förgiftad föreslår jag att du håller käften." fräste Snape åt Oliver som höll upp händerna för att visa att han gav sig.

Och medan vi ändå är i farten kan vi väl be professor Flitwick undervisa oss i kärleksförtrollningar, vilket han vet er om än någon annan trollkarl jag känner, den gamle räven!"

Narcissa suckade. "Behövde han verkligen lägga till den sista delen? Stackars professor Flitwick."

Professor Flitwick begravde ansiktet i händerna och Snape såg ut att vilja tvångsmata den första personen som nämnde ordet kärleksdryck med starkt gift.

"Långsamt agerande, fruktansvärt smärtsamt gift." lovade han.

"Och Lockman kunde inte vara ditt första offer?" frågade Remus. "Du kunde inte få hans hår att ramla av eller något lika förnedrande?"

"Glöm inte bort att Harry faktiskt fick hans hår att försvinna och gav honom Snapes hår i tre dagar. Plus att tvillingarna färgade hans tänder svarta."

"Ja, vår professor drabbades av en hel del upptåg tack vare våra upptågsmakare. Tursamt nog tog han det med ett leende och skratt." informerade Dumbledore med ett leende medan han såg på tvillingarna och Lee.

"Uppmuntringsförtrollningen." meddelade Fred med en grimas. "Han utförde dem på sig själv tre gånger om dagen."

"Dock var han inte särskilt bra på dem", påminde George alla. "Bröt ut i fnitter vid de mest udda tillfällen."

"Snälla Hermione, säg att du inte var en av de fyrtiosex", sade Ron då de lämnade stora salen för att gå till dagens första lektion. Hermione blev plötsligt väldigt upptagen med att leta i väskan efter sitt schema och svarade inte.

"Nej, jag skickade inte ett till honom." svarade hon ärligt när hon såg alla blickar. "Jag blev för generad för att jag tänkte att jag ville skicka ett till någon."

"Vem?" krävde hennes vänner.

"Jag kan inte minnas." ljög hon och gestikulerade till Romilda för att få henne att fortsätta.

Hela dagen lång kom dvärgar inklampande på lektionerna för att avlämna Valentinkort, till lärarnas stora irritation.

"Personligen fann jag det hela ytterst roligt." skrattar Leanne.

"Bara för att du slapp att få en, ja." påpekade Katie.

"Det är inte mitt fel att du tog Freds hälsning som ett skämt."

"Jag var inte den enda, Angelina trodde att Georges hälsning också var ett skämt."

"Jag själv tyckte att Olivers hälsning var mycket gullig." Alicia log.

"Den var sannerligen mer romantisk än hur han erkände att han var kär i dig." påpekade Angelina. "Vi borde tacka dig för det Harry, vem vet hur länge det hade gått innan de blev ihop om du inte hade kommit med i laget."

Sent samma eftermiddag hann en av dem upp till Harry, då Gryffindoreleverna var på väg uppför trappan till lektionen i trollformellära.

Fred och George började skratta hysteriskt när de mindes vad som var på väg att hända, Lee var inte långt bakom dem och skrattet spred sig snabbt i salen bland de som kände till händelsen.

Bill såg från sina bröder till Harry som var rodnande röd i ansiktet. "Det här låter som om det kommer bli bra." sade han med ett flin.

"Ah, Harry får en alla hjärtansdag hälsning. Jag är så stolt."

"Jag hatar dig." stönade Harry, men fortsatte ändå att kamma igenom hans päls samtidigt som han rodnade kraftigare.

"Hörru, du där! E de inte du som heter Harry Potter!" skrek en dvärg med särskilt bistert utseende och armbågade sig fram mot Harry genom myllret.

"Så romantiskt." observerade madam Bones torrt. "Jag kan se varför de var det perfekta valet för denna strävan."

"Det är Lockmans plan." var madam Hooch snabb att påpeka. "Du vet att något var tvungen att förstöra det."

Svettig över hela kroppen vid tanken på att behöva ta emot ett Valentinkort inför en hel rad förstaårselever, där Ginny Weasley också var med försökte Harry fly sin kos.

Remus kunde inte låta bli att le när han hörde det samtidigt som Sirius kropp skakade av tyst skratt.

"Jag skulle inte oroa mig över förstaårseleverna." påpekade Tonks med ett flin. "De är lätta att skrämma. Var bara tacksam att Malfoy eller Lockman inte var närvarande."

"Vänta bara." muttrade Harry och önskade att golvet skulle öppna sig och sluka honom hel.

"Nymphadora. Det är inte bra att skrämma andra elever från att prata om vad de vill." utbrast Sprout.

"Tonks. Det är Tonks, kalla mig inte det namnet." väste Tonks tillbaka medan hon knöt handen runt sitt spö.

Med dvärgen tog sig tvärs genom trängseln genom att sparka folk på smalbenen och var framme hos Harry innan han hunnit ta två steg.

"Han var ganska snabb för att vara en kort jävel." Ron flinade och ignorerade den blängande blicken som hans vän gav honom.

"Svär inte Ronald." Mrs Weasley rynkade på pannan åt sin son.

"Jag har en musikhälsning att avlämna till Harry Potter personligen", sade han och slog hotfullt an några strängar på harpan.

Charlie började kvävas på sitt skratt. "Det är en musikhälsning också. Jag tror att Lockmans moral återställare var värt det bara för att få uppleva det här."

Snape fräste åt honom. "Jag kan ordna så att du får träffa honom." erbjuder han.

"Inte här", väste Harry och försökte smita undan.

"Stå still!" grymtade dvärgen och grep tag i Harrys väska för att dra honom tillbaka.

Vid det här laget såg även Moody road ut. "Bäst att stå stilla och få det överstökat." rådde han. "DU skapar bara ännu mer av ett spektakel genom att försöka bekämpa den."

"För en gångs skull, Alastor, så är det ett lämpligt råd." godkände McGonagall.

"Släpp mig!" morrade Harry och ryckte och slet i den. Med ett högt rispande ljud revs väskan mitt itu. Hans böcker, trollstav, pergament och fjäderpenna spreds ut på golvet och bläckflaskan sprack och bläcket rann ut över alltsammans.

"Jag önskar att det hade hamnat över den dumma dvärgen." muttrade Harry.

"Du ska inte skämmas." sade Narcissa försiktigt. "Detta en den typ av upplevelser som utgör din barndom."

"Jag tror att han skulle föredra färre erfarenheter." mumlade Mr Weasley, det mesta av hans uppmärksamhet på sin dotter som fortfarande befann sig i Lunas famn.

Harry kröp omkring och försökte plocka upp alla sakerna innan dvärgen började sjunga, vilket förorsakade något av ett stopp i korridoren, där allt fler nyfikna samlades.

"Jag och min tur." muttrade Harry.

"Vad har ni för er här då?" hördes Draco Malfoys kalla, släpiga röst.

"Ärligt talat, hade du sönder ett rum fullt av speglar eller något?" stönade Sirius dramatiskt, en del av hans munterhet lämnade honom. Remus började också muttra.

"Motgångar är karaktärsbyggnad." inflikade Dumbledore. De flesta i salen ignorerade honom.

"Malfoy hade mycket roligt med att sprida den här berättelsen runt om i skolan. Fick det låta mycket värre." sade Ron ilsket till de vuxna.

"Det var inte möjligt att få det att låta värre. Det var hemskt till att börja med", mumlade Harry.

Harry började febrilt stoppa ner allting i den sönderrivna väskan i sin desperata iver att komma undan innan Malfoy blev vittne till Valentinhälsningen från den sjungande dvärgen.

"Vad är det här för förskräckligt rabalder?" ljöd en annan bekant röst. Det var Percy Weasley som dök upp.

"Kom igen Percy." mumlade Oliver och börjar må dåligt för sin mörkhåriga lillebror. "Du var en prefekt. Töm korridoren."

"Man kan inte klandra honom för mycket, Oliver." besvarade Hermione. "Harrys egna bästa vän gjorde inte mycket för att hjälpa."

"Jag såg inte att du gjorde något heller." gläfste Ron.

"Du var för upptagen med att skratta för att lägga märke till vad jag gjorde", sköt hon tillbaka och Ron öppnade munnen men en ilsken röst avbryter dem.

"Börja inte bråka nu igen. Jag är så trött på det." Harry motstod att gnugga ärret som värkte fruktansvärt mycket.

Nu tappade Harry totalt huvudet. Han försökte ta till flykten, men dvärgen grep tag om hans knän och fick honom att falla omkull med en duns.

"Oi!" protesterar Sirius. "Det är bara en dum Valentinhälsning. Grabben vill uppenbarligen inte ha den. Det finns ingen anledning att misshandla honom." Hans röst var ilsken vid tanken på att hans gudson hade kunnat bli skadad.

"Ingen tvekan om det så gav Lockman dem order om att leverera hälsningarna oavsett vad." Tonks himlade med ögonen. "Han är verkligen farlig."

"Du har ingen aning." muttrade Ron förbannat.

"Då så", sade dvärgen, där han satt på Harrys vrister. "Här ska du få höra din Valentinsång:

Harrys vänner började skratta igen." Snälla tillåt oss." bad de Romilda och i perfekt harmoni började de sjunga tillsammans;

"Hans ögon är gröna som grodor på burk,

Hans hår mörkt som kol, ja, svartare värre.

O, vore han min, för han är ju så fin,

Min hjälte som slog Mörkrets herre."

Harry skulle ha gett allt guld i Gringrotts bank för att få försvinna på fläcken.

"Jag är ledsen Mr Potter." McGonagall gav ett hest skratt. "Men det är verkligen mycket kreativt." Tonks var upptagen med att leta efter en gåspenna och pergament för att registrerar orden medan alla andra skrattade.

"Det är inte roligt." protesterar Harry.

"Ledsen Harry, jag menar inte att skratta, men det är verkligen för mycket." erkände Remus, fortfarande skrockandes.

Medan han gjorde ett tappert försök att skratta med alla de andra reste han sig vacklande på benen, som var alldels domnade av dvärgens tyngd. Percy gjorde samtidigt sitt bästa för att skingra hopen av eleverna, av vilka några skrattade så att de grät.

"Han försökte i alla fall." påpekade Ginny optimistiskt.

"I väg med er, i väg med er bara, klockan ringde för minuter sen. I väg till era lektioner nu!" ropade han medan han schasade bort några av de yngre eleverna. "Du också, Malfoy."

Harry, som kastade en blick åt Malfoys håll, såg att han böjde sig ner och snappade upp någonting från golvet. Hånflinande visade han för Crabbe och Goyle vad han hade fått tag i, och Harry såg att det var Dolders dagbok.

"Borde ha låtit honom behålla den." mumlade Ron. "Han skulle kanske ha tagit ner honom i kammaren i stället."

Harry gav sin vän en skarp blick, tacksam för att alla var för road för att ha hört orden. "Och haft två Voldemort på halsen, nej tack. Och säg inget som kan avslöja vad som kommer hända." väste han tillbaka.

"Ge tillbaka den där", sade Harry lågmält.

"Undrar vad Potter har skrivit här?" sade Malfoy, som tydligen inte lagt märke till årtalet på pärmen utan trodde att det var Harrys egna dagbok.

"Ledsen, jag gillar inte dagböcker. Dåliga erfarenheter."

"Vad har du för dåliga erfarenheten med dagböcker?"

"Det var när jag gick i skola i mugglarvärlden. Vi fick uppdrag att skriva ner alla drömmar vi hade. Dudley fick tag i min och såg till att den lästes upp inför alla på skolan. Jag blev utskrattad."

"Jag vill ha namnen på de andra. Jag behöver förklara en del saker för dem." morrade Angelina, Katie och Alicia och tog på sig rollen som överbeskyddande storasystrar.

"Det spelar ingen roll." svarade Harry trött.

Det blev alldeles tyst bland åskådarna. Ginny stirrade från dagboken till Harry med skräckslagen min.

"Varför skulle Ginny vara skräckslagen?" mumlade Charlie till Bill.

"Lämna tillbaka den nu, Malfoy." sade Percy strängt.

"Ja, när jag har tagit mig en titt", sade Malfoy och viftade retsamt med boken framför näsan på Harry.

Narcissa fräste. "Draco, var är dina sätt? Jag uppfostrade dig inte till att agera så här. Jag må kanske inte ha varit involverad i alla dina lektioner om uppförande men jag trodde du visste bättre än att agera som en tjuv snarare än den renblodiga trollkarl du är!"

"Oh, hon gick dit." viskar Fay chockat. Hon hatade Malfoy med passion, men att bli anklagad föra att inte vara en äkta renblodig av sina föräldrar är bland det hemskaste ens förälder kan säga till en. Narcissa kanske inte var så illa, trots allt att hon var hon endast en Malfoy vid namn.

"Malfoy, ge tillbaka boken, inget i den angår dig och du har ingen rätt. Om du inte ger tillbaka den kommer jag behöva anmäla dig för stöld av andra elevers egendom."

"Anmälde han Malfoy?"

"Ja, jag fick en anmälning om att han tagit en bok från en annan elev och att han själv behövde ingripa för att ge tillbaka den till eleven."

"Det är en lögn." påpekade Ron en aning ilsket.

"Hade jag berättat hela sanningen hade Harry också hamnat i problem. Jag ändrade bara historien lite så att Malfoy var den enda som hamnade i problem." svarade Percy svagt med en axelryckning.

"Vi är så stolta. Perce ljög rakt i en lärares ansikte." snyftade tvillingarna och Percy rodnade medan McGonagall såg strängt på honom.

"Han ska få tillbaka den, jag ska bara läsa först."

Percy började om. "Som skolprefekt…" men nu var det slut med Harrys tålamod. Han drog fram sin trollstav och skrek:

"Du borde ha låtit honom känna på ditt humör istället för vad du gjorde." suckade Ron, en aning besviken.

Expelliarmus!" och precis som när Snape hade avväpnat Lockman, flög nu dagboken ur handen på Malfoy och upp i luften.

"Jag älskar verkligen den förtrollningen." sade Harry glatt.

"Du måste lära dig att inte vara för beroende av den", påpekade Remus. "Du kan bli förutsägbar och lättare att besegra."

"Remus, lämna föreläsningen till Monsterögat och var tyst. Vi kommer att lära honom att duellera på ett sätt så att han aldrig är förutsägbar och jag vill veta vem som skickade Harry hälsningen."

Ron log brett när han fångade den.

"Harry!" sade Percy med hög röst. "Inga trollkonster i korridorerna. Det här måste jag faktiskt rapportera."

"Åh, kom igen Percy. Den idioten stal Harrys saker", gnällde Fred.

"Han hade all rätt att använde den förtrollningen", tillade George.

"Percys största fel." sade Bill en aning sorgset. "Regler betyder mer än något annat." Percy längtade efter att skrika att det var falskt, han visste att familjen alltid var viktigast, han hade…

"Mr Weasley, jag kan inte påminnas om någon rapportering om att Mr Potter använt magi i korridorerna." McGonagalls röst avbröt hans funderingar.

"Verkligen? Huh, jag måste ha glömt att säga till om det. Mitt fel." svarade Percy med ett blekt leende.

"Ah, det är vår bror vi kände och älskade innan han blev prefekt." skrattade hans fyra yngre syskon och Percys leende försvann.

Men Harry brydde sig inte om det, för han hade vunnit över Malfoy, och det var absolut värt fem minuspoäng för Gryffindor.

"Fem poäng som du inte förlorade." väste Snape.

Malfoy såg ursinnig ut, och då Ginny gick förbi honom på väg till sitt eget klassrum vrålade han illvilligt efter henne: "Jag tror inte Potter gillade din Valentinhälsning särskilt mycket Ginny!"

"Var det din Valentinhälsning?" frågade Sirius och fick Narcissa att väsa åt honom.

Luna började prata innan Ginny fick chansen. "Vi gjorde den tillsammans. Jag kom på rimmen. Det var ganska kul."

"Ähum", Harry såg ännu mer generad ut än tidigare. "Jag skulle förmodligen ha gillat den bättre om det inte hade gjorts till en offentlig visning." sade han och gav de båda flickorna ett snett leende.

"Två flickor", tänkte Sirius för sig själv. "Inte bara en utan två."

"Jag är förvånad att han kunde Ginnys namn utantill." viskade Justin till Ernie.

Ginny slog händerna för ansiktet och rusade in i klassrummet. Morrande av ilska tog Ron också fram sin trollstav och Harry kunde även se Percys hand röra sig emot sin ficka där han hade sin egna stav innan han drog tillbaka handen medan Harry drog bort Ron därifrån.

"Weasley, du tänkte förhäxa sonen till en respektabel man i vårt samhälle. Vad tänkte du?" flämtade Umbridge ut.

"Jag bryr mig inte om ifall Malfoy familjen är respekterad eller inte. Draco Malfoy fick min lillasyster att gråta och jag tänkte försvara henne. Var glad att jag inte följde mina impulser madam Umbridge, min familj är viktigare än poäng." väste Percy tillbaka och chockade sina syskon.

Ron skulle inte behöva tillbringa hela trollformelslektionen med att rapa upp sniglar.

Bill och Charlie blängde på boken och såg på deras syster. "Vilken självisk, bortskämd, ruttet, ondskefull jävel." muttrade den äldre av börderna.

"Jag vill verkligen låsa in honom i en bur med en av mina vänner på reservatet bland annat."

Det var inte förrän de kom till professor Flitwicks lektion som Harry märkte något ganska besynnerligt med Doldes dagbok.

"Det är en dagbok. Vad är besynnerligt?" frågade Dennis.

"Glöm inte att Hermione förut sade att den kommer försöka att döda Harry", påpekade Neville morrande.

Alla hans andra böcker var genomdränkta med mörkrött bläck. Dagboken däremot var lika ren som den hade varit innan bläckflaskan hade gått sönder och runnit ut över den.

"Omöjligt." flämtade professor Flitwick.

"Du kommer att få en förklaring senare, professor, ha bara tålamod." suckade Harry.

Han försökte påpeka det för Ron, men Ron hade problem med sin trollstav igen: stora lilafärgade bubblor blommade ut ur änden på den, och han var inte särskilt intresserade av någonting annat.

"Äh, vad är så dåligt med lila bubblor?" ifrågasatte Fred. "Tjejer gillar dem oftast.

"De här ville äta mig." medgav Ron fåraktigt.

"Den största försökte att strypa dig"m påminde Neville honom hjälpsamt.

Ron suckade. "Det är okej Bill, du kan säga det."

Den äldsta sonen släppte ut andan han hållit. "Den staven är verkligen farlig och du borde ha skaffat dig en ny för länge sedan."

Harry gick till sängs före de andra i sin sovsal den kvällen.

"Det är ovanligt. När jag tänker på det tror jag inte att det har hänt en ända gång i år." funderade Seamus.

"Du vet när jag gick och lade mig."

"Jag må ha varit en idiot och inte trott dig, men jag höll fortfarande koll på dig, vi är en familj och jag skadade den en aning vilket jag ber om ursäkt för."

"Det är lugnt, det kan inte vara lätt att gå emot sin mamma när det gäller något sådant." suckade Harry.

Dels stod han inte längre ut med att höra Fred och George sjunga "Hans ögon är gröna som grodor på burk", och Lee spelandes på trumpet.

"Hej, vi hade önskemål om att få höra den." protesterade de med stora leenden.

"Det blev lite irriterande efter ett tag." inflikade Hermione.

"Lite? Det var jäkla irriterande." hånade Ron.

"Jag fann det ganska medryckande"m sade Neville med ett fåraktigt flin.

Ron glodde. "Ja, ungefär lika medryckande som Weasley är vår kung."

Dels ville han gärna granska Doldes dagbok lite närmare igen, även om Ron tycke att det bara var slöseri med tid.

"Jag skulle ändå ha hjälp dig med det." knorrade tonåringen.

"Det var nog bäst att du inte gjorde det. Han hade kanske inte svarat om du var där." svarade Harry.

"Vad menar du med svarat?" frågade Remus försiktigt. Romilda läste istället på mer snabbare, medveten om att de skulle få mer korrekta svar där.

Harry satte sig ner på sin himmelssäng och bläddrade igenom de blanka sidorna, som inte bar det minsta spår av rött bläck.

"Det borde inte vara möjligt." muttrade Flitwick.

"Oroa dig inte, du får svar om någon minut bara."

Sedan tog han fram en ny bläckflaska ur lådan på sängbordet, doppade sin fjäderpenna i den, och lät en plump falla ner på första sidan i dagboken.

"Vad för slags nytta skulle det göra?"

"Stor nytta. Enda bra sak som den där dvärgen gjorde. Han hjälpte mig

hitta lösningen." upphetsade viskningar fyllde salen vid de orden. Skulle de redan nu få veta vem som var Slytherins arvtagare?

Bläcket lysta klart en sekund och försvann sedan som om det hade sugits in i sidan.

"Vilken förtrollning kan det vara. Har aldrig hört om något liknande." muttrade Flitwick för sig själv.

Fylld av spänning doppade Harry på nytt fjäderpennan i bläcket och skrev: "Jag heter Harry Potter."

"Harry!" gläfste Sirius. "Om du insisterade på att skriva i den där saken så borde du inte ha berättat ditt namn för det."

Tonåringen gapade åt tonen som mannen använt."Det var bara en bok." försökte han.

"Om det bara var en bok. Varför försökte du kommunicera med den?" frågade Oliver med höjt ögonbryn.

"Jag skulle säga att det är Potters arrogans som lyser igenom", sade Snape högt.

"Jag var artig och presenterade mig själv." sköt tonåringen tillbaka med himlande ögon.

"Till en bok." bad hans gudfar skeptiskt.

"Det var i själva verket en farlig magisk artefakt", tillade Snape med ett hån.

"Sluta teama ihop er mot mig." Skrek Harry och såg med flit mellan pergamentet och Snape. "Det är läskigt när ni gör det. Det är meningen att ni ska hata varandra."

"Jo, det är läskigt när du gör något sådant här så deal with it." Sköt Sirius tillbaka även om han undvek att se på sin rival.

Orden lyste klara en kort stund på sidan, varefter också de sjönk in och försvann. Sedan hände det äntligen något annat.

Salen var helt knäpptyst, alla ville få höra vem som var Slytherins arvtagare och hur Harry stoppat honom.

Ord kom framsipprande ur den blanka sidan – skrivna med samma bläck som Harry just hade använt.

Men det var inte de ord som han hade skrivit.

Alla tyckte hålla andan, hur var det möjligt att ord kom fram på sidan som han själv inte hade skrivit?

"Hej, Harry Potter. Jag heter Tom Dolder. Hur fick du tag i min dagbok?"

Moodys och Snapes ögon vidgades och de båda stirrade på rektorn. Sirius lade åter igen tassarna över sitt huvud, det var i sådana här ögonblick han hatade när han hade rätt.

"Vem i Merlins vänstra sko är Dolder?" krävde Tonks efter att ha märkt reaktionerna.

"Den riktiga Slytherins arvtagare." svarade Harry tyst.

"Oh." andades hon ut medan Bill stönade. "Och varför pratar du med honom?"

"Det är en bra fråga." muttrade Remus ilsket.

"Till mitt försvar visste jag inte att han var Slytherins arvtagare vid den tidpunkten."

De här orden bleknade också bort och försvann, men inte innan Harry hade börjat skriva tillbaka.

"Någon försökte spola ner den i en toalett."

Ron fnös tyst. "Jag är säker på att han älskade att höra det. Hans hårda arbete i toaletten."

"Där den hör hemma om du frågar mig." muttrade Moody.

Han väntade ivrigt på Dolders svar.

"Vilken tur att jag tecknade ner mina minnen på ett hållbarare sätt än med bläck. Men jag har hela tiden vetat att det skulle finnas de som ville förhindra den här dagboken från att bli läst."

"Av en mycket bra anledning," sade Mr Weasley arg.

"Jag gissar att det var mer än att bränna ut läsarens ögon", muttrade Adele till Astoria medan de betraktar Weasley barnens oroliga föräldrar.

"Vad menar du?" rafsade Harry ner och gjorde plumpar på sidan i upphetsningen.

"Nej, nej. Du måste spela ointresserad." stönade Lee men utvecklade det inte.

"Jag menar att den här dagboken innehåller minnen av förfärliga händelser. Saker som blev nertystade. Saker som ägde rum på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom."

"Ja verkligen…", började Hermione eftertänksamt. "När man tänker på alla de saker som har hänt sen vi har varit här och femtio års tid så kunde han ha pratat om vad som helst. Det är bara en slump att det var kammaren."

Under tiden studerade tvillingarna Harry. "Tror du att det är marknadsmässigt?" frågade de varandra.

"Vad?" Frågarde en av killarna som de delade sovsal med innan någon kunde stoppa honom.

Denna förmåga Harry har att locka till sig svårigheter och trubbel oavsett var han är. Om vi på något sätt kunde tappa upp det på flaska slår jag vad om att det skulle bli en storsäljare."

"Ska vi återgå till boken?" frågade Harry nervöst. Han ville inte att någon av dem skulle dra fram något av sina silver instrument.

"Det är just där jag är nu", skrev Harry fort. "Jag är på Hogwarts, och det har hänt förfärliga saker här. Vet du någonting om Hemligheternas kammare?"

Hjärtat bultade i bröstet på honom. Dolders svar kom snabbt och hans handstil blev slarvigare, som om han hade bråttom att berätta allt han visste.

"Äntligen lite svar."

"De borde inte vara för ivriga. Det gav mig mer frågor än svar i slutändan." tänkte Harry för sig själv med ett leende.

"Självfallet känner jag till Hemligheternas kammare. På min tid fick vi veta att det var en legend och att kammaren inte existerade.

"Vadå på hans tid. Vi fick oss lära oss att det var en legend", fnös Narcissa.

Men det var en lögn. Under mitt femte år på skolan öppnades kammaren och ett monster överföll flera elever och dödade tillsist en av dem.

"Det är vad du menade med inte den här gången." suckade Angelina lättat.

"Ja, en elev blev dödad för femtio sen, men det var det enda dödsoffret." svarade Hermione.

Men rektorn, professor Dippet, skämdes så djupt över att någonting sådant kunde hända på Hogwarts att han förbjöd mig att tala om sanningen.

"Och hur i helvete ska det hjälpa. Om han inte hade förbjudit honom från att berätta sanningen så hade vi kanske kunnat fixa den här röran fortare", morrade Moody.

"Jag undrar vad han anser vara en katastrof." muttrade McGonagall bittert.

Istället spred man ut en historia om att flickan hade dött i en påhittad olycka.

"Den döda eleven förtjänade att alla skulle veta sanningen om hennes död", påpekade Fudge plötsligt.

"Å, så nu förtjänar alla att veta sanningen om en elevs dödsfall, säg mig är det något annorlunda med Cedric för just nu gör du samma sak som Dippet gjorde. Förtjänar inte Cedric att sanningen berättas och att alla får veta det?"

"Det var en olycka. Han som inte får nämnas är död." väste Fudge.

"Han är verkligen en idiot." stönade Harry lågt.

Jag fick ett stiligt pris med en graverad inskription som tack för min insats men blev också varnad för att avslöja vad som verkligen hade hänt.

"Det förklarar hederspriset i alla fall." suckade Susan.

Men jag visste att det kunde hända igen.

"Och han berättade det inte för någon." avslutade Luna med en not av besvikelse i sin ton.

Monstret levde ju vidare, och den som hade makten att släppa det lös blev inte satt i fängelse."

"Varför hamnade inte den personen i fängelse?" krävde madam Bones. "Om en person verkligen mördades så skulle de inte bara ha låtit honom gå."

Dumbledore suckade. "Det fanns inte riktiga bevis. Vad de trodde var att monstret hade flytt. Jag lyckades övertyga dem om att de inte hade tillräckligt med skäl för att döma. Men jag kunde inte stoppa dem från att relegera honom."

Harry välte nästan omkull bläckhornet i sin iver att skriva tillbaka.

"Jag fick äntligen några svar", försvarade Harry sig från blickarna. "Du vet inte hur svårt det är att vara i mörkret om allt. Speciellt när det rör dig på något sätt." tillade han och tänkte tillbaka på sommaren.

"Nu sker det på nytt. Tre överfall har redan ägt rum och ingen tycks veta vem som ligger bakom dem. Vem var det förra gången?"

Harry började väsa ljudligt.

"Um, vad säger han?" frågade Dean försiktigt.

"Ingen aning, men jag skulle chansa på att han förbannar Dolder." förklarade Ron, innan han tyst avslutade; trots allt ljög han för honom.

"Det kan jag visa dig, om du vill", kom Dolders svar. "Du behöver inte tro på mitt ord. Jag kan ta med dig in i mitt minne av vad som skedde den natten jag tog fast honom.

"Det är en bok", sade Charlie långsamt. "Det är illa nog att den kan tänka helt själv och kommunicera med Harry. Men hur i Merlin kommer den kunna visa ett minne?" hans röst steg med varje ord.

"Snälla säg att du inte gör det." bad Alicia och såg på sin lillebror.

Harry tvekade med fjäderpennan hängande i luften ovanför dagboken. Vad menade Dolder? Hur kunde han tas med in i någon annans minne?

"Bra fråga, vilket är varför du inte ska godta hans erbjudande." mumlade Remus.

Han kastade en nervös blick på sovsalens dörr. Det höll på att mörkna utanför. Då han åter såg ner på dagbokens sidor formades det nya ord där.

"Låt mig visa dig."

"Påträngande, är han inte?" mumlade Moody medan spänningen i salen tiodubblades.

Harry tvekade en knapp sekund och skrev sedan två bokstäver. "OK."

Sirius suckade och drog i Harrys tröja med hjälp av tänderna. "Räknas det här som en livshotande handling?" frågade han tyst.

"Nej." svarade Harry snabbt, han ville inte ha mer straff från mannen. "Det är bara ett minne, det kan faktiskt inte skada mig."

Dagbokens sidor började fladdra som om de hade fångats av en stark vind; det ena bladet efter det andra vändes tills de stannade halvvägs in i juni månad. Med gapande mun såg Harry att den lilla fyrkanten för den trettonde juni verkade ha förvandlats till en teveruta i miniatyr.

"Okej, jag är säker på att dagboken är farlig på något sätt men det där är coolt." erkände Seamus.

"Inte lika cool om några minuter." muttrade Harry.

Med darrande händer lyfte han upp boken och tryckte ögat mot den lilla rutan. Innan han hann fatta vad som pågick, kände han att han drogs framåt.

Harry släppte ut ett kort skrik av förvåning när han kände samma sak och han kunde se hur hans familj och vänner såg på honom förvirrat medan Romilda fortsatte läsa.

Rutan utvidgades och kroppen lämnade sängen, han sögs med huvudet före in genom hålet i dagbokssidan, in i en virvel av färg och skugga.

"Harry." skrek Hermione när hon framför sina ögon såg Harry försvinna i tomma intet och alla vände sig mot dem och såg en stor grupp människor stirra oroligt på den tomma platsen som tillhörde Harry.

"Vad hände?" frågade Ginny svagt.

"Förbannelsen. Han sögs in i dagboken i boken, samma sak hände honom nu." svarade Remus svagt illamående. "Han kommer nog tillbaka när han gör det i boken." avslutade han oroande.

"Vad väntar vi på, läs Romilda. Vem vet vad som kan hända Harry där inne."

Sedan kände han fast mark under fötterna och stod där och darrade medan de suddiga formerna omkring honom plötsligt blev skarpa.

"Så boken är en Pensieve." frågade Fred skeptiskt, men kände sig lättad. Om det var fallet skulle Harry inte kunna bli skadad.

"Låt oss hoppas det." sade George bestämt. "Låt oss fråga Harry mer om det efter kapitlet, vi kan göra en massa pengar på det."

"Det är inte fallet." berättade Dumbledore för dem allvarligt men log sen: "Men låt inte det hindra er från att försöka."

Han förstod genast var han var.

"Verkligen, efter att ha sugits in i en bok och han vet omedelbart vart han är."

"Måste vara på Hogwarts, Harry kan skolan utantill." påpekade Neville.

Det här cirkelrunda rummet med de sovande porträtten var Dumbledores kontor – men det var inte Dumbledore som satt bakom skrivbordet. En skrumpnad gammal trollkarl med ett skröpligt utseende satt och läste ett brev i skenet från ett stearinljus.

"Rektor Dippet."

"Hur vet du det så fort?" frågade Terry häpet.

"Rektorns kontor femtio år tidigare. Dumbledore var bara lärare i förvandlingskonst då, och Dippet var hans företrädare. Jag använde logik."

"Något jag tvivlade att du hade", sade Narcissa torrt.

Han var helt skallig så när som på ett par vita hårtofsar. Harry hade aldrig sett mannen förut.

"Förlåt", sade han med darrande röst. "Det var inte min mening att tränga mig på…"

"Vi kan inte klandra honom. Det var hans första gång i någons minne. Han skulle inte kunna veta att ingen kunde höra honom." suckade Narcissa.

Men trollkarlen tittade inte upp. Han fortsatte att läsa med lätt rynkad panna. Harry trädde närmare skrivbordet och stammade:

"Öh… ni vill kanske att jag går härifrån.

"Han är i alla fall artig." påpekade Tonks i ett försök att vara optimistisk.

Trollkarlen tog fortfarande ingen notis om honom. Det verkade som om han inte ens hade hört honom.

"Det samma kan inte sägas om rektorn." skämtade Lee.

Harry, som tänkte att trollkarlen kanske var döv, höjde rösten:

"Förlåt att jag störde er, jag ska gå nu!" näsan skrek han.

"Det måste ha känts väldigt konstigt för Harry. Han kan inte ha förstått något." suckade Cho.

Trollkarlen vek ihop brevet med en suck och reste sig upp. Sedan gick han förbi Harry utan att kasta en blick på honom innan han drog gardinerna från fönstret. Himlen utanför var rubinröd, det såg ut att vara solnedgång. Trollkarlen gick tillbaka till skrivbordet, satte sig ner och rullade tummarna medan han betraktade dörren.

"Jag älskar solnedgångar. De är så vackra." suckade Luna.

Harry såg sig omkring i kontoret. Ingen Fenix-fågel vid namn Fawkes, inga surrande silverinstrument. Detta var Hogwarts på Dolders tid, vilket betydde att den här okände trollkarlen var rektor och inte Dumbledore. Harry själv var bara ett slags spökväsen, helt osynlig för folk som levde här femtio år tidigare.

"Se, det tog inte lång tid att räkna ut det, Harry är smartare än vad många ger honom kredit för." Remus log ansträngt. "Men jag önskar att han hade listat ut hur man tar sig ut."

Det hördes en knackning på dörren till kontoret.

"Kom in", sade den gamle trollkarlen med spröd röst.

En pojke omkring sexton år kom in och tog av sig sin spetsiga hatt. Ett prefektmärke i silver glimmade på hans bröst.

"Det måste vara Dolder." påpekade Marietta i onödan.

Han var mycket längre en Harry, men han hade också kolsvart hår.

"Å, där är du ju, Dolder", sade rektorn.

"Ni ville visst tala med mig, professor Dippet?" sade Dolder. Han såg nervös ut.

"Det är svårt att föreställa sig honom som nervös." hånade Remus.

"Det är mer sannolikt att han spelar Weasley, för att få vad han vill. Han skulle aldrig visa svaghet så annars", svarade Snape motvilligt.

"Sätt dig", sade Dippet. "Jag har just läst brevet du skickade mig."

"Jaså", sade Dolder. Han satte sig ner och knöt ihop händerna hårt i knät.

"Han måste vara orolig."

"Hur vet du det." frågade Dean häpet.

"Harry berättade hur man skulle läsa av honom från vad han märkte i

dagboken", hittade hon på snabbt.

"Min käre gosse", sade Dippet vänligt. "Jag kan omöjligt låta dig stanna i skolan över sommaren. Visst vill du väl åka hem på lovet?"

"Nej", svarade Dolder omedelbart. "Jag skulle mycket hellre stanna på Hogwarts än att åka tillbaka till det där… till det där stället…"

"Du bor på ett mugglarbarnhem under lovet, eller hur?" sade Dippet nyfiket.

"Är mugglarfödda barnhem verkligen så illa?" frågade Bill nyfiket samtidigt som en lapp föll ner från taket och landade i Remus utsträckta hand. "Harry berättade för väldigt länge sen för en av oss att hans släktingar brukade berätta skräckhistorier om det och använde det som ett hot. Han sade att så som de talade om det så skulle han ha föredragit att hamna på ett barnhem. /En vän."

"De finns en del dåliga är jag säker på", sade Hermione. "Men för det mesta tror jag att de bara är underfinansierade och överfulla."

"Dolders klagomål är att han inte skulle få den uppmärksamhet som han brukade få på Hogwarts." tillade Sirius bittert, medan han planerade hur han skulle få vårdnaden om Harry utan att Dumbledore stoppar honom.

"Ja, professorn", sade Dolder och rodnade lätt.

"Är du av mugglarsläkt?"

"Till hälften", sade Dolder. "Min far var mugglare och min mor var häxa."

"Något han hatade i hela sitt liv." mumlade Dumbledore tyst.

"Och båda dina föräldrar är alltså…?"

"Min mor dog strax efter att jag föddes. De berättade för mig på barnhemmet att hon bara levde länge nog för att ge mig mina namn: Tom Gus efter min far och Mervolo efter min morfar."

"Det är ganska sorgligt", suckade Lavender.

Dippet skakade beklagande på huvudet.

"Saken är den Tom", suckade han, "att vi nog kunde ha ordnat ditt sommarlov här under normala omständigheter, men som situationen nu är…"

"Det måste ha varit hårt." funderade Hermione. "Han kunde ha fått vad han ville, att bo på Hogwarts hela tiden, men på grund av hans monster inte skulle hända. Han sköt sig själv i foten."

"Hans monster?" frågade Remus och gillade inte bilden som bildades i hans huvud.

"Menar professorn alla de här överfallen?" sade Dolder, och Harrys hjärta tog ett skutt i bröstet på honom.

"Det låter väldigt obehagligt." påpekade Luna.

"Det är bara ett uttryck, Luna. Hans hjärta skuttade inte." försäkrade Ginny med ett leende.

Han flyttade sig närmare, rädd för att gå miste om ett enda ord.

Detsamma gjorde alla i salen trots att de visste att alla skulle höra oavsett vad.

"Just det", sade rektorn. "Min käre gosse, du måste inse att det vore oförsvarligt av mig att låta dig stanna kvar på slottet när terminen är slut. Särskilt med tanke på den sista tragedin… den stackars lilla flickans död… Du kommer vara betydligt tryggare på ditt barnhem.

"Även om han inte skulle vara glad de månaderna så skulle han ha varit säker, vilket är mycket viktigare." betonade rektorn och tittade på Harrys tomma plats.

Tonks fnös. "Ibland så måste säkerheten ifrågasättas, speciellt när farorna i mugglarvärlden inte räknas med."

Kingsley nickade. "Professor Dippet hade verkligen ingen aning om vad denna unge Dolder ställdes inför på barnhemmet. Han kunde blivit slagen varje dag."

"Det kanske hade hjälpt ifall han blivit", muttrade Snape tyst.

Faktum är att Trolldomsministeriet redan nu överväger att stänga skolan. Vi har inte kommit ett steg närmare att avslöja… öh… upphovet till alla de här obehagligheterna."

"Och samma sak hände här tillslut." suckade Oliver tyst.

"Åh… Ja." men hans ögon skiftade från sida till sida som om han var besviken på ett konstigt sätt.

Moody skrattade hårt. "Funderar ut ett sätt att vända situationen så att den passar honom."

Dolder spärrade upp ögonen.

"Men om man nu fick fast den skyldige… om alltsammans upphörde…"

"Han vet något." DA stirrade på boken misstänksamt.

"Vad menar du?" sade Dippet med gäll röst och rätade upp sig i stolen. "Dolder, menar du att du känner till någonting om de här överfallen?"

"Nej, professorn", sade Dolder hastigt. Men Harry var säker på att det var samma sorts "nej" som han själv hade gett Dumbledore.

"Konstig likhet." Luna slutade nynna tillräckligt länge för att tyst säga; "Du kommer alltid att finna något av dig själv i honom så länge han kan finna sig i dig." Dumbledores anda stannade medan han stirrade på henne i fasa.

"Det är nästan poetiskt." beslöt Ron med ett halvt leende. "Jag förstod inte ett ord av vad det menar."

"Poetiskt?" hånade Neville i förvirring. "Det lät nästan som om hon sade att de var samma person. Men hon sade något liknande om Du-vet-vem."

Remus slöt ögonen vid bekräftelsen, medan Tonks och Bill båda flämtade.

"Slytherins arvtagare, det är hans monster, Dolders som är Voldemort." viskade Tonks.

"Och han är i ett av hans minnen." tillade Bill och stirrade på Harrys tomma plats i skräck.

"Eftersom Harry inte är här, tillåt mig. Välkommen till mig liv", erbjöd Ron svagt.

"Hur kan du skämta nu. Vi fick nyss veta att Dolder i själva verket är Voldemort!"

"Jag skämtar inte, Harry skulle säga det om han varit här."

McGonagall såg under tiden illamående ut.

"Minerva, vad är fel?" frågar Sprout försiktigt.

"Jag kysste Voldemort." viskade hon skräckslaget hest tillbaka. "Jag trodde aldrig, Voldemort. Urgh."

"Bäst att låta henne lugna ner sig själv." mumlade Flitwick medgivande.

Dippet sjönk tillbaka mot ryggstödet med en lätt besviken min.¨

"Du kan gå, Tom."

"Idiot, han svarade för fort. Det var uppenbart att han visste något." stönade Padma.

Dolder reste sig från stolen och lämnade rummet. Harry följde efter honom. De ställde sig på den roterande spiraltrappan och kom ner bredvid den fula stenfiguren i den mörknande korridoren.

"Jag tror personligen att Harry har något emot den där stenfiguren. Han påpekar alltid att den är ful."

"Ah, men den är ful. Har alltid varit, kommer alltid vara."

"Ah, det är inte korrekt. Det var faktiskt en mycket vacker staty förut av en Griffin."

"Vad hände?" frågade Fay häpet.

"Marodörerna hände." morrade McGonagall. "De bestämde sig för att den behövde en makeover."

Dolder stannade, och Harry gjorde likaså och betraktade honom. det syntes tydligt att Dolder funderade intensivt. Han tuggade på läppen och rynkade pannan. Sedan verkade det som om han hade fattat ett plötsligt beslut.

Ron och Hermione fräste vid de orden, det var då han beslutade att skylla allt på Hagrid.

Han satte hastigt i väg med Harry ljudlöst i hälarna. De såg inte till några andra förrän de kom till ingångshallen,

Flera stycken svalde nervöst, oförmögna att säga något.

där en reslig trollkarl med långt, böljande kastanjebrunt hår och skägg ropade på Dolder uppifrån marmortrappan.

"Varför vandrar du omkring så här sent, Tom?" Harry stirrade med gapande mun på trollkarlen. Det var ingen annan än en femtio år yngre Dumbledore.

"Det är verkligen svårt att föreställa sig." sade Fred utan sin vanliga glädje. Spänningen kvävde honom nästan.

"Vad en yngre rektor?" frågade George med ett svagt leende.

"Nej, han med rött hår." sköt han tillbaka och tjänade svaga skratt från deras vänner, men ingen hade lust att skratta. Deras vän och bror befann sig just nu i Voldemorts minne och de skulle inte slappna av förrän han återvände.

"Jag har varit uppe hos rektorn", sade Dolder.

"Nå, men skynda dig i säng nu", sade Dumbledore och gav Dolder exakt samma sorts genomträngande blick som Harry så väl kände till.

"Alla upptågsmakare känner igen den." skrockade Mr Weasley.

"Du är ingen sann upptågsmakare om du inte känner igen den enkelt." påpekade tvillingarna glatt.

"Det är bäst att inte vandra omkring här i korridorerna för närvarande. Inte sen…" Han suckade tungt, önskade Dolder god natt och stegade i väg.

"Du borde ha följt efter honom så att du visste att han verkligen gick till sin sovsal." påpekade Ginny svagt.

Dolder stod och såg efter honom tills han försvunnit utom synhåll.

"Se, vad sa jag. Du borde ha följt honom."

Sedan gav han sig skyndsamt raka vägen till stentrappan som förde ner till fängelsehålorna, med Harry tätt i hälarna.

"Nyfiken som alltid", sade Hermione nervöst.

Men till Harrys besvikelse ledde Dolder inte in honom i någon dold gång eller hemlig tunnel utan bara till samma fängelsehåla där Snape undervisade i trolldryckskonst.

"Jag visste alltid att det var något olycksbådande över det klassrummet." muttrade Neville, noga med att Snape inte skulle höra honom.

Facklorna var inte tända, och när Dolder drog igen dörren så att bara en liten springa stod öppen kunde Harry nätt och jämnt urskilja honom, där han stod alldeles blick stilla intill dörren och betraktade gången utanför.

"Och sen hoppade han fram och skrämde livet ur en person." föreslog någon längst bak i salen.

Harry tyckte det kändes som om de stod där i minst en timme.

"När man väntar så känns det alltid som om tiden går saktare."

Det enda han kunde se var Dolders skepnad som stirrade ut genom springan i dörren, väntande och orörlig som en staty.

"Han var bara tvungen att använda de orden." suckade Hermione.

Men just som Harry började känna sig mindre ivrig och förväntansfull och önskade att han kunde återvända till nutiden, hörde han någonting röra sig på andra sidan dörren. Det var någon som smög genom gången.

Alla i salen piggnade till när de hörde det, vem var det? Vem skulle Dolder skyllda överfallen på? Alla var överens om att han var Slytherins arvtagare, men de var inte säkra på ifall det var Voldemort eller inte.

Han hörde fotsteg gå förbi fängelsehålan där han och Dolder stod gömda. Tyst som en skugga makade sig Dolder genom dörren och följde efter. Harry smög sig ut efter honom på tå eftersom han hade glömt att ingen kunde höra honom.

Alla var tysta i förväntan.

De följde efter fotstegen i ungefär fem minuter, tills Dolder plötsligt stannade och lyssnade efter några nya ljud. Harry hörde en dörr gnissla då den öppnades och sedan någon som viskade hest: "Kom nu… måste få ut dej härifrån… se så, kom nu… in i lådan me dej…" Rösten verkade bekant.

"Det är Hagrid." insåg Charlie. "Han kommer att anklaga Hagrid. Men han hade inget att göra med det." skrek han plötsligt orolig för hans stora vän.

"Vi vet det Charlie." lugnade hans far honom." Och vi anklagar honom inte."

Dolder tog plötsligt ett språng runt hörnet. Harry klev fram bakom honom. Han kunde se den mörka silhuetten av en jättestor pojke, som satt på huk framför en öppen dörr. Intill honom stod en väldig låda.

"Det känns som om Hagrid gör något han inte borde göra." suckade Seamus.

"Förvånar det dig?" frågade Dean och hans vän skakade på huvudet.

"God afton, Rubeus", sade Dolder skarpt.

Pojken smällde hastigt igen dörren och reste sig upp.

"Va gör du här nere, Tom?"

"Jag tror jag börjar förstå varför Hagrid inte gillar Slytherins, Dolder måste ha fått honom relegerad." suckade Remus.

Dolder steg närmare.

"Det hela är slut nu", sade han. "Jag blir tvungen att anmäla dig, Rubeus. Det är tal om att stänga Hogwarts om inte de här överfallen upphör."

"Det är allt han bryr sig om, att Hogwarts stänger."

"Jag kan inte klandra honom. Jag skulle vara desperat vid den punkten också."

"Men du skulle inte anklaga en oskyldig man." påpekade Ron.

"Aldrig. Ingen förtjänar att beskyllas för någon annans brott. Personligen ser jag det som ett brott själv."

Madam Bones rynkade pannan, det var något fel med hur upprörd han lät när han sade att han aldrig skulle anklaga en oskyldig man, kanske hade han en släkting som blivit anklagad för något den var oskyldig för. Ja så måste det vara, bestämde hon.

"Va menar du?"

"Jag är säker på att du inte menade att döda någon. Men monster är inte lämpliga som keldjur. Du släppte väl bara ut den för att ge den lite motion, antar jag, och…"

Bill suckade och undvek sin brors arga blick. "Det låter som något Hagrid skulle göra." Hagrid rodnade bara när han hörde det men sade inte ett ord, han visste att det var sant.

"Den har aldrig dödat någon!" sade den store pojken och backade mot den stängda dörren. Bakom honom kunde Harry höra ett konstigt rasslade och smackande ljud.

"Hagrid. Exakt vad är det för husdjur du hade då?"

"Um, det kommer nog upp." mumlade Hagrid generat till svar.

"Se så, Rubeus", sade Dolder och gick ännu närmare. "Den döda flickans föräldrar kommer hit i morgon. Det minsta Hogwarts kan göra är att få odjuret, som dödade deras dotter, slaktat."

"Men bara om det faktiskt är monstret som dödade henne och inte det första monster ni hittade", påpekade Hermione ilsket. Det var mycket värre nu än att höra Harry berätta om det.

"De va inte han!" vrålade pojken med en röst som ekade i den mörka gången. "De skulle han aldrig göra! Aldrig!"

"Han skulle inte heller äta upp dina vänner, eller?" muttrade Ron så lågt att ingen hörde honom.

"Flytta på dig!" sade Dolder och drog fram sin trollstav.

"Han kommer knappast att lyda." fnös Lavender.

Hans besvärjelse fick korridoren att lysas upp av ett plötsligt, flammande sken. Dörren bakom den store pojken flög upp med en sådan kraft att den sände honom direkt in i motsatta väggen.

"Var du okej, Hagrid?" frågade Hermione oroligt.

"Allt va bra, Hermione. Bara lite omskakad först." försäkrade Hagrid med ett varmt leende.

Och ut genom dörren kom någonting som fick Harry att utstöta ett långt, genomträngande skrik – men ingen annan än han själv tycktes höra det.

"Okej, det måste vara illa." mumlade Neville, Harry var den modigaste människa han kände och om han skrek, han ville inte ens tänka på det.

En enorm, hårig kropp på ett virrvarr av korta svarta ben, med otaliga glimmande ögon och ett par rakbladsvassa knipklor, kom framkrypande.

"Det är en spindel." insåg Tonks med en rysning. Ron stönade, en smärtsam blick i hans ögon när han mindes just den spindeln och vad den skulle göra.

"En spindel kan inte ha förstenat människor." meddelade Charlie högt, glad över att kunna försvara sin vän.

"Men de kan paralysera, om de injicerar tillräckligt med gift", påminde Remus honom nästan mot sin vilja. Han ville inte att det skulle vara Hagrid mer än vad den andra mannen ville.

Dolder höjde sin trollstav igen, men för sent. Varelsen slog omkull honom då den rusade väg, den kilade ner genom gången och försvann utom synhåll.

"Bra monster. Slå ner honom. Ha." skrattade Ron.

"Ronald."

"Vad, för allt vi vet så kan Harry ha beslutat att reta Voldemort för att han blev omkullkastad av en spindel genom ett brev eller något." protesterade Ron.

"Låt oss be att han inte gör det. Voldemort behöver inte fler anledningar till att vilja döda honom."

"Du vet varför han vill döda Harry." anklagade Ron.

"Jag har svurit en ed att inte berätta varför, men jag och Sirius har berättat vad vi kan för honom. Han har en svag aning om varför. Ni får fråga honom om ni vill ha mer information under middagen."

Dolder kravlade sig upp och tittade efter den. Sedan höjde han trollstaven, men den store pojken tog ett språng mot honom och grep tag i den, varefter han slängde ner Dolder på golvet igen och vrålade:

"Bra gjort Hagrid." jublade DA.

"Neeeeeeej!"

"Oavsett vad så kommer Hagrid alltid att försvara sina husdjur." nämnde Narcissa skakande. Hon verkade inte ha bestämt sig vad hon skulle tänka om anklagelsen.

Omgivningen började virvla runt och suddades ut igen. Sedan blev det alldeles mörkt och Harry kände hur han föll och föll.

Romilda skyndade på, hon visste att Harry skulle återvända nu och att alla var otåliga.

Med en rejäl stöt landade han pladask på sin himmelssäng i Gryffindors sovsal med Dolders dagbok uppslagen på magen.

Alla tittade automatiskt upp och de såg Harry falla från en två meters höjd och landa på sin plats i soffan med en hög duns.

"Ni har ingen aning om hur konstigt det är att se sig själv i någons minne som utspelar sig 38 år innan jag föddes." stönade han innan Sirius hoppade på honom.

"Lugn, Snuffles. Jag är okej, inga skador alls." försäkrade han.

"Du var i Voldemorts minne." Sirius skrek nästan på honom och Harry ryckte till, även om ingen märkte det.

"Hur vet du det. Hermione, Ron varför berättade ni det?"

"Det var inte de, Harry. Luna sade något som fick oss att koppla ihop Dolder och Voldemort."

"Det var en lite för nervsplittrande för mig, grabben." han andades lättat ut, glad att hans gudson inte längre var fångad i Dolders dagbok.

"Jag måste hålla dig på tårna." viskade Harry tillbaka med ett snett leende som förvandlades till ett skratt när Sirius knuffade ner honom från soffan.

"De måste verkligen skynda på med att upphäva förbannelsen innan någon av oss får en hjärtattack." mumlade Remus lättat.

Innan han hunnit hämta andan öppnades dörren och Ron kom in.

"Där är du ju", sade han. "Jag hittade honom." skrek han sedan över axeln.

"Han gjorde oss oroliga. Vi kunde inte hitta honom någonstans så vi började leta efter dig."

"Ops, ledsen", erbjöd Harry.

Harry satte sig upp. Han svettades och darrade.

"Hur är de fatt?" sade Ron och såg oroligt på honom.

"Det var Hagrid, Ron. Hagrid öppnade Hemligheternas kammare för femtio år sedan."

"Du anklagad Hagrid?" frågade Remus i chock, och mindes hur pojken passionerat hade försvarat den stora mannen över shoppingturen.

"Jag blev upprörd och försökte förmedla vad jag hade sett. Jag menade inte att anklaga honom." mumlade Harry ursäktande. "Jag gör upp för det i nästa kapitel."

"Nu, jag tror att framtiden lovade oss ett nytt minne." påpekade Tonks glatt samtidigt som skärmen fick liv igen, men istället för att se Teddys mystiska figur dök bara ett meddelande upp.

"Ni kommer nu att få se ett minne om James och Sirius och hur de förvirrade två poliser. Ni kommer att se det från en av polisernas synpunkt. Det kommer också att vara text hela tiden, så att ni ser exakt vad de tänkte, vad de såg, hörde och sade och lite vad som händer helt enkelt. Och innan jag glömmer, så länge som någon pratar så kommer minnet/videon vara pausad så att ingen missar något. Så njut av föreställningen."

"Det här kan bli underhållande." påpekade Harry med ett leende.

Den snabba motorcykeln tog den skarpa kurvan så fort i mörkret att båda polismännen i den förföljande bilen skrek ut "Whoa!"

"Wow, jag har aldrig sett en motorcykel gå så fort. Hur är det möjligt?"

"Sirius Black mixtrade alltid med den för att få den att gå så fort som möjligt."

"Verkligen?"

"Oja, Lily blev rasande på honom när hon fick veta att han tagit med dig på en flygtur, och ännu mer rasande på James för att han tillät det. Hon gav sig först när hon insåg att du hade älskat det och ville göra om det. Sirius monterade då ditt en sidovagn så att du kunde följa med på ett mer säkert sätt", berättade Remus och Harry log stort.

"Jag önskar att jag kunde minnas det. Det låter otroligt", erkände han.

"Du verkar inte speciellt upprörd över att Black tog med dig på åkturer, har ingen…" frågade Parvati försiktigt, hon var en av Harrys få klasskamrater som var medveten om att Black hade varit Potters hemlighetsväktare.

"Åh, jag vet exakt vad han har och inte har gjort… jag föredrar bara att tänka på honom som den man han var innan den natten." svarade Harry medan han strök Sirius päls.

Konstapel Fisher drämde ner sin stora fot på bromsen, tänkandes att de båda pojkarna som körde motorcykeln skulle kastas under hans hjul.

"Jag tvivlar det. Personen som kör har verkligen kontroll på vad han gör. Det finns inte en chans att de skulle kastas av om de kan köra så bra." påpekade Jack Sloper som älskade motorcyklar och som sparade ihop pengar för att kunna köpa en egen.

"Det var en väldigt imponerande svängning. Vem kör egentligen?"

"Sirius. Han var alltid intresserad av mugglares uppfinningar", sade Remus med ett litet leende.

"Det är ganska konstigt egentligen, med tanke på att han är en renblodig trollkarl", påpekade Hermione.

"Det var för att han i början bara gjorde det för att irritera sin mamma, jag tror inte att han menade att börja gilla det", fnös Narcissa.

"Men hur kan en person som uppskattar mugglare bli en Dödsätare?" frågade Ron, medveten om att frågan skulle skaka om flera stycken och få dem att börja tänka på hur det ens skulle vara möjligt, och av att döma av blicken han fick av Sirius så var han tacksam.

"Jag tvivlar inte på att han sade att det var ett skydd så att ingen skulle misstänka honom." svarade madam Bones bittert. Sirius kunde inte klandra henne, han visste vad hon trodde om honom men han var nu tillbaka i ruta ett, ingen funderade på att historien Ministeriet släppt hade en del hål i sig.

Hur som helst, motorcykeln vred sig runt utan att kasta av någon av förarna och med en blink av röda lysen var den som bortblåst till en smal gata.

"Jag sade ju att ingen skulle kastas av", sade Jack självbelåtet.

"Nu har vi dem! skrek PC Anderson plötsligt "Det är en återvändsgränd! Nu är det slut!"

"Han borde inte vara så glad. Att ta hand om de två tillsammans var en mardröm", muttrade Sprout irriterat.

"Ah, kom igen, Pomona. Så illa var de inte under sina skolår." retades Kingsley.

"Jag skulle vilja se dig hantera dem varje vecka på grund av problemen de skapade. De var proffs på att få andra göra som de ville utan att man insåg det." fnös Flitwick lika irriterat.

"Jag är väldigt intresserad i hur de lyckas förvirra poliserna." funderade Ginny.

Lutandes hårt över ratten och med ett brak när han tryckte ner växelspaken, Så skrapades halva färgen på sidan av motorhuven av när han tvingade upp bilen för bakgatan.

"Deras boss kommer inte att gilla det faktum att de förstörde färgen på bilen." fnös Tonks och Remus log hemlighetsfullt.

"Om det är så trångt att färgen skrapas bort, hur planerar de att kunna gå ut ur bilen?" frågade Katie roat.

"Jag har ingen aning. Men det kommer att vara svårt för dem." skrattade Leanne.

Där i strålkastarna stod deras jaktbyten.

"Jaktbyten? Mer som om de är predatorerna." fnös Remus.

"Um, vad är en predator?" frågade en förstaårs elev nyfiket.

"Det är ett annat ord för rovdjur. James och Sirius var aldrig jaktbyten, och om de någon gång var det så vände de helt enkelt på situationen." förklarade Remus vänligt med ett leende när han mindes de många gångerna då de hade vänt situationerna till deras fördel.

Uppfångade till sist efter en kvarts jagande.

"Wow, en kvart. Han är verkligen duktig på motorcykeln. De flesta jakterna brukar sluta ganska snabbt." funderade Jack högt, tydligt imponerad.

"Besatt den killen." mumlade hans äldre syster Kim med ett leende.

"Vad kan jag säga. Motorcyklar är grymma." skrattade Jack.

De två förarna var fångade emellan en hög tegelvägg och polisbilen, vilken nu var på väg mot dem likt ett stort grymtande rovdjur med självlysande ögon.

"En sak är säker, den där polisen har verkligen livlig fantasi", skrattade Oliver, Harry log under tiden när han svagt kunde se hans pappa och gudfar. Han såg fram emot att få se hur de skulle ta sig undan och vad Dödsätare hade med det hela att göra.

"Nja, jag vet inte. Jag tror att Harry har mer livlig fantasi."

"Men han är Harry. Jag tycker fortfarande att polisen Fisher har livlig fantasi. Jag trodde att poliser inte hade mycket fantasi."

"Anklagar du mig för att inte ha någon fantasi?" frågade Tonks. "Trots allt är jag auror och det är som mugglarnas poliser."

"Verkligen. Jag har alltid tänkt på auror mer som mugglarnas motsvarighet till FBI eller CSI." säger Hermione intresserat.

"Vi är lite av alltihop, miss Granger." informerar madam Bones den unga, smarta häxan.

Det var ett sådant litet utrymme emellan bildörren och väggen att Fisher och Andersson hade svårt att pressa ut sig själva ifrån fordonet.

"Jag sade ju att de skulle få problem med att ta sig ut ur bilen." fnissade Katie.

"Fisher måste ha det svårast av dem", påpekade Luna lugnt och pekade ut det faktum att han var en aning överviktig medan Andersson var smal men muskulös.

"Du vet, Andersson ser ganska bra ut." påpekade Leanne.

"Nja, jag föredrar Fred. Jag har en sak för rödhåriga" skrattade Katie och Fred gav henne en snabb kyss.

Det förolämpade deras värdighet att behöva pressa sig ut tum för tum, likt en krabba som rörde sig mot sitt byte.

Alla i salen skrattade när de såg hur de verkligen kämpade med att först få upp dörrarna så att de kunde ta sig ut ur bilen och sedan stänga dörren som kilat fast sig i väggen innan de slutligen sakta behövde gå sidled mellan bilen och väggen för att kunna ta sig ut. Att säga att det såg underhållande ut räckte inte ens, de fastnade ideligen i tegelbrickorna med sina tröjor och behövde lirka loss sig försiktigt.

"De har inte ens börjat prata med dem än och jag skrattar redan så här mycket."

"Det kommer bli bättre om jag känner dem rätt, i alla fall vid den tidpunkten." lovade Remus med ett leende. Att se det här var precis vad de behövde efter att de fått veta att det var Voldemorts dagbok och att Harry sugits in i den åter igen.

"Jag tror dig."

Fisher drog sin överviktiga mage längst med väggen så att knapparna ifrån hans skjorta flög åt alla håll och kanter och tillsist slog han emot backspegeln med baken och fastnade.

"O gud, han fastnade allvarligt. Jag kan inte fatta det." tjöt Fred medan han lutade sig mot sin tvilling.

"Se det positivt, han kanske inser att han behöver banta ifall han ska fortsätta med att jaga bovar hela dagarna. Suck, allt de gör är att äta munkar och köra runt utan ett mål i sikte nu för tiden." suckade Emma Dobbs.

"Varför just munkar?" frågade Neville förvirrat.

"Det är ett litet skämt bland mugglare. De hävdar att allt poliser gör är att käka munkar och ifall man tittar på en film om poliser så kommer det dyka upp munkar på ett eller annat sätt."

"Vilket konstigt skämt. Jag är glad att vi har mycket bättre kvalité på våra skämt", sade George glatt.

"Personligen hade jag föredragit om det höll sig till sådana skämt själva."

"Är det en utmaning?" frågade Fred plötsligt och stirrade på professorerna som rös en aning när de såg den svagt maniska blicken i hans ögon. "För jag är säker på att vi kan komma på något med munkar."

"Det är inte nödvändigt Mr Weasley", sade McGonagall snabbt.

"Du vet, jag undrar hur lärarna skulle se ut om de fick munkdräkter och börjar dansa en folkdans. Och då menar jag inte munkar som bor i kloster, utan dräkter som liknar munkar man äter."

"Ah, tack för idén Sirius." skrattade George. "Jag undrar om vi kan skapa ett godis som ändrar ens utstyrsel till det. Vi måste kolla upp det käre tvillingen min."

"Det ska ni inte unge man." Varnade mrs Weasley dem medan hon blängde.

"Kom igen. Kan du inte föreställa dig det." gnällde Ginny plötsligt. "Det skulle vara väldigt uppmuntrande."

"Försök inte ens Ginny." Är allt som mrs Weasley sade.

"Ah, det var värt ett försök." Ginny ryckte på axlarna och såg ursäktande på sina bröder.

"Det var ett bra försök i alla fall Gin."

"Hur kom vi ens in på det här?" frågade Hermione roat.

"Åh, Emma sade att han behövde banta vilket ledde till att mugglare har ett skämt om poliser och munkar och lärarna utmanade oss praktiskt taget till att göra ett eget upptåg…"

"… Som involverar munkar på något sätt och den bäste herren Mr Addison gav oss idén som mamma förbjöd oss att genomföra." sammanfattade George och Fred snabbt tillsammans.

Med ett ryck tog han sig loss med konsekvensen att backspegeln bröts av och hakade fast sig i hans skjorta.

Skratten blev högre när de såg det.

"Jag visste inte ens att det var möjligt att bryta av en backspegel med sin egna kropp. Jag trodde att det behövdes något hårt, som en vägg eller att bilen kör emot något i hög fart." skrattade Ron.

"I vanliga fall så är det så, men den här bilen ser ganska gammal ut. Den måste ha varit med om ett och annat med tanke på alla bucklor den har."

Till Fishers förargelse kunde han enkelt se att de två motorcyklisterna kämpade för att inte brista ut i skratt.

"Jag klandrar dem verkligen inte. Jag själv skulle vara en pöl på marken av skratt ifall jag hade sett det i verkligheten." Erkände Lee tjutandes av skratt.

"De har i alla fall bra humor. Det kan jag ge dem." erbjöd Tonks och lärarna fnös. Bara humor som sagt. De kunde fortfarande minnas många av deras upptåg som om det hade hänt igår, hur de alltid försvarade varandra och höll ihop. Det fick dem att undra vad som hade förändrats så att Black tagit så drastiska handlingar som att avslöja var Potter familjen hade gömt sig till Voldemort. Vad hade han blivit erbjuden som var värd mer än sju års underbar vänskap? Och hur många andras död var han skyldig till genom att ha spionerat på ljusets sida och varit med på möten. Alla rynkade på pannan och blängde på skärmen, alla utom en.

McGonagall log istället när hon tänkte tillbaka på alla problem de två och deras vänner hade gett dem, oavsett om det bara var marodörerna eller om de fick hjälp av Frank eller någon av flickorna. Hon såg sedan sorgset på hunden vid Harrys fötter och hennes leende försvann. Sirius hade fått utstå så mycket smärta i sitt liv. Hon var medveten om att hans mammas illvrål hade sårat honom i början av hans första år och att han ansåg att han var ansvarig för James och Lilys död, genom att föreslå bytet. Han hade varit tvungen att spendera tolv år i Azkaban med de tankarna, troende att han dödat sin familj och att förrädaren fortfarande levde och hade kommit undan medan han inte hade en aning om vad som hänt med Harry eller Jasmine. Hon var tvungen att beundra honom för hans styrka, hur han fortfarande kunde skratta och ha kul trots att alla utan några få utvalda trodde att han var en massmördare och att hans bror, syster och fru var döda. Han var en sann Gryffindor och vågade möta den här verkligheten varje dag utan att ge upp. Hon kunde inte vara stoltare över honom och hon hatade en del av sig själv för att någonsin har trott att han hade förrått James och Lily, hade han inte bevisat att de hade betytt allt för honom flera gånger.

"Minerva, vad tänker du på?"

"Det förflutna, James, Lily, Sirius… minns ni när Lily var gravid i sjunde månaden och hon var ute och handlade tillsammans med Sirius då James var upptagen på annat håll och de blev attackerade. Sirius kämpade så hårt den dagen och han såg till att den enda skadan Lily fick var ett skrubbsår med priset att han hamnade på St Mungos med inre blödningar, hjärnskakning och en bruten arm? Lily var den som berättade det för mig om vad som hänt. Hon hade sådan panik. Skrek om att Sirius inte vaknade och hon inte visste vad hon skulle göra. Att hon inte fick tag i någon annan. Jag tog dem båda två till St. Mungos."

"Ja, jag minns det. Men varför tänker du på det nu?" frågade Sprout långsamt.

"James var rasande när han fick veta och lyckades se till att angriparna fick livstid i Azkaban, vet ni. Jag har aldrig sett honom så arg, först trodde jag att det var för att någon försökt attackera Lily. Ni skulle ha sett hur han skrek på Sirius när han väl vaknade upp", fortsatte hon utan att svara på frågan.

"Du var där när han vaknade?" frågade Flitwick förvånat, han kunde inte förstå varför hon tänkte på det nu. Black var inte längre den person han varit på skolan.

"Han hade skrivit mig som kontaktperson. Sade att han inte vill lägga den pressen på James och Lily när de skulle få barn. Ytterligare en sak som gjorde James förbannad. Han skällde ut Sirius för att ändra utan hans samtycke och att han alltid skulle ha tid för Sirius, för att de var bröder och att han aldrig mer fick riskera sitt liv så. Lily flyttade alla hans saker in i deras hem tills han var frisk samma dag, de vägrade låta honom tillfriskna på St. Mungos, för stor risk hävdade de." McGonagall hade tårar i ögonen när hon slutade prata.

"Minerva, du borde inte tänka på det. Black är inte längre den personen och det är bara dumt att inbilla dig det."

"Du har rätt. Sirius är inte längre den personen, och han kommer troligtvis aldrig vara."

"Varför envisas du med att kalla honom Sirius. Du kallade honom alltid Black tills för två år sedan." påpekade Sinistra plötsligt.

"Jag föredrar att minnas honom som den person vi alla trodde han var." svarade McGonagall medan hon torkade ögonen.

"Varför stannade videon?" frågade Harry irriterat.

"Jag är rädd att det är vårt fel, Mr Potter. Vi diskuterade bara en sak." ursäktade McGonagall.

"Stig av ifrån motorcykeln!" beordrade han de små ynglingarna som satt och gränslade i det flashiga ljuset och såg ut att njuta av situationen.

"Jag tvivlar det inte alls. De skulle ha funnit det störtkul." skrockade Mr Weasley.

"Men de kommer inte att lyssna på honom." fnös madam Hooch.

De gjorde som de blev tillsagda.

Alla lärare började spotta ut ord i förvåning.

"Hur… det är inte möjligt. De lyssnar aldrig!"

"Nu tar ni det för långt, de lyssnade oftast. Ni märkte det bara inte." påpekade Remus.

"Åh verkligen. Och när lyssnade de." frågade Sprout sarkastiskt.

"Undrade ni aldrig över att de gjorde saker som ni innan muttrat att ni var tacksamma att de inte hade gjort framför dem. De gånger ni gav dem inspiration är oräkneliga och de lyssnade ofta när ni ropade på dem."

"Vi gav dem…" spottade Sprout ut sig innan hon stönade.

Fisher stirrade på dem, efter att äntligen gjort sig fri ifrån backspegeln.

Flickorna i DA fnissade ljudligt.

De såg ut att vara i tonåren. Den som hade kört hade långt svart hår, hans nästan oförskämda bra utseende påminde Fisher plötsligt om hans dotters vilda gitarrspelande pojkvän.

"Okej, jag kan inte förneka att han ser väldigt stilig ut." suckade Katie ursäktande.

"Borde jag vara orolig?" frågade Fred och hon skrattade men skakade på huvudet.

"Jag föredrar rödhåriga män." fnissade hon och kysste han kind.

"Må inte dåligt över det, miss Bell. Black hade en fanklubb som bestod av minst en tredjedel av Hogwarts kvinnliga befolkning." suckade madam Bones.

"Och James den andra tredjedelen." avslutade Remus.

"Wow, de var verkligen populära."

"De hade utseendet, var smarta och hade bra humor. Alla älskade dem." fnös Kingsley.

"Som oss då, Fred." skämtade George och Fred nickade medan deras vänner skrattade, lita på att de skulle fälla en sådan kommentar.

Den andra utav pojkarna hade också svart hår, fast hans var kortare och stack upp lite var stans i alla riktningar. Han bar glasögonen och ett brett flin.

"Jag brukar inte gilla runda glasögon, men Harry, du och din pappa får det verkligen att funka. Ni skulle inte passa i fyrkantiga glasögon." funderade Lavender.

"Alltid om mode, va Lavender." skrattade Harry. "Men tack så mycket. Fast jag tror moster Petunia valde just den formen för att hon tyckte de var fulast."

Båda två var klädda i T-shirts prydda med en stor gyllene fågel, symbolen föreställde utan tvekan något öronbedövande skrälligt rockband.

"Vårdlöst. Dödsätarna kommer genast veta att ni är fienden." morrade Moody.

"Vad snackar han om?"

"Under förra kriget fanns det en grupp som krigade emot Voldemort. De kallade sig Fenixordern, och som ni ser är deras signaturmärke en fågel Fenix", berättade madam Bones kort.

"Inga hjälmar!" vrålade Fisher medan han vred sitt huvud ifrån de ena oskyddade huvudet till det andra

"Ännu mer imponerande ifall ni frågar mig. Att de vågar ta den svängen trots att de är oskyddad."

"Jack, var bara tyst." stönade Kim.

"Överskrida hastighetsgränsen med en... en så väldigt hög fart! (I själva verket så hade den hastighet som registrerats varit högre än Fisher var beredd att acceptera att någon motorcykel kunde åka)...

"Det förvånar mig inte, han höll alltid på att trimmade på den där motorcykeln", mumlade Remus roat. "Och han använde sig säkert av magi för att få den gå ännu snabbare."

Vägrar stanna för polisen..!"

"Varför får jag känslan att det är vad han är mest arg över?"

"Troligtvis för att det är en lag som säger att du måste stanna ifall polisen jagar än. Jag tvivlar på att James och Sirius var ivriga på att lyda den lagen", fnös Tonks med ett lätt skratt.

"Vi hade älskat att stanna en stund för en liten pratstund" sade pojken i glasögonen "Bara det att vi försökte..."

"Uppnosig som alltid." skrattade Narcissa.

"Tro inte att du är smart! Ni två är i en massa trubbel!"

"När var de två inte i trubbel." skrockade Dumbledore för sig själv.

snäste Andersson "Namn!"

Alla lärare stönade automatiskt.

"Han skulle ha varit mer specifik. Nu kommer de bara rabbla upp namn." stönade Flitwick.

"Bra gjort av dem. Vi skulle gjort likadant."

"Ni skulle aldrig ens befinna er i den situationen." väste Mrs Weasley upprört.

"Öh, nej självklart inte." försäkrade tvillingarna henne snabbt.

"Namn?" upprepade den långhåriga föraren "Ehm, Ja, låt oss se.. det finns.. Wilberforce… Bathsheba… Elvendork…"

"Hur kan han kunna så unika namn i huvudet utantill?" frågade Vaneza nyfiket och Ginny ryckte på axlarna i svar.

"Och det bästa med de sista är, att man kan använda det både till en tjej eller en kille" sa pojken i glasögonen.

"Jag är säker på att Fisher och Andersson älskade att höra det." fnissade Fay.

"Åh, våra namn, det var dem du menade?" frågade den första när Andersson spottade av ursinne. "De skulle du ju ha sagt ju, det här är James Potter och jag är Sirius Black!"

"Det låter som om de inte fattade att han bad om deras namn först."

"De spelar bara. Båda två var mer än medvetna om att han bad om deras riktiga namn, de hittade bara lopphålet i hans ord." svarade Remus roat.

"Saker kommer bli seriöst svarta för dig om bara någon minut, din uppkäftiga lilla…"

"Nja, skämtet han försökte dra med hans namn hade funkat bättre på engelska." påpekar Padma fundersamt.

"Får poliser förolämpa civila så där?" frågade Dennis plötsligt och Colin skakade på huvudet.

Men varken James och Sirius riktade sin uppmärksamhet åt honom.

"Åh, vad nu?"

"Jag skulle chansa på att Dödsätarna dyker upp."

"Du låter inte speciellt orolig, Harry."

"Jag har en känsla av att de kommer att klara av dem enkelt."

De blev plötsligt skärpta, likt jakthundar stirrade dem bredvid Fisher och Anderson, över taket på polisbilen, åt den mörka mynningen på bakgatan. Då... med identiska snabba rörelser, sträckte de sig åt sina bakfickor.

"Poliserna kommer inte att gilla det. Hade de haft mindre tur så hade de kunnat ha pistoler och skjutit dem i vad som skulle vara självförsvar." påpekade Hermione oroligt.

På mindre än under ett hjärtslags tid föreställde sig de båda polismännen pistoler som riktades mot dem, men efter en sekund såg de att motorcyklisterna inte hade tagit fram mer än...

"Trumpinnar?" utbrast Anderson "Här har vi allt två par riktiga skojare, eller hur? vi tänker härmed arrestera er för…"

"Åja, de är två par riktiga skojar. Tillsammans med Lupin och Pettigrew." muttrade Sinistra till Burbage som skrattade lätt. Deras grupp hade verkligen livat upp saker på Hogwarts när de gick på skolan.

Men Anderson hann aldrig säga varför, James och Sirius hade vrålat något obegripligt och ljusstrålen ifrån strålkastarna hade flyttat på sig.

"De använder magi framför mugglare!" vrålar Umbridge.

"Vi har redan tagit hand om det, Dolores. Du behöver inte oroa dig."

"Men det finns inte i registret." protesterar Fudge.

"Av en anledning, om ni är tysta så kommer ni förstå varför."

Polismännen fumlade runt, de stapplade bakåt. Tre män flög, flög verkligen. Uppför bakgatan på kvastskaft, och under samma ögonblick lyftes polisbilen upp på sina bakhjul.

"Och därför finns det inte i registret. De försvarade sig emot Dödsätare." avslutade madam Bones.

Fishers ben vek sig, han satt sig ned hårt. Anderson tappade balansen över Fishers ben och ramlade över honom.

Skratt fyllde åter igen salen, de kunde egentligen inte klandra dem, men det såg så roligt ut.

Med ett PANG hörde de männen på kvastarna slå in i den uppochned vända bilen och falla uppenbarligen medvetslösa till marken medans förstörda delar av kvastskaften regnade ner runt omkring dem.

"Varför skulle Sirius Black attackera och skada Dödsätare så där om han själv är en?" frågade Luna plötsligt lugnt.

"Han hade kanske inte gått med dem än."

"Varför skulle de vilja ha med en som har skadat dem tidigare då?" frågade Hermione.

"Han kan ha gått med men gör sådana där saker så att de inte ska misstänka honom för att vara en Dödsätare." påpekade Susan kallt och Harry stönade, varför var någon alltid tvungen att öppna munnen så att alla slutade tvivla på ifall han är en Dödsätare eller inte. Det var inte rättvist.

Motorcykeln hade börjat ryta igen, hans mun hängde öppen, Fisher motstod frestelsen att kolla bak på de två tonåringarna.

"Tack så väldigt mycket" skrek Sirius över den vrålande diselmotorn "Vi är skyldiga er en tjänst!"

"Tja, han är i alla fall sig själv." skrattade Tonks.

"Vad menar du auror Tonks. Har du haft kontakt med honom."

"Självklart har jag haft kontakt med honom, han är mammas kusin." Tonks himlade med ögonen och flera drog efter andan och några flyttade sig även längre bort. "Han var ofta min barnvakt när jag var liten. Tillsammans med farbror James och faster Lily."

"Håll koll på henne Dolores, Black jobbade också som auror och han måste ha lärt henne svartkonster när han var barnvakt åt henne." mumlade Fudge.

"Ja, det var trevligt att träffa er" sa James "Och glöm inte Elvendork! Det är för båda könen!"

Harry skrattade när han hörde det men han kände sig sorgsen, ju mer de läste av böckerna ju mer lärde han sig om sina föräldrar och önskade ännu mer att han hade fått chansen att lära känna dem på riktigt.

Det hördes en öronbedövande krasch och Fisher och Anderson kastade sig i armarna på varandra av rädsla, deras bil hade just fallit tillbaka ner på marken igen.

"Stackars killar." suckade Lavender med ett leende.

Nu var det motorcykeln tur att stegra sig. Inför polismännens misstrogna ögon steg den upp i luften: James och Sirius flög iväg i natthimlen. Deras lysen blinkade rubinfärgade bakom dem.

"Och lämnade kvar en massa arbete som vi behövde fixa." fnös madam Bones en aning irriterat.

"Det där var underhållande. Jag är glad att vi fick se det", sade Ron med ett leende.

"Vi borde fortsätta att läsa", suckade Harry.

---

AN: Så jag hoppas att ni gillade det och för er som inte är medvetna om det så var den korta berättelse om James, Sirius och poliserna inte min. J.K Rowling skrev den som ett prequel 2008 för ett välgörenhets event. Om ni vill läsa den på orginalspråket är det bara att söka på google, det tog ett tag innan jag själv kunde hitta den på svenska men personligen föredrar jag den på engelska. Vi ses om kanske, ska vi säga två veckor, jag borde hinna skriva nästa kapitel då, jaja, vi får se.