Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

16. Cornelius Fudge

Guest: Jäpp, jag kommer att skicka in två personer som redan är döda. Jag kommer självklart att ta med Lily och James någon gång, men för tillfället vill jag att Sirius och Harry ska hinna bli lite mer tajta innan jag tar in dem. Jag skulle tro att de kommer i femte eller sjätte boken, jag vet otrolig lång väntan, jag har gjort en överslagsräkning nu och det borde då vara cirka tre år innan jag kommer till bok 5. Ouch, vad långt det låter, men jag hinner skriva cirka 18 kapitel på ett år och jag ber om ursäkt för hur lång tid det kommer ta, men jag vill verkligen att Harry och Sirius ska få ett starkare band, men vem vet. Jag kan ändra mig och ta in dem lite tidigare, jag har STORA problem när det gäller att fatta beslut. Så vi får se när de kommer, men du kan förvänta dig två andra gäster så länge i början av nästa bok. Jag har redan bestämt vilka och vad de kommer tycka om vissa situationer och personer. Men som du skulle jag älska att Harry får träffa och lära känna sin föräldrar, ja, de skulle vara 36 år gamla med tanke på att Sirius är så gammal när han dör (snyft, är fortfarande i förnekelse över det). Ja, man kan säga att McGonagall är Harrys Gud-farmor och hon kommer att börja agera lite mera som det… troligtvist, ifall min musa Phoebe lyder mina tankar just nu.
Kramar till dig med :D

Guest: Och det är lika roligt att höra av dig med. Nej, det är absolut inte kul att förlora släktingar men jag klarar mig. Vi var inte supertajta men ändå. Oroa dig inte över att det känns som om du upprepar dig. Jag blir ändå lika glad varje gång och är överlycklig att du gråter, av skratt alltså. Inte över att du skulle vara ledsen, men jag hade aldrig trott att jag skulle kunna få fram sådana reaktioner genom mitt skrivande. Wow, du är modig nog att skriva det här på en lektion. Jag skulle aldrig våga det, även om jag säkerligen skulle ha roligare genom att göra det istället för att koncentrera mig på arbetet xD.

Amanda: Jag är verkligen glad att du gillar min berättelse så mycket att du läste om den och jag hoppas verkligen att jag har utvecklats, det känns som det, men jag måste fortfarande någon dag gå tillbaka och rätta till små misstag, nåja det får bli när jag är färdig med allt det här, en sorglig dag är jag säker. Men jag tackar, men jag tvivlar att det är perfekt! Jag har nog gjort något litet misstag. Men tack i alla fall :)

---

Wow, uppdatering redan efter 3 dagar. nåja, det här bevisar bara att jag inte kan hålla mina löften om när nästa kapitel kommer. Jag sade trots allt att det skulle dröja ca: 2 veckor men här har jag det nu, fast jag tvivlar att ni klagar ;) men jag ska inte babbla på, utan ha så kul med läsningen.

---

"Vi kommer att läsa ett kapitel till innan vi äter lunch. Få se vem vill läsa?"

"Jag kan läsa." erbjöd Megan Jones och öppnade boken med ett leende innan hon suckade besviket. "Jag kan inte läsa det här."

"Varför inte? Jag behövde läsa om Lockman." påpekade Romilda en aning surt.

"Kapitlet heter Cornelius Fudge, och enligt Harrys tidigare förslag så måste man läsa ifall kapitlet är döpt efter en själv."

"När träffade du ministern i ditt andra år?" frågade Remus nyfiket.

"Ähum…" Harry hostade förläget. "Jag träffade honom inte."

"Men varför skulle kapitlet vara döpt efter honom", pressade Tonks.

"Låt oss bara säga att Fudge besökte skolan under en kväll och jag råkade vara närvarande", svarade Harry och log nästan när han såg Fudges obekväma ansikte. "Det var ett mycket… upplysande besök. Jag är säker på att Fudge kommer att njuta av att berätta det hela för er genom kapitlet." försäkrade han med sitt signaturleende som hade saknats från hans ansikte det senaste halvåret. Fudge tog emot boken motvilligt och harklade sig innan han läste om titeln.

Cornelius Fudge." Inombords grimaserade han, det verkade som om Potter hade varit i stugan då han arresterat Hagrid, men han hade inte sett honom alls.

"Um, exakt vad kommer hända i kapitlet. Det är väl inte som med trollet året innan?" frågade Tonks osäkert.

"Äm…" Harry letade igenom sina minnen och tänkte genast på hans resa in i skogen.

"Inte ännu." svarade Ron dystert. Han svalde hårt vid sina egna minnen av händelsen.

"Det är min tur", påminde Hermione dem i en dyster röst. "Jag har inte blivit…"

"Har inte blivit vad?" krävde Sirius oroligt och hans röst blev allt svagare.

"Du blir attackerad blir du inte?" insåg Remus med en förskräckt blick. Tonks stönade lågt och grep tag i hans arm.

"Men du är Harrys bästa vän." protesterade Narcissa osammanhängande samtidigt som Harry flyttade sig närmare Hermione och lade armarna om henne. Ron rodnade, men gjorde samma sak från andra sidan.

Percy såg bekymrad ut när han mindes det. "Läs bara minister, låt oss få det överstökat." Fudge nickade och plockade upp boken innan han började läsa.

Harry, Ron och Hermione visste utmärkt väl att Hagrid hade en olycklig förkärlek för stora vidunder till djur.

Hagrid såg så häpen ut över att de ansåg hans husdjur vara vidunder att Remus behövde skratta åt honom.

Under deras första år på Hogwarts hade han försökt föda upp en drake i sin lilla stuga,

"Jag behöver egentligen inte bli påmind om det", stönade Narcissa och stängde ögon. Remus klappade henne försiktigt på ryggen.

Charlie å andra sidan morrade. "Jag kan inte tro att du faktiskt tänker anklaga Hagrid. Jag jobbar på ett drakreservat, fullt av farliga varelser. Betyder det att jag kunde vara mördaren."

"Du var inte i landet vid den tidpunkten", påminde Bill honom med ett flin. Han belönades med ett slag på armen.

"Ge Harry en paus, Charlie. Alla bevis pekade emot Hagrid. Och tänk på att vi har fått all information idag medan Harry fick det under ett helt år innan du säger något. Hade jag fått samma information som Harry fick så skulle jag ha antagit att Hagrid var den skyldige med. Vi har suttit här och diskuterat allt mellan oss och får mer information från de som upplevde det året. Klart att vi vet att Hagrid är oskyldig", påpekade Oliver med en lugn röst.

och det skulle dröja länge innan de glömde den jättelika hunden med tre huvuden som han hade döpt till Fluffy.

"Ah, men han hade endast Fluffy i skolan på grund av Dumbledores idiotiska idé om att bevaka stenen", påminde madam Bones dem.

"Jag är inte så säker på det. Jag skulle bli förvånad ifall Fluffy inte är i skogen just nu." muttrade Ron till Hermione som fnissade men nickade instämmande.

Men när man satte ihop de två och kombinerade det med hans fascination med farliga varelser, ja då var det verkligen svårt att inte tro att Hagrid skulle ha ett eget monster i slottet.

Tonks suckade. Hon skyndade sig att börja prata när hon såg att Charlie var på väg att protestera. "Jag säger inte att han använde den för onda syften eller kontrollerar det nu."

"Men för människor som inte känner honom så bra som vi gör så ser det misstänkt ut", avslutade Remus.

Och om Hagrid som pojke hade hört talas om ett monster som dolde sig någonstans i slottet, var Harry säker på att han inte skulle ha skytt några medel för att få se en skymt av det.

"Jag tvivlar det verkligen inte." suckade Dean. "Å andra sidan är jag säker på att Harry själv också skulle göra allt han kunde för att hitta monstret, så han kan inte prata."

"Dean har en poäng Harry." påpekade Angelina flinandes och Harry räckte barnsligt ut tungan.

Han hade troligtvis tyckt att det var synd och skam att monstret hade hållits instängt så länge utan en chans att få komma ut och sträcka på sina många ben.

"Inte för att Slytherins monster hade några ben", muttrade Hermione så lågt att ingen utan hennes två vänner som omfamnade henne hörde.

Harry kunde livligt föreställa sig hur den trettonårige Hagrid försökte sätta på odjuret ett koppel.

"Harry", stönade Ron. "Jag hatar verkligen din fantasi, kompis." Han rös när han föreställde sig att Hagrid bad honom att gå ut och gå med Aragog.

"Tja, om monstret var trött så skulle det definitivt inte kunnat döda någon", påpekade Neville med ett flin.

"Våra samtal kan bli lite morbida ifall ni frågar mig", fnös Katie roat.

Men han var samtidigt säker på att Hagrid aldrig skulle ha menat att döda någon.

"Nej, han skulle aldrig ha menat det, men jag kan lätt se det som en olycka." sade Bill medan han flyttade sig längre bort från sin bror. "Han förstår inte alltid att andra är mycket mer sårbara än vad han är."

Harry och Ron skiftade obekvämt på sig i sina säten medan de delade en ängslig blick.

Harr önskade nästan att han aldrig hade kommit på hur Dolders dagbok fungerade.

"Även om jag inte gillar det, så är det nog för det bättre att du listade ut det i slutändan."

"Jag ville bara inte att det skulle vara Hagrid." svarade Harry ärligt.

Om och om igen måste han i detalj återge för Ron och Hermione vad han hade sett, tills han var hjärtligt trött p att berätta för dem och utled på de långa samtalen som följde och som bara gick runt i cirkel.

"Ledsen Harry, men vi ville inte heller tro det." inflikade Hermione. "Det verkade bara inte vara en annan förklaring på den tiden."

"Ja kompis, det är inte som om vi hade en anledning till att vara misstänksamma mot Dolder då", tillade Ron.

"Dolder kan ha fått tag i fel person", sade Hermione. "Kanske det var ett annat monster som angrep folk…"

"Rätt på båda delarna." Narcissa log. "Duktig flicka."

Anthony skakade på huvudet. "Jag vet att det inte är Hagrid, men vi kan verkligen inte bortse från att hans husdjur kan vara monstret. Någon annan kan ha använt den."

"Det betyder fortfarande inte att det är Hagrids fel", var Charlie snabb med att påverka.

"Hur många monster tror du det kan rymmas på det här stället?" frågade Ron matt.

Rons ögon vidgades. "Jag tar tillbaka det uttalandet." skrek han. "Jag vill verkligen egentligen inte veta längre." Remus rodnade nästan eftersom han försökt räknat ut det själv i huvudet.

Freds, Georges och Lees ögon hade lysts upp. "Det skulle vara intressant att ta reda på." beslutade den första av trion.

"En bra idé för ett experiment." instämde hans bror. "Om vi bara hade mer tid." suckade de, ledsna för första gången att det var deras sista år.

"Vi kan alltid faila slutproven och gå om ett prov." föreslog Lee halvt seriöst och Mrs Weasley blängde på de tre pojkarna.

"Det ska ni absolut inte", väste hon och lärarna nickade instämmande.

"Luna förfaller mig som någon som skulle njuta av uppgiften", sade Parvati och flinade åt sin yngre vän.

Den blonda flickan nickade. "Jag skulle gärna titta in i det." meddelade hon, hennes stora ögon glänsande.

"Så länge hon bara räknar och inte egentligen fyller skolan med monster", påpekade Babbling oroligt innan hon vände sig emot Fred, George och Lee. "Jag kommer att hålla er tre personligt ansvariga."

"Det kommer att finnas flera svar förstås." mumlade Luna förstrött. "Hur många små, stora sådana och en blandning av de två."

"Vi har alltid vetat att Hagrid blev avstängd från undervisningen och bortvisad", sade Harry nedslaget. "Och överfallen måste ha upphört efter att Hagrid blev utsparkad. Annars skulle ju inte Dolder ha fått sin belöning."

"Låter som ministeriet." fräste Harry innan hans gudfar ens fick chansen. "Med den enkla vägen ut och att inte utreda ordentligt."

Åter igen rynkade madam Bones på pannan innan hon beslutade att Harrys ilska måste ha med Cedrics dödsfall i somras att göra.

"Ifrågasatte de ens Hagrid eller sparkade de bara ut honom?" frågade Charlie lika ilsket.

"Jag erkände till att jag hade ett husdjur å de behövde inte mer." erkände Hagrid.

"Men inte tillräckligt för att fälla dig." påpekade Kingsley." Du slapp Azkaban."

"Ja, om de inte hade tillräckligt att fälla honom med så borde de inte kunnat ha utvisat honom", påpekade Bill.

"Det spelar knappast någon roll för ministeriet."

Jag gillar Hagrid och jag är glad han inte ruttnar i fängelset men hur oansvarigt är det att han får arbeta med barnen på skolan", sade Narcissa tveksamt och såg ursäktande på halvjätten som vinkade bort hennes osagda ursäkt.

"Jag trodde aldrig att han var den som anföll studenterna", påminde Dumbledore henne.

"Men ministeriet gjorde det. Och skolguvernörerna, de andra lärarna, inklusive rektorn vid den tidpunkten", argumenterade hon tillbaka. "Men de låter honom ändå stanna som skogsvaktare."

Alla föräldrar eller förmyndare i salen såg oroliga ut. "Ingen skada kom av det." envisades rektorn med ett missnöjt uttryck.

"Den här gången." morrade Sirius.

Ron prövade ett annat spår. "Dolder låter faktiskt precis som Percy – vem bad förresten honom att skvallra på Hagrid?"

"Nej, Percy skulle aldrig rapportera någon som han vet är oskyldig att vara skyldig." försvarade Harry honom och trots att Percy var tacksam kunde han inte låta bli att känna sig en aning besviken över att det var Harry och inte en av hans familjemedlemmar som försvarade honom.

"Jag trodde det är vad han gör mot dig just nu." muttrade Fay lågt.

"Jag tror att han ångrar att han tvivlade och att han gjort det ett tag." mumlade Harry tillbaka.

"Men monstret hade dödat en elev, Ron", invände Hermione.

"Men han visste att Hagrid var oskyldig", påpekade Susan.

"Vi visste det inte då", kastade Hermione tillbaka.

"Och Dolder skulle ju bli tvungen att åka tillbaka till något mugglarbarnhem om Hogwarts stängdes", sade Harry. "Jag kan gott förstå att han ville stanna här…"

"Jag kan fortfarande inte klandra honom." Harry suckade innan han rynkade på näsan. "För det åtminstone."

Ron bet sig i läppen och sade sedan trevande: "Visst mötte du Hagrid borta i Svartvändargränden, Harry?"

"Och så lägger vi bara till det." Tonks skakade på huvudet.

"Om man tittar tillräckligt hårt så kan du hitta misstänkta omständigheter som passar alla situationer." hånade Snape. "Se bara hur de anklagade mig i första boken."

"Det var inte så svårt med dig" Harry, Ron och Hermione började skratta högt när han hörde hans gudfars höga röst, även om den var i fel tonfall och följdes snabbt av resten av deras vänner medan Remus himlade med ögonen.

"Han har en poäng. Du gav dem aldrig en anledning till att inte tro att du var skyldig." påpekade McGonagall med ett dolt leende.

"Ja, han skulle köpa ett utrotningsmedel mott köttätande sniglar", sade Harry hastigt.

"Så sade han. Men såg du verkligen utrotningsmedlet? Hade han det med sig när han fann dig." kunde Bill inte låta bli att påpeka. Charlie morrade och lade armarna i kors.

"Det spelar ingen roll. Om han inte hade varit där nere så hade vi kanske inte haft denna diskussion", sade Harry bestämt och Hagrid log tacksamt emot honom.

Alla tre blev tysta. Efter en lång paus ställde Hermione tvekande den ytterst kniviga frågan.

"Tycker ni att vi ska gå och fråga Hagrid om alltsammans?"

"Absolut inte." skrek Mrs Weasley. "Av alla oförskämda saker ni kunde ha gjort", fortsatte hon innan hon började muttra ilsket så fort att ingen uppfattade något.

Charlie ryckte till vid hans mammas höga ljudvolym. "Hur kan ni ens ha tänkt såra Hagrid så där?" frågade han.

"Det är inte som om vi skulle anklaga Hagrid direkt i hans ansikte." protesterade Ron ilsket.

"Du kunde lika gärna." sköt hans bror tillbaka."Han skulle bli förkrossad om han trodde att ni inte längre litade på honom."

Harrys ögon vidgades när han tänkte på hur Hagrid skulle reagera. "Jag är glad att vi inte frågade honom det." mumlade han till sina vänner.

"De tycks ha glömt att jag är här i rummet." muttrade Hagrid, men hans ton var glad.

"Det måste vara första gången." skämtade Sinistra och Hargrids leende blev större.

"Det skulle just bli ett muntert besök", sade Ron. "Hej, Hagrid, du kan väl berätta om du har släppt löst något vilt och hårigt monster i slottet på sistone?"

Tvillingarna kunde inte låta bli att skratta åt frågan. "Det skulle det." påpekade Fred. "Svaret skulle antagligen ha varit ja."

George nickade. "Hagrid har vanligtvis något typ av husdjur runt omkring hela tiden."

"Och hur skulle ni veta det Misters Weasley?" frågade Umbridge sött.

"Hur angår det dig, Bitch?" frågad Oliver högt och allt ljud i salen stannade.

"Ursäkta mig?" spottade hon ut, högröd i ansiktet.

"Han frågade; hur angår det dig, miss?" hittade Percy på snabbt i ett försök att rädda sin vän från hennes vrede medan han försökte att inte börja skratta åt hennes ansikte.

"Nej, nej. Han kallade mig något annat." protesterade hon högt.

"Mår du bra madam Umbridge. Ska vi be madam Pomfrey titta på din hörsel." frågade han med en orolig röst medan han tacksamt tackade tvillingarna för att lära honom att ljuga i huvudet.

"Jag hörde honom, han kallade mig bitch."

"Jag hörde det sannerligen inte. Är du säker på att du mår bra, jag försäkrar dig, han kallade dig miss. Han växte upp med vetenskapen att kalla alla äldre kvinnor för miss. Han är en av få som har kvar artighet, den försvinner verkligen i hissnande fart, inte sant?"

"Du kanske har rätt." mumlade hon förvirrat. "Jag ber om ursäkt, Mr Wood."

"Otroligt. Helt otroligt, det får mig att undra hur många gånger han kunnat lura henne så där." skrattade tvillingarna tyst.

"Var han tvungen att kliva in. Jag vill se henne reagera." suckade Oliver.

"Tro mig, det vill du inte." försäkrade Harry snabbt och Oliver såg på honom misstänksamt.

De enades slutligen om att de inte skulle säga någonting till Hagrid, såvida det inte skedde ett nytt överfall.

"Jag vet att många här inte vill att Hagrid ska bli sårad, men egentligen kan ni inte vänta. Nästa person som attackerades kunde ha dött." sade Bill och ryckte till ner trio bleknade. "Ledsen Hermione, men om ni hade fått reda på svaren innan du blev attackerad hade det varit bättre."

"Inte för att ni skulle ha konfronterat Hagrid själva." Remus gav en den äldsta Weasley sonen en sträng blick. "Ni borde ha gått direkt till en lärare och berättat vad ni visste." lärarna nickade gillande och Harry öppnade munnen för att protestera.

"Vi tillrättavisar dig inte Harry. Vi förstår att du nödvändigtvis inte litar på professorerna vid den tiden."

"Med goda skäl." muttrade Tonks.

"Men du har mig nu. Och Remus och Tonks, och Molly och Arthur.

"Glöm inte räkna med mig." lade Oliver till med ett spetsigt utseende så att Harry började le.

"Så i framtiden, så kommer du inte att ha en ursäkt för att inte berätta."

Harry nickade, han litade inte på sig för att kunna prata. Han kunde inte minnas någon som någonsin hade förstått honom förut, ingen vuxen.

Och allt eftersom dagarna gick, utan några viskningar från den kroppslösa rösten, steg hoppet om att de aldrig skulle behöva fråga honom om varför han hade blivit relegerad. Det hade nu gått knappt fyra månader sedan Justin och Nästan Huvudlöse Nick hade blivit förstenade.

"Det är faktiskt en lång tid utan aktivitet." påpekade Nick. "Gav oss alla en falsk känsla av säkerhet."

"Ständig vaksamhet!" dånade Moody. "Var alltid på din vakt."

"Du kan inte förvänta dig att en skola full av barn ständigt ska vara på sin vakt, Alastor", sade McGonagall.

Och nästan alla verkade tro att angriparen, vem det nu var, hade dragit sig tillbaka för gott.

"Tyvärr kan jag inte ha sådan tur." muttrade Harry.

Peeves hade äntligen ledsnat på sin "Å, Potter, din pottsork…"-sång

"Det tog ett tag." muttrade Harry

"Och tre förbannade kvinnor."

"Vad? Harry ogillade låten och vi hade bara ett samtal med Peeves", sade Alicia och log änglalikt tillsammans med Angelina och Katie.

Och Ernie Macmillan vände sig en dag på lektionen i örtlära till Henry och bad honom riktigt hövligt att räcka över en hink med hoppande giftsvampar

"Vem sjutton är Henry?" avbröt Harry häpet.

"Jag tror att det är du Harry", fnittrade Hermione. "Det måste vara ett skrivfel."

"Hur kan man missta Harry för Henry?"

"Det är ganska lika, det skiljer sig bara två bokstäver."

"Men det låter inte ens liknande. Vem skrev den här boken?" krävde Harry och flera ryckte på axlarna.

I mars gav flera av Mandragororna ett högljutt och målbrottshest party i drivhus nummer tre. Det gjorde professor Sprout mycket glad.

"VAD! Du är aldrig glad när vi försöker ha ett party där!" protesterade Fred högljutt.

"Med goda anledningar Weasley. Jag skulle aldrig släppa in Gryffindor i ett av växthusen för att ha ett stökigt party."

"Vi kan vara ordningsamma… okej, vi kan vara mindre stökiga än vanligt." erbjöd George."Kom igen det är vårt sista år här."

"Nej, Weasley, och det är ingen idé att ni försöker. Mina växthus kommer vara låsta."

"Vi kan prata mer om det imorgon." någonting i mannens röst fick Sprout att stöna, hon hade en känsla att Mr Addison visste om någon hemlig väg in i växthuset som hon inte kände till, och hon gillade det inte.

"I samma stund de sätter igång och försöker hoppa över i varandras blomkrukor, vet vi att de är fullmogna", talade hon om för Harry. "Då kan vi återuppleva de stackarna som ligger förstenade i sjukhusflygeln."

"Och förhoppningsvis såg någon angriparen", sade Charlie optimistsikt men alla som blev angripna skakar på huvudet, allt de kunde minnas var stora, lysande gula ögon.

Andra årseleverna fick någonting nytt att tänka på under påsklovet. Det var dags för dem att välja ämnen för tredje studieåret, ett val som Hermione tog mycket allvarligt.

"Det betyder inte mycket. Hermione tar allt på allvar." påpekade Ron. "OW." skrek han sedan och gnuggade armen hon hade smällt till.

"Det är ett av de mer viktiga valen du ska göra Mr Weasley", sade McGonagall med rynkad panna.

"Det kan påverka hela vår framtid", sade hon till Harry och Ron medan de gick igenom listorna på nya ämnen och prickade för dem.

"Jag vill bara sluta med trolldryckskonst", sade Harry.

"Vilket verkligen är sorgligt. Din mamma älskade trolldryckskonst." sade Narcissa med ett svagt leende.

"Jag tycker att det är intressant. Jag gillar bara inte… atmosfären vi lär oss in." svarade Harry diplomatiskt.

"Varför inte bara säga det som det är. Du hatar ämnet pågrund av att Snape pekar ut dig hela tiden och mobbar dig."

"Mobbar dig hur, Potter?" avbröt McGonagall med ilska och hon blängde på sin kollega.

"Det spelar ingen roll." Harry ryckte på axlarna medan hans vänner protesterade högljutt. "Ni kommer ändå att få höra det från boken.

"Det kan vi inte", sade Ron dystert. "Vi måste ha kvar alla våra gamla ämnen, annars skulle jag genast ha spolat försvar mot svartkonster."

"Weasley", skällde Moody ut ilsket.

"Det är verkligen ett alldeles för viktigt ämne att spola." avbröt Mr Weasley.

"Men de har inte haft försvar i svartkonster, har de?" frågade Narcissa torrt. "De har varit en teaterklass."

"Fram till tredje året." Korrigerade Harry och gav sin farbror ett leende.

"Det stämmer, tredje året var det bästa." instämde Seamus entusiastiskt.

"Jag håller med, fjärde året var bäst. Sen femte med Moody, första med White, andra med Quirrell, tredje med Lockman och sjätte med Umbridge." förklarade Katie med ett leende.

"Vad sjutton håller ni på med i den klassen om Quirrell och Lockman är bättre än Umbridge?"

"Du kommer få se. Kom bara ihåg att det är en anledning till att vi hatar henne." viskade Harry snabbt, han såg inte fram emot att läsa om det här året, vad de hade läst fram tills nu hade redan varit tillräcklig illa.

"Men det är ju ett av de viktigaste ämnen!" sade Hermione chockerat.

"Inte när det är Lockman som undervisar i det", sade Ron. "Jag har inte lärt mig någonting på hans lektioner,

"Jag lärde mig att Harry är en av de envisaste människorna." påpekade Daphne.

"Men vi lärde oss inget av Lockman, bortsett från att han älskar berömmelsen." kontrade Tracy med en sur min.

Utom att man inte bör släppa pixi-gnomer lösa."

"Något som varje vettig människa vet."

"Ah, där är problemet. Lockman har aldrig varit vettig." skrattade Alice till sin pojkvän Adam.

Samtaliga häxor och trollkarlar i Neville Longbottoms familj hade skickat honom brev, alla med olika råd om vad han skulle välja.

"Du borde välja något du gillar, inte vad andra tycker och tror." påpekade Remus vänligt.

Bekymrad och förvirrad satt han och läste igenom ämneslistorna med tungan i ena mungipan. Sedan gick han runt och frågade folk om de tyckte att aritmagi lät svårare än studiet av forntidsrunor.

"Aritmagi är mer praktiskt, men det är väldigt analytiskt." kan inte Narcissa låta bli att påpeka. "Forntida Runor hade varit bättre för dig."

"Jag slutade upp med spådom, skötsel och vård och Forntidsrunor." erkände han.

"Tre val Neville? Det är imponerande." gratulerade Kingsley pojken.

Han ryckte generat på axlarna. "farmor tvingade mig."

"Önskar att vi hade tagit tre." mumlade Ron. "Då kunde vi ha slutat med spådom tillsammans med Hermione."

Dean Thomas, som precis som Harry hade vuxit upp hos en mugglarfamilj, slöt till sist ögonen och lät sin trollstav peka ut något ställe på listan, varefter han valde det ämne den hamnade på.

"Verkligen, varför ges inte råd ut? Speciellt till de mugglarfödda." frågade madam Bones. "Dessa klasser kommer att avgöra vilka karriär de ska kunna ansöka om."

"Vi erbjuder rådgivning om karriär i femte året." sade Flitwick en aning stelt.

"Men det är för sent då." påpekade Bill. "Jag valde aritmagi för att det såg intressant ut, inte för att jag visste att jag behövde det för att bryta förbannelser."

"Och visste du att du ville vara en förbannelse brytare när du var tolv, Weasley?" frågar Umbridge sött.

"Ja, nej. Men jag visste att jag vill göra något äventyrligt och spådom skulle inte hjälpa med det."

"Kanske." började Harry tveksamt. "Borde ni prata med andraårseleverna om vad de gillar och ogillar. Jag har alltid älskat matte, men hade ingen aning om var aritmagi var förrän halvvägs in i tredje året."

McGonagall nickade och såg fundersam ut. "Jag ska lägga till det på min lista."

Hermione lyssnade inte på råd från någon utan anmälde sig till allting.

"Inte möjligt." sade Kingsley på en gång.

"Och absolut inte önskevärt." tillade Tonks. "Varför skulle du vilja göra det mot dig själv?"

"Jag ville veta allt jag kunde om den magiska världen." förklarade Hermione men hennes röst var något dämpad från pojkarna som omringade henne. "Jag lärde mig min läxa."

Harry log bittert för sig själv vid tanken på vad morbror Vernon och moster Petunia skulle säga om han försökte diskutera sin fortsatta trolldomskarriär med dem.

Harry rös, han visste precis vad de skulle göra, i alla fall Vernon och det var inget han ville uppleva igen.

Fast han saknade då inte vägledning; Percy Weasley delade med glädje med sig av sin egen erfarenhet. "Det beror helt på vilken riktning du vill gå i, Harry", sade han. "Det är aldrig för tidigt att tänka på framtiden, så jag skulle föreslå att du väljer spådomslära.

"Det är sant, men det är ett värdelöst ämne ifall man inte har gåvan eller har ett väldigt öppet sinne."

De flesta säger att mugglarstudier är ett värdelöst alternativ, men personligen tycker jag att trollkarlar och häxor bör han en ingående kännedom om den icke-magiska världen, i synnerhet om de tänker arbeta i nära kontakt med den.

"Också sant, men jag tvivlar att Harry behöver ämnet med tanke på att han växte upp i mugglarvärlden." påpekade Katie.

Se bara på min pappa – han har hela tiden hand om mugglarärenden. Min bror Charlie är mer av en friluftstyp, och därför valde han vård och skötsel av magiska djur. Välj efter dina starka sidor Harry.

"Måste jag verkligen säga det?" gnällde Fred och såg på sin bror, men han hade en glimt i ögat.

"Du måste verkligen säga det." sade George och hänger med huvudet.

"Jag vill verkligen inte säga det."

George gav ifrån sig en stor dramatiskt suck. "Säg det.

"Fint." suckade Fred innan han vände sig mot Percy. "Du, broder av min gav Harry några väldigt anständiga råd." efter han sagt det täckte han ansiktet med händerna som om han skämdes.

"Dramatisk som alltid ser jag." mumlade Percy med ett leende medan de andra i skalen skrattade mjukt. Fred och George var glada att gyllene trion hade breda leenden i sina ansikten.

Men det enda Harry kände att han var riktigt bra på var quidditch.

"Var inte löjlig Harry."

"Det är det enda som jag är bra på."

"Jag vill minnas att du fick högst betyg av alla i försvar i svartkonster i tredje året", påpekade Hermione glatt.

"Jag hade en bra lärare." protesterade Harry.

"Det får mig att undra om betygen var rättvist utgiva." påpekade Umbridge. "Trots allt verkar det som om Mr Potter är en familjemedlem till det årets lärare." hon hånade ordet lärare med flit.

"Harry hade ingen aning om vem jag egentligen var förrän efter betygen var satta."

"Verkligen. Du gav honom inte högre betyg som ursäkt för att vara frånvarande i hans liv."

"Jag försäkrar dig att alla fick ett rättvist betyg. När det gäller min plats i Harrys liv vet jag inte riktigt hur det angår dig."

"Just ja, du var frånvarande för att du är…" började Umbridge och Remus frös till innan han snabbt sade:

"Snälla, gör det inte."

"Du har inte berättat för dem. Du menar att ingen här inne vet?" sade Umbridge och hennes ansikte blev förtjust.

"Det räcker." avbröt Angelina ilsket. "Alla från tredje året vet, vi fick veta samma dag som han slutade, och troligen många av de yngre vet men du har ingen rätt att berätta. Det är professor Lupins hemlighet att dela med sig. Lämna honom ifred."

"Han är ingen professor, Johnson." morrade Umbridge ut.

"Han är en bättre professor just nu än vad du är." morrade Lee ilsket.

"Ni försvarar honom trots att ni vet. Varför?" krävde Umbridge förbannat och hon var röd i ansiktet av ilska.

"Å jag vet inte, kanske för att han behandlar oss alla med respekt, för att han är kapabel till att lära ut till skillnad från dig", sade Harry högt.

"Dessutom så bryr vi oss inte. Professor Lupin är en människa precis som vi", påpekade Daphne samtidigt.

"Jag tror att det räcker. Ni behöver inte försvara mig." avbröt Remus till slut och hans röst var full av tacksamhet. "Jag tror att det är bäst för alla ifall vi bara fortsätter läsa."

"Vad pratar de om? Vad är det för hemlighet som Lupin har?" muttrade Orla till sin vän.

"Ingen aning, men vi får troligtvis veta i slutet av nästa bok. Det måste vara allvarligt, Umbridge verkar hata honom."

"Personligen tror jag att hon hatar honom för att han är en så vänlig själ. Det kräver inte mycket för att hon ska hata någon." fnös Derek och blandade sig in i diskussionen.

Till sist valde han därför samma nya ämnen som Ron, med den baktanken att om han klarade sig dåligt i dem, skulle han åtminstone ha en vän vid sin sida.

"Harry!" ropade Remus lekfullt och knuffade till honom löst med handen.

Gryffindors nästa quidditchmatch skulle spelas mot Hufflepuff. Oliver envisades med att laget skulle träna varenda kväll efter middagsmaten, så Harry hade knappt tid för något annat än quidditch och läxor.

"Wood, ditt lag behövde tid att göra läxor."

"De hade bara behövt fråga om kortare träning. Jag skulle ha gett dem det, eller fått oss att göra alla läxor tillsammans så hade vi kunnat hjälpa varandra."

Träningspassen blev emellertid allt bättre, eller åtminstone torrare,

"Skål till det." vrålade George samtidigt som han delade ut ett varsitt glas till originallaget. "Botten upp."

"Vänta. Vad har ni gjort med dem?"

"Åh, de här är vanlig saft. Hedersord." lovade Fred och laget ryckte på axlarna innan de svalde innehållet i glaset.

"Vart fick ni förresten drickan ifrån?"

"Åh, vi tänkte att vi ville ha något att skåla med och det dök bara upp. Vi misstänker att Missy hjälpte…" Freds röst dog bort när han såg hur hans lagkamraters kroppshållning och utseende förändras så att de liknade gamla gubbar och gummor.

"Jag tycket du sade att det inte var något?" frågade Oliver lugnt.

"Det var inte mening, Gred, tror du att husalferna råkade blanda i det i fel glas?"

"Mycket troligt." instämde Fred. "VI vet i alla fall att det funkar nu. Bli inte upprörda, det här kommer att sitta kvar i någon timme." förklarade han innan han muttrade något lågt och viftade med trollstaven. "Men tur är så råkar vi känna till botemedlet mot det." Avslutade han medan de åter igen förvandlas tillbaka till sig själva.

"Vår nyaste uppfinning, mina damer och herrar. Ingen allvarligt men en bra förklädnad för att lura andra och få dem att underskatta er."

"Du vet Harry, jag kommer verkligen att ogilla dig ifall du får behålla ditt hår i verkligheten medan vi andra tappar vårt", stönade Oliver och Harry log.

Och när han kvällen för lördagens match gick upp till sovsalen för att lämna av sin kvast, kände han att Gryffindors chanser att vinna quidditchpokalen aldrig hade varit större.

"Kom igen, han kan inte låta lite upphetsad över det?" stönade Lee.

"Inget illa menat Harry, men jag satsar på mitt hus." Tonks flinade och Hufflepuffarna jublade.

Harry ryckte på axlarna. "Vi skulle ha vunnit lätt."

"Skulle ha?" frågade Remus oroligt.

"Du kommer få se snart." suckade Oliver.

Men hans glada humör varade inte länge. Högst upp på trappan till sovsalen mötte han Neville Longbottom, som såg alldeles förtvivlad ut.

"Åh Neville, vad är fel?" frågade Narcissa oroligt.

"Är det här när…" frågade Bill och såg oroligt på Hermione. "Hittade du henne?"

Neville såg något förvirrad ut efter att ha missat blicken Bill hade gett Hermione. "Umm, nej?"

"Låt mig läsa." skällde Fudge ut innan någon hann avbryta igen.

"Han hade bara kunnat läsa framåt tyst." mumlade Remus för sig själv och Parvati kvävde en fnissning med knytnäven.

"Harry, jag vet inte vem som har gjort det. Jag fick just se…"

Med en förskräckt blick på Harry sköt Neville upp dörren.

Innehållet i Harrys koffert hade kastats ut huller om buller i rummet.

Nästan hälften av Gryffindoreleverna såg oöverraskad ut, ett tecken på att de alla kände till händelsen.

Hans mantel låg sönderriven på golvet. Sängkläderna hade slitits ur himmelssängen och lådan hade dragigts ut ur nattduksbordet och innehållet strötts över madrassen.

"Någon förstörde dina saker?"

"Nej, en Gryffindor hade sönder hans saker", påpekade Remus, en aning ilsket.

"Det var okej." försökte Harry blidka. Ginny hade nästan brustit i grått. "Husalferna kunde fixa allt och bara en sak fattades."

"Någon har stulit från dig Mr Potter?" kräver McGonagall." Varför kom du inte till mig?"

"Hur kunde du inte veta det?" frågade Flitwick. "Från ljudet av det så visste halva Gryffindortornet om det."

"Vi håller varandra hemligheter säkra och pratade bara om det i uppehållsrummet." erkände Alicia.

"Ibland undrar jag om deras generation kanske borde ha varit i Hufflepuffs istället för Gryffindors." mumlade McGonagall för sig själv. "Nå Mr Potter, vad togs?"

"Något jag inte borde ha haft i första hand."

"Dagboken!" insåg Mr Weasley och såg på sin dotter i förvåning. Han hade inte insett hur mycket boken och Voldemort hade henne i sitt grepp.

Harry gick fram till sängen med gapande mun oh trampade samtidigt på ett par lösa sidor ur Turer med troll.

"Ingen förlust där. Vi borde applådera den för att första just den boken, men bara för det", påpekade Fay.

"Du hatade alltid honom", fnös Lavender.

Då han och Neville höll på att lägga tillbaka filtarna på sängen kom Ron, Dean och Seamus in. Dean svor högt.

"Vad har hänt, Harry?"

"Det borde väl vara uppenbart." hånade Zacharias och Dean blängde på honom.

"Ingen aning", sade Harry. Men Ron tittade närmare på Harrys klädnader. Alla fickorna hängde ut.

"Vem det än var visste uppenbarligen att du hade dagboken och letade efter den", observerade Moody.

"Oja, det lämnar bara alla som såg Valentinhälsningen och Malfoys uppträdande, sen spred sig ryktet så alla visste att det handlade om en dagbok jag ägde. Det lämnat nästan bara alla", påpekade Harry sarkastiskt.

"Någon har letat efter någonting", sade Ron. "Är det något som saknas?"

Harry började plocka upp alla sina saker och lägga tillbaka dem i kofferten. Det var först när han slängde ner den sista av Lockmans böcker som han upptäckte vad som saknades.

"Min koffert blev i alla fall ren." påpekade Harry optimistiskt och Ginny log.

"Dolders dagbok är borta", sade han i låg ton till Ron.

"Va?"

Harry knyckte på huvudet i riktning mot sovsalsdörren, och Ron följde med honom ut. De kilade tillbaka ner till Gryffindors sällskapsrum, som nästan var tomt,

"Så det var därför ni fick så bråttom." flinade Seamus. "Vi borde ha fattat att det var något mysterium."

och slog sig ner bredvid Hermione, som satt för sig själv och läste en bok med titeln Lättbegripliga fornrunor – introduktion för nybörjare. Hon såg helt bestört ut över nyheten.

"Men… bara en Gryffindorelev kan ha stulit den – inga andra känner till vårt lösenord…"

"Tyvärr så kan lösenord lätt uppsnappas." erkände Bill." Jag hade en tjej i Hufflepuff som brukade berätta deras hela tiden."

"Ah, men Gryffindor har tjocka damen. Hon skulle inte låta någon från ett annat hus i även om de hade lösenordet. Hon vet bättre." påminde Oliver honom.

"Just det", sade Harry. "Dessutom var väl en från det huset själva släppa in en i uppehållsrummet för att man skulle kunna komma in."

"Det får mig att undra hur Black kom in där för två år sen."

"Han var en Gryffindor, det kanske fortfarande funkar även om man har slutat skolan." funderade Parvati.

"Just det", sade Harry.

De vaknade nästa dag till strålande solsken och en lätt, uppfriskande brist.

"Perfekt quidditchväder." mumlade Charlie drömmande.

"Perfekt quidditchväder!" sade Oliver entusiastiskt till laget vi Gryffindorbordet medan han lassade på massor av äggröra på deras tallrikar. "Harry, upp med hakan nu. Du behöver en ordentlig frukost."

"Jag åt." protesterade Harry när han såg blickarna. "Bara inte tillräcklig för Oliver."

"Det skulle inte ha spelat någon roll om du ätit två tallrikar redan." flinade Fred.

George nickade. "Han behövde bara något att tjafsa om."

"Om du räknar en liten macka så åt du." fnös Oliver och Harry rodnade när han återigen fick en massa blickar på sig.

Harry hade suttit och stirrat på alla de andra vid Gryffindorbordet och undrat om dagbokens nya ägare satt någonstans rakt framför näsan på honom.

"Nej, jag var i badrummet." tänkte Ginny dystert, hon hatade det faktum att hon attackerat så många elever.

Hermione hade enträget bett honom att anmäla stölden, men Harry gillade inte tanken. I så fall skulle han bli tvungen att berätta allt om dagboken för någon av lärarna, och hur många visste egentligen varför Hagrid hade blivit relegerade femtio år tidigare?

"Alla lärare."

"Jag tycker du borde ha berättat inför hela skolan. Du vet och dragit med att du hittat dagboken på flickornas toalett. När de frågat dig om det hade du bara svarat att du var vann vid det rummet eftersom du olagligt bryggde polyjuiceelixir som du använde dig för att lura Malfoy med." fnös tvillingarna tillsammans.

Han ville inte vara den som före alltsammans på tal igen.

"Jag tror att den som öppnade kammaren är den som för det på tal igen." påpekade Susan.

Då han lämnade stora salen tillsammans med Ron och Hermione för att gå och hämta sina quidditchgrejer, blev ännu ett allvarligt bekymmer lagt till Harrys växande lista av bedrövelser.

"Toppen, vad nu?" undrade Padma med en suck.

Han hade just satt foten på marmortrappans nedersta steg, då han återigen hörde det: "Döda den här gången… låt mig sarga… slita sönder…"

Fudges röst blev en aning svagare när han läste det.

"Varför är du den enda som kan höra det?" krävde Remus tyst.

"Eftersom endast Harry har möjligheten." svarade Luna enkelt.

"Tack Luna, men vi visste redan det." påpekade Neville försiktigt.

Remus stirrade på henne med ett skrämt uttryck." Förmåga, självklart."

"Remus." utbrast Tonks en halv minut senare för att få hans uppmärksamhet.

"Ormviskare. Harry kan förstå ormar när ingen annan kan det." sade han upphetsat och trion delade ett leende.

"Det är en orm?" frågade Bill samtidigt som Charlies ögon minskade." Finns det en orm som kan förstena?"

"Ja", svarar Harry beslutsamt och Remus såg förvirrad ut.

"Hur stor är den här ormen?" frågade Sirius oroligt. Han stönade tyst när hans gudson såg överallt bortsett från på honom.

"Allt tvivel som jag hade kunnat ha om ryktena försvann just." skrattade Anthony samtidigt, det var fullt möjligt att monstret var en basilisk.

Han utstötte ett högt skrik som fick både Ron och Hermione att förskräckt hoppa undan från honom.

"Skrämde livet ut mig gjorde han." muttrade Hermione.

"Jag ber om ursäkt Mione, nästa gång jag hör en röst säga att den ska döda igen ska jag vara noggrann med att påpeka det långsamt", sade Harry sarkastiskt.

"Rösten!" sade Harry och såg sig om över axeln. "Jag hörde den just igen, gjorde inte ni det?"

Ron skakade på huvudet med runda, stora ögon. Men Hermione slog plötsligt en hand för pannan.

"Du listade ut det!" sade madam Bones förvånat. De hade själva precis insett det och de hade samma om inte mer information än barnen i böckerna hade. Hon gav flickan en blick av djup betraktelse.

"Harry, jag tror att jag just har förstått en sak! Jag måste gå till biblioteket!" Och hon rusade iväg uppför trappan.

Remus skakade på huvudet med ett förtjust leende, stolt över sin forna elev.

"Och om jag inte misstar mig så visste inte ens professorerna vad monstret var." påpekade Kingsley med ett snett leende.

"Du vet att det skulle ha varit riktigt bra om du hade berättat för oss vad du tänkte innan du sprang iväg", muttrade Harry lekfullt.

"Jag ville inte förlora min tankeprocess." Svarade hon men ryckte till inombords och kände att hennes tystnad hade kostat dem.

"Vet du hur mycket besvär du kunde ha sparat oss?" frågade Ron lika lekfullt.

"Jo, jag visste inte exakt vad som skulle hända nu, gjorde jag?" snäste hon tillbaka.

Bill suckar olyckligt. Han hade hållit stor koll på trions samtal och det såg inte ut som om han skulle få reda på svaren på sina frågor i detta kapitel.

"Vad är det hon har förstått?" sade Harry frånvarande, medan han fortfarande såg sig omkring och försökte avgöra varifrån rösten hade kommit.

"I varje fall mycket mer än jag", sade Ron och skakade på huvudet.

"Må inte så dåligt över det Ron." sade Parvati och såg helt allvarlig ut. "Hermione vet tydligen mer än någon annan, till och med Dumbledore."

"Jag skulle inte gå så långt." mumlade rektorn och såg lite missnöjd ut.

"Åh så du säger att du visste vad monstret var?" frågade Tonks med ett oskyldigt leende. "Vi tänkte att du inte gjorde det eftersom du inte brydde dig om att göra något åt det." avslutade hon illvilligt. Remus gav henne ett leende.

"Nej, jag visste inte exakt vad för slags varelse det var." svarade Dumbledore." Men eftersom de inte anförtror mig med det, så hade jag inte samma information som de hade."

"Det är inte som om de bara fick informationen. De arbetade för att få den oh gjorde allt i sin makt för att stoppa överfallen. Jag har inte sett dig skaffa några extra försvar eller vidta säkerhets återgärder."

"Men varför måste hon till biblioteket?"

"Därför att det är Hermiones sätt att göra saker på", sade Ron och ryckte på axlarna. "När man är osäker på någonting, då går man till biblioteket och tittar i någon bok."

"Det är i sådana situationer som man önskar att man hade fotografiskt minne." påpekade Dean.

"Nej, fotografiskt minne är mer av en förbannelse än en gåva." Harry rös, han mindes redan vissa saker tillräckligt bra, han skulle inte behöva ett fotografiskt minne för att förvärra det.

"Vad är det… Åh. Jag antar att du har rätt Harry."

Harry stod obeslutsamt kvar och försökte uppfånga rösten igen, men nu började folk dyka upp från stora salen bakom. De pratade högljutt och gick ut genom ytterdörrarna på väg till quidditchplanen.

"Det är bäst att du sätter lite fart", sade Ron. "Klockan är nästan elva, dags för matchen."

"Jag tror att stoppa ett monster som har attackerat några av oss är lite viktigare än att spela ett spel." påpekade Hannah trött.

Harry rusade upp till Gryffindor tornet, hämtade sin Nimbus Tvåtusen och förenade sig med den stora hopen som strömmade över skolområdet, men hans tankar var fortfarande kvar i slottet, hos den hotfulla kroppslösa rösten.

"Hur ska du kunna bekämpa något som är kroppslöst?" frågade en förstaårselev oroligt.

"Tro mig, monstret är inte kroppslöst. Jag kallar den bara det för tillfället för att jag inte vet vad det är än."

"Varför är du så himla bekant med monstret?" stönade Remus och Harry log ursäktande.

Då han drog på sig sin mörkröda klädnad i omklädningsrummet var hans enda tröst att alla eleverna var utomhus för att titta på matchen.

"Om bara det var sant." suckade McGonagall. "Många elever går men de mer flitiga eleverna väljer att inte gå till planen såvida det inte är deras hem som spelar."

"Jag är övertygad om att många njuter av tystnaden." mumlade madam Bones oroligt. "För att studera."

"Eller för att spela spratt." snäste Snape och blängde på tvillingarna.

"Och naturligtvis så är Hermione där den här gången." påpekade Alicia sorgset.

Lagen vandrade ut på planen under bedövande hejarop. Oliver Wood satte i väg på en uppvärmningsrunda kring målstolparna medan madam Hooch släppte lös bollarna. Hufflepufflaget, som spelade i kanariegula klädnader, stod i en tät grupp och gick igenom taktiken en sista gång.

"Det gjorde vi i omklädningsrummet, mindre troligt att motståndarna snappar upp något då." skrockade Oliver till sitt lag, noga med att bara det hörde. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han snappat upp motståndarnas taktik på grund utav vinden.

Harry skulle just sitta upp på sin kvast när professor McGonagall kom småspringande in på banan med en enorm purpurröd megafon i handen.

"Purpurfärgad megafon?" Sirius sköt omedvetet undan den kommande skräcken.

"Varför inte bara använda en Sonorus eller gå till Lees mikrofon?" frågade Luna och överraskade åter igen alla med sin insikt.

"Jag var väldigt upprörd." suckade McGonagall. "Jag trollade fram megafonen utan tanke. Jag vet verkligen inte varför." hon suckade igen. "Jag hittade flickorna." avslutade hon tyst och Ginny snyftade till strypt.

"Flickorna?" frågade Burbage förskräckt. "Som i mer än en?"

"Läs vidare Cornelius." sade Dumbledore och såg allvarlig ut.

Harrys hjärta sjönk som en sten.

"Din kropp gör många konstiga saker Harry."

"Hela mitt liv är konstigt Luna." skrattade Harry till svar och Luna log, hon var fortfarande inte riktigt van vid att de accepterade henne och inte gjorde narr av henne. Att gå med i DA hade varit det bästa beslutet hon gjort i sitt liv. För första gången i sitt liv så hade hon riktiga vänner som brydde sig, det enda negativa med situationen var att hennes närmaste vänner alla tillhörde Gryffindors elevhem. Luna skakade på huvudet, fast besluten att inte tänka negativt och låta Wracksprutarna ta över hennes hjärna.

"Den här matchen har blivit inställd!" ropade professor McGonagall genom megafonen, vänd till den fullpackade arenan.

"Jag tvivlar att de kommer att acceptera det utan protester." påpekade Bill varsamt.

De hördes buanden och rop från alla håll. Oliver Wood, som såg alldeles förstörd ut, landade tvärt och sprang mot professor McGonagall utan att kliva av kvastkäppen.

"Men professorn!" skrek han. "Vi måste ju spela den här matchen… pokalen… Gryffindor…"

"Jag insåg inte vad som hade hänt. Det föll mig inte i att någon hade blivit attackerad. Jag trodde alla var i åskådarstånden. Hade jag vetat…" Oliver avslutade inte sin tankegång.

"Oroa dig inte Oliver, vi vet att du bryr dig om mer än Quidditch, det var en viktig match trots allt med alla talangscouter där. Vi klandrar dig inte." försäkrade Hermione honom och Oliver andades ut lättat.

Professor McGonagall tog ingen notis om honom utan fortsatte att ropa i megafonen: "Alla elever ska ta sig tillbaka till sällskapsrummet på sina respektive elevhem, där deras husföreståndare informerar dem ytterligare. Gå så fort ni kan, är ni snälla!"

"Jag tycker verkligen att det är säkrare att hålla alla på planen om ett monster springer runt i slottet." påpekar Moody buttert.

"Det är sant. Attackerna har varit överallt, men alla har varit inne i slottet", insåg Kingsley.

"Det finns inga belägg för att det inte kunde komma in i gemensamma lokaler", fortsatte Narcissa.

"Vanliga rum som du skickar eleverna till och begränsar deras utrymme." sade Bill ilsket.

"Förväntar ni att vi skulle lämna dem utanför i veckor?" snäste Sprout.

"Så mycket som jag hatar att säga det så borde ni kanske ha stängt skolan." Sirius röst var plågad, dels för att han inte ville att det skulle hända skolan men mest av allt för han nu visste vad Harry återvände till varje gång skolan tog slut.

"Fyra studenter, ett spöke och en katt är många offer att sopa under mattan och fortsätta den normala verksamheten", tillade Remus.

"Vi sopade absolut inget under mattan." skrek Sprout upprört.

"Så vad skulle du kalla det?" ifrågasatte Sirius hårt.

"De har rätt. Vi borde ha stängt skolan. För allas säkerhet." viskade McGonagall sorgset. "Det är vad jag sade hela tiden men ni var så säkra på det skulle gå över av sig själv. Jag säger att vi hade tur att de tre", hon nickade emot Harry, Ron och Hermione. "listade ut det hela åt oss. De var tvungna att göra vårt jobb för att vi inte gjorde något. Föreslog jag inte att vi skulle hyra in svartalfer som beskydd?"

"Skolans budget var för liten Minerva, vi hade inte råd med att…"

"Att vad? Försäkra oss om att eleverna som är vårt ansvar var säkra? Du hade kunnat dra ner våra löner. Det var vår uppgift att hålla de säkra men för att budgeten var för liten valde ni att inget göra. Det tog två dubbelöverfall innan jag fick igenom mitt förslag om patrullering..." McGonagall övergick till sitt modersmål och alla såg imponerat på medan hon skällde ut alla sina kollegor och siktade sig särskilt in på rektorn.

"Professor McGonagall, vi förstår att du är upprörd, tro mig jag är lika upprörd som dig. Jag vet att du skulle skydda dina elever med allt du har, jag har sett det med egna ögon. Men jag ber dig att vi fortsätter med att läsa, jag behöver få veta ifall Harry var säker."

"Självklart Sirius, jag ber om ursäkt för hur jag tappade mitt humör." sade hon ursäktande med stark dialekt till eleverna och deras gäster innan hon åter igen vänder sig emot sina kollegor. "Och ni har något att tänka på. Jag föreslog lönesänkning men tydligen var elevernas liv inte viktiga nog för det. Fortsätt läs Cornelius." morrade hon praktiskt taget ut innan ett jubel som startas av hennes egna lejon fyller salen och de andra elevhemmen anslöt sig snart. Det här var varför McGonagall var allas favoritprofessor, hon behandlade alla rättvist och brydde sig verkligen om dem.

"Tystnad. Tystnad i salen!" skrek Umbridge, ilsken över att alla jublade åt McGonagall, hon kunde verkligen inte stå ut med den kvinnan.

Sedan sänkte hon megafonen och vinkade till sig Harry. "Potter, jag tror det är bäst att du kommer med mig…"

"Verkligen." exploderade Bill. "Du pekar fortfarande ut honom? Han var inte ens i närheten av brottsplatsen den här gången."

"Jag har aldrig anklagat Mr Potter för att förövaren. Jag är mycket väl medveten om att han inte är den slags person. Jag är ledsen för att jag inte lyssnade i första året och jag tänker inte göra om det misstaget igen. Jag bryr mig verkligen om mina elever om det inte gick upp dig nyss."

"Hon försökte bara att se till att jag fick veta på direkten." försäkrade Harry med ett blekt leende. "Hon visste att jag skulle ta förlusten av Hermione mycket svårt. Tro mig, jag föredrog sättet hon gjorde det på än att få veta framför alla andra. Jag visste att något var fel när hon ropade på mig."

"Oh ja." Bills blick mjuknade när han såg hur Harry höll om Hermione hårdare.

Harry, som undrade vad i all världen hon kunde misstänka honom för den här gången,

Harry rodnade när han såg de flertal höjda ögonbrynen. "Okej, min första tanke var verkligen inte att Hermione hade blivit attackerad, jag kunde inte ens föreställa mig det. Dessutom är jag van vid att få skulden för allt oavsett vad som händer." Sirius lade sig framför Harrys fötter med en sorgsen suck, han svor att han skulle förändra det. Harry skulle aldrig mer behöva utsättas för förtal om han hade något att säga till om.

såg att Ron lösgjorde sig ur den besvikna mängden; han kom framspringande till dem och följde med då de satte i väg mot slottet. Till Harrys förvåning kom inte professor McGonagall med några invändningar.

McGonagall skakade bara på huvudet sorgset.

"Ja, det kanske är bäst att du också kommer med, Weasley."

"Varför skulle du inte ha tagit med Ron? Han är lika mycket Hermiones vän som Harry är", protesterade mrs Weasley.

"Det var verkligen inte min avsikt att det skulle komma ut så." försäkrade McGonagall henne. "Mr Potter var framför mig, mr Weasley var inte det."

"Hon var upprörd mamma." sade Ron tyst. "Jag har inget emot det. jag var inte på väg att låta henne avlägsna Harry utan mig." Tonks kunde inte låta bli att le vid lojaliteten som visades av de tre vännerna.

En del av eleverna som myllrade omkring dem knotade över att matchen hade blivit inställd, andra såg oroliga ut.

"Ännu en gång skickades vi iväg utan någon som helst information." förklarade Fred med en anstrykning till ilska i rösten.

"Har ni någon aning om hur mycket värre det är att veta något stort händer och inte få någon information?" tillade Katie.

"Inget alls?" frågade Charlie chockat.

"Jo, McGonagall pratade med oss lejon senare. Informerade oss om situationen och vad som skulle kunna hända i den närmaste framtiden, lite om vad lärarna själva visste om situationen och att hon själv var orolig över det här." medgav Fred och McGonagall gav honom ett medlidsamt leende.

"Och Ron och Harry gav oss lite mer information som de visste när McGonagall gått."

"Så det här var ett dåligt exempel medger vi, vi fick trots allt veta mycket när vi tänker efter." medger George och viftar iväg det. "Allt vi säger är att det inte är hälsosamt att lämna oss i mörkret." syftade han och gav Harry en spetsig blick.

"Du berättade allt det för dem?" frågade Dumbledore häpet men godkännande.

"Självklart. De behövde förstå allvaret i situationen, jag tänkte inte hålla saker hemliga för dem. Mina lejon kommer alltid framför min lärarpost, Albus och du vet det." väste McGonagall tillbaka upprört.

Harry och Ron följde efter professor McGonagall in i skolan och uppför marmortrappan. Men den här gången fördes de inte in på någon lärares kontor.

"Det var då jag visste att något verkligen var fel." viskade Harry hest.

"Det här kommer säkert att bli en chock för er", sade professor McGonagall men förvånansvärt mild röst då de närmade sig sjukhusflygen. "Ett nytt överfall har ägt rum… ett nytt dubbelöverfall."

Harry drog efter andan tungt, trots att han visste vad som skulle hända gjorde det ont att veta att Hermione nästan dött, allt tack vare honom. För att Dolder velat träffa honom.

Det knöt sig i magen på Harry. Professor McGonagall sköt upp dörren och han och Ron steg in. Madam Pomfrey stod böjd över en femteårselev, en flicka med långt lockigt hår.

"Å de stackars raringen." mumlade Narcissa, hon ville inte bryta tystnaden. "Vem var det?" frågade hon tillslut, offret förtjänade att bli igenkänd.

"Penelope Clearwater." suckade Percy.

Hans mor flämtade. "Åh stackars Percy. Han berättade aldrig för mig. Åh varför var du tvungen att bära runt på det själv."

"Vad?" frågade mr Weasley förvirrat.

"Hur påverkar det här Percy." krävde Bill samtidigt

"Hon var min flickvän." svarade Percy hest och blinkade bort tårar.

"Han kanske inte kände att han inte kunde berätta för er?" föreslog Luna lågt. "Han ville inte bli retad för något han brydde sig om." avslutade hon och fick Bill och Charlie att blänga på de två hoten.

"Och naturligtvis så var inte hans äldre bröder runt för att ge honom råd." tillade hon med en slug blick åt de två äldre Weasley bröderna och fick dem att rodna."

"Go Luna." fnittrade Neville tyst. Han älskade hur hon visade sanningen för alla och fick dem att tänka.

"Okej, vi erkänner att vi skulle ha retat Percy litet. Men vi skulle totalt ha förstått att han brydde sig om henne, så vi skulle inte ha gått överbord." erkände George.

Harry kände igen henne som den Ravenclawelev som han och Ron av misstag hade frågat efter vägen till Slytherins sällskapsrum. Och på sängen intill henne låg…
"Hermione!" kved Ron.

"Jag visste att det skulle hända, men att faktiskt höra det…" ytterligare igen var hans röst plågad.

"Det är okej Sirius." försäkrade den unga häxan honom. "Det var bara ett par veckor och jag minns inte någonting." Hon log starkt mot de två pojkarna som kramade henne. "Och jag hade goda vänner som väntade på mig."

Hermione låg alldeles stilla med öppna, glasartade ögon.

"Jag är så ledsen Hermione." stönade Ginny lågt, hennes ögon rödkantade och våta.

"Vi har redan pratat om det här." sade hennes vän strängt. "Det var inte ditt fel."

Bill kände hur han började må illa. "Varför skulle Ginny ha skuldkänslor?" frågade han nästan ljudlöst. Charlie ryckte på axlarna. De andra eleverna såg på henne intresserat, bara några ytterst få utvalda hade Ginny valt att berätta för vad som hade hänt och de hade alla svurit på att inte sprida det vidare.

"De hittades nära biblioteket", sade professor McGonagall. "Det är väl ingen av er båda som kan förklara den här? Den låg på golvet bredvid dem."

Hon höll upp en liten cirkelrunt spegel.

"Ja, den var verkligen inte Hermiones." sade Fred utan sitt vanliga lättsinne."

"Och vad ska det betyda?" snäste Hermione och flera log, säkra på att Fred verkligen satt sig själv i klistret den här gången.

"Inget dåligt." försäkrade han henne med en rynkad panna. "Jag tänkte bara att du inte är den typ av flicka som ständigt kontrollerar sitt utseende i spegeln. Så den är inte din och Ron och Harry skulle inte veta något om den."

"Förlåt." hon bad om ursäkt. "Jag förväntade mig ett skämt."

George ryckte på axlarna. "Det är inget roligt med att du blir attackerad."

"Sättet som spegeln nämns på gör den viktig." påpekade Remus medan han tänkte djupt.

"Varför skulle en spegel vara viktig?" frågade Tonks men han var för djupt inne i sina tankar för att svara.

"Orm, förstena, spegel." mumlade han och Fudge fortsatte att läsa utan att bry sig om honom.

Harry och Ron skakade på huvudet medan de båda två stirrade på Hermione.

"Jag kunde inte fatta att Hermione blivit överfallen, det bara… det var omöjligt", förklarade Ron med en halvkvävd dold snyftning.

"Jag ska följa er tillbaka till Gryffindortornet", sade professor McGonagall tungt. "Jag måste i vilket fall informera de andra eleverna."

"Det var i alla fall bra information. För första gången på året visste vi vad som pågick", påpekade Vaneza högt och de andra lejonen nickade. Hufflepuffarna, Slytherinarna och Ravenclawarna började känna sig en aning avundssjuka, deras elevhemsföreståndare hade inte förklarat speciellt mycket bortsett från vilka två som blivit attackerade.

"Samtliga elever ska från och med nu återvända till sina elevhem senast klockan sex på kvällen.

"Enda positiva med det var att man inte kunde få några straffkommenderingar", påpekade Lee dystert.

Ingen elev får lämna sovsalarna efter den tidpunkten.

"Vänta, ni fick inte ens vara i uppehållsrummet." flämtade Colin men Ron skakade på huvudet i ett svar om att de fick vara i uppehållsrummet, men inte utanför.

Ni kommer att följas till varje lektion av en lärare. Ingen elev får använda toaletten utan att ha en lärare med.

"Så störande." muttrade Katie.

All vidare quidditchträning och alla matcher måste uppskjutas. Det kommer inte vara några fler kvällsaktiviteter på skolan."

Sirius lyssnade noggrant på när hon läste upp allt och kunde inte tro det. "De kunde lika gärna ha varit i Azkaban!" utbrast han och det var nära att han lade till "med mig".

"De kunde fortsätta med sina studier och de var mer säkra än innan." påminde McGonagall honom strängt. "Med tanke på omständigheterna tror jag att det är det mesta du kan begära."

"Jag vill ha dem säkra, men ni måste låta dem ha lite kul." argumenterade han tillbaka. "Fester, planerade aktiviteter eller fester i gemensamma utrymmen. Någonting!"

"Vi var lite för upptagna med att försöka lusta ut vad som angrep studenterna för att oroa oss för att de inte skulle ha roligt." Hånade Snape.

"Och en lärare kunde inte ha anordnat någonting? De kommer bli uttråkade och testa gränserna. Hur länge kommer det dröja innan någon smyger sig ut? Innan någon flyr från gruppen för att kunna andas?"

"Varför kunde inte han ha jobbat på skolan det året. Alla de här otroliga förslagen, vi kunde fått något annat att tänka på." stönade Seamus och Harry kan inte låta bli att le, om han bara visste att det var Sirius Black som kom med förslagen… å andra sidan var det kanske inte någon så bra idé att han fick veta det nu innan han visste om att han var oskyldig.

Gryffindoreleverna satt tysta i sällskapsrummet och lyssnade på professor McGonagall. Hon rullade ihop pergamentet hon just hade läst ifrån och sade med halvkväd röst:

"Jag tror att jag förstår nu vad du menar med att ditt tredje år har varit ditt säkraste." Mumlade Remus men han hade en känsla av att det värsta ännu inte hade hänt.

"Jag behöver väl knappast tillägga att jag sällan varit så bekymrad. Skolan kommer troligen att stängas tills den som står bakom de här överfallen blir fast, och för tillfället har vi ingen aning om hur vi ska ta reda på vem.

"Minerva, du borde inte skrämma upp dem så…"

"Filius, de är mitt ansvar och jag kände att de behövde veta hur situationen var. Tro mig när jag säger att det är enklare när de vet vad som pågår."

Jag vill uppmana var och en som tror att han eller hon vet det minsta om saken att träda fram."

Ginny skruvade obekvämt på sig, hon hatade det faktum att hon inte hade kunnat stiga fram och berättat.

"All den information vi hade pekade på vad monstret var, inte vad som kontrollerade det", var Ron snabb med att påpeka samtidigt men ingen såg anklagande på dem den här gången.

Hon vände sig om för att gå innan hon vände på sig igen. "Jag förstår självklart att allt det här är jobbigt för er, inte minst vännerna till offren. Ifall ni behöver prata med någon står jag gärna till hands så länge ni inte vandrar iväg själva för att fråga mig.

"Jag tror att det kan vara en bra idé." viskade madam Bones.

Om ni önskar kan jag se in i möjligheten att få lämna Hogwarts redan nu och istället studera hemma. Jag skulle inte klandra er för det, vad som har hänt här i år är förskräckligt. Låt mig veta om ni känner er för osäkra och hellre vill lämna Hogwarts." Hon såg sig sorgset om innan hon vände sig om igen.

"Ni blev erbjudna att få åka hem!" utbrast Cho chockat.

"Självklart. Professor McGonagall önskade inte att någon mer av oss skulle bli skadad. Ingen av oss valde att åka hem men det kändes ändå skönt att veta att vi hade möjligheten."

"Jag tror jag kan förlåta dig för hur du inte lyssnade angående stenen nu. Jag ser tydligt att du är tillbaka till att vara den professor jag hade när jag gick här."

"Din tro betyder mycket för mig, Sirius." mimade McGonagall och tillät sig ett leende.

Hon klättrade lite klumpigt ut genom hålet i porträttet, och Gryffindoreleverna satte omedelbart i gång att prata.

"Surprise, surprise." skrattade Oliver.

"Det är två från Gryffindor som är ute ur leken, om man inte räknar Gryffindorspöket, en Ravenclaw och en från Hufflepuff." sade Lee Jordan och räknade på fingrarna. "Han inte någon av lärarna lagt märke till att alla från Slytherin har gått fria?

"Jag tvivlar starkt på att monstret plockade ut sina offer pågrund av färgen på deras slipsar." påpekade Kingsley lugnt.

Remus nickar instämmande. "Troligtvis så var de bara på fel ställe vid fel tidpunkt. De var de första som monstret kom över."

Är det inte solklart att allt det här eländet kommer från Slytherin? Slytherins arvtagare, Slytherins monster – Varför slänger de inte bara ut alla Slytherinelever?" vrålade han, till spridda nickningar och spridda applåder.

"Mob mentalitet." suckade Narcissa svagt. "Något riktigt dåligt kommer att hända om det inte slutar."

"Vi attackerade ingen om det är vad du tror. Jag var upprörd okej, Hermione hade precis blivit attackerad. Det var mitt sätt att hantera det på."

"Ni är verkligen lojala emot varandra. Är ni säkra på att ni inte är Hufflepuffs?" frågade Tonks nyfiket.

"Nej, vi är sanna lejon men vi är riktigt bra vänner."

"Tro oss, vi kanske anklagade Slytherin där i uppehållsrummet men vi gjorde inget emot dem. Några av oss hade vänner i Slytherin och det är fegt att attackera någon utan någon riktig orsak."

Percy Weasley satt i en stol bakom Lee, men för en gångs skull verkade ha inte ivrig att framföra sin åsikt. Han såg blek och lamslagen ut.

"Inte konstigt om hans flickvän precis har blivit attackerad." mumlade Nick.

"Percy har fått en chock", sade George tyst till Harry. "Den där Ravenclawflickan, Penelope Clearwater, hon är prefekt. Han trodde nog inte att monstret skulle våga ge sig på en prefekt."

"Vad annars skulle jag tro? Han var inte speciellt nära Hermione och det ända jag i princip visste om Penelope var att hon var prefekt." protesterade George men han såg ner på marken i skam.

Men Harry lyssnade bara med ett halvt öra. Han kunde inte befria sig från synen av Hermione där hon låg som huggen i sten på sjukhussängen. Det var hans fel att hon var där, han hade vetat att monstret var på jakt igen och ändå låtit Hermione gå, utan en tanke på att hon kunde bli attackerad.

"Harry Potter!" utbrast Hermione förargat. "Det var inte på något sätt ditt fel."

"Men det var! Jag visste vad monstret sade men ägnande inte en tanke åt dig när du sprang iväg."

"Så jag antar att det är ditt fel att jag lever med? Trots allt skulle jag ha varit död tre gånger om det inte vore för dig. Första året med trollet hade jag dött om du inte kommit och letat efter mig, andra året hade jag kanske inte insett faran om du inte kunde prata med ormar, tredje året... räddade du mitt liv igen."

"Igen? Hur ofta kan ni tre hamna i fara tillsammans?" stönade Tonks oroligt.

"Du försattes i fara på grund av mig, Mione."

"Nej Harry, det är på grund av dig som jag lever. Hur kan du inte se det?" viskade Hermione sorgset.

"Hermione har rätt Harry. Du var den som kom ihåg Hermione på allhelgonaaftonen och jag vet vad du gjorde i tredje året. Det var inte på något sätt ditt fel att Hermione blev attackerad."

"Men…"

"Harry, jag gillar inte våld men om du inte inser att det inte är ditt fel så är det stor chans att jag smäller till med Hogwarts: en historia." '

"Gillar inte våld? Merlin kvinna, hur många gånger har du inte slagigt till mig?"

"Det är inte våld. Det är en tjänst åt samhället." svarade Hermione skrattandes åt Ron och Harry började själv le.

"Vad hände i tredje boken?"

"Ledsen ni får vänta tills slutet av nästa bok." muttrade Ron som svar och alla stönade.

Och om den skyldige inte snart blev fast, kunde han se fram emot ett helt liv tillsammans med familjen Dursley igen.

"Och det förtjänar ingen", mumlade Remus tyst medan han såg sorgset på sin brorson. Han hade en alldeles för tung böra på sina axlar och var övertalad om att allt var hans fel. Han förtjänade det inte.

Tom Dolder hade angett Hagrid därför att han annars kunde räkna med att bli skickad tillbaka till mugglarbarnhemmet när skolan stängdes. Harry förstod precis hur han måste ha känt sig.

"Du borde inte skämmas för det." påpekade Sirius för sin gudson försiktigt.

Harry ryckte på axlarna. "Jag är okej med delar av det. Jag tror att alla skulle känna så, om de var tvungna att återvända till Dursleys." Harry grimaserade vid bara tanken på det. "Det är att ha något gemensamt med Voldemort som jag hatar."

Dumbledore såg bara upp i taket, han ville inte vissa sanningen. Om de bara visste, tänkte han för sig själv.

"Vad ska vi göra?" sade Ron tyst i Harrys öra. "Tror du att de misstänker Hagrid?"

"Jag hade nästan glömt bort att ni misstänkte Hagrid." erkände Tracy. "De här böckerna är verkligen intensiva."

"Hagrid skulle aldrig ha attackerat Hermione." påpekade Lavender högt.

"Kanske av misstag?" var Narcissa tvungen att utpeka.

Charlie skakade vilt på huvudet. "Du känner inte Hagrid. Om han hade råkat attackera Hermione så skulle han ha gråtit ögonen ur sig. Han är verkligen en stor mjukis."

"Sant." muttrade Hagrid.

"Vi måste gå och prata med honom", sade Harry beslutsamt. "Jag kan inte tro att det är han som är skyldig den här gången, men om han släppte lös monstret för femtio år sedan, vet han hur man tar sig in i Hemligheternas kammare och det är alltid en början."

"Bortsett från att han inte gjorde det första gången heller." påpekade Tonks. "Så egentligen kommer ni inte lära er något nytt."

"Inte av honom i alla fall." muttrade Harry och Sirius blängde halvt strängt och ursinnigt halvt oroligt på honom utan någon annans vetenskap

"Men McGonagall sa att vi måste stanna i vårt torn om vi inte har lektion…"

"Weasley vill inte bryta mot reglerna?" hånade Snape. "Saknade du Granger så mycket att du agerar som henne?"

"Se!" utbrast Ron. "Även när jag försöker göra det rätta som hånar han mig fortfarande."

"Han har en poäng, Severus." påpekade madam Hooch en aning strängt och Snape blängde ilsket på henne innan han lät sin blick glida över Gyllene trion med något liknande till hat.

"Jag tror det är dags att plocka fram min pappas gamla mantel igen", sade Harry ännu tystare.

"Påminn mig om att senare lära dig om när det är rätt tillfälle att använda manteln och när det inte är rätt tillfälle." instruerade han.

Harry flinade bara. "Jag skulle inte ha något emot att lära mig av dig." McGonagall stönade nästan högt när hon hörde det, hon visste att hennes liv snart skulle bli hårdare.

"Bara så du är medveten", tillade Remus och lutade sig framåt. "När ett monster vandrar runt på skolan är det inte en bra tid att använda den."

"Vederbörligen noterat." Harry försökte låta bli att le självbelåtet men McGonagalls blängande blick hjälpte honom inte speciellt mycket.

Harry hade bara ärvt en enda sak efter sin far; en lång, silverfärgad osynlighetsmantel.

"Är det fortfarande allt du har kvar av honom?" frågade Luna sorgset.

"Nej." Harry log. "En familjemedlem skickade mig ett halsband som tillhörde pappa i slutet av tredje året. En tidig födelsedags present kan man säga." Han nämnde inget om presenten han fått när han fyllde fjorton.

Den var deras enda chans att smyga sig ut ur skolan för att hälsa på Hagrid utan att någon upptäckte det. De gick till sängs vid vanlig tid och väntade tills Neville, Dean och Seamus hade slutat diskutera Hemligheternas kammare och äntligen somnat.

"Vi borde tacka er för att ta så lång tid på er…"

"Det borde vi inte. Vi hade kunnat få fram den informationen genom att prata med Hagrid istället för att följa hans råd." avbröt Ron Harry häftigt.

Då klev de upp, klädde på sig igen och kastade manteln över sig.,

"Så ni smög er inte bara ut för att hälsa på Hagrid, men ni gör det sent på kvällen?" frågade Tonks i chock. Hon var inte säker på om hon skulle skratta eller börja skälla ut sin kusin och hans trogna vän. Merlin, hon lät som sin mamma, fast i chock.

"Umm, ja." medgav Harry fåraktigt, chockad av den plötsliga ursinniga blicken han får från henne. "Men alla lärare patrullerade så det var inte så illa."

"Alla lärare patrullerade och ni lyckades fortfarande ta er ner till Hagrid?" frågade Su Li förstummat. Moody såg imponerade ut medan lärarna såg rasande eller irriterade ut.

Att smyga sig genom de mörka och övergivna slottskorridorerna brukade inte vara något större nöje.

"Såvida man inte har något roligt i sinnet." tänkte Sirius roat för sig själv och från hur det såg ut så hade Remus samma tankar.

Harry, som hade vandrat omkring i slottet på natten åtskilliga gånger tidigare, hade aldrig sett det så fyllt med folk efter solnedgången.

Lärare, prefekter och spöken tågade parvis genom korridorerna medan de vaksamt såg sig omkring för att uppdaga all slags ovanlig verksamhet.

"Hade ni planerat att hålla vakt så där så länge som skolan var öppen?" frågade madam Bones. Hon var imponerad av deras engagemang, även om Minerva tydligen hade behövt kräva det flera gånger. Men hon kunde inte låta bli att tycka synd om eleverna. Trötta lärare var inget roligt.

"Vid behov." svarade McGonagall hårdare än hon tänkt. Hon var upprörd över att trots allt sitt hårda arbete så hade två tolvåringar lyckats passera obemärkta. Om de inte kunde stoppa dem hur hade de väntat sig att de hade kunnat stoppa monstret?

Osynlighetsmanteln hindrade inte Ron och Harry från att höras, och det uppstod ett spänt ögonblick då Ron slog i tån bara några meter från det stället där Snape stod på vakt.

DA drog efter andan, helt säkra på att allt var över nu.

Som väl var nös Snape i exakt samma sekund som Ron svor till.

Remus var oförmögen att inte börja skratta och Harry och Ron anslöt sig snabbt och lutade sig kraftigt emot deras kvinnliga vän. Neville hade täckt ansiktet med en kudde så att ingen skulle se hans reaktion. Allas nöje och skratt ökade bara då det såg Snapes ansikte.

"Försökte du hjälpa dem professor?" frågade Luna med en uppriktig blick.

"Naturligtvis så försökte jag inte hjälpa de blästrade ungarna. "skrek han innan han sjönk tillbaka i stolen tjurandes.

"Du vet, de här böckerna får verkligen Snape att verka mindre skrämmande." påpekar Katie efter hon slutat skrattat.

"Vad jag vill veta är hur Harry alltid lyckats ta sig ut ur trubbel så där."

"Min tur?"

"Din tur är vad som försätter oss i alla situationer Harry." påpekade Ron och Hermione roat samtidigt.

Det var med stor lättnad som de kom fram till huvudingångens massiva ekdörr och försiktigt öppnade den.

"Hur kunde ingen märka att dörrarna öppnades?" frågade Cho tvivlande.

"Det var ingen i entrén just då."

Det var en stjärnklar natt. De skyndade sig fram mot de upplysta fönstren i Hagrids stuga och drog av sig manteln först när de stod alldeles utanför dörren.

"Dum idé. Vem som helst hade kunnat se er." morrade Moody och Harry andades sakta ut och in.

Hagrid slängde upp den ett par sekunder efter att de hade knackat på. De fann sig öga mot öga med ett spänt armborst som han siktade på dem med,

"Vad?" krävde Remus oroligt, inga spår av skrattet kvar.

"Du måste ha varit rädd Hagrid." flämtade Charlie. "Men för vad?"

Dennis såg sig om i salen. "Hagrid skulle inte vara rädd för monstret skulle han?" frågade han. "Han kanske inte kommer bra överens med ormar."

"Vem gör?" mumlade Ron tyst.

"Jag tror inte att det är monstret som han är orolig för." sade Sirius bistert och Hagrid nickade instämmande.

och bakom honom hördes höga skall från jakthunden Fang. "Å", sade han och sänkte vapnet med ett förvånat ansiktsuttryck. "Va gör ni här?"

"Hade inte förväntat mej de två så sent på kvällen, särskilt inte me monstret." erkände Hagrid.

"Vad ska du med det där till?" sade Harry och pekade på armborstet då de klev in i stugan.

"Ingenting… ingenting alls", mumlade Hagrid. "Jag vänta mej… de gör detsamma… Slå er ner, så lagar jag te…"

"Ja, för det låter troende. Det var väl ingen som hotade dig, Hagrid?" frågade Alicia oroligt och Hagrid skakade på huvudet.

Han verkade knappt veta vad han sysslade med. Han släckte nästan elden då han spillde vattnet från tekitteln på den, och sedan slog han sönder tekannan för att han fäktade så med sina stora händer.

"Stackars Hagrid." andades Tonks. Hon mindes tydligt hur rädd den stora mannen hade varit natten han hade kommit fram till Azkaban.

Hermione såg upprörd ut. "Jag visste inte att han var så oroad. "Dumma ministeriet."

"Ministeriet?" frågade Remus efter att ha hört orden. "Vad har ministeriet med det här att göra?"

Ron fnös. "Inte mycket. De visar vara deras… ähum, sätt att göra en röra av saker."

"Är allt som det ska med dig, Hagrid?" sade Harry. "Har du hört om Hermione?"

"Jadå, de har jag minsann hört", sade Hagrid med en lätt darring på rösten.

"De va hemskt. Hermione är så… ja kunde inte fatta att hon blivit attackerad." snörvlade Hagrid upprört.

Han kastade hela tiden nervösa sidoblickar mot fönstren då han hällde upp kokande vatten i stora muggar åt dem bådan (han hade glömt att lägga i tepåsar), och han höll på att lägga upp några tjocka skivor fruktkaka på en tallrik när det hördes en hård knackning på dörren.

"Vem skulle knacka på hans dörr vid den här tiden på natten?" frågade Daphne misstänksamt.

"Ingen bra. Särskilt inte med pojken som överlevde uppe efter utegångsförbudet." påminde Charlie dem och Harry blängde ilsket, han hatade den titeln.

"Oh Merlin." stönade Bill. "Av alla nätter att besöka.

Hagrid tappade fruktkakan. Harry och Ron utväxlade panikslagna blickar, varefter de hastigt kastade osynlighetsmanteln över sig och drog sig tillbaka in i ett hörn.

"Snälla låt turen vara på Harrys sida den kvällen." mumlade Ginny upprört.

Hagrid kontrollerade att de var helt osynliga, grep sitt armborst och slängde upp dörren igen.

"Tja, vi måste ge honom lite kredit." nämnde Tonks mörkt. "Även när han är så upprörd som han är så ser han till att pojkarna var helt och hållet täckta."

"God afton, Hagrid."

Det var Dumbledore. Han steg in med en dödsallvarlig min, följd av ytterligare en man, som såg mycket besynnerlig ut.

"Tio på att det är Fudge."

"Ingen är dum nog att ta det vadet, unge Kim." påpekade Nästan Huvudlöse Nick roat.

"Jäpp, Fudge är verkligen inte populär här just nu." mumlade Harry för sig själv belåtet. Han förtjänade det för vad han utsatte Sirius för och hus han diskriminerade Cedrics minne.

Främlingen var en kort, ganska tjock man med rufsigt grått hår och ett ängsligt ansiktsuttryck. Han var iförd en märkligt sammansatt klädsel: en kritstreckrandig kostym, en mörkröd slips, en lång svart mantel och spetsiga mörklila stövlar. Under armen bar han ett lindgrönt plommonstop.

"Verkligen hur svårt är det att klä sig som en mugglare?" Tonks kastade ut sina händer i luften. "Det finns gott om exempel ifall man tar sig en promenad runt London."

"Varför var du även klädd i en kostym?" frågade Dean Fudge. "Du var i en skola för trollkarlar och häxor sent på kvällen."

"Han tror väl att det får honom att se mer värdig ut." fnös Tracy och madam Bones nickade diskret.

"Det där är pappas chef!" viskade Ron. "Cornelius Fudge, Trolldomsministern!"

Fudge förbannade de två pojkarna i sitt huvud för att ha varit där. Det fanns en liten chans att folk skulle börja tvivla på honom om det här kom ut.

Harry knuffade till Ron hårt med armbågen för att få honom att hålla tyst.

"Idiot." grymtar Moody. "Du är i en liten hydda som nu är fylld med människor och du förväntade dig ärligt att inte höras?"

"Jag var bara förvånad." mumlade Ron.

Hagrid hade blivit blek och svettig. Han sjönk ner i en av sina stolar och såg från Dumbledore till Cornelius Fudge.

"En tråkig historia, Hagrid", sade Fudge i ganska korthuggen ton. "En mycket tråkig historia. Var tvungen att komma hit. Fyra överfall på mugglarfödda. Det har gått för långt. Ministeriet måste ingripa."

"Nio månader senare måste de agera. Fyra studenter hade blivit attackerade och först nu börjar de agera." morrade Oliver förbannat. "Varför kunde ni inte ha agerat direkt efter den första attacken och sätta stopp för det?"

"Lugna ner dig, Ollie." mumlade Alicia varnande.

"Jag talar bara sanningen och vad kan de göra? Jag jobbar inte åt dem." påpekade han ilsket.

"Jag har inte gjort nåt", sade Hagrid och såg vädjande på Dumbledore. "De vet ni, professor Dumbledore, att jag aldrig skulle…"

Flera studenters ögon vidgades. "Du menar att de tänker gripa Hagrid! Det var därför du inte var runt i slutet av det året." vrålade Nick upprört.

Harry nickade, hans ögon blixtrande. "Det är inte som om det är första gången de skickar en oskyldig man till Azkaban." spottade han ut illvilligt. Sirius förblev tyst men han kröp närmare och lugnade ner sin gudson så gott han kunde.

"Vad menar du Mr Potter?" frågade madam Bones allvarlig. Han kunde väl inte mena att en oskyldig man satt i Azkaban just nu, det var bara inte möjligt.

Harry funderar länge på hur han ska fråga innan en varnande blick från hunden vid hans fötter får honom att bestämma sig. "Det är ändå försent nu." svarade han ärligt och han kunde se från madam Bones blick att hon tror att en oskyldig har dött inne i Azkaban. Vilket mycket väl skulle kunnat hänt om Pettigrew inte hade dykt upp i Daily Prophet.

"Jag vill göra det helt klart, Cornelius, att Hagrid har mitt fulla förtroende", sade Dumbledore och såg bistert på Fudge.

"Men är inte du Överstetrollkarl i Wizengamot." påpekade Narcissa och såg på rektorn. "Du är chef för rättsväsendet. Borde inte du ha sista ordet när det gäller de som blir arresterade?"

"Tyvärr inte." han såg sorgsen ut. "Jag såg bara till att själva rättegångarna genomfördes rättvist."

"Hur är det madam Bones." frågade Seamus. "Du är chef för aurorerna, är du inte?"

Remus nickar gillande. "Chef för Justitiedepartementet. Men jag kan inte se dig godkänna det här, Amelia."

"Jag gjorde det inte." morrade madam Bones. "Cornelius iscensatte det här bakom min rygg. Det var en av anledningarna till att det var så sent på kvällen. Tro mig att jag försökte upphäva det när jag fick reda på det."

"Så…" började Harry långsamt. "Fudge kan i princip gripa vem som helst han vill."

Tonks grimaserar. "På ett sätt, ja kusin." Ilska bröt ut i rummet när de hörde det och flera stycken blängde ilsket på ministern. "Men Hagrids förflutna var emot honom och gjorde det mycket lättare."

"Precis som Sirius familjenamn var emot honom." mumlade Harry för sig själv medan Fudge såg väldigt förolämpad ut.

"Albus hör på här", sade Fudge besvärat. "Hagrid har sitt förflutna emot sig, han har blivit anmäld förut.

"Det är inte rättvist. Det är som att säga att ifall man snattar än gång som barn så kommer ens karriär som vuxen att bli en yrkestjuv." påpekade Colin.

"Eller säga att jag kommer bli en mördare för att jag tekniskt sett dödade Quirrell i självförsvar", mumlade Harry tyst.

Ministeriet måste göra någonting – skolans styrelsemedlemmar har satt sig i kontakt med oss."

"Du säger det som om att det enda skälet till att du är där är för att styrelsemedlemmarna har klagat." påpekade Alisa högt och Fudge började stamma ut ett svar innan han gav upp och fortsatte att läsa.

"Trots det, Cornelius, gör du ett misstag. Att visa bort Hagrid härifrån kommer inte att hjälpa det minsta, det kan jag tala om för dig", sade Dumbledore. Hans blå ögon flammade med en glöd som Harry aldrig förr hade sett.

"Wow, det måste ha sett skrämmande ut." funderade Demelza.

"Jag har sett honom argare."

"När. Varför?"

"Förra året." svarade Harry kort, han föredrog att inte tänka på det alls.

"Försök att se saken ur min synvinkel", sade Fudge och fingrade på sitt plommonstop. "Jag är under hård press. Måstes ses göra någonting åt det.

"Ett annat udda val av ord." muttrade Remus. "Ses göra något istället för att verkligen göra det." Sirius morrade lågt instämmande.

Charlies mun föl öppen. "Och jag trodde att de var dåliga nu", sade han i förvåning.

Om det visar sig att Hagrid är oskyldig kan han komma tillbaka hit utan vidare. Men jag måste ta med honom. Måste. Det är min plikt…"

"Ta med mej?" sade Hagrid darrande. "Ta med mej vart?"

"Stackars Hagrid, han måste ha varit absolut livrädd nu." mumlade Katie oroligt.

"Bara för ett kortare uppehåll", sade Fudge och undvek Hagrids blick. "Inte som ett straff, Hagrid, mer som en försiktighetsåtergärd. Om någon annan blir gripen, kommer du att släppas med rikliga ursäkter…"

"Bara att tänka på att åka dit är ett straff." utbrast McGonagall. Hon visste hur rädd Hagrid var för den platsen och hur det hade förvärrats efter hans vistelse.

"Något mer som behöver förändras", sade madam Bones bestämt. "Endast dömda förövare måste skickas till Azkaban. Oskyldiga tills motsatsen bevisad. I väntan på sin rättegång ska de placeras i min avdelnings fängelseceller.

"Inte Azkaban?" kraxade Hagrid fram.

Morrningar kunde tydligt höras från Gryffindor.

Innan Fudge hann svara hördes det en ny hög bankning på dörren. Dumbledore gick och öppnade. Nu var det Harrys tur att få sig en vass armbåge i revbenen, för han hade gett ifrån sig en hörbar flämtning.

"Vem var det?" Sirius röst hade blivit hes bara av att tänka på platsen av sina mardrömmar.

"Bara någon som gör det mycket värre", muttrade Harry ilsket, för arg för att kunna märka hans gudfaders smärta.

Lucius Malfoy kon inspatserande i Hagrids lilla stuga, insvept in en lång svart resmantel och med ett kallt, självbelåtet leende på läpparna. Fang började morra.

"Kom för att vara skadeglad antar jag." mumlade Narcissa och skakade på huvudet medan hon stirrar på boken.

"Kanske lite." suckade Ron. "Men hans huvudsyfte är mycket, mycket värre." De som inte kände till varför Malfoy var där spände sig nervöst.

"Är du redan här, Fudge", sade han gillande. "Så bra då…"

"Va gör du här?" sade Hagrid ursinnigt. "Ge dej i väg från mitt hus!"

"Bara kasta ut honom, Hagrid." muttrade Charlie. "Den onda jäveln gör intrång."

"Egentligen inte." suckade Dumbledore tungt. "Hagrids stuga ägs av skolan och som en skolguvernör har mr Malfoy all rätt att vara där."

"Min gode man, tro mig när jag säger att det inte är något större nöje för mig att vara här i ditt… öh… var det hus du kallade det?" sade Lucius Malfoy med en hånfull grimas medan han såg sig omkring i den lilla stugan. "Jag tittade bara in på slottet och fick veta att rektorn befann sig här."

"Varför letar han efter rektorn?" mumlade Sarah förvirrat, hon hade ingen aning om vad som pågick.

"Ingen bra anledning." morrade Nick till svar.

"Och vad vill du mig då, Lucius?" frågade Dumbledore avmätt. Han talade artigt, men hans blå ögon sköt fortfarande blixtrar.

"En förskräckligt tråkig affär", sade mr Malfoy släpigt och tog fram en lång pergamentsrulle.

"Lägg på lite mer sarkasm så att vissa fattar att du är sarkastiskt." snäste Ginny och syftade på Fudge.

"Styrelsemedlemmarna känner att tiden är inne för dig att lämna din plats som skolans föreståndare.

"Okej, du kanske närmar dig tiden att pensionera sig, men att lämna mitt i en röra som denna är inte acceptabelt", utbrast Tonks.

Dumbledores ögon tindrade något ljusare. "Jag tror att pensionsåldern kan vara några år bort ännu", svarade han och fick henne att rodna.

"Förutom så tror jag inte att Malfoy talar om att han ska lämna frivilligt", nämnde Kingsley mörkt.

Det här är en uppsägningsorder – du kommer att finna samtliga tolv underskrifter på den.

"Alla tolv? Jag tvivlar verkligen att Augusta, Adrian eller Cygnus skulle gå med på det." påpekade Mr Weasley.

"Ah, men man kan förfalska underskrifter."

Vi är rädda att du håller på att tappa greppet om saker och ting. Hur många överfall har ägt rum nu? De båda sista skedde så sent som i eftermiddags, inte sant?

"Hur vet han?" Remus rynkade på pannan.

"Jag och Tracy råkade ha våra ugglor i vår sovsal, vi skickade ett brev till våra föräldrar."

"Det gick väldigt fort för brevet att komma fram." påpekade Harry roat, det fanns inte en chans att deras ugglor skulle hinna flyga hela vägen till London på en dag.

"Um, okej, vi använde oss av flampulver och brasan i Uppehållsrummet. Våra föräldrar måste ha nämnt det till de andra guvernörerna, de hade ett möte planerat den dagen. Vi menade inte att få någon arresterad, vi var bara allvarliga."

"Det är fullt förståligt, Miss Greengrass, miss Davies. Ni behöver inte be om ursäkt", försäkrade McGonagall snabbt.

Med den här hastigheten kommer det snart inte att finnas en enda mugglarfödd elev kvar på "Hogwarts, och vi vet ju alla vilken förfärlig förlist det skulle vara för skolan."

Astoria fnös. "Kan ni inte bara höra all sarkasmen i det uttalandet?"

"Nej, men hör här, Lucius", sade Fudge bestört. "Dumbledore uppsagd… nej, nej… det är det sista vi vill just nu…"

"Försöker han verkligen stå upp emot sin pengaman?" frågade Kingsley hånfullt.

"Kingsley, tänk på att han är här i rummet." väste madam Bones ilsket, hon tänkte inte förlora en av hennes bästa manliga auror.

"Utnämnandet – eller uppsägningen – av rektor på skolan är styrelsens sak, Fudge", sade Mr Malfoy utan att låta sig rubbas. "Och eftersom Dumbledore har misslyckats med att avvärja de här överfallen…"

"Ja, men Lucius, om inte Dumbledore kan få dem att upphöra", sade Fudge med svetten pärlande på överläppen, "vem kan då göra det?"

Ron harklade sig och gav Harry en spetsig blick och fick de två marodörerna och Tonks att stöna.

"Tala om för mig att detta inte är en annan situation där rektorn medvetet satte upp Harry för ett test?" vädjade Tonks. Hennes hår var en lerig brun färg när hon sjönk tillbaka i soffan.

"Om jag hade haft den kunskap och förmåga att stoppa denna situation så skulle jag ha gjort det." svarade rektorn lugnt och hans ögon tindrande. "Jag är rädd att Mr Potter och Mr Weasley hamnade i den här situationen helt själva."

"Det återstår att se", sade Malfoy med ett obehagligt leende. "Men eftersom vi alla tolv har röstat för…"

Hagrid hoppade upp och slog nästan sitt toviga svarta huvud i taket.

"Å, Hagrid är småarg nu." mumlade Lee.

"Du ska inte varna folk för att ta skydd?"

"Jag varnar er bara för Harrys humör. Hans är farligast."

"Å hur många av dom har du hotat me utpressning innan dom gick me på de, va, Malfoy?" vrålade han.

"Ah, så vi var inte de enda som kom upp med den slutsatsen." mumlade Angelina sarkastiskt.

"Oj, kära nån då, vilket temperament! Vet du, det där häftiga humöret du har kan ställa till med problem för dig en vacker dag, Hagrid", sade Mr Malfoy. "Jag skulle råda dig att inte skrika åt fångvaktarna i Azkaban på det där viset. De kommer inte att gilla det alls."

"Egentligen har de rätt i det." funderade Sirius mörkt. "De föredrar de som har lite anda i sig. De kan äta bättre." Det var som om Harry kunde känna förtvivlan Sirius kände, för han släppte taget om Hermione och sjönk ner på golvet och lutade sig emot honom i ett stöd.

"Harry?"

"Jag gillar att spendera tid med Snuffles. Han är något av det bästa som hänt mig", erkände Harry och Sirius kände hur hans ögon fylldes av tårar som inte kunde fällas i hans tillfälliga form.

"En hund är något av det bästa som hänt dig." hånade Michael.

"Ja? Har du ett problem med det?" frågade Harry nyfiket.

"Jag förstår dig inte, varför en hund?"

"Det räcker. Snuffles är väldigt speciell till Harry och det är allt ni behöver veta. Varför är ni så intresserade över vad för band Harry delar med sin hund, hans husdjur?" avbröt Hermione snäsande åt Michael.

"NI kan inte ta Dumbledore från skolan!" vrålade Hagrid så högt att jakthunden Fang gnällande kröp ihop i sin korg. "Om ni tar bort han så kommer inte dom mugglarfödda å ha en chans! Å nästa gång kommer de å inträffa dödsfall!"

"Tack och lov att det inte hände." suckade Sinistra.

"Inte för att det inte var nära." mumlade mr Weasley och betraktade åter igen sin dotter sorgset och oroligt.

"Lugna dig, Hagrid", sa Dumbledore skarpt. Han såg på Lucius Malfoy. "Om styrelsemedlemmarna önskar att jag ska avgå, ska jag naturligtvist rätta mig efter deras önskan, Lucius."

"Du tänker inte ens bekämpa dem?" frågade Nick tvivlande.

"Jag har fullt förtroende för att min personal ska kunna hantera alla situationer i min frånvaro." svarade han stolt. "Att kämpa emot skulle bara ge dem mer inflytande för att få bort mig permanent."

"Men hur är det med moralen?" frågade Tonks. "Att du lämnar skulle kunna vara som en spik i kistan för studentbefolkningen."

"Men…", stammade Fudge.

"Nej!" stönade Hagrid.

"Varför så desperat? Du har inte gjort något annat i år än att försöka få bort Dumbledore", påpekade Ravenclaws spöke med en för trevlig röst.

"Lek snällt Helena." skrattade den tjocke munkbrodern.

Dumbledores klara, blå blick var fortfarande riktad direkt mot Lucius Malfoys kalla, grå ögon.

"Men det ska du veta", fortsatte Dumbledore så långsamt och tydligt att ingen av dem kunde gå miste om ett ord,

"Jag får en känsla av att han i själva verket pratar med Harry och Ron nu." mumlade George till sin tvilling som nickade instämmande.

att jag kommer först på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet. Och dessutom kommer du att finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts ska få det."

En kort sekund var Harry nästan säker på att Dumbledores ögon såg direkt bort mot hörnet där han och Ron stod dolda.

"Det är klart att jag visste att ni var där. Jag har mycket känsliga öron." sade han och hans ögon blinkade febrilt.

Sirius tänkte igen orden för sig själv. "Varför sade du det?" frågar han tillslut. "Det är nästan som om du säger åt dem att rädda skolan."

"Vad?" krävde Oliver och Fudge upprepade orden motvilligt. "Det gör det." utropade han chockat. "Det låter som om du vet exakt vad de tänker göra."

"Eller kanske så säger han åt dem att berätta för en vuxen vad de vet?" vågade mrs Weasley påpeka.

"Jag är rädd att bara hälften är rätt. Jag vill att de skulle söka hjälp." suckade Dumbledore. "Jag försökte också bara att erbjuda komfort. Trots allt så de hur två medlemmar av skolan togs bort, två medlemmar de litade på."

"Så jag kommer först på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet betyder?" frågade Remus. Han visste inte om han skulle känna sig arg eller inte.

"Att en bit av mig kommer alltid att finnas kvar i skolan och att jag genom Hogwarts själv veta om jag behövs."

"Ja, det var inte klart alls", sade Ron rakt på saken.

"En beundransvärd inställning", sade Malfoy och bugade sig. "Vi kommer alla att sakna ditt högst… individuella sätt att sköta saker och ting, Albus, och hoppas bara att din efterträdare ska lyckas förhindra några framtida… öh… dödsfall."

"Jag skulle ha trott att han var för stolt för att vilja håna Hagrid så." fnös Narcissa till sig själv.

Han gick fram till stugdörren, öppnade den och lät bugande Dumbledore gå ut först.

"Han kan vara artig. Det är inte möjligt." flämtade Fay.

"Oroa dig inte raring, han spelar bara artig framför ministern." försäkrade Narcissa och Fay nickade förstående.

Fudge, som fortfarande stod och fumlade med sitt plommonstop, väntade på att Hagrid skulle gå före honom, men Hagrid stod envist kvar. Han drog ett djupt andetag och sade tydligt: "Om man verkligen skulle vilja få reda på något, så behöver man bara följa spindlarna. Dom kan en i rätt riktning! De e allt jag har å säga!"

"Ja, det är lite tydligare", grymtade Moody.

"Men vad betyder det?" ifrågasatte Lavender. "Hur kan spindlar kunna ge er svar? De kan inte precis prata."

"Åh de kan prata", sade Luna ivrigt. "De är bara så små att ingen kan höra deras röster." Hon fick flera skeptiska blickar till svar.

"Jag antar att jag kan se det", sade Neville bestämt. "Fast jag tror att jag skulle hata att möta en spindel som jag kan höra." Ron ryckte till och begravde ansiktet i Hermiones hår så att hon började le stort.

"Varför skickar Hagrid iväg barnen för att dessa förmodligen farliga ledtrådar?" frågade Tonks och drog till sig Remus uppmärksamhet medan Harry låtsas blängde på henne.

"Han var på väg till Azkaban", påminde Terry henne. "Det fanns ingen annan att berätta för."

"Jag varnar dig Hagrid, jag kommer inte vara nöjd med dig om det här slutar illa. Vänskap eller inte", varnade Remus och Hagrid nickade, helt säker på att ingen av hans vänner skulle våga skada Harry eller Ron.

Fudge stirrade häpet på honom.

"Ja, ja, jag kommer", sade Hagrid och drog på sig in mollskinnsrock.

"Du borde ha tagit så lång tid på dig som möjligt, du vet, bara för att irritera honom." skrattade Katie.

"Det är min flicka." utropade Fred stolt och kysste henne.

Men just som han skulle till att följa Fudge ut genom dörren stannade han igen och sade med hög röst:

"Å, jag hopas att någon kommer ihåg å ge Fang mat medan jag e borta!"

"Väldigt diskret Hagrid." Bill himlade med ögonen. "Vem tog hand om Fang? Jag antar att McGonagall inte släppte in honom i skolan."

Hon fnös. "Det vilddjuret skulle ha förstört klassrummen och stört klasserna. Professor Kettleburn var vänlig nog att ta hand om honom."

Dörren smällde igen och Ron lät osynlighetsmanteln falla.

"Nu är vi verkligen illa ute", sade han hest. "Ingen Dumbledore. De kunde lika gärna stänga skolan redan ikväll. Det kommer att ske ett överfall om dagen nu när han är borta." Fang började yla och krafsa på den stängda dörren.

Fudge avslutade lättat kapitlet med en suck. "Det är ungefär fyra kapitel kvar." meddelade han.

"Då äter vi en snabb kvällsmat så hinner vi att avsluta boken ikväll. Ingen är tillåten att lämna salen."

"Men professor McGonagall, jag måste verkligen…"

"Vi tar en bensträckare efter nästa kapitel. Då kan du fixa vad som är så viktigt, Mr Potter. Jag är säker att det kan vänta en timme till."

"Det kommer ta mer än en timme att äta." mumlade Harry upproriskt samtidigt som maten dök upp på små bord utplacerade runt om i salen.

---

AN: Så i nästa kapitel kommer de äta lunch, läsa kapitlet Aragog och ni kommer dessutom få veta vad som hände med klockan och varför Harry har en egen säng i sjukhusvingeln. låter spännande hoppas jag, men den här gången kommer det ta längre än tre dagar. troligtvist uppåt två veckor, två veckor är min gräns.

jag har dock en fråga till er, hur tycker ni att James halsband ska se ut? en vanlig kedja, en berlock med ett foto inuti, vanliga berlocker? kom gärna med förslag.

Jag hoppas att ni gillade kapitlet, och när jag nämnde Henry, tja det står Henry i min bok. Jag ber om ursäkt ifall någon gillar Sprout och att jag gjorde en som hon var i det här kapitlet. jag vet inte, jag har aldrig riktigt gillat henne för hur hon agerade mot Harry efter han blev utvald som förekämpe. hon är en lärare för Merlins skull. agera som det. Nä, nu måste jag lägga mig om jag ska orka med skolan, wow redan torsdag imorgon, dagarna går för fort.