Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

17. Aragog

Linneagb: vad skönt med en fyra dagars lång helg, själv så jobbade jag halva lördagen (Okej, det var helt okej och en engångsgrej, men helgen blev mycket kortare) och söndagen grattade jag min gudfar, så min helg försvann bara :)
Ah, det glädjer mig att jag får dem precis rätt, jag var lite tveksam mot "Merlins bubblande hår", men jag kunde se honom säga det. Jag är glad att du gillar hur jag föreställer mig Percy, jag har läst oräkneligt många Fanfics där Percy beter sig likadant, så jag vill försöka fokusera på att han verkligen ångrar sig men är rädd att det är försent och så, nu vill jag bara komma dit där jag planerar att använda din idé. Oja, Moody är verkligen paranoid och tar det ordet till en helt ny nivå, vilket Harry själv verkar störa sig på. Jag vet, jag älskar själv när Sirius är så beskyddande mot Harry, så söt och jag planerar att fortsätta med det. Glad att du gillade Fred och Georges sätt att förvirra alla. Jag vet, det var min reaktion till McGonagall och Voldemort med, men idén om det dök upp i mitt huvud och vägrade lämna mig ifred förrän jag skrev ner den.
Oroa dig inte över misstag i dina reviews, mina misstag i kapitlen är fler. När jag väl lärt mig att inte göra ett misstag så börjar jag med ett annat, jag är självklart medveten om skillnaderna mellan enda och ända. Nåja, jag får tänka på det mer i det här kapitlet och grattis till att ha klarat dit två år utan dina mediciner. Hm, halsbandet, jag hade bestämt mig vad det skulle vara för några dagar sen men nu har jag ändrat mig igen. Och jag är nöjd med ändringen. Tänker inte säga vad det är men du kommer få se snart, men det var en bra idé med att ge Harry hans föräldrars vigselringar. Jag längtar också tills din idé med Percy dyker upp, tyvärr är det inte i det här kapitlet, men det är snart det lovar jag. Ja, jag ska nog låta Molly trösta Ginny, det skulle vara gulligt, men vi får se om jag kommer ihåg det när jag väl skriver. Mitt mål är att det är uppe innan måndag morgon.

Annie: Hej Annie, och det gör inget att du glömde skriva vem du var i din förra Review, jag listade ut att Guest i själva verket var du men jag ville inte skriva Annie i fall att det skulle visa sig att jag hade fel, det skulle bli en aning pinsamt :D
Tro mig jag blev också förvånad över att min uppdatering kom så fort. Jag planerar nu att få ut två kapitel i månaden, så att jag kan börja på nästa bok i April, känns som om det är så långt borta men jag vill verkligen komma dit nu.
Ja, halsbandet kommer nog att vara oförstörbart. Jag lutar just nu mot idén med berlocken men jag är inte säker på om det ska innehålla ett minne eller inte. Vi får se…
Annie, du kan inte göra så här mot mig. Jag är en av de nyfiknaste personerna du kommer hitta. Vad är det som kan han hända? Vad är positivt? Berätta! (hundvalps ögon) Aw… lycka till med det i alla fall och nu måste jag skynda mig med kapitlet. Jag vill ju veta.
/Lea.

Thalia: Tack så mycket, och jag är glad att du gillade delen med polisjakten och varsågod för att ta med den så du slipper läsa på engelska. Jag själv hade totalt missat att det fanns en prequel tills för snart två år sedan. Nu måste jag bara läsa extra böckerna så har jag läst alla böcker… jag undrar vart jag kan hitta dem på svenska… I alla fall, jag är glad att du gillade mina två uppdateringar, det blev en chock för mig själv.
Glad att du gillade båda kapitlen. Hmm, du vet berlocken med att det ska vara ett foto med någon som betyder mycket för James är en bra idé och jag tror jag vet vilka som ska vara med på bild nu. Och du låter inte som en kärlekskrank idiot, men jag hoppas för din skull att du snart får träffa din pojkvän, och jag kommer verkligen tänka igenom din idé. Jag har fattat mitt beslut nu.

---

"Det kommer ta mer än en timme att äta." mumlar Harry upproriskt samtidigt som maten dyker upp på små bord utplacerade runt om i salen.

"Professor McGonagall, jag har ett förslag", sade Megan Jones och McGonagall vände sig till henne. "Jag kan läsa medan ni andra äter." alla såg förväntansfullt på McGonagall i hopp om att hon skulle godta idén.

"Miss Jones, ni måste också få i er mat, jag kan inte låta dig gå hungrig."

"Jag kommer hinna få i mig mat med tanke på så ofta som vi avbryter för att kommentera kapitlet. Det är bara att jag äter medan ni andra pratar. På det sättet blir vi också klara fortare."

"Nåja, om det är vad du vill Miss Jones. Var vänlig att börja läsa."

Aragog", började Megan med en hög röst medan alla andra tog för sig av maten, hennes vän Laura fyllde två tallrikar, en till sig själv och en till Megan.

"Um, vi kan hamna i en del av problem i det här kapitlet." varnade Harry och undvek allas blickar samtidigt som Ron fnös tyst.

"Hur mycket är en del problem?" frågade Remus oroligt.

"Äh… massa?" Harry fick sitt svar att låta som en fråga.

"Skulle dessa problem vara livshotande?" frågade Sirius samtidigt som han kunde känna hur han började få huvudvärk.

Harry svalde. "Ja, det beror på din definition av livshotande." svarade han och fick hans jämnåriga vänner att himla med ögonen.

Tonks stönade och kastade huvudet bakåt mot ryggen på soffan. "Det får mig inte att må bättre."

Kingsley kunde inte låta bli att flina åt hennes dramatik. "Du måste erkänna Harry, att din definition av livshotande är oerhört annorlunda från alla andras."

"Ron", avbröt Remus otåligt. "Eftersom jag antar att du var med Harry på detta äventyr skulle du säga att ditt liv hotades på något sätt?"

Ron svalde, hans blick rusade mellan hans misstänksamma bröder och hans arga föräldrar. "Ummm…"

"Låt oss bara läsa, ska vi?" avbröt Harry hastigt för att rädda sin vän samtidigt som Megan svalde.

"Bara en fråga, var är en Aragog?" frågade Terry nyfiket.

Ron rös. "Min värsta mardröm."

Sommaren kom smygande över markerna runt slottet

"En av de bästa tiderna på året."

"Även om det är väldigt sorgligt i sitt sjunde år. Man vet att man inte kommer få uppleva det igen och försöker så mycket för att göra det bästa av den lilla tid man har kvar." suckade Oliver en aning sorgset.

"Jo, tackar vi vet. Speciellt när det gäller upptågsmakare." morrade Sprout irriterat och Remus log för sig själv, de hade lyckats göra sig mer impopulära bland lärarna under den perioden.

"Var inte löjliga, ni älskar det. Jag lovar att ni sitter och gråter efter ni insett att upptågsmakarna har slutat och att era liv i slottet inte längre kommer vara lika händelsefulla."

"Vår gode vän har rätt, Forge." flämtade George glatt.

"Vi måste helt enkelt få dem att inse att vi aldrig kommer att lämna helt och hållet. Oroa er inte, vi kommer hälsa på emellanåt, inte sant Gred." instämde Fred.

"Få se… Den som pratar med Forge är George medan den som sade Gred till den andra kopian är Fred."

"Hur vågar du!" flämtade tvillingarna direkt med förfärade ansikten. "Hur kan du antyda att vi är Gred och Forge. Vi är inte värdiga det."

"Jag har en dålig känsla över det här men jag kommer fråga ändå. Vilka är Gred och Forge om ni inte är dem?" sade Tonks glatt och lärarna blängde på henne.

"Bara de mest otroliga väsen där ute…"

"Möjligtvis i klass med marodörerna, men det är…"

"Våra gudar och mästare. Deras ord är våran lag." avslutade de tillsammans medan de höll varandras händer och såg upp i taket.

"Gred och Forge är gudar, på något sätt tvivla jag det." skrattad Nick och de flämtade till igen.

"Vi ber så mycket om ursäkt för deras okunskap, mina herrar. Vi ska lära dem sanningen." snyftade Fred ursäktande emot taket.

"Vi borde kanske bara fortsätta så länge", föreslog Megan tveksamt, säker på att Weasleytvillingarna tillslut hade tappat förståndet helt och hållet.

Både himlen och sjön fick samma blåa färg som violer, och blommor stora som kålhuvuden slog ut i växthusen.

"Jag gillar violer, mamma sade alltid att de framhävde min blåa ögonfärg mycket bättre", nynnade Luna för sig själv.

"Då får vi se till att du bär violer i ditt hår varje sommardag i fortsättningen då", bestämde Hermione med ett leende, hon kunde inte fatta hur lätt de hade att prata. I början av året hade hon varit ganska otrevlig mot henne och medan de blev vänner snabbt så hade hon inte tidigare kunnat se saker och sätt ur Lunas synpunkt, nu å andra sidan hade hon nästan inga problem med det och det gladde henne.

Men för Harry fattades det något när han tittade ut genom slottsfönstren: Hagrid stegade inte längre omkring över området med Fang i hälarna. Ingenting var riktigt som det borde vara, särskilt inte inne i slottet, där det verkligen stod illa till.

"Inget farligt." försäkrade Harry snabbt när han insåg hur det hade låtit. "Bara deprimerande."

Ron harklade sig. "Och det kändes nog värre för oss. Ingen Hagrid och ingen Dumbledore, men vi hade inte heller Hermione."

"Aww, det är så sött." kuttrade Mrs Weasley och Narcissa så att han började rodna medan Hermione gav honom ett strålande leende.

Harry och Ron hade försökt att hälsa på Hermione, men inga besökare fick nu komma in i sjukhusflygeln.

"Har madam Pomfrey kontrollfrågor?" frågade Kingsley förvånat och skakade på huvudet. Han hade aldrig hört talas om en mer territoriellt sjuksköterska.

"Ja." svarade alla som varit i hennes vård mer än två gånger innan de såg på varandra och skrattade.

"Ni kan inte klandra mig", protesterade madam Pomfrey. "Jag behöver inte en massa onödiga människor runt omkring mig när jag har en sjuk patient. Oftast är ni bara i vägen."

"Vi är aldrig i vägen. Vi vill bara försäkra oss om…"

"Aldrig i vägen Mr Potter? Du och dina vänner är alltid i vägen när en av er besöker sjukhusvingeln. Jag svär att det är något som gått i arv, dina föräldrar var likadana, ifrågasatte alltid allting jag gjorde och hängde alltid över sin sjuka vän."

"Hamnade mina föräldrar ofta i sjukhusvingeln?" frågade Harry en aning oroligt.

"Mest James, genom dueller. Det var inget allvarligt för det mesta."

"Eller så ville du bara inte erkänna till någon utanför skolan om att du inte kunde hålla dina elever säkra." Sirius muttrande röst var hög nog för alla att höra, ingen läste längre på pergamentet eftersom de alla kunde höra honom och Harry tog tillfället i akt med att förminska det så att han ensam skulle kunna läsa vad som stod på det, ifall Sirius ville säga något som bara var ämnat för hans öron.

Snape log hånande. "Folk visste redan att han var borta från skolan."

"Borde inte St. Mungos ha en hylla med Mandragoran dryck?" frågade Neville tveksamt. Han var väl förtrogen med sjukhuset och visste om vilka behandlingar som de erbjöd.

Harry tappade hakan i chock och vände sig om för att stirra anklagande på rektorn, följd av de flesta i skolan. "Du menar att Justin, Colin, Penelope och Hermione inte behövde vara förstenade?" Hermione flämtade till när hon hörde det och de stirrande blickarna på rektorn ökade drastiskt.

"Jag tror inte ens Dumbledore skulle gå så långt", försäkrade Narcissa honom över morrningarna från marodörerna. "Jag är säker på att det finns en bra anledning."

Tonks nickade. "Moster Cissy har rätt. Det skulle nästan klassificeras som missbruk om han hade möjlighet att hjälpa dem men inte gjorde det." Hon lade inte märke till Narcissas flämtning eller hur hennes ögon blev glansiga när hon hörde sin enda systerdotter villigt kalla henne för moster.

"Det skulle klassificeras som missbruk." försäkrade madam Bones.

Dumbledore ögon blixtrade då han såg över sina glasögon på den unga auroren. "Vi frågade faktiskt efter möjliga botemedlen. Det verkade som om den kväll Mrs Norris attackerades så förstördes hela deras lager, likasom de i Diagongrändens apotek."

"Hur är det med apotekarna utanför landet? Frågade Charlie och tänkte på killen som han använde i Rumänien.

"Jag bad honom att inte göra det." avbröt Snape. "Inte bara det att deras drycker är dubbelt så dyra, men jag litar inte på utförandet." Hans läpp krökte sig. "Du skulle inte vilja att vi använde sämre eller möjligtvis dödliga prov på era barn, när vi hade chansen att brygga vår egen i några korta månader."

"Lucius Malfoy måste ha förstört de andra exemplaren", muttrade Harry till sina vänner. "Det finns ingen annan förklaring."

Nu när Dumbledore var borta spred sig rädslan som aldrig förr.

"Var det någon som åkte hem?"

"Nej, jag tror inte det. Vi hoppades att det snart skulle vara över."

Det var som om solen, som värmde slottsmurarna utanför, inte ville tränga in genom de höga, spetsiga fönstren.

"Jag önskar att jag kunde säga att det var det hemskaste året, men jag vet inte… året därpå var ganska hemskt." suckade Oliver.

"För att inte tala om förra året. Jag var livrädd, speciellt i första uppgiften." Katie rös när hon tänkte på det och Fred var snabb med att lägga armen om henne.

"I år är inte hemskt på det sättet. Men Hogwarts har förändrats." avslutade George med en suck och såg sig sorgset om.

"Jag kunde inte låta bli att lägga märke till, brukar det inte vara mer färg i korridorerna?"

"Du kommer få en förklaring madam Bones." svarade Lee dystert, Umbridge hade plockat bort allt hon kunde som var färgglatt i korridorerna.

Man såg knappt ett enda ansikte i skolan som inte såg oroligt eller spänt ut, och de enstaka skratt som ljöd genom korridorerna lät gälla och onaturliga och kvävdes snart igen.

"Verkligen? Det får mig att vilja återvända för att liva upp saker och ting." klagade Remus tyst och Tonks började skratta.

"Även ni?" frågade Charlie förvånat och såg på sina tvillingbröder.

Fred ryckte på axlarna. "Ginny blev blekare för varje dag, Minnie såg ut som om hennes bästa vän dött och vi var konstant bevakade och hyssade av lärare. Det var svårt att komma undan med saker."

"Inte för att det stoppade er, pojkar." påpekade Flitwick. "Och jag skulle sluta använda det namnet om jag var er. Minerva kommer tröttna väldigt snabbt på det." varnade han, han själv hatade att höra det nu för tiden. Det påminde honom bara om när namnet används för första gången för snart 24 år sedan, när saker var annorlunda.

Harry upprepade oavbrutet Dumbledores avskedskord för sig själv.

"Vilken nytta ska det göra?"

"Håll bara käft Zacharias, snälla jag ber dig." stönade Padma irriterat.

"jag kommer först på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet… vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts ska få det."

Men vad var det för mening med de här orden? Vem kunde de vända sig till för att få hjälp, när alla var precis lika förvirrade och rädda som de?

Alla vuxna, utan Dumbledore, Snape, Fudge och Umbridge, delade blickar. De kunde inte ifrågasätta sanningen i dessa ord.

"Även om jag kanske inte har svaren så kan du fortfarande komma och prata med mig. Kanske kan vi tillsammans lista ut svaret." Harry log snett, hans medvetande skrek praktiskt taget på honom om att erkänna vad Umbridge tvingade honom göra varje straffkommendering. Han sade snabbt åt sitt samvete att hålla käften.

Hagrids antydning om spindlar var mycket lättare att förstå –

"Lätt att förstå, men hur ska det hjälpa er?"

"Du kommer få veta det senare i kapitlet", svarade Harry uppgivet.

Problemet var bara att det inte verkade finnas en enda spindel kvar på slottet som man kunde följa efter.

"De är ganska små, ni kanske inte letade tillräckligt noga." antydde Sarah. "Ett slott så stort som Hogwarts måste ha spindlar någonstans. Det måste finnas tusentals." påpekade hon och fick Ron att kvida.

"Nej, de sprang alla i väg i rädsla", sade Luna uppriktigt oh trion stirrade på henne i chock.

"Säg inte att du kan se det förflutna nu också?" flämtade Hermione men Luna log bara emot henne.

"Jag tycker att ni ska lämna spindlarna ifred." muttrade Remus, han hade en känsla av att de skulle riskera mycket, deras liv bland annat, om de följde spindlarna.

Harry letade vart han är gick med (ganska motvillig) hjälp av Ron.

"Jag hatar spindlar, vad kan jag säga?" suckade Ron innan han sänkte rösten och muttrade till Harry. "Och vi borde inte ha följt dem, det var ett misstag."

De hindrades förstås av att de inte fick vandra iväg på egen hand utan måste traska runt i slottet i en stor flock tillsammans med de andra Gryffindoreleverna.

"Ni kunde ha bett oss om hjälp. Vi hade kunnat distrahera de andra och lärarna." påpekade Dean och de andra nickade instämmande.

"Thomas, Finnigan, Longbottom, Brown, Patil, Dunbar", snäste McGonagall.

"Du sade det själv professor, vi skulle vara en familj och det blev vi." påpekade Parvati glatt och deras professor suckade uppgivet.

De flesta av deras skolkamrater verkade lättade över att följas från klassrum till klassrum av lärare, men Harry tyckte att det var mycket irriterande.

"Ursäkta mig, Mr Potter?" utbrast McGonagall iskallt.

"Äh…" Harry såg på sin gudfar för att gå hjälp och Sirius log inombords, han gillade att Harry så lätt vände sig emot honom om han behövde hjälp med något nu.

"Varför tittar du på din hund, Potter. Den kan inte hjälpa dig." hånade Michael, förbannad över att Ginny föredrog den magra pojken framför honom.

"Jag kanske planerar att låta honom attackera någon som distraktion." sköt Harry tillbaka.

"Han var en tolvårig pojke, Minn…erva." påminde Sirius henne, nära med att kalla henne vid hans signatur smeknamn. "Han ville inte hålla i handen på väg till varje klass."

"För att inte tala om att man inte kunde gå på toaletten ensam." påpekade Lavender. "Det är svårt att göra vad du behöver när resten av klassen stod utanför och väntade på dig."

"Personligen använde vi det till att få en klass inställd, översvämning i badrummet, och då menar vi översvämning", fnös tvillingarna tillsammans och Babbling blängde på dem.

"Det är inte som om vi njöt av det heller." snäste Snape. "Att eskortera er till era lektioner och sedan rusa tillbaka för att ta emot andra elever för en ny lektion."

"Att schemalägga allt var en mardröm." suckade McGonagall. "Sjundeårseleverna var till stor hjälp."

Det fanns emellertid en person som verkade njuta för fullt av den skräckfyllda och misstänksamma stämningen.

"Tre gissningar på vem och om du inte kan lista ut det kan ni lika gärna sluta här, ni kommer inte kunna lära er något om ni inte vet svaret på den här frågan."

"Snabb fråga, måste den personen befinna sig på skolan just då, om inte så blir det mycket svårare att svara. Men annars Malfoy." påpekade Seamus.

Draco Malfoy svassade omkring i skolan som om han just hade utnämnts till förste ordningsman.

"Det kan ha varit hans sätt att hantera atmosfären i skolan vid den tidpunkten", föreslog madam Bones tveksamt. "Eller inte." ändrade hon efter alla skeptiska blickar.

Harry förstod inte vad han var så belåten över förrän trolldryckslektionen ungefär två veckor efter att Dumbledore och Hagrid hade lämnat skolan.

"Jag anar problem." suckade Oliver.

"Du har ingen aning."

Han satt bakom Malfoy och hörde honom skryta skadeglatt för Crabbe och Goyle.

Hermione himlade med ögonen åt hennes vänner. "Varför satt du bakom dem i första hand?"

Neville grimaserade. "Jag satt där, men Malfoy fick mig att flytta." Han ryckte hopplöst på axlarna. "Jag tänkte att det var lättare än att starta ett slagsmål."

"Den dumma jäveln ville se till att vi hörde vad han skröt om." muttrade Harry, innan han ursäktande såg på Remus, först nu mindes han sitt löfte om att bara svära på sitt rum. Remus log bara ömt.

"Neville, raring. Nästa gång säger du till Draco, han måste inse att det han gör inte är okej och du måste ta ställning och inte göra det enklare för folk att gå på dig." viskade Narcissa lågt till Neville och han nickade uppgivet.

"Jag har alltid vetat att pappa förr eller senare skulle få Dumbledore kört på porten", sade han utan att bry sig om att sänka rösten.

"Jag har ju sagt till er att han tycker Dumbledore är den sämsta rektor skolan någonsin haft.

"Han är sannerligen inte", sade McGonagall upprört.

"Jag tror inte att han är en dålig rektor." funderade Kingsley. "Men kanske att han varit mycket upptagen, speciellt de sista åren."

"Överstetrollkarl i Wizengamot, storpamp i trollkarlssamfundet." räknade Moody upp.

"Jag håller inte längre någon av dessa positioner." påminde Dumbledore honom kort.

"Ledare för Fenixordern." fortsatte den grånande auroren.

"Det låter som om din fulla uppmärksamhet inte har varit på skolan." suckade Oliver.

"Skolan är alltid i min första prioritet." insisterade Dumbledore bestämt. Han knäppte darrande händerna över sitt knä.

"Vilket framgår i att dina elever blir attackerade", tänkte Sirius för sig själv bittert. Han visste innerst inne att Dumbledore försökte göra det rätta för skolan och eleverna, men det var enkelt att beskylla och lägga sin frustration på honom.

Kanske vi äntligen får en ordentlig rektor nu. Någon som inte absolut vill att Hemligheternas kammare ska vara låst och förseglad.

"Jo, det är ett idiotiskt uttalande." Bill himlade med ögonen. "Vilken typ av rektor skulle vilja det?"

"Voldemort." sköt Harry genast tillbaka till förskräckta blickar, Umbridge öppnade sin mun för att igen dela ut straffkommendering innan hon insåg att han aldrig sade något som skulle kunna leda till det. Han sade bara vem som skulle önska något sådant.

McGonagall blir heller inte långvarig, hon rycker bara in för tillfället…"

McGonagall höjde på ögonbrynet åt Malfoys håll. "Och varför Mr Malfoy skulle jag inte vara långvarig?" Malfoy vägrade att svara och såg envist ner i golvet.

Snape svepte förbi Harry utan att fälla någon kommentar om Hermiones tomma plats och kittel.

"Varför skulle han göra något sådant." påpekade madam Bones, han var trots allt en lärare.

"För att han redan gjort det." mumlade Lavender mörkt.

"Professor Snape", sade Malfoy med hög röst. "Varför söker inte ni jobbet som rektor?"

"Så så, Malfoy", sade Snape, men han kunde inte undertrycka ett leende med tunna läppar.

"Vilken mardröm. Jag vill inte ens tänka på det", rös Oliver.

"Så illa kan det inte vara…" började Narcissa innan hon avbröt sig själv när hon såg blickarna.

"Han favoriserar Slytherin, har mobbat Harry och Neville sen första dagen i klassen, tar bort poäng för allt möjligt, ignorerar när någon saboterar någon annans trolldryck, vägrar lyssnar och se på beviset som bevisar att någon av hans ormar har gjort något fel, han…" utbrast Fay upprört.

"Okej, vi vet att han är ett dåligt val för rektor", avbröt Tonks irriterat medan hon blängde på Snape.

"Dunbar verkar ha mycket att säga om dina utlärningsmetoder, jag kommer hålla mina ögon öppna Severus", varnade McGonagall lågt.

"Professor Dumbledore har bara blivit tillfälligt avstängd av skolans styrelse. Jag gissar att han nog kommer tillbaka till oss ganska snart."

"Han kom tillbaka i slutet av året."

"Jag hoppas verkligen inte att det blev en upprepning mot ditt första år." nästan alla i salen utbytte blickar, medan ingen utom Harry visste exakt vad som hänt så visste alla att han och Ron hade stoppat allt och på sätt förtjänat sina belöningar, och till deras vetenskap utan rektorns hjälp.

"Ja, helt säkert", sade Malfoy och flinade hånfullt. "Pappa skulle nog rösta på er, professor Snape, om ni ville söka jobbet. Jag ska tala om för pappa att ni är den bäste läraren här på skolan…"

"Bästa lärare på skolan! Är du galen?" utbrast Hannah.

"Hannah har rätt. Den titeln tillhör Professor McGonagall och professor Lupin." påpekade Hermione glatt och McGonagall log stolt mot sina elever.

"Jag trodde alltid att det bara kunde finnas en bästa lärare på en skola." funderade Dennis.

"Professor McGonagall är den bästa kvinnliga och professor Lupin den bästa manliga, nu när han inte jobbar här längre så håller Flitwick den titeln."

"Se, jag sade ju att alla gillar dig." mumlade Harry till Remus som log.

Snape log självbelåtet medan han svepte runt i fängelsehålan och som tur var upptäckte han inte Seamus Finnigan, som låtsades krälas i sin kokkittel.

"Bra för dig kompis." berömde Lee.

"Jag tror personligen att alla Gryffindor är galna, i alla fall femte året." funderade högt Susan medan hon såg på sina Gryffindorsvänner.

"Glöm inte quidditchlaget, de är inte normala heller", tillade Ernie roat.

"Jag är faktiskt förvånad över att inte alla skolans smutsslöar har packat sina väskor vid det här laget", fortsatte Malfoy. "Jag sätter fem galleoner på att nästa offer dör. Synd att det inte var Granger…"

"Han sade inte precis det mitt i ett klassrum." flämtade Tonks och såg på Hermione som var tydligt uppskakad trots att hon redan hört det en gång förut, men det hade varit privat då.

"Vilket straff fick han?" morrade George och Fred ut, Hermione var deras hederssyster såsom Harry var deras hedersbror.

"Inget." suckade Daphne. "Jag vet inte om professor Snape hörde honom eller inte, men Malfoy fick ingen bestraffning för det."

"Om man inte räknar med att vi sände Adele på honom", avslutade Tracy och DA fnös, Adeles hat för Malfoy hade blivit ganska känt de senaste månaderna och alla fann det ganska roande.

"Det är bäst för dig att du inte hörde det Serverus." väste McGonagall upprört med stöd av resten av sina kollegor.

I samma ögonblick ringde klockan, vilket var tur för Malfoy, för vid hans sista ord hade Ron ursinnigt rusat upp från sin stol.

"Ge honom en örfil Ron!" ropade Dean upphetsat och trion tittade på varandra innan de brast ut i skratt när de alla tre mindes händelsen i deras tredje år.

I virrvarret och rusningen för att samla ihop väskor och böcker var det ingen som lade märke till hans försök att komma åt Malfoy.

"Bra gjort Ron." Bill log stolt mot sin yngre bror.

"Han ska inte slåss." mumlade mrs Weasley men hon verkade distraherad.

"Mamma, han kan bara inte ignorera det, dessutom så märkte ingen det!" hävdade hennes äldsta barn.

"Tack Ron." mumlade Hermione och kramade till hans hand. "För att stå upp för mig."

"Låt mig bara få tag i honom", morrade Ron medan Harry och Dean hängde sig fast i armarna på honom. "Jag struntar i min trollstav, jag behöver den inte, jag ska döda honom med mina bara händer…"

Madam Bones fnös men gjorde ingen ansats till att skriva ner det, hon tvivlade att han lyckats komma åt honom och han hade blivit provocerad, Umbridge däremot antecknade det på direkten med en muttring om att det inte var konstigt att han och Potter var så bra vänner.

"Skynda på nu, jag måste ta med er allesammans till lektionen i örtlära!" ropade Snape ut över klassen, och så bar det av på dubbla led. Harry och Dean bildade eftertrupp tillsammans med Ron, som fortfarande försökte slita sig loss.

"Och vi andra var som en vägg emellan ifall Ron skulle lyckas slita sig loss." fnös Seamus bittert.

De vågade inte släppa greppet om honom förrän Snape hade följt dem ut ur slottet. Sedan fick de gå resten av vägen ensamma genom grönsakslandet mot växthusen.

"Varför inte följa dem hela vägen? Att lämna dem ensamma innan de kommit fram till nästa klassrum motarbetar ju hela saken ni håller på med", påpekade Tonks och Snape såg ner på henne med en irriterad blick.

Eleverna i örtlära var mycket dämpade. Det var två som fattades bland dem nu, Justin och Hermione.

"Det var verkligen svårt." suckade Harry. "Professor Sprout frågade frågor och sökte efter Hermione i förväntan att hon skulle svara."

"Sedan sneglade hon över mot vart Justin oftast satt och bröt nästan ihop", tillade Neville.

"Vilket ledde till att de kvinnliga eleverna brast ner i gråt." muttrade Ron. "Vi vågade inte gå till örtlära utan näsdukar."

Professor Sprout satte dem allesammans i arbete med att beskära de abessinska skrumpfikonträden. Harry gick för att stjälpa av ett fång torra stjälkar på komposthögen och fann sig stå ansikte mot ansikte med Ernie Macmillan. Ernie drog ett djupt andetag och sade mycket stelt: "Jag vill bara säga, Harry, att jag är ledsen att jag någonsin misstänkte dig. Jag vet att du aldrig skulle gå till attack mot Hermione Granger, och jag ber om ursäkt för allt jag sa. Vi sitter alla i samma båt, det vet jag nu."

"Han insåg i alla fall hur dum han varit", muttrade Angelina irriterat.

Han sträckte fram en knubbig hand och Harry skakade den.

"Du har aldrig kunnat vara arg särskit länge." suckade Hermione med ett leende.

Harry ryckte på axlarna. "Det var inte riktigt hans fel. Han var lika rädd som resten av oss, och han var ledsen för vad som hände dig och hur han uppträtt. Ernie var en av de lugnaste av de som misstänkte mig."

"Den lugnaste? Harry, blev du någon gång attackerad av en annan elev?" Harry tappade nästan hakan i chock, hur hade han kommit fram till den slutsatsen?

"Själv… självklart inte." stammade han fram. "Varför skulle någon ha skadat mig?"

"Vad Harry försöker undvika att säga är att han hann fly innan de kunde attackera honom ordentligt", avbröt Nästan Huvudlöse Nick allvarlig.

"Du blev attackerad och sa inget till oss? Varför Harry?" flämtade Hermione med tårar i ögonen.

"Det var ingen allvarligt, bara några som var arga för att ha attackerat folk. Det var lätt att springa ifrån dem", protesterade Harry.

"Problemet är att du inte borde ha behövt fly. Det är mening att du ska vara säker här", utbrast George, hans händer hårt knutna av ilska.

"Vad för skador fick du Harry? Och ljug snälla inte, jag vet att du blev skadad."

"Bara några blåmärken och ett sår på benet."

"Varför har ingen berättat det här för mig, Nicholas. Det är tydligt att du visste om det, varför berättade du inte för någon?" frågade McGonagall förfärat, hur kunde hon ha missat att hennes lejon blivit skadad, undrade hon desperat.

"Jag ville men unge Harry fick mig att lova att inte berätta för någon levande själ", sade Nästan huvudlöse Nick med en sorgsen blick.

"Vem attackerade dig?"

"Några äldre elever. Det spelar ingen roll. De går inte här längre, jag vet inte deras namn."

"Nästa gång berättar du för någon Harry", morrade Tonks, ytterligare igen iförd i rött hår.

Ernie och hans vän Hannah kom och jobbade med samma skrumpfikonträd som Harry och Ron.

"Varför jobbar ni aldrig med något annat lejon?"

"Vi gör det, men i Örtlära blir det väldigt blandat lätt."

"Den där Draco Malfoy", sade Ernie och bröt av döda kvistar, "Visst verkar han väldigt nöjd med allt det här, va? Vet ni, jag har börjat tro att han är eller vet vem som är Slytherins arvtagare."

"Jag vet, jag vet. Jag borde inte ha skyllt på någon annan så fort." stönade Ernie.

"Det är alltid tryggare att ha någon att skylla på. Dessutom så uppförde sig Draco lite misstänksamt." suckade Narcissa. "Men jag vet att han aldrig skulle kunna göra något sådant, oavsett vad han har sagt."

"Oavsett vad så kommer Harry säkert att rätta honom", påpekade Lavender.

"Så klyftigt av dig", sade Ron som inte verkade ha förlåtit Ernie lika villigt som Harry.

"Ron har sina prioriteringar rätt." retades Bill och log mot de två tonåringarna.

"Tror du att det är Malfoy, eller att han i alla fall är medhjälpare, Harry?" frågade Ernie.

"Nej", sade Harry såg bestämt att Ernie och Hannah stirrade på honom.

"Vi var ganska chokade. Det är ett välkänt faktum att du och Malfoy inte kan tåla varandra, att höra dig försvara honom var väldigt oväntat", fnös Hannah.

"Det är Harrys Hufflepuffs egenskaper som skiner igenom. Han skulle aldrig anklaga en oskyldig person för något." påpekade Tonks glatt.

"Även om jag tekniskt sett gjorde det ett år senare." mumlade Harry.

"Var inte löjlig Harry, du visste inte sanningen då, och du räddade honom efter du fått veta sanningen", suckade Hermione.

En sekund senare fick Harry syn på någonting som fick honom att smälla till Ron över handen med sin trädgårdssax.

"Aj! Vad är det du…"

"Så vänligt Harry. Skada dina egna vänner."

"Jag menade inte att han skulle få ont, jag behövde hans uppmärksamhet", protesterade Harry.

"Och det gjorde inte så ont, jag sade mest aj av reflex."

Harry pekade på marken några meter bort. Flera stora spindlar kilade över jorden.

"Å, javisst", sade Ron som försökte, men misslyckades, att se förtjust ut. "Men vi kan inte följa efter dem nu…"

Alicia rynkade på näsan. "Vad sägs som att inte följa dem alls?" föreslog hon.

"Men hur skulle vi annars få reda på svaren?" protesterade Harry.

"Besöka mig i sjukhusvingeln." mumlade Hermione tyst.

"Och du visste vart ingången var, eller?" viskade Ron tillbaka och hon suckade innan hon motvilligt skakade på huvudet, hon hade inte lyckats lista ut det.

Ernie och Hannah lyssnade nyfiket. Harry såg hur spindlarna sprang bort därifrån.

"De ser ut att vara på väg mot den förbjudna skogen…"

Megan slutade läsa när hon kände spänningen i rummet öka.

"Jag undrade hur att följa efter spindlarna kan vara farligt." suckade Bill, inte jätteglad ni när han hade fått sin fråga besvarad.

"Skogen är inte så dålig. Det finns massor av häftiga varelser där."

"Nämnde jag inte", började Sirius. "igår när vi läste första boken att jag skulle ogilla att du gick in i skogen igen?" Harry svalde nervöst, medveten om att Sirius var upprörd, han hade ännu inte vågat titta på Remus ansikte för att se hans reaktion till nyheterna.

"Um, ja. Men du sade också att jag bara fick gå in där om en lärare skickade in mig, och Hagrid gjorde det, han var typ en lärare", påpekade han hoppfullt och han kunde höra Ron fnysa åt hans ursäkt.

"Tillräckligt rättvist." svarade han släpigt. "Men jag har fortfarande tillåtelse att skrika på dig ändå."

"Tillräckligt rättvist." härmade Harry med ett litet grin.

"Det kanske inte är så farligt", sade Parvati och försökte vara optimistisk.

"Ja, jag är säker på att det bara är te med enhörningar." muttrade Remus sarkastiskt och Tonks kvävde en fnissning med sin hand.

Ron såg ännu olyckligare ut vid denna tanke.

"Kan inte klandra dig för det." muttrade Neville med en rysning.

När lektionen var slut eskorterade professor Sprout klassen till deras undervisning i försvar mot svartkonster. Harry och Ron sackade efter de andra så att de kunde prata utan att höras.

"När jag tänker på det så sackade ni två alltid efter." påpekade Dean.

"Vi hade mycket att prata om, och ni sackade också efter när vi skulle till försvar."

"Mindre lektionstid vi behövde spendera med Lockman", erkände Seamus med ett flin.

"Vi måste använda osynlighetsmanteln igen", sade Harry. "Vi kan ta Fang med oss. Han är van vi att i skogen med Hagrid, han kanske kan vara till lite hjälp"

"Fang är en stor hund, men han är en fegis", påpekade Bill trött.

"Men han känner till en hel del varelser i skogen." påminde Charlie honom. Han vände sig till de två pojkarna. "Vilket innebär att om Fang försvinner i motsatt riktning, börja spring."

"Det hjälper inte." stönade Harry när han kunde känna hur hans gudfar blev mer spänd i kroppen.

"Javisst", sade Ron som nervöst snodde sin trollstav mellan fingrarna. "Öh… visst lär det… visst lär det finnas varulvar i skogen?" tillade han då de slog sig ner på sina vanliga platser längst bak i Lockmans klassrum.

"Ledsen Remus." mumlade Ron och såg generad ut.

"Gick vi inte igenom det här i första boken?" frågade Tonks en aning förbittrat.

"Weasley var inte med på straffkommendering", grymtade Moody besviket.

Hermione fräste ilsket. "Trollkarlsvärlden har en sådan dålig bild av varulvar att de även är rädda när det inte är fullmåne."

Remus höll tyst, han visste att det inte var någon idé att säga något. Oavsett ifall det var fullmåne eller inte så ville han inte att barnen skulle befinna sig inne i skogen.

Harry, som föredrog att inte svara på frågan, sade:

"Varför inte? Jag trodde att du inte hade något emot varulvar med tanke på ditt uppträdande när du skulle härma en." påpekade Tracy.

"Jag har aldrig haft något problem emot varulvar, jag kände bara inte at gå in på ämnet just då."

"Du får det att låta som om du inte tror att de är farliga, Potter." avbröt Umbridge sött.

"De är de inte. De är precis som du och jag… vänta, jag tar tillbaka det." Harry tvivlade att någon kunde vara som Umbridge. "Låt mig börja om. Att vara varulv innebär inte att man är farlig 24/7 eller att man är värd mindre. Visst, de kan vara farliga en gång i månaden men det är inte deras val. Jag vet fullblodiga trollkarlar och häxor som är farligare."

"Du känner en som är varulv, gör du inte?" frågade en förstaårselev plötsligt.

"Ja, och jag har väldigt tur som känner den personen. Megan, vill du vara snäll att fortsätta läsa."

"Det finns bra saker där inne också. Kentaurerna är okej och enhörningarna också."

"Pixi-gnomer." mumlade George till Fred med ett leende, de hade fått stor användning utav de blå små varelserna.

Ron hade aldrig varit i den förbjudna skogen förut. Harry hade bara gått in i den en gång och hade hoppats att aldrig behöva göra det igen.

Megan stönade högt när hon stirrade längre ner på sidan. "Vad?" krävde flera röster, Ron och Harry såg under tiden förvirrade ut.

"Äh… vi måste lyssna på när Lockman sätta sin fot i munnen."

"Det är knappast en anledning till att skrämma oss så där, miss Jones", sade Flitwick medveten om att Snape blängde från andra sidan bordet. "Varför?"

"Det kommer inte att förbättra många personers humör", påpekade hon med en aning bekymrad blick.

"Jag tror att det är bäst om vi bara läser, även om vi behöver lyssna på vad han har att säga, Megan." suckade Remus och Megan nickade en aning motvilligt.

Lockman kom skuttande in i rummet och klassen stirrade på honom.

"Menar du skuttande, som i hur Luna skulle skutta." flämtade Angelina och Harry nickade allvarligt.

"Jag tänker inte ens kommentera det", suckade Lee äcklat.

Alla de andra lärarna i skolan såg bistrare ut än vanligt, men Lockman verkade rentav glättig.

"Seså, hört ni, varför alla dessa dystra miner?" ropade han och log strålande åt alla håll.

Narcissa fnös. "Behövde han verkligen fråga det?"

"Ett monster attackerar skolan och deras vänner är förstenade, därför är de dystra." påpekade Oliver sarkastiskt. "Idiotiska jävel."

Eleverna utbytte uppretade blickar, men ingen svarade.

"Vi kunde inte fatta att han var så korkad", erkände Fay medan hon skakade på huvudet.

"Fattar ni inte att faran är över!" sade Lockman och talade långsamt som om de allesammans var lätt korkade. "Den skyldige har förts bort!"

"Han tror verkligen att Hagrid var den som gjorde det?" frågade Kingsley förvånat.

"Sannerligen, jag är säker på att han om någon minut kommer att berätta hur han var den som räknade ut det", svarade Sinistra släpigt.

"Hagrid skulle aldrig skada någon så", protesterade Ginny.

"Vem har sagt det?" sade Dean Thomas med hög röst.

"Min käre unge man, Trolldomsministern skulle aldrig ha gripit Hagrid om han inte hade varit hundraprocentigt säker på att Hagrid var skyldig", sade Lockman med tonen hos en person som förklarade att ett plus ett blir två.

"Um, jo de skulle de. Trots allt är det inte första gången."

"Vad menar du med det Potter", morrade Fudge.

"Att ministeriet grep en vän till Potterfamiljen, trots att personen var oskyldig. Inte för att någon annan brydde sig. Spelar ändå ingen roll, ni har redan tagit ifrån dens liv." Madam Bones gjorde en anteckning om att personen Harry pratade om var död med en skamsen känsla i magen. Ministeriet hade dödat en oskyldig person om Harrys ord stämde.

"Jo, det skulle han visst det", sade Ron ännu högre än Dean.

"Jag smickrar mig med att veta en aning mer om anhållandet av Hagrid än du gör, unge Mr Weasley,", sade Lockman i självbelåten ton.

"Ingen tvekan om att han tror att han gjorde själva gripandet", muttrade Tonks och Remus log mot henne.

Ron började säga att han faktiskt inte trodde det, men avbröt sig mitt i meningen när Harry gav honom en hård spark under bänken.

"Ni sparka ofta varandra, eller slår. Det är inte speciellt snällt", påpekade Luna drömmande.

"Klok som alltid, Luna. Vi ska försöka sluta med det."

"Vi var inte där, kommer du väl ihåg?" mumlade Harry.

"Men det hade varit så skönt att kunna gnida in det i hans ansikte." stönade Ron och de flesta brast ut i skratt åt vad han sade och hans besvikna ansikte.

Men Lockmans motbjudande munterhet, hans antydningar om att han alltid hade tyckt att Hagrid var usel, och hans övertygelse om att hela affären nu var avslutad, irriterade Harry så mycket att han riktigt längtade efter att få kasta På vift med vittror rakt i Lockmans dumma ansikte.

"Hur kommer det sig Potter, att du är villig att sabotera min klass, men inte ge den mannen vad han förtjänade?" frågade Snape genast.

Harry suckade dramatiskt. "Jag hade en anledning till att kasta fyrverkeripjäsen i kitteln. Det här skulle bara ha varit för min egen njutning och jag tänkte att professor McGonagall redan hade tillräckligt mycket att göra."

"Även om jag uppskattar tanken Mr Potter, så betvivlar jag hade jag skulle ha blivit arg i det här fallet", svarade förvandlingskonst professorn med ryckande läppar när hon såg allas förbluffade ansikte. Hon spände dock ögonen i Harry när hon såg att han lättat andades ut.

I stället nöjde han sig med att krafsa ner några rader på en lapp till Ron: "Låt oss göra det i natt."

Ron läste meddelandet, svalde hårt och sneglade åt sidan på den tomma bänkplatsen där Hermione brukade sitta. Synen verkade stärka honom i hans beslut och han nickade.

"Något vi bör veta, lillebror?" frågade Fred retsamt.

"Åh lämna honom ifred." snäste Bill. "Han står inför en rädsla, som du orsakade, och han gör det för en vän. Jag önskar att jag hade sådana vänner."

"Jag har bett om ursäkt för det. Det var inte som om jag gjorde det med flit. Jag var fem! Fem år, jag hade ingen kontroll över min magi när jag var arg, ni får det att låta som om jag visste exakt vad jag gjorde och att jag är stolt över det. Få det inte låta som om jag inte är stolt över vad Ron gör för sina vänner. Det är som om du inte vill att jag och George ska retas med våra syskon, men att det är helt okej att du gör det. Att retas och dra skämt är vad vi två är bra på men nästan ingen verkar uppskatta vår begåvning i det." Exploderade Fred tillslut och han kämpade envist emot tårarna som ville tränga upp i hans ögon, av hela hans biologiska familj så var det bara Ron och Ginny som verkligen accepterade att upptåg var vad de gjorde. Alla andra klagade alltid och drog upp gamla misstag och det gjorde ont. Ett tag hade även Percy accepterat deras upptåg, men det hade förändrats i hans femte år.

"Fred?" frågade Bill chockat.

"Glömt det. Låt det bara vara." snäste George ut medan han flyttade sig närmare sin tvilling.

Det var först i slutet av lektionen som Harrys tålamod äntligen brast.

"Oh. Är det nu som du gör det?" frågade Lee ivrigt och de flesta såg på förvirrat, av alla som befann sig i salen var det bara de som varit med på lektionen och några få utvalda Gryffindors som visste vad som skulle hända.

"Vad händer? Harry, du bröt väl inte mot reglerna igen?" suckade Tonks.

"Låt mig tänka… nja, för en gångs skull bröt inte Harry mot reglerna." svarade Angelina svagt medan hon såg oroligt på sin pojkvän.

"Oja, jag är säker på att Hagrid skulle vara den som attackerar alla, speciellt med tanke på att han är vän med ett av offren." avbryter han Lockman sarkastiskt.

"Bra, Harry. Stå upp för dina vänner." mumlade Remus och Harry log.

"Jag undrar hur Lockman kommer att reagera till det. Jag har en känsla av att det inte kommer vara bra", mumlade Narcissa för sig själv.

"Mr Potter, du har mycket kvar att lära, det hela är uppenbart. Du kan vara tacksam att Hagrid inte hann attackera någon mer." med de orden vände sig Lockman om och fortsatte skriva vidare på tavlan.

"Ånej, han sade inte precis det där till Harry." flämtade Katie, hon var mycket väl medveten om hur beskyddande Harry var över sina vänner, och en sådan förolämpning mot Hagrid skulle inte Harry ta lätt, även om förolämpningen var diskret. Hon kunde nu förstå varför han hade valt att göra det.

Harry svor lågt. Konsekvenser eller inte, han plockade upp På vift med vittror

"Um, varför plockar du upp en bok?" frågade Su Li osäkert.

"Vänta och se." Harry hade ett mörkt leende på sina läppar.

och drämde iväg den så hårt och med en hög duns kolliderade den med Lockmans huvud innan de föll i golvet. Lockman vände sig långsamt om och alla i rummet var knäpptysta.

"Du kastade en bok i Lockmans huvud?" flämtade Remus fram och Harry nickade en aning osäkert. "Helt briljant. Du har precis uppfyllt många av hans klasskamraters drömmar." skrattade han och Harry log brett.

"Jag trodde du sade att du inte bröt mot reglerna Harry."

"Du är arg för det?

"

"Ånej, jag älskar det. Jag blev bara nyfiken eftersom du sade att du inte bröt några regler."

"Jag gjorde inte det. Det står ingenstans i reglerna att man inte får kasta böcker på sina professorer."

"Bara du skulle hitta sådana kryphål."

"Eller ens bry sig om att hitta ett sådant kryphål. De flesta skulle göra det och sen låta det vara."

"Du vet, jag har undrat. Har du läst regelboken Harry?" frågade Ginny plötsligt.

"Kanske." svarade Harry fåraktigt. "Jag är antagligen den enda som gjort det."

"Din pappa gjorde det tillsammans med sina vänner." Harry log, han hade en bra aning om varför de hade valt att läsa boken. Enklaste sättet att bryta mot reglerna är att veta vilka regler som finns att bryta.

"Jag är så ledsen professorn, jag kollade igenom boken och hittade en av dina förtrollningar, som jag bara behövde prova, men jag måste ha gjort något fel. Det var verkligen inte min mening att den skulle träffa dig." sade han ursäktande i samma sekund som klockan ringde. Med en värdig kroppshållning hämtade han sin bok och strövade ut ur klassrummet.

"Briljant. Helt otroligt. Din ursäkt är perfekt Harry, och det finns inget tvivel om att han inte kommer gå på den. Du kommer aldrig sluta överraska mig med din snabbtänka hjärna."

"Tack Siri." mumlade Harry med en aning blanka ögonen, att höra Sirius berömma honom så betydde mer för honom än någon kunde ana.

Sällskapsrummet i Gryffindor var alltid fullt av folk numera, därför att Gryffindoreleverna inte hade någon annanstans att ta vägen efter klockan sex.

"Fängelse."

"Du har gjort dina synpunkter mycket klara Mr Addison, vi behöver inte höra det mer", muttrade Sprout.

"Säger det bara. Fler kunde blivit förstenade för att de försökte smyga ut på grund av uttråkning. Jag säger fortfarande att ni borde ha anordnat aktiviteter. Övernattning i stora salen, aktivitetsdag i stora salen, fester, listan bara fortsätter."

"Sirius Addison, det räcker nu." suckade McGonagall, "Kanske har du rätt, men vi kan inte göra något åt det nu. Låt bara miss Jones fortsätta att läsa.

"Personligen håller jag med honom", mumlade Fay och de som hörde nickade, de hade alla varit fruktansvärt uttråkade under den perioden.

De hade massor att prata om, med den följden att sällskapsrummet ofta blev tomt först efter midnatt.

"Hur kunde ni ha massor att prata om ifall ni aldrig fick göra något?" frågade Charlie nyfiket.

"Vi pratade i princip om samma sak varje dag, utbytte idéer om kammaren, snackade skit och sådana saker. Vi hade föredragit om vi fått gått ut eller göra någonting."

Harry gick och hämtade osynlighetsmanteln ur sin koffert med detsamma efter middagsmålet och tillbringade kvällen sittande på den medan han väntade på att rummet skulle tömmas.

"Bra tänkt pojk." muttrade Moody tyst. "Ingen mening med att väcka de andra senare och möta obekväma frågor."

Fred och George utmanade Harry och Ron på några partier knallkort och Ginny satt och tittade på dem i Hermiones vanliga stol, mycket tyst och dämpad. Harry och Ron förlorade hela tiden med flit och försökte avsluta spelpartierna snabbt, men ändå var det långt innan midnatt när Fred, George och Ginny äntligen gick och lade sig.

"Tror ni att ni undermedvetet visste om att de var på väg att gå in i en farlig situation och försökte förskjuta det?" frågade Kingsley och såg frågande på de två tvillingarna som fortfarande såg otroligt dystra ut.

Fred skakade sakta på huvudet. "Om det var fallet hade vi sätt oss bredbent över dem."

George nickade. "Vi var bara glada att vi vann över dem."

"Vilket innebär att ifall ni hade försökt att vinna en omgång så skulle de blivit uttråkade och gått till säng", påpekade Oliver med ett skratt.

Ron ryckte på axlarna. "Jag hade inte alltför bråttom att gå på det äventyret."

"Inte jag heller", muttrade mr Weasley.

Harry och Ron väntade på de avlägsna ljuden av två sovsalsdörrar som stängdes innan de grep tag i manteln, kastade den över sig och klättrade ut genom porträttöppningen.

"Hon ifrågasätter det knappt längre när hon inte kan se någon smyga ut", skrattade Harry.

"Hon slutade ifrågasätta det när James smög ut också ganska snabbt. Hon visste att hon inte skulle få något svar", erkände Remus.

Det blev ännu en besvärlig tur genom slottet, eftersom de måste väja undan för alla lärarna.

"Aw, får vi inte en lika detaljerad beskrivning som i förra kapitlet." suckade Seamus en aning besviket.

Till slut kom de fram till ingångshallen, drog tillbaka regeln från de tunga ekdörrarna och pressade sig ut mellan dem medan de försökte hindra dem från att knarra, varefter de steg ut på det månbelysta slottsområdet.

"Märkte ingen att den stora ytterdörren öppnades?" frågade Angelina i misstro. "Eller att dörrarna låstes upp?"

"Dåligt patrulljobb om ni frågar mig", grymtade Moody buttert.

McGonagall rynkade på pannan. "Det verkar ha varit en dålig insats från vår sida."

"För att vara rättvist så hade ni gjort det ganska länge." påpekade Narcissa för den äldre kvinnan.

"Hade vi inte det här samtalet i förra kapitlet?"

"Ännu sämre patrulljobb om de kunde göra det två gånger", muttrade Moody igen.

Neville vände sig till sina vänner. "Vad skulle ni ha gjort om någon hade låst dörrarna innan ni kom tillbaka?"

"Sovit i Hagrid stuga antar jag", svarade Ron nonchalant.

"Och vad hade ni gjort om ni blivit upptäckta i korridoren?" frågade Remus plötsligt.

"Sagt att Harry hade en fruktansvärd huvudvärk och att han hade spytt." svarade Ron. "Eller att han hade mardrömmar om något och behövde en drömlös sömn."

"Ni hade ärligt en historia redo ifall ni skulle bli upptäckta. Det är det, det är över. Vi förlorade dem till tvillingarna och Lee", snyftade Lavender.

"Det kan förstås hända", sade Ron tvärt då de gick över det mörka gräset, "att vi kommer fram till skogen och upptäcker att det inte finns någonting att följa efter. De där spindlarna kanske inte alls har gått dit. Jag vet att det såg ut som om de rörde sig ungefär åt det hållet, men…" Hans röst dog hoppfullt bort.

"Du är väldig modig", sade Luna och vände sina stora ögon mot honom.

"Det lät inte särskilt modigt", suckade Ron.

"Men du går fortfarande. Du låter inte din rädsla stoppa dig." kastade Luna tillbaka imponerad.

"Även om du den här gången kanske skulle ha lyssnat på dina instinkter och hållit dig borta från skogen", muttrade Bill. Han ville vara stolt över sin lillebror, men kunde inte när det verkade som om han skulle hamna i extrem fara.

De kom fram till Hagrids stuga, som såg dyster och sorgligt ut med sina tomma fönster.

"Hogwarts är inte Hogwarts utan Hagrid." suckade Hermione.

"Liksom Hogwarts inte är Hogwarts utan er tres äventyr eller bronstrions upptåg", avslutade Ginny med ett darrigt leende, hon mådde fruktansvärt illa nu när hon visste att boken snart var slut och att hon skulle få höra om hur hon hamnat i kammaren och hur hon attackerat mugglarfödda.

När Harry sköt upp dörren blev Fang alldeles ifrån sig av glädje vid åsynen av dem.

"Stackars Fang." Hagrid rynkade på pannan. "Det låter inte som Kettleburn tar bra hand om honom."

"Jag tror att det mer har att göra med att han saknar dig", avbröt Burbage. "Han hoppas nog att Potter och Weasley ska föra honom till dig."

Oroliga för att han kanske skulle väcka alla i slottet med sina djupa, dånande skall matade de honom hastigt med knäckkola från en burk på spiselhyllan, eftersom kolan effektivt klistrade ihop hans tänder.

"Harry." skällde Hermione och spände blicken i honom.

Harry ryckte på axlarna. "Han gjorde en massa oväsen."

"Men nu kan han inte skrämma bort någonting som kommer efter dig." Sirius röst var fylld av dold rädsla, och det var ytterst svårt för Harry att uppfatta den.

"Fang är en för stor fegis för att skydda dom." Ron och Harry fnös när de hörde Hagrids ord och bet sig i läppen då de såg blickarna halvjätten fick.

"Och ändå tar de med honom", muttrade Remus en aning ilsket.

Harry lämnade osynlighetsmanteln på Hagrids bord. Den skulle ändå inte behövas i den becksvarta skogen.

"Jag hade antagligen tappat bort den för all framtid om jag hade tagit med den." tänkte Harry och var lättad över att han valt att lämna kvar den, om han hade tappat bort manteln, han ville inte ens tänka på hur han skulle ha reagerat.

"Kom nu, Fang, vi ska ut och gå", sade Harry och klappade sig på benet, och Fang skuttade glatt ut ur huset efter dem. Han rusade fram till skogsbrynet och lyfte på benet mot ett stort mullbärsfikonträd.

Några av kvinnorna i salen rynkade på näsan åt det, men sade ingenting.

Harry tog fram sin trollstav och mumlade: "Lumos!" ett litet ljust visade sig i änden på staven, precis tillräckligt för att låta dem spana efter spår av spindlar på stigen.

"Du är så fokuserad på att hitta de där spindlarna att du inte gav någon uppmärksamhet åt något annat runt omkring dig", påpekade Kingsley.

"De var små." protesterade Harry. "Det var svårt att hitta dem och hålla dem i sikte."

"Hur kunde ni aldrig gå vilse?" frågade Narcissa. "Det var mörkt och ni är inte uppmärksamma åt på vilken riktning ni går i."

"Så länge de följer stigen så är det inget problem", avbröt Bill. "Hagrid säger alltid att stanna på stigen."

"Vi kom ut", sade Ron, han ville inte erkänna hur långt bort från stigen de hade varit.

"Ni vet väl att de ännu inte har gått in i skogen", frågade Padma plötsligt men alla ignorerade henne.

"Klyftig idé", sade Ron. "Jag skulle tända min också, men du vet… den skulle nog explodera eller något sådant…"

George skrattade svagt. "Tog dig ett år att lära dig det."

Bill knackade med foten i golvet oroligt. "Du borde verkligen ha lånat någon annans trollstav för det här äventyret."

"Det skulle inte ha hjälpt", muttrade Ron.

Harry klappade Ron lätt på axeln och pekade på gräset. Två ensamma spindlar kilade bort från trollstavsljuset in i skuggan av träden.

"Kom nu Ron, vi har inte hela natten på oss." sade Harry med ett leende.

"Varför kunde ni inte gå in mitt på dagen på helgen?" stönade Remus.

"Det var för långt borta, annars hade vi gjort det", mumlade Harry tillbaka ursäktande.

"Varför spindlar?" stönar Ron. "Varför kunde det inte vara 'följ efter fjärilarna'?"

Alla brast ut i salen när de hörde det och många började skämta om det med varandra.

"Vill du fortfarande att det skulle ha varit fjärilar?"

"Jag tvivlar de skulle ha försökt äta upp oss." stönade Ron tillbaka till Harry, som nickade eftertänksamt efter några sekunders betänketid.

Harry brast ut i skratt trots att han var nervös.

"Det förstår jag", fnittrade Hermione.

"Okej, jag är redo", suckar Ron efter en stund, som om han gav upp inför sitt hårda öde. "Kom, så går vi."

"Med tanke på att du nästan svimmade om det fanns en spindel i huset förut, så är det här verkligen imponerande Ron." Fred skakade på huvudet, men han kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt i skogen. Varför var Ron inte längre rädd för husspindlar? Han hoppades innerligt att det var för att Ron övervunnit sin rädsla för spindlar genom att följa dem och se att de inte var farliga.

Med Fang, som skuttade omkring dem och luktade på trädrötter och löv, började de gå inåt i skogen.

Colin drog efter andan nervöst.

Med hjälp av glöden från Harrys trollstav följde de den stadiga rännilen av spindlar som rörde sig längs stigen.

De gick i ungefär tjugo minuter, utan att tala, medan de intensivt lyssnade efter andra ljud än kvistar som knäcktes och prasslande löv.

"Måste ni beskriva det så här. Det här är ingen skräckhistoria", stönade Katie.

"Ledsen, men det är vad som hände."

"Jag vet Harry, men jag gillar det inte, du kan hamna i fara. Igen." stönade hon och Harry log emot sin storasyster.

Sedan, när träden hade tätnat så att stjärnorna ovanför inte längre syntes

Sirius gnydde oroligt och tänkte på sina egna resor in i skogen, och insåg hur djupt in hans lilla, försvarslösa gudson var. Han flyttade sig ännu närmare honom och Harry såg ner på honom frågande.

och Harrys trollstav lyste ensam i ett hav av mörker, såg de sina spindelvägvisare lämna stigen.

"Följ inte efter dem." pep Tonks och greppade tag i Remus hand.

Mr Weasley placerade sitt huvud i sina händer och försökte lugna ner sig. En av de få sakerna som kunde få hans humör att blomma upp var när hans barn medvetet försatte sig själva i fara.

Snapes ögonbryn sköts upp när han insåg exakt vart de var på väg. Han hade hört av Hagrid tillräckligt ofta om den stora familjen som bodde nära mitten av skogen. Han flyttade sig längre fram, nyfiken på hur de skulle ta sig ut det här levande.

Harry stannade upp och försökte se vart spindlarna gick, men allting utanför hanns lilla ljuskrets var kolmörkt.

"Men hur ska ni då veta att ingen bevakar er?" frågade Luna oskyldig och flera stönade, de behövde inte höra det. De var redan tillräckligt oroliga.

Han hade aldrig varit så djupt inne i skogen förut.

"Det finns en anledning till det." morrade Bill och blängde på dem. Tvillingarna såg på oroligt och i ett försök att lätta upp den tjocka spänningen i salen drog de ett skämt.

"Ytterligare en sak de slår oss på. Vi kan lika gärna pensionera oss nu." det var inte det bästa de kunde göra, med spänningen lättade lite och några drog på munnen.

Han kom tydligt ihåg hur Hagrid hade rått honom att inte lämna skogsstigen förra gången han hade varit där inne. Men Hagrid var miltals därifrån nu, han satt förmodligen i en cell i Azkaban. Men han hade också sagt att man skulle följa efter spindlarna

"Du kanske ska börja lyssna på någon annan än Hagrid." Sirius röst var butter och han kände hur hans mage började knyta ihop sig av orolighet.

"Men han är en vuxen." Harry kunde inte låta bli att retas och han fnös glatt när Sirius lätt nafsade på hans fotankel.

Någonting vått rörde vid Harrys hand och han hoppade baklänges och krossade nästan Rons fot, men det var bara Fangs nos,

"Ständig vaksamhet Potter." klagade Moody. Narcissa flämtade till innan hon täckte munnen med händerna. Tonks hade lyckas begrava sitt huvud i Remus bröst, Harrys vänner klängde alla på varandra och även Luna stirrade med stora ögon fulla av fasa på pojkarna.

Tvillingarna skrattade tillslut lågt för att lindra en del av spänningarna, trots att de fortfarande var upprörda.

"Hermione." Ron ryckte till när han kände häxan gräva ner sina naglar i hans arm. "Du vet vad som händer."

"Just det." väste hon tillbaka.

"Vad tycker du?" sade Harry till Ron, vars ögon han nätt och jämnt kunde urskilja det de reflekterade ljuset från trollstaven.

"Vi har ju kommit så här långt", sade Ron.

"Det betyder inte att ni inte borde ha vänt tillbaka." muttrade Mrs Weasley och korsade armarna.

Så de följde efter spindlarna snabbt kilande skuggor in bland träden. De kunde inte röra sig särskilt fort nu; det var trädrötter och stubbar i vägen för dem, knappt synliga i det nästan totala mörkret.

Harry kunde kände Fangs heta andedräkt mot sin hand.

"Läste du precis "kunde kände"?" frågade Cho och avbröt Megan.

"Ja."

"Okej, vem har skrivit det här, hur många fel finns det?" protesterade hon. Hon absolut hatade när det var skrivfel i böcker, och det var bland det värsta hon visste. Hur skulle hon kunna lita på informationen om de hade stavat saker fel.

Mer än en gång var de tvungna att stanna så att Harry kunde huka sig ner och titta efter spindlarna i trollstavsljuset.

Charlie såg på dem i häpnad. "Ni följde verkligen fortfarande efter dem? Två små spindlar och ni tappade inte bort dem eller trampade på dem?"

"Jag tvivlar på att de var samma." hånade Snape. "De är på väg till boet."

"Boet?" frågade de flesta förvirrat eller oroligt.

"Vad menar du med boet? Spindlar koloniserar inte", protesterade Remus innan han vände sig emot Hagrid. "Vad skickade du dem till?" frågade han förskräckt.

De gick i minst en halvtimme verkade det som, medan klädnaderna hakade fast i låga grenar och taggiga buskar. Efter en stund märkte de att marken tycktes slutta neråt, fastänt träden var lika täta som någonsin förr.

Harrys närmaste svalde nervöst.

Sedan gav Fang plötsligt ifrån sig ett väldigt, ekande skall, som fick både Harry och Ron att hoppa högt.

"Fang verkar vara mer av ett hinder än hjälp", mumlade madam Bones, hennes andning snabbare än normalt. "Detta är andra gången han skrämt dem."

"Och oss", mumlade Kingsley.

"Vad är det?" sade Ron högt medan han såg sig omkring i kolmörkret och grep Harry hårt om armbågen.

"Det är någonting som rör sig där borta", viskade Harry. "Lyssna… det låter som någonting stort."

"Så ni kommer bara stå där och lyssna efter det?" fräste Remus oroligt innan han suckade ilsket. Sirius lät under tiden Harry återigen luta sig emot honom och Harry begravde sitt ansikte i hans päls.

"Du kan skrika, du vet", påminde han honom medan han njöt av känslan av att känna sig älskad och kände sig skyldig för att skrämma mannen.

"Inte ännu." Sirius svar var mumlat. "Inte förrän du är säker."

De lyssnade. En bit bort till höger om dem var det där stora, vad det nu var, i färd med att bryta av grenar medan det röjde en bana mellan träden.

"Spring." skrek Tonks och jagarna samtidigt, de tre vännerna flyttade sig närmare och bildade en halvcirkel runt Harry, Hermione och Ron.

"Å nej", sade Ron. "Å nej, å nej, å…"

Dumbledore höjde ett ögonbryn, roade över hur hans kollegor skanderade samma sak lågmält.

"Håll mun", sade Harry utom sig. "Det kan höra dig."

"Jag är ganska säker på att de redan har hört Fang."

"Säg inte så Susan", stönade Hannah nervöst och tuggade på läppen.

"Höra mig?" sade Ron med onaturligt hög röst. "Det har redan hört Fang!"

"Vem hade trott att Susan och Ron tänker likadant", mumlade Ginny en aning roat.

Mörkret verkade pressa mot deras ögonglober medan de stod där skräckslagna och väntade. Det hördes ett underligt dundrande ljud och sedan blev det tyst.

Katie rös när hon påmindes om alla skräckfilmer hon hade sett. Tystnad var aldrig bra. Harry under tiden kramade bara om Sirius hårdare, han hade en känsla av att han behövde det.

"Vad tror du det gör?" sade Harry.

"Det gör sig förmodligen berett att kasta sig över oss", sade Ron.

"Ronald, säg inte det. Tänk om det hade varit sant", utbrast Hermione förfärat.

De väntade rysande och vågade knappt röra sig.

"Tror du att det har gett sig av?" viskade Harry.

"Vet inte…"

"Nej, nej, nej. Det är kvar. Det är alltid så. Man tror att man är säker, att saken har lämnat. Och så boom. Attackerar den och du är död", kved Katie.

"Kat, måste du dra upp det nu, jag är redan orolig så det räcker", stönade Angelina.

Då flammade plötsligt ett ljushav upp till höger om dem, så lysande i mörkret att de båda hastigt satte händerna för ögon.

Alla förutom trion såg på i förvirring. Dumbledore hade en udda blick i sitt ansikte medan han stirrade på golvet. Ingenstans i pojkens berättelse hade det talats om något annat i skogen.

"Finns det en trollkarl där inte med er?" krävde Remus medan hans hjärna genast hoppade till Dödsätare.

"Snälla låt det vara en professor", stönade mrs Weasley och kramade Ginnys hand. Hennes söner vände sig förvånad mot henne, de hade inte alls tänkt på hur tyst hon varit på sistone.

"De ska inte behöva höra om att jag hamnar i problem när de är så oroliga för Ginny", mumlade Ron och såg ner på golvet i skam.

George hörde orden och log sorgset emot sin lillebror. "Ingen av er ska vara i fara", sade han tyst. "Men du är lika viktig för dem som Ginny är."

Fang gläfste och försökte springa sin väg en hamnade i ett snår med taggar och gläfste ännu högre.

Hagrid grimaserade när han hörde om hur hans hund blev skadad.

"Harry!" skrek Ron med en röst som skar sig av lättnad. "Harry, det är vår bil!"

Det var ett ögonblicks tystnad innan spänningen lossnade något och flera stycken började skrocka, tvillingarna gick så långt som att falla av soffan i chock.

"Bilen som ni flög till skolan?" frågade Neville, och hans ögon var vida av förvåning.

Även Dumbledore verkade glad. "Otroligt." mumlade han förundrat.

"Du har rätt att skratta du vet", mumlade Harry till Remus som fortfarande verkade spänd.

"Något säger mig att faran inte är förbi ännu. Jag är fortfarande orolig, och Sirius ännu mer", svarade han envist med en blick emot hunden som var stel som en pinne.

"Se där professor McGonagall, du fick svaret på vart bilen befinner sig." ropade Ron över salen och McGonagall log ett litet leende.

"Tänk om det hade varit en professor. Hur hade ni förklarat att ni var mitt ute i skogen?" frågade Parvati plötsligt, hon hade hört Mrs Weasleys bön innan.

"Sömnproblem, vi kan ha skyllt på att någon av oss gick i sömnen och att den andra inte väckte den för att det kan vara farligt att väcka någon som går i sömnen."

"Hur de ens kommer på alla ursäkter kommer jag aldrig fatta." Leanne skakade på huvudet i förundran.

"Va?"

"Bra reaktion där Harry", sade Oliver och skakade på huvudet, Harry räckte bara ut tungan åt honom.

"Kom med!" Harry stövlade efter Ron mot ljuset, snavande och snubblande. Och ett ögonblick senare hade de kommit ut i en glänta.

"Jag hittade ytterligare ett fel, det står nubblande istället för snubblande. S har av någon anledning försvunnit, jag tror att jag kan se den nedersta delen på det snett över N:et." rapporterade Megan och Cho skakade ilsket på huvudet.

Mr Weasleys bil stod, helt tom, mitt i en ring av tjocka träd under ett tal av täta grenar med strålkastarna klart lysande.
Då Ron med gapande mun gick emot den, rörde den sig mycket långsamt mot honom, precis som en stor turkosfärgad hund som hälsar sin ägare.

"Åh, Ronnie. Det kommer ihåg dig", kuttrade tvillingarna, äntligen tillbaka till sina vanliga jag. "Tror du att den skulle komma ihåg oss?"

"Ni kommer inte ta reda på det!" skrek Mrs Weasley, Bill och McGonagall på en gång, de andra lärarna nickade rappt för att visa att de höll med dem.

"Seriöst killar, jag behöver inte höra om att någon mer av min familj befinner sig i skogen", varnade Bill dem.

"Vi kommer att se till att du inte får höra om det", muttrade Fred upproriskt och George flinade, något som oroade en hel del.

"Den har varit här hela tiden!" sade Ron förtjust och tog en sväng runt bilen. "Titta på den. Skogen har förvildat den…"

Sidorna på bilen var skrapade och nersmetade av lera. Den hade tydligen ägnat sig åt att rulla omkring i skogen på egen hand.

Me Weasley grimaserade åt hur de beskrev hans stackars bil.

Fang verkade inte alls gilla den; han höll sig tätt intill Harry, som kände hur han darrade. Harry andades lugnare igen och stoppade tillbaka trollstaven i klädnaden.

Harry gläfste till och gnuggade armen där Sirius löst bitit honom.

"Du är mitt i skogen med fara runt omkring dig i mörkret." skällde Sirius. "Håll din trollstav i handen och var redo hela tiden."

"Vårdlöst", grymtade Moody. "Var är din hjärna, pojk?"

"Det är uppenbart att han inte har en", hånade Snape. "Och se inte på mig sådär Lupin, du ogillar det också."

"Ogilla och att kränka honom är två helt olika saker", sköt Remus tillbaka med en varnande röst.

"Jag var tolv", påminde Harry dem med en rasande rodnad. "Jag har lärt mig den läxan den hårda vägen", tillade han och tänkte på hur han kastade bort trollstaven i kammaren. Han kunde bara föreställa sig kommentarerna när det fick höra om det.

"Och vi som trodde att den skulle överfalla oss!" sade Ron medan han lutade sig mot bilen och klappade den. "Jag undrade just vart den hade tagit vägen!"

Mr Weasley skakade på huvudet. "Det är precis därför det är mot lagen att förtrolla föremål. De kan ofta uppnå en egen vilka och kan potentiellt bli farliga, speciellt mot mugglare."

"Um, pappa. Föreläser du för oss eller för dig själv?" frågade George roat. Hans far flinade bara fåraktigt medan skratt spred sig i salen.

Harry sneglade runt efter spår av fler spindlar på den strålkastarbelysta marken, men de hade allesammans kilat undan från det starka ljuset från billyktorna.

"Å, det är inte bra." mumlade Charlie.

"Vi har tappat spåret", sade han. "Kom, så går vi och letar rätt på dem."

"Nej, stanna vid bilen", uppmanade Narcissa. "Massor av ljus. Ingen anledning att gå tillbaka in i mörkret."

"Vi hade inget val", svarade Ron mörkt och skrämde effektivt upp alla som hörde honom.

Ron sade ingenting. Han rörde sig inte.

"Onej, det är monstret", stönade Colin.

"Colin, om det hade varit monstret. Hade Harry och jag suttit här just nu? Ingen visste vart vi var och skulle inte ha letat inne i skogen."

"Du måste ge honom lite kredit, Ron. Det var ett monster, bara inte rätt monster", påpekade Harry och Remus bleknade.

Hans ögon var fästa på en punkt ungefär tre meter ovanför marken, alldeles bakom Harry. Hans ansikte var likblekt av fasa.

Harry kunde svära på att alla slutade andas medan de tittade på honom och Ron i skräck. "Tre meter upp?" kraxade Oliver ut.

Hermione greppade Ron och Harrys armar medan hon simmade i skuld. Hon borde ha varit där för att hjälpa sina vänner.

"Det är en liten då", sade Luna sakta men hon såg lättad ut. "De brukar bli mycket större."

"Jag är frestad att låta dig gå på en shoppingtur med dina kvinnliga vänner som en bestraffning just nu." sade Sirius svagt.

"Vad är det för en slags bestraffning. Att få handla med sina vänner?" ifrågasatte Dean nyfiket medan han såg på Harry som såg blek och förskräckt ut. "Det verkar inte så illa."

"Verkar inte så illa. Jag behöver en helt ny garderob. Det kommer ta timmar och känner jag Sirius rätt kommer han se till att jag får prova allt, inklusive underkläder. Skulle du vilja gå och göra det med Lavender och Parvati? Plus Hermione, Fay, Kat, Ali, Angel, Ginny, Luna och Tonks?" spottade Harry ut sig och Dean bleknade också.

"Holy shit." andades han ut. "Du är körd." Deras kvinnliga vänner pep under tiden av förtjusning och började göra upp planer för vart de skulle gå först och vad de skulle behöva handla.

"Jag kan rekommendera att ni går under eller direkt efter jullovet. Och ni behöver inte oroa er för en budget, jag betalar för alla plagg ni köper åt Harry."

"Och han har bestämt sig." stönade Harry desperat.

"Var inte löjlig Harry. Du behöver bara jeans, shorts, T-shirts, skjortor, jumprar, munktröja, strumpor, badkläder…" började Parvati rabbla upp.

"Han skulle behöva en kavaj och en kostym. I fall att." slängde Katie in upphetsat.

"… pyjamas, sweatshirts, träningskläder, skor, ytterkläder, stickat…" fortsatte Lavender med ett grin.

"Det var trevligt att känna dig Harry." skrattade Ron medan Harry blängde på honom.

Harry hann inte ens vända sig om. Det hördes ett högt knäppande ljud och plötsligt kände han hur någonting långt och hårigt grep honom om midjan och lyfte upp honom från marken så att han hängde med ansiktet neråt.

"Vad?" skrek Remus och grep tag i Harrys hand.

"Vad menas med det? Vad lyfte upp dig?" frågade Tonks och hennes hår blev svart medan hon kröp ihop i en liten boll. Charlies ögon lös upp av både spänning och rädsla.

"Det är okej, vi blev inte skadade."

"Fysiskt sätt, mentalt är jag inte lika säkert." avbröt Ron Harry, och hans vän suckade men medgav för sig själv att Ron hade rätt.

Då han skräckslaget kämpade emot hörde han de knäppande ljuden igen och såg hur Rons ben lämnade marken. Han hörde hur Fang gnällde och tjöt – i nästa ögonblick rycktes han i väg in mellan de mörka träden.

"Vad är det för något?" viskade Parvati förskräckt, alla tankar på shopping bortflugna.

"Du får se snart."

Med huvudet hängande neråt såg Harry att det som hade gripit fast honom tågade fram på sex enormt långa, håriga ben och att de båda frambenen höll honom i ett stadigt grepp nedanför ett par skinande svarta knipklor.

Fred och George utbytte förskräckta blickar och flyttade sig snabbt till varsin sida om Ron. "Ronnie, det låter som en spindel." Ron nickade bara utan ett ord.

"En riktigt, riktigt stor spindel", viskade George med en känsla av att drunkna i skuld.

"Gör det inte." viskade Ron tillslut.

"Gör inte vad?"

"Skyll er själva för det här. Ni har bett om ursäkt, det var en olyckshändelse, mamma straffade er för det och det som händer nu i boken är inte ert fel på något sätt."

Bakom sig kunde han höra ännu en av varelserna, som säkert bar med sig Ron.

"Värsta händelsen, någonsin", mumlade Ron likblek i ansiktet.

De rörde sig in mot skogens allra innersta. Harry kunde höra hur Fang gnällde högt då han kämpade för att befria sig från ett tredje odjur, men Harry kunde inte ha skrikit även om han hade velat; han verkade ha lämnat kvar rösten borta hos bilen i gläntan.

"Verkligen?"

"Jag var livrädd hela tiden, Ron." mumlade Harry tillbaka och Ron nickade innan han andades in djupt. Han hade redan överlevt det och om Harry hade kunnat dölja sin rädsla då så kunde han göra det nu.

Han visste inte hur länge han befann sig i varelsens grepp, han visste bara att mörkret plötsligt skingrades tillräckligt för att han skulle kunna se den lövtäckta marken, som nu myllrade av spindlar.

"Små husspindlar, visst." bönade Tonks men ingen av pojkarna svarade henne.

Då han sträckte på halsen i sidled upptäckte han att de hade kommit fram till en vidsträckt sänka, en sänka som hade rensats från träd, så att stjärnorna lyste klart på den hemskaste scen han någonsin hade skådat tidigare.

"Näst sämsta nu." muttrade han och tänkte tillbaka på kyrkogården. "Men den är fortfarande där uppe." Sirius drog strypt efter andan när han hörde orden.

Spindlar. Inte små spindlar som de som vällde fram över löven nedanför, utan spindlar stora som draghästar, med åtta ögon och åtta ben, svarta, håriga och jättelika.

Tonks stönade, livrädd för hur hennes kusin skulle ta sig ut det här.

"Du kommer definitivt få prova underkläder på shoppingresan, Harry."

"Men…"

"Inga men. Du är min minsta kusin och jag har Sirius tillåtelse. Var glad att moster Cissy inte har anmält sig, eller att mamma fått höra talas om det." Harry bleknade mer när han hörde det. Han hade träffat Andromeda förut och hon älskade att ge sin familj en makeover. Om hon fick höra talas om det här… Harry rös.

"Så, hur är ni kusiner?"

"Det är i flera led bort egentligen. Men vi anser oss vara kusiner." svarade Tonks distraherat.

Det väldiga exemplar som förde med sig Harry tog sig nerför den branta sluttningen, mot ett slöjlikt, kupolformat spindelnät mitt i sänkan, medan de andra stora spindlarna slöt sig omkring det från alla håll och upphetsat knäppte med knipklorna vid åsynen av lasten det bar på.

Parvati skrek, och kramade om Lavender, som blängde på Charlie tillsammans med de flesta då han räknade upp allt han visste om de förrädiska varelserna.

"Hur många var det?" frågade madam Bones förvånat, hon hade ingen aning om att ett sådant bo existerade i skogen.

Harry föll ner på marken på alla fyra då spindeln släppte taget om honom.

"Spring medan du har chansen." bad Leanne som hade slutit ögonen.

"Vi var omringade."

"Självklart var de det, varför skulle de inte vara omringade? Det skulle vara alldeles för enkelt." muttrade Sarah.

Ron och Fang dunsade ner bredvid honom. Fang ylade inte längre utan kröp tyst ihop på stället. Ron såg ut precis som Harry kände sig. Munnen var vitt uppspärrad i ett slags tyst skrik och ögonen höll på att tränga ur sina hålor.

Charlie spände ögonen i Fred och George som höll om Ron, Ron var blek men han såg inte speciellt rädd ut och han insåg att hans lillebror försökte överkomma sin rädsla för de stora spindlarna. Neville darrade när han såg på sina två vänner i skräck. Han skulle ta Fluffy vilken dag som helst framför det här.

"Vad är det med er att träffa på farliga varelser på skolans område. Första året en kerberos, nu en Acromantula. Jag fasar för vad du kommer träffa i ditt tredje år."

"Faktisk, mitt tredje år har varit mitt säkraste." mumlade Harry, medan han funderade på vad deras reaktioner till vad för slags monster monstret i kammaren var.

Harry insåg plötsligt att spindeln som hade släppt honom sade någonting. Det var svårt att uppfatta, för den knäppte med knipklorna vid vartenda ord den sade.

Luna såg nöjd ut. "De här måste vara tillräckligt stora för att du ska kunna höra dem."

Kingsley såg förvånad ut. "Jag tvivlar inte på att acromantulas kan kommunicera, men säger du att de pratar vårt språk?"

"Äh… jag tror det." svarade Harry. "Självklart så trodde jag att jag också talade vårt språk när jag pratade med ormen."

"Definitivt vårt språk", kraxar Ron fram.

"Aragog!" ropade den. "Aragog!"

Och från mitten av det dimmiga, välvda nätet trädde en spindel fram mycket långsamt, lika stor som en liten elefant.

Jagarna, Parvati, Lavender och Fay såg svimfärdiga ut när de hörde det.

Det fanns grått hår på kroppen och benen, och alla ögonen i hans gula, kniptångsliknande huvud var alldeles mjölkvita. Han var blind.

Charlie drog efter andan och började genast tycka synd om spindeln.

"Vad är det?" sade han och knäppte snabbt med klorna.

"Människor", knäppte spindeln som hade fångat Harry.

"Är det Hagrid?" sade Aragog och rörde sig närmare medan hans åtta grumliga ögon vagt irrade runt.

"Hagrid känner de här djuren? Det här är vad du menade när du sade följ efter spindlarna? Du skickade dit dem med flit." Harry ryckte till när han hörde Sirius skrikande röst.

"Det kanske är en bra sak", påpekade Tonks med en tvivlande röst. "De kommer kanske inte att skada dem."

"Är du fortfarande villig att låta ungarna fortsätta sina besök hos honom?" frågade Snape med en triumferande blick.

"Vad har du emot Hagrid?" krävde Charlie.

"Jag tror att det har mer med att göra att det skulle göra Harry olycklig om han inte fick besöka Hagrid än det faktum att Hagrid två år på raken råkat försätta honom i fara." Hagrid ryckte till när han hörde Olivers röst. Aragog skulle aldrig skada Harry och Ron, han visste det.

Harry såg oroligt på sin gudfar. "Fråga mig inte om det just nu Harry. Det är definitivt inte tid nu."

"Främlingar", knäppte spindeln som hade fört med sig Ron.

"Döda dem", knäppte Aragog retligt. "Jag låg och sov…"

Tror ni att kentaurerna och enhörningarna skulle klaga om vi befriade skogen från det här angreppet?" morrade Fred med en hatfull blick i sitt ansikte.

"Jag kommer hjälpa till", lovade Charlie, alla fascination borta.

"Jag vet en bra eldförtrollning", kastade Remus in och såg mörkt på boken medan han hade en arm runt Harrys smala axlar.

"Lugna ner er." skäller Moody. "Jag vill veta hur Potter och Weasley klarar sig ut det här." Hagrid såg under tiden förskräckt på boken, hur kunde Aragog säga så?

"Vi är vänner till Hagrid!" skrek Harry. Hans hjärta tycktes ha lämnat bröstet för att bulta i strupen.

Knäpp, knäpp, knäpp hördes det från klorna på spindlarna runt omkring i sänkan.

Alla höll andan medan de bad om att det skulle fungera.

Aragog tvekade

"Ja, använd logik och ta er ut därifrån nu." mumlade Hermione fort i en mantra.

"Hagrid har aldrig skickat några människor till vår sänka tidigare", sade han långsamt.

"Naturligtvis inte. Du hotade precis att döda dem som har kommit." fräste McGonagall ilsket. Dumbledore klappade henne lugnt på axeln, den ständiga glimten i hans ögon borta.

"Hagrid är i knipa", sade Harry och andades häftigt. "Det är därför vi har kommit."

"I knipa?" sade den åldriga spindeln, och Harry tyckte att han hörde en ton av oro under knäppet från klorna. "Men varför har han skickat er?"

"Aww, han bryr sig verkligen." Luna log glatt emot den stora mannen.

"Jag har haft honom sen han kläcktes."

"Bryr han sig tillräckligt för att inte skada pojkarna?" frågade Mr Weasley desperat.

"Självklart, Aragog har svurit att aldrig skada någon människa."

Harry funderade på att resa sig upp, men beslöt sig för att inte göra det, för han trodde inte benen skulle bära honom. Därför talade han nerifrån marken, så lugnt han kunde.

"Hur…" började Sirius men han kunde inte avsluta.

"Hur kunde du vara så lugn och ha sinnesnärvaro till att tänka?" Avslutade Remus för honom.

Harry ryckte på axlarna så gott han kunde med armen runt dem. "När jag hamnar i den här sortens situationer blir allt tydligare." han ryckte på axlarna igen. "Det är liksom svårt att förstå." Moody och madam Bones såg på honom, imponerade av vad de fick höra.

"Om jag får chansen ska jag försöka övertala honom till att välja auror som karriär, vi skulle behöva honom", funderade madam Bones medan hon antecknade det.

"Uppe på slottet tror de att Hagrid har släppt lös en… en… någonting… på eleverna. De har fört honom till Azkaban."

"Varför stammade du?" frågade Seamus, han hade aldrig hört Harry göra det förut.

"Ja, i minnet var det en spindel, men jag ville inte komma ut och anklaga en av Aragogs familjemedlemmar."

"Tack och lov att du inte gjord det", suckade Ron och lutade sig mer emot Fred som hade armen om honom.

Aragog knäppte ursinnigt med klorna, och överallt runt omkring i sänkan upprepade samma ljud av spindelhopen.

"Varför får jag plötsligt en bild av att alla spindlar attackerar Azkaban?" frågade Lee glatt och Sirius fnös till av skratt, de hade sannerligen livat upp hans vistelse i Azkaban om de hade valt att göra det.

Det var som applåder, bortsett från att applåder inte brukade göra Harry illamående av rädsla.

Harry stönade.

"Vad är det?"

"Va? Å, jag gillar bara inte att vara illamående igen. Fortsätt att läs bara." Umbridge blängde på honom, tänkandes att det var just som honom att dra till sig uppmärksamheten genom något så litet och något som var en tydlig lögn.

"Men det var ju åratal sen", sade Aragog irriterat. "För massor av år sedan. Jag kommer mycket väl ihåg det. Det var därför som de tvingade honom att lämna skolan. De trodde att jag var monstret som håller till i det som de kallar Hemligheternas kammare. De trodde att Hagrid hade öppnat kammaren och släppt mig lös."

"Är det bara jag eller är den där spindeln chockerande intelligent?" frågade Terry och höjde båda ögonbrynen.

"Och du… du kommer inte från Hemligheternas kammare?" sade Harry, som kände hur kallsvetten trängde fram på pannan.

"Jag kan inte avgöra om du är modig eller självmordsbenägen som frågade honom det", väste Tonks och märkte inte hur Sirius kroppshållning blev stelare. "Tänk om det var han som förstenade alla."

"Jag!" sade Aragog och knäppte ilsket.

"Ånej", mumlade Lee oroat, att Aragog blev arg var inte något som var bra för Harry och Ron.

"Jag är inte född på slottet. Jag kommer från ett avlägset land. En resenär gav mig till Hagrid när jag var ett ägg. Hagrid var bara en pojke, men han tog hand om mig. Höll mig gömd i ett skåp i slottet och matade mig med rester från bordet.

"Det är faktiskt gulligt", erkände Leanne mot sin vilja och Katie skrattade åt henne tyst.

Hagrid är min gode vän och en snäll och fin man. När jag upptäcktes och fick skulden för flickans död, skyddade han mig. Jag har bott i skogen ända sen dess, och Hagrid hälsar fortfarande på mig här. Han fann till oh med en hustru åt mig, Mosag, och du ser hur vår familj har växt, alltsammans tack vare Hagrids godhet…"

"Så du ansvarar för hela befolkningen? Du har fött upp dem?" frågade Bill argt.

"Vi kan inte klandra honom för det", protesterade Charlie." Acromantulans gift och silke är mycket användbart."

"Men de är farliga!" skrek hans bror tillbaka.

"Kanske, men i femtio år har de funnits i skogen och ingen har vetat om att de var där. De är bara för att Harry och Ron gick till deras bo som de attackerades."

"Sannerligen Mr Weasley", instämde Dumbledore och Hagrid såg lättad ut.

Harry samlade de sista resterna av sitt mod.

"Hur kunde du fortfarande ha mod kvar? Jag skulle vara en pöl på marken vid den här tiden."

"Jag behövde svar, och vi behövde ta oss ut därifrån levande."

"Så du har aldrig… aldrig angripit någon?"

"Aldrig", kraxade den gamla spindeln. "Det skulle ha varit min instinkt, men av respekt för Hagrid har jag aldrig skadat en mänsklig varelse.

"Han sade inget om sina barn dock", mumlade Remus tills sig själv, en känsla av panik började nu sprida sig igen.

Den dödade flickans kropp upptäcktes på en toalett.

Moodys ögonbryn steg men när han såg sig om insåg han att alla var för upprörda för att märka något betydande i det uttalandet.

Jag såg aldrig någon annan del av slottet än skåpet som jag växte upp i. vårt släkte tycker om mörker och tystnad…"

"Ljus förtrollningar alltså, och möjligtvis en Sonorus så kan de skrika högt så att de inte attackerar." mumlade Hermione för sig själv och hennes vänner skakade på huvudet.

"Men då… vet du vad som egentligen dödade den där flickan?" sade Harry. "Därför att vad det än var, så är det tillbaka och angriper folk igen…"

"Okej, han är inte monstret. Ni är säkra." mumlade Colin och Harry log sorgset, han önskade att han hade kunnat få chansen att få vara så naiv istället för att växa upp långt innan hans barndom slutat.

Hans ord drunknade i ett högljutt utbrott av knäppanden och rasslet av många ben som ilsket ändrade ställning; stora, svarta skepnader flyttade sig oroligt hit och dit runt omkring honom.

"Gör dem inte arga, Harry." vädjade Sirius. "Lämna bara."

"Det som bor i slottet är ett urgammalt djur som vi spindlar fruktar mer än alla andra varelser",

"Tja, ormar äter spindlar så det är uppenbart att de skulle vara rädda." funderade Narcissa.

"Hur stor skulle den där ormen vara för att kunna äta en spindel i samma storlek som en elefant?" Kraxade Remus och blev ännu blekare.

"Stor, mycket, mycket stor", viskade Ginny. Hon hade sett den död och hon hade ingen aning om hur Harry lyckats vinna över den utan en skada.

sade Aragog. "Jag kommer mycket väl ihåg hur jag bönföll Hagrid att släppa mig fri när jag kände hur odjuret rörde sig runt om i skolan."

"Vad är det för något?" sade Harry ivrigt.

Mer höga knäppande, mer rassel – spindlarna verkade komma närmare.

"Nej, nej, nej. Det här händer inte, de lever, de lever", mumlade Hermione oroligt medan hon gungade fram och tillbaka.

"Vi talar inte om det!" sade Aragog häftigt. "Vi kallar det inte vid namn! Jag talade inte ens om namnet på den där fruktansvärde varelsen för Hagrid, fastän han frågade så många gånger."

"Nåja, då vet vi att Hagrid inte visste något om det. Han är alltså helt oskyldig", suckade madam Bones irriterat, Fudge hade återigen lyckats göra en röra av saker och ting.

Harry ville inte envisas med frågan, inte med spindlarna som pressade sig närmare på alla sidor. Aragog verkade vara trött på att prata. Han backade långsamt in i sitt välvda nät, men de andra spindlarna fortsatte att långsamt förflytta sig fram mot Harry och Ron.

"Nej!" skrek Mr Weasley och flög upp ur sin plats. "Lämna, stick därifrån." Hans ögon gled över salen vilt.

Ron knuffade bort sina bröder och skyndade över till den förtvivlade mannen. "Jag är här, pappa, det är okej. Vi tog oss ut, vi mår bra."

"Men hur?" frågade han brutet.

"Du hjälpte oss", svarade Ron då de satte sig ner igen, Ron framför sina föräldrars ben. "Du räddade oss."

"Är det bara jag som är förvirrad? Hur skulle Mr Weasley kunna rädda dem när han är flera mil bort?" viskade Ritchie Coote till sina vänner Evan Abercrombie och Andrew Kirke.

"Ingen aning, men vi får troligen veta snart." viskade Andrew tillbaka.

"Då går vi väl då!" ropade Harry förtvivlat till Aragog när han hörde löven prassla bakom sig.

"Gå?" sade Aragog långsamt. "Det tror jag inte…"

"Men de är vänner till Hagrid!" bölade Tonks.

"Jag tror inte att det spelar någon roll", svarade Kingsley allvarligt och vände sig förskräckt emot de två pojkarna.

"Jag tycker du sade att de var säkra. Att de aldrig skulle skada dem." utbrast George ilsket och stirrade på Hagrid.

"Han lovade att aldrig skada någon…"

"Aragog kanske, men hur är det med resten av hans familj? Har de lovat något?" avbröt Moody och Hagrid sade inget, något som var ett tillräckligt svar för alla andra.

"Men… men…"

"Mina söner och döttrar skadar inte Hagrid, på min befallning. Men jag kan inte neka dem färskt kött, när det så villigt vandrar rakt in i vår mitt. Adjö, Hagrids vän."

"Hagrid, de måste bort där ifrån", morrade Remus.

"Jag vet, vi hade en överenskommelse. Så länge de inte skadar någon får de bo i skogen, men nu…" Hagrids röst dog sorgset bort.

Harry svängde hastigt runt. Någon meter bort höjde sig en massiv vägg av knäppanden och rasslande spindlar över honom, och de många ögonen glimmade i deras fula, svarta huvuden…

Ron och Harry rös när de mindes det och var glada att de lyckats ta sig därifrån utan skador.

Redan då han sträckte ner handen efter sin trollstav visste Harry att det inte tjänade någonting till, för det fanns för många av dem.

"Säg inte det Harry. Du kan klara av det omöjliga", muttrade Oliver och Harry log svagt emot honom.

Men just då han försökte resa sig upp, beredd att kämpa och dö,

"Nej." skrek Sirius och avbröt Megan när hon försökte läsa så fort som möjligt. Harry var på väg att påpeka att han inte bara kunde stå där och låta döden möta honom, men den rasande blicken i Sirius ögon stoppade honom.

Hördes en hög, ihållande ton och ett starkt ljust flammade upp genom sänkan.

"Är det?" Lee satte sig upp med ett stort flin i ansiktet.

Ron skrockade. "Det är det."

Mr Weasleys bil kom brakande nerför sluttningen med bländande strålkastare och gällt tutande signalhorn och slog spindlarna åt sidan. Flera kastades på rygg med de långa benen viftande i luften. Bilen stannade med skrikande bromsar framför Harry och Ron och dörrarna flög upp.

Som med ett så slappnade alla av i sina platser och svaga skratt fyllde salen.

"Jag tänker inte godkänna att ni flög den där bilen till skolan, men tack och lov för att ni gjorde det." suckade McGonagall. Verkligen, hon började bli för gammal för att höra om den här sortens äventyr.

"Ta Fang!" vrålade Harry och dök in i framsätet.

Ron grep jakthunden om magen och slängde honom gläfsande i bilens baksäte. Dörrarna smällde igen. Ron röde inte vid gaspedalen, bilen behövde honom inte.

"Tack och lov för det, jag hade inte kunnat styra bilen själv." muttrade Ron, han hade varit stel av skräck vid den tidpunkten.

Motorn vrålade och de sköt i väg medan de vräkte omkull fler spindlar i farten. De susade snabbt ut ur sänkan uppför sluttningen och med grenar piskande mot rutorna brakade de inom kort fram genom skogen.

Bilen, som tydligen följde en bana den kände till, for skickligt kors och tvärs genom de bredaste öppningarna bland träden.

Harry sneglade åt sidan på Ron. Hans mun gapade fortfarande i ett tyst skrik, men ögonen höll inte längre på att tränga ut ur sina hålor.

"Jag hade mardrömmar i veckor efter det", medgav han och fick hans föräldrar att utbyta skrämda blickar.

"Men du var bra när du kom hem", mindes mr Weasley.

Ron skakade på huvudet. "Jag var bara riktigt noga med att inte störa någon. Ni oroade er redan tillräckligt mycket över Ginny."

"Ronnie", sade mrs Weasley tillslut, ögonen röda och svullna. "Vi skulle ha velat veta. Oavsett vad."

Harry?" Sirius röst var tyst då han ville veta om hans gudson hade drömt om mördande spindlar hos mugglarna.

"Jag hade mardrömmar, men inte om det här", medgav Harry långsamt, han ville inte att hans gudfar skulle börja oroa sig för vad som skulle hände redan nu.

"Är du okej?"

Ron stirrade rakt framför sig, utan att kunna få fram ett ljud. Plötsligt stannade bilen.

"Vad menar du med att plötsligt stannade bilen?" skrek Alicia i panik.

"Den stannade. Jag har ingen aning om varför ärligt talat." suckade Harry.

"Men faran är över nu, eller hur." frågade Astoria nervöst.

"Inte riktigt." Harry grimaserade och hans vänner bleknade igen.

"Skönt att vara ute." lyckas Ron få fram tillslut. Harry suckar lättat innan han märker något ur ögonvrån,

"Snälla, låt det vara en kentaur." bönade Neville, men han vet att det är förgäves.

Innan han hinner varna Ron så kastar sig en av spindlarna genom det trasiga fönstret och griper tag Ron om halsen. Harry ser skräckslaget på när spindeln försöker dra ut en skrikandes Ron genom fönstret.

"Nej!" skrek Mrs Weasley och grep tag i Ron och drog in honom i en benkrossande kram.

"Jag är okej mamma, Harry räddade mig", kom Rons dämpade svar.

"Tack så hemskt mycket Harry, raring."

"Det är inget speciellt. Vem som helst hade gjort det."

Med fumlande fingrar får han upp sin trollstav och tar sikte innan han skriker: Arania Exomai

"Vad är det för en förtrollning? Jag har aldrig hört den förut." frågade Justin nyfiket.

"Jag hittade den i en bok. Vi hade så mycket fritid det året att jag hade tid att läsa en del böcker."

"Och tack och lov för det", mumlade Ron, han var inte säker på om han skulle sitta här om Harry inte hade hittat den förtrollningen.

Ett otroligt starkt ljussken flyger ut ur staven och får spindeln att flyga flera meter bakåt. Harry vänder sig oroligt emot Ron som nu var helt likblek och såg ännu mer panikslagen ut då han tittade genom backspegeln.

"Kan det bli värre än det här?" stönade Tonks.

"Oh, det blir värre om någon minut."

"Tonks, du förhäxade det." morrade Charlie ilsket.

"Hur kan hon förhäxa det om det redan har hänt? Det är inte Tonks fel." protesterade Harry och begravde ytterligare igen sitt ansikte i Sirius päls.

Harry vände sig snabbt om och såg de hundratals spindlarna komma rusandes emot dem.

"De kommer ut levande. Utan skador… förhoppningsvis." mumlade Fred och George.

"Åk, åk, åk. Nu." skriker han desperat och med ett ryck startar bilen igen.

"Tack och lov, det är över."

"Inte riktigt än Dennis." erkände Ron andlös från sin mammas tajta kram.

De dundrade genom småskogen medan Fang ylade högt i baksätet, och Harry såg hur backspegeln på ena sidan bröts av då de pressade sig förbi en väldig ek, spindlarna tätt i hälarna på dem.

"Åh den stackars bilen skadades när den räddade er." Eleven som sade det såg orolig ut men hade en retsam blick i ögat.

"Det var ett värdigt offer", sade George bestämt. Han föredrog att bilen blev skadad än hans bröder.

"Lyft. Få den att flyga." utbrister Harry i panik när han ser att spindlarna inte längre bara kommer bakom dem, utan också från sidorna, men framför allt framifrån.

"Du går aldrig in där igen. någonsin!" Harry grimaserade, han hade gått in där förra året, förhoppningsvis så gjorde det inget med tanke på att han var med Hagrid, men för tillfället sade han inget.

De körde på flera stycken och deras stora kroppar dunsade emot bilen och gav den ännu fler bucklor.

"Den har fastnat." lyckas Ron kraxa fram medan han desperat drar i spaken som ska få bilen att lyfta från marken.

"Nej, nej, nej", viskade Ginny med gråt i halsen, det här var för mycket för henne och hon flyttade sig så att hon satt mellan sina föräldrar.

Spindlarna var nu ännu närmare dem och de hade ingen chans att kunna skapa en väg mellan de stora odjuren.

"Hur kom ni ut levande." viskade Remus förskräckt och drog Harry närmare sig.

"Tur. Ren tur."

"Dra!"

"Jag försöker!" fler spindlar dunsade emot vindrutan och taket och med ett desperat ryck tillsammans lyckas de flytta spaken och bilen far upp emot himlen med ett vrål och slår i förbifarten ner en av spindlarna från ett träd.

"Yes. Ta den." utbrast Oliver lyckligt.

"Är ni säkra nu?" frågade Lee svagt.

"Vi är säkra nu. Inga mer spindlar." lovade Harry och alla suckade lättat ut, även de som inte gillade Harry eller Ron var lättade över att inget mer skulle hända eller att de inte blivit skadade.

Efter tio bullriga, skakiga minuter i luften kunde de se hur träden under dem blev färre, och Harry kunde se ljusen från slottet klart nu.

"Förhoppningsvis blir inte boken mer skrämmande än så här." muttrade Tonks.

"Jag tvivlar det. Någon måste stoppa monstret." mumlade Kingsley för sig själv

De hade kommit fram till skogens slut.

Ett jubel steg i salen, nu visste de helt och hållet att de var säkra.

Bilen flög rakt ner mot marken,

"Du måste skämta. Ni kommer krascha!" stönade Angelina.

"Ingen större fara där. Vi var okej."

Och landade med en krasch utanför Hagrids stuga och grävde upp djupa spår av lera då den sladdade innan den stannade. Kraften från landningen var så stor att de nästan slungades in i vindrutan.

"Det förklarar i alla fall lerspåren i gräset." mumlade McGonagall, hon hade undrat över dem men aldrig lyckats lista ut vart ifrån de kom.

Fang kastade sig mot fönstret i sin iver att slippa ut och när Harry öppnade dörren rusade han blixtsnabbt i väg mot Hagrids stuga med svansen mellan benen.

"Jag klandrar honom inte." muttrade Neville. "Jag tror inte att han kommer gå någonstans med er snart."

Harry skrockade. "Han dreglar fortfarande på oss när vi besöker Hagrid, men han vägrar att vara ensamma i samma rum som oss."

Harry klev också ur, och efter någon minut verkade Ron återfå känseln i lemmarna och följde efter, fortfarande stel i nacken och med stirrande ögon.

"Du verkar mycket räddare nu än under själva färden." påpekade Alisa.

"Jag visste att vi skulle ha dött om jag varit förstenad av skräck. När vi äntligen var i säkerhet kunde jag låta rädslan ta över", svarade Ron ärligt.

"Mycket modigt utav dig Ron", berömde Luna glatt.

Harry gav bilen en tacksam liten klapp då den backade in i skogen igen och försvann ur sikte.

"Den där bilen är mental. Den går frivilligt tillbaka in i skogen."

"Den klarar sig nog."

Harry gick tillbaka in i Hagrids stuga för att hämta osynlighetsmanteln. Fang låg och darrade under en filt i sin korg.

"Stackars Fang", mumlade Lavender till Parvati som nickade instämmande.

När Harry kom ut igen såg han att Ron stod och kräktes häftigt i trädgårdslandet med pumpor.

"Verkligen, jag är förvånad att de inte hade hänt tidigare", muttrade Snape.

"Adrenalinet lämnade honom troligen då." suckade Sinistra.

"Följ efter spindlarna", sade Ron svagt och torkade av munnen med ärmen. "Jag förlåter aldrig Hagrid. Vi kan vara glada att vi lever."

"Du är och du bör inte", sade Bill bestämt. "Jag vet att det kommer dröja länge innan jag kan glömma vad han gjorde."

Harry använde all sin viljestyrka för att inte vänta sina frågande ögon emot sin gudfar. Han visste att om han pressade det så skulle han inte gilla svaret. Hagrid under tiden såg förkrossade ut, han trodde allvarligt att Aragog och hans familj inte skulle ha drömt om att skada någon, att få höra det så här...

"Vi hade tur. Det hade kunna slutat värre." men Ron tycktes inte höra honom.

"Följ efter spindlarna! Följ efter spindlarna! Ifall Hagrid någonsin kommer ut från Azkaban, kommer jag döda honom"

"Det verkar som om du misslyckades med det."

"Mina tankar var upptagna av annat." muttrade Ron, han hade varit för orolig för Ginny för att komma ihåg sitt löfte om att döda Hagrid.

"Han trodde säkert inte att Aragog skulle skada hans vänner", sade Harry.

"Du borde inte bara ha antagit det." snäste McGonagall till Hagrid, hon skulle ha svårt att förlåta honom snart när han hade utsatt två av hennes lejon för dödlig fara.

"Det är just det som är Hagrids problem!" sade Ron och dunkade näven i stugväggen. "Han tror alltid att monster inte är så onda som folk påstår, och se vad det har lett till! Till en cell i Azkaban!" han darrade våldsamt i hela kroppen nu. "Vad var det för mening att skicka oss dit in? Vad har vi fått reda på, det skulle jag gärna vilja veta?"

"Jag skulle också vilja veta det." muttrade Tonks. "Jag har inte hört någonting som var värt den erfarenheten." hon missade den besvikna blicken hennes mentor gav henne medan flera andra nickade instämmande.

"Att Hagrid aldrig öppnade Hemligheternas kammare", sade Harry. Han kastade manteln över Ron och drog honom hårt i armen för att få honom att gå. "Han var oskyldig."

"Han kunde bara inte ha sagt att han var oskyldig och att någon hade satt dit honom?" morrade Dean.

"Skulle ha varit för enkelt troligen." fräste Fay till svar.

Ron gav till en högljudd fnysning. Att kläcka fram Aragog i ett skåp var tydligen inte hans föreställning om att vara oskyldig.

"Nej, men det är för Hagrid", sade Charlie med ett förtjust leende.

Då de närmade sig slottet virade Harry manteln tätt om dem för att vara säker på att deras fötter inte skulle synas och sköt sedan upp de knarrande ytterdörrarna på glänt.

"Tack och lov att ingen låst dörren. Jag hade inte vågat sova i Hagrids stuga efter det mötet. Jag hade legat vaken hela natten och trott att de skulle komma ut ur skogen och attackera." Ron rös.

"Ni tror väl inte att de kommer göra det?" frågade Hermione svagt.

"Med vår tur, troligtvis någon gång. Antagligen när vi minst behöver det", fnös Harry.

De gick försiktigt tillbaka genom ingångshallen och uppför marmortrapporna medan de höll andan då de passerade korridorer där påpassliga vakter vandrade omkring. Tillsist kom de fram till säkerheten i Gryffindors sällskapsrum, där brasan hade brunnit ner till glödande aska. De tog av sig manteln och klev uppför den slingrande trappan till sin sovsal.

"Ni väckte mig."

"Verkligen?" frågade Harry Dean förvånat.

"Ja, jag trodde att ni somnat i uppehållsrummet och precis vaknat."

Ron föll ner på sin säng utan att bry sig om att klä av sig.

"Bra för dig. Ni behöver sömn efter det här", sade Narcissa bestämt.

Harry däremot kände sig inte särskilt sömning. Han satte sig på kanten av himmelssängen och tänkte intensivt på allt Aragog hade sagt.

"Kan det inte vänta tills morgonen, Harry?" muttrade Remus.

"Jag insåg något otroligt viktigt genom att inte somna på direkten." avslöjade Harry och alla piggnade till.

"Läs fortare Meg."

"Ska bli Mer." skrattade Megan som svar och började läsa fortare.

Varelsen som låg på lur någonstans i slottet, tänkte han, lät som någon sorts Voldemort-monster – inte ens andra monster ville nämna det vid namn.

"Vilket bara är dumt egentligen." muttrade Harry. "Vem har någonsin blivit skadad av att säga ett namn? Det är inte som om Voldemort eller en basilisk plötsligt kommer dyka upp ifall du säger deras namn."

"Basilisk?" bad Remus och försökte hålla sig lugn. Bakom honom vidgades Charlies ögon i förverkligandet och skräck, tillsammans med flera av eleverna. Visst de hade hört ryktena men de hade trott att det bara var det, rykten. Det borde inte vara möjligt att monstret var en basilisk och att Harry överlevde sitt möte med den, de kom därför nu alla fram till att Harry aldrig mötte monstret, hade han gjort det hade han varit död. "Det är vad ormen är?"

"Är det värre än en vanlig orm?" frågade Emma Dobbs tveksamt.

"Den brukar inte förstena, faktum är att jag inte är säker på hur den gör det." svarade Remus. "Den dödar med blicken, se den i ögonen och du är död."

"För att inte nämna de otroligt gifta och långa huggtänderna", tillade Charlie svagt.

"Älskvärt." Tonks svalde hårt. "Precis vad jag ville höra."

Men han och Ron hade inte kommit närmare upptäckten av vad det var eller hur det förstenade sina offer. Inte ens Hagrid hade någonsin vetat vad som fanns i Hemligheternas kammare. Harry svängde upp benen på sängen och lutade sig tillbaka mot kuddarna medan han betraktade månen som glimmade genom tornfönstret.

"Du gillar att betrakta månen, gör du inte?" frågade Neville.

"Det är lätt att tänka när jag tittar på natthimlen. Allt är så lugnt och harmoniskt", svarade Harry ärligt.

Han förstod inte hur de skulle kunna göra någonting mer. De hade stött på återvändsgränder överallt.

"Ni har sannerligen gjort mer än någon annan i slottet", påpekade Katie ömt.

"Men vi hade inte listat ut svaret på mysteriet."

"Än nej, men ni hade mer information än någon annan."

Dolder hade gripit fel person, Slytherins arvtagare hade sluppit undan, och ingen kunde säga om det var samma person, eller någon annan, som hade öppnat kammaren den här gången.

"Men det skulle betyda att det var en lärare som öppnade kammaren den här gången om det var samma person", påpekade Luna och många såg misstänksamt mot lärarbordet.

"Det skulle kunna förklara varför de inte gav oss någon information eller inte stoppade attackerna", påpekade Su Li och lärarna blängde på henne.

Det fanns ingen mer att fråga. Harry lade sig ner medan han fortfarande tänkte på vad Aragog hade sagt. Han höll på att dåsa till när tanken på något som verkade vara deras absolut sista hopp slog honom och han plötsligt satte sig käpprakt upp.

Alla lutade sig ivrigt framåt, de skulle äntligen få något mer svar. Än så länge så hade de bara fått fler frågor istället för svar.

"Ron", väste han genom mörkret. "Ron!"

Ron vaknade med ett tjut som lät som Fangs, stirrade vilt omkring sig och fick syn på Harry.

"Mardröm", mumlade Fred och Ron nickade.

"Ron, den där flickan som dog. Aragog sa att hon hittades på en toalett", sade Harry utan att ta notis om Nevilles snörvlande snarkningar från hörnet. "Tänk om hon aldrig lämnade toaletten? Tänk om hon fortfarande är där?"

"Bra Potter", berömde Moody medan de flesta i salen såg förvånade ut.

"Menar du att Myrtle är den som dödades av ett monster?" frågade Daphne förvånat.

"Men det är en bra sak." bestämde sig Tracy. "De kan gå och prata med Myrtle och få alla svar… ingen anledning till att komma nära den stora ormen, ingen anledning alls."

"Bortsett från det", påpekade Daphne när hon mindes vad som hade hänt vad som troligtvis bara var några dagar senare.

Ron gnuggade sig i ögonen och rynkade pannan i månljuset. Och sedan förstod han.

"Du tror väl inte… inte Missnöjda Myrtle?"

Megan stängde boken. "Och det är slutet på kapitlet."

"Ni har en halvtimmes rast att göra vad ni vill med nu", informerade McGonagall och alla nickade innan de började strömma ut ur stora salen.

"Harry, följ med." mumlade Remus och Harry följde snabbt efter honom ut ur salen och in i det tomma klassrummet de hade använt dagen innan då han blivit utskälld. Remus låste noga dörren efter sig och Sirius förvandlade sig genast.

"Så… jag måste gå iväg och fixa en sak, jag kommer tillbaka om en liten stund", försökte Harry.

"Jag tror inte så unge man", sade Sirius i sin strängaste röst. "Nu får jag skrika."

Harry nickade i resignation, men det fanns ett litet leende på hans läppar. "Varsågod", sade han och sjönk ner på en stol.

"Vet du hur nära du var att bli dödad?" Gnisslade Sirius ut genom sammanbitna tänder och grep tag om Harrys haka och lyfte upp hans huvud så han kunde se honom i ögonen. "Och du skulle ha blivit det om den där bilen inte hade blivit levande." Harry sade inte ett ord men lyssnade noggrant, i ögonvrån kunde han se hur Remus vandrade fram och tillbaka.

"Du kunde ha dött i ditt andra år och jag skulle aldrig ha fått lära känna dig", fortsatte hundanimgusen att krångla. "Du slipper undan med ett väldigt enkelt straff, jag hoppas att du inser det."

"Jag tror inte att shopping och att prova kläder är enkelt", protesterade Harry med ett leende.

"En hel dag med shopping och med att prova allt, inklusive underkläder." korrigerade Sirius. "Du behöver straffas. Det här var lite mer än lite fara."

"Tack Sirius." Harrys tysta och uppriktiga ord stoppade mannens rytande. "Tack för att du bryr dig."

"Det är klart att jag bryr mig!" protesterade han och stirrade på tonåringen orolighet.

"Ingen annan har, inte så här, inte som en förälder", berättade Harry och rodnade i förlägenhet.

"Vet du inte att en gudfar är en som en andra pappa?" berättade Sirius för honom allvarligt. "Jag är din förälder. Du blir aldrig av med mig." Han drog upp tonåringen och drog in honom i en varm kram. "Så inget mer med att försöka ge mig en hjärtattack, okej."

"Jag kan inte lova." mumlade Harry och Sirius suckade.

"Så länge du inte medvetet försätter dig själv i fara är jag nöjd." Han tryckte en snabb kyss emot Harrys röriga hår.

"Sirius, är du verkligen okej?" frågade Harry plötsligt med en mjuk röst och gröna oroliga ögon sökte de svagt roade gråa.

"Är inte det min replik?" sköt Sirius tillbaka. "Och trots att Remus hävdar att jag avskyr böcker så njuter jag av att lära mig mer om det", svarade den äldre mannen och Harry himlade med ögonen.

"Du säger det nu, men de sista kapitlen kommer inte vara roliga." försäkrade han.

"Jag har redan listat ut det. Men vi kommer att klara av det, tillsammans", suckade Sirius. "Men jag kommer inte låta dig komma undan ifall du riskerar ditt liv igen."

"Men det är därför du älskar mig." viskade Harry mjukt och osäkert, hade han haft fel, kunde det vara så att Sirius bara brydde sig men att det inte sträckte sig så långt som kärlek?

"Nej Harry." Sirius har en bestämt röst och Remus stod tyst bakom honom med ett sorgset leende. "Jag älskar dig. Inte för att du tar dumma risker, i själva verket trots att du tar dumma risker. Jag kommer alltid göra det, och en dag så kommer du tro mig utan något som helst tvivel. Nu, vad är det som får dig att ha så bråttom?"

"Klockan är borta, jag måste prata med husalferna och se om de tog den."

"Skynda iväg då, husalferna brukar samla in trasiga föremål och behålla de i två veckor innan de gör sig av med dem", sade Sirius med ett leende och släppte taget om Harry innan han förvandlade sig till hund igen.

"Följer du med mig eller Harry?" frågade Remus medan han öppnade dörren igen, Sirius gav honom en blick och han fnös. "Just ja, dum fråga. Vi ses senare."

...

Remus skyndade tillbaka till Stora salen och gick genast fram till madam Pomfrey.

"Poppy, kan jag få långa dig en stund?"

"Självklart Remus. Vad är ditt problem?"

"Det gäller Harry."

"Han har väl inte gått och blivit skadad igen, har han?"

"Nej, men det är vad jag vill komma till. Varför är du inte förvånad när han är skadad och varför har han en egen säng i sjukhusvingeln? Det var roande först men jag oroar mig…"

"Ah, oroa dig inte Remus", avbröt hon med ett leende. "Anledningen till att jag inte är förvånad är att Potter varje år lyckas skada sig ganska allvarligt, de flesta kommer in med en förkylning, kanske en stukad fot ibland. Potter däremot kommer in halvdöd, utan sina ben i armen eller bara avsvimmad som exempel."

"Hur ofta besöker han sjukhusvingeln? Det måste vara ganska mycket för att han ska förtjäna en egen säng."

"Var inte orolig, det finns två anledningar till att han har en egen säng. Den första är att han bad om att få det, han hävdade att han föredrar att kunna hålla koll på sin omgivning ifall något skulle hända, något jag är säker på att han använde sig på Privet Drive. Eller som han själv sade i sitt andra år, ifall han skulle vakna upp och inte känna igen sig så skulle hans första tanke vara att han blivit kidnappad av något galet fan." Madam Pomfrey skrockade lågt.

"På något sätt så tvivlar jag inte på att det skulle kunna hända."

"Den andra anledningen är att Potter alltid har lidit av mardrömmar, hans vänner bestämde sig för att det fick räcka och förde ner honom hit första gången några veckor efter jullovet i hans första år, sedan dess har de fortsatt med att smuggla ner honom hit och Potter sover resten av natten i vingeln med hjälp av drömlös sömn. Eftersom han ändå spenderade relativt mycket tid och sov här ibland så beslöt jag mig för att fullfölja hans önskningar och ge honom hans egen säng."

"Så han besöker inte sjukhusvingeln alltför ofta på grund av livshotande eller allvarliga skador?" frågade Remus för att försäkra sig.

"Nej, det gör han inte." madam Pomfrey log. "Han är en snäll pojke, jag hoppas att du och din vän kan hjälpa honom med hans tillitsproblem."

...

Harry skyndade sig ner i fängelsehålorna och svängde genast höger direkt efter att han kom ner för trapporna, det dröjde inte länge förrän han stod framför det stora porträttet av en fruktskål, med en darrande hand kittlade han päronet och porträttet öppnade sig.

"Harry Potter, du besöker igen!" pep en kvinnlig husalf glatt.

"Hej, Mippsy. Jag har saknat er." alla husalfer började genast tjattra glatt och Sirius som hoppade in efter Harry såg roat på när han såg hur mycket de gillade hans gudson.

"Vill du ha mat, Harry Potter?"

"Bara Harry, Pearlie." Harry skakade på huvudet. "Nej, jag vill inte ha mat, men jag behöver er hjälp."

"Vad kan vi göra Harry P…" Husalfen stannade mitt i meningen från Harrys blick.

"Har ni sett min klocka, Booboo? Den är trasig, men den betyder otroligt mycket till mig och jag vill gärna ha tillbaka den."

"Jag har den." pep en av de yngre husalferna och skyndar iväg till ett skåp och plockar fram den. "Dobby gav den mig för lagning. Den fungerar."

"Tack så hemskt mycket Lulu", svarade Harry och satte snabbt på sig sin dyrbara klocka. "Det här betyder mycket för mig…"

"Sirius Black!" skrek Mippsy plötsligt och pekade anklagande på hunden bredvid Harry som frös till.

"Hej, Mippsy, länge sedan vi sågs." Sirius log emot henne då han förvandlade sig tillbaka till människa.

"Sirius, vad håller du på med?" väste Harry då han blir knuffad bakåt av några väldig beskyddande husalfer.

"Jag har ingen tanke på att skada någon av er eller Harry", fortsatte Sirius lugnt. "Tro mig, jag är lika oskyldig som jag var när jag gick i skolan."

"Du aldrig vara oskyldig här", pep Pearlie, men hon såg mindre misstänksam ut.

"Sirius har rätt, han är oskyldig och min gudfar." påpekade Harry och alferna slappnade av. "Det var faktiskt han som gav mig klockan."

"Jag skulle väldigt gärna stanna och ta vara på förlorad tid med er, jag har saknat er… men vi måste tillbaka till stora salen. Och var snälla att inte nämna det här för någon, de tror fortfarande att jag är en Dödsätare."

"Självklart, Mästare Tass." Booboo nickade viktigt. "Kom tillbaka snart."

...

Åter igen tillbaka i stora salen satte sig Harry mellan sina vänner igen.

"Så hittade du din klocka? Och vad är så speciellt med den?" frågade Hermione nyfiket

"Ja, Lulu hade lagat den åt mig. Klockan är speciell för mig för att den tillhörde mamma, jag fick den när jag fyllde fjorton."

"Åh Harry." suckade Hermione och gav honom en snabb kram.

"Var husalferna lika glada som vanligt för att se dig?" frågade Ron roat.

"Ja, och de gjorde sig redo att försvara mig, Mippsy kände igen Sirius."

"Ånej, vad hände?" frågade Hermione förskräckt, och Ron såg själv orolig ut bredvid henne.

"Sirius förvandlade sig och vi förklarade snabbt att han var oskyldig, jag tror inte att de trodde att han var skyldig till att börja med."

"Hrm, hrm." Umbridge harklade sig högt. "Vi ska nu fortsätta att läsa." hon höll upp boken och det såg ut som om hon själv tänkte öppna den och börja läsa.

"Jag gör det", sade Percy snabbt och snattade åt sig boken.

---

AN: Min klasskamrat kastade faktiskt en gång en bok i bakhuvudet på vår lärare så hårt han kunde, alla var knäpp tysta och fy sjutton vad arg läraren blev, fast hon förtjänade det.

Jag hoppas att det inte blev för förvirrande när jag slängde med vad som hände i skogen i filmen. Vi närmar oss sakta slutet på boken och ser så mycket fram emot det, jag kan meddela att det kommer ta två veckor innan nästa kapitel för jag tänker skriva ner kapitel 17 innan jag börjar på kommentarerna till kapitel 16, ledsen för det, men det kommer i slutändan att gå lite fortare tills vi kommer till nästa bok då.

PS: irriterande fakta, jag har nästan skrivit Aragon istället för Aragog hela tiden. jag skyller det på min bror som tvingade mig se alla tre Sagan om ringen filmerna. så jag hoppas att det nu står Aragog överallt, om inte ber jag om ursäkt.