Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

18. Hemligheternas kammare

Zerow21: Jag är glad att du gillade min förklaring till varför Harry hade sin egna säng och delen där Harry kastade boken på Lockman, jag tänkte att ursäkten Harry använde skulle funka. Lockman skulle troligen tro att Harry försökte bli som honom, vilket han skulle ha älskat.

Linnéa: Jag vet, små problem är sjukt irriterande, jag själv har alltid haft mest problem med dubbelstavning. Lycklig dag för dig när fem av dina favoritfics uppdateras under en dag. Dina och alla andras idéer hjälpte, jag hade ingen aning hur det skulle vara, men med hjälp av er fick jag förslag och ditt blev det avgörande för mig. Jäpp, Harry kommer få vigselringarna någon gång, troligtvist inte än på ett tag men de kommer komma. Vad skönt att börja tolv, jag började åtta och fick släppa mig upp ur sängen för att jag var uppe för länge i måndags, inte mitt fel att alla bra program börjar sent :) Jag vet, det känns som om jag började på den här boken för bara tre, fyra månader sen. Jag säger också väldigt random saker när jag är trött, so oroa dig inte över att låta random. Yes, då lyckades jag få bort alla Aragon, min dator ville översätta Aragog till det, min lillebror är lite besatt av de filmerna och har lagt in alla namn i ordförrådet på world. Och du är inte den enda som inte sett filmerna, ingen av mina vänner har sett dem (lite synd, för de är ganska bra, å andra sidan så har hälften av mina vänner inte sett Pirates of Caribbean, vilket för mig är hemskt. De är bland mina favoriter) Ja, vi syns. Ha det bra själv
-Lea

Thalia: Ouch, sjuk. Jag hoppas verkligen att du kryar på dig snart, det är inte kul att vara sjuk, speciellt inte på lov. Glad att du älskade det jag tog med från filmen, jag själv föredrar nog hur de tar sig ut ur skogen i filmen framför hur de gör det i boken. Det är mer spännande i filmen. Äntligen har jag hittat någon mer som inte är så mycket för shopping, alla mina vänner älskar det medan jag tycker att det funkar någon gång ibland. Harry läste kapitlet "Sorteringshatten" i förra boken, men Hermione, Ron eller Ginny har inte läst något. Jag har egentligen redan bestämt vem som skulle läsa de sista tre böckerna, men jag tror att jag kan ändra… det skulle faktiskt nog funkar lite bättre med vad jag har i tankarna… ja, det får blir så :D

Annie: Jag förstår precis ifall du inte kan skriva längre på grund av tågresan, du brukar ändå skriva så långa så det gör inget. Det låter stort, jag har egentligen inte så stor koll på när det gäller hästar, kan lite på grund av min kompis dock, men GRATTIS. För dig måste det här vara jättestort och du måste vara väldigt duktig för att få tävla för din ridskola. Lycka till, jag håller tummarna för att det går bra för dig på tävlingen.
Och nu har vi bara två kapitel kvar i den här boken, wow... två kapitel! Jag är så chockad att jag har hunnit så här långt, det här kapitlet i sig var väldigt jobbigt att skriva för att det mest är ett utfyllnadskapitel för mig, men jag har en del planer för nästa kapitel så jag kan inte vänta tills jag kommer igång med det

---

Jag gör det", sade Percy och snattade åt sig boken. Han öppnade den snabbt och bleknade när han såg titeln. Han visste vad det innebar, hans syster skulle bli nerförd i kammaren och det var inte något han egentligen ville läsa, men han hade redan sagt att han skulle så med ett djupt andetag så läste titeln.

"Hemligheternas kammare.

Mrs Weasley bleknade själv när hon hörde namnet på kapitlet och drog sin dotter närmare sig. Ginny själv mumlade tyst medan hon stirrade på sina två äldsta bröder och Harry påmindes omedelbart om att de inte visste att hon var den som hade öppnat kammaren.

Bill rynkade på pannan åt hans föräldrar. "Ni tänker inte säga något?" frågade han i misstro. "Ni förstår väl att det innebär att de två förmodligen går ner i kammaren", påpekade han argt och Charlie nickade instämmande, studenterna runt omkring såg dock medlidsamt på Ginny och deras familj.

"Bill", utbrast Fred. "Låt det vara. De gjorde åtminstone något." Det var det första de sagt åt dem sen deras utbrott.

"Till skillnad från oss", tillade George med en röst fylld av avsky. Bill såg förvirrat och oroligt på sin familj. Harry kastade en diskret blick på sin gudfar innan han vände sig emot Percy igen, inte säker på ifall Sirius hade börjat oroa sig igen än eller inte. Tonks verkade ha samma tankar.

"Jag ger Sirius tio minuter innan han börjar oroa sig trots att inget hänt."

"Han kommer klara det", hävdade Moody. "För barnets skulle åtminstone."

"Det kommer inte vara så illa, så länge jag vet att han är i salen är jag lugn." Harry log men sade inget.

"Alla gånger vi var inne på den där toaletten, och hon bara var tre toalettbås ifrån oss", sade Ron bitter vid frukosten nästa dag, "Och vi kunde ha frågat henne, och nu…"

"Det hade varit trevligt", mumlade Tonks. "Kunde ha undvikit spindlarna på det sättet."

"Kom igen Tonks, var är din känsla för äventyr", retades Harry.

"Jag har den, men jag föredrar ifall du är säker och inte riskerar ditt liv."

"Dessutom, vem går fram till spöken på måfå och frågar hur de dog?" frågade Katie nyfiket.

"James" svarade både Remus och Sirius på en gång, och alla kunde se att Remus hade ett leende på läpparna. "Men jag tror inte att han någonsin frågade henne", fortsatte han säga.

"Det är för att hon skrämde honom mer än vad hans mamma gjorde", fnös Sirius.

"Tror ni att hon skulle ha berättat?" frågade Oliver. "Ni spenderade ganska mycket tid i badrummet med att brygga elixiret och hon sade aldrig något."

"Hon är väldigt självupptagen", fnös Narcissa. "Ifall de inte hade pratat direkt med henne så skulle hon inte ha brytt sig."

Det hade varit svårt nog att försöka leta efter spindlar. Att undgå lärarnas uppmärksamhet länge nog för att kunna smyga in på en flicktoalett skulle bli nästan omöjligt,

"Det skulle ha varit omöjligt", muttrade McGonagall. "Men något säger mig att du kommer att klara av det."

"Jag skulle tro att det skulle vara lättare att smyga in i ett badrum inne i skolan än att smyga ut ur skolan och in i skogen", funderade Dean.

"Alla andra badrum ja. Men du glömmer att Filch var i den korridoren dynget runt för att hålla vakt", påpekade Ron med en äcklad blick.

"Varför inte bara använda osynlighetsmanteln och gå mitt i natten?" föreslog Oliver. "Vad?" han ryckte på axlarna när han såg blickarna han fick. "De gör det ändå hela tiden."

"Ja, Oliver. Men har du glömt bort att det är gigantisk orm på rymmen?" väste Tonks och hennes hår blev limegrönt. "Vill du verkligen att de ska möta den i mitten av natten?"

Självklart inte!" sköt han tillbaka. "Jag menade bara… du vet, strunt i det", han kastade upp händerna i luften. "Låt oss bara få det här överstökat."

I synnerhet som flicktoaletten i fråga låg alldeles bredvid platsen för det första överfallet. Men så hände det någonting som fördrev deras tankar på Hemligheternas kammare för första gången på veckor.

"Åh, äntligen några bra nyheter", suckade Tonks lättat.

"Bra? Du måste skämta, boken sade något som fördrev våra tankar från kammaren, det sade aldrig att det var något bra", avbröt Lee med en fnysning och flera av de vuxna såg oroliga ut.

De hade undervisning i förvandlingskonst för professor McGonagall, och tio minuter in på lektionen meddelade hon att deras examensprov skulle börja den första juni – alltså om precis en vecka.

"Det var väldigt negativa nyheter", suckade Fred.

"Fruktansvärda nyheter", instämde George.

Narcissa himlade med ögonen. "Hur var den en överraskning? Ni var i skolan. Examensprov är ett obligatoriskt slut på året."

"Vi var så fokuserade på kammaren att vi inte hade insett hur nära slutet av läsåret vi egentligen var", försökte Harry bortförklara det och Remus log roat.

"Examensprov?" tjöt Seamus Finnigan. "Ska vi fortfarande ha examensprov efter allt som har hänt?"

Hermione blängde. "Kan du vara något mer dramatisk."

"Det är Seamus", fnös Ron. "Han är alltid dramatisk.

"Är jag inte!"

"Du var ganska dramatisk efter att du fått din säng att fatta eld." erkände Dean med ett leende.

"Så du tände alltså eld på sängen med flit!" insköt McGonagall med en farlig röst.

"Nej, du förstår inte. Vi övade bara på läxan och helt plötsligt så skjuter det gnistor ur min stav och draperiet runt sängen fattade eld!" utbrast Seamus desperat. Tracy öppnade munnen för att fråga exakt vilken läxa det var, men hon stannade till och såg fundersam ut innan hon bestämde sig för att hon inte ville veta och stängde munnen igen.

Det hördes ett ljudligt brak bakom Harry då Neville Longbottoms trollstav gled ur handen på honom och fick ett av benen på hans skolbänk att försvinna.

Madam Bones höjde på ögonbrynet men sade inget.

Professor McGonagall trollade tillbaka det med en sväng på sitt trollspö och vände sig sedan med bister min mot Seamus.

"Du brydde dig inte ens om att försäkra dig att Neville var okej?" Narcissa rynkade på pannan och hennes skyddande instinkter blommade upp. "Du lät honom inte veta att du inte hade något emot att han råkade få benet att försvinna eller varför det hände…"

"Ville du att jag skulle uppmärksamma hans fel genom att peka ut det inför hela klassen?" frågade McGonagall stelt. "Jag är säker på att det skulle ha hjälpt hans självförtroende .

"Det är inte som om det höga banget inte redan hade gjort det." muttrade Theodore Nott.

"Dessutom", avbröt Neville glatt. "Är det en ganska daglig företeelse, åtminstone var de det under första och andra året."

Narcissa såg fortfarande inte belåten ut. "Jag tror att dina studenter skulle känna sig lite bättre med uppmuntran, speciellt med allt som pågick."

Neville såg på förvånat och lite nöjt. Det kändes skönt att ha en vuxen som stod upp för honom, även om hon var syster till Bellatrix, han rynkade på pannan när han mindes det faktumet.

"Själva idén med att hålla skolan öppen trots allt är att ni ska få er utbildning", sade hon strängt. "Examensproven kommer därför att äga rum som vanligt, och jag hoppas att ni allesammans repeterar flitigt."

"Jag tror att deras reaktion visar att de inte gjorde det", fnös madam Bones.

"Du skulle kanske ha tagit upp examensproven tidigare än en vecka innan", föreslog Kingsley. "Det är en klass av tolvåringar. Det är inte som om de kommer tänka på examensprov själva."

"Brukar professorerna inte spendera sista månaden med att gå igenom allt de lärt sig under året dock?" påpekade Tonks och såg förvirrad ut.

Dumbledore log. "Det verkar som om eleverna inte var de enda som var slappa i sina förberedelser."

"Tja, ifall du inte hade stuckit iväg och låtit oss styra skolan när vi hade så mycket problem så skulle vi haft tid att förbereda", väste McGonagall tyst.

Repetera flitigt! Det hade aldrig fallit Harry in att det skulle bli examensprov under de oroliga förhållanden som nu rådde på slottet.

De flesta eleverna i salen nickade instämmande och lärarna himlade med ögonen, hur kunde de inte ha insett det?

Det hördes en hel del upproriskt mummel från eleverna, vilket fick professor McGonagall att se ännu bistrare ut.

"Det sista jag behövde vid den tidpunkten var myteri från studentbefolkningen!" informerade hon strängt.

"Minerva, det var en klass med tolvåringar. De tänker alltid klaga om prov vid den åldern." påpekade Sirius fräckt och hade något tittat på honom hade de sett att han hade himlat med ögonen, hur hon kunde vara förvånad över det hade han ingen aning om.

"Så… om vi gör myteri, innebär det att proven blir inställda?" frågade Harry sakta och några av lärarna rös.

"Lek snällt Harry, du vill väl inte skrämma dina lärare?" frågade Remus roat. "Men jag skulle rekommendera att inte göra det, för att undvika Minnies vrede."

"Professor Dumbledore gav instruktioner om att skolans arbete skulle fortsätta så normalt som möjligt", sade hon. "Och det innebär också att vi kontrollerar hur mycket ni har lärt er i år, vilket jag knappast skulle behöva påpeka." Harry tittade ner på det vita kaninparet som hade han fått i uppgift att förvandla till ett par tofflor.

"Stackars kaniner", sade Luna sorgset. "Jag känner mig alltid så skyldig när jag går omkring i dem."

Charlie gav henne en udda blick. "Varför använder du dem?"

"Vad är poängen med att ha dem om du inte ska använda dem?" frågade hon och blinkade med sina stora ögon. Han ryckte på axlarna innan han delade en hjälplös blick med sin bror, samtidigt som de som brukade reta Luna började fnittra högt.

Vad hade han lärt sig hittills i år?

"Jag skulle säga ganska mycket, Harry", påpekade Lee i en pompös ton.

"Som vad då?"

"Att du kan prata parselspråk, att det finns talade spindlar, hur man brygger Polyjuice-elixir, att Lockman är att idiotisk skitstövel, att Hemligheternas kammare existerar, att man kan flyga en bil till Hogwarts, att Ministeriet är korrupta, att avbrutna trollstavar kan vara farliga, att…"

"Det räcker Fred", avbröt mrs Weasley strängt.

"Vad? Du säger alltid att vi bara ska säga sanningen och när vi gör det så avbryter du oss, dessutom är han Fred, jag är George!" protesterade George högljutt.

Han kunde inte komma på någonting som kunde visas fram i en examen, tyckte han.

"Åh, då är du körd. Inget av vad du har lärt dig kommer att hjälpa dig i din examen, ledsen bro", suckade Fred.

"Åh, jag tycker att den gick ganska bra trots allt", svarade Harry med ett flin.

Ron såg ut som om han just hade fått veta att han måste flytta ut och bo i den förbjudna skogen.

"Verkligen? Även efter spindlarna?" frågade Tonks i misstro.

Ron skakade på huvudet våldsamt. "Jag sade aldrig det. Det är bara hur Harry trodde att jag såg ut som", påpekade han.

"Tja, ditt ansikte såg ganska mycket ut som det gjorde när vi träffade Aragog", berättade Harry för alla med ett stort flin, innan det försvann. Han hade inte menat att dra upp spindeln så fort.

"Oroa dig inte. Jag har inte glömt det än."

Harry sjönk ihop. Han var säker på att han skulle bli bestraffad så fort Sirius fick tillfälle. Han hade kanske sluppit undan bestraffning för lönnluckan, men släng in den dumma spindeln och basilisken och han var körd. Han kunde inte låta bli att undra hur det skulle vara att bli bestraffad av honom. Han hade ingen aning om vad som väntade, hos Dursley visste han åtminstone vad som ledde till vilket straff… nu hade han ingen aning och det skrämde honom. Han kunde bara hoppas att Sirius fortfarande skulle vilja lära känna honom efter de här böckerna.

"… Harry?"

"Vad?"

"Vi har försökt få din uppmärksamhet ett tag. Är något fel?" frågade Remus oroligt.

"Jag tänkte bara. Allt är okej", svarade Harry med ett falskt leende och vände sig mot boken igen, omedveten om den oroliga blicken Remus och Sirius delade.

"Kan du föreställa dig att jag skulle höra examensprov med den?" frågade han Harry och höll upp sin trollstav, som just hade börjat vissla högt.

Nästan alla ryckte till. "Du kunde ha lånat min trollstav, Ron", suckade Hermione.

"Skulle förmodligen ha varit mindre farligt", instämde Neville och Seamus innan de skrattade.

"Ron vad tänker du göra nästa gång du har en trasig trollstav?" Bill kunde inte hjälpa sig själv och flinade emot sin lillebror.

"Ge den till Snape och få honom försöka förhäxa oss så vi blir av med honom med", muttrade Ron lågt och Harry började vråla av skratt när han hörde det.

"Vad var det?" väste mrs Weasley.

"Att jag säger till och lånar Harrys eller Hermiones trollstav tills jag fått en ny."

"Jag är ledsen Mr Weasley, men du skulle inte få speciellt bra resultat med dina vänners trollstavar, det är bättre att skaffa en ny på direkten", avbröt McGonagall ursäktande.

"Vad pratar du om? Vi kan använda varandras trollstavar", påpekade Hermione förvirrat.

"Det är inte möjligt Miss Granger, era spön och stavar är lojala till er själva."

"Jag vet det", Hermione himlade med ögonen till fleras förvåning. "Vi får självklart bäst resultat med våra egna, men det stoppar inte det faktum att vi fortfarande kan använda varandras och få ett resultat."

"Ni må få ett resultat men ni skulle inte kunna använda varandras i verkliga livet. Förtrollningen skulle vara för svag", madam Bones log vänligt åt dem.

"Så vad är det här? Ett låtsas liv?" mumlade Harry för sig själv. "Vad vi försöker få fram är att vi får nästan exakt samma resultat med varandras stavar, även om de vi kastar med våra egna alltid är lite bättre. Ni hörde ju i förra boken, Hermione kunde använda min innan vi ens blev vänner."

"Kanske en demonstration skulle passa sig?" föreslog Dumbledore.

"Vad för demonstration?"

"Använd en valfri förtrollning", föreslog Dumbledore glatt.

"Valfri säger du. Säg, tror ni att det är möjligt för oss att lamaslå någons med varandras stav eller spö?"

"Var inte löjlig Potter", snäste Snape.

"Jag tror vi har vårt svar", flinade Ron.

"Katie, Angelina, Alicia. Får vi låna er. Vi lovar att inte göra någon skada."

"Varför inte." svarade de tre jagarna medan Harry tog över Rons trollstav, Hermiones Harrys och Ron Hermiones.

"Tre… två… ett... Lamaslå!" Ropade de och tre röda strålar flög ut ur deras stavar och träffade deras vänner i bröstet så att de föll bakåt i Freds, Georges och Olivers väntande armar. Nästan alla stirrade förvånat på de tre vännerna som gav varandra en High five.

"Hur är det möjligt, aldrig tidigare…"

"Det har hänt tidigare Minnie", avbröt Remus. "Anledningen till att de kan användas varandras stavar eller spö är för att de litar på varandra mer än något annat. Deras stavar vet det och låter därför de två andra att använda dem. Ollivander har själv berättat det."

"Imponerande. Skadorna de tre kan tillfoga…" mumlade Moody för sig själv.

"Låt oss bara läsa, ska vi?" frågade Alicia, som nyss blivit återupplivad.

Tre dagar före deras första skrivningar kom professor McGonagall med ett nytt meddelande vid frukosten.

"Um, försöker du överträffa Dumbledore med alla dessa meddelanden?" Retades Remus, och chockade igen de flesta. Det var fortfarande överraskande att höra deras ex-professor agera som en upptågsmakare.

"Jag kommer att göra tillkännagivanden när de behöver göras och det är det." Hon skakade på huvudet med ett förtjust leende åt mannen

"Jag har goda nyheter", sade hon och istället för tystnad utbröt en storm av oväsen i stora salen.

"Klart det gjorde. Vi behövde goda nyheter", fnös Fay.

"Dumbledore kommer tillbaka!" skrek flera elever glädjestrålande.

Någon fnös. "Jag vet inte hur det skulle vara bra. Dumbledore har inte gjort mycket för att rätta till situationen."

"Det finns ingen anledning till att vara respektlös", muttrade Snape och blängde.

"Dessutom så kände Hogwarts befolkning sig tryggare med honom i slottet", sade Narcissa och bröt tystnaden.

"Quidditchmatcherna ska tas upp igen!" vrålade Oliver upphetsat.

Flera personer vände sig misstroget emot den unga mannen. "Tala om för mig att du skämtade?" frågade Kingsley och skakade på huvudet roat.

"Flera elever förstenade, en gigantisk orm som tar sig runt på skolan, Dumbledore borta, och allt du tänker på är att spela Quidditch?" frågade Bill förvånat. "Du är galen."

"Nej. Vi var alla dödsuttråkade och Quidditch skulle liva upp livet på Hogwarts. Jag vet personligen att Percy redan stoppat en handfull elever från att smyga ut ur uppehållsrummet efter utegångsförbudet." När McGonagall hörde det vändes hennes blick genast emot hennes lejon oh hon spände ögonen i dem.

"Jag hoppas att ni nu insett vad som hade kunnat hända om mr Weasley inte hade stoppat er!" morrade hon och gryffindoreleverna svalde nervöst.

"Ni har fångat Slytherins arvtagare!" pep en flicka vid Ravenclaws bord.

"Det skulle vara goda nyheter", Narcissa log.

Moody grymtade. "När du kommer tillbaka från Fariytoppia låt mig veta", sade han sarkastisk. "Potter kommer att fånga arvtagaren eller så skulle hela boken ha varit meningslös."

"Monsterögat", morrade Sirius. "Jag är inte redo att möta den verkligheten än." Remus, Tonks och flera andra nickade med huvudet i samförstånd.

När larmet hade lagt sig sade professor McGonagall:
"Professor Sprout har meddelat mig att Mandragororna äntligen är klara att plockas.

"Det är goda nyheter", jublade Tonks och studsade i sin plats.

"Hermione kommer att botas", tillade Fred med ett förtjust leende och Katie höjde på ögonbrynet.

"Borde jag vara orolig att Hermione hotar min plats som din flickvän?"

"Inte alls", Fred log strålande emot Katie. "Men Mione är som min andra syster." Katie log och lutade sitt huvud emot Freds bröst med en belåten suck.

Ikväll kommer vi att kunna återuppliva de förstenade offren. Jag behöver väl inte påminna er om att en av dem kanske kan tala om för oss vem eller vad som överföll dem.

"Vem säger att något av offren såg vad som attackerade dem?" frågade Moody buttert.

"Gud, Monsterögat! Måste du alltid vara så deprimerande", stönade Tonks.

"Vad skulle de kunna rapportera om, även om de såg?" frågade Kingsley mjukt samtidigt. "De kommer bara säga att det var en stor orm."

"Vilket inte kommer att hjälpa de andra att ta reda på vem som styr den", insåg Bill uppgivet.

"Och det är svaret vi verkligen behöver", suckade madam Bones, hon hade hoppats på ett fredfullt slut utan något våld.

"Jag hade inte kunnat hjälpa med vad för varelse det var. Allt jag minns är ögonen." Justin rös samtidigt som de andra offren nickade instämmande.

Jag hoppas att det här förfärliga året ska sluta med att vi lyckas gripa den skyldige.

"Även om varför det tog ett helt år för att fånga honom är helt obegripligt för mig", muttrade Moody.

"Kan ha något att göra med det faktum att de använde barnen som sina främsta utredare", viskade Kingsley.

"Vad var de Mr Shacklebolt?" Sprout spände blicken i sin gamle elev.

"Bara nyfiken på varför aurorerna aldrig kallades in för att undersöka saken", svarade han lugnt. "Det är en del av vårt jobb i alla fall."

"Jag själv är också väldigt nyfiken över det", instämde madam Bones.

"Ohhh. Lärarna är i trubbel", viskade Dennis med låg röst

"Jag ser verkligen inte vad ni hade kunnat göra som vi inte redan gjort." sade Dumbledore bestämt.

"Poängen är Albus", kontrade Moody med en gliring mot sin gamla vän. "Är att när ett barn attackeras så ska du göra vad som är rätt och behövs och kalla in lämpliga myndigheter."

"Molly, Arthur, skulle ni vilka väcka åtal?" frågade Tonks glatt. "Som föräldrar till barn på Hogwarts har ni den rätten. Hogwarts professorer utsatte era barn för fara."

Mr Weasley gav henne ett mjukt leende. "Vad sägs som om att vi läser färdigt innan vi bestämmer något."

"Jag vill påpeka att vi kallade in myndigheterna men fick inget svar", sade Dumbledore och hans blick var hård medan han betraktade ministeriearbetarna.

"Han har rätt, varje offer rapporterades till både St Mungos och Ministeriet, men vi fick ingen hjälp. Situationen ansågs inte tillräckligt allvarlig för att sätta in resurser fick vi höra", McGonagalls ton var besviken och madam Bones, Kingsley och mr Weasley delade en orolig och bekymrad blick.

Det utbröt en storm av jubel och bifallsrop. Harry tittade bort mot Slytherinbordet och blev inte det minsta förvånad över att Draco Malfoy inte deltog i jublet. Ron däremot såg gladare ut än han hade gjort på flera dagar.

"Då gör det ingenting att vi aldrig frågade Myrtle!" sade han till Harry.

"Det är sant, men Hermione skulle troligen ha varit upprörd över att ni inte tog reda på allt ni kunde", påminde Neville dem.

Den unga häxan korsade armarna över bröstet. "Det finns ingen anledning till att de inte skulle göra allt i deras makt för att hitta svaren."

"Förutom att det var emot reglerna som infördes för deras säkerhet", påpekade Fred med ett flin.

"Och att lärare eskorterar dem överallt", tillade George. Hon höjde på ett ögonbryn. Sedan när hade det stoppat dem?

"Hermione kommer säkert att ge oss alla svaren när det väcker henne! Fast hon blir förstås tokig när hon får reda på att vi har examens prov om tre dagar.

"Kan ha varit lättare att bara ha låtit henne vara förstenad tills examensproven var över."

"Sirius!" väste Remus en aning uppgivet.

"Vad? Du vet att ifall du hade vaknat upp tre dagar före och fått reda på att det så skulle du ha haft ett sammanbrott och gjort alla omkring dig galna." Remus öppnade munnen för att protestera.

"Han har rätt, Remus", sade Narcissa ursäktande. "Dessutom så tvivlar jag att offren skulle behöva göra slutproven efter att ha varit förstenade under olika tidsperioder av deras skolgång."

"Det skulle inte ha spelat någon roll för Hermione", påpekade Harry. "Hon skulle ha insisterat att hon skulle ta dem." Hermione betraktade sina skrattande vänner strängt innan hon med en fnysning vände sig mot Percy.

Hon har inte alls repeterat. Det kanske vore skonsammare att vänta med att återuppliva henne tills proven är över."

Harry skrockade. "Hur läskigt är det att Ron och Sirius sade samma sak?"

"Hur skulle det vara skrämmande?" frågade Ron.

"Det är inget fel med att vara som mig. Jag är fantastisk." skämtade Sirius. "Du borde dessutom inte driva med mig nu, du vill väl knappast hamna på min dåliga sida?"

Harrys blick vidgades komiskt. "Du har rätt, du är helt fantastisk. Jag måste ha blandat ihop dig med Oliver."

"Hej!" utbrast Oliver skrattandes, men han var glad att Harry kunde retas så fritt, från Alicias brev så hade Harry varit väldigt deprimerad sen skolan började.

"Mycket bättre."

Just då kom Ginny Weasley fram och slog sig ner bredvid Ron. Hon såg spänd och nervös ut, och Harr lade märke till att hon satt och vred händerna i knät.

"Du agerar som om du känner dig skyldig", sade Bill medan han såg på sin syster. Hon var blekare än han någonsin hade sett henne och inte ens skämten som flög runt hade kunnat få tillbaka liv i henne. "Gin?"

"Bill", mr Weasley skakade på huvudet varnande.

"Ginny har inget att känna skuld om", tillade George. De märkte inte hur aurorerna i rummet utbytte menande blickar.

"Vad är det frågan om?" sade Ron och serverade sig en portion gröt till. Ginny svarade inte utan tittade uppåt och neråt längs Gryffindorbordet med ett skrämt ansiktsuttryck som påminde Harry om någon han kände, fast han inte kunde komma på vem.

"Vilket är konstigt, för jag känner inte så många… eller kände inte så många då i alla fall", påpekade Harry fundersamt.

"Kläm fram det", sade Ron och såg på henne.

"Det var inte särskilt trevligt", informerade Luna honom med en sällsynt rynkad panna.

Ron såg häpen ut. "Det är alltid så vi pratar med varandra", protesterade han.

Katie fnös när hon såg flickans arga ansikte. "Bäst att inte säga det, Ron. Även om det är så syskon pratar med varandra", lade hon till mumlande.

Harry insåg plötsligt vem Ginny påminde honom om. Hon gungade lätt framåt och bakåt på stolen, precis som Dobby brukade göra när han var på vippen att avslöja förbjuden information.

"Husalfer agerar så när de försöker kringgå en order", sade Sirius långsamt. "Nästan som om något håller dem tillbaka." Harry nickade, han visste nu att det var Dolder som hade hindrat Ginny från att prata med dem.

"Jag måste berätta någonting för er", mumlade Ginny och undvek omsorgsfullt att se på Harry.

Ginny drog skälvande efter andan, så nära, hon höll tillbaka en kvävd snyftning medan hon lutade sig mer emot sin mamma.

"Vad är det?" sade Harry. Ginny såg ut som om hon letade efter orden.

"Hur berättar man att det är ens eget fel", mumlade Tonks tyst och Remus gav henne en frågande blick men hon skakade på huvudet. "Jag saknar fortfarande en pusselbit."

"Vad?" sade Ron.

Ginny öppnade munnen, men inget ljud kom över hennes läppar. Harry böjde sig fram och talade lågt, så att bara Ginny och Ron kunde höra honom.

"Har det någonting med Hemligheternas kammare? Har du sett något? Har någon uppfört sig konstigt?"

"Varför hoppade du automatisk till kammaren?" ropade Bill hårt med en så stark oro att den praktiskt taget kvävde honom. "Varför skulle du tro att hon hade något att göra med något ås ont?" fortsatte han samtidigt som Ginny jämrade sig.

Harry, förbluffad av ilskan som kastades på honom, drog efter andan. "Det var typ det enda som existerade i mina tankar vid den tidpunkten", förklarade han mjukt och fick Sirius att ge honom en orolig blick.

Bill suckade samtidigt som han gnuggade en hand över sitt ansikte. "Förlåt Harry. Jag menade inte att ta ut min frustration på dig."

Tonåringen ryckte på axlarna. "Det är okej.

"Det är ett ord vi kommer att arbeta på att få bort från ditt ordförråd." mumlade Sirius tyst.

Ginny drog ett djupt andetag, men just i det ögonblicket kom Percy Weasley in i stora salen. Han såg trött och blek ut.

"Urgh, varför behöver han dyka upp precis då", stönade Bill.

"Och varför ser han så trött ut?" frågade Charlie förvirrat.

"Han hade haft vaktjänst två nätter på raken utan någon sömn", informerade McGonagall trött. "Personen som hade passet blev sjuk och mr Weasley anmälde sig när vi inte kunde hitta någon ersättare."

"God morgon, om du har ätit färdigt, så kan jag ta din plats Ginny. Min mage skriker av hunger, jag hatar verkligen de här vakttjänsterna just nu."

Percy slog till sig själv i pannan med handen. "Jag är en idiot", om han inte hade satt sig där så hade Ginny kanske berättat vad hon visste och inte hamnat i kammaren.

"Ja, Percy. Det är du", instämde Fred med en viktig röst.

Ginny hoppade upp som om hon hade fått en elektrisk stöt av stolen, kastade en hastigt, förskrämd blick på Percy och smet i väg. Percy satte sig ner och grep en mugg från mitten av bordet.

"Jag vet inte vad jag ska må sämst om", mumlade mr Weasley med en djupt rynkad pannan. "Att Ginny uppenbarligen inte litar på sin äldre bror tillräckligt för att anförtro sig åt honom eller det faktum att han inte märkte vilket skick hon var i.

Ginny kunde inte låta bli att känna sig skyldig när hon hörde det, hon hade aldrig riktigt anförtrott sig åt honom, utan det hade alltid varit Ron eller Bill eftersom de var närmare varandra. Det fick henne att börja fundera på vem som egentligen anförtrodde sig åt Percy. Bill och Charlie hade alltid hållit ihop, likaså med Fred och George, hon och Ron hade alltid varit nära varandra eftersom de var så nära varandra i ålder. Percy… vem hade Percy kunnat anförtro sig åt? Hon kände sig ännu mer skyldig när hon tillslut insåg att Percy måste ha känt sig väldigt ensam de senaste åren när han var den enda som inte hade ett syskon han var nära med.

"Percy!" sade Ron ilsket. "Hon skulle just berätta en viktig sak för oss!"

Percy var nära att sätta en klunk te i halsen.

Fred och George höjde ett ögonbryn förvånat.

"Vadå för slags sak?" sade han och hostade.

"Tja, vi vet inte för att du jagade bort henne", morrade Neville lågmält.

"Jag frågade henne bara om hon hade sett någonting konstigt, och hon började just säga…"

"Jaså… det där… det har ingenting med Hemligheternas kammare att göra", sade Percy hastigt.

"Och jag blev just en ännu större idiot", stönade Percy och avbröt sig själv.

"Och jag håller fortfarande med", avslutade Fred glatt och log emot Percy som tveksamt log tillbaka.

"Hur vet du det?" sade Ron och höjde på ögonbrynen.

"Jo, om ni absolut måste veta det, så kom Ginny, öh, in utan att knacka häromdagen när jag stod och… strunt i det förresten… men faktum är att hon såg mig göra en sak och jag bad henne att inte om det för någon. Jag trodde verkligen hon skulle hålla sitt ord, det måste jag säga. Det var faktiskt inget särskilt, jag skulle helst bara…"

"Exakt vad har Percy gjort?" frågade Bill och Charlie roat medan Percy igen ångrade att han erbjudit sig att läsa.

Percy hade aldrig sett Percy se så generad ut.

"Ung kärlek antar jag. Måste ha något med den unge Penelope att göra." Percy började rodna när han hörde Sirius säga det och gömde sitt ansikte bakom boken och började läsa fortare.

"Vad gjorde du, Percy?" frågade Ron med ett brett leende. "Säg det nu, vi lovar att inte skratta."

Remus höjde ett ögonbryn. "På något sätt så tvivlar jag på att han trodde på det", sade han torrt.

"Det var uppenbart att de hade börjat skratta om jag berätta, professor", medgav Percy, fortfarande gömd bakom boken och han missade Umbridges rasande blick när hon hörde honom kalla Remus för professor.

"Kolla på paddans blick", viskade Dean ivrigt. "Tror ni att hon kan dö av högt blodtryck?"

"Hoppas kan man", suckade Seamus. "Men jag skulle inte räkna med det."

Percy log inte tillbaka. "Vill du räcka mig det där brödet, Harry, jag är alldeles utsvulten."

Harry visste att mysteriet på Hogwarts kunde vara löst dagen därpå utan deras hjälp.

"Bra, då behöver du inte göra något mer", suckade Narcissa lättat.

Men trots det var han fast besluten att tala med Myrtle, om en chans dök upp –

De flesta vuxna stönade medan eleverna blev mer upphetsade, de ville höra hela historien. "Fan din nyfikenhet." mumlade mrs Weasley och hennes barn såg chockat på henne.

"Tja, något sådant skulle inte jag heller kunna stå emot", medgav Tonks.

Moody och Charlie fnös samtidigt. "Det är sant."

"Och det är inte som om att de kommer att hitta något farligt genom att bara prata med henne", påpekade Katie nästan förhoppningsfullt.

"Jag vet inte Katie, hon kan bli ganska triggad om du säger fel saker." hånskrattade Tracy.

Vilket det till hans stora glädje gjorde.

"Självklart", mumlade Hermione.

Det inträffade mitt på förmiddagen, när de fördes upp till sin lektion i magins historia av Gyllenroy Lockman.

"Nu kör vi", sade Lee mörkt.

"Inte så förvånande dock", påpekade Susan. "När har vi någonsin hört talas om när han gör något rätt?"

"Och precis vad gör han som hjälper pojkarna smita iväg?" frågade McGonagall och knep ihop sina ögon så de var smala strimmor.

"Jag gissar att han var sitt vanliga charmiga jag", spottade mr Weasley ut sarkastiskt, och fick en hel del förvånade blickar.

Lockman, som så ofta hade försäkrat dem att faran var över, fastän det alltid visade sig att han hade fel, var nu helt övertygad om att det inte var värt besväret att följa dem genom korridorerna.

"Bli inte arg på mig", varnade Narcissa alla. "Men från ett Ministeriums synpunkt har han rätt."

"VAD?" ropade flera personer.

"Departementet hade gripit den skyldige, så för dem så finns det inte längre någon fara", skyndade hon sig att säga.

"Ja, men Ministeriet är fulla utav…"

"Ronald", varnade mrs Weasley och såg strängt på sin son. "Vi vet exakt vad Ministeriet är och inte är. Ingen anledning till att använda vulgära ord."

"Visste inte att hon lyssnade", viskade Ron till sina vänner med en axelryckning.

Hans hår var inte lika snyggt och glänsande som vanligt; han hade tydligen varit uppe större delen av natten och patrullerat på fjärde våningen.

"Nu vet vi varför han protesterade så mycket. Det avbryter hans skönhetstid."

"Som om du inte agerar på samma sätt när det kommer till ditt hår", påminde Snape honom lättjefullt.

"Jag behöver inte skönhetstid. Mitt hår är perfekt."

Harry flinade ondskefullt. "Tja, jag vet inte Sirius. Från vad jag har sett från bilderna du skickade ser ditt hår ganska trassligt och grått ut", retades han.

"Om det är det beror det på att jag har behövt dra i håret på grund av oro för dig. Mitt hår ser ut så här pågrund utav dig och jag kommer få min hämnd för det. Dessutom är ditt fortfarande värre."

"Men mitt ser fortfarande bra ut, ditt hår på bilderna däremot…"

"Fortsätt inbilla dig Harry så kanske du kan uppnå bättre hår i dina drömmar."

"Märk mina ord", sade han och föste dem runt ett hörn. "De första orden ur de här stackars förstenade elevernas munnar kommer att vara: "Det var Hagrid"

"Som om", väste Charlie ilsket. "Även om det skulle ha varit bra om de hade vaknat upp och sagt Lockmans namn."

"Det hade varit häftigt", instämde Dean.

Ron skakade på huvudet. "Jag tycker om vårt sätt bättre."

"Ert sätt?" frågade hans äldre bröder, samtidigt som alla såg upp förväntansfullt. Alla visste att Lockman hade fått lämna jobbet men ingen visste den riktiga anledningen även om rykten hade cirkulerat vilt.

"Ni kommer få se väldigt snart", försäkrade Harry dem medan han tuggade på sin läpp. Något sade honom att Sirius och Remus inte skulle vara nöjd med vem de tog med ner i kammaren.

Jag är faktiskt förvånad över att professor McGonagall tycker det är nödvändigt att bibehålla alla de här säkerhetsåtergärderna."

"Jag håller med er, professor Lockman", sade Harry, vilket fick Ron att tappa sina böcker av häpnad.

"Harry!" utbrast Sirius i chock medan Remus lutade sig framåt för att stirra på tonåringen. Både Narcissa och Tonks kvävdes på luft, DA satt och gapade medan resten av salen utbytte förvirrade blickar.

Daphne spände ögonen i Harry. "Han gör inte…", tänkte hon förvånat.

"Det är inte som det låter som", lugnade Harry alla och försökte att inte skratta åt blickarna.

"Bäst för dig att det inte är." muttrade Sirius lekfullt. "Jag måste kanske ta dig till St. Mungos om du faktiskt höll med den mannen om något."

"Tack, Harry", sade Lockman nådigt medan de väntade på att ett långt led av Hufflepuffelever skulle passera. "Jag tycker förresten att vi lärare har mer än nog att syssla med utan att behöva följa elever till lektioner och gå vakt hela natten…"

"Ja, för inget är viktigare än elevernas säkerhet", muttrade McGonagall sarkastiskt.

"Det är alldeles riktigt, professorn", sade Ron, som nu fattade galoppen.

"Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur snabbt du fattade", sade Harry och skyndade på när han såg sin väns förolämpade blick. "Jag menar bara att jag inte hade gett dig någon indikation på vad jag planerat eller vad som helst."

"Tja, du hade den där blicken i dina ögon", Ron ryckte på axlarna. "Och jag väntade också på ett tillfälle."

"Vad gör ni?" frågade Lavender misstänksamt.

"Varför låter ni oss inte gå resten av vägen själva? Det är ju bara en korridor till att gå igenom."

"Han gjorde det inte", sade Remus hest.

Lavender rynkade pannan. "Jag minns inte att han lämnade oss."

"Vi var i slutet av ledet", påminde Harry henne. "Och du var längst fram med Parvati. Jag tror att den enda som märkte något var Dean." Dean nickade för att visa att Harrys ord stämde.

"Vet du vad, Weasley, jag tror faktiskt jag ska göra som du säger", sade Lockman. "Jag har bråttom, för jag måste förbereda min nästa lektion."

De tre Gryffindor jagarna fnös när de hörde det, de tvivlade starkt på att det var vad han skulle göra.

Och han skyndade i väg.

"Förbereda sin nästa lektion", sade Ron hånfullt efter honom. "Han har väl bråttom att gå och göra sig fin i håret igen."

Detta fick tvillingarna att återhämta sig från sin chock och brista ut i skratt. "Bra en Ron:" prisade George. "Även om jag tror att det skulle ta mer än en enkel rusning för att få honom att se bra ut."

De lät resten av Gryffindoreleverna gå i förväg medan de själva kilade genom en liten sidogång som förde till Missnöjda Myrtles toalett. Men just som de var i färd med att lyckoönska varandra till sin lyckade plan…

"Det är det." sade Sirius bestämt. "Du är förlåten." fortsatte han i en överdriven ton som fick Harry att börja skratta.

"Faktiskt." Daphnes röst avbröt Harrys skratt. "Så var det mycket Slytherinaktigt utav dig."

"Men du ska veta att du just förhäxade dem med att gratulera er själva", sade Tonks flinandes.

"Åh jag vet inte." Harry log. "Det fungerade bättre i slutändan."

"Potter! Weasley! Vad håller ni på med?"

"Låt det inte va Snape", mumlade Oliver desperat.

Det var professor McGonagall, och hennes mun var ett stramt, tunt streck i ansiktet.

"Du verkar ha den effekten på henne ofta", fnittrade Dennis.

"Han kan inte hjälpa det." skrattade Sirius. "Det är en ärftlig åkomma."

"Ja, det är en egenskap jag önskar att han inte hade fått", stönade Remus dramatiskt. "Kunde han inte bara för en gångs skulle ha tagit efter Lily och mig?"

"Jag var under intrycket att jag hade fått det från alla er fyra", sade Harry fräckt till honom och Remus brast ut i skratt medan han rufsade till Harrys hår.

"Vi skulle… vi skulle bara…", stammade Ron. "Vi tänkte bara gå och hälsa på…"

"Ron", stönade tvillingarna. "Har du någon aning om hur skyldig du låter?" frågade George och skakade på huvudet.

"Plus att du målar in dig själv i ett hörn", påpekade Fred. "Nu måste du komma på någon som ni kan hälsa på."

"Hur tror ni att McGonagall ansikte hade sett ut om de hade erkänt att de var på väg till flickornas toalett?" frågade Katie nyfiket och alla vände sig emot professorn i förvandlingskonst innan de brast ut i skratt.

"Hermione", sade Harry snabbt. Ron och professor McGonagall tittade på honom båda två.

Sirius flyttade på sig något så att han skyddade sin gudson från blickarna medan han höll ett öga på sin ex-professor, men han hade en stolt blick i sina ögon.

"Du använde mig för att slippa undan trubbel?" frågade Hermione i en farlig röst.

"Det var inte en fullständig lögn", sade Harry snabbt. "Jag saknade dig verkligen och ville se dig."

"Och det är en bra sak att vi gjorde det också", påpekade Ron.

"Jag antar det", medgav hon och hennes onda blick försvann.

"Vi har inte sett henne på evigheter", fortsatte Harry hastigt medan han trampade Ron på foten, "och vi tänkte smyga oss in i sjukhusflygeln, förstår professorn, och tala om för henne att Mandragororna är nästan färdiga och säga, öh, att hon inte ska vara orolig."

"Det är verkligen mycket bra gjort", prisade Tonks. "Varje lärare skulle ha låtit dig komma undan lindrigt med den snyfthistorian", hon kastade en blick emot Snape och Umbridge. "Nåja, nästan alla lärare."

Professor McGonagall stirrade fortfarande på honom och ett kort ögonblick trodde Harry att hon var på väg att explodera. Men när hon började tala var det men en underligt kraxande röst.

McGonagall himlade med ögonen åt uttrycken på ansikten som omgav henne. "Jag har ett hjärta", informerade hon stelt.

"Ett som verkar vara särskilt mjukt när det kommer till Potter", anklagade Snape.

"Tja, han är det närmaste jag har till ett barnbarn", sade McGonagall och skakade på huvudet, medveten om att i ett annat liv hade hon haft ett betydligt närmare förhållande med Harry.

"Naturligtvist", sade hon, och Harry såg till sin häpnad att det glittrade en tår i ett av hennes små, lysande ögon.

"Sankte Potter. Kommer undan med allt, även när han är upptäckt med att bryta mot reglerna på grund av sitt dumma ärr", morrade Malfoy ilsket, men hans ton hade inte riktigt samma förakt som vanligt.

"Naturligtvist förstår jag att allt det här har varit svårast för vännerna till dem som blivit… jag förstår verkligen. Ja, Potter, självfallet får ni hälsa på miss Granger. Jag ska meddela professor Binns var ni är. Säg till madam Pomfrey att ni har min tillåtelse."

"Harry, verkligen. Vad är din hemlighet?" krävde Fred.

Tonåringen ryckte hjälplöst på axlarna när han såg blickarna från flera upptågsmakare. "Jag tror att hon bara gillade min pappa."

"Det stoppade henne inte från att ge oss straffkommendering utan en tanke", muttrade Remus.

"Han sade hans pappa", svarade McGonagall med en glimt i ögat. "Han sade ingenting om dig."

Harry och Ron vandrade i väg. De vågade nästan inte tro att de hade sluppit undan straff.

"Det är inte rättvist", stönade Lee tyst och Harry flinade.

Då de vände om hörnet hörde de tydligt hur professor McGonagall snöt sig.

"Det där var den bästa historia du någonsin hittat på", sade Ron entusiastiskt.

"Typ den enda anständiga historia du någonsin kommit på", rättade Ron sig själv.

"Vem säger att jag inte ger dåliga berättelser så att alla ska veta att de är lögner så att när jag väl hittar på en riktig bra historia så tror alla att det är sanningen för att det inte finns en chans att jag hittade på det, hm?" frågade Harry lågt.

"Briljant. Helt otroligt", viskade tvillingarna vördnadsfullt, ifall Harry var seriös med sina ord eller inte spelade ingen roll.

De hade inget annat val nu än att gå upp till sjukhusflygeln och tala om för madam Pomfrey att de hade professor McGonagalls tillåtelse att besöka Hermione.

"Smart", godkände Moody. "Hon kunde ha kollat upp det. Se till att ni har ett alibi, tillbringa fem minuter där och stick sedan till badrummet."

"De kunde ha spenderat mer än fem minuter till att besöka mig", påpekade Hermione syrligt.

"Men du skulle inte ha märkt det oavsett", påminde Seamus henne innan han backade undan från hennes blick.

"Det är knappast poängen."

Madam Pomfrey släppte motvilligt in dem.

"Hon släpper alltid motvilligt in oss."

"Hon släpper åtminstone in er. Vi får inte komma in alls", fnös Leanne.

"Det är helt meningslöst att prata med en förstenad person", sade hon, och de måste medge att hon hade rätt när de slog sig ner på var sin stol intill Hermiones säng. Det var tydligt att hon inte hade den blekaste aning om att hon hade besökare, och att de precis lika gärna kunde tala med hennes nattduksbord och säga att allt snart skulle ordna sig.

Sirius knuffade plötsligt bort Harry och flyttade sig så att Harry istället hamnade emellan honom och Remus, inombords rynkande på pannan åt hur lätt det var att flytta honom.

"Vad gör du Snuffles?" frågade Harry med en gnällig röst, även om han inte kunde låta bli att le åt honom.

"Jag tror att Snuffles ser det som sin plikt att beskydda dig från allt ont, och det inkluderar irriterade kvinnor." alla vände sig genast om mot Hermione och ryggade bakåt när de såg hennes upproriska blick.

"Hur gjorde du…" frågade Harry och stirrade på hunden bredvid sig.

"Jag tvivlar att din hund kommer svara dig Harry", skrattade Lee. "Men jag antar att han kunde känna doften av fara."

"Kom igen Hermione. Han menade inget med det", påpekade Ron samtidigt.

Hon suckade innan hon erbjöd sin vän ett ursäktande leende. "Jag vet. Det är bara svårt att höra om mig själv som förstenad."

"Undrar förresten om hon såg angriparen?" sade Ron och tittade bedrövat på Hermiones stela ansikte. "För om han smög sig på dem allesammans bakifrån, kommer ju ingen någonsin att få veta om…"

"Är de två de enda som tänker?" grymtade Moody irriterat.

Men Harry tittade inte på Hermiones ansikte. Han var mer intresserad av hennes högra hand.

"Jag visste att du skulle hitta det." Hermione log strålande.

Den låg hårt knuten ovanpå filten, och när han böjde sig närmare upptäckte han att hon hade en hopknycklad papperslapp i näven.

Oliver piggnade till. "Det låter viktigt."

Ron nickade. "Åh, det var. Lita på att Mione hjälper oss även när hon inte kan."

"Hur kan hon hjälpa till med en pappersbit, jag tvivlar hon visste att hon skulle bli förstenad om hon inte letade upp monstret", hånade Malfoy och Narcissa gav honom en skarp blick.

"Vad jag vill veta är hur ingen kunde märka det under undersökningen", mumlade madam Bones trött, hennes lista blev bara längre och längre och de hade fortfarande fem böcker kvar.

Efter att ha försäkrat sig om att madam Pomfrey inte var i närheten gjorde han Ron uppmärksam på det.

"Försök att ta ifrån henne det", viskade Ron och flyttade sin stol så att han skymde Harry för madam Pomfrey.

"De tre. Håller alltid på med något i min vingel", muttrade madam Pomfrey och McGonagall skakade på huvudet när hon hörde sin kollega.

Det var ingen lätt uppgift. Hermiones hand var så hårt sluten om papperslappen att Harry var säker på att han skulle riva sönder den.

"Och? Använd Reparo", påpekade Zacharias men Harry ignorerade honom.

Medan Ron höll vakt vred och drog han försiktigt i lappen och efter flera nervösa minuter fick han till slut loss den.

"Jag var så orolig att jag skulle bryta av ett av hennes fingrar när jag försökte få loss papparet", erkände Harry och Lavender grimaserade medan Dean skrockade.

"Är det möjligt att bryta av ett av fingrarna när man är förstenad?" frågade Su Li och såg väldigt nyfiken ut.

"Och om de bröts, vad skulle hända när man blev o-förstenad?" fortsatte Luna och de två flickorna delade ett leende.

"Jag tror inte att detta är ett lämpligt ämne just nu", sade Dumbledore med en spetsig blick efter att ha sett hur Hermione bleknade.

Det var en sida som hade rivits ur en mycket gammal biblioteksbok.

"Ursäkta mig, hörde jag rätt?" frågade Fred förvånat.

"Flickan som kan konkurrera ut Madam Pince för kärlek för böcker skadade faktiskt en?" retades George och de båda låtsades att de svimmade.

Hermione började rodna. "Jag menade inte. Jag gjorde det bara när jag vände blad och såg namnet. Boken var gammal och det vara kom med mig. Jag skulle reparera den efter att jag hade visat den för Harry."

"Ingen klandrar dig Hermione", Remus log vänligt. "Och i det här fallet tror jag att det var en mycket bra sak."

Harry slätade ivrigt ut den och Ron böjde sig nära honom för att läsa den han också.

Bland de många fruktansvärda odjur och monster som hemsöker vårt land minns det ingen märkligare eller mer dödsbringande än basilisken.

"Jag vet redan det och jag vill inte bli påmind om hur dödlig den är", insisterade Sirius medan den första vågen av panik började sprida sig när Harry skiftade på sig så att han kunde luta sig emot honom.

"Det här är första gången som barnen hör om det", påminde Remus honom mjukt. "Personligen tycker jag att det är bra att de vet."

Även känd som ormarnas konung. Denna orm, som kan uppnå jättestorlek och leva många hundratals år,

"Um, såå hur stor skulle den vara om den har levt sedan grundarnas tid?" frågade Bill tveksamt.

"Tror ni verkligen att det faktiskt är Slytherins husdjur?" frågade Charlie ivrigt. "Det skulle vara lysande. Tänk bara på alla de…" han blängde över toppen på handen som täckte hans mun.

Hans äldre bror stirrade på honom i misstro. "Det är något fel på dig."

"Och ja, det är Salazar Slytherins husdjur", tillade Hermione hjälpsamt.

Kläcks ur ett hönsägg och ruvas under en padda.

"Så vem som helst skulle kunna skapa en basilisk."

"Ja, men de är otroligt farliga och omöjliga att tämja", suckade madam Bones.

"Egentligen inte. Allt som krävs är att man är en skicklig ormviskare", påpekade Harry mjukt. "Salazar Slytherin kunde styra basilisken och den skadade inte någon, likaså som att Voldemort idag skulle kunna framställa en och få den att lyda genom att prata parselspråk. Den skulle bara lyda honom eftersom ingen annan har förmågan, jag tvivlar att jag skulle vara till någon hjälp emot en basilisk under Voldemorts styre."

"Vid Merlins skägg är jag glad att du är på vår sida. Du kommer på så många saker Voldemort kan göra för att ta över Storbritannien", suckade Tonks och Harry log fåraktigt.

Des sätt att döda är högst förunderligt, ty förutom sina dödligt giftiga huggtänder,

Harry ryckte till något och rektorn spände ögonen i honom, men fortfarande noga med att inte möta Harrys blick helt och hållet.

"Är du okej, kid?" frågade Remus misstänksamt, han hade känt rörelsen svagt.

"Äh, ja. Någon gick bara över min grav antar jag", ljög han, han ville inte berätta att han hade personlig erfarenhet av dessa huggtänder.

"Vad?" fräste Sirius i chock och förvirring.

"Det är bara något mugglare säger, Sirius", förklarade Remus snabbt. "Det betyder inte något."

har basilisken en dödsbringande blick, och envar som träffas av ljusstrålen från dess öga ljuter en ögonblicklig död.

"Död ja, men det var inte något där om förstening", påpekade Hannah. "Är vi säkra på att det här är rätt monster?"

Remus nickade frånvarande. "Ja… jag tror jag vet hur det gick till…"

"Fortsätt läs Percy. Vi kommer få svar snabbare på det sättet, han kommer sannerligen inte säga något."

Spindlar flyr för basilisken, ty den är deras värsta fiende, och basilisken flyr bara för tuppens galande, vilket är livshotande för den.

"Så skaffa en tupp", föreslog Terry. "Sätt en i varje hall och vänta bara tills den dödat ormen."

"De är döda", påminde Charlie alla med uppspärrade ögon. "Minns ni inte att Hagrid sade att någon hade dödat dem."

Och under texten stod det ett enda ord, skrivet med Hermiones handstil. Rör.

Tracys ögon vidgades och hon gav Hermione en imponerad blick, men var en aning besviken över hur självbelåten häxan såg ut.

Nu började det gå upp ett ljus för Harry.

"Näpp, jag är fortfarande förvirrad", erkände Anthony motvilligt.

"Ron", sade han andlöst. "Här har vi det. Det här är svaret. Monstret i kammaren är en basilisk – en jättelik orm! Det är därför jag har hört den där rösten överallt här i slottet medan ingen annan kunde höra den. Det är för att jag förstår ormspråket…"

"En välsignelse och en förbannelse", sade Luna lugnt.

Harry såg fundersam ut. "Jag antar. Jag menar det orsakade en hel del problem, men det var egentligen det enda skälet till att vi visste vad som pågick."

"På något sätt ser jag ingen välsignelse i det", sade Remus torrt.

Harry såg på sängarna i sjuksalen. "Basilisken dödar folk genom att titta på dem. Men ingen har dött – därför att ingen såg den rakt i ögonen.

Remus nickade tillfredsställande och Narcissa och Tonks gav honom irriterade blickar. "Jag hatar verkligen när du gör det där", klagade Tonks och armbågade honom i sidan.

Colin såg den genom sin kamera. Basilisken fick alla film att brinna upp inuti den, men Colin blev bara förstenad.

"Bingo."

Justin… Justin måste ha sett basilisken genom Nästan Huvudlöse Nick!

"Helt rätt." Justin nickade godkännande emot Harry.

Nick fick ta emot blicken i hela dess kraft, men han kunde inte dö om igen…

"Enda personen som kan säga att jag dött två gånger", skrockade Nästan Huvudlöse Nick.

och Hermione och den där prefektflickan från Ravenclaw hittades med en spegel liggande vid sidan av. Hermione hade just räknat ur att monstret måste vara en basilisk.

"Helt rätt, fast jag var inte säker på ifall min teori fungerade", erkände Hermione.

Jag slår vad om att hon sa till den första personen hon mötte att man borde använda en spegel att titta runt hörnen med, innan man gick vidare! Och sen, när den där flickan tog fram sin spegel…"

"Och vi har en vinnare", avslutade Padma imponerat.

Ron hade fullständigt tappat hakan.

"Jag klandrar dig inte Ron", sade Oliver chockat.

Bill gav den mörkhåriga tonåringen ett leende. "Det är fantastiskt hur du sätter ihop alltsammans med bara en liten ledtråd."

Sirius gnuggade sitt huvud emot Harrys arm och var belåten att lägga märke till Snapes chockade ansikte.

Harry duckade med huvudet för att dölja sina rodnande kinder. "Hermione." kom hans förvrängda röst.

Remus log. "I själva verket kom hon på det med nästan ingen information, något som ingen av oss gjorde."

"Albus, jag tror att dessa barn snabbt behöver leddas in på auror utbildningsprogrammet." beslutade Moody. "De skulle kunna studera själva sista årskursen i skolan."

Dumbledore skrockade. "Det skulle verkligen vara något att titta på."

"Och Mrs Norris då?" viskade han ivrigt.

Harry tänkte skarpt och försökte se hela scenen från allhelgonaaftonen framför sig

"Det finns ingen chans att du kan minnas så långt bak Potter", hånade Michael.

"Vattnet…", började han långsamt. "Översvämningen från Missnöjda Myrtles toalett. Jag slår vad om att Mrs Norris bara såg speglingen av basilisken i vattenpölen…"

"Som du ser Corner, så kunde jag minnas hur scenen såg ut."

Han läste ivrigt igenom sida han höll i handen. Ju mer han tittade på den, desto riktigare verkade det.

"Tuppens galande är livshotande för den!" läste han högt. "Hagrids tuppar blev dödade! Slytherins arvtagare ville inte ha dem i närheten av slottet när kammaren väl hade öppnats! Spindlar flyr från den! Alltsammans stämmer!"

"Monstret passar in men det berättar fortfarande inte för oss var det är eller vad som kontrollerar det", påpekade Narcissa.

"Cissy. En vinst i taget." avbröt Sirius henne. "Vem skulle ha förväntat sig att de skulle komma så här långt."

"Men hur har basilisken tagit sig runt här på slottet?" sade Ron. "En otäck, jättelik orm… någon borde väl ha sett…"

"Ja, en katt, ett spöke och fyra elever såg den", påpekade Alicia utan någon humor.

"Väldigt roligt, men någon mer måste ha…"

"Överfallen var alltid på övergivna ställen eller när alla andra var upptagna med annat."

Men Harry pekade på ordet som Hermione hade klottrat längst ner på sidan.

"Rör", sade han. "Rör… Ron, den har använt sig av vattenrören och avloppssystemet. Jag har ju hela tiden hört den där rösten inifrån väggarna…"

"Um, hur stora är rören på den här skolan?" frågade Dean långsamt.

Parvati nickade. "Vi har konstaterat att det här monstret är en stor orm…"

"Hogwarts i sig själv är magisk.", sade Dumbledore. "Jag tvivlar inte på att rören utvidgar sig när de behövs utan att störa utrymmet runt dem."

Ron grep plötsligt tag i Harrys arm.

"Ingången till Hemligheternas kammare!" utbrast han hest. "Tänk om den är i en toalett! Tänk om den är i…"

Snape tappade faktiskt hakan. "Hur i all världen kom du fram till den slutsatsen Weasley."

"Wow, Ron", viskade Fred. "Jag tror att du faktiskt imponerade Snape."

"Jag är bara nyfiken", snäste den äldre mannen. "Jag väntar på svar."

"Tja, Harry talade om rör och vi hade planerat att gå till Myrtles badrum och tja, jag behövde liksom gå, så allt klickade bara ihop", svarade Ron med en svag rodnad.

"…Missnöjda Myrtles toalett", sade Harry.

"Ni tillbringade stora delar av året i det badrummet." sade Sirius långsamt. "Och om öppningen till kammaren är där…"

Nästan alla i salen bleknade när de insåg vad konsekvenserna hade kunnat bli. "Ni är mycket lyckliga att saken inte valde att dyka upp när ni vad där", väste McGonagall.

"Eller den som kontrollerar det", tillade Remus svagt medan han greppade Harrys arm.

De satt där båda som fallna från skyarna och kunde nästan inte tro det.

"Det betyder att jag inte kan vara den ende i skolan som kan ormspråket. Slytherins arvtagare måste också kunna det. Det är så de har kontrollerat basilisken."

Sarah rynkade på pannan. "Men den enda andra ormviskaren är Volde… åh!"

"Så Voldemort är i skolan för andra året i rad?" krävde madam Bones.

"Om det är fallet så måste jag kanske lämna in ett klagomål till styrelsen", hotade Narcissa. "Och dessutom prata med Augusta om att skicka Neville någon annanstans. Detta är verkligen oacceptabelt Albus." Neville tappade hakan när han hörde Narcissa ord, varför skulle hon bry sig om hans välfärd?

"Jag tror att ni kommer att finna att det inte är den Voldemort som ni känner till idag." svarade han, en liten rynka i pannan visade sig på hans ansikte.

"Jag tror knappast att det spelar någon roll vilken form han är i", muttrade Tonks. "Trots allt var han i andeform i Harrys första år och dödade nästan Harry."

"Vad ska vi göra?" sade Ron och hans ögon lyste. "Ska vi gå direkt till professor McGonagall?"

"Ja, ni borde ha", instämde Remus, Narcissa, Tonks och mrs Weasley.

Sirius såg under tiden genomträngande på sin tidigare elevhemsföreståndare. "Är detta ytterligare ett fall där ni berättar för henne och hon inte tror er?"

"Vi kom faktiskt aldrig så långt", erkände Harry.

"Vi går till lärarrummet", sade Harry och hoppade upp. "Hon är där om tio minuter, det är snart rast."

De sprang nerför trapporna. Eftersom de inte ville bli sedda i en korridor där de egentligen inte hade att göra, gick de raka vägen in i det övergivna lärarrummet.

"De borde verkligen överväga att låsa det", Fred log.

"Vi kan inte vara de enda som har mixtrat med lärarrummet för professorernas egna bästa", flinade George, utan någon hänsyn från professorerna eller den förtjusta blicken från rektorn.

"Personligen", började Remus. "Föredrar jag att pojkarna är i personalrummet än ute i korridoren."

Dekorationen hade ändrats fullständigt sen förra gången de hade besökt rummet.

De sex skyldiga eleverna började vissla oskyldigt till skratt från alla utom de vuxna.

Det var fortfarande ett stort rum men hade nu vackra paneler på väggarna och var fyllt med tunga stolar i mörkt trä, allt som allt ansåg Harry att de gjort lärarna en tjänst genom att förstöra rummet.

"Straffkommendering för vandalisering av lärarrummet, det är ett väldigt allvarligt brott som inte går att blunda för", Umbridge skrattade ljust och Lavender härmade att hon spydde i sin bägare.

"Självklart", snäste Harry irriterat.

Harry och Ron travade an och an medan de väntade. De var för upphetsade för att kunna sätta sig. Men klockan ringde aldrig till rast. Istället ekade professor McGonagalls röst högt genom korridorerna, magiskt förstärkt.

Åh helvete!" stönade Sirius samtidigt som flera andra släppte ut egna svordomar. Tvillingarna bleknade fort och flyttade sig så de satt framför deras föräldrars fötter. Percys röst blev spänd och takten på hans läsning ökades.

"Alla elever ska omedelbart återvända till sina elevhem. Alla lärare återvänder till lärarrummet. Fortast möjligt, tack."

Harry svängde runt och stirrade förskräckt på Ron. "Inte ett nytt överfall? Inte nu väl?"

"Allt jag kunde tänka på var att om vi hade gått direkt till badrummet så skulle vi kanske ha kunnat förhindra det", erkände Harry med nerslagen min.

"Eller blivit utsatta själva." skällde Sirius ut hårt, hans rädsla övervann instinkten till att försöka trösta barnet som lutade sig emot honom.

Ron bleknade vid tanken på möta basilisken i badrummet. "Det skulle ha sugit", erkände han. Bill och Charlie såg under tiden oroligt på Ginny, de visste att det nu var hon som blivit förstenad. Fred och George hade under bensträckaren förklarat att det var hennes tur efter Hermiones.

"Vad ska vi göra?" sade Ron bestört. "Gå tillbaka till Gryffindortornet?"

"Nej, vänta på professorerna", beordrade Remus. "Och låt dem veta vad som händer.

"Och en av dem kan följa er tillbaka till ert torn", tillade Tonks.

"Nej", sade Harry och kastade en blick omkring sig. Det gamla fula klädskåpet stod kvar i rummet till vänster om honom, nu fullt med lärarnas mantlar istället för fyrverkerier.

Trots den kvävda spänningen så fnittrade flera stycken vid påminnelsen av deras upptåg.

"Vi gömmer oss här inne. Vi kan väl höra vad det rör sig om. Sen kan vi tala om för dem vad vi har upptäckt."

Kingsley fnös roat medan Oliver himlade med ögonen. McGonagall hade under tiden bleknat. "Oh kära nån. Ni borde inte fått veta det på det sättet."

"En konsekvens av att tjuvlyssna", sade Snape och hans kollegor blängde innan de insåg att han bara konstaterat det och att han i själva verket inte verkade skadeglad över det.

De gömde sig inuti skåpet och lyssnade till dånet från hundratals personer som rörde sig ovanför huvudet på dem. Sedan hörde de hur dörren till lärarrummet häftigt slogs upp.

Colin drog efter andan, övertygad om att det nu var monstret.

Från sin plats inne bland mantlarnas dammiga veck såg de hur lärarna långsamt strömmade in i rummet. Några av dem såg förbryllade ut, andra direkt skräckslagna. Så anlände professor McGonagall.

"Nu har det värsta hänt", sade hon till de tysta lärarna.

Andningen i salen stannade totalt och Percy fick kämpa för att läsa vidare.

"En elev har tagits av monstret och släpats rätt in i Hemligheternas kammare."

"Vad?" skrek både Remus, Sirius och madam Bones medan de som varit på Hogwarts vid den tidpunkten hade grymma blickar i deras ansikten, eleverna som inte hade börjat där vid det året såg sig oroligt om. Vem var eleven som blivit förd in i kammaren och dött, undrade de alla.

"Men…" Bill ställde sig upp och såg sig vilt omkring i rummet. "Nästa attack skulle vara på Ginny. Ni sade att hon skulle bli förstenad."

"Nej…" viskade Charlie i en strypt röst när han insåg exakt vad de sagt. "De sade egentligen inte att hon blev förstenad bara att något hade hänt."

"Nej!" protesterade Bill häftigt. "Hon sitter där och hon är okej. Hon kan inte ha hamnat i kammaren.

"Bill", avbröt mr Weasley. "Det är svårt att höra om det jag vet, värre för Ginny och din mor. Men vi måste ta oss igenom det här. snälla." Bill nickade och sjönk tillbaka ner i sin stol, med tårar snabbt fallande från hans ögon.

Professor Flitwick gav ifrån sig ett skrik. Professor Sprout slog händerna för munnen. Snape tog ett hårt grepp om en stolsrygg och sade: "Hur kan du vara så säker på det?"

"Jag tvivlar att Minerva skulle ha sagt det om det inte var sant", spottade Tonks ur sig, hennes röst var full av oro.

"Jag ville vara ha detaljer", snäste den mörkklädde mannen tillbaka.

"Ingen anledning till att börja bråka. Hon är bara orolig. Så som du var."

"Slytherins arvinge har skrivit ett nytt meddelande på väggen", sade professor McGonagall, som var mycket blek. "Alldeles under det första. Hennes skelett kommer att vila i kammaren i evig tid."

"Men det gjorde det inte", påminde Luna alla innan ropen av sorg kunde höras. "Hon blev räddad."

"Tack Luna." Harry log emot sin vän.

"Men hur?"

"Det kommer troligtvis förklaras i nästa kapitel eller kapitlet efter det." viskade Ron hest.

Professor Flitwick brast i gråt.

Eleverna log uppskattande emot deras professor.

"Vem är det?" frågade madam Hooch, som på darrande knän hade sjunkit ner i en stol. "Vilken elev?"

"Ginny Weasley", sade professor McGonagall.

"Men hur kan hon leva och vara här om hon fördes ner i kammaren?" viskade Malcolm till Orla.

"Harry och Ron kanske räddade henne", viskade hon tillbaka.

Harry kände hur Ron tyst gled ner på klädskåpsgolvet bredvid honom.

Percy slutade läsa igen medan han skälvande drog efter andan.

"Jag skulle ha valt ett bättre tillfälle att berätta om jag vetat om", sade McGonagall med rynkad panna.

Ron ryckte på axlarna trött. "Det fanns inte mycket du kunde ha gjort för att det skulle låta bättre."

"Vi måste skicka hem alla eleverna i morgon", sade professor McGonagall. "Det här är slutet för Hogwarts. Dumbledores sade alltid…"

"Sade alltid vad?"

"Det står inte, professor McGonagall blir avbruten", kraxade Percy ut.

Dörren till lärarrummet flög åter upp med ett brak. Under ett förvirrat ögonblick trodde Harry att det var Dumbledore som hade kommit för att hjälpa dem.

"Tvivlar det, det skulle innebära att du har tur", muttrade Leanne bittert.

Men det var Lockman, som log ett strålande leende.

"Det…" Bill hade praktiskt taget ånga utkommande från hans öron. "Det hänsynslösa, hopplösa, idiotiska jävel!" skrek han. "Hur vågar han finna nöje i det här."

"Mest sannolikt är att han är så inkompetent att han inte ens inser vad som händer", informerade Remus honom bittert.

"Jag ber så mycket om ursäkt, jag slumrade till, vad har jag gått miste om?"

"Hm, det är en laddad fråga", funderade Fred men han ansikte visade ren ilska.

"Ja, det skulle vara hans hjärna, hans mod, hans ära, hans…"

"Pojkar", avbröt mr Weasley trött

Han tycktes inte lägga märke till att de andra lärarna såg på honom med något som liknade hat i blicken. Snape klev fram.

"Jag trodde aldrig jag skulle hata någon lärare mer än honom, tyvärr hade jag fel." spottade Sinistra ut sig och Umbridge log, övertygad om att hon menade Remus.

"Precis rätte mannen", sade han. "Rätte mannen för den här uppgiften. En flicka har blivit kidnappad av monstret, Lockman. Hon har släpats in i själva Hemligheternas kammare. Ditt stora ögonblick har äntligen kommit.

"Litar du verkligen på att Lockman ska rädda henne!" frågade Narcissa förvånat, ingen lade märkte till hur Harry och Ron ryckte till.

"Naturligtvis inte", Snapes läppar krökte sig hånande. "Jag var sarkastisk, inte för att han lade märke till det."

Lockman bleknade.

"Det är riktigt, Gyllenroy", instämde professor Sprout. "Sa du inte senast igår kväll att du hela tiden har vetat var ingången till Hemligheternas kammare finns?"

"Jag… öh… jag…", stammade Lockman.

"Idiot. Hitta aldrig på lögner så slipper du sådana där situationer", suckade madam Bones allvarligt, hon led med Arthur, han var en av Ministeriets bästa arbetare och var den sista som förtjänade vad som hände med hans dotter. Hon var dock nyfiken på hur Ginevra Weasley kom ut från kammaren levande.

"Ja, visst talade du om för mig att du var helt säker på vad som fanns inuti den?" pep professor Flitwick

"Gjor-gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg…"

"Grilla honom", mumlade Lee maniskt om och om igen.

"Jag minns i alla fall tydligt att du sade att du var ledsen för att du inte hade fått ta dig en dust med monstret. Det var långt innan Hagrid greps", sade Snape. "Sa du inte att alltihop var illa skött, och att man borde ha gett dig fria tyglar att ta itu med monstret på egen hand redan från första början?"

"Nice", gratulerade Oliver och knäckte fram ett leende. Kingsley hade täckt sitt ansikte med händerna för att dölja sitt egna breda leende.

"Han förtjänar mer än så", mumlade Remus.

Lockman såg sig omkring på sina kollegors stenhårda ansikten. "Jag… jag har faktiskt aldrig… Ni måste ha missförstått mig…"

"Jag börjar verkligen tvivla att han har gjort något som ens liknar vad som står i böckerna om han reagerar så där", mumlade Narcissa och skakade på huvudet äcklat.

"Då överlämnar vi saken till dig, Gyllenroy", sade professor McGonagall. "I kväll kommer att vara ett utmärkt tillfälle för din räddningsaktion. Vi ska se till att ingen är i vägen för dig. Du kan ta itu med monstret alldeles på egen hand. Nu får du dina fria tyglar till sist."

"Och har vi tur så gör sig monstret av med honom", mumlade Katie ilsket, noga med att ingen kunde höra henne, hon hade dock inte räknat med Remus förbättrade hörsel men han sade inget utan log bara grymt.

Lockman såg sig förtvivlat omkring, men ingen kom till hans hjälp. Han såg inte alls lika stilig ut längre. Underläppen darrade och utan sitt vanliga stora tandkrämsleende såg han lealös och svag ut med sin slappa haka.

"Ha!" fnös Ron, han hade varit alldeles för fixerad vid sin rädsla för att ha lägga märke till det första gången. Neville släppte ut ett svagt skratt innan han tystnade när han såg Ginnys likbleka ansikte.

"J-jamen, då s-säger vi det väl då", sade han. "J-jag går in på mitt kontor och g-gör mig k-klar." och han lämnade rummet.

"Det var det", sade professor McGonagall med vibrerande näsvingar. "Så blev vi i alla fall av med honom.

"Ah, hur fort alla lärare lärde sig att hata honom", suckade Fay lyckligt.

Föreståndarna på varje skolhem bör återvända till sina elever och meddela dem vad som har hänt.

"Vad fick ni för information?" frågade Padma nyfiket.

"Vem som blivit tagen, att skolan skulle stängas ner, att det var slutet för Hogwarts, hon bad om ursäkt för att inte kunnat stoppa Ginnys kidnappning och att de inte kunde rädda henne, men att de skulle söka så gott de kunde efter öppningen…" rabblade Harry upp tonlöst. "Att vi skulle lämna Weasleys ifred och respektera deras förlust…"

"Åh…" sade Susan förvånat. De hade bara fått veta att en elev blivit införd i kammaren och att de dagen därpå skulle åka hem, inget om vad som skulle hända efter det. Åter igen kunde hon inte låta bli att önska att hon hade McGonagall som elevhemsföreståndare.

Säg till dem att Hogwartsexpressen kommer att köra hem dem tidigt i morgon. Vill de övriga av er vara snälla och se till att inga elever är kvar utanför sina sovsalar."

"Hoppa ut och berätta vad ni vet nu", uppmuntrade Tonks.

Harry ryckte på axlarna. "Vid den tidpunkten så kom jag inte ens ihåg varför vi var där eller vad vi hade att berätta", erkände han. "Allt jag kunde tänka på var Ginny.

Ron nickade instämmande. "Jag minns inte ens hur vi tog oss tillbaka till uppehållsrummet."

Lärarna reste sig upp och lämnade rummet, en efter en.

Det var nog den värsta dagen i Harrys liv. Han Ron, Fred och George satt tillsammans i ett hörn av Gryffindors sällskapsrum, tysta och förstummade.

"Var är Percy? Borde han inte vara med er i en sådan tidpunkt?" frågade Michael.

"Håll käft Corner, Percy var den som behövde förklara för våra föräldrar vad som hänt."

"Skolan meddelade inte själva att deras dotter blivit kidnappad!" krävde Sirius ilsket.

"Percy ville själv meddela deras föräldrar", svarade McGonagall sorgset. "Jag erbjöd att göra det."

Percy var inte där. Han hade gått för att skicka en uggla till mr och mrs Weasley och blivit förd tillbaka till tornet av professor McGonagall, knappt stående och med tårar rinnande oavbrutet nerför sina kinder. Han hade inte sagt ett ord utan gått raka vägen upp för trappan och sedan stängt in sig i sin sovsal.

"Stackars pojke", mumlade Narcissa. "Han känner sig nog skyldig, han var äldst av syskonen där." Bill skiftade när skulden åt upp honom. Han hade inte ens känt till något av det här.

"Jag var skyldig. Om jag inte hade satt mig med Harry och Ron så hade Ginny kunnat berätta och det hade inte hänt. Det är mitt fel", viskade Percy och hans syskons huvuden for upp när de hörde det.

"Nej, Percy. Det var inte ditt fel alls. Jag kunde inte ens berätta för Ron och Harry, du kommer förstå snart", viskade Ginny sorgset.

Ingen eftermiddag hade någonsin varit så lång som den här, och Gryffindortornet hade heller aldrig varit så fullt av elever, och ändå så tyst.

"Vi kunde inte prata, inte när en av våra egna…" förklarade Angelina. "Vi respekterade förlusten av deras syster."

Strax före solnedgången gick Fred och George upp för att lägga sig. De kunde bara inte sitta där länge.

"Vi gick upp för att gråta", erkände George. "Ville inte att alla skulle se oss göra det i uppehållsrummet", fortsatte han och mr Weasley lade en hand på hans axel.

"Hon visste någonting Harry", sade Ron. Det var första gången han öppnade munnen sedan de hade krupit in i klädskåpet i lärarrummet. "Det var därför hon blev tagen. Det var inte alls någon fånig sak om Percy. Hon hade upptäckt någonting om Hemligheternas kammare.

Ginny skakade och mrs Weasley höll om sin dotter hårdare och begravde sitt ansikte i hennes hår.

Det måste vara därför som hon…" Ron gned sig häftigt i ögonen. "Hon är ju från äkta trollkarlssläkt, menar jag. Det kan inte finnas något annat skäl."

"Det var inte den enda anledningen", sade Harry mörkt och tänkte på hur Dolder hade riktat in sig på honom.

Harry såg hur solen sjönk ner under horisonten, alldeles blodröd.

"Men brukar inte det innebära att oskyldigt blod har spillts?" frågade en orolig andraårselev.

"Nej, det är när solen går upp och är alldeles blodröd som oskyldigt blod spilldes", försäkrade Luna lugnt. "De har fortfarande drygt 12 timmar på sig."

"Jag har en känsla av att vi kommer få se många blodröda solar inom den snaraste tiden då", suckade Harry tungt.

"Och vi kommer stå bakom dig för varje steg", försäkrade Ron med ett svagt leende.

Det här var det värsta han varit med om. Om det bara fanns någonting han hade kunnat göra. Vad som helst, han var skyldig det.

"Du var inte skyldig någonting Harry. Du hade inte gjort något fel, helvete du, Ron och Hermione gjorde mer än någon annan för att stoppa de där attackerna.

"Tro mig, det är mitt fel Percy." Harry skrattade mörkt.

"Oavsett hur mycket du försöker ta åt dig skulden är det inte ditt fel, precis som vad som hände förra juni inte är ditt fel. Du är oskyldig och du måste börja tro det", Percys röst var stark och hans familj utbytte en förvånad men hoppfull blick.

"Oskyldig? mr Weasley, mår du bra?"

"Åh, gör mig en tjänst och håll käft", snäste Percy och allt annat ljud försvann medan alla stirrade mellan Umbridge och Percy.

"Weasley, be Dolores om ursäkt genast. Det räcker med det här nu."

"Be om ursäkt?" frågade Percy. "Hon ifrågasatte min hälsa för att jag tror Harry Potter är oskyldig."

"Med goda skäl, Potter är ostabil och dödade första gången när han var elva…" Percy sköt upp från sin stol och stirrade ner på Fudge.

"Det räcker minister. Harry är min familjs vän och jag har fått nog av att höra dig antyda att Harry är en galen mördare. Låt mig göra en sak klar för dig, Harry är en av de sötaste pojkarna jag har träffat och är inte kapabel till att döda någon, allra minst en vän. Jag lät min position stiga mig åt huvudet och kastade bort vad som är det viktigaste i världen för det. Jag har suttit tyst medan jag hör dig förolämpa och smutskasta hans namn. Jag trodde kanske först inte på honom, ville inte tro på honom men varför skulle han ljuga? Som han sagt är V-v-voldemort anledningen till att han är föräldralös, du gör hela hans liv svårare genom att få alla tro han är en lögnare och någon som älskar berömmelse.

"Vart vill du komma Weasley", väste Umbridge.

"Att Voldemort är tillbaka och att vi inte gör något för att stoppa honom. Ni använder era resurser till att dölja sanningen istället för agera, vad mer för sanningar har ni dolt under åren? Det är dags att öppna ögonen och inse att vi snart är i krig", fräste Percy samtidigt som han stormade ner till vart hans familj satt, boken under ena armen. "Får det plats för en idiot?"

"Alltid Perce", svarade Fred och George med blanka ögon och drog in honom i en kram. "Välkommen tillbaka, vi har inte sett dig så här sen innan du fick ditt märke."

"Så du tror verkligen på Harry nu?" Sirius röst var tveksam, han ville inte att Harry skulle bli sårad, vilket han skulle bli ifall Percy fortfarande trodde på Ministeriets lögner.

"Ärligt talat så har jag gjort det ett tag, jag har bara inte haft modet att be om ursäkt."

"Harry", sade Ron, "tror du att det över huvud taget finns någon chans att hon inte är… du vet…"

"Nej, det skulle ha gått alldeles för fort och hade inte funkat då. Ni har lite mer än två timmar på er", muttrade Luna och alla såg förskräckt på henne.

"Ginny var så nära döden", flämtade mrs Weasley förskräckt och tryckte sin dotter tätare intill sig medan några få tårar föll ner från hennes ögon.

"Du kommer troligtvis få höra det", viskade Harry med en smärtsam röst och blundade.

Harry visste inte vad han skulle säga. Han kunde inte förstå hur Ginny fortfarande skulle kunna vara i livet.

"Tack kompis", sade Ron tjockt. "För att inte säga det till mig. Jag tror inte att jag hade kunnat hantera det om du trodde hon var död."

"Så alla sitter bara runt och gör ingenting?" frågade Bill med bruten röst. "Ingen letar ens efter henne."

"Bill andas", beordrade Tonks. "Killarna vet hur man hittar henne och de berättar uppenbarligen för någon med tanke på att hon sitter där."

"Vet du vad?" sade Ron. "Jag tycker vi borde titta in hos Lockman och berätta för honom vad vi vet. Han ska ju försöka hitta ingången till kammaren. Vi kan säga var vi tror att den är och tala om att det finns en basilisk inne i kammaren."

"Det kan vara bra i teorin och all, men han går faktiskt inte ner dit…" påpekade Kingsley.

"Snapes fel", mumlade Narcissa. "Han sa allt det där i personalrummet och pojkarna trodde uppenbarligen på det."

"Det är inte som om jag visste att de lyssnade", protesterade Snape irriterat.

Eftersom Harry inte kunde komma på något bättre och eftersom han tyckte att han ändå borde göra någonting, gick han med på Rons förslag.

"Det är förståligt", suckade Sirius. "Jag kommer inte ens säga något om att ni går till Lockman för hjälp, eftersom ni borde vetat bättre."

"Vi var i chock och hade helt tappat våra huvuden", gnällde Harry lekfullt tillbaka.

Remus fnös. "Åtminstone inser du det."

De andra Gryffindoreleverna var så nedslagna och tyckte så synd om Weasleybröderna att ingen försökte hindra Harry och Ron då de reste sig, gick tvärs över rummet och tog sig ut ur porträtthålet.

"Vi trodde de behövde prata med McGonagall", erkände Fay.

Mörkret höll på att sänka sig då de närmade sig Lockmans kontor. Det tycktes pågå en livlig verksamhet där inne. De kunde höra skrapande ljud, dunsar och brådskande steg.

"Jag är förvånad över att han fortfarande är kvar", hånskrattade Tonks.

"Som om han skulle åka utan sina fotografiska minnesmärken", muttrade Sirius och Remus log bittert.

Harry knackade, och det blev plötsligt tyst i rummet innanför. Sedan öppnades en ytterst smal springa i dörren och Lockman kikade ut genom den.

Remus fnös. "Jag tvivlar starkt att monstret kommer att knacka." Tonks och Charlie lyckades båda le.

"Å… Potter… Weasley", sade han och öppnade dörren en aning mer. "Jag är ganska upptagen för ögonblicket, så om ni kan framföra ert ärende kvickt…"

"Be honom dra åt helvete."

"Ledsen, men det säger jag till någon annan", mumlade Harry men vägrade att vidareutveckla.

"Professor Lockman, vi har en del information som vi tror kan vara till nytta för er", sade Harry.

"Om han hade valt att göra något hade det varit till nytta, men nu…" spottade Demelza ut sig.

"Tja… öh… det är ju inte särskilt…" Den delen av Lockmans ansikte som syntes genom springan hade ett mycket besvärligt uttryck. "Det vill säga… nåja, låt gå för det då." Han öppnade dörren och de steg in.

"Um, varför släpper han in dem?" frågade Demelza. "Skulle det inte vara lättare för honom att bara stänga dörren för dem?"

"Vi gav honom ett sätt att komma ut som hjälte", sade Ron mörkt.

"Jag gillar inte ljudet av det", mumlade Remus oroligt.

Kontoret var nästen helt tömt. Två stora koffertar stod på golvet med uppslagna lock. I en av dem låg en massa jadegröna, lillafärgade och midnattsblå klädnader, som hastigt hade vikts ihop och stoppats ner.

"Inga rosa den här gången?" frågade Colin förvånat.

"Um… vi kan ha råkat förstöra alla hans rosa klädnader av misstag", mumlade Lee.

"Jag vill inte ens veta", suckade McGonagall ärligt.

I den andra låg böcker nerslängda huller om buller. Fotografierna som hade täckt väggarna var nu nerproppade i några lådor på skrivbordet.

"Ska ni åka någonstans?" sade Harry misstänksamt.

"Harry", stönade Hermione. "Hur kan du vara så smart för att räkna ut allt och sedan fråga något sådant?"

"Jag hade andra saker att tänka på", snäste Harry och blängde på sin vän.

"Öh, jaa. Det ska jag faktiskt", sade Lockman och rev ner en affisch på sig själv i naturlig storlek från dörrens baksida medan han talade. Han började snabbt rulla ihop den.

"Hur ytlig är han egentligen?" frågade Fay äcklat.

"Fick ett oväntat telefonsamtal… blev plötsligt kallad till ett annat ställe… ytterst brådskande… måste ge mig iväg…"

"Hur blir det med min syster då?" stötte Ron fram.

"Jag tvivlar han bryr sig", muttrade Seamus mörkt.

"Ja, vad det beträffar… det är verkligen olyckligt", sade Lockman och undvek deras ögon medan han slet ut en låda och tömde ner innehållet i en bag. "Ingen kan beklaga det mer än jag."

"Jag tror att många kan beklaga det mer än vad han kan", fnös Babbling.

"NI undervisar ju i försvar mot svartkonster!" utbrast Harry. "Ni kan inte lämna oss nu! Inte med att de mörka krafter som driver sitt spel här!"

"Desto större anledning att fly", påpekade Moody. "Han skulle inte känna till definitionen av en mörk förbannelse."

"Och detta är vem vi låter lära våra barn ämnet", sade Narcissa i avsmak.

"Ja, jag måste ju säga… då jag tog det här jobbet…", muttrade Lockman, som nu lassade på högar av strumpor ovanpå klädnaderna. "Det stod ingenting i arbetsbeskrivningen om en sådan här situation… jag väntade mig verkligen inte…"

"Jo, det är sant", erkände Hermione. "I mugglarvärlden förväntas det inte att lärarna slås. Och jag skulle kunna nämna flera professorer av personalen som inte skulle veta hur man försvarar sig själv, för att inte tala om studenterna."

"Han är fortfarande en idiot", muttrade Tonks.

"Han lär ut försvar mo svartkonster", hävdade Remus. "Om någon lärare har förväntningen att bekämpa svartkonst skulle det vara honom."

"Ni menar alltså att ni tänker ta till flykten?" sade Harry misstroget. "Efter alla de där sakerna ni gjorde som vi har läst om i era böcker?"

"Och det är ännu en annan professor som vänder sig bort och inte hjälper er", suckade Sirius, han gillade inte mönstret som skapades.

"Böcker kan vara vilseledande", sade Lockman avmätt.

"Ni skrev dem ju om er själv!" skrek Harry.

"Han kunde ha lagt gåspennan emot pergamentet och skrivit, men jag kommer äta upp sorteringshatten om han faktiskt har gjort de här sakerna", förklarade Charlie.

"Jag skulle hellre få honom att äta sorteringshatten", muttrade Bill.

"Min käre gosse", sade Lockman och rätade upp sig och såg ogillande på Harry. "Använd ditt sunda förnuft. Mina böcker skulle inte ha sålts hälften så bra om inte läsarna trodde att jag och ingen annan hade utfört alla de där bedrifterna.

"Vad menar han?" viskade en ung kille nervöst.

Ingen vill läsa om någon ful gammal trollkarl från Armenien, även om han faktiskt räddade en hel by från varulvar. Han skulle se förskräcklig ut på omslaget till boken. Ingen känsla för klädsel över huvud taget. Och häxan som förjagade den onda anden i Bandon var harmynt. Snälla du, det fattar du väl…"

"Det är hemskt", utbrast Burbage.

Moody nickade. "Plagiat." grymtade han. "Eller något i den stilen. Jag är säker på att jag kan hitta lagliga skäl mot det."

Fay såg förvirrad ut."Men varför han inte någon kommit fram? Hans böcker är internationella."

"Utpressning? Mutor?" föreslog Oliver äcklat. "Jag är säker på att han har hittat ett sätt att se till att de inte skulle komma fram och förstöra hans image."

"Så ni har bara tagit åt er äran av andras bedrifter?" sade Harry, som knappt ville tro det. "Och jag är inte din gosse."

"Bra Harry, stå upp emot honom och låt honom inte tro något annat." morrade Sirius.

"Harry, Harry", sade Lockman och skakade otåligt på huvudet. "Det är långtifrån så enkelt som du tror. Det innebar en hel del arbete.

"Verkligen? Det låter inte som det." hånade Astoria.

Jag måste ju själv spåra upp de här personerna. Fråga ut dem om exakt hur de bar sig åt. Och sen måste jag ju kasta en glömskeförtrollning över dem, så att de inte längre kom ihåg vad de gjort.

"Nu det där är olagligt", meddelade Moody glatt. "Jag kommer ha honom arresterad i det ögonblick vi kommer ut härifrån."

"Bra!" ropade de flesta, Lockmans rykte var nästan helt förstört nu på grund av vad de lärt sig genom boken.

Tonks, Kingsley och madam Bones utbytte roade leenden, ingen ville påminna den grånande mannen om att han gått i pension.

"Du jobbar inte längre Moody, jag är rädd att du inte kommer kunna arrestera någon", sade Umbridge och Moody gav henne en misstroget blick.

"Jag tar tillbaka mitt jobb, jag sade upp mig nu tar jag tillbaka det", grymtade han irriterat.

"Inget kommer stoppa honom från att arrestera Lockman nu", skrockade madam Bones.

"Jag undrar om det finns en anledning till att Umbridge försöker stoppa Moody från att arrestera Lockman, trots allt sade hon tidigare att Quirrell och Lockman var de mest kvalificerade lärare vi haft, innan henne så klart", påpekade Harry flinande och misstänksamma viskningar spred sig genom salen. Remus skakade bara på huvudet roat.

Om det är någonting jag känner mig stolt över, så är det mina glömskeförtrollningar. Nej, det har varit en massa arbete, Harry. Det handlar inte bara om boksignering och reklamfotografier, ska du veta. Om du vill bli berömd, måste du bereda dig på långt, hårt slit."

"Eller göra något som ingen annan gjort innan", påpekade Ron torrt. "Så slipper du arbetet."

"Det var inte jag, det var mamma", mumlade Harry innan han höjde rösten. "Men inte skiten som följer med."

Han slog igen locket på sin koffert och låste dem. "Få se nu", sade han- "Jag tror det var allt. Ja. Bara en enda sak kvar." Han drog fram sin trollstav och vände sig mot dem.

"Han skulle bara våga!" morrade Remus ilsket.

"Jag beklagar pojkar, men jag blir tvungen att kasta glömskeförtrollningen över er nu. Jag kan ju inte låta er ränna runt och skvallra om mina hemligheter för alla och envar. Då skulle jag aldrig få sälja en enda bok till…"

"Han gjorde det inte!" ropade Harry innan någon kunde börja skrika. Han kämpade för att hålla kvar Sirius i sin omfamning medan Oliver mitt emot hade hoppat upp och smällt knytnäven i väggen.

"Det är knappast poängen Mr Potter", väste McGonagall och såg rasande ut. "Ingen lärare bör någonsin försöka skada en elev", hon rynkade pannan åt den misstrogna blicken han gav henne.

"Varför är han inte i Azkaban?" frågade Tonks korthugget, mer arg än hon varit under hela läsningen.

"Det var onödigt", försökte Dumbledore förklara.

"Onödigt?" frågade madam Bones i chock. "Albus, han försöker utföra en minnesförtrollning på två av dina elever."

"Du kommer att förstå snart", var hans enda svar, en ytterst allvarlig blick på hans ansikte.

Harry märkte den djupt rynkade pannan Remus hade och knuffade till sin gudfar.

"Jag är nästan rädd att fråga…" mumlade han innan han harklade sig. "Remus, vad är det som har tagit upp dina tankar så där."

"Det är nästan för hemskt för att säga högt", medgav han i en hes röst. "Men i nästan hela boken har vi kommenterat hur olämpligt Lockman har agerat, speciellt mot Harry. För att inte tala om straffkommenderingen." Han gjorde en paus för att svälja. "Och han är bra på minnesförtrollningar."

"Tror du att han gjorde något och sen kasta obliviate på dem?" frågade Narcissa och hennes ögon hoppade mellan bland annat Harry, Neville och hennes son. "Nej."

Harry ryckte till något vid tanken samtidigt som Sirius drog i Harrys tröja så att han trycktes närmare honom. "Men skulle jag inte veta det?" frågade han rodnandes. "Skulle jag inte känna mig annorlunda."

Sirius andades ut tungt. "Det finns olika typer av olämpligt." försökte han förklara utan att se Harry i ögonen. "Att bara titta på din nakna kropp eller röra vissa områden skulle inte lämna några påminnelser."

"Jag tvivlar att Harry någonsin var ett offer", påpekade Kingsley nästan skrattande.

"Vad gör dig så säker?" frågade Oliver, tydligt obekväm med ämnet som diskuterades och det faktum att alla lyssnade uppmärksamt.

"Det har aldrig nämnts att Lockman dök upp med skador som stämmer överens med att Harry skulle ha slagits med honom, och jag tvivlar på att Harry skulle ha låtit något hända utan någon strid"

"Det är klart att han skulle slåss." sade Sirius en aning lättad.

"Men det lämnar Hermione, Neville och nästan alla andra elever på skolan. Inte alla av dem skulle kunnat ha slåss." påpekade Tonks med midjelångt eldrött hår. "Och där är under förutsättning att han är en pedofil och inte bara kändiskåt och blind för ålder."

Fred skrattade. "Något säger mig att han skulle förlora några väl valda bitar om han tog på Hermione och Ginny.

"Ah." George log. "Vi är naturligtvis under förutsättningen att Lockman har dessa utvalda bitar i första hand."

"Men ändå…" Remus kunde inte låta bli att oroa sig.

"Det finns ett gammalt test…" började madam Pomfrey. "Som jag kan göra på varje frivillig elev. Det kommer avslöja hur långt man gått och ifall man var villig eller inte. Visar den resultat på att man råkat ut för något ovilligt finns det ytterligare ett test för att ta reda på vem. Ifall ni vill genomgå testet så behöver ni bara komma till mig när som helst."

"Jag måste göra det, måste jag inte", frågade Harry svagt.

"Nej, Harry. Det är din kropp och du väljer helt själv ifall du vill kolla upp ifall något hände. Jag ska inte ljuga, både jag och Sirius skulle föredra om du gjorde det men det är ditt egna val", försäkrade Remus och strök undan Harrys hår från pannan.

"Jag tror jag vill göra det. Jag kan inte gå omkring och undra."

"Vi kommer också göra det, vi vill inte undra", sade Angelina med en rysning och madam Pomfrey nickade innan hon skrev upp de tre jagarnas namn på en lista.

"Räkna in oss åtta i det", sade Fay äcklat och pekade på femteårseleverna i Gryffindor.

"Och mig", tillade Padma snabbt.

"Skriv upp oss, Lee, Ginny, Perce och Luna när du ändå håller på", beordrade tvillingarna.

"Susan kommer också att genomgå testet tillsammans med Hannah Abbot", försäkrade madam Bones i en iskall röst, de två flickorna rodnade men nickade ändå instämmande.

"Skriv upp mitt namn, Astorias, Tracys och Adeles, hans liv kommer vara helt förstört när min pappa är färdig med honom om han har gjort något", försäkrade Daphne som knutit nävarna.

"Jag trodde inte att så många skulle vara så ivriga att genomgå testet", påpekade Trelawney förvånat och hennes röst var inte så mystiskt som den brukade vara.

"Jag tror att när en väl ställt sig upp och gått med på att göra testet så skapas en kedjereaktion och fler får modet att göra det." McGonagall log.

"Det verkar mest vara dina elever Minerva som är redo att göra det."

"De är inte lejon för inget." svarade hon medan hon nöjt såg hur Pomfreys lista bara växte och växte, hon såg förvånat hur de första trettio namnen var på de som under läsningen suttit runt om Harry och hans vänner.

"Jag tror jag har fått ner alla namn nu, om ni ångrar er är det bara att säga till i en av pauserna", sade madam Pomfrey till slut.

Harry hann precis få fram sin trollstav. Lockman hade knappt höjt sin, när Harry vrålade: "Expelliarmus!"

Moody rynkade på pannan. "Jag vet att du är begåvad pojk, men han hade redan sin trollstav framme, hur kunde du dra din och förhäxa honom innan han hann göra något?"

Harry log en aning åt de stolta blickarna han fick. "Han kunde inte stänga munnen tillräckligt länge för att faktiskt uttala förtrollningen", informerade han dem.

Lockman sköt bakåt som en raket och ramlade över sin koffert. Hans trollstav rycktes ur handen på honom och flög högt upp i luften. Ron fångade den och slängde ut den genom det öppna fönstret.

"Hade det inte varit bättre att behålla den?" frågade Kingsley. "Det är alltid bra att ha en extra stav."

"Kanske, men det ökar också chansen för honom att kunna få händerna på sin trollstav." påpekade Ron och kunde inte helt dölja sitt muntra leende.

"Ni skulle inte ha låtit Snape ha visat oss det tricket", sade Harry ursinnigt och sparkade undan Lockmans koffert. Lockman tittade upp på honom och såg återigen svag och lealös ut. Harry pekade fortfarande på honom med sin trollstav.

"Vad vill ni att jag ska göra?" sade Lockman med ynklig röst. "Jag har ingen aning om var Hemligheternas kammare kan vara. Det finns ingenting jag kan göra."

"Tja, han erkänner det åtminstone", muttrade Charlie.

"Lite för sent för att hjälpa Ginny dock", mumlade Tonks oroligt. "Och de slösar bort tid på att hantera honom när de behöver gå och hitta en annan professor."

Remus gav henne en medlidsam blick. "Tror du verkligen att de kommer gå till en annan professor? Deras professor försökte nyss att kasta Obliviate på dem, jag tror att deras nivå för auktoriteter är lika med noll just nu."

"Då var det ju tur att vi kom på besök", sade Harry och tvingade upp Lockman på benen med trollstavsspetsen riktad mot honom. "Vi tror nämligen att vi vet var den är. Och vad som finns inuti den. Kom så går vi."

"Om ni måste gå ner i kammaren, varför bry er med att ta med honom? Vore det inte bara enklare att lämna honom där."

Jag tänkte att det skulle låta bättre i förklaringarna om vi åtminstone hade en vuxen med oss", svarade Harry honom uppriktigt innan han började flina. "Plus, på det här sättet hade vi bete."

"Duktig pojke", Remus klappade Harry på ryggen med ett leende.

De marscherade ut från kontoret – Lockman först med trollstavsspetsen i ryggen. De gick nerför den närmaste trappan, genom den långa korridoren där de båda meddelandena lyste på väggen och fram till dörren på Missnöjda Myrtles toalett. De marscherade ut från kontoret – Lockman först med trollstavsspetsen i ryggen. De gick nerför den närmaste trappan, genom den långa korridoren där de båda meddelandena lyste på väggen och fram till dörren på Missnöjda Myrtles toalett.

"Vi hade tur att alla lärare var upptagna med att anordna hemfärden, hade vi blivit upptäckta hade vi antagligen inte fått tillbaka Ginny vid liv", erkände Harry och Ginny kved när hon hörde det.

"Så det var ni som räddade henne helt själva", suckade Tonks besviket, hon hade förväntat sig mer av hennes gamla professorer.

De skickade in Lockman först. Harry gladde sig när han såg att han skakade i hela kroppen.

"Det var det minsta han förtjänade", fräste Ron.

Missnöjda Myrtle satt ovanpå cisternen i toalettbåset längst bort.

"Jaså, det är du", sade hon när hon fick syn på Harry. "Vad vill du den här gången då?"

"Jag trodde hon gillade dig", sade Luna förvånat.

"Jag tror att det började efter det", svarade Harry ärligt.

"Fråga dig om hur du dog", sade Harry. Myrtles dystra uppsyn ändrades omedelbart. Hon såg ut som om hon aldrig hade fått en så smickrande fråga.

Remus skrattade. "Det är därför James älskade att fråga dem. De blev alltid så upphetsade."

"Var det inte han som satte samman en bok med alla historier han fick höra?" frågade Narcissa. "Vad hände med den?"

Hermione såg upp ivrigt. "Jag skulle älska att läsa den. Det skulle vara så intressant."

Ron fnös. "Precis vad vi behöver, ytterligare en annan bok för dig att memorera."

"Oooo, det var hemskt", sade hon med förtjusning. "Det hände precis här inne. Jag dog i just det här båset. Jag minns det så väl.

"Varför stanna kvar i alla de åren på den platsen där hon dog?" frågade Tracy mot sin vilja nyfiket.

"För att se till att andra inte möte samma öde skulle jag tro", suckade Ron.

Jag hade gömt mig för att Olive Hornby retade mig för mina glasögon. Dörren var låste och jag satt och grät och sen hörde jag att några kom in. De sa någonting konstigt. Det måste ha varit på något annat språk, tror jag.

"Parselspråk."

"Så ifall hon inte hade blivit mobbad så hade hon fortfarande levt."

"Troligen, men kammaren hade då kanske inte stängts förra gången. Ett liv för flera andra", suckade madam Bones medlidsamt.

Men det som verkligen förargade mig var att det var en pojke som talade.Så jag låste upp dörren för att säga åt honom att använda sin egen toalett, och då…" Myrtle blåste upp sig med viktig min och hela hennes ansikte strålade. "Då dog jag."

"Um, det var väldigt antiklimatiskt", fnös Fred. "Var är handlingen, och spänningen?"

"Oroa dig inte Fred", sade Bill till honom sarkastiskt. "Jag kommer se till att din död är mycket mer dramatiskt med massor av skrikande och gråtande."

"Hur?" frågade Harry.

"Ingen aning", sade Myrtle och sänkte rösten. "Jag kommer bara ihåg att jag såg et par väldigt stora, gula ögon.

"Samma som med oss alltså", suckade Nästan Huvudlöse Nick.

"Personligen är jag glad att jag inte kan minnas basilisken", rös Colin.

Hela kroppen stelnade liksom och sen svävade jag bort…" hon såg på Harry med drömmande uttryck. "Och sen kom jag tillbaka igen. Jag var fast besluten att spöke för Olive Hornby, förstår ni. Å, vad hon ångrade att hon någonsin hade skrattat åt mina glasögon."

"Det är ganska sorgligt. Hon dog för att hon blev mobbad och återvände för att hemsöka sin mobbare", suckade Su Li.

"Exakt var såg du ögonen?" sade Harry.

"Där någonstans", sade Myrtle och pekade vagt i riktning mot handfatet framför sitt bås.

Harry och Ron skyndade fram till det. Lockman stod en lång bit ifrån dem med ett skräckslaget ansiktsuttryck.

"Fegis", spottade Flitwick ut sig, han vågade inte göra något medan två tolvåriga pojkar gjorde det utan en tanke.

Det såg ut som ett vanligt handfat. De undersökte varenda tum av det, inuti och utvändigt, och även röret under det. Då fick Harry syn på något: på sidan av kopparkranarna var bilden av en liten orm inristad.

"Okej, jag har svårt att tänka mig att Salazar Slytherin satte ingången till hans berömda kammare i ett badrum", erkände Kingsley.

"Om han inte var pervers", påpekade Tonks.

"Jag tvivlar att det var ett badrum när han först byggde det", hånade Snape. "Slottet har renoverats många gånger under åren."

"Hur förklarar du bilden av ormen som var inristad på kranen?" sköt Kingsley tillbaka.

"Voldemort", sade Tonks. "Vi har etablerat att han öppnade kammaren för femtio år sedan, så han måste ha märkt det, så att han kunde hitta den lätt."

"Atta flicka", prisade Moody. "Du har en hjärna när du bestämmer dig för att använda den, vilket inte är ofta."

"Jag visste att du var klok", sade Remus samtidigt och log mot henne, Tonks kunde genast känna fjärilarna i sin mage och använde sina krafter för att inte låta hennes rodnad synas.

"Den där kranen har aldrig fungerat", sade Myrtle glatt, då han försökte vrida på den.

"Harry, säg någonting", sade Ron. "Någonting på ormspråket."

"Det är inte så lätt som det ser ut, vet ni", informerade Harry. "Jag vet inte hur jag talar det, jag bara gör."

"Det kan bero på att du inte har lärt dig det. Du har bara kunskaperna i ditt sinne", suckade Remus.

"Ju mer du använder det desto lättar kommer det bli", tillade McGonagall.

"Men…" Harry tänkte så det knakade. De enda gånger han hade lyckats tala ormspråk var när han hade stått inför en verklig orm. Han stirrade intensivt på den lilla ingraveringen och försökte inbilla sig att den var verklig.

"Kom igen Harry, du klarar det", mumlade Fred och höll tummarna.

"Låt upp", sade han. Han tittade på Ron, som skakade på huvudet

"Det där var på vårt eget språk", sade han.

"Kom igen", stönade George.

Harry såg på bilden av ormen igen och försökte tvinga sig till att uppfatta den som levande. Om han rörde lite på huvudet fick skenet från stearinljusen den att se ut som om den rörde sig.

"Okej, det är bara läskigt", mumlade Dennis.

"Låt upp", sade han. Men orden som kom ut lät inte som han hade tänkt. Ett underligt väsande hade sluppit ur honom, och i samma sekund lyster kranen upp med ett strålande vitt ljus och började snurra runt.

"Hur kunde du höra väsandet då, men inte veta om att du hade sagt det under duellklubben?" frågade Neville.

Harry ryckte på axlarna. "Jag visste inte om att jag talade ett annat språk då, men den här gången försökte jag prata det med flit."

"Han måste vara ond om han kan prata parselspråket så lätt", muttrade Umbridge.

"Du har fel", morrade Percy och blängde. "Harry är inte ond och om han kan använda en ovanlig talang för att rädda min syster är jag bara tacksam."

"Ormviskare är onda!" väste Umbridge.

"Enligt vem? Enligt dig. Se på honom, han är 15! Vi har läst om två år i hans liv och jag har inte en enda gång hört något som kan leda till att han är ond. Om du tror det så måste du vara en idiot."

"Hur vågar du?"

"Jag säger bara sanningen, madam."

"Du vet, jag njuter verkligen av att höra Percy stå upp för sig själv." viskade Ron roat.

"Om du fortsätter så får du sparken", skrek Fudge och Percy stelnade till innan han vände sig emot Fudge.

"Det är okej Percy, du behöver inte försvara mig. Förlora inte ditt jobb på grund av mig, jag vet att du tror på mig och det är tillräckligt", viskade Harry med ett leende och Percy slappnade av.

"Det kommer inte behövas, jag säger upp mig", kastade han ut sig och vände ryggen emot sin förra chef och lyckas chocka alla i salen.

"Percy. Du sade precis upp dig från ditt jobb som du kämpat för att nå", viskade mr Weasley.

"Min familj är viktigare, jag lyckades glömma bort det i min iver att lyckas bra i livet trots att jag redan har allt jag behöver för att vara lycklig."

"Vad ska du göra nu?"

"Ingen aning. Jag listar nog ut något, men för tillfället vill jag avsluta kapitlet."

I nästa ögonblick började handfatet röra sig. Det sjönk i själva verket helt ur sikte och blottade ett stort rör i golvet, ett rör som var brett nog för en vuxen man att glida ner i.

"Wow, under alla dessa år", mumlade McGonagall förvånat.

"Det där var definitivt inte med på kartan", viskade George imponerat.

"Kan ni lägga till det?" mumlade Harry ur mungipan till Remus.

"Vi få se."

Harry hörde hur Ron flämtade till och tittade upp igen. Han hade beslutat sig för vad han skulle göra.

"Jag tänker ta mig ner där", sade han.

Tonks suckade, hon hade inte förväntat sig något annat men hon oroade ihjäl sig för Harrys hälsa.

Han var tvungen att göra det – han kunde inte avstå från det, nu när de äntligen hade funnit ingången till kammaren. Inte om det ännu fanns den allra minsta, svagaste, vildaste chans att Ginny kunde vara i livet.

Harry såg sig omkring. "Ingen kommer att säga något?"

Bill skakade på huvudet. "Du kommer att rädda min syster. Jag är tacksam."

"Jag gillar inte att försätter dig själv i fara." sade Sirius till honom. "Jag kommer aldrig gilla det och om du blir skadad så kommer jag att ha mycket att säga."

"Men du försökte att skaffa hjälp", fortsatte Remus. "Det var inte ditt fel att de vuxna runtomkring dig sviker dig."

Harry log mot sin familj. Han visste att de inte skulle tänka så när han faktiskt kämpade emot basilisken.

"Jag också", sade Ron. Det blev ett tyst ögonblick.

"Ni kommer klara det tillsammans, jag vet det", uppmuntrade Oliver. Ron grimaserade, han hade inte varit till stor hjälp alls.

"Ja, men då behöver ni ju knappast mig", sade Lockman med en svag skugga av sitt gamla leende. "Jag ska bara…" Han lade handen på dörrhandtaget, men både Ron och Harry riktade sina trollstavar mot honom.

"Bra försök men det är säkrare att följa deras order", fnös Lavender.

"Ni kan få krypa ner först", morrade Ron. Vit i ansiktet och utan trollstav närmade sig Lockman öppningen.

"Det är verkligen den värsta känslan, att inte ha ditt trollspö med dig", mumlade Narcissa. "Du är så försvarslös."

"Trollkarlar litar för mycket på sina trollstavar. Det håller oss i underläge", suckade Tonks.

"Vad menar du?" frågade Fay nyfiket.

"Någon kunnig inom trollstavslös magi skulle ha en klar fördel i en strid", påpekade hon. "Dessutom så skulle de flesta av oss vara förlorade om vi konfronterades med mugglarnas stridsteknik."

"Trollstavslös magi är mer om att ha gåvan i det än övningen, men vi kan säkert öva på mugglarsätt."

"Jag tvivlar inte på att pojken är bra på trollstavslös magi", kastade Moody in.

"Pojkar", sade han med svag röst, "pojkar, vad ska det tjäna till?" Harry stack honom i ryggen med sin trollstav. Lockman gled ner med benen i röret.

Lockmans elever började flina stort

"Jag tycker faktiskt inte…", började han säga, men Ron gav honom en knuff så att han gled ner och försvann ur sikte. Harry följde snabbt efter. Han sänkte sig långsamt ner i röret och släppte sedan taget.

Remus suckade medan han gnuggade näsroten. Sirius petade till Harry i sidan med huvudet. "Vi kommer att prata om din förkärlek för att hoppa ner i mörka hål dock."

"Åtminstone så såg jag till att Lockman gick först." Harry rodnade i förlägenhet medan hans vänner kvävde sina skratt.

"Det hjälper, något. Men vi ska fortfarande prata om det här." lovade mannen med en sträng röst.

"Se inte så deprimerande, jag trodde att du ville ha det här Harry. Varför klaga nu när du har det?" skrattade Alicia.

"Jag har inget emot det, men jag skulle nog föredra om han drog upp sådana här saker i privat och inte framför hela skolan", svarade Harry och rodnade ännu mer.

"Var inte löjlig, du är gullig när du rodnar", skrattade Katie och nöp Harrys kind.

"Jag hatar er", mumlade Harry medan han gömde sitt ansikte i Sirius päls.

Det var som att åka nerför en ändlös, hal och mörk rutschbana.

Han kunde se flera andra rör som grenade ut sig åt olika håll, men inget som var lika stort som deras. Det svängde och vred sig, men sluttade hela tiden brant neråt.

"Det var faktiskt ganska roligt att åka. Kan vi göra om det efter läsningen?"

"Absolut inte", svarade Remus omedelbart och spände blicken i Harry.

"Snälla? Det är helt ofarligt", bad Harry och gjorde sina ögon större och mer glänsande.

"Försök inte Harry, jag har sett den perfekta hundvalpsblicken och lyckats stå emot den. Du har ingen chans."

Harry förstod att han var på väg djupare ner under skolan än de djupaste fängelsehålorna. Bakom sig kunde han höra Ron som dunsade lätt i krökarna. Och sedan, just som han hade börjat oroa sig för vad som skulle hända när han slog i marken,

Tonks frustade till av skratt. "Du började inte oroa dig om det förrän dess? Är det inte lite sent vid den tidpunkten?"

"Vet andraårselever om dämpningsförtrollningen?" frågade Charlie. "För det kan vara en bra idé att använda den i så fall.

Planade röret ut och han flög ut ur änden och landade med en våt duns på det fuktiga golvet i en mörk stentunnel, stor nog att stå upprätt i.

"Se inte farligt alls", påpekade Harry.

"Det finns en basilisk någonstans där nere och Slytherins arvtagare." muttrade Remus. "Och du tänker på att det var en rolig färd ner."

Lockman reste sig just upp på benen en liten bot längre bort, täckt med slam och blek som ett spöke.

"Önskar att jag hade kunnat se det", suckade Lee besviket.

Harry makade sig undan när också Ron kom farande ut ur röret.

"Vi måste vara tusentals meter under skolan", sade Harry och hans röst ekade i den svarta tunneln.

"Um, exakt hur hade ni tänkt er att komma ut?" frågade Oliver. "Du tog inte med rep eller något."

Remus stönade lågt när han såg utseendet i Harrys ansikte. "Så ni var mil under skolan med ingen tänkbar väg ut eller något sätt att kalla på hjälp? Och ingen visste var ni var?"

"Um… Myrtle visste", sade Ron osäkert innan han ryckte till från utseendet i hans pappas ansikte.

"Självklart så kom de ut", avbröt Hermione och kom till deras undsättning. "Om vi läser kommer vi nog få reda på hur."

"Troligtvis under sjön", sade Ron och sneglade omkring sig på de mörka slamtäckta väggarna. Alla tre vände sig om och stirrade in i mörkret som sträckte sig framför dem.

"Ytterligare igen låter det som en skräckbok."

"Det var en mardröm för oss", muttrade Ron.

"Lumos!" mumlade Harry till sin trollstav och den lyste upp i spetsen igen. "Kom nu", sade han till Ron och Lockman. Och så började de gå framåt med steg som plaskade högljutt mot det våta golvet.

Ginny snyftade till och önskade att hon befann sig någon annanstans. Hon ville inte höra Harrys tankar när han fick veta att hon var den skyldige, han måste ha hatat henne.

Tunneln var så mörk att de bara kunde se en liten bit framför sig. Deras skuggor såg hemska och groteska ut där de dansade på de våta väggarna i ljuset från trollstaven.

"Kom ihåg", sade Harry lågmält till de andra då de försiktigt rörde sig framåt, "att vid minsta tecken på någon rörelse i närheten måste ni genast sluta ögonen…"

"Vet inte hur mycket det skulle hjälpa. Kan redan vara försent vid det laget", muttrade Moody.

"Bättre än ingenting", påpekade Madam Bones med en suck.

"Ni borde kanske ha tagit med en spegel och använt den som Hermione gjorde. På så sätt skulle ni bara bli förstenade och fortfarande vara vid liv", föreslog Bill.

"Jag tror inte att vara förstenad medan man är nere i kammaren är bättre", mumlade Narcissa.

Men tunneln var tyst som graven, och det första oväntade ljud de hörde var ett högt kras då Ron klev på någonting som visade sig vara ett råttkranium.

"Om det bara hade varit profetiskt", suckade Ron och drog ut svaga skratt från de som visste vad han menade.

"Jag har undrat över det, du gillade Scabbers men nu verkar du hata honom. Vad hände?" frågade Percy förvirrat.

"Han visade vara sig en förrädisk råtta", morrade Ron och Harry fnös till medan de flesta såg ännu mer förvirrade ut.

Harry sänkte sin trollstav för att titta närmare på golvet och såg att det var överstrött med små benknotor från djur.

Leanne såg illamående ut och satte en hand för halsen medan hon kämpade emot kväljningarna.

Medan han förtvivlat försökte låta bli att tänka på hur Ginny kanske skulle se ut om de hittade henne, ledde Harry de andra vidare fram mot en mörk krök i tunneln.

"Jag önskar verkligen att vi kunde censurera dina tankar just nu", kraxade Bill, och såg blek ut. Hermione snyftade och blinkade bort tårarna medan Luna flyttade på sig så att hon satt uppkrupen mot Charlie. Jagarna hade flytt in i deras pojkvänners armar och de flesta flyttade närmare en av sina vänner.

"Harry, det är någonting där framme…", sade Ron hest och grep tag i axeln på Harry. De stannade som fastvuxna och tittade. Harry kunde nätt och jämnt se konturen av någonting jättelik och buktande som låg tvärs över tunneln. Den rörde sig inte.

"Oherre gud, ni möter monstret nu. Jag visste att det skulle hända", stönade Colin.

"Inte direkt, Colin. Du har delvis rätt", skrockade Harry svagt.

"Hur kan du skratta när du står framför monstret", frågade Padma men Harry pekade bara på boken.

"Kanske den sover", viskade han näste ohörbart och kastade en blick bakåt på de andra två.

Lockman höll händerna pressade över ögonen. Harry vände sig om igen för att titta närmare på varelsen. Hjärtat bultade så hårt i bröstet på honom att det gjorde ont.

"Varför är det alltid du?"

"För att jag gör vad som behövs göra och alla andra har en familj som väntar på dem hemma", sade Harry lågmält.

"Då har du ingen anledning till att fortsätta med det längre, för jag kommer vänta på dig hemma."

"Jag vet", svarade Harry och hans leende var ljusare än det varit i hela kapitlet.

Mycket långsamt, med ögonen hopknipa, men så att han ändå kunde se lite grann, makade Harry sig framåt med trollstaven högt i luften. Ljuset gled över ett jättelikt ormskinn i lysande giftgrön färg, som låg ringlat över golvet i tunneln. Men det var bara ett tomt skal.

"ÅH", suckade Colin.

Varelsen som hade kastat av sig det måste ha varit minst tjugo meter lång.

"20 meter lång!" Viskade Sirius hest medan Charlies ögon lös upp.

"Det måste vara den största som någonsin registrerats", meddelade han upphetsat innan han grymtade i smärta från kudden som Bill slagit till honom med.

"För Merlins skull, låt inte Harry stöta på den", bad Remus tyst.

"Jösses", sade Ron med svag röst. Det hördes en plötslig rörelse bakom dem.

Plötsligt skrek någon högt och alla såg sig omkring medan Percy fortsatte att läsa, han ville bara bli klar nu.

Gyllenroy Lockmans knän hade gett vika under honom. "Kliv upp!" sade Ron skarpt och pekade med sin trollstav på honom.

"Han svimmade allvarligt!" frågade Astoria häpet men Ron skakade på huvudet.

"Han var smart, för en gångs skull", svarade han mörkt och en rysning gick nerför allas ryggrader.

Lockman reste sig plötsligt upp på benen och sedan dök han rakt på Ron och slog omkull honom på marken.

"Nej", skrek Bill och hoppade upp från soffan.

"Borde inte ha tagit med honom, han är bara ett förhinder", muttrade Moody.

"Det är det, jag tänker skicka hans adress till Black med ett meddelande om att Harry är där, ledsen Harry."

"Mr Addison. Vet du vart Black befinner sig?" sade madam Bones, hennes röst misstänksam.

"I Europa skulle jag gissa. Troligtvis ett land i närheten av Storbritannien, det är trots allt bäst att gömma sig så nära sin fiende så att de tittar för långt bort och inga kan se en. Och kom igen, Lockman förtjänar det. Låt Black göra något bra i den här världen som är av nytta.

Remus såg under tiden ner på sin flinande brorson." Så bra?" frågade han och hans ögon lös upp i förväntan.

Harry sprang fram, men för sent. Lockman rätade pustande och flåsande på sig. Han hade Rons trollstav i handen och det gamla glittrande leendet hade återvänt till hans ansikte.

"Helvete!" vrålade Oliver. "Varför kan ingenting gå rätt för en gångs skull."

"Lugn Ollie, de är här och säkra", mumlade Alicia.

"Så var det slut på äventyret, pojkar!" sade han. "Jag tänker ta med mig en bit av det här skinnet tillbaka till skolan. Där ska jag tala om för dem att jag tyvärr kom för sent för att rädda flickan och att ni båda tragiskt nog miste förståndet vid synen av hennes lemlästade kropp. Säg adjö till ert minne!"

"Men han har egentligen inte Ginnys kropp", påpekade Charlie och snubblade över orden.

"Ingen skulle tänka på det vid den tidpunkten", suckade Kingsley. "Historien lät trovärdig och uppmärksamheten vändes till pojkarna."

"Personligen tror jag att han rykte skulle ha förstörts genom att han tog med Pojken som överlevde och såg till att han miste förståndet. Alla skulle skylla det på Lockman och hata honom", påpekade Tonks.

"Hatar det namnet", muttrade Harry förbittrat.

Han höjde Rons hoptejpade trollstav högt över huvudet och skrek: Obliviate!"

"Igen!" utbrast McGonagall fräsande.

"Det är den trasiga trollstaven, är det inte?" skrattade Luna.

Staven exploderade med styrkan av en liten bomb.

"Onej, onej, onej. Inte bra, inte bra!" kved Hermione oroligt.

Harry kastade upp armarna över huvudet och sprang snubblande undan över ringlarna av ormskinn för att undgå de stora stycken av tunneltaket, som rasade ner på golvet med dunder och brak. I nästa ögonblick stod han ensam och stirrade på en massiv vägg av nerrasad sten.

"Ron!" skrek Bill och Charlie medan tvillingarna såg på deras lillebror med stora ögon.

"Jag var okej", försäkrade Ron sina bröder. "Bara fångad på andra sidan."

"Så Harry är ensam igen", insåg Remus. "Och fångad på sidan med monstret." Han drog Harry närmare sig för att försäkra sig om att han verkligen var där.

"Ron!" ropade han. "Hur gick det med dig? Ron!"

"Jag är här bakom stenraset", kom Rons halvkvävda röst från andra sidan. "Det är okej med mig. Men den här klantskallen mår inte så bra – han fick sig en stöt då trollstaven exploderade."

Harry och Ron log, han fick mer än bara en stöt av trollstaven.

Det hördes en dov duns och ett ljudligt "Aj!". Det lät som om Ron just hade sparkat Lockman på smalbenen.

"Gjorde du?" frågade Neville ivrigt. "Tala om för oss att du gjorde det."

Ron nickade. "Ett par gånger", svarade han. "Det var inte bara för att vara elak. Det hjälpte mig att kontrollera min rädsla. Först Ginny och nu Harry. Jag kunde ha förlorat dem båda." Han rodnade när Hermione kramade om honom

"Vad ska vi nu ta oss till?" sade Ron med förtvivlad röst." Vi kan inte komma igenom. Det kommer ta evigheter…"

"Vilket ni inte har", muttrade madam Hooch medlidsamt.

Harry tittade upp på tunneltaket. Väldiga sprickor hade dykt upp i det. Han hade aldrig tidigare försökte bryta isär någonting så jättestort som de här nerrasande stenarna med hjälp av magi, och just nu verkade det inte vara något bra tillfälle att försöka. Tänk om hela tunneln rasade in?

"Tänk inte ens på det", muttrade Sirius medan han drog efter andan. Han önskade innerligt att han kunde hålla om Harry.

Det hördes en ny duns och ett nytt "aj!" från andra sidan stenraset. De slösade dyrbar tid. Ginny hade redan varit i Hemligheternas kammare i flera timmar. Harry förstod att det bara fanns en enda sak att göra.

"Vänta där!" ropade han till Ron. "Vänta tillsammans med Lockman. Jag fortsätter framåt. Om jag inte är tillbaka om en timme…"

"Var det verkligen bara en timme?" mumlade Ron. "Det kändes som om det var år."

"Det är alltid svårare för dem som behöver vänta", sade Cho försiktigt till honom.

Det blev en mycket laddad paus.

"Jag försöker flytta lite på de här stenarna under tiden", sade Ron som verkade kämpa för att hålla rösten stadig. "Så att du kan… kan komma tillbaka genom dem igen. Och, Harry…"

"Vi ses om ett litet tag", sade Harry och försökte få sin darrande röst att låta förtröstansfull. Och så fortsatte han ensam framåt, förbi det jättelika ormskalet.

"Du lyckades, det lät inte som om du var rädd alls."

"Vad skulle du säga till honom innan han avbröt dig?" frågade Hermione nyfiket.

"Vet inte. Gör inget dumt, var försiktig… jag kan inte minnas."

Snart kunde han inte längre höra det avlägsna ljudet av Ron som försökte flytta undan stenarna. Tunneln svängde i ändlösa krökar. Det pirrade obehagligt i varenda nerv i Harrys kropp. Han önskade att tunneln snart skulle ta slut, men å andra sidan var han rädd för vad han skulle finna i änden på den.

"Du borde", mumlade Ginny hest.

"Var inte orolig Ginny, det är över nu", mimade Harry tillbaka och hon såg en aning lättad ut.

Och så till sist, då han smög runt ännu en krök, dök en bastant stenvägg upp framför honom, på vilken två sammanslingrande ormar var uthuggna. Ormarnas ögon bestod av stora, gnistrande smaragder.

"Den sanna entrén", sade Alisa mjukt, nästan vördnadsfullt. "Mycket mer majestätiskt än ett badrum som öppningen."

Harry närmade sig, alldeles torr i halsen. Han behövde inte låtsas att de här stenormarna var verkliga, för deras ögon såg märkligt levande ut.

"Kanske inte vid liv, men i alla fall medvetna", påpekade Narcissa. "Jag tvivlar inte på att ifall du inte pratade parselspråk så skulle de ha attackerat på något sätt."

Harry ryckte till. "De skulle ha, det stod i boken. Det näst sista skyddet för eleverna om de blev attackerade. Det var bara tur att jag valde att prata parselspråk."

Han kunde gissa sig till vad han måste göra. Han harklade sig, och smaragdögonen såg ut att fladdra till.

"Låt upp", sade Harry med en låg, svag väsning.

"Inget lösenord?"

"Voldemort kan ha ändrat det", föreslog Adele.

Ormarna skildes åt på var sin sida då väggen öppnade sig. De båda vägghalvorna gled ifrån varandra och försvann ur sikte. Harry klev in, darrande från huvud till fot.

"Jag kan inte klandra dig. Jag skulle redan ha svimmat", erkände Neville.

"Jag tvivlar det. Du är modigare än du tror", sade Harry bestämt och log emot sin vän.