Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

19. Slytherins arvtagare

Linneagb: Du har inte heller sett PotC! Det är en filmserie som jag stark rekommenderar, jag och mina två bästisar tvingade våra två andra kompisar att titta på första i helgen, de hade innan sagt att de var väldigt dåliga och blablabla, nu vill de se andra filmen. SCORE! Jag vet, jag tycker verkligen synd om Harry men jag litar på att Sirius övertalar Harry att han älskar honom och aldrig skulle skada honom. Och jag är verkligen glad att du älskade Percy i kapitlet, det var lite intressant att skriva mer om honom. Jag hoppas att jag kan få fram Ginnys känslor i det här kapitlet, om hur rädd hon är och så. Det låter som om du har haft en perfekt dag och grattis till dina två nyheter om ortopeden och tandställningen. Jag börjar tro att du är lite random, men oroa dig inte. Jag känner många som är lika random, inklusive mig själv.

Thalia: Tack så mycket och jag är glad att du gillade Harrys sista mening, det kändes som något Harry skulle säga. Att tiden har flygigt förbi täcker det inte. Jag har ingen aning om vart all tid har tagit vägen. Nej, Harry kommer knappast att bli ostraffad men jag kan inte besluta vad för straff, på ett sätt känns det som om Tramptass skulle kunna använda smisk som straff, men jag vet inte. Det känns inte som en bra idé med tanke på Harrys bakgrund… hm, jag får helt enkelt fundera på det. Samma här, jag skulle vara så död om jag sprang in framför en bil, så vi får se lite vad som händer. Men jag tvivlar att utskällningen kommer i det här kapitlet, du får nog ta och vänta till sista kapitlet innan den kommer, alltså antagligen Dobbys belöning eller eventuellt ett kapitel efter det.

Annie: Tack så mycket och det var så litet. Själv är jag ledig den här veckan, så inga lektioner :D Jag trodde först att din första review var allt du skulle säga, så jag blev lite besviken eftersom jag alltid ser fram emot att läsa långa Reviews. Det stämmer att jag siktar på att få ut två kapitel per månad, så jag planerar att kunna börja på nästa bok i början av April.
Jag vet, det är så sorgligt när många väljer att avsluta mitt i första boken eller tar bort dem frivilligt. Vissa ger ju även upp efter 4 kapitel, och det kan störa mig så mycket, varför lägga upp fyra kapitel och sen strunta i det? Det var nära ett tag att jag gav upp, hamnade i en svacka runt Nicolas Flamel, men jag hade aldrig planer att överge helt och hållet och att du hjälpte mig med boktexten var en stor lättnad.
Jag är ledsen att du behövde gå igenom depression men glad att jag med min fanfic kunde hjälpa dig att komma undan från dina problem tillfälligt. Och jag blev alltid lika glad när jag fick din hjälp, är fortfarande lika glad för nu får jag istället läsa långa reviews av dig. Jag hoppas verkligen inte att det här är ett avskedsbrev, du är en av mina mest lojala läsare tillsammans med Linneagb och Thalia.
Tack så mycket igen och jag hoppas att du gillar det här kapitlet, jag har haft vissa delar planerat sedan jag skrev kapitlet "Glaset som försvann". HA det riktigt bra själv och massa med kramar.
Ps: Ja, jag kan ofta se att det är du, men inte bara på längden utan också oftast på ditt sätt att skriva. Alla har trots allt ett speciellt sätt att skriva på.

Luna lovegood 21: Wow, jag är hedrad över att du gillar vad jag gör så mycket att du blir mållös och jag ska försöka skynda mig att skriva färdigt kapitlet.

---

Jag har också gått tillbaka och lagt till en wordsida i förra kapitlet som råkade försvinna när jag uppdaterade, det är inte mycket men bara så ni vet.
Vill bara klarlägga. När texten är understruken pratar Sirius, när texten är sne & smalare är det tankar och när den är vanlig är det vanliga ord.

---

"Percy, ge mig boken. Jag vill läsa", sade Ron med en hård blick i sina ögon

"Ron –", började Hermione tyst medan Percy lämnade över boken. "Är du säker på att du kommer kunna läsa? Det kommer inte vara lätt att höra om Ginny så där."

"Jag klarar mig", försäkrade han henne. "Jag kan göra det…" fortsatte han nästan för sig själv.

"Börja då!" utbrast Bill. "Jag måste få veta vad som händer." Fast, erkände han för sig själv, är jag inte säker på att jag kommer kunna hantera vad som kommer hända.

"Vänta!" ropade Harry. "Jag tror att det kan vara en bra idé för vissa människor att ta en lugnande dryck, om madam Pomfrey har några."

"Jag har ett helt lager", informerade madam Pomfrey. "Just nu har jag tolv flaskor med mig."

"Ginny?" frågade Harry med låg röst.

Den lilla flickan lyfte sitt huvud från sin mammas axel. "Jag vill höra vad han säger!" protesterade hon med mer kraft än vad hon visat under hela dagen. "Drycken kommer göra allt suddigt."

"Det är okej", försäkrade mr Weasley och placerade en tröstande hand på hennes rygg. "Men var inte rädd för att be om en senare, om du behöver det." han tittade sedan på sin fru. "Molly? Vill du ha en?" frågade han trots att han redan visste svaret.

"Jag kommer inte ta en", sade hon bestämt, även om hennes ögon var misstänksamt fuktiga. "Jag måste vara stark för mina barn." hon tog ett djupt andetag. "Jag kommer att vara stark."

Tvillingarna, Bill och Charlie skakade alla på huvudet när deras far vände sig emot dem. "Vi är okej. Väntan är värre än allt annat", sade Bill.

"Sirius?" ropade Dumbledore. "Om du har borde du kanske…"

"Nej, men det oroar mig att ni tror att jag behöver en. Betyder det här att du gör något som jag inte kommer att godkänna?"

"Sirius", stönade Narcissa och såg misstroget på pappret som Harry tillslut släppt taget om och förstorat igen. "Han är i Hemligheternas kammare med ett mycket farligt stort monster. Jag skulle tro att du redan inte godkänner det."

"Kanske… ska vi fortsätta läsa?" föreslog Neville tveksamt.

"Det är ingen annan som vill ha?"

"Vi klarar oss, både Harry och Ginny är okej och undkom utan några allvarliga skador", svarade Hermione och deras närmaste vänner nickade instämmande.

Slytherins arvtagare läste Ron och han röst vacklade lätt.

"Jo det är en illavarslande början", beslutade Remus och såg förvånat på Tonks som slog armarna om honom.

Hon rodnande när hon såg honom se på henne. "Jag tror att vi båda behöver någon att hålla fast vid." mumlar hon och sänker huvudet. Remus log svagt och lindade sig egna arm runt henne och hon kröp närmare henne utan att bry sig om den ogillande blicken som hennes mentor gav henne.

"Åtminstone så får vi svar," påpekade Kingsley och gav sin partner ett leende, han var mycket medveten om att hon gillade Remus som mer än en vän.

"Men till vilket pris?" frågade Luna mjukt och lutade sitt huvud emot Harrys ben.

Harry stod i änden av en mycket lång, svagt upplyst kammare.

Nästan varenda Slytherinelev lutade sig nyfiket framåt, ivriga att höra hur deras elevhems företrädares berömda kammare såg ut.

Enorma stenpelare utsmyckade med fler skulpterade ormar höjde sig för att stötta ett tak som försvann upp i mörker. Pelarna kastade långa, svarta skuggor genom det besynnerliga, grönaktiga dunklet som fyllde rummet.

"Låter läskigt." Fred rös ofrivilligt.

"Inte någonstans där jag skulle vilja spendera tid i." instämde George.

Harry ryckte på axlarna. "Om det var sanerat så tror jag att det skulle vara en intressant plats att spendera tid på. Kanske som ett hemligt högkvarter eller något."

"Bara om du kan fixa trappor", muttrade Ron. "Det går bra att glida nerför tunneln om den tvättas varje gång, men jag skulle uppskatta om vi kunde ta oss ut på ett enklare sätt."

"Och vi måste hitta ett sätt att ändra lösenordet på", tillade Hermione med rynkad panna. "Du är den enda av oss som kan komma in just nu, och jag gillar inte tanken på att vara beroende av någon annan för att komma in och ut."

"Kan någon lära sig ormviska?" frågade Lee intresserat.

"Ett ord eller två kanske", erkände Dumbledore. "Men för de flesta är språket alltför komplicerat för det mänskliga sinnet och öron att förstå. Det är en ärftlig egenskap trots allt."

"Det är bara ett ord", mumlade Harry eftertänksam. "Öppet är för uppenbart, måste vara något random som är enkelt att uttala. Jag är säker på att med lite träning så skulle jag kunna lära andra."

"Eller inte", sade Sirius strängt. "Du kommer inte återvända till den kammaren."

"Det är säkert nu." Harry såg bedjande på pappret. "Det finns inte ens något tillnärmelsevis farligt där nere nu."

"Jag bryr mig inte. Tänk på det här som min första officiella regel som leder till ett straff om du bryter den. Du kommer inte att gå ner mil under skolan där ingen kan nå dig eller hjälpa dig ifall något går fel. Och du vill inte bryta den regeln om du inte vill att jag meddelar husalferna om att du är förbjuden att äta sirapstårta."

"Nej", flämtade Harry och hans vänner brast ut i skratt när de såg hans förfärade ansikte. "Jag kommer inte gå ner där utan din tillåtelse, jag lovar", svarade han tillslut när han insåg att hans gudfar menade allvar. Men, tänkte han, jag kommer få dig att ge mig tillåtelse på något sätt. Trots Sirius hot var han glad av att kunna känna värmen i hjärtat från att någon brydde sig på ett så föräldraaktigt sätt.

Med bultande hjärta stod Harry och lyssnade till den isande tystnaden. Kunde basilisken ligga på lur i ett skuggigt hörn eller bakom en pelare?

"Snälla Harry, säg inte det", stönade Remus och såg blek ut.

"Jag lovar att basilisken inte ligger i något hörn eller är bakom någon pelare i kammaren", försäkrade Harry.

Och var fanns Ginny?

Ginnys bröder såg oroligt på varandra, varför var hon inte där?

Han drog fram sin trollstav och rörde sig framåt mellan ormpelarna.

"Vad menar du med att du drog fram din trollstav?" morrade Moody. "Varför i Merlins namn hade du inte redan dragigt den? Den bör aldrig lämna din hand, eller åtminstone förvara den i ett trollstavshölster. Vad är det du undervisar dessa barn Albus, de vet inte ens grundläggande säkerhets återgärder.

Madam Bones himlade med ögonen åt den gamle auroren. "Om du är färdig med att ryta om hur slarvig en tolvårig pojke är så kan vi kanske fortsätta?" frågade hon sarkastiskt.

"Det spelar ingen roll hur gammal han är, den handlingen hade kunnat få honom dödad." fortsatte Moody att mumla.

Vartenda försiktigt fotsteg ekade högt från de mörka väggarna.

Tonks ryggade tillbaka. "Det är inte bra. Du kommer inte att kunna smyga dig förbi monstret."

Utan tvekan så utformade Slytherin det så med flit", observerade Charlie. "Det ryktas att han var en paranoid jävel."

"Och du skulle inte vara det när din fru och barn blivit brutalt mördade?" frågade Hermione. "Han är inte den man du lärt dig om, minns du inte vad vi berättade tidigare."

Han höll ögonen halvslutna, beredd att hastigt knipa ihop dem vid minsta tecken på rörelse.

"Varför kunde du inte bett en äldre elev att förvandla något föremål till en tupp?" stönade Fay.

"Um, för att någon skulle ha fattat att vi hade något planerat och stoppat oss från att rädda Ginny?" föreslog Harry.

Stenormarnas tomma ögonhålor såg ut att följa vart steg han tog. Mer än en gång kände han hur hjärtat hoppade till då han tyckte sig se att någon av dem rörde sig.

"De kan ha, eller så kan din egna rädsla ha manifesterat sig genom hallucinationer. Du förväntar dig att de ska röra sig, så de gör det…" pladdrade Narcissa och rodnade när hon såg Harrys vänners förbittrade blickar. "Ledsen, jag är oroligt och när jag är oroligt så pratar jag mycket. Det kan –

Ron avbröt henne genom att fortsätta läsa med hög röst. Hon gav honom ett tacksamt leende.

När Harry tillslut nådde fram till det sista pelarparet skymtade han en staty vid väggen längst bak. Den var lika hög som själva kammaren.

"Och hur hög var kammaren?"

"Ungefär lika hög som den här salen."

"Åh… det var en stor staty", mumlade Terry chockat.

Han måste sträcka på halsen för att titta upp i det jättelika stenansiktet ovanför. Det var urgammalt och apliknande,

Fred fnös av skratt trots att spänningen i rummet förlamade hans lemmar. "Aplik?" flämtade han och begravde sitt ansikte i Katies hår för att kväva sina skratt.

"Det är Slytherin, visst?" frågade George, exakt lika road. "Det är ju hans kammare, och han borde väl inte ha en staty på någon annan där."

"Jag tvivlar på att det är en korrekt skildring av honom", hånade Snape. "Den var uthuggen för tusen år sedan."

"Jag undrar om det är ett självporträtt", funderade Luna medan hon observerade tvillingarnas upptåg. "Det kanske var så han såg sig själv."

"Ah, Luna", utbrast Neville och gav henne en kram medan deras vänner brast ut i skratt. "Du är en frisk fläkt."

"Ledsen Luna, men det är inget självporträtt, det är faktiskt Salazars farfar", flämtade Harry ut, glad att hon avlett hans tankar från den kommande striden.

med ett långt, tunt skägg som nästan nådde ner till understa kanten av den böljande trollkarlsklädnaden, där ett par enorma grå fötter stod på det släta golvet.

"Vänta, det är en staty med hela kroppen! Jag trodde att det bara var huvudet", avbröt Jimmy men en blick från sin syster tystnade honom.

Och mellan fötterna, med ansiktet neråt, låg en liten svartklädd figur med flammande rött hår.

"Ginny." viskade mr Weasley och alla spår av nöje lämnade salen. Tvillingarna vände sig om för att stirra oroligt på deras syster.

"Vad är det för fel? Varför ligger du med ansiktet nedåt? Är du skadad?" frågade Bill frenetiskt. Han grep tag i armstödet på soffan hårt när han såg sin familj krypa ihop.

"Hon var inte död", sade Harry till honom, men hans röst gjorde lite för att lugna någon.

"Det är allt du kan säga?" frågade Nick förskräckt, Ginny var trots allt som en andra syster till honom. "Du får det att låta som om…" han drog ut på orden och avslutade inte tanken.

"Kanske är hon drogad", mumlade Fred och försökte matcha bilden av vad Ron läst med vad han kunde minnas av den kvällen. Ginny hade varit bra i sjukhusvingeln, gråtandes men fysiskt okej. "Ja, det är det. Arvtagaren måste ha drogat henne" Harry ryckte till när han märkte hur alla piggnade till när de hörde Freds ord, men han hade inte hjärta att krossa deras hopp ännu.

"Ginny!" viskade Harry. Han rusade fram till henne och föll på knä. "Ginny! Du får inte vara död! Snälla du, var inte död!"

"Hon såg verkligen död ut", sade Harry tyst. "Hon var alldeles vit och kall. I mugglarskolan hade vi fått lära oss livräddning, men jag kunde inte säga om hon andades eller inte. Jag visste inte vad jag skulle göra."

Sirius förbannade återigen det faktum att han inte kunde trösta sin gudson ordentligt och fick nöja sig med att pressa sig närmare honom.

"Jag kände likadant när jag fann min bror efter olyckan på hans jobb." mumlade Sirius. "Känslan av fullkomlig hjälplöshet dränker dig och tar bort din förmåga att andas."

"Du förstår alltid…" mumlade Harry och begravde sitt ansikte i Sirius päls. Han tvingade tillbaka sina tårar, han vägrade att gråta inför alla, han hade redan betett sig tillräckligt barnsligt. Han märkte inte att McGonagall drog fram en näsduk och torkade bort sin egna tårar eller att Narcissa blundade för att inte släppa fram sina egna. Remus lade snabbt en arm runt Harrys axlar och erbjöd den tröst han kunde.

Charlie skakade sakta medan hans ögon stirrade tomt framför sig. Bredvid honom satt Bill böjd med huvudet i händerna, gråtandes högt. Madam Pomfrey skyndade snabbt fram och placerade tyst en flaska Fridsdrog framför hans fötter.

George och Fred placerade sig framför Ginny så att de skulle kunna gripa tag i hennes ben för att försäkra sig att hon var där.

"Ron" frågade Hermione flera minuter senare. "Vill du att jag ska…"

"Nej, jag är okej. Jag kan göra det här", svarade han tjock och lyfte upp boken.

Han slängde trollstaven åt sidan,

"Oomph – ", grymtade Moody när Madam Bones skarpa armbåge grävde sin in mellan hans revben. På andra sidan om henne kunde ha se Kingsley blänga kraftigt och utmana honom att säga något.

"Inte nu." väste den mörkhyade mannen, han kände auroren tillräckligt väl för att veta vad han hade att säga om den handlingen.

Sirius lyfte sitt huvud vid de orden och utbytte en obemärkt skrämd blick med Remus. "Ursäkta mig?" frågade han lågt och Harry log fåraktigt. "Harry James Potter, det var ett oerhört dumt drag!"

Remus nickade. "Jag bryr mig inte om hur chockad, sorgsen eller skadad du är. Din trollstav är ditt enda sätt att skydda dig på. Den måste bli en förlängning på dig, alltid tillgänglig och redo när du behöver det!"

"Arvtagaren är någonstans i den kammaren, för att inte tala om monster ormen!" fortsatte Sirius. " Hur kan du förvänta dig att slåss när du i princip avväpnade dig själv?"

"Tro mig, jag har lärt mig min läxa", mumlade Harry generat. Han var tvungen att erkänna att han gillade när de blev så föräldraaktiga, men önskade att de skulle göra det i privat. Han kunde i ögonvrån se Malfoy hånle mot honom.

"Ja, men om jag någonsin hör dig göra något liknande igen så kommer jag med magi fästa din trollstav i din hand under en längre period", varnade Remus.

Ron flinade åt sin vän medan han fortsatte, glad att hans tankar blivit distraherade från bilden av Ginny liggandes död i kammaren.

grep tag i Ginnys axlar och vände på henne. Hennes ansikte var vitt som marmor, och lika kallt. Men ögonen var slutna, vilket betydde att hon inte var förstenad. Men då måste hon ju vara…

"Ginny, snälla du, vakna", mumlade Harry förtvivlat och skakade henne. Ginnys huvud rullade hjälplöst från sida till sida.

"Jag är inte en trasdocka", sade Ginny, och lyckades inte riktigt uppnå den sarkastiska ton hon strävat efter. Fred gav henne ett ömt leende när han mindes hur hon brukade sitta i trädgården och leka med sina egna dockor.

"Verkar som om du gjorde ett ganska bra intryck utav en", skrattade George svagt och hans leende blev bredare när hon blängde på honom.

"Hon kommer inte att vakna", sade en mjuk röst

"Han är där!" pep Lavender och greppade tag i Parvatis hand, hon ville inte tro att Voldemort varit på skolan två år på raken.

"Du låter honom distrahera dig med flickan", påpekade Moody i onödan.

"Men om Ginny är på golvet och Voldemort faktiskt pratade, vems kropp stjäl han den här gången?" frågade madam Hooch, hennes ansikte fullt av förvirring. "Han får inte sin kropp för två år senare", flera personers ögon vidgades när de insåg de och de vände sig snabbt emot Ron så att han skulle läsa vidare.

"Svaret på den frågan är uppenbar Rolanda, det är inte Du-vet-vem. Han är död."

"Ah, inte helt död. Hans ande lever kvar, och inte på ett bra sett, Dolores", sköt madam Hooch tillbaka iskallt.

Harry ryckte till och svängde runt på knäna. En långt, svarthårig pojke stod lutad mot den närmaste pelaren och betraktade dem. Han var underligt suddig i konturerna. Men det rådde inget tvivel om vem han var.

"Blaise?"

"Varför skulle Blaise vara där nere?" frågade Harry misstroget.

"Han är den enda långa, svarthåriga pojke jag kunde komma på", svarade Dean fåraktigt.

"Och ser Blaise av någon anledning suddig ut i konturerna just nu? Eller har han någonsin gjort det?"

"Oh… nej."

"Och då har vi kommit fram till att det inte är Blaise?" frågade Harry och skakade på huvudet.

"Tom… Tom Dolder?"

Bill lyfte upp sitt huvud från sina händer. "Vad?" kraxade han.

"Du säger att den tonåriga Dolder, en som gick på skolan femtio år tidigare står i rummet med er?" frågade Remus och hans ögon smalnade av fundersamt.

"Hur är det möjligt?" krävde Oliver.

"Harry?" frågade Tonks och sökte svar.

Harry skakade på huvudet. "Alldeles för komplicerat för mig att förklara. Jag själv förstod det knappt."

"Jag tror inte att frågan är hur, men snarare kan denna uppenbarelse, i brist på bättre ord, skada barnen", påpekade Narcissa skrämt,

"Ja", svarade Dumbledore allvarligt. "Han kan sannerligen det."

"Vad menar du med att hon inte kommer att vakna?" sade Harry förtvivlat. "Hon är väl inte… hon kan inte vara…?"

"Nej, du har fortfarande en dryg timme på dig, men det var nära." mumlade Luna.

"Hon lever fortfarande", sade Dolder. "Men bara nätt och jämnt."

"På grund av honom!" morrade Ron plötsligt och hans mor flämtade till medan Bill återigen begravde ansiktet i händerna. "Det är hans fel att Ginny är så där, hans fel att hon nästan dog och han står där och låter självbelåten om det!"

"Han kan vara så självbelåten han vill", berättade Hermione för honom tyst. "Vår sida vann i slutändan och Ginny är okej."

Harry stirrade på honom. Tom Dolder hade gått på Hogwarts för femtio år sedan, men ändå stod han här, insvept i ett kusligt, disigt ljus som skimrande omkring honom, inte en dag äldre än sexton år.

"Det är något konstigt med det disiga ljuset." påpekade Alicia eftertänksamt. "Det är andra gången det nämns."

"Jag har aldrig hört talas om något liknande", mumlade Tonks och Remus nickade instämmande.

"Är du ett spöke?" frågar Harry osäkert.

"Ett minne", sade Dolder med dämpad röst. "Bevarad i en dagbok i femtio år."

"Det är inte vettigt!" protesterade Narcissa i frustrerat. "Minnen kan inte komma till liv. De kan inte bli kroppsliga och åstadkomma någon skada."

Remus rynkade pannan eftertänksamt. "Jag vet inte hur han kom till, men spöken blir oftast kroppsliga genom att dra energi. Han kanske gör samma sak."

"Men var skulle han dra energi ifrån bortsett…" hennes ögon rusade till den rödhåriga flickan. "Åh, nej."

"Men det är ändå inte vettigt." påpekade Sirius. "Om han drar energi från Ginny, så skulle det vara anledningen till att hon är medvetslös. Men hur är det med alla andra gånger som kammaren har öppnats? Vart fick han energin till det ifrån?

"Jag hatar när du hittar ett motargument", stönade Remus.

"Du kan bara inte klara av det faktum att jag är smartare än dig."

"Som om", fnös Remus.

"Tror du att det är så där vi kommer vara i den åldern?" frågade Hermione Harry.

"Om vi lever, troligen… med en chans att vi är mer paranoida."

Han pekade ner på golvet nära statyns jättelika tår. Där låg den lilla svarta dagboken som Harry hade hittat inne på Missnöjda Myrtles toalett.

"Vad gör dagboken där? Den är väl inte så viktig?" frågade Susan och spände blicken i Harry.

"Um… tja, låt oss säga så. Boken är anledningen till alla problem i världen."

"Även svält?"

"Det beror på hur man tänker, många svälter när det är i krig, så jaa… lite, men inget som hände under andra året hade varit möjligt utan dagboken."

"Jag är ännu mer förvirrad är jag var innan", suckade Susan tillslut.

Ett kort ögonblick undrade Harry hur den hade hamnat där – men det fanns viktigare saker att ta itu med.

"Du måste hjälpa mig, Tom", sade Harry och lyfte upp Ginnys huvud igen. "Vi måste få ut henne härifrån. Det finns en basilisk…

"Å helvete", skrek Katie och förvånade alla. "Med allt angående Dolder så glömde jag bort den där jävla ormen!"

"Vilket är det största hotet?" Frågade Neville. "Du-v…"

"Neville, vi har pratat om det här och jag kommer slå dig om det krävs." avbröt Harry irriterat.'

"Fint. Vilket är det största hotet, Voldemort i pojkform eller basilisken?" utbrast Neville irriterat, så irriterad att han inte ens stammade över namnet.

"Voldemort", svarade Kingsley. "Han styr ormen."

"Och ytterligare en person du har övertalat till att säga Voldemort", skrattade Hermione.

"Innan de här böckerna är slut så kommer ingen kalla honom Du-vet-vem eller han som inte får nämnas, det ska jag se till", lovade Harry.

"Lycka till."

Jag vet inte ar den är just nu, men den kan komma hit vilket ögonblick som helst. Hjälp mig, snälla du…"

"Du ber Voldemort om hjälp?" frågade Charlie chockat.

"Nej, jag bad den sextonåriga prefekten Tom Dolder om hjälp", svarade Harry. "Jag hade ingen aning om att han var Voldemort ännu."

"Och du var inte det minsta berörd övar att den Dolder som du träffade var lika gammal som han var 50 år tidigare?" hånskrattade Ron.

"Det kanske berörde mig lite, men det mesta av min uppmärksamhet var fokuserad på din syster och få ut oss därifrån levande." skrek Harry och knöt nävarna.

"Det räcker", avbröt Remus ordentligt. "Harry hade ingen anledning att misstänka Voldemorts engagemang ännu."

Dolder rörde sig inte. Harry, som svettades av ansträngning, lyckades hala upp Ginny halvvägs från golvet och böjde sig ner för att ta upp sin trollstav igen. Men staven var borta.

"Dumstridige pojke." muttrade Moody innan han igen grymtade av smärta från madam Bones armbåge.

"Har du set…?" Harry tittade upp. Dolder stod fortfarande och betraktade honom – medan han snurrade Harrys trollstav mellan sina långa fingrar.

Sirius ville inget hellre än att fortsätta att gräla på tonåringen. "Han är okej, han är här. Han är okej, James, Lily", tillade han, han hade en känsla av att hans syskon i alla utom blod vakade över dem. "Han agerar även som du gjorde, James, när du blev utskälld av din mamma. Merlin, agerar jag som Mrs. Potter nu? Inte för att det spelar någon roll så länge Harry är säker. Vilket han är. Det slutar bra. Han har inte ens något ärr från det. Merlin ska veta att han redan har tillräckligt av dem."

"Tack", sade Harry och sträckte sig efter den.

"Um, Harry?" frågade Ron misstroget. "Du trodde väl verkligen inte att han bara ska lämna över din stav, gjorde du?"

"Ron", svarade Hermione med en lång lidande suck. "Än en gång, han vet inte att det är Voldemort ännu. En sextonåring som verkade ha hjälpt till i det förflutna verkar inte speciellt hotande. Varför skulle Harry inte tro att Dolder plockat upp trollstaven för att ge den till honom?"

"Eftersom det inte är rimligt att Dolder är där i första hand femtio år efter han gått på skolan!" skrek han tillbaka.

Hermione fnös. "Som om du kunde ha listat ut det när din syster ligger vid dina fötter."

"OI." vrålade Charlie ilsket. "Håll käften ni två."

Ett leende lekte i Dolders mungipor. Han fortsatte att stirra på Harry medan han lättjefullt snurrade på trollstaven. "Hör på här", sade Harry enträget medan hans knän nästan vek sig under Ginnys döda tyngd. "Vi måste ge oss i väg! Om basilisken kommer…"

"Så är vi körda", avslutade Harry vad han hade tänkt säga tre år tidigare.

"Jag behövde inte höra det. Nåja, du möter åtminstone inte monstret." suckade Remus och Harry grimaserade.

"Den kommer inte förrän man kallar på den", sade Dolder lugnt.

"Ja, han kan vara lugn. Han var den som kontrollerar den. Han hade ingen anledning till att frukta det stora odjuret", muttrade Tonks ilsket medan hon blängde förhatligt på boken.

"Men det är en bra sak", påpekade Kingsley. "Han kommer inte att kalla på den, inte förrän han är färdig med att håna Harry. Vilket ger barnet tid att komma på en plan att ta sig därifrån."

"Och Harry är riktigt bra på att göra det", avslutade Harrys sovsals vänner.

Harry sänkte ner Ginny på golvet igen. Han orkade inte hålla henne längre.

Nick gav ifrån sig ett ansträngt skratt när han såg Ginny ansikte. "Hon kommer att få dig betala för det senare."

"Tjejer gillar inte när man kommenterar deras vikt", instruerade Oliver allvarligt.

"Hon var inte tung alls", ändrade Harry hastigt, han hade sett Ginny förbannelser mer än en gång och ville inte råka ut för det igen.

"Nej, det är mer som om du var en liten dvärg", avslutade George och såg ett flin korsa Ginnys ansikte.

"Dessutom är medvetslösa personer alltid tyngre", tillade Padma i Harrys försvar.

"Vad menar du?" sade han. "Ge tillbaka min trollstav nu, hör du. Jag kanske behöver den." Dolders leende blev bredare.

"Jag visste inte att Voldemort kunde le."

"Åh, han kan le. Han föredrar att göra det när han skadar någon eller han tror att hans planer lyckats", svarade Harry mörkt.

"Du kommer inte att behöva den", sade han.

"Han hade rätt", tänkte Harry för sig själv. "Jag kunde spöa honom utan den", högt sade han istället. "Trollstaven är inte det enda tillgängliga vapnet." flera ögonbryn steg vid den kommentaren.

"Svara oss ärligt nu Harry, möter du monstret eller inte? Du ger oss lite blandade signaler." Harry log osäkert emot Alicia som stönad, hon hade nu sitt svar.

Harry stirrade på honom. "Vad menar du med att jag inte kommer att…?"

"Tänkt, Harry", stönade Tracy och Harry gnisslade tänderna i frustration, hur kunde de döma honom för vad han sade och tänkte då när Ginny praktiskt taget låg död vid hans fötter och ett monster gömde sig någonstans. De hade mer information än han hade när han gick in där och de hade make att döma honom.

"Jag har väntat länge på det här ögonblicket, Harry Potter", sade Dolder.

"Jag förstår inte det. Varför kallar han mig alltid vid både för- och efternamn?"

"Makt över dig?" grymtade Moody.

"Oja, för jag blir så rädd när någon kallar mig Harry Potter", svarade Harry sarkastiskt.

"På chansen att få träffa dig och tala med dig."

"Um, det låter nästan som om sextonåriga Dolder har nuvarande Voldemorts minnen." påpekade Sirius. "Men det är inte möjligt är det?"

"Nej, Dumbledore rynkade pannan. Han sköt en snabb blick mot den yngsta Weasleyn. "Det är mer troligt att han fick informationen från en annan källa."

"Vet du, det verkar som om du inte riktigt fattar allvaret i det här", sade Harry som höll på att förlora tålamodet. "Vi befinner oss i Hemligheternas kammare. Vi kan pratas vid senare."

"Vi ska prata nu", sade Dolder, som fortfarande log brett, medan han stoppade ner Harrys trollstav i fickan.

Moody skakade på huvudet."Att skryta och håna leder alltid till misslyckande. Mer vettigt att bara döda pojken." Den kvinnliga befolkningen flämtade medan de två marodörerna och Harrys manliga vänner morrade hotande. "Jag diskuterar bara strategi." sade han till dem buttert, och hans magiska öga virvlade snabbt runt efter jakt på hot. "Jag ville inte att pojken dödas."

"Var då vänlig och avstå från att säga sådana saker, Alastor", väste McGonagall ilsket.

"Och jag skulle bara tacksam om du inte nämner det till Voldemort, fram tills nu har det varit en av anledningarna till att jag har lyckats komma undan", påpekade Harry.

"Åh toppen, du kommer möta honom igen i fjärde boken."

"Faktiskt..."

"Du kan inte vara allvarlig. Det finns inte en chans att du mötte honom i ditt tredje år också."

"Fast det skulle förklara varför de tre befann sig i sjukhusvingeln." påpekade Su Li.

"Jag skämtar bara. Tredje året är Voldemort-fritt."

Harry stirrade på honom. Det var någonting väldigt konstigt som försiggick här.

"För oss verkar det som om du är riktigt långsam med att fatta." funderade Fred och Harry började blänga irriterat på honom. "Men hela samtalet tog förmodligen mindre än fyrtio sekunder", fortsatte han oberört.

"Lägg till traumat att hitta Ginny så där", tillade George. "Så är du egentligen ganska fantastiskt. De flesta människor skulle fortfarande klia sig i huvudet."

Harry rodnade över att ha blängt på dem i förtid, på andra sidan salen rynkade Snape pannan, tolvåringar borde inte kunnat ha listat ut det och inte på den korta tiden. Han hade bara tur, det var enda möjligheten.

"Vad hände med Ginny?" frågade han långsamt.

Alla lutade sig intresserat fram, Ginny hade uppfört sig konstigt genom hela boken och de ville nu ha svaret.

"Ja, det är en intressant fråga", sade Dolder vänligt. "Och en mycket lång historia. Den egentliga anledningen till att Ginny Weasley befinner sig i det här tillståndet är nog att hon öppnade sitt hjärta och öste ur sig alla sina hemligheter för en osynlig främling."

"Vad?" frågade Neville chockat medan Narcissa bleknade. Tonks, Kingsley, Moody och madam Bones såg alla bistert nöjda ut.

"Det låter som om han säger att allt det här beror på Ginny, att utan henne så skulle det inte ha varit möjligt", förklarade Remus ursäktande.

Charlies röst avbröt honom. "Inte möjligt."

"Vad är det du pratar om?" sade Harry.

"Dagboken", sade Dolder. "Min dagbok. Lilla Ginny har skrivit i den i flera månader och berättat för mig om allas sina ynkliga små sorger och bedrövelser:

"Ginny", stönade Bill misstroget. "Jag förstår inte hur du kunde ha gjort det. Hur kan du lita på något som talar till dig?"

Hermione hade tillslut fått nog. "Eftersom han var smart nog att lyssna på henne! Något hon aldrig fick uppleva som enda flickan i ett hushåll med sex äldre bröder! Ni behandlar henne alltid som ömtålig och bräcklig och för ung för att göra vad ni gör. Han fick henne att känna sig viktig."

Ginny gav henne ett trevande leende. "Tack", mimade hon innan hon stirrade oroligt på sina äldre bröder.

hur hennes bröder retar henne,

"Varför sade du inget Ginny, vi hade slutat."

"Jag har inget emot att ni retar mig så länge ni inte går överbord… åh, och lämna mitt kärleksliv ifred", varnade hon.

Hur hon måste börja skolan med begagnade klädnader och böcker, och hur…" Det glimtade till i Dolders dagbok. "… hur rädd hon var för att den berömde, snälle, underbare Harry Potter aldrig skulle komma att bry sig om henne…"

"Jag kan inte fatta att han berättade det för dig", stönade den unga flickan. "Att han skulle förråda mitt förtroende på det sättet!"

"Det är inte en så stor grej", påpekade Ron. "Harry visste redan att du gillade honom.

"Ron!" skrek Mrs. Weasley, Tonks, Hermione och hans andra kvinnliga vänner. Harry skakade bara på huvudet åt sin vän.

Dolder hade ögonen oavvänt fästa på Harrys ansikte medan han talade. Det var nästan en hungrig blick i dem.

"Han måste verkligen skaffa sig ett liv", muttrade Harry irriterat.

"Hur upprörd tror ni att han kommer bli ifall du säger det till hans ansikte?"

"Över min döda kropp att ni ska prova det. Jag förbjuder dig Harry."

"Antar att vi aldrig kommer få veta nu."

"Jag kan alltid fråga", erbjöd Ron svagt.

"Inte en chans, han kommer försöka döda dig."

"Vad är det för skillnad på att du och jag frågar?" utbrister Ron.

"Han vill redan se mig död, så det spelar inte riktigt någon roll om jag gör det. Jag tvivlar att han kan önska att jag är död mer än vad han redan gör."

"Det var urtråkigt att behöva lyssna till en elvaårig flickas löjliga små problem", fortsatte han. "Men jag var tålamodig. Jag skrev tillbaka till henne. Jag var förstående och vänlig. Det slutade med att Ginny helt enkelt älskade mig.

"Något jag ångrar nu", spottade Ginny ut sig genom darrande läppar.

"Tänk positivt, du har vunnit över honom", tröstade Harry och hon log emot honom.

Ingen har någonsin förstått mig som du, Tom… jag är så glad att jag har fått den här dagboken att anförtro mig åt… Det är som att ha en vän jag kan bära med mig i fickan…" Dolder skrattade, ett högt, kallt skratt som inte passade honom. Det fick Harrys nackhår att resa sig, men framför allt så kändes det bekant, som om han hört det förut.

"För att jag hade, två gånger", mumlade Harry.

"Om jag får säga det själv, Harry, har jag alltid kunnat charma folk som jag har behövt. Så Ginny utgjöt hela sin själv för mig, och hennes själv vrålade vara precis vad jag ville ha.

"Vad?" skrek Sirius medan hans ögon vidgades.

"Vad är det för fel?" frågade Neville, han kunde enkelt höra att mannen blivit väldigt upprörd.

"Du ska aldrig bråka med någons själ. Eller din egna för den delen!" förklarade Narcissa en aning illamående. "Det är väldigt mörk magi."

Jag växte mig starkare och starkare på en föda som bestod av hennes mörkaste hemligheter och djupaste fruktan. Jag fylldes av den livskraft som efter hand blev mycket starkare än lilla miss Weasleys.

Många hade sett anklagande på Ginny under de senaste minuterna men nu började de inse att hon inte var den skyldige, hon var i själva verket det största offret i den situationen och de skämdes över hur de hade blängt på henne.

Så stark att jag kunde börja mata henne med några av mina hemligheter, så stark att jag kunde gjuta in lite av min själ i henne…"

"Ginny hade en del av Voldemort inuti henne?" frågade Fred svagt. Han såg hans systers desperat blick och signalerade till sin tvillingbror.

"Hur kan vi vara säkra på att han inte förorenade henne eller infekterade henne?" retades George och ignorerade allas skräckslagna blickar när han koncentrerade sig på sin syster." "Det kan förklara hur hon förvandlades till det lille buse som vi känner idag."

"Och hennes superkrafter", tillade Fred. "Vi kan inte ens dra upptåg på henne utan att hon upptäcker oss."

"Pojkar." förmanade mr Weasley allvarligt. "Du borde inte göra narr av er syster så där."

"Om vi inte gör det, vem kommer då göra det?" Fred blinkade snabbt åt Ginny och var glad att se att hon svagt log tillbaka.

"Vad menar du?" sade Harry som hade blivit alldeles torr i munnen.

"Det kunde inte vara sant. Inte att Ginny var skyldig." suckade Harry.

"Hur visste du det? Det är inte så att hon har pratat med dig."

"Därför hon inte är kapabel till att göra ett sådant brott. Hon var för oskyldig för det och inget pekade mot att hon hade något agg som skulle leda till att hon valde att attackera någon. Jag saknade en pusselbit."

"Har du inte gissat det än, Harry Potter?" sade Dolder med farlig vänlighet i rösten. "Det var Ginny Weasley som öppnade Hemligheternas kammare. Hon ströp skolans tuppar och kluddade hotfulla meddelanden på väggen. Hon fick Slytherins orm att ge sig på fyra smutsskallar och ynkens katt."

"Miss Weasley gjorde inte de här sakerna", meddelade Dumbledore och stirrar hårt runtomkring i salen. Bill gav sin syster en bestört blick. "Voldemort gjorde dem genom att styra henne, ett brott som är lika med en oförlåtlig."

Harry ljusnade när de sista tvivlen i salen om att Ginny var skyldig försvann och ingen valde att argumentera, men han gav Bill en äcklad blick och mannen hade nåden att se skamsen ut.

"Nej", viskade Harry-

"Jo", sade Dolder lugnt. "Men till att börja med visste hon förstås inte vad hon gjorde. Det var väldigt roande. Jag önskar att du kunde ha sett hennes nya anteckningar i dagboken… De blev betydligt intressantare att läsa…

"Åh, att han vågade. Dagböcker är till för hemligheter, de ska inte kunna avslöja dem för andra personer", muttrade Demelza ilsket.

Käre Tom, jag tror jag håller på att tappa minner", citerade han med blicken riktad mot Harrys skräckslagna ansikte. "Det är tuppfjädrar över hela min klädnad och jag vet inte hur de har kommit dit. Käre Tom, jag kan inte komma ihåg vad jag gjorde på allhelgonaaftonen, men en katt blev överfallen och jag har fått målarfärg över hela mig framtill.

"Varför sade du inget?" frågade Ron och sänkte boken. "När du började få minnesförlust kunde du ha kommit till mig."

"Jag ville, men du umgicks alltid med Harry", hon sänkte huvudet med en rodnad. "Och jag kunde inte säga något sådant framför Harry Potter. Och då var det redan försent och det kändes som om han kvävde mig varje gång jag försökte."

"Det är över nu, eller hur?" frågade Harry. "Den "att inte kunna prata framför mig" sak?"

"Jag är fortfarande i rummet med dig, eller hur?" sköt hon tillbaka med ett litet leende och Harry log tillbaka.

Käre Tom, Percy säger jämt att jag är alldeles för blek och inte alls lik mitt vanliga jag. Jag tror att han misstänker mig…

"Jag var orolig, men det slog mig aldrig att du hade kunnat vara skyldig", protesterade Percy och Ginny log svagt emot honom.

I dag ägde ett nytt överfall rum och jag vet inte var jag var just då. Tom, vad ska jag ta mig till? Jag tror jag håller på att mista förståndet… Jag tror att det kanske är jag som överfaller alla, Tom!"

"Han hånar inte mitt barn, min dotter!" skrek Mrs. Weasley och ställde sig upp, alla var chockade över det plötsliga utbrottet. Hennes röst fortsatte att bli högre och högre medan hon vandrade fram och tillbaka. "Han trodde att det skulle vara roligt att ANVÄNDA MIN BEBIS på det sättet? Han tycker om vad han gjorde mot min dotter?"

"Mamma?" sade Bill tyst, den enda modig nog att närma sig sin mor. Han stoppade hennes framfart och slöt armarna runt den upprörda kvinnan.

"Släpp mig!" skriker hon. "Jag kommer inte att lugna ner mig! Du släpper taget om mig nu WILLIAM ARTHUR WEASLEY INNAN JAG TAR DIG ÖVER MITT KNÄ!" flera personer i salen ryckte till när de hörde det

"Mamma!" försökte han igen, och ignorerade rodnaden som prydde hans ansikte. "Titta, Ginny är precis här. Hon mår bra."

"Han skadade henne!" hon bröt tillslut ner i gråt. "Och han skrattar åt det!"

"Jag vet mamma, jag vet. Och vi kommer få honom att betala för det." lovade han.

"Molly", mr Weasley mjuka röst sköljde över henne medan han klev fram mot henne. "Jag vill att du dricker det här nu." Han höll fram en Fridsdrog och ledde tillbaka henne till soffan. Tvillingarna betraktade sin mor oroligt innan de flyttade sig tillbaka till sina platser de tagit i början a boken medan Ginny flög över till sin äldre brors armar.

"Är du okej?" frågade Bill medan han gosade med flickan.

Hon nickade. "Jag kom över det här för länge sen. Jag var bara så rädd för att du och Charlie skulle få veta och skylla det på mig. Jag tror inte att jag skulle ha klarat av det."

Han suckade. "Åh, Gin jag är ledsen för att jag har varit så hård. Det är bara svårt för mig att tänka på dig i den positionen. De har rätt, det var inte ditt fel och vi vet alla det nu. Jag borde ha varit där för dig."

"Du är här nu", sade hon till honom med ett lättat leende. "Det är allt som betyder något."

Harry hade knutit närvarna så hårt att naglarna skar djupt in i handflatorna.

"Varför?"

"För att inte tappa kontrollen över mig själv som Mrs Weasley gjorde nyss."

"En skam, han hade förtjänat det… fast jag antar att det var bäst att du lyckades kontrollera dig", suckade Lee.

"Gillar du när Harry tappar humöret eller?"

"Så länge det inte är inriktat på oss kan det vara underhållande. Kan ni tänka er, Voldemort ta skydd från Harrys humör."

"Det tog väldigt lång tid för dumma lilla Ginny innan hon slutade lita på sin dagbok", sade Dolder. "Men till sist blev hon misstänksam och försökte göra sig av med den.

"Wow", Kingsley såg imponerad ut. "Du måste vara en väldigt stark person för att ha kunnat bekämpa honom så där efter att han redan hade låst sitt grepp om dig."

"Det tog mig väldigt lång tid för att kunna göra det…" erkände Ginny, och såg glad ut för första gången på länge.

Och det var där du kom in i bilden, Harry. Du hittade boken, och ingenting kunde ha glatt mig mer. Av alla som kunde ha plockat upp den var det just du, den person som jag mest av allt önskade träffa…"

"Varför skulle han vilja träffa Harry?" muttrade Sirius. "Harry existerade inte i Dolders värld, helvete, James existerade inte ens då."

"Mitt fel." erkände Ginny och hennes leende försvann. "Jag berättade allt om Harry Potter och Pojken som överlevde för honom."

"Han skulle ha fått reda på det i alla fall", försäkrade Remus, även om han höll inne en suck av irritation.

"Och varför ville du träffa just mig?" sade Harry. Han kände hur ursinnet steg inom honom och han hade svårt att hålla rösten stadig.

"Jo, du förstår, Ginny berättade allt om dig, Harry", sade Dolder "Hela din otroligt intressanta historia."

"Jag tycker knappast att den är särskilt intressant. Mer tragisk", morrade Harry.

"För honom är den intressant, du besegrade honom trots allt."

Hans blick for över blixtärret i Harrys panna, och hans ansiktsuttryck blev ännu hungrigare än förut. "Jag förstod att jag måste få reda på mer om dig, prata med dig, träffa dig om jag kunde. Därför beslöt jag att visa dig mitt berömda gripande av den där dummerjönsen Hagrid. På så sätt skulle jag vinna ditt förtroende."

"Jag skulle ta Hagrid varje dag framför den perfekta prefekten", hånade Charlie.

"Det hela slutade bra i slutändan, gjorde det inte?" påpekade Kingsley. "Hagrid är professor för Skötsel och Vård av Magiska Djur, hans drömjobb och Voldemort är den mest eftersökta och hatade mannen i landet. Karma är en bitch."

"Jag tror att du har spenderat för mycket tid med Sirius", anmärkte Narcissa och gav honom en blick.

"Samma släktträd men inte just den grenen." svarar han med en axelryckning.

"Men jag kan inte samtycka med dig i ditt uttalande Kingsley. Sist jag kollade var Black den mest eftersökta mannen i Storbritannien."

"Detaljer, detaljer."

"Hagrid är min vän", sade Harry, och nu darrade han på rösten. "Och du satte dit honom, eller hur? Jag trodde att du bara begick ett misstag, men…"

"Du vet, för varje gång jag möter honom så stiger bara mitt hat och förakt för honom", funderade Harry tyst.

Dolder skrattade åter sitt skärande skratt. "Det var mitt ord mot Hagrids, Harry. Du kan ju föreställa dig hur det såg ut i gamle Armando Dippets ögon.

"Gå inte på dina misstankar, gå på bevis", muttrade Moody men alla valde den här gången att ignorera honom.

Å ena sidan hade han Tom Dolder, den fattige men begåvade, föräldralöse men oerhört modiga skolprefekten, en riktig mönsterelev. Å andra sidan hade han store, drumlige Hagrid, som jämt hittade på tokigheter och ställde till det för sig,

"Han har en poäng", påpekade madam Bones och hennes ögon blev ofokuserade ett ögonblick. "Kom du ihåg Remus, när Lily drog det där upptåget och James fick skulden. Som hon sade, vem skulle misstänka prefekten Lily och tro upptågsmakaren James?"

"Hon var långt ifrån oskyldig, men jag skulle uppskatta om vi inte jämförde henne med det monstret."

"Bara ett exempel, du vet att jag inte menar något med det", svarade hon med ett bittert leende.

som försökte föda upp varulvsungar under sängen

"Okej, det där är överdrivet. Jag tvivlar att Hagrid kidnappade bebisar som hade olyckan att förvandlas en gång i månaden.", protesterade Parvati.

"Han brer på tjockt så att Hagrid verkar skyldig", suckade Remus men gav henne trots det ett leende.

Och smög i väg till den förbjudne skogen för att brottas med troll

"Har vi troll i skogen."

"Inte en chans. Det är så grymt."

"Tror ni…"

"Nej, Weasley, Weasley och Jordan. Vad ni än tänker på så förbjuder jag er", avbröt McGonagall.

Men jag medger att till och med jag blev förvånad över hur väl planen fungerade. Jag trodde att i alla fall någon måste inse att Hagrid omöjligt kunde vara Slytherins arvtagare.

"De hade någon att skylla på, varför ta reda på om han är skyldig eller inte", påpekade Lavender, var inte det var deras värld gjorde mot Harry.

Det hade tagigt mig hela fem år att ta reda på allt jag kunde om Hemligheternas kammare och upptäcka den hemliga ingången…

"Det slår nästan ner för nära hemmet", mumlade Remus och tänkte på hur han och hans vänner hade gjort allt i sin makt för att lära sig alla slottets hemligheter.

som om Hagrid hade hjärna nog till det! Eller magisk kraft!

"Personligen anser jag att han har ganska mycket kraft. Han blev relegerad i sitt tredje år och de bröt hans trollstav, trots det kan han använda bitarna av staven för att trolla genom att placerat dem in sitt paraply. Det är ganska imponerande. Tänk bara på vad han skulle kunna göra om han fått avslutat sina skolår."

Det var bara vår lärare i förvandlingskonst, Dumbledore, som tycktes tro att Hagrid var oskyldig. Han övertygade Dippet att låta Hagrid stanna på Hogwarts så att han kunde utbilda sig till skogsvaktare.

"Madam Bones, jag tror att det här räcker för att frige Hagrid från alla anklagelser. Trots allt så fick ni just ett erkännande."

"Sannerligen Mr Potter. Jag ska se till att ditt register blir tomt så snart vi är klara här, Hagrid", madam Bones log vänligt emot halvjätten som hade brustit ner i gråt av tacksamhet.

Ja, jag tror att Dumbledore kan ha gissat sanningen. I varje fall verkade det som om han aldrig tyckte särskilt mycket om mig – till skillnad från de andra lärarna…"

"Jag slår vad om att Dumbledore genomskådade dig", sade Harry mellan sammanbitna tänder

"Um, Harry, jag tror inte att det är en bra idé att håna honom så…" varnade Neville.

"Kan vara skadligt för din hälsa", instämde Narcissa.

Harry ryckte på axlarna. "Han vill redan döda mig. Hur mycket värre kan det bli?"

"Prata inte så där!"

"Det finns alltid tortyr, Mr Potter", påminde Madam Bones honom. "Voldemort är särskilt bra på det. Det är inte klokt att göra honom arg."

"Arga människor gör misstag", grymtade Moody.

"Frågan är då hur länge det dröjer innan han gör sitt misstag. Harry kan redan då vara dödligt skadad." påpekar Remus bittert.

"Ja, han höll i alla fall en irriterande noggrann uppsikt över mig efter Hagrid hade blivit relegerad", sade Dolder obesvärat.

"Jag förstod att det skulle vara för riskabelt att öppna kammaren igen medan jag fortfarandegick kvar på skolan. Men eftersom jag hade tillbringat så många år med att söka efter den, tänkte jag inte låta mina ansträngningar vara förgäves.

"Han missförstod verkligen vad kammaren var skapad för och hur basilisken skulle användas", suckade Hermione.

"Frågan är ifall han aldrig såg inristningarna som berättade att det var ett skydd ifall skolan blev attackerad eller om han trodde det var ett skämt."

"Kanske… såg han de mugglarfödda som ett hot och att de ville attackera skolan", föreslog Ron tveksamt.

"Det kan stämma", funderade Hermione.

Jag beslöt därför att efterlämna en dagbok som bevarade mig själv som sextonåring på mina sidor, så att jag en vacker dag, med lite tur, skulle kunna leda någon annan i mina fotspår och avsluta Salazar Slytherins ädla verk."

"Severin. Severin Slytherin, inte Salazar", mumlade Harry.

"Men du har inte avslutat det!" utbrast Harry triumferande. "Ingen har dött den här gången, inte ens katten. Om några få timmar kommer Mangorabrygden att vara färdig, och alla som blev förstenade kommer att vakna upp igen."

"Varför skulle han bry sig om det när han inte bara kommer att döda den första Weasley flickan i generationer, en blodsförrädare utom också pojken som överlevde. Det skulle göra allt värt det!" muttrade Bill hest.

"Skulle alla kunna hålla käft om att Harry dör!" vrålade Sirius tillslut.

"Har jag inte redan talat om för dig att det inte längre intresserar mig att döda smutsskallar?" sade Dolder stilla. "I flera månader nu har mitt nya mål varit… du."

"När i mitt liv har jag inte varit hans mål?" muttrade Harry upproriskt.

"Du var inte sextonårige Dolders mål", rättade Remus. "Jag är säker på att han var mycket förvånad över att hans äldre själv blev besegrad av en baby!" hans röst var road.

"Mer arg än förvånad", mumlade Ginny till sig själv.

Harry stirrade på honom.

"Jag kunde inte tro min tur. Två år på raken", erkände Harry.

"Tja, det är fyra år på raken nu."

"Faktiskt fem, Mione. Kommer du inte ihåg?"

"Just ja, mitt fel. Fem år på raken."

"Jag tror inte att jag vill läsa böckerna länge. Jag kommer dö av rädsla." stönade Katie.

"Du kan föreställa dig hur arg jag blev när min dagbok öppnades igen och det var Ginny som skrev till mig, inte du. Hon såg dig med dagboken, förstår du, och greps av panik.

"Jag tror att vilken tjej som helst skulle få panik om de såg sitt kärleksintresse hålla boken där man har tömt sitt hjärta i", kommenterade Narcissa torrt och alla som hade en dagbok nickade häftigt.

Tänk om du kom på hur den fungerade och jag avslöjade alla hennes hemligheter för dig? Och ännu värre: tänk om jag berättade för dig vem som hade strypt tupparna? Det var därför den dumma lilla ungen smög sig in i din sovsal och väntade tills alla hade gått, så att hon kunde stjäla tillbaka den.

"Ginny!" grälade Bill och lät chockad. "Du är den som letade igenom Harrys saker."

Hon nickade uppgivet. "Jag var tvungen, inte bara på grund av vad Dolder hade kunnat säga, men jag kunde inte låta dagboken ta över Harry och skada honom."

"Och ingenting var skadat", påminde Harry alla. "Och Ginny, tack."

"Ja, tack. Kan ni tänka er Harry med sitt humör under Dolders kontroll?" skämtade Lee och deras vänner rös.

"Um, Harry. Dina skolböcker var skadade", påpekade Cho.

"Bara Lockmans och de var inte värdefulla. Inget av värde var skadat."

Men jag förstod vad jag måste göra. Det stod klart för mig att du var Slytherins arvtagare på spåren. Av allt som Ginny hade berättat om dig förstod jag att du var beredd att gå hur långt som helst för att lösa mysteriet –

"Jag skulle inte gå hur långt som helst. I fall mina vänner skulle bli skadade skulle jag lägga ner det."

"Hermione blev skadad."

"Ja, men det var inte för att vi försökte lösa det", påpekade Luna.

I synnerhet om en av dina bästa vänner hade blivit överfallen.

"Han förstenade mig med flit?" frågade Hermione chockat. "Han lurade mig."

Ron sänkte boken."Du nämnde inte den delen, kompis", anklagade han.

"Förlåt om jag inte kom ihåg varenda sak han sade!" sköt Harry tillbaka. "Om du inte har märkt det så var en hel del saker på gång!"

"Det var inte Harrys fel att Hermione attackerades." sade Sirius bestämt.

"Nej, naturligtvis inte," skyndade hon sig att säga när hon fick syn på sin väns ansikte. "Jag var ett mål i alla fall."

"Men det här är en bra utgångspunkt för framtiden", påpekade Snape tyst. "Potter är sårbar när det kommer till sina vänner och familj och Mörkrets Herre vet det."

Och Ginny lät mig veta att hela skolan surrade av upphetsning därför att det visade sig att du var ormviskare.

"Det måste ha varit lite av en besvikelse för honom", skrockade Den blodiga baronen. "Att få reda på att han inte längre var den enda ormviskaren."

"Plus, så vitt han visste så var det bara arvtagare till Slytherin som kunde tala språket och han visste att Harry inte var en arvtagare. Jag slår vad om att det drev honom galen", tillade den grå damen med tillfredsställelse. Hon hade inte glömt vad han gjort mot hennes mors vackra diadem.

Därför fick jag Ginny att skriva sin egen avskedshälsning på väggen och tvingade henne sen att komma ner hit och vänta. Hon kämpade emot och grät och skrek. Det var ytterst tröttsamt.

"Hur kunde ingen märka det? Hennes vänner?" protesterade Sarah.

"Um, jag hade precis inga vänner i mitt första år, bara Dolder. Andra året hängde jag mest med Luna och började bekanta mig med Vaneza och Colin. Colin, Vaneza och Luna är faktiskt mina enda vänner i mitt egna år, Harry, Hermione och Ron lät mig vara med deras vänner så de flesta av mina vänner går i femte året."

Men det finns ju inte särskilt mycket liv kvar i henne, hon lämnade för mycket av det i dagboken och i mig. Tillräckligt för att jag äntligen kunde slita mig loss ur sidornas grepp. Jag har väntat på att du skulle dyka upp sen vi kom hit. Jag visste att du skulle komma. Jag har många frågor till, Harry Potter."

"Jag är inte säker på att det är en bra idé att tillfredsställa hans nyfikenhet." Remus röst var fyllt av oro.

"Sch Remus. Om han pratar så attackerar han inte Harry."

"Och så länge som vår Voldemort inte får tag på dagboken så kommer inte han få svar", funderade Cho högt innan hon såg upp i förvirring. "Han kommer inte få info, kommer han? Det finns ingen direkt länk mellan honom och dagboken?"

"Nej, det tror jag inte", sade Dumbledore fundersamt. "Kanske, om han faktiskt hade haft en kropp vid den tidpunkten så hade länken funnits, men tyvärr hade han inte det."

"Vad då för frågor?" spottade Harry ut sig och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.

"Jo, till exempel", sade Dolder och log älskvärt, "hur kom det sig att ett spädbarn utan någon speciell magisk begåvning

"Jag tycker att Harry har massor av talang", försvarade Neville sin vän.

"Minsann", skrockade Remus tyst. "Vilket annat barn skulle kunna lära sig att producera en fysiskt Patronum vid en ålder av tretton,"

lyckades besegra den störste trollkarl som funnits?

"Vad hände med Merlin och de fyra grundarna?" frågade Vaneza roat.

"Arrogans", skrattade Fay.

Hur undkom du med bara ett ärr som minne, medan Lord Voldemort miste all sin kraft den gången?" Hans hungriga ögon glödde nu med en sällsam glans.

"Pågrund av att pappa gav mamma tid att fly och att mamma offrade sig för mig." Harry log sorgset åt sina tankar.

"Varför är du intresserad av hur jag undkom?" frågade Harry långsamt. "Voldemort var ju inte från din tid."

"Voldemort", sade Dolder lågmält, "är mitt förflutna, mitt nu och min framtid, Harry Potter…"

"Drama Queen", fnös Seamus.

"Och det kommer från dig Seamus", skrattade Dean.

Han drog fram Harrys trollstav ur fickan och började skriva med den i luften. Fyra självlysande orm kom till synes: TOM GUS MERVOLO DOLDER

"Voldemorts riktiga namn", påpekade Harry för säkerhets skull.

Sedan svingade han staven en gång, och bokstäverna i hans namn bytte snabbt plats med varandra: EGO SUM LORD VOLDEMORT

Hermione fnös. "Han gjorde ett anagram av sitt namn? Hur egoistiskt är inte det?"

"Och han hatar att påminnas om sina rötter", sade Harry illvilligt.

"Då är det vad vi ska göra", bestämde Fred. "Glöm allt med Du-vet-vem, Han som inte får nämnas och Voldemort. Från och med nu ska han kallas – Tommy!"

"Nåja, det är tillräckligt nära hans namn. Jag ska i alla fall få alla att sluta med att kalla honom för Du-vet-vem och Han som inte får nämnas", sade Harry bestämt.

"Förstår du?" viskade han. "Ego sum på latin betyder jag är, som du vet. Jag är Lord Voldemort. Det var ett namn som jag använde reda på Hogwarts, men bara när jag var tillsammans med mina allra närmaste vänner förstås.

"Jag är ledsen, men sade Vol… um Tommy precis att han hade vänner?" frågade Ron förvånat. "Vem skulle vara vän med den jäveln?"

Harry fnös. "Jag tycker att det mer liknar vad Malfoy har med Crabbe och Goyle. Slaveri."

Tror du verkligen att jag tänkte bära min smutsige mugglarfars namn för alltid? Jag som har självaste Salazar Slytherins blod rinnande i ådrorna från min mors släkt

Angelinas ögon lös upp. "Vem skulle ha trott att Voldemort, talesmannen för renblodig tro, faktiskt är ett halvblod!"

"Och inte ens en med två magiska föräldrar", skrattade Alicia. "Hans far var en mugglare!"

"Tror ni att Daily Prophet skulle vara villig att skriva det? Det står ingenting om att han är tillbaka. Bara att avslöja saker om hans förflutna", frågade Katie ivrigt.

"Inte så länge som Lucius Malfoy har Fudge som sin marionett." fnös Sirius och de tre jagarnas leenden bleknade.

Skulle jag behålla namnet efter en motbjudande, tarvlig mugglare, som övergav mig redan innan jag föddes, bara för att han upptäckte att hans fru var en häxa?

"Helt plötsligt är jag väldigt tacksam att pappa inte reagerade så." erkände Seamus nervöst, hade han själv kunnat sluta upp som Voldemort om hans pappa reagerat på ett dåligt sätt.

"Oroa dig inte Seamus. Du hade slutat upp okej. Du hade kunnat bo hos din moster. Du skulle aldrig kunna bli som Tommy."

Nej, Harry. Jag skapade mig ett nytt namn, ett namn som jag visste att all värdens trollkarlar en dag skulle frukta att uttala, när jag hade blivit den störste häxmästaren av dem alla!"

"Okej, största häxmästaren… jag trodde att det var Mordred", påpekade Harry roat.

"Vi vet det, men säg det inte till honom för Merlins skull."

Harrys hjärna verkade ha slutat fungera. Han stirrade lamaslaget på Dolder, den föräldralöse pojken som hade vuxit upp till en iskall mördare och som hade dödat Harrys egna föräldrar, och många, många andra… till sist tvingade han sig att tala.

"Det är du inte", sade han lågt med hat i rösten.

"Jag kan inte fatta att du fortfarande kämpar emot honom och visar din ilska!" sade Oliver i vördnad. "De flesta människor skulle stå och skälva i sina skor om de stod framför Tommy."

"Inte vad då?" fräste Dolder.

"Åh, du börjar att irriterar honom. Du är verkligen bra på att lista ut vad du ska göra för att irritera andra", påpekade Fay med ett hånleende.

"Det är extra kul när de inte kan ge igen också, sorgligt nog är det ganska sällan", suckade Harry.

"Du är inte den störste häxmästaren av dem alla", sade Harry och andades häftigt. "Jag beklagar att jag måste göra dig besviken, men den störste trollkarlen i hela världen är Albus Dumbledore.

"Jag är inte säker på att jag fortfarande tycker det", mumlade Harry men det var fortfarande högt nog för de flesta att höra och de som inte hörde fick snabbt veta genom sina vänner.

"Jag är mycket ledsen för att du känner så, min pojk", sade Dumbledore med sin farfar utseende. "Kan jag få fråga vad som har ändrats?"

Harry kände sig nästan dålig för att göra rektorn sorgsen innan han mindes hur mannen hade lämnat honom under sommaren utan någon information eller stöd. Han vände bort ansiktet, han visste att han fortfarande egentligen ansåg att Dumbledore var den störste trollkarlen men han var sårad över hur rektorn agerat de senaste månaderna. "Kanske kan vi kan den här diskussionen när vi kommer till den femte boken när det är mer lämpligt?"

"Om du känner att det är bäst", suckade Dumledore.

Det säger alla. Inte ens när du stod på toppen av din styrka vågade du försöka ta över Hogwarts.

"Även om det kan vara sant så finns det mer än jag som skyddar Hogwarts", förklarade Dumbledore. "Jag tvivlar inte på att när jag inte längre finns här på skolan så kommer den ändå att klara sig bra."

"Inget illa professor, men jag tror att Tommy inte attackerade skolan för att det var hans hem", påpekade Harry.

"Ah, sannerligen. Det verkar mycket troligt, unge Mr. Potter."

Dumbledore genomskådade dig när du var elev på skolan och han skrämmer dig fortfarande, var du än gömmer dig nu för tiden."

Oliver jublade. "Slå honom där det gör ont, Harry. Få honom inse att han inte är någonting bortsett från en ihopkrupen mördare."

"Vart kom det där ifrån?"

"Jag har ingen aning, Ali. Absolut ingen aning", svarade Oliver förvirrat.

Leendet hade försvunnit från Dolders ansikte och ersatts av en ondskefull min.

"Är det möjligt för honom att se ännu fulare ut?" frågade Fred, han hade hört hur Tommy såg ut för tillfället.

Hermione rynkade på pannan "Du måste komma ihåg, Fred, att det är sextonåriga Dolder. Han såg normal ut.

Fred stack ut tungan åt henne. "Du behöver inte ta allting så bokstavligt."

"Dumbledore har drivits bort från slottet på grund av blotta minnet av mig!" Väste han.

Narcissa himlade med ögonen. "Faktiskt så blev han tvingad inte bortdriven. Om du ska ta krediten för något så borde du åtminstone ha alla fakta."

"Läxade Narcissa nyss upp självaste Voldemort för att inte ha all sin fakta rätt?" viskade Leanne häpet.

"Jag tror det…" viskade Katie tillbaka med en kvävd fnissning.

"Han är inte så långt borta som du kanske tror!" gav Harry till svar. Han kastade bara ur sig orden på måfå för att skrämma Dolder. Det var snarare någonting han hoppades på än verkligen trodde var sant. Dolder öppnade munnen för att säga något, men stelnade till.

"Vad kan vara så dåligt att till och med Dolder stelnar."

"Det var inte dåligt för mig på något sätt." försäkrade Harry den rädda förstaårseleven snabbt.

Det ljöd musik någonstans ifrån.

"Um, bör vi vara oroliga?" frågade Hannah försiktigt.

Terry fnös. "Jag tvivlar på att basilisken sjunger eller spelar piano, Hannah."

"Så jag antar att du tror att det är självaste kammaren som producerar musik?" sköt hon tillbaka.

"Ja, nej…" medgav pojken och oro dök upp igen i hans ansikte.

Dolder snurrade runt och spejade ner genom den tomma kammaren. Musiken blev högre. Tonerna var sällsamma, överjordiska, och sände rysningar efter ryggraden. Det fick håret att resa sig på Harrys huvud och hjärtat att kännas som om det svällde till sin dubbla storlek.

"Tja, då kan det verkligen inte vara dåligt." bestämde Sirius. "Allt som ger dig mod och får Tommy att bli rädd. Det får mig att må bättre."

"Mig också", instämde Remus och Tonks. "Fast jag kommer att må ännu bättre när jag faktiskt vet vad det är", tillade Remus.

Och sedan, då musiken nådde en sådan tonhöjd att Harry kände vibrationerna av den inuti sin egen bröstkorg, sköt det upp eldflammor vid toppen av den närmaste pelaren.

"Toppen, precis vad du behöver. En vild brand inuti kammaren."

"Nja, så mycket otur har jag inte, Dean."

En blodröd fågel stor som en svan hade dykt upp

"Fawkes är där?" frågade Sirius förvånat och han önskade att rektorn kunde se att han blängde bistert på honom. "Om du är så medveten om vad som händer att du skickar din Fenix, varför är du inte själv där nere?"

"Jag skickade honom inte." svarade Dumbledore och såg fundersam ut. Han hade aldrig listat ut varför Fawkes hade valt att gå till Harry och boken hjälpte honom inte förstå. "Fawkes måste ha bundit sig till Harry på något sätt och visste att han behövde hjälp. Han valde att agera utan min vetenskap, tack och lov."

"Kanske tog han på sig uppgiften att kompensera för den försummelse du uppenbarligen lät pojken genomgå." föreslog Moody. "De har ett mycket högt värde på heder."

"Det kan mycket väl vara sant." svarade Dumbledore trött och valde att inte argumentera det.

och sjöng nu sin säregna sång mot det välvda taket. Den hade skimrande gyllene stjärt lika lång som en påfågels och glänsande gyllene klor, som grep om ett fransigt och slitet bylte.

"Vad tog han med sig?" frågade Jimmy Sloper ivrigt.

"Ett vapen förstås", svarade Luna honom. "För att hjälpa Harry."

"Tack Merlin", muttrade Remus och svepte en hand genom sitt hår.

En sekund senare flög fågeln rakt ner mot Harry.

"Låter som om han tänker attackera", muttrade Babbling till madam Hooch.

Den släppte det slitna föremålet den bar på vid hans fötter och landad sedan tungt på hans axel. Då den fällde ihop sina väldiga vingar tittade Harry upp oh såg att den hade en lång, vass, gyllene näbb och små svarta pärlögon.

"Nu, det här låter mycket mer imponerande än en halvplockad kalkon." skrattade Daphne och Harry rodnade.

Fågeln slutade sjunga. Den satt stilla oh varm intill Harrus kind och stirrade med stadig blick på Dolder.

Kim Sloper fnittrade. "En fågel hatar honom! Wow, ifall han fortsätter i den här riktningen kommer han aldrig få några vänner."

"Det är en Fenix…" sade Dolder och stirrade tillbaka på den med ett slugt ansiktsuttryck.

"Det är skönt att vetat att även Voldemort vid ett tillfälle inte var så kall att han inte kunde bli imponerad", påpekade Narcissa.

"Vem skulle inte bli imponerad?" frågade Remus. "Bortsett från Fawkes så tror jag inte att någon annan Fenix finns i Storbritannien."

"Fawkes?" viskade Harry och kände i samma ögonblick hur fågelns gyllene klor lätt klämde till om hans axel.

"Och det där…", sade Dolder och glodde på det slitna föremålet som Fawkes hade släppt på golvet, "… det är ju skolans gamla sorteringshatt."

"Vänta, gamla? Har vi fått en ny sorteringshatt?"

"Nej, Derrick." stönade Alisa. "Idiot." mumlade hon sedan tyst.

"Strunt i det, men ursäkta mig?" avbröt Bill. "Jag trodde att det var ett vapen. Vad ska en gammal hatt göra?"

"Sjunga honom till sömn kanske?"

"Sortera Tommy i ett annat hus?"

Hermione himlade med ögonen åt tvillingarna. "Det skulle knappast ändra vem han, men han är sannerligen smart nog för Ravenclaw."

"Ursäkta mig? Smart nog för Ravenclaw, hur många gånger har han försökt döda Harry och misslyckats? Om han var smart hade han lyckats", påpekade Ron.

"På tal om att sortera honom i andra hus. Hur tror ni han skulle reagera om han hamnat i Hufflepuff när han skryter om att vara Slytherins arvtagare", avbröt Harry nyfiket.

"Låt oss bara återgå till boken", stönade Lavender.

Och det var just vad det var. Lappad, fransig och smutsig låg hatten orörlig vid Harrys fötter.

"En fågel och en hatt? Frågade Sirius. "Jag kan inte se hur någon av dem kommer kunna hjälpa dig."

Dolder började skratta igen. Han skrattade så våldsamt att det ekade i hela den mörka kammaren, som om tio Tom Dolder hade stått där och skrattat samtidigt.

Snape rös vid den tanken. Han hatade det skrattet och tanken på att det skulle förstoras var skrämmande. Det skulle vara tillräckligt för att ge vem som helst mardrömmar.

"Det räcker med att höra en", rös Narcissa.

"Du har hört honom skratta?" konstaterade Seamus.

"Självklart, Lucy bjöd in honom och Tommy använde Malfoys herrgård som högkvarter under förra kriget. Jag tvivlar inte på att han snart kommer dyka upp i herrgården igen."

"Det här är alltså vad Dumbledore sänder sin försvare! En sångfågel och en gammal hatt!

"Jag tror att Fawkes gjorde ganska bra ifrån sig genom att ta med sig sorteringshatten", funderade Dumbledore. "Jag borde verkligen ge honom mer kredit. Han är en mycket extraordinär varelse."

"Jag skulle ha föredragit om han hade tagit med sig en hel grupp med trollkarlar", muttrade Remus och Tonks nickade instämmande.

Känner du dig trygg nu, Harry Potter? Känner du dig säker och modig?"

"Inte speciellt, men så länge jag har någon som väntar på mig kommer jag göra det bästa för att återvända helskinnad", sade Harry bestämt.

Harry svarade inte. Han kunde inte riktigt förstå nyttan med vare sig Fawkes eller sorteringshatten, men han visste att han inte längre var ensam. Han väntade tålamodigt på att Dolder skulle sluta skratta medan han kände hur modet återvände.

"Fawkes har alltid den effekten på mig", sade Harry med ett leende. "Det är som han fyller upp ett hål inom mig när han är runt."

"Tror du att det har någonting att göra med din trollstav?"

"Delvis kanske, men inte helt och hållet för då skulle också Tommy känna det och det gör han inte."

"Eller så gör han det och misstror det eftersom det är en främmande känsla för honom", påpekade Hermione mjukt. "Han tror inte på kärlek, eller hur professor?"

Dumbledore nickade, med en tankfull blick i sitt ansikte.

"Till saken, Harry", sade Dolder, som fortfarande log brett. "Två gånger – i ditt förflutna och i min framtid – har vi mötts. Och två gånger har jag misslyckats med att döda dig.

"Jag är inte säker på att jag skulle skryta om det", Kingsley log hånande. "Det är verkligen inte ett speciellt bra rekord för den kraftfullaste häxkonstnären."

"Jag tror att han vill ha mer svar än något annat", påpekade Remus. "Om han kan lista ut hur, så kan han förhindra att det händer igen."

Hur överlevde du?" Berätta allting för mig. Ju längre du pratar, desto längre får du leva", tillade han lågmält.

Tonks rynkade på näsan. "Han är en kaxig skitstövel är han inte? Jag vill inte att Harry ska dö, men Moody har rätt, om han vill ha honom död så gärna borde han bara döda honom"

"Han har inte tillräckligt med kraft för att döda honom", förklarade madam Bones. "Han behöver tid oh få Harry att prata så han kan samla mer kraft för att döda honom och sen fortsätta att döda och ta över vart han vill."

Harry tänkte snabbt medan han övervägde sina chanser. Dolder hade trollstaven.

"Ett minus för dig, å andra sidan kan du bara smälla till honom rakt i nyllet och ta tillbaka trollstaven. Dolder skulle troligen bli så chockad att han inte hinner reagera förrän det är för sent."

"Eller så kallar han på basilisken och allt är förlorat", hånade Zacharias.

Han själv hade Fawkes och sorteringshatten, som ingendera av dem skulle vara till större nytta i en duell.

"Jag hade verkligen fel, utan deras hjälp hade jag varit död", tänkte Harry och skakade på huvudet innan han frös, han hade totalt glömt bort att han skulle bli biten av basilisken och att han skulle få utstå giftet igen tills de läste att han blev helade… nej, förbannelsen kommer vara över till dess, framtiden kommer lösa det i tid, tänkte han en aning desperat.

Det såg verkligen illa ut.

"Det menar du inte", utbrast Alicia och borrade in sina fingrar i Olivers arm.

Men ju längre Dolder stod där, desto mer liv stal han ur Ginny… Harry lade plötsligt märke till hur Dolders konturer undan för undan blev tydligare och kraftigare. Om en strid mellan honom och Dolder var oundviklig, var det bättre ju förr den inleddes.

"Du kan ge dig fan på att det är tidigare", utbrast Bill ilsket. Han ignorerade sin systers försök att lugna ner honom. "Hur kan du bara stå där och prata med honom när Ginny är döende."

"Jag kände att jag hade en hel del alternativ", sköt Harry tillbaka och stirrade trotsigt in i mannens ögon.

"Men du har inte råd att låta Dolder bli starkare heller", avbröt Narcissa. "Svårare att besegra honom på det sättet." Hon log mot Harry, han skulle bli en extraordinär trollkarl när han var vuxen om han fortsatte att hålla sitt huvud klart som han gjorde nu.

"Ingen vet varför du förlorade din kraft när du angrepp mig", sade Harry tvärt. "Inte ens jag vet det. Men däremot vet jag varför du inte lyckades döda mig. Det var därför att min mor gav sitt liv för att rädda mig. Min tarvliga mugglarfödda mor",

"Mycket klokt Potter." Skrattade Alisa. "Du säger sanningen men vilseledde honom samtidigt. Det är ett sätt att komma undan en så kraftig legilimens som Tommy."

"Voldemort är riktigt bra på att läsa tankar." förklarade Sirius snabbt när han kunde se alla förvirrade blickar.

"Tror ni att han kunde göra lego- … legi-… sak när han var sexton?" frågade Harry nyfiket.

"Jag tvivlar inte på att han inte redan börjat studera tekniken. Om han verkligen kunde använda det vet jag inte", kom det överraskande svaret från Alisa.

"Men hur vilseledde Harry honom?" frågade Ron.

Alisa gav en lång lidande suck. "Genom att låta Tommy veta att det var Potters mamma som räddade honom, det ger Tommy intrycket av att han inte är speciellt begåvad. Och medan han i böckerna inte har visat sig mer en medelmåttig har jag känslan av att han gömmer sin begåvning, trots allt har Potter en talang för att ta sig ut den här sortens situationer."

"Förolämpade hon dig eller gav hon dig en komplimang?" frågade Dean roat.

"Ingen aning, men vem är hon?" frågade Harry intresserat.

"Ingen verkar veta, och om någon vet så håller de tyst. Det sägs att hon inte har något efternamn och att hon blev utslängd från sin familj." viskade Hermione. "Hon växte tydligen upp bland mugglare, fosterhem. Men de flesta tror att hon är en renblodig."

tillade han, darrande a undertryckt raseri. "Hon hindrade dig från att döda mig. Och jag har sett ditt verkliga jag. Jag såg dig förra året. Du är ett vrak. Det är nätt och jämnt att du lever. Längre kom du inte med all din makt. Du måste hålla dig gömt. Du är motbjudande! Du är vidrig!"

"Harry. Måste du riskera ditt liv så", stönade Remus.

"Men det är sanningen!"

"Det är det, men jag skulle gärna uppskatta om du inte dör för att du har skadat hans ego."

"Jag kan försöka att inte, men jag har ingen kontroll over vad jag säger när jag är förbannad."

Dolders ansikte förvreds. Sedan tvingade han fram ett otäckt leende.

"Jaså. Din mor dog för att rädda dig. Ja, det är en mäktig motbesvärjelse. Jag ser det helt klart nu – när allt kommer omkring är det inget särskilt med dig.

"Oj, ja. Harry är inte speciell alls", fnös Fred. "Han är bara snäll mot alla."

"Han är generös", tillade George.

"Han behandlar alla lika, även andra varelser", sade Luna med ett fridfullt leende.

"Obegripligt lojal." Ron flinade åt grimasen Harry gjorde.

"Få dem att sluta!" stönade Harry när han såg flera av hans vänner öppna munnen.

"Okej, det räcker nu." skrattade Sirius innan han snabbt tilläger. "Och ändå ödmjuk."

"Nej, de har slagit sina klor i dig med." stönade Harry dramatiskt.

"Det är rätt Potter, allt är över nu", skrattade Hermione. "Du kommer aldrig att kunna fly från oss. Vart du än vänder dig kommer du se oss. Mowhahaha"

"Det är något fel på den här generationens Gryffindors", beslutade Anthony och flera andra nickade ivrigt.

Jag har funderat mycket över den saken, förstår du. Det finns nämligen en märklig likhet mellan oss, Harry Potter.

"Verkligen, få se. Ond VS God", påpekade Lavender.

"Galen VS Vid sunt förnuft."

"Hatad VS…"

"Det räcker, vi fattar", avbröt Harry snabbt.

Det måste till och med du ha lagt märke till. Vi är båda halvblodstrollkarlar, föräldralösa och uppväxta hos mugglare. Förmodligen har det inte funnits några andra ormviskare på Hogwarts än vi båda, inte sen den store Slytherins tid.

"Jag förstår verkligen hur det kopplas samman dem", fnös Hermione. "Det är inte så att det finns hundratals med halvblodstrollkarlar. För att inte tala om graderna. Harry har två magiska föräldrar medan Tommy" hon väste namnet illvilligt. "bara har en."

"När det gäller föräldralösa så beror det på att han dödade Harrys föräldrar", väste Katie med förakt.

"Och Harry växte upp med sin blodsläkt medan Dolder växte upp på ett barnhem", fräste Ron.

"Och Harry är en ormviskare för att du trasslade till det Tommy, så det är ytterligare en sak emot ditt uttalande." hånskrattade Sirius och han var glad att se att Harry inte fixerade sig vid orden. "antar att du inte är något som honom trots allt."

Vi liknar till och med varandra till utseendet…

"Skallighet? Check."

"Skåror där näsan borde vara? Check."

"Marmor vit hud? Check."

"Åh, och röda ögon? Japp, allt finns där. Ni två kan vara tvillingar Harry." Fred flinade när Luna hindrade Harry från att kasta en kudde på dem.

Men nu förstår jag att det egentligen bara var en lycklig slump som räddade dig från mig. Det var allt jag ville veta."

"OHerreGud!" utbrast Harry plötsligt. "Att jag aldrig tänkt på det tidigare. Tänk er reaktionen", skrattade han och alla stirrade på honom medan de undrade om han förlorat förståndet. Vad fanns det att skratta åt i Toms mening, Ron och Hermione flinade istället när de insåg i vilket håll Harrys tankar hade gått.

"Vad är det?" frågade Padma tillslut, en aning rädd för svaret.

"Voldemort är gammal!" utbrast Harry som om det var den största nyheten någonsin.

"Vad Harry menar är att han räknat ut att Voldemort är runt 70 år och troligen funderar han på att nästa gång de träffas så kommer han informera Voldemort om det och han kommer troligen nu också kolla upp…"

"Ålderdomshem som Voldemort kan flytta in på och lära sig spela tillexempel golf på fritiden istället", avslutade Hermione för Ron.

"Han tänker be Mörkrets herre gå i pension?" frågade Snape misstroget.

"Jäpp, jag vet det perfekta stället också. Jättemånga golfturneringar och ett snabbmatsställe runt hörnet. De gjorde reklam för det i somras på TV:n."

"Han tänker be Voldemort gå i pension för att lära sig spela golf och äta snabbmat?" upprepade Burbage.

"Det är Harry det. Ni kommer inte att märka den delen av Harry så mycket i böckerna troligen, men han älskar alltid ett bra skämt och att driva med sina fiender, mycket. Det här är ingenting jämfört med vad han kom upp med mot en råtta", skrattade Ron.

"Få se om jag fattar rätt. Du tänkte upp en ondskefull plan mot en råtta?" frågade Oliver.

"Jag hatar råttor, speciellt den. Vänta bara tills jag får tag i den." Harry log på ett sätt som fick alla utan Hermione och Ron att dra sig undan.

"Jag säger fortfarande att kammaren är ett bra ställe, vi kan säga att skeletten efter de andra råttorna var övning", tillade Hermione eftertänksamt.

"De tre är helt enkelt skrämmande", viskade många i salen och såg på hur de tre ungdomarna viska om förbannelser värre än de otillåtna i skräck.

"Tackar", svarade de alla tre på en gång

Harry stod spänt och väntade på att Dolder skulle höja trollstaven. Men Dolders förvridna leende blev bredare igen.

Den tidigare roade stämningen i salen flydde och spänningen steg igen. "Var redo Harry." tänkte Sirius skrämt.

"Sluta le Tommy, du skrämmer livet ut den stackars pojken."

"Det kanske är så han får folk att följa hans ord", funderade Tonks. "Att bara le får folk att göra vad han vill i hopp om att han aldrig ska le igen."

"Och nu, Harry, ska jag ge dig en liten läxa. Låt oss mäta våra krafter: Lord Voldemort, Slytherins arvtagare, mot den berömde Harry Potter och de bästa vapnen Dumbledore kan förse honom med. Han kastade en road blick på Fawkes och sorteringshatten

"Varför flammar inte bara Fawkes ut dem därifrån?" frågade Vicky. "Han kan göra det, kan han inte?"

"Det skulle inte ha löst något. Tommy skulle fortfarande dränera Ginny på hennes livskraft tills den punkt där han kunde lämna kammaren och vi skulle nu ha två Voldemorts att ta itu med. Jag var tvungen att besegra honom", avslutade han som om han pratade om vädret.

"Men kunde du inte ha lämnat och hämtat en vuxen som kunde ta hand om det", frågade hon osäkert.

"Vem antyder du skulle hjälpa honom? De som inte tror på honom eller de som ständigt förringar honom." fnös Sirius och McGonagall såg skamsen ut medan Snape blängde.

och började sedan gå ner genom kammaren. Harry stod som fastnaglad och såg efter honom, och hans ben kändes tunga och förlamade av rädsla.

"Alastor, jag svär om du säger något…" väste madam Bones varnande.

Dolder stannade framför den höga statyn mellan pelarna och tittade upp i Slytherins stenansikte, som höjde sig ovanför honom i halvmörkret. Så öppnade Dolder munnen på vid gavel och väste – men Harry förstod vad han sade.

"Tala till mig, Slytherin, den störste av Hogwarts fyra grundläggare."

"Han kallar på basilisken", insåg Tonks och lyssnade förskräckt.

"Men varför kallar han på den?" frågade Charlie. "Det är inte att mäta Lord Voldermorts (Han ignorerade en av tvillingarnas muttring om att han hette Tommy) och Harrys krafter. Det är fusk."

Oliver himlade med ögonen åt sin första kapten. "Fusk åt sidan, det är konstigt. Trots allt så har han staven. Varför inte bara förbanna honom och få det överstökat?"

"För att han är rädd", påpekade Moody. "Han hade hört talas om vad som hände första gången och ville inte riskera att upprepa det."

"Wow Harry!" flämtade Nick dramatiskt. "Hur känns det att ha den största skurken i universum rädd för dig?"

Harry skakade bara på huvudet. "Jag önskar att han var lite mera rädd och slutade komma efter mig helt och hållet."

Harry svängde runt för att titta upp på statyn med Fawkes gungande på axeln. Slytherins stenansikte rörde sig. Skräckslagen såg Harry hur munnen öppnade sig mer och mer, tills den var ett gapande svart hål.

"Nu skulle det vara ett bra tillfälle att gömma sig, Mr Potter", föreslog McGonagall, hennes röst torr. Sirius kved lågt, han ville inte höra om det här.

Och nu började något röra sig inuti statyns mun. Något kom glidande upp ur dess djup.

"Det är basilisken", gnällde Tonks och hårdnade sitt grepp runt Remus.

Harry drog sig hastigt bakåt tills han stötte emot den mörka väggen i kammaren. Medan han blundade hårt kände han hur Fawkes vinge svepte över kinden då fågeln flög iväg. Harry ville skrika: "Lämna mig inte!" men vad hade en Fenix för en chans mot ormarnas konung?

"Inte mycket, men jag önskar att han inte hade lämnat dig, om så bara för att han gav dig tröst", suckade mr. Weasley. Han kunde bara föreställa sig hur rädd den lilla tolvåringen hade varit.

Någonting stort och tungt slog i kammarens stengolv. Harry kände hur det skalv till. Han visste vad som hände, han kunde känna det, kunde nästan se för sin inre blick hur den enorma ormen slingrade sig ut ur Slytherins mun. Sedan hörde han Dolders röst som väste: "Döda honom!"

Harry såg ner på sin gudfar som gav honom tröst och värme. Han kände sig mycket tryggare uppressade emot hans sida och önskade att han kunde återvända tjänsten. "Jag älskar dig, Siri." viskade han så lågt att ingen annan kunde höra i hans öra. Han visste att mannen inte skulle kunna svara honom, men det gjorde inget. "Försök att inte lyssna." föreslog Harry sen, Sirius var redan tillräckligt rädd och det skulle snart bli mycket värre.

Sirius slöt ögonen. "Jag älskar dig också, Harry. Det är just därför jag har så svårt att höra om hur du blir attackerad av en gigantisk orm." tänkte han desperat. "Och jag har försökt att inte lyssna. Det är som om orden skriks i mina öron."

Basilisken rörde sig fram mot Harry. Han kunde höra den tunga, otympliga kroppen komma glidande över det dammiga golvet. Med ögonen fortfarande tätt slutna

"Merlins skägg", stönade Katie. "Du slåss blind.

"Tja", påpekade Leanne. "Det är bättre än alternativet. Det jävla odjurets ögon är dödliga."

började Harry springa blint i sidled, med händerna trevandeutsträckta framför sig. Dolder skrattade…

"Jag kommer döda honom", lovade Remus sig själv. "Jag kommer slita sönder honom lem för lem, bit för bi, och jag kommer njuta av varje ögonblick av det." han log bistert.

"Vad du än planerar, riskera inte ditt liv, snälla", bad Harry tyst, han hade sett att Remus hade något planerat.

"Självklart inte. Jag kommer tänka ut en plan så jag kan klara av det utan några skador."

Harry snubblade till.

"Arg, det är som en dålig kliché i en film."

Han föll hårt ner på stengolvet och kände blodsmak i munnen.

Harry torkade sig snabbt om munnen och stönade när han kunde se blod på ärmen av klädnaden. "Det här är verkligen inte min dag."

Ormen var nu bara några meter ifrån honom, han kunde höra den komma närmare.

"Flytta Harry, flytta", grät Katie. Hon täckte sitt ansikte med sina händer och böjde sig framåt.

"Jag är här är jag inte, Katie", påpekade Harry.

"Det hjälper inte just nu. Jag vet egentligen det men jag är fortfarande rädd", stönade Katie och skakade på huvudet. Alicia drog in henne i en tröstande kram.

Det hördes ett öronbedövande väsande och spottande ljud alldeles ovanför honom och sedan fick han ett så hårt slag av någonting att han slungades i väggen.

Så fort Ron läst klart meningen slungades Harry ut ur sin plats och det var bara på grund av Angelinas snabba reflexer som en jagare som hon lyckades kasta fram en kudde han kunde landa på.

"Japp, det här är verkligen inte min dag. Jag ligger nog kvar här. Ni vet, för säkerhets skull", stönade Harry. "Stanna kvar där ni är, jag kan inte minnas om jag kastades omkull mer och jag vill gärna inte skada någon annan om jag börjar flyga så där igen. Sitt Snuffles", beordrade Harry, den sista delen lade han till när han insåg att Sirius tänkte ignorera honom.

Medan han bara väntade på att känna huggtänderna borra sig in i kroppen hörde Harry åter det ursinniga väsandet och hur någonting kastade sig vilt av och an mellan pelarna. Han kunde inte låta bli.

"Kunde inte låta bli vad?" frågade Hermione misstänksamt.

Han öppnade ögonen tillräckligt mycket för att kunna kika på vad som försiggick.

"Harry!" skrek Hermione i chock. Hon struntade i Harrys tidigare ord och kastade sig på tonåringen och började smälla till honom där hon kunde nå. "Det var ett mycket dumt drag! Du kunde ha dödats på ett ögonblick!"

"Hermione!" flämtade Ron och släppte boken medan han drog in flickan i sina armar. "Han var tvungen. Han behövde veta vad som pågick."

"Han kunde ha dött!" hon brast ner i grått och vände sig om innan hon kastade armarna runt den häpna pojken.

"Äh, Fred, George. Lite hjälp tack?" vädjade han.

George gav honom ett skakigt leende. "Visst." Han plockade upp boken och bläddrade fram rätt sida.

"Inte vad jag menade", klagade Ron medan han tafatt klappade sin väns rygg.

Den enorma ormen, lysande, giftgrön och tjock som en ekstam, hade rest sig högt upp i luften och det väldiga trubbiga huvudet vaggade som berusat fram och tillbaka mellan pelarna.

"Vad tror ni skulle hända om man fick en basilisk full?"

"Ärligt talat så vill jag inte veta, Gred."

Harry låg där och darrade, beredd att sluta ögonen i samma sekund den vände sig mot honom. Men nu såg han var som hade avlett ormens uppmärksamhet. Fawkes susade runt, runt huvudet på den, och basilisken högg rasande efter honom med gifttänder som var långa och spetsiga som sablar.

"Ånej", stönade Luna och hängde nu på Neville. "Fawkes kommer att bli uppäten!".

"Shh, det är okej", tröstade Neville. "Fawkes kommer inte bli skadad. Professor Dumbledore har honom på sitt kontor just nu. Han sover säkert."

"Vad gör han då?" frågade Lee skakigt. "Han kan väl inte tro att han lura bort den där saken från Harry."

Fawkes dök. Hans långa gyllene näbb sjönk utomsynhåll och en plötsligskur av mörkt blod stänkte över golvet.

"Du ljög. Fawkes dog!" utbrast Luna snyftandes och Neville höll om henne hårdare utan att han någon aning om vad han skulle göra för att trösta henne.

Ormens stjärt piskade, och Harry undgick med nöd och näppe att träffas av den. Innan han hann blunda igen, vände sig odjuret om.

"Oh jävlar", svor Remus samtidigt som Tonks grävde ner sina naglar i hans arm. "Dora, Fawkes tog ut ögonen. Det kommer ordna sig."

"Hur vet du det?" krävde hon våldsamt och grävde av misstag ner sina naglar ännu djupare i hans arm.

"Eftersom han ligger på golvet framför mig och om ögonen var kvar så skulle han inte vara där", svarade han och vände på hennes huvud så hon kunde se Harry.

"Åh", hon såg på honom fåraktigt. "Förlåt."

Harry stirrade rakt in i basiliskens ansikte och såg att ögonen, båda de väldiga, utstående gula ögonen, hade genomborras a Fenix-fågeln. Blodet forsade ner på golvet och ormen spottade och vred sig av smärta.

Som med ens slappnade alla i salen av vilket gjorde Harry extremt nervöst. Han visste att det värsta fortfarande skulle komma och han var ganska säker på att alla trodde faran var över. Dessutom började han förlora hoppet för att framtiden skulle hinna bryta förbannelsen i tid.

"Jag tror inte att faran är riktigt över ännu…" sade Dumbledore mjukt och gav Harry en genomträngande blick.

"Men han kommer kunna se vad han gör nu", påpekade Bill. "Det jämnar oddsen lite."

"Jämnar oddsen?" flämtade Alisa. "Han står inför en tjugo meter lång orm och Dolder är fortfarande i rummet med honom! Idiot."

"Nej!" hörde Harry att Dolder skrek. "Låt fågeln vara! Låt fågeln vara! Pojken är bakom dig! Du kan fortfarande lukta dig fram till honom! Döda honom!

"Någon börjar bli lite retlig", skrattade Nick.

"Låt honom bli det, då gör han kanske några misstag."

Den förblindade ormen vajade förvirrat av och an, men den var fortfarande livsfarlig.

"Mindre farlig än den var för några minuter sen. Stor fågeln är min nya bästa vän", suckade Oliver.

Fawkes cirklade runt huvudet på den och sjöng sin sällsamma sång medan han högg här och där mot basiliskens fjälliga nos och de förstörda ögonen, som blodet strömmade ifrån.

"Kom igen Fawkes. Du kan göra det."

"Hjälp mig, hjälp mig", stönade Harry vilt. "Någon, vem som helst, hjälp mig!"

"Du ber faktiskt om hjälp?" frågade Sirius chockat innan han skrattade och bröt upp spänningen i salen. Han kände självklart inte för att skratta men gjorde det för Harrys skull, han hade en känsla av att han behövde det. "Jag visste inte att du kunde det."

"Jag kan, jag föredrar bara att inte sätta oskyldiga liv i fara."

Ormens stjärt piskade över golvet igen. Harry väjde undan. Någonting mjukt träffade honom i ansiktet. Basilisken hade föst sorteringshatten i armarna på Harry. Han grep tag i den.

"Vad i helvete kan sorterings hatten göra?" exploderade Narcissa. "Det är en jävla hatt som sorterar folk in i olika elevhem! Den slåss inte mot dödliga ormar som är på Voldemort sida!"

"Du lät precis som mamma nyss, Narcissa", rös Tonks.

"Och du lär få höra det mer om min familj befinner sig i fara."

"Harry, be för att mamma inte kommer. Du är körd då, och troligen jag med för någon löjlig anledning", sade Tonks och rös igen medan hon betraktade Harry allvarligt men med en road glimt i ögonen.

Det var det enda han hade kvar, hans enda chans. Han tryckte ner den över huvudet och kastade sig platt på golvet då basiliskens stjärt svepte över honom igen.

Hjälp mig… hjälp mig…, tänkte Harry med hatten hårt nerklämd över ögonen. Var snäll och hjälp mig!

"Du kämpar mot en gigantisk basilisk och du bestämmer dig för att sätta på dig en hatt? Vad tänkte du, pojk?" krävde Moody.

"Hatten pratade med mig under sorteringen och upp på rektorns kontor. Jag tänkte att den kanske skulle ha några råd på om hur man dödar ormen eller slåss mot Dolder", påpekade Harry snabbt. Men han var tvungen att erkänna att det lät löjligt.

"Det är vettigt, Alastor", sade madam Bones till honom. "Smart också. Jag är säker på att hatten har en hel del information."

"Inte bara informationen", mumlade Ron i Hermione öra innan de båda insåg att de fortfarande höll om varandra. Hermione hoppade ur hans armar med en flämtning och en klarröd rodnad.

Det ljöd ingen röst till svar. I stället drogs hatten ihop, som om den pressade hårt av en osynlig hand.

"Ska den göra det?" viskade Neville oroligt.

Någonting hårt och tungt dunsade ner på Harrys huvud och fick honom att nästan tuppa av.

"Bra gjort, Alastair. Få Harry att tuppa av i den värsta tänkbara situationen", fräste Remus medan Harry stönade lågt av smärta.

Stjärnor dansade framför hans ögon då han grep tag i den spetsiga toppen på hatten för att dra av den. I samma ögonblick kände han någonting långt och hårt under den.

"Inte ens chans. Inget… jävla… sätt!" andades George när han såg nästa rad. Fred läste snabbt över hans axel.

"Merlins smutsiga underkläder!" svor han. "Harry, din jävla galning! Vad gjorde du med det?"

"Fredrick!" förmanade mrs Weasley. "Kanske skulle du kunna låta bli att svära tillräckligt länge för att berätta vad som händer!"

Ett skinande silversvärd hade dykt upp inuti hatten, med ett handtag som glittrade av rubiner stora som ägg.

Charlies ansikte bröts i ett brett leende. "Pojkar, jag kan inte klandra er för att svära. Det är helt fantastiskt!"

"Om jag inte misstar mig så är det inget vanligt svärd." Bills ögonbryn hade stigit till hans hårfäste, men han vägrade att säga något mer, till mycket förtret från resten av salen.

"Mr Potter!" skällde McGonagall. "Precis vad planerar du att göra med detta svärd?"

Harry utbytte en road blick med sin bästa vän, även om han inombords kände sig illamående. "Inget viktigt." försäkrade han henne med ett oskyldigt ansikte.

"Döda pojken! Låt fågeln vara! Pojken är bakom dig! Vädra dig fram till honom!"

"Tommy börjar låta lite desperat", sade Peeves belåtet medan han gjorde volter i luften. Charlie under tiden kände ett styng av sorg för att basilisken skulle behöva dö, trots allt var detta ett magnifikt exemplar. Han skulle ge vad som helst för att ha kunnat studera den, i en kontrollerad miljö förstås.

Harry kom hastigt på benen, beredd att ta upp kampen. Basiliskens huvud sänkte sig och kroppen slingrade sig runt pelarna och slog emot dem då den vände och vred sig för att komma ansikte mot ansikte med honom. Han kunde se de enorma blodiga ögonhålorna och såg hur munnen öppnade sig till ett jättelikt gap, färdig att sluka honom med hull och hår.

"Behövde inte den tanken, Harry", mumlade Remus och Harry log svagt emot honom, det skulle trots allt snart hända.

Harry såg hur de långa, spetsiga huggtänderna glimmade, drypande av gift…

"Måste du alltid beskriva allt så detaljerat." skrek Narcissa medan hon stängde ögonen i rädsla.

"För en gångs skulle håller jag med henne." stönade Sirius. all hans tidigare lättnad var borta när han föreställde sig sin lilla gudson vänd mot monstret med ett svärd, även om det skulle vara ett snyggt porträtt.

Den gjorde ett blint utfall. Harry vek undan

"Det är som en actionfilm, fast vi vet hur det slutar och att det inte är på TV", påpekade Hermione.

"Ja, Mione. Precis som på film", Ron himlade med ögonen.

och den slog huvudet i väggen. Den gjorde ett nytt utfall och träffade Harry i sidan

"Du blev träffad!" skrek Remus livrädd.

"Inte direkt, låt mig läsa klart Remus."

Med sin snärtande, kluvna tunga.

Remus andades lättat ut.

"Um, kan tungan göra någon skada?" frågade Neville och alla som nyss slappnat av frös igen.

"Jag är säker på att giftet på ytan kan bränna men den har ingen möjlighet att tränga igenom huden", svarade Charlie ivrigt och duckade från sin brors slag.

"Jag tror inte att det skadade mig, Nev", ropade Harry. Han kunde inte minnas någon smärta någon annan stans än på armen där han blev biten.

Han höjde svärdet högt i luften med båda händerna.

"Han kan väl inte…" viskade Daphne chockat.

Basilisken kastade sig framåt och den här gången siktade den rätt. Harry lade hela sin tyngd bakom svärdet och körde ner det ända till fästet i ormens mun.

Det var chockade flämtningar överallt innan alla började jubla och ropa grattis.

"Det låter mycket bättre än "Jag dödade ormen med svärdet" som du sade till oss", klagade Ron.

"Jag är inte glad att du kämpade emot en basilisk", suckade Remus. "Men det är helt enkelt otroligt. Bra jobbat Harry."

"Harry, vad är det för fel?" frågade Ginny plötsligt, Harry var alldeles likblek och han darrade.

"George, du kanske skulle vilja läsa nästa del", stammade Harry ut tillslut.

"Åh… äh… visst." ropade tvillingen tillbaka innan han skumläste och bleknade drastiskt. "ÄR DU GALEN? DET FINNS INTE EN CHANS JAG TÄNKER LÄSA DET HÄR!" vrålade George och alla tystnade medan de stirrade på honom. Desperat försökte George hoppa över den delen men märker snabbt att inget ljud kommer ut.

"Då ger du mig inget val, vi måste komma vidare George", suckade Harry. "Accio Harry Potter och Hemligheternas kammare." George försökte gripa tag i boken men misslyckades.

"Vad är det som pågår."

"Stoppa honom från att läsa nästa mening!" skrek Fred som också lyckats läsa vad Harry råkade ut för.

Men då det varma blodet sköljde över Harrys armar kände han en skärande smärta precis ovanför armbågen. En lång giftig huggtand sjönk djupare och djupare ner i armen på honom. Den bröts av då basilisken välte över sidan och krampaktigt ryckande föll ner på golvet.

Boken föll ur handen på Harry då han återigen kände den bländande smärtan i armen och när blodet började rinna ut genom såret. Flera stycken rusade fram och i tumultet försvann boken. Panikslagna visste ingen vad de skulle göra och skrik och gråt fyllde öronbedövande salen. Då allas uppmärksamhet var på Harry och utan att någon lade märke till det förvandlade sig Sirius tillbaka till människa, den enda tanken i sitt huvud var att se till att Harry blev helad. Han knuffade sig fram och tryckte snabbt sina händer emot Harrys sår för att stoppa blodet från att pumpas ut genom armen innan någon hann reagera.

Han kunde svagt höra hur de närmaste, de som ännu inte visste om sanningen, släppte ut skrik av chock och rädsla men han ignorerade dem enkelt. Just nu var hans gudsons liv i fara, inget annat spelade någon roll. Medan han hade lyckats få blodflödet under kontroll så kunde han inte göra någonting för att stoppa blodet från att sprida sig.

"Ta boken och läs. Nu!" beordrade han hårt och blängde på de närmaste.

"Du är Sirius Black!" gallskrek Umbridge och Sirius gav henne en ilsken blick innan han vänder all sin uppmärksamhet mot Harry igen.

"Nu när ni har insett det kan ni ta den jäkla boken och läsa. Han är döende!" bet Sirius ut och trots deras rädsla för honom så började ändå flera stycken se sig omkring efter boken som tidigare försvunnit. "För Morganas skull, använd era hjärnor. Inte konstigt ni dör höger till vänster." morrade han. "Accio Harry Potter och Hemligheternas kammare." Genast kom boken utflygande underifrån en soffa och landade i hans utsträckta hand, men han lade snabbt ner boken när blodet började porla ut från såret igen.

"Du där, ta boken och läs." Parvati gjorde snabbt som hon blivit tillsagd, även om hon var noga med att inte släppa Sirius med blicken medan hon tog upp boken och letade upp rätt sida. Allt det här hade bara tagit några få sekunder.

Harry gled ner utmed väggen. Han grep tag i huggtanden som höll på att sända sitt gift genom kroppen på honom och ryckte ut den ur armen. Men han visste att det var för sent. En vitglödgad smärta spred sig långsamt och stadigt från såret.

"Inte lika illa som Crucio, men nästan", tänkte Harry svimfärdigt, han kämpade för att se vem som pressade sina händer emot hans arm, han borde veta vem det är.

I samma ögonblick han släppte tanden och såg sitt egna blod färga klädnaden blev allting dimmigt för hans ögon. Hemligheternas kammare upplöstes i en virvel av otydliga färger.

Samma sak hände Harry nu, han kämpade för att hålla ögonen öppna men alla färger blev för mycket så han slöt dem sakta.

Någonting blodrött kom svävande förbi och Harry hörde ett mjukt rassel av klor bredvid sig.

"Fawkes", sade Harry hest. "Du var fantastiskt, Fawkes…" han kände hur fågeln lade sitt vackra huvud mot såret på armen där ormens gifttand hade stungit honom.

Charlie gned sig lättat i ansiktet. Han visste att Harry skulle klara sig, Fawkes skulle rädda honom.

Han kunde höra ekande fotsteg, och en mörk skugga tornade upp sig framför honom.

Parvati började läsa snabbare, hon visste att basilisk gift var ett av de dödligaste gifterna i världen, och att ifall hon inte skyndade sig på så skulle Harry vara död innan hon kunde läsa om hur han blev helad.

"Du kommer dö, Harry Potter", sade Dolders röst ovanför honom. "Död. Till och med Dumbledores fågel vet det. Ser du vad han gör, Potter? Han gråter."

"Hur kan han vara så grym att han hånar honom när han dör", tänkte

Tonks desperat. "Varför kan han inte bara lämna dig ifred?"

Harry blinkade. Fawkes huvud gled in och ut ur hans blickfång. Stora glänsande tårar sipprade som pärlor nerför de praktfulla fjädrarna.

"Bra stor fågeln, bra jobbat", tänkte Kingsley lättat, Harry skulle nu bli helad.

"Jag tänker sitta här och se dig dö, Harry Potter. Ta god tid på dig. Jag har inte bråttom."

"Snälla Harry, ge inte upp. Du kan klara det här. För min skull. Jag lovade dig ett annat hem, ett hem med mig, jag kan inte fullfölja det löftet utan din hjälp. Snälla dö inte, jag älskar dig och du är som min son. Du kan inte ge upp, inte nu." Sirius upprepade gång på gång orden i sina tankar medan han pressar händerna mot Harrys sår, hela hans ärmar var nerblodade av hans blod.

Harry kände sig dåsig. Allt runt omkring honom började plötsligt snurra.

"Harry", kved Hermione med tårar rinnande nerför kinderna. Hon klarade inte av att se hennes bror döende så här, och även om han skulle överleva giftet så skulle han gå under. Sirius hade offrat sin frihet och troligen sin själ. Det fanns inte en chans att Fudge skulle lyssna på dem och Sirius skulle utsättas för kyssen och de skulle inte kunna göra något åt det. Om de inte kunde stoppa det så skulle det bli Harrys undergång, det var hon säker på.

"Du kan verkligen inte göra något till hälften, kan du kompis?" tänkte Ron chockat, han hade ingen aning om att Harry varit så nära döden. Varför hade han aldrig sagt något.

"Och så slutar alltså den berömde Harry Potter", ljöd Dolders röst långt bortifrån. "Ensam i Hemligheternas kammare, övergiven av sina vänner,

"Vi hade inte övergivit honom", tänkte Neville ilsket. "Bara för att du inte har några vänner betyder det inte att Harry är som du. Han har vänner och familj som bryr sig som honom, som skulle gråta och sörja för honom den dag han dör."

Besegrad till sist av Mörkrets herre som han var dum nog att utmana.

"Tommy besegrade honom inte, det var basilisken som gjorde det, och först efter Harry dödat den!" väste Oliver i sina tankar, han skulle döda Tommy om han någonsin fick chansen för att riskera hans lillebror på det sättet.

"Jag utmanade honom inte. Det är han som kommer efter mig hela tiden", tänkte Harry när han trots sin smärta lyckades uppfånga orden.

Nu kommer du snart att vara tillbaka hos din kära smutsskallemor, Harry… hon köpte dig tolv års lånad tid, men Lord Voldemort fick dig ändå till slut – som du nog hela tiden vetat att han skulle få."

"Fuck You! Han kommer besegra dig en vacker dag och den dagen kommer det vara jag som skrattar åt dig, Tommy", Tonks skakade av både ilska och rädsla.

"Det låter inte så dåligt, tänkte Harry, att få träffa hans blodsfamilj tillslut. Att få känna sig älskad av en vuxen för en gångs skull. Och om det är så här att dö, fortsatte han tänka, är det inte svårt. Till och med smärtan var på väg att lämna honom…

"Låter inte så dåligt. Åh Harry. Vad har de gjort mot dig? Jag ska se till att du aldrig mer behöver gå en dag utan att känna dig älskad. Lita på mig", lovade Sirius.

Men var det här verkligen döden? I stället för att försvinna i svart mörker började kammare framträda tydligare för Harrys blick igen.

Parvati vågade inte sakta ner sin läsning, hon ville inte riskera det förrän hon var hundra på att han var säker igen.

Han ruskade lite på huvudet, och där var Fawkes med sitt huvud fortfarande vilande mot Harrys arm. En pärlskimrande fläck av tårar glänste runt såret där basilisken hade huggit – men där fanns inget sår.

Madam Pomfrey bet sig i läppen för att inte tala. Hon var tveksam ifall fenixtårarna hade lyckats utrota alla spår av giftet. Trots allt hade det haft en minut på sig att sprida sig. Hon var intresserad och orolig för eventuella långsiktiga biverkningar så kan ha drabbat den unge mannen.

Sirius andades lättat ut när han tog bort händerna och efter att ha torkat bort blodet såg han hur såret läkte ihop och Harry blev botad. "Nästa gång ni ser att han håller på att dö, kan det vara klokt att hela honom genom att läsa den förbaskade boken."

"Du räddade Harrys liv. Varför?" viskade Parvati medan hon pekade med sitt spö på honom.

"Jag utför bara min uppgift… och jag är oskyldig", Sirius lade till den sista biten osäkert, men vad hade han att förlora på det? Det var ett bättre alternativ att försöka få dem att se sanningen än att behöva fly.

"Försök inte Black. Vi vet att du är skyldig till morden och att uppge familjen Potters position. Vi har redan skickat iväg ett alarm om att en fångvaktare ska komma med en Dementor", skällde Fudge ut och Sirius bleknade drastiskt medan Kingsley kastade oroliga blickar runt om i salen, han spände blicken i Sirius när han såg hur han diskret sträckte ner sin hand i fickan och blinkade snabbt mot honom.

"Det var värt en chans", muttrade Sirius ilsket, en del hade sett förvirrade och intresserade ut när han sagt att han var oskyldig men Fudge var tvungen att förstöra allt genom att öppna sin mun och alla blängde hatiskt på honom. "Se det här som en tjänst åt Voldemort, han vill själv döda pojken trots allt. Jag tänkte att det kunde vara svårt om han dog av en bok… och jag antar att jag är skyldig honom det. Jag ska lämna er ifred nu."

"Inte så snabbt Black", skrattade Umbridge lätt och Sirius grimaserade när han hörde hennes röst. "Det är dags att betala för dina brott."

"Vet inte vad jag hade förväntat mig, nåja", Sirius drog upp Harry, som precis vaknat till, på fötterna och höll honom framför sig medan han pekade med staven mot hans hals och tyst bad han Harry om förlåtelse för att behöva använda honom så här. "Ett snedsteg och jag är rädd att ni kommer få ångra det."

"Släpp Harry, Sirius."

"Lupin. Jag ger dig en sista chans, anslut dig till den vinnande sidan." Sirius visste att han inte borde säga det och han ville inte heller säga det, men han kunde inte låta bli, dessutom så skulle de ändå inte lyssna på sanningen. Hans enda chans just nu att ta sig ut härifrån utan skador var att försöka verka så farlig som möjligt för att skrämma dem från att göra något drastiskt. Han duckade när en förhäxning susade mot hans huvud. "Dåre! Inga hastiga rörelser nu, ni skulle inte vilja förlora er kära hjälte, hm?"

Harry skakade långsamt på huvudet åt sina vänner och bad tyst att de inte skulle göra något.

"Släpp min lillebror Black!" fräste Katie och försökte kämpa sig framåt tillsammans med de två andra jagarna medan hon kastade en lamaslå mot honom.

"Vilket humör ni tre har, påminner mig väldigt mycket om kära Lily, Jasmine och Alice just nu." Sirius log när han sade sanningen innan han insåg att i deras ögon så hade han precis gått för långt av döma av blickarna." Lugnt nu, anfall mig igen och jag kommer behöva tillta några otrevliga lösningar, låt mig gå och jag kommer lämna er alla utan skador."

"Vad är det som händer? Är Harry okej?" han såg till att "Sirius/Brian ord var tydliga så att ingen skulle fatta att han var Harrys mystiska familjevän.

"Black har bara tagit Harry till fånga, men oroa dig inte. Vi kommer klara det", svarade Ron mellan sammanbitna tänder, han var ytterst orolig för hur Sirius skulle ta sig ut det här levande.

"Släpp Harry först innan du lämnar", morrade Lavender medan hon sakta närmade sig tillsammans med resten av DA, Sirius dolde ett leende när han kunde se hur lojala de var mot hans gudson som försökte få dem att stanna genom att skaka på huvudet. "Du har ingen rätt att..."

"Men jag har all rätt, flicka. Jag må vara galen men jag är inte dum. Lille Harry här är min enda väg ut, ni förstår jag vill gärna inte återförenas med mina fångvaktare." Sirius började sakta backa bakåt och till sin lättnad så anföll ingen i rädsla för vad han kunde göra, trots allt var han Voldemorts högra hand enligt ryktena. "Öppna dörrarna. Nu." beordrade han och han backade snabbt ut genom öppning.

Remus muttrade irriterat, han kunde förstå varför Sirius avslöjat sig men han lekte farligt nära elden nu, Amelia var inte dum och om hon insåg att "Snuffles" försvann samtidigt som Sirius lämnade salen så skulle hon lista ut allt. En lågt muttrad besvärjelse och en illusion av Snuffles rusade mot Sirius och Harry, vek undan och försvann ut i korridoren.

Sirius tackade tyst under tiden Remus för vad han nyss gjort, han skulle kunna återvända till salen nu utan att någon misstänkte något. "Tills vi möts igen, Harry. Jag har en del affärer att avsluta med en vis person." med de orden släppte han försiktigt taget om sin gudson, som spelade med och kastade sig åt sidan, innan han vände på klacken och för att göra sig redo att fly när han känner en förtrollning träffa honom i ryggen och tjocka rep band honom så hårt att han inte kunde röra sig, han svor lågt när han sakta svävade in i salen igen och stannade framför Amelia Bones.

"Ah självklart. Du är lika snabb med ditt som för 14 år sedan Lia", sade han med ett leende medan han i bakgrunden kunde höra ljudet av springande fötter.

"Harry, Harry, är du okej?" ropade Alicia oroligt medan hon mötte Harry halvvägs in i salen.

"Jag är okej. Ingen skada skedd."

"Ingen skada skedd? Du blev hållen gisslan av Tommys högra hand!"

"Jag föredrar gärna mitt namn. Jag är sååå trött på hela den här affären med att bara kalla mig den höra handen"de suckar Sirius samtidigt som hans trollstav flög in i madam Bones hand.

"Det här är… en vanlig pinne", sade hon förvånat.

"Ja, vad trodde du. Jag förlorade min stav när jag blev arresterad. Men jag är smickrad att du tror att jag är smart nog att få tag på en ny trollstav när alla letar efter mig." fnös Sirius till svar medan hans tankar gick åt alla håll, han var tvungen att ta sig ut härifrån snabbt.

I just det ögonblicket flög ett expressbrev in i salen, Harry kände enkelt igen det från de brev som flugit omkring inuti Ministeriet. Fudge vecklade upp det och läste fort medan ett leende spred sig över hans ansikte.

"En fångvaktare från Azkaban är på väg hit just nu, i sällskap med en Dementor, Black", sade han högt. "Verkar vara dags att betala trots allt."

"Jag vill bara klarlägga snabbt att ingen här inne behöver hjälpa mig, jag kommer komma härifrån levande, utan skador och med min själ kvar."

"Var inte dum Black, ingen här inne skulle hjälpa dig och du har ingen chans att fly."

"Jag är Sirius Black, madam Padda." Sirius böjde på huvudet med ett smalt leende. "Jag vet, jag är hatad av nästan alla, men jag har en del fans och du kan inte förneka det. Det är bara mitt utseende… tja, och det faktum att jag är "farlig" kvinnor verkar gilla det, i alla fall de fem som försökt kontakta mig under de två senaste åren."

"Så Azkaban gjorde dig galen trots allt", påpekade Kingsley en aning road.

"Å inte alls, jag svamlar bara för att komma på ett sätt att ta mig ut härifrån… få se… vad sägs som en deal? Lia här upphäver sin förtrollning, jag får tjugo sekunders försprång innan vem som än vill får jag efter mig för att utkräva sin hämnd. Oddsen borde bli minst en mot hundra. Jag kan också slänga in att jag berättar allt jag vet om dagens läge gällande Voldemort. Oddsen talar emot mig, vad säger ni?"

"Du menar att Tommy lever. Du utför hans order just nu?" flämtade en fjärdeårselev från Ravenclaw skrämt och viskningar bröt ut mellan eleverna i salen, Harry hade talat sanning.

"Klart han lever, Harry Potter dödade honom aldrig, han fick honom bara att försvinna tillfälligt. Men nej, jag utför inte hans order, man kan säga att han verkligen hatar mig, du vet vissa beslut ledde till att hans kraft bröts… och den känslan av hat kommer bara förvärras om han någonsin träffar Bellatrix igen."

"Merlin, vad gjorde den där idioten i Azkaban egentligen?" stönade Remus lågt, så lågt att ingen utom Tonks kunde höra honom och hon gav honom en förvirrad blick.

"Han är död Black, och du vet det." morrade Fudge. "Och vi gör ingen deal med dödsätare."

"Å där är du misstagen, du förstår jag har hört att guld byter händer mellan dig och Lucy Malfoy", hånade Sirius och Harry log nästan medan hans illamående blev värre. Hur skulle Sirius klara sig ut det här?" "Och alla mina källor säger att han var och är en dödsätare. Du kan nu tänka dig vad de andra fångarna i Azkaban tycker om att han slingra sig undan."

"Du känner andra dödsätare", konstaterade madam Bones medan hon blängde på honom.

"Det beror på… jag har mött en hel del personer i mitt liv, Lia."

"Kalla mig inte det avskum. Du utplånade min familj."

"Amelia, ja må ha tagit en del liv. Men jag lovar, jag hade ingen hand i din familjs död."

"Ditt ord betyder inte mycket. Du lovade att hålla familjen Potter säker. Se vad som hände med dem", väste hon och Sirius ryckte till.

"Ett misstag från min sida har jag insett nu."

"Varför, för att din kära mästare gick under? Säg mig, vad erbjöd han dig som var värt att kasta bort dina vänners liv, din frus liv?" Sirius stirrade envist ner i marken medan han kämpade för att inte bryta ihop framför alla. "Var det värt det?" fortsatte hon väsa och Harry skakade av undertryck ilska, hur kunde hon stå och säga det till Sirius, han hade inget med det att göra.

"Jag har inget att säga till dig Amelia." fick Sirius fram till slut medan han svalde gråten han kunde känna i halsen.

"Svara åtminstone på hur du tog dig in här, varför du gjorde det och hur länge du har varit här."

"Uppenbarligen så kom jag igenom dörrarna, jag gjorde det för att jag var uttråkad och jag har befunnit mig i slottet i cirka två timmar", kastade sig Sirius ur sig innan Dumbledores röst avbröt dem.

"Cornelius, jag vädjar. Du kan inte ta in en Dementor i slottet eller avrätta honom framför barnen."

"Han ska möta sitt öde. Öppna portarna till slottet Albus", väste Umbridge och Fudge nickade bakom henne.

"Kära nån, är de redan här. Tja, det här var ett oväntat men trevligt möte", började Sirius och trots att de flesta har backat undan rädda såg de på honom misstroget. "Nej, jag är seriös. Ni har ingen aning om hur tråkigt det är att behöva hålla sig undan och inte prata med någon. I alla fall, jag måste vidare, har saker att fixa förstår ni."

"Du ska ingenstans Black."

"Klart jag ska, men oroa er inte vi kommer att mötas igen, snart faktiskt. Jag har inte haft så här roligt på evigheter, jag tänker ge er en till chans att besluta mitt öde om några dagar."

"Och hur ska du kunna fly, Black. Dementorn är på väg uppför gräsmattorna just nu och du är bunden."

"Ah men jag kan prata", Sirius log charmerande och professorerna delade obekväma blickar, medvetna om hur han under sina skolår lyckats använda sina ord för att ta sig ur knipor.

"Menar han att han ska försöka övertala oss och dementorn att inte avsluta hans liv", viskade Ron till Harry som slog till honom hårt.

"Håll käften vi måste hjälpa honom", viskade han medan han började dra fram sin trollstav, men en blick från Sirius stoppade honom.

"Att prata kommer inte rädda ditt liv."

"Inte mitt liv kanske, men min själ. Krake!" ropade han sedan högt och alla utan de som var medlemmar i Ordern eller bott i högkvarteret under sommaren delade förvirrade blickar, varför ropade han ett namn, det skulle inte kunna hjälpa honom, eller hur? Under tiden så var de som kände till Krake förvirrade, hur skulle en husalf kunna hjälpa honom, tre sekunder hann gå innan en smäll hördes i salen och Krake stod framför Sirius.

"Ta mig dit nu. En order." fick han ut och innan någon hann reagera var han och husalfen borta, ett gäng med förhäxningar hamnade precis vart han stått bara en sekund sen och flera stycken svor lågt.

"Och det är därför man aldrig ska låta Black få chansen att prata, Merlin ska veta att han tagit sig ur trubbel på det sättet många gånger", suckade McGonagall och bröt tystnaden som uppstått.

"Han är säker", suckade Harry lågt och sjunker ner på golvet.

"Harry är du säker på att du är okej. Förhäxade han dig?" frågade Parvati oroligt, hon hade inte hört hans viskning men såg honom sjunka ihop.

"Va nej. Han skadade mig inte på något sätt. Hade det inte varit för honom hade jag nog varit död nu, förneka det inte."

"Ja, men det var som en tjänst för V-Voldemort", sköt Susan tillbaka.

"Oavsett anledning till att han räddade mitt liv så hade jag varit död utan honom. Jag är tacksam för det," svarade Harry ärligt, han kunde knappt tro att Sirius hade avslöjat sig själv för att rädda hans liv.

"Vad menade Black med att han hade all rätt?" frågade Cho oroligt.

"Jag vill inte prata om det."

"Helvete. Fudge, sänd tillbaka fångvaktaren och dementorn till Azkaban, de är inte längre nödvändiga", fräste madam Bones ilsket. "Och nästa gång väntar du med att kalla på dem tills vi fått all information vi behöver. Jag vill veta nu hur han tog sig in här obemärkt. Jag trodde det var omöjligt för tillfället."

"Det skulle vara vårt fel. Ni ser, vi ljög. Vi kan inte hålla någon ute från slottet, vem som helst kan ta sig in. Däremot kan vi kontrollera vem som lämnar, utan vår tillåtelse är ni fast på Hogwarts tomter, anledningen till att Sirius Black lyckas fly nu var på grund utav att vi inte räknade med husalfers magi. Ett problem som vi har återgäldat nu. Vi ber om ursäkt."

"Harry, det är ett under att du lever. Du vet det va? Att bli infekterad av basiliskgift, inte bara en gång men två, och överleva borde vara omöjligt." påpekade Hermione svagt.

"Jo, jag är Pojken som överlevde, genom allt tydligen…" började Harry innan Remus kastade en kudde i ansiktet på honom.

"Jäklar kompis. Du nämnde inte den delen för oss."

"Ni var redan tillräckligt oroliga. Jag mådde bra."

"Du hade tur att Fawkes var där", påpekade Remus och strök Harrys hår. "Du är iskall!"

"Att nästan dö brukar ha den effekten på en", påpekade Harry torrt medan Remus lade armarna om Harry och drog in honom i en varm omfamning.

"Jag är ledsen för att skrämma er så där, men vi behövde läsa klart kapitlet och jag litade på att ni skulle rädda mig genom att läsa boken."

"Jag hade förväntat mig att det skulle bli en av oss och inte Sirius Black", fnös Remus.

"Vart är Snuffles?"

"Du vet hur han är, han hatar blod så han flydde så fort han fick chansen. Han dyker säkert upp snart."

"Harry, vi två kommer ha ett samtal om hur du riskerade ditt liv. Medan jag föraktar Black så är jag tacksam för att han räddade ditt liv."

"Försvinn med dig, fågel", hörde han plötsligt Dolders röst. "Bort med dig. Bort från honom sa jag!"

"Tja, Tommy är definitivt inte så smart som vi har trott", kommenterade Alisa lätt, men hon funderade på vad som nyss hade hänt med Black. Det stämde inte. Varför skulle Voldemorts högra hand rädda Harry Potter, visst Voldemort skulle vara besviken att han inte var den som lyckades döda honom, men han skulle ändå vara glad. Om han fick veta att Black räddat hans liv skulle han bli rasande.

Harry lyfte på huvudet. Dolder stod och pekade med Harrys trollstav mot Fawkes. Det hördes en knall som från en bössa, och Fawkes flög hastigt bort igen i en virvel av guld och mörkrött

"Skulle Dolder kunna skada Fawkes?"

"Fawkes har för många magiska skydd runt sig. Det enda som skulle kunna hända är att hans brinnande dag kommer fortare."

"Fenixens tårar…" sade Dolder lågmält och stirrade på Harrys arm. "Självfallet… läkande kraft… det glömde jag."

"Så du har inget ärr efter det? Det är en plusbonus från stor fågeln."

"Inget ärr alls, men jag är inte säker på att Fawkes kommer gilla sitt nya smeknamn."

Han såg in i Harrys ansikte. "Men det spelar ingen roll. I själva verket föredrar jag det här sättet. Bara du och jag, Harry Potter, du och jag…"

"Jag glömde bort att du måste möta honom också. Hur ska du klara det efter att nästan ha dött?" stönade Colin.

"Det är ett väldigt antiklimatiskt slut." försäkrade Harry medan han himlade med ögonen.

"Dessutom så förlorar han alltid när ni kör man mot man", påpekade Ron skrattande. "Man skulle tro att han skulle inse att han inte kan vinna mot dig."

"Hur kan du skratta när din bästa vän nästan precis dog?" krävde Hannah.

"För att han lever och mår bra. Harry skulle hata mig om jag satt och tänkte på att han nästan dog och sympatiserade med honom. Dessutom, om jag skulle bli påverkad varje gång någon av min familj blir skadad så skulle jag gå under. Bättre att inse att ja, det var allvarligt men vi tog oss igenom det och istället gå vidare. Jag kan skratta för att jag har blivit van vid det nu. Att hamna i fara är en del av våran vardag", suckade Ron och nickade mot Hermione och Harry.

Han lyfte trollstaven.

"Sen föll en av pelarna och landade på Dolder samt dödade honom, Ginny vaknar och hon och Harry lämnar kammaren för alltid och allt är bra igen?" föreslog Dennis.

"Du har sett för många tecknade serier. Det hände inte riktigt så", skrattade Harry.

Då, med ett plötsligt sus av vingar, kom Fawkes flygande tillbaka ovanför Harrys huvud och släppte ner någonting i knät på honom – dagboken

"Jag förstår mig verkligen inte på den där fågeln", suckade Bill. "Ja, han visste vad han gjorde när han förde med sig sorteringshatten antar jag. Harry kunde dra ut svärdet från den, men varför ge honom dagboken när Tommy har trollstaven siktad mot honom? Det är inte som om dagboken kommer skapa en sköld."

"Tänk pojk", skällde Moody. "Dolder kom ut ur dagboken. Förstör den och han skulle kunna bli av med Dolder."

Bills ögon vidgades i förverkligande. "Men vad kommer han att använda för att förstöra dagboken med?"

"Samma sak som nästan förstörde honom", svarade auroren bittert och nickade mot George som nu tagit tillbaka boken att fortsätta läsa.

Under bråkdelen av en sekund stirrade både Harry och Dolder på den utan att röra sig. Dolder höll fortfarande trollstaven upplyft.

"Du kan göra det. Döda honom, han förtjänar det", väste Alicia.

Sedan grep Harry, utan att tänka, utan att reflektera, som om han hela tiden hade haft avsikt att göra det, basiliskens gifttand, som låg på golvet intill honom, och större den rakt genom sidorna på boken.

"Bra instinkter", mumlade Kingsley förvånad över att någon kunde komma tillbaka från ett liv- och döds upplevelse och inom någon minut ha sinnesnärvaro nog att agera. Han tittade sorgset på den hopkurade formen som lutade sig emot Remus.

Det hördes ett långdraget, fasanfullt, genomträngande skrik. Bläck rann ut ur dagboken i strida floder, flöt ut över Harrys händer och strömmade ner på golvet.

I det ögonblicket tassade Sirius försiktigt in i salen igen genom de fortfarande öppna dörrarna och gick fram till Harry där han satte sig bredvid honom.

"Snuffles", viskade Harry och drog in honom en kram. "Tack", andades han i sin gudfars öra och Sirius tryckte sin kalla nos emot Harrys kind.

Dolder vred sig i kramp, skrek och fäktade med armar och ben, och sedan…

Sirius öron vek sig bakåt när ett minne simmade upp i hans tankar, ett minne från länge sedan. En historia berättad av en far till sina två illamående söner som blivit tvingade att lyssna. Han morrade lågt när tanken försvann.

"Sirius?" frågade Harry, hans gröna ögon lysande av nyfikenhet. "Vad är det för fel?"

"Hur vet du att någonting är fel?"

"Bara en känsla jag fick, nå?"

Hund animgusen tvingade sig att slappna av. "Önskar bara att det var jag som fått honom att skrika så för att ha skadat dig."

"Nästa gång kan du göra det."

Han var borta. Harrys trollstav föll skramlande till golvet och det blev tyst.

"Tänk om trollstaven hade förstörts med Dolder. Vad hade hänt då?" frågade Tracy nyfiket

"Jag hade varit död", svarade Harry enkelt utan att utveckla vad han menade.

Tyst med undantag av ett ihållande dropp, dropp från bläcket, som fortfarande sipprade fram ur dagboken. Basiliskens gift hade bränt ett fräsande hål rakt igenom den.

"Hur kommer det sig då att giftet inte fräste ett hål rakt igenom din arm?" frågade Cho intresserat

"Tur?" föreslog Harry.

"Bara du skulle kalla något sådant för tur."

Skälvande i hela kroppen lyckades Harry ta sig upp på benen. Det gick runt i huvudet på honom som om han just hade färdats miltals med hjälp av flampulver.

"Aw, kom igen. Jag har redan känt den känslan en gång och nu måste jag känna det igen. Det här är inte rättvist!" gnällde Harry.

"Inte rättvist?" frågade Seamus misstroget.

"Och folk undrar varför jag hatar att färdas med flampulver."

Långsamt plockade han upp sin trollstav och sorteringshatten och slet med ett våldsamt ryck tillbaka det skinande svärdet ur basiliskens gom. Det hördes ett svagt stönande från kammarens motsatta ände.

"Lägg av. Du har redan dödat basilisken och Dolder. Vad mer finns det att besegra?" utbrast Fay irriterat.

"En liten djävul som verkar oskyldig." skrattade Harry.

"Tack, Harry. Jag tar det som en komplimang." Ginny log ljust emot Harry.

Ginny rörde på sig

"Åh tack och lov", suckades mrs Weasley medan hennes söner jublade.

Då Harry skyndade sig fram mot henne, satte hon sig upp. Hennes förvirrade blick vandrade från den döda basiliskens väldiga skepnad över till Harry i hans bloddränkta klädnad och vidare till dagboken i hans hand.

"Det var inte precis den syn jag hade förväntat mig att vakna upp till." påpekade hon torrt.

"Fast jag är säker på att den har varit med i dina drömmar många gånger efter det", muttrade Fred tyst. Han och George skrattade lågt när hon spände ögonen i dem.

Hon drog ett tungt, skälvande andetag och tårarna började trilla ner över hennes bleka kinder.

"Harry, å, Harry, jag försökte tala om det för dig vid f-frukosten, men jag k-kunde inte säga det i Percys närvaro. Det var jag. Harry... men jag… jag s-svär på att jag inte m-menade att… Dolder fick mig att göra det, han t-tog makten över mig… och… hur lyckades du döda det där… det där odjuret?

Oliver brast ut i skratt. "Hur stor chock var det att tänka att Harry hade dödat den stora ormen?"

"Jag var chockad att det fanns en orm där överhuvudtaget, det slog mig inte ens att Harry hade dödat den först", sade hon och hoppade upp från sin plats innan hon gick fram och sparkade honom lätt i benet när han fortsatte att skratta.

V-var är Dolder? Det sista jag k-kommer ihåg är att han kom ut ur dagboken och…"

"Vilken hemsk upplevelse", suckade Narcissa,

"Det är bra nu", sade Harry och höll upp dagboken så att Ginny kunde se hålet efter gifttanden. "Vi har gjort slut på Dolder. Titta! Både på honom och basilisken. Kom nu, Ginny, låt oss se till att komma härifrån…"

"Bra du är på att trösta Potter."

"Gud Corner, vad är ditt problem med mig? Jag har inte gjort något emot dig och helt plötsligt verkar du hata mig."

"Jag sade bara att du sög på att trösta henne."

"Åh jag undrar varför, det är inte så att jag nästan aldrig i mitt liv blivit tröstad när jag själv är upprörd. Jag växte upp med att se Dudley bli tröstad genom att få dyra saker och skräpmat. Jag listade ut att det inte skulle göra Ginny speciellt lycklig. Så nu när du vet det, lämna ämnet ifred", fräste Harry och ett flertal personer omkring i salen utbytte obekväma blickar.

"Jag kommer att bli relegerad!"

"Du har precis varit med om en traumatiskt upplevelse och du är orolig för att bli utvisad?" frågade Narcissa i chock.

"Jag tror inte att folk inser hur mycket Hogwarts betyder för sina studenter", sade Hermione mjukt medan hon såg på sin vän. Hon visste att han ansåg slottet sitt hem.

"Och det var nog lättare att tänka på möjligheten att hon skulle bli relegerad än tanken på att arresteras", påpekade Neville lugnt.

"De skulle inte kunna göra det. Ginny var oskyldig", protesterade Padma och de elever som bott på högkvarteret under sommaren fnös.

sade Ginny snyftande då Harry klumpigt hjälpte henne upp på benen." Jag hade sett fram mot att b-börja på Hogwarts ända sen Bill började här, och n-nu måste jag lämna det… V-vad ska mamma och pappa säga?"

"Ginny, var inte du en bebis när Bill började på Hogwarts?" påpekade Charlie roat

"Åh, låt det vara. Jag har velat börja på Hogwarts sen för alltid", utbrast Ginny. "Dessutom skulle du väl inte hacka på mig när jag precis fått återuppleva det hemska som hände mig när jag bara var elva?" frågade hon och hennes ögon blev stora och glansiga.

"Bra spelat Gin, bra spelat", skrattade Fred och George.

Fawkes kretsade runt och väntade på dem vid ingången till kammaren. Harry skyndade varsamt på Ginny.

"Jag var lite paranoid", erkände Harry.

De klev över den döda basiliskens stela och hopringlade kropp, ner genom det ekande dunklet och tillbaka in i tunneln. Harry hörde hur stendörrarna gled igen bakom dem med ett mjukt väsande.

"Tror ni att basilisken ligger kvar där nere?" frågade Pansy intresserat

"Nej, jag tror att en liten spindel kom och flyttade hela jäkla ormen, självklart är den kvar där nere, dummer", hånade Alisa.

När de hade gått några minuter i den mörka tunneln nådde det avlägsna ljudet av skrapande stenar Harrys öron.

"Ron!" ropade Harry och ökade farten. "Det är ingen fara med Ginny! Jag har henne med mig!"

"Det var nog det bästa jag hade hört på hela året", sade Ron med ett stort leende. "Jag var inte säker på att jag någonsin skulle få se någon av dem igen…" han stannade i meningen när han insåg att det hade varit nära att han aldrig hade fått prata med Harry igen, han hade varit ett andetag ifrån att aldrig någonsin lämna kammaren.

Han hörde Rons halvkvävda glädjerop, och mär de vek runt nästa krök så de hans ivriga ansikte stirra ut genom de ansenliga hål han hade lyckats höra bland de nerrasade stenblocken.

"Jag behövde se dem båda. För att försäkra mig att de var okej."

"Ginny!" Ron sträckte it en arm genom öppningen för att dra henne först över på andra sidan. "Du lever! Jag kan inte tro det! Vad hände?" han försökte krama henne, men Ginny höll honom snytande ifrån sig.

"Varför?"

"Jag var upprörd och jag trodde han skulle hata mig om han fick veta sanningen, jag ville inte att han skulle hålla om mig och sen knuffa undan mig", erkände Ginny med en kvävd röst.

"Så du skyddade dig själv från att bli mer skadad", suckade Alicia.

"Men du är oskadd, eller hur, Ginny?" sade Ron och strålade emot henne. "Det är över nu, det är… men var kom den där fågeln ifrån?"

"Det är inte som om jag någonsin hade träffat den tidigare", påminde Ron alla innan någon kunde börja göra narr av honom. "Och den flög definitivt inte förbi mig för att komma till Harrys räddning."

"Nej, han flammade in", påminde Harry alla. "Ron skulle inte haft någon aning om att han kommit för att hjälpa."

"Fast jag var lite avundsjuk på fågeln. Han kunde hjälpa Harry medan jag satt fast med att flytta stenblock."

"Det var inte ditt fel och vem vet hur länge vi hade varit där om du inte flyttat stenarna."

Fawkes hade susat igenom hålet efter Ginny.

"Han tillhör Dumbledore", sade Harry och pressade sig igenom hålet.

"Det svarar ändå inte på vart fågeln kom ifrån", påpekade Justin.

"Vid det tillfället visste jag det inte själv."

"Och hur kommer det sig att du har ett svärd med dig?" sade Ron och stirrade med gapande mun på det skinande vapnet i Harrys hand.

"Så skinande var det inte, det var så täckt av blod", rättade Ron och svalde hårt.

"Jag ska förklara när vi kommer ut härifrån", sade Harry med en sidoblick på Ginny.

"Men…"

"Jag hade inte brytt mig ärlig talat. Jag hade nog bara försökt riva sönder dagboken för att ha utnyttjat Ginny", morrade Ron.

"Tack Ron", viskade Ginny tacksamt.

"Senare", sade Harry hastigt. Han tyckte inte det var någon bra idé att redan nu berätta för Ron vem som hade öppnat Hemligheternas kammare, i varje fall inte när Ginny stod bredvid. "Var är Lockman?"

"Jag hade glömt allt om den jäveln", insåg Katie. "Lämna bara den värdelösa hunden… jag ber om ursäkt, lämna den värdelösa grisen där nere." Katie klappade Harrys hund ursäktande.

"Det är inte särskilt trevligt, Katie", påpekade mrs Weasley och rynkade på pannan åt sin sons flickvän.

"Mrs. Weasley, han försökte att utföra en minnesförhäxning på båda pojkarna", påminde Katie henne i en kontrollerad ton. "Han är farlig."

"Inte nu länge", frustade Ron med ett brett flin. Harry kunde inte låta bli att le med honom.

"Där borta", sade Ron och flinade brett medan han knyckte på huvudet uppåt tunneln i riktning mot avloppsröret. "Det står illa till med honom. Kom och titta."

"Vem bryr sig ifall det står illa till med honom. Det är inte som att inte förtjänar det", påpekade Daphne.

Med Fawkes flygande i förväg vars vida, blodröda vingar spred en mjuk gyllene glöd i den mörka tunneln, vandrade de hela vägen tillbaka till avloppsrörets mynning. Gyllenroy Lockman satt nedanför det och gnolade stilla för sig själv.

"Seriöst. Ni är nere i Hemligheternas kammare och han gnolar?" skrattade Dean. "Han är den konstigaste man jag träffat, och det säger mycket och jag menar det inte på ett bra sätt heller."

"Hans minne är borta", sade Ron. "Glömskeförtrollningen slog slint. Den drabbade honom istället för oss.

"Snälla. Berätta en asgrym lögn för honom", bad Lee och knäppte händerna framför sig som om han bad till en högre makt.

"Ledsen, vi tänkte inte på det förrän det var för sent", suckade Ron sorgset.

Han har inte den blekaste aning om vem han är, eller var han befinner sig, eller vilka vi är. Jag sa åt honom att han skulle sätta sig här och vänta. Han är en fara för sig själv."

"Tja", sade Tonks med ett stort leende på sina läppar. "Det kunde inte vara mer välförtjänt. Jag hoppas att det inte är lätt vändas."

Neville skakade på huvudet. "Han är fortfarande kvar på St. Mungos. Jag såg honom där i somras. Han lär inte komma ut snart."

"Kan behöva besöka honom snart och ta med Snuffles" muttrade Sirius. "Jag har hört att hundar kan göra underverk för att förbättra patienters humör."

Narcissa himlade med ögonen med ett förtjust leende. "Jag tvivlar starkt att vårdhundar brukar bita patienterna."

"Jag tvivlar inte på att han kommer provocera Snuffles." svarade Sirius oberört.

Lockman kikade godmodigt upp på dem alla tre. "Hej på er", sade han. "Konstigt ställe det här, tycker ni inte? Bor ni här?"

"Ja, varför inte? Jag är säker på att Andy och jag kan göra stället trevligt nog för att bo i", sade Narcissa och skakade på huvudet.

"Bara en varning, bjud inte in Lucius där för mamma kommer att förhäxa honom", sade Tonks allvarligt.

"Hon skulle förhäxa Lucius?"

"Utan en tanke. För mamma är familj allt… plus hon gillar honom verkligen inte."

"Var det inte hon som gick emot sina föräldrars order och gifte sig med en mugglarfödd istället?" frågade Lavender roat.

"Det är hon det. Hon skiter i den delen i familjen, den hatar hon. Men de svarta fåren i Blackfamiljen håller ihop."

"Det är bara ironiskt att ni heter Black och att de "svarta fåren" i familjen är de som inte håller på med svartkonster", påpekade Harry plötsligt och ett flertal personer skrattade lätt.

"Nej", sade Ron och gav Harry en menande blick. Harry böjde sig ner och tittade upp genom det långa, mörka röret.

"Hur tänker ni ta er upp nu? Jag tvivlar att det går att klättra upp."

"Jag har tänkt på det. Tror ni att det dyker upp trappor ifall jag ber om det på Parselspråk?"

"Troligen, jag tvivlar att Slytherin ville glida nerför ett rör varje gång han skulle ner i kammaren."

"Jag är inte så säker på det, Leanne… boken beskrev Godric och Salazar som deras tid Weasley tvillingar", funderade Hermione.

"Ni måste dela med er av den där boken. Jag vill också läsa", stönade Ginny.

"Vi kan göra kopior. Originalet tänker vi hålla i säkert förvar."

"Har du tänkt på hur vi ska ta oss tillbaka upp genom det här?" sade han till Ron.

"Jag tror Ron var för orolig för att tänka på det."

Ron skakade på huvudet, men Fenixen Fawkes hade susat förbi Harry och fladdrade nu framför honom med de små pärlögonen glittrande i mörkret. Han började svänga på sina långa gyllene stjärtfjädrar. Harry såg osäkert på honom.

"Inte en chans!" flämtade Charlie." Den fågeln måste verkligen gilla dig Harry för att gå med på att bära upp er alla."

"Det ser ut som om han vill att du ska ta tag…" sade Ron och såg förbryllad ut. "Men du är alldeles för tung för en fågel att dra upp hela vägen genom röret."

"Fawkes är inte någon vanligt fågel", sade Harry. Han vände sig hastigt mot de andra.

"Du inser väl hur mycket du lät som Dumbledore där, visst?" påpekade Angelina med ett flin.

Harry rynkade på näsan. "Tyvärr." muttrade han och Flitwick såg på honom strängt.

"Det var ganska ohövligt, Mr Potter", tillrättavisade han.

"Det var det." avbröt Sirius i en alldeles för kontrollerad röst."Men jag skulle uppskatta om du inte försöka läxa upp honom. Du har ingen rätt. De enda som har rätt att göra det är hans familj, och det inkluderar mig, Remus, Tonks familjen och Narcissa just nu."

"Mina syskon kan också få göra det", lade Harry till snabbt medan han flinade åt sin gudfar.

"Och vi kommer bara göra det när du försätter dig själv i fara", lovade jagarna.

"Vilket är varje bok, men förhoppningsvis långt ifrån varandra", avslutade tvillingarna.

"Vi måste hålla fast i varandra. Ginny, ta tag i Rons hand. Professor Lockman…"

Snape väste ilsket. "Han ger den babblande idioten respekt nog för att kalla honom professor trots vad han försökte göra men vägrar kalla mig det. Uppnosiga brat." Snape vägrade att ens tänka på att han själv kunde vara anledningen till att Harry aldrig gav honom respekt. Att ifall han behandlade honom bättre så skulle Harry ge Snape en gnutta respekt.

"Det är er han menar", sade Ron skarpt till Lockman.

"Jag säger att ni borde ha lämnat honom där nere för att ruttna", väste Daphne.

"Vad har du emot honom?"

"Han kan ha skadat Astoria.

"Wow, snacka om att vara överbeskyddande", visslade Angelina, "Girl, du måste låta din syster andas."

"Tack. Se, det är vad jag har sagt men nej du ska alltid beskydda mig."

"Pappa gav mig det jobbet, om du blir skadad…"

"Jag kan ta hand om mig själv, Daph. Du har lärt mig allt du kan."

"Jag oroar mig fortfarande, och dessutom så hatar jag verkligen Lockman. Så snälla, säg att ni valde att bara lämna honom där nere."

"Du vet att Neville sade att han befinner sig på St. Mungos, eller har du blivit döv?" skrattade Tracy.

"Dessutom så skulle det inte vara rätt att lämna honom där nere. Han skulle svälta till döds", påpekade Ginny.

"Jag är nog med Daphne när det gäller det här. Det är inte som om någon skulle sakna honom."

"Ni pratar om mord, Oliver!" väste Leanne.

"Tja, han dödade nästan dem, så de hade kunnat säga att de var tvungna att lämna honom där i rädsla för deras egna liv", sade Oliver med en axelryckning.

"Men det är inte sanningen. Han var inte någon fara längre. Han hade ingen aning om vem han var! Hur skulle någon kunna tro på det?"

"Okej. Vad sägs som det här", föreslog Tonks. "Ni begav er ner i kammaren med Lockman, Lockman försöker förhäxa er och skapar stenraset. Ni hamnar på olika sidor. Medan Ron flyttar stenarna så vandrade Lockman iväg. Harry, Ron och Ginny försökte desperat att hitta honom senare men tillslut behövde de ge upp och Lockman försvann nere i de djupaste kloakerna."

"Försöker du ge berätta någon dåligt spökhistoria Tonks?" skrattade Kingsley och Tonks räckte ut tungan åt honom.

"Personligen tycker jag att det är bra att ni inte lämnade honom där nere. På det sättet kommer det nu bli mycket mera snack om hans bedrägeri än vad det hade blivit om han var död eller saknad. Det finns chans att han då hade fått sympati", påpekade Remus.

"Jag tvivlar att Daily Prophet kommer skriva det."

"Kanske inte Daily Prophet, men vi kan nog får Hört och Sett att skriva det", påpekade Luna. "Jag kan skicka ett brev till pappa och fråga, det kan få vänta ett nummer för pappa har en jättestor artikel på heliopater."

Hermione öppnade munnen innan hon stängde den igen. "Jag tänker inte fråga, men jag skulle kunna tänka mig att börja prenumerera på din familjs tidning."

"Varför skulle du Granger vilja läsa den blaskan, jag trodde att till och med du hade mer förnuft än det", hånade Malfoy.

"Jag har funderat. Innan jag fick Hogwarts brevet trodde jag att det var helt omöjligt att allt det här existerar, så varför skulle då inte varelserna som Luna pratar om existera? Jag vet inte om de finns eller inte, men jag är villig att ge tidningen en chans för att Luna är min vän."

"Tack Hermione", sade Luna lågt, hon var glad att Hermione hade försvarat Hört och Sett, alla skrattade alltid åt den och det gjorde ont.

"Ni håller i Ginnys andra hand."

"Nu i efterhand… jag borde ha placerat honom bredvid Ron, ifall han hade försökt sig på något så hade Ron kunnat sparka ner honom."

"Mot en säker död kan jag tänka mig", påpekade Tracy.

"Hade inte spelat mig så stor roll. Han var till mer besvär än nytta." muttrade Ron.

"Tror ni att de är medvetna om att de har diskuterat ett mord på en medborgare framför chefen för Justitiedepartementet, självaste ministern, ministerns sekreterare, tre aurorer, Albus Dumbledore samt alla deras professorer?" skrockade madam Bones roat.

"Låt dem vara. Det kommer inte att skada någon, och mellan oss två så skulle jag inte ha något emot att ansluta mig till dem ifall de kommer på en plan på att bli av med Lockman", viskade Kingsley tillbaka. "Dessutom, så hjälper Auror Tonks dem med att komma på ursäkter."

"Jag kan hjälpa er med papper ifall han har rört någon elev på ett opassande sätt", sade madam Bones tillslut.

"Den mannen har skaffat sig måna fiender idag." Moody skakade på huvudet sorgset.

Harry stoppade in svärdet och sorteringshatten under bältet. Ron fattade tag baktill i Harrys klädnad, och Harry sträckte ut handen och grep tag i Fawkes besynnerligt varma stjärtfjädrar.

"Jag vet inte Potter, det kan ha något att göra med att fågeln flammar in med hjälp av eld", påpekade Blaise Zabini.

"Du vet, jag skulle vilja att vi läste alla andras tankar också. Ni vet så att alla får känna på hur det känns när alla kritiserar vad man tänker och säger. Mina tankar var menade att vara privata, jag visste i princip ingenting om Fenixar och fåglar brukar inte vara så varma. Men förlåt mig för att tänka något sådant direkt efter en sådan traumatisk händelse", sköt Harry tillbaka sarkastiskt.

En märklig känsla av lätthet bredde ut sig i hela hans kropp, och i nästa sekund flög de med ett svischande sus uppåt genom röret. Harry kunde höra hur Lockman, som dinglade underst sade:

"Häpnadsväckande! Häpnadsväckande! Det här är rena trolleriet!"

"Du vet, nu när han har glömt om vilken äcklig liten skitstövel han är… så skulle jag kunna vänja mig vid honom", skrattade Dean.

"Inte jag. Han har kvar egenskapen at bli likadan någonstans inom sig", påpekade Remus. "Någon dag kommer han att bli sig själv igen, kanske inte med sina minnen men samma beteende åtminstone."

"Det påminner mig. Tack Potter, Weasley för att ta med er Lockman dit ner. Och speciellt tack till dig Weasley vars trollstav gjorde så att han fick sparken från sitt jobb. Utan er hade vi inte fått en utmärkt lärare året därpå", ropade Alisa tvärs över salen och flera ropade instämmande sina tack.

"Aw. Kolla på Umbridge. Hon är förbannad för att vi föredrar professor Lupin framför henne."

"Jag tror jag skulle ta Quirrell framför henne varje dag."

"Det ska bli intressant att få läsa femte boken för att höra vad hon gjorde för att förtjäna hela skolans hat."

"Vara sig själv troligen", muttrade Remus och DA brast ner i hysteriskt skratt.

"Det är briljant, professor. Så sant också." flämtade Padma.

Den kyliga luften ven genom Harrys hår och innan han njutit färdigt av flygturen, var den med ens över – alla fyra åkte direkt ut på det våta golvet i Missnöjda Myrtles toalett.

Percy reste sig plötsligt och gick direkt fram till Harry, han märkte inte hur Harry spände sig en aning och såg på honom varsamt eller att hunden vid hans sida var beredd att ingripa. "Tack." sade han och sjönk ner på knä medan han tog tonåringens händer i sina. "Tack för att du räddade mig syster. Jag kan aldrig betala dig för det. Men du ska veta att jag i fortsättningen alltid kommer att stå bakom dig när du behöver den", sade han innerligt.

Harry rodnade och försöker tala om för honom att det inte var nödvändigt, då han plötsligt drogs in i en kram av honom, en kram som Bill och Charlie snabbt anslöt sig till. "Det gäller oss också", sade Charlie då han kramade om honom.

Tonks skrattar åt utseendet i Harrys ansikte då de tre männen återvände till sina platser. "Det är det pris som du kommer få betala för att vara en hjälte", sade hon till honom.

"Inte för att vi ska uppmuntra den typen av beteende", muttrade Snape när han glodde på de tre röda huvudena.

George blinkade åt Harry innan han fortsatte att läsa.

Lockman reste sig upp och rättade till sin hatt medan handfatet gled tillbaka på sin plats och dolde röret under sig.

"Så… vem röstar för att vi spränger handfatet och alla besöker kammaren efter vi är klara här?"

"Det är ingen idé Jordan. Vi har redan satt upp förtrollningar som hindrar det. Ni tror väl inte att vi har lämnat det utan försvar tre år efter vi fick veta vart ingången var?" frågade McGonagall torrt.

Myrtle glodde på dem med stora ögon.

"Kan inte riktigt klandra henne", sade Tonks plötsligt, lättad över att den tjocka tystnaden i rummet tillslut hade försvunnit helt och hållet. "Hur många gånger får man se en Fenix dra upp tre barn och en professor genom röret till ett handfat i badrummet?"

"Ungefär lika många gånger som du kan gå en vecka utan att vara klumpig", retades Remus och Tonks rodnade.

"Du lever", sade hon tonlöst till Harry.

"Wow, det där måste vara det mest deprimerade välkommen tillbaka någonsin."

"Det blir värre", skrattade Ron.

"Det är inte roligt."

"Det är det visst.

"Inte alls. Hur skulle du tycka om det var dig det handlar om?" protesterade Harry högljutt.

"Åh… men nu är det inte det, så japp. Det är roligt."

"Jag hatar dig Ronald", väste Harry.

"Och jag dig Harold."

"Ta tillbaka det. Mitt namn är Harry!"

"Pojkar uppför er. Alla tittar", väste Hermione och hennes två manliga vänner såg på varandra innan de nickade.

"Ja mamma", sade de i kör och började skratta när hon knäppte till dem på näsan som bestraffning.

"Åh, och Harry", sade Ron oskyldig.

"Vad?" utbrister Harry otåligt, han var säker på att han skulle få ångra det.

"Jag ser fram emot att få höra om ägget, bubblorna och sjöjungfrun." skrattade han och Harry grep tag i närmaste kudde innan han började slå Ron överallt där han kan nå.

"Vad håller de två på med egentligen?" frågade Ernie misstroget.

"Avreagerar sig. Harry från att nästan dö igen och Ron för att behöva se Harry nästan dö igen. Det här händer varje gång någon av oss nästan dör", suckade Hermione. "Ronald Billius Weasley, Harry James Potter. Ni slutar nu eller så ser jag till att ni inte kan flyga mer under det här läsåret."

"Du skulle inte!" flämtade de två pojkarna innan de svalde och suckade. "Jo, det skulle hon."

"Du behöver inte låta så besviken", sade han sammanbitet medan han torkade fläckar av blod och slam från glasögonen.

"Ge upp Harry. Det kommer inte att räcka med att bara torka glasögonen. Hela du var i ett desperat behov att duscha. Ta en dusch och berätta vad som händer efter det."

"Jag tänkte att det kunde vara bäst att lämna av Ginny först. Du vet, för att lugna ner alla och se till att skolan inte stängdes. På tal om dusch, jag behöver ta en när vi är klara här", grimaserade Harry och tittade ner på sin blodiga tröja.

"Det påminner mig Potter, du ska dricka den här nu", sade madam Pomfrey medan hon gav honom en flaska med en mörk vätska.

"Vad är det?" frågade Harry misstänksamt.

"Den ser till att ditt blods fylls på, så att du har rätt mängd blod i kroppen. Du behöver det efter den mängd blod du förlorade, och säg inget om Fenix-tårar", varnade hon.

Harry suckade. "Vad har jag att förlora?" Han öppnade flaskan och svalde snabbt innehållet. "Blä, lika äckligt som alla dina andra trolldrycker."

"Och du är lika charmerande som alltid Potter."

"Harry, du kan ge tröjan till mig senare så kan jag se till att den blir som ny igen."

"Tack mrs M… Narcissa", sade Harry med ett leende, nära att återvända till hennes efternamn istället för hennes givna namn.

"Ja, men det var ju bara för att jag tänkte att… om du hade dött, hade du gärna fått dela min toalett med mig", sade Myrtle och rodnade som silver.

Remus lyckades förvandla sitt skratt till en grov hosta medan Sirius lovade att senare reta sin gudson skoningslöst för det här. De andra i salen var dock inte lika återhållsamma med sina skratt som Remus hade varit och Harry rodnade men kunde inte klandrar dem, han hade gjort likadant om det hade gällt någon annan.

"Uff!" sade Ron då de lämnade toaletten och gick ut i den mörka, övergivna korridoren utanför. "Harry! Jag tror att Myrtle har blivit kär i dig! Du har fått en rival Ginny."

"Ronald!" tillrättavisade mrs Weasley medan Ginny fräste åt honom. "Vilken sak att säga till din syster efter en sådan traumatiskt upplevelse."

"Jag är ganska säker på att det bara var hysterin, mrs Wesley", sade Harry i en omsorgsfullt artigt ton. "Han praktiskt taget skrek för att han var så lättad."

"Även om det låter som något Ron skulle säga normalt", viskade Fred till sin tvilling.

Men tårarna rann fortfarande i en tyst ström nerför Ginnys kinder.

"Vart ska vi nu?" sade Ron med en orolig blick på sin syster. Harry pekade.

"Sjukhusvingeln skulle vara ett bra val nu", mumlade Tonks. "Ginny är i chock och oavsett ifall Fawkes läkte Harry så måste han ändå undersökas. Vem vet hur mycket blod han förlorade."

"Ganska mycket tyvärr", erkände Harry grimaserande.

Fawkes ledde vägen och flög glänsande som guld upp genom korridoren. De följde efter honom med långa steg, och några ögonblick senare stod de utanför professor McGonagalls kontor.

Harry knackade på och sköt upp dörren.

"Ska vi avsluta boken?" frågade George trevande och såg på Harry. "Det är bara ett kapitel kvar."

"Lika bra att avsluta boken nu. Jag kan prata med Sirius om vad jag gjorde tidigare när han kommer imorgon kväll. Dessutom tror jag att alla vill veta vart ifrån dagboken kom ifrån", tillade Harry kryptiskt och alla piggnade genast till.

---

An: WOW. Det var jobbigt att skriva, speciellt eftersom jag nu sitter och halvsover. Jag hoppas att det inte blev för mycket att läsa. Jag vill bara klarlägga lite.

1: Nästan allt som var mellan Harry blev biten (igen) fram tills han blev läkt var tankar, så det tog inte upp onödig tid, utan de tänkte det medan Parvati läste.

2: Jag hoppas att ni inte tyckte det blev för dramatiskt med att Sirius förvandlade sig. Jag har haft den scenen i mitt huvud sen jag började skriva kapitlet "Glaset som försvann" anledningen till att han inte fick berätta sanningen är för att jag har planer för 3:e boken som inte skulle fungera om han blev fri redan nu, så tyvärr måste han fortsätta spendera tid i sin hundform.

Nästa kapitel kommer dröja längre, jag har bara hunnit skriva 2 sidor av boktexten medan jag sen Hemliga Dagboken alltid haft nästa kapitels boktext färdigskriven innan jag uppdaterat.