Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare

by lealover1

Första boken är avklarad men kommer de kunna ta sig igenom den härboken utan några nya bråk och hur kommer Harrys familj reagera till faran han hamnade i? Trots att de fick bevis för att Voldemort existerade så vägrar man ändå att se sanningen, kommer de ändra sin åsikt när de läser vidare och kommer Harry kunna undvika fler straffkommenderingar?

20. Dobbys belöning

Annie: Glad att det inte märktes att det blev jobbigt och att du tyckte det var lika bra som vanligt. Jo, det är sirapstårta som Harry älskar. Jag har ingen aning om vart jag fick sirapspudding ifrån… jag gick tillbaka och fixade till det så fort du nämnde det. Massa kramar till dig med Annie.

AuroaAlexius: Jag vet att jag redan svarat på din review genom ett PM, men jag skriver samma sak här ifall någon annan undrar samma sak.
Vad jag har ändrat med Narcissa är att hon blivit drogad med lojalitets dryck sen hennes bröllop. Hennes giftermål var arrangerat och hon har aldrig älskat Lucius. Hon älskar självklart sin son men just nu har hon det svårt när hon fått veta att hon blivit drogad till att följa Voldemort och inte säga emot Lucius. Hon har helt enkelt inte haft någon fri vilja. Hon är just nu kall emot Draco pågrund av att han är så lik Lucius. I sista boken är det hennes kärlek till Draco och att hon lyckas besegra lojalitetsdrycken som får henne at förråda Voldemort. Men jag planerar ett samtal mellan de två så att de kan redo ut saker och ting. Narcissa älskar Draco som sin son men som sagt för tillfället har hon haft svårt att visa det.

Thalia: Kul att jag lyckades chocka dig, jag var bara tvungen att låta Sirius förvandla sig, det fanns inte en chans att han skulle sitta kvar och inte göra någonting när Harry var i fara, och jag är glad att du tyckte hans tankar var gulliga och det faktum att han "hotade" och fällde kommentarer om Harry. Och nu vill jag verkligen gå tillbaka och lägga till att Sirius avslöjar att han är Harrys gudfar, men jag kan inte göra det nu :( fast jag lade till en bit efter Lavender beordrar honom att släppa Harry så säger hon också att han inte har någon rätt, vilket Sirius genast säger att han har all rätt. Harry vägrar senare berätta vad han menade när han sade det. Men överraskningen om att Sirius är Harrys gudfar får vänta till nästa bok, tyvärr. Och tack igen för dina fina komplimanger, och jag förstår verkligen att du är trött om kl. är 2 på morgonen. Ha det bra du med, kram Lea.

Guest: Tack så hemskt mycket, jag blir så glad att höra det. Ibland måste man ha en account/ett konto om man vill kommentera eftersom författarna själva väljer om de vill ta emot anonyma reviewer eller inte, men de flesta väljer att ta emot det. Det här utspelar sig cirka två veckor innan jullovet och det började läsa på måndagen. Så i nästa bok är det onsdag, bok fyra kommer ta upp torsdag-fredag (möjligvisst lite av lördagen) och bok 5 lördag-söndag-måndag. Så de kommer definitivt hinna läsa bok 5 innan Sirius död, hans död är en av de sakerna som jag alltid har velat ändra. Han är trots allt en av mina favoritkaraktärer. Vi får helt enkelt sen se om de hinner läsa ut bokserien innan jullovet eller om de får fortsätta efter, men det tar vi när jag nästan är klar med bok 5 :D Ledsen om jag gav dig ett alldeles för komplicerat svar, jag hade egentligen bara kunnat säga att ja, de kommer hinna läsa fenixordern innan Sirius dör, men vad är det roliga i det ;) jag älskar att babbla.

Linneagb: När jag började skriva att Sirius förvandlade sig hade jag ingen aning om hur han skulle ta sig ur knippan, en del av mig var frestad att avslöja sanningen men det kändes inte som rätt tidpunkt än och krokar dessutom med en idé jag har för tredje boken, men han fick ett eget liv och bestämde helt själv hur han skulle klara det :) och jag längtar också tills Sirius kan vara i sin mänskliga kropp igen. Jag själv älskar att titta på film, men det är din förlust att du inte ser PotC, som man säger. Vi får se ifall madam Pomfrey kollar någons blodtryck någon gång men jag kommer behöva läsa på om det då. Jag tror inte heller att Molly skulle skada sina barn som hon hotade Bill med, men som du själv sade, Ginny blev hotad av Dolder och hon tappade typ förståndet och var tvungen att göra allt för att en av hennes söner… men jag har för mig att Ron i någon av böckerna nämner att Molly smällde till Fred/George löst efter att någon av dem gjort något mot Ron, gett honom någon godis som brände hål i tungan på honom… eller var det när de försökte utföra Den obrytbara eden… eller jag kanske minns fel, det kanske bara nämndes i någon av fanficsen jag har läst och jag har inte lust att leta igenom böckerna på jakt efter svaret nu… okej, jag började leta och intressant nog hittade jag i 6 boken sida 332, så verkar det som att Fred fick smisk av Arthur. Jag citerar Ron: "Det är enda gången jag har sett pappa bli lika arg som mamma. Fred säger att hans vänstra skinka aldrig har varit densamma sen dess." slut på citat. Men nu måste jag försöka avsluta kapitlet, jag har inte suttit med datan en enda gång sen den 23/2. Förhoppningsvis så går de 59 dagarna fort.
-Lea

---

Boktext

Vanligt
Tankar
Sirius pratar

---

Wow, sista kapitlet i den här boken då de läser en bok! Det kommer att bli ett kapitel till med lite vanligt prat och sådant, jag vet inte när det kommer eftersom jag inte börjat men det blir troligtvis inte så långt och jag kan lova att det kommer inom 27 dagar, alltså innan April börjar.

---

"Ska vi avsluta boken?" frågade George trevande och såg på Harry. "Det är bara ett kapitel kvar."

"Lika bra att avsluta boken nu. Jag kan prata med Sirius om vad jag gjorde tidigare när han kommer imorgon kväll. Dessutom tror jag att alla vill veta vart ifrån dagboken kom ifrån", tillade Harry kryptiskt och alla piggnade genast till.

"Du menar att du vet vart boken kom ifrån?" frågade Padma ivrigt.

"Självklart. Tror ni att jag inte skulle ta reda på det, jag måste ju lösa hela mysteriet", skämtade Harry.

"Så vem läser?" frågade Ron.

"Kasta hit boken Weasley", ropade Alisa och med en axelryckning gjorde Ron som hon sade.

Dobbys belöning, började den vackra slytherinkvinnan.

"Den alfen kommer att bli belönad för att försöka skada och döda dig?" frågade Bill misstroget.

Hermione morrade medan hon lade en arm runt Harry axlar beskyddande. "Dobby försökte att hjälpa honom på enda sättet han kunde."

Ron nickade. "Det tog en hel del mod för honom att försöka lura sina mästare på det sättet."

"Dobby är min vän", tillade Harry tyst.

Under ett ögonblick var det alldeles tyst medan Harry, Ron, Ginny och Lockman stod i dörröppningen, täckte av slam och sörja och (i Harrys fall) blod.

"Inte lite blod heller", sade McGonagall svagt när hon mindes scenen.

"Jag är säker på att det mesta kom från basilisken", påpekade Moody buttert. "Blodet strömmade ner från hålet pojken gjorde i gommen."

"Verkligen. Har du ens sett på Harry sen efter han blev helad? Ser du blodet på hans kläder, det är sannerligen inte ifrån någon basilisk." fnös Tonks irriterat.

"Det är inte så illa. Det kunde ha varit värre", protesterade Harry ljudligt och hans vänner himlade med ögonen.

"Oavsett hur mycket blod han har på sig nu, så står det faktum kvar att blodet borde vara den första ledtråden till att han ska vara i sjukhusvingeln snarare än att behöva återberätta upplevelsen inne på ett kontor."

Sedan hördes ett skrik.

"Jag svär att ifall det här är något dåligt igen så kommer jag slå någon." lovade Lavender.

"Ginny!"

Det var Mrs Weasley, som hade suttit och gråtit framför brasan. Hon flög upp ur stolen, tätt följd av Mr Weasley, och båda störtade fram till sin dotter.

"Hur kunde vi inte göra det?" frågade mr Weasley svagt medan mrs Weasley såg ut att hon skulle upprepa det efter att Ginny återigen satt sig bredvid Luna. "Vi hade just fått veta att hon var död…"

"Lite för tidigt med tanke på att inga av de vuxna hade försökt hitta henne", bet madam Bones av sarkastiskt.

"Hur skulle vi kunna försöka hitta henne när vi inte hade någon aning om vart man kan börja", sköt Snape tillbaka.

"Å, jag vet inte. Fråga de två tolvåringar som alltid har koll på de konstiga aktiviteterna som pågår? Eller kanske ha försökt hitta kammaren tidigare", hånade Tonks.

"… Vi hade också precis fått veta att Ron saknades tillsammans med Harry och ingen visste vart de var", avslutade mr Weasley tillslut.

Men Harry tittade förbi dem. Professor Dumbledore stod vid spiselhyllan och log glatt mot dem.

"Du vad där!" röt Sirius och Harry ryckte till en aning vid hur förbannad hans gudfar lät.

"Jag kom samtidigt som Molly och Arthur. Jag hade ingen aning att pojkarna var inne i kammaren", suckade Dumbledore medan han betraktade de beskyddande personerna försiktigt.

"Tack Merlin för att Fawkes är smartare än du." muttrade Remus bittert och Tonks flinade åt honom.

"Dumbledores ryckte faller verkligen. Daily Prophet behöver inte skriva de artiklar som de har gjort. De kan bara berätta om hur han agerat under Potters två första år." muttrade Fudge för sig själv.

Professor McGonagall stod bredvid honom och drog djupa, lugnade andetag medan hon höll sig för bröstet.

"Jag hade inte varit så rädd sen i slutet av förra kriget", suckade McGonagall.

Fawkes kom susande förbi Harrys öra och slog sig ner på Dumbledores axel just som Mrs Weasley drog Harry och Ron tätt intill sig i en varm omfamning.

"Du protesterade inte? Inget att knuffa bort henne…"

"Han stelnade bara till Mione."

"Varför skulle han knuffa bort någon som kramar honom?" fnös Zacharias.

"För att han inte var van vid kramar, smarthead. Vid den tidpunkten var jag och Ron de enda som fick krama honom."

"Jag säger som tvillingarna. Vad är vi? Hackad lever?" krävde Katie.

"Åh, rätt… låt mig säga om. De enda som fick krama Harry var de han känt länge och kände väl, vi och quidditchlaget vill säga", ändrade Hermione.

"Ni räddade henne! Ni räddade henne! Hur bar ni er åt?"

Bill höjer ett förvånat ögonbryn. "Jag vet att du är chockad men det där är verkligen inte likt dig." han kunde inte motstå att le när han hörde hur Ginny började fnissa.

"Och exakt hur förväntar du mig att jag skulle reagera?" frågade mrs Weasley och låtsades vara upprörd men hennes barn kunde alla se ryckningarna i hennes läppar.

"Var ha ni varit? Vad har ni gjort? Varför är du täckt i blod?" skrek Fred i en ytterst bra imitation utav sin mor och orsakade skratt att bryta ut överallt, även Harry skrattade när han och Ron utbytte blickar.

"Det tror jag att vi alla gärna skulle vilja höra", sade professor McGonagall med svag röst.

Ron började blänga ilsket på Harry som åter igen gömde sitt ansikte i Sirius päls.

Mrs Weasley släppte taget om Harry, som efter ett ögonblicks tvekan

"Varför skulle du tveka?" krävde Moody och stirrade på honom.

"Du borde vara stolt över vad du har åstadkommit", sade Kingsley fullt medveten om att pojken inte var stolt över det.

Harry ryckte på axlarna hjälplöst. "Jag såg inte fram emot förhöret som skulle komma."

gick fram till skrivbordet och lade sorteringshatten på det tillsammans med det rubinprydda svärdet och det som återstod av Dolders dagbok. Sedan började han berätta allting.

"Jag tror knappast att du berättade allting. Mer som hälften, Mr Potter". McGonagall gav honom en sträng blick.

Narcissa hade en blick av förvåning i sitt ansikte. "Låt mig se om jag har förstått. Ni låter honom stå där, täckt i blod, och ni har inte ens försökt att kolla ifall han var okej eller ge honom hjälp?" frågade hon förskräckt.

Sirius skruvade på sig obehagligt, han visste att Harry var okej nu, men att behöva se sin oskyldige lille gudson ligga på golvet injicerad med ett av de giftigaste gifterna i världen medan hans blod spred sig över hans kläder var en ren mardröm. Han hade behövt stoppa blödningen och fått Harrys blod över sina egna kläder och trots att han redan lyckats tvätta bort alla spår av det så kunde han fortfarande känna den klibbiga substansen på hans hud, kunde fortfarande känna doften av det (även om doften kunde ha med det faktum att göra att Harrys tröja nästan var dränkt i hans blod) och han visste att han skulle ha mardrömmar i natt med. Bara den här gången skulle det inte vara samma mardrömmar han haft de senaste 14 åren, nej den här gången skulle han tvingas se Harry dö framför honom, oförmögen att göra något för att rädda honom, om och om igen. Och han skulle se Harrys smaragdgröna, döda ögon stirra tillbaka anklagande på honom, skylla på honom för att han inte kunnat rädda honom, precis som han inte hade kunnat rädda James, Lily och Jasmine. Nej, han skulle återigen hållas vaken av sina mardrömmar utan en chans till en avslappnad sömn, men det skulle vara mycket, mycket värre den här gången.

McGonagall såg obekväm ut vid Narcissas fråga innan hon vände sig emot rektorn. Dumbledore tog sin tid att svara. "Jag är säker på att mr Potter skulle ha sagt något om han fortfarande var skadad."

"Är du?" frågar Remus. "Efter vad vi nyss hörde, vad vi nyss såg, tror du verkligen att han frivilligt skulle ha berättat att han behövde medicinsk hjälp."

Orden fick Dumbledore att rynka på pannan. "Jag erkänner att jag inte hade förväntat mig det."

"Dessutom så skulle han inte behöva säga något", väste Angelina. "Ni är de vuxna, de som är tänkta att hålla utkik efter honom."

"Fem poäng från Gryffindor, miss Johnsson", avbröt Sprout och Alicia såg upp på deras professor irriterat, hon hade ingen rätt att ta de poängen.

"Och hur är det med Ginny?" frågade Luna med klar röst medan hon kramade om flickan bredvid sig. "Borde hon inte fått besöka sjukhusvingeln omedelbart."

"Jag kommer nog att ångra att jag säger det här", Tonks grimaserade. "Men varför är inte Snape där? Han skulle ha varit hånande, men han har åtminstone trolldrycker med sig."

"Jag var upptagen på annat håll", hånade Snape. "Någon var tvungen att brygga Mandragoranbrygden."

"Å, för de som varit förstenade kan inte vänta en halvtimme till medan du hjälper några elever som kan vara i akut behov av hjälp", muttrade Narcissa lågmält.

Han talade oavbrutet i nästan en kvart medan de andra lyssnade under andlös tystnad.

"En kvart? Varför tog det så lång tid?" frågade Ernie förvånat.

"Harry pausade emellanåt för att lista ut vad han skulle säga näst och Ginnys snyftningar avbröt ibland, inte för att vi klandrar henne." förklarade Ron.

Han berättade för dem om hur han hade hört den kroppslösa rösten, hur Hermione till sist hade räknat ut att det var en basilisk han hörde i rören.

"Att höra hur hon räknade ut det med nästan inga ledtrådar gör bedriften ännu mer imponerande", påpekade Dumbledore.

Hermione höjde ett ögonbryn åt sin vän retsamt. "Du betonade inte mitt briljanta sinne och snabbt tänkande?"

Harry ryckte på axlarna, hans ögon gnistrande när han flinade åt sin vän. "Jag trodde inte att jag behövde det. Det är ett outtalat faktum att du är ett geni."

Ron fnös. "Fjäskare", viskade han innan de tre brast ut i skratt.

"Men det var väldigt imponerande, av alla tre av er. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur ni lyckades." Kingsley skakade på huvudet. "Granger med nästan inget och ni två med bara ett ord mer."

Hur han och Ron hade följt efter spindlarna in i den förbjudna skogen

"Jag tror att vi alla missade betydelsen av detta uttalande", nämnde mr Weasley torrt.

"Hur kunde ni missa att en koloni jättespindlar försökte äta upp din son och hans vän?" frågade Oliver bestört.

"Tja… vi kan ha fått det att låta som om de inte försökte skada oss alls…" föreslog Harry försiktigt och Remus skakade på huvudet.

och vad Aragog hade berättat för dem om basiliskens förra offer, hur han hade gissat att det måste vara Missnöjda Myrtle, och hur de hade hittat ingången till Hemligheternas kammar inne på hennes toalett…

"Men borde inte Dumbledore ha vetat att Myrtle var det första offret?" undrade Fay.

"Jag visste det, men hade ingen anledning att tro att hon hade någon kännedom om själva kammaren, miss Dunbar", svarade han.

"Och trodde tydligen inte att det var värt din tid att fråga", Moody blängde på en av sina äldsta vänner.

"Ja, det må jag då säga", insköt professor McGonagall då Harry gjorde en paus. "Så ni upptäckte var ingången fanns – och bröt mot minsta hundra skolregler i förbifarten, skulle jag kanske tillägga–

"Verkligen, det är vad du är bekymrad över?" frågade Tonks misstroget.

"Hon kan inte hjälpa det. Det är en vana för henne att behöva påpeka hur mycket man har trasslat till saker."

Men hur i alla världen kom ni allesammans ut därifrån med livet i behåll, Potter?"

"Ren dum tur", morrade Remus irriterat.

"Är du arg för vad jag gjorde?" frågade Harry försiktigt.

"Inte nu Harry. Vi tar det senare i enrum."

"Lycka till Harry, du kommer behöva det", mumlade Ron och Harry blängde halvhjärtat, alldeles för upptagen med att försöka lista ut exakt vad som skulle hända under deras samtal.

Och då berättade Harry med en röst, som blev allt hesare ju mer han pratade, om Fawkes ankomst i sista ögonblicket och om svärdet i sorteringshatten.

"Men du nämnde inget om att bli biten."

"Jag ville inte störa någon, alla var redan tillräckligt oroliga över Ginny och jag var okej."

"Okej?" morrade Remus. "Du dog nästan."

"Men jag gjorde det inte. Jag hade tur och klarade mig."

"Du inser åtminstone att det var tur."

Men sedan började han sväva på målet. Hittills hade han undvikit att nämna Dolders dagbok – eller Ginny.

Hermione fnös. "Harry känner sig ädel igen."

"Jag försökte bara skona henne från mer problem." Harry rynkade lekfullt pannan åt henne.

"Och den korrekta termen i denna situation är gentleman", retades Tonks och försökte radera den tunga luften från Remus och Harrys miniargument. "Endast en gentleman skulle tänka på att skona hennes känslor", fortsatte hon och fick pojken i fråga att rodna.

Hon stod med huvudet lutat mot Mrs Weasleys axel, och tårarna rann fortfarande tyst nerför hennes kinder. Tänk om de relegerade henne,

"Naturligtvist skulle vi inte relegera henne, Mr Potter", protesterade McGonagall. "Hon gjorde inget fel."

"Hagrids utvisade när folk trodde att han hade öppnat kammaren." påpekade Harry. "Varför skulle jag inte tro att samma sak skulle hända med Ginny?"

"Pojken har en poäng", mumlade Kingsley.

"För att du hade bevis att hon var oskyldig", påpekade Padma självsäkert.

"Jag blev nästan relegerad i somras trots att jag berättade sanningen och hade bevis."

"Harry Potter. Vad gjorde du?" avbröt Alicia förskräckt.

"Öh, vi tar det om några dagar. Men jag var helt oskyldig den gången. Jag gjorde absolut inget", madam Bones stönade när hon hörde det, ministeriet skulle bli ännu mer utskämt när alla studenter fick höra om Harry Potters rättegång till fiasko.

tänkte Harry panikslaget. Dolders dagbok fungerade inte längre… hur skulle de då kunna bevisa att det var han som hade fått henne att göra alltsammans?

"Veritaserum."

"Jag hade aldrig hört talas om det vid den tidpunkten." Harry himlade med ögonen. "Dessutom, Ministeriet kunde lika gärna kunna säga att Ginny lärt sig någon svartkonst av Tommy som gjorde så att hon kunde överkomma drycken."

"Straff…"

"Jag vet jag vet, straffkommendering vid vanliga tiden på ditt kontor." avbröt Harry irriterat Umbridge.

Instinktivt tittade Harry upp mot Dumbledore, som log svagt medan skenet från brasan blänkte i hans halvmånformade glasögon.

"Det som intresserar mig mest", sade han vänligt, "är hur Lord Voldemort lyckades förhäxa Ginny och få makten över henne, när mina källor förtäljer mig att han gömmer sig i Albaniens skogar."

"Kollade du?" frågade Bill. "När allt det här hände, sökte du faktiskt?"

"Det gjorde jag", Dumbledore nickade. "Jag visste redan vid den första attacken att han var inblandad på något sätt, jag hade bara inte någon aning om hur."

En våg av lättnad, underbar lättnad, sköljde över Harry.

"Det är alltid en sådan lättnad när någon litar och tror på dig", mumlade Harry till sina vänner. "Det händer så sällan." Ron nickade i samförstånd medan Hermione vilade sitt huvud mot den mörkhåriga tonåringens axel.

"V-vad vill det säga?" sade Mr Weasley med häpen röst. "Skulle Ni-vet-vem ha förhäxat Ginny? Men Ginny är väl inte… Ginny har väl inte blivit… har hon det?"

"Det var verkligen inte något jag hade förväntat mig att höra", sade mr Weasley allvarligt. "Det var svårt att tänka sig att något av våra barn blivit det, allra minst av honom."

"Jag ville inte tro det", viskade mrs Weasley samtidigt. "Det är svårt att höra att ditt barn blivit förhäxad."

"Det är svårt att höra ditt barn medvetet sätta sitt liv i fara för att rädda andra hela tiden", tänkte Sirius bistert, han visste att Ginny var oskyldig men Molly borde inte få det att låta som om det var svåraste för henne att höra det här, hon hade redan innan vetat att Ginny inte blivit skadad, Harry å andra sidan hade varit sekunder från döden.

"Det var den här dagboken", sade Harry snabbt och skyndade sig att plocka upp den från skrivbordet och visa den för Dumbledore. "Dolder skrev i den när han var sexton år."

"Jag förstår fortfarande inte hur det är möjligt", suckade madam Bones. "Han måste ha haft mer än minnen i den för att den skulle fungera som den gjorde."

"Det gjorde han sannerligen", sade Dumbledore och gjorde flera stycken upprörda när han inte utvecklade.

Dumbledore tog dagboken från Harry och granskade noggrant de brända och våta sidorna med sin långa, krokiga näsa nerstucken i dem.

"Det är som att höra om när han undersökte Mrs Norris igen."

"Nej, hon kommer att återvända igen", stönade Nick.

"För att vara rättvis såg jag henne aldrig i korridorerna igen det året", påpekade Cho.

"Filch stängde troligtvis in henne på sitt kontor", fnös Fred.

"Genialt", sade han stilla. "Men det är inte konstigt, för han var ju också den mest begåvade elev som någonsin har gått på Hogwarts."

"Du låter som Ollivander, beundrar honom."

"Han må vara ond, Sirius, men han var verkligen en anmärkningsvärd elev. En såg fortsatte sina studier långt efter skolan är jag rädd."

Neville rös. "Det får mig att må bättre", sade han sarkastiskt.

"Jag tror att du går lite för långt när du säger den mest begåvade eleven som gått på Hogwarts", påpekade McGonagall, hon hade velat göra det redan då men det hade inte varit tillfälle.

"Hur så min kära?"

"Tom Dolder ligger inte längre högst upp på listan, topp tio kanske men det är det."

"Voldemort ligger inte ens på första plats?" flämtade Lavender och spärrade upp sina ögon.

"Han skaffade sig troligtvis mycket av sin kraft efter skolan under den tiden han försvann", påpekade madam Hooch.

Han vände sig mot Mr och Mrs Weasley, som såg helt förvirrade ut."Det är ytterst få som vet att Lord Voldemort en gång hette Tom Dolder.

"Bortsett från de som är i salen nu så vet ingen", anmärkte Kingsley. "Vi måste verkligen göra något så att resten av våran värld får veta."

"Det kan kanske göra honom till en mindre mörkerman", kommenterade Hermione. "De bygger upp honom så mycket i deras sinnen bara för att de är rädda för att säga hans namn." Harry bet sig i tungan för att inte påpeka att hon själv inte hade sagt namnet ett par månader tidigare.

"Tyvärr miss Granger så kommer han alltid vara en mörkerman för oss, för det stora antalet människor han har dödat", påminde McGonagall alla.

Jag undervisade honom själv på Hogwarts för femtio år sedan. Han försvann när han var färdig med skolan. Reste vida omkring… Blev bländad av mörkrets krafter och ägnade sig helt åt svartkonster, umgicks med de allra värsta av vår sort, undergick så många farliga, magiska förvandlingar

Sirius tippade huvudet en aning när orden utlöste ett svagt minne. Han stönade inåt. För en gångs skull önskade han att han hade spenderat mer uppmärksamhet åt sin fars lektioner. Han skulle behöva spendera större delen av natten i familjen Blacks bibliotek i högkvarteret.

att han blev den onde Lord Voldemort – knappt igenkännlig, när han åter dök upp.

"Jag kände minsann inte igenom honom och…" McGonagall avslutade inte vad hon tänkt säga utan rös obehagligt istället.

Ingen förband någonsin Lord Voldemort med den begåvade, stilige pojken som var förste ordningsman här på skolan en gång i tiden."

"Vi kan vara tacksamma för att Dolder inte var smartare", påpekade Remus.

"Hur så?"

"Vi nämnde det tidigare. Dolder hade alla meriter som krävdes att bli minister. Hade han spelat sina kort rätt hade han sett till att bli minister och sen avslöja vad han egentligen eftersträvar. Vi hade varit maktlösa och han hade styrt landet så som han önskar."

"Det skulle vara en mardröm", rös Tonks.

"Men Ginny, vad har vår Ginny med… honom… att göra?" sade Mrs Weasley.

"Ifall situationen hade varit helt annorlunda så hade man kunnat göra ett bra skämt utav det", sade Fred och log retsamt mot sin syster.

"Och jag skulle fått en anledning till att öva mina förbannelser", avslutade Ginny sött.

"Touche Gin, touche", skrattade George.

"Hans dagbok", snyftade Ginny. "J-jag har s-skrivit i den, och h-han s-skrev tillbaka till mig hela året…"

"Hur kunde du inte tycka att det var konstigt att någon skrev tillbaka till dig?" hånade Pansy.

"Gammelfaster Muriel… hon brukade berätta för mig om dagböckerna från 1700-talet. De var så populära på den tiden och alla hade en, överlyckliga för att dagboken svarade en. Jag trodde bara att jag hade haft turen att hitta en sådan."

"Ginny!" sade Mr Weasley alldeles bestört. "Har jag då inte lärt dig någonting alls? Vad är det jag alltid har sagt? Man ska aldrig lita på någonting som kan tänka på egen hand, om man inte kan se vilken hjärna som finns bakom. Varför visade du inte dagboken för mig, eller för din mamma? Ett misstänkt föremål som den där dagboken, det är ju klart att det var fylld av svart magi!"

"Pappa!" skrek Fred och George medan de stirrade på sin far i chock, deras syskon rynkade på pannan ogillande. "Det var inte bästa tiden för en utskällning. Hon var redan tillräckligt traumatiserad."

Mr Weasley nickade sorgset. "Jag vet. Jag mådde så dåligt över det efteråt. Men det var bara så chockerande att höra, särskilt efter alla historier jag har berättat." Bill nickade fundersamt, trots allt hade han reagerat likadant.

"Jag v-visste det inte", snyftade Ginny. "Jag hittade den inuti en av de begagnade böckerna som mamma köpte åt mig. Jag trodde att nån bara hade lämnat den där och glömt bort den…"

"Du borde fortfarande ha varit misstänksam emot det", mumlade Bill till sin syster.

"Lägg av Bill. Om du ska skylla på någon, skyll på Tommy och Muriel", morrade Fred. "Det är inte konstigt att hon inte blev misstänksam emot det. Oroa dig inte Ginny. Vi kan skicka Gammelfaster Muriel en present."

"Det ska ni inte Fred, George", avbröt mrs Weasley med en farlig ton.

"Det är inte som vi har något att förlora. Pappa har redan berättat att hon strukit oss från sitt testamente…" påpekade Fred.

"Även om det kommer dröja många år tills hon dör. Hon har säkert gjort det till sitt mål att överleva oss alla och dansa på våra gravar…" Georges röst var fylld av undertryckt skratt.

"Men det är inte som om vi vill ha hennes pengar", avslutade de tillsammans.

"Miss Weasley bör genast tar upp till sjukhusflygeln", avbröt Dumbledore med myndig röst.

"Hon borde ha fått gått från början tillsammans med Harry", muttrade Narcissa upproriskt. Hon kunde inte tro hur oansvariga lärarna hade varit.

"Det här har varit en förfärlig prövning för henne. Det blir inte tal om någon bestraffning.

"Jag skulle tro att hon redan har blivit straffad", muttrade Tonks. "Att vara besatt, kidnappad och nästan dödad borde vara tillräckligt."

"Jag behövde höra Dumbledore säga orden", sade Ginny bestämt. "Jag kände mig mycket bättre efter att ha hört honom säga det."

Äldre och klokare trollkarlar och häxor än hon har blivit förda bakom ljuset av Lord Voldemort." Han klev fram till dörren och öppnade den. "Sängvila och kanske en stor, ångande mugg varm choklad.

"Drömlös sömn skulle nog ha varit ett bättre alternativ", muttrade Kingsley.

"Tvivla aldrig på kraften i choklad", sade Luna högt. "De har naturella ingredienser som förbättrar humöret och minskar det instinktiva behovet att kämpa emot och slåss."

"Så lärarna borde alltså ge oss grattis choklad för att se till att inga slagsmål eller dueller uppstår i korridorerna", klargjorde Ron.

"Det kommer inte att funka", suckade Hermione.

Det brukar i varje fall muntra upp mig", tillade han och blinde vänligt mot henne. "Madam Pomfrey är fortfarande vaken och uppe. Hon håller just på att ge Mandragorasaft åt basiliskens offer - de kan nog vakna upp vilket ögonblick som helst nu."

"Konstig tillfällighet att allt klarades upp vid samma tillfälle", påpekade Moody.

"Inte egentligen om man tänker på det. Voldemort visste att han var tvungen att agera just den natten. Ingen tvekan om att han visste att hans offer skulle bli botad, och att det fanns en chans att de skulle nämna basilisken", påpekade Narcissa förnuftigt.

"Fortfarande ganska misstänksamt", muttrade den grånande mannen.

"Så Hermione är snart sig själv igen!" sade Ron och strålade av glädje.

"Du lät väldigt glad över det", sade hon tyst och rodnade från blickarna de fick.

"Klart jag var. Det var inte detsamma utan dig", svarade han och hon log varmt och gav honom en kram.

"Jag var också väldigt glad", sade Harry torrt och han anslöt sig till deras vänners skratt när de snabbt bröt kramen.

"Ingen kommer att lida av några efterverkningar", sade Dumbledore.

"Det är inte riktigt sant. Jag hade mardrömmar om ögonen..." mumlade Justin tyst men ingen hörde honom.

Mrs Weasley ledde ut Ginny, och Mr Weasley, som fortfarande såg djupt skakad ut, följde efter.

"Och mamma var inte det?" fnös Charlie.

"Jag hade inte lyckats bearbeta något ännu", erkände hon. "Jag tror inte att jade hörde något ord av vad de sade."

"Tja, verkligen, ingen kan klandra dig", försäkrade Narcissa henne.

"Om jag hade lyssnat så hade jag säkerligen inte ha lämnat pojkarna inne på kontoret", plågades hon. "Jag skulle ha släpat dem med oss till sjukhusvingeln."

"Vet du vad, Minerva", sade professor Dumbledore eftertänksamt till professor McGonagall. "Jag tycker att allt det här bör firas med en verklig festmåltid. Får jag be dig om att gå ner och förbereda kökspersonalen?"

"En fest?" frågade Sirius chockad. "Vad sägs som om en god natts sömn?" ingen märkte att Harry gav honom en skeptisk blick, inte ens Sirius själv.

George flämtade när han hörde orden. "Hörde jag dig bara nyss tacka nej till en fest?" han låtsades svimma, trots allt hade Sirius försökt lätta upp sommarlovet med festmåltider och liknande hela tiden.

"Skulle du njuta av en fest om du hade gått igenom vad de hade fått göra?" sköt han tillbaka. "Vad är mening med att ha en fest om du inte kommer kunna njuta av den."

Fred drog en suck av lättnad. "Det är bra. Jag trodde att du hade gått över till den mörka sidan för ett ögonblick."

"Varför verkar det som om ni känner varandra? Jag trodde att han varit fast på ett jobb utomlands… och hur kan du Mr Potter känna honom?" frågade madam Bones misstänksamt.

"Brev," kastade Harry ur sig utan att tänka igenom det ordenligt. "Vi skickar brev till varandra och efter ett tag började vi prata med varandra genom flampulver när jag besökte Ron, det är hur de lärde känna honom också."

"Jag ser…" trots Harrys ord var hon misstänksam, det var något med hela den här situationen som inte stämde.

"Utmärkt", sade professor McGonagall raskt och började också gå mot dörren. "Då kan jag väl överlåta åt dig att ge Potter och Weasley vad de förtjänar, eller hur?"

"Ni blev straffad?" frågade Seamus förvånat.

"På det sätt rektorn ansågs vara lämpligt", svarade Ron med en suck och dolde sitt leende.

"Om du straffar dem kommer det bli ett helvete att betala", tänkte Tonks beskyddande, de förtjänade inte, och framförallt Harry förtjänade inte att bli straffad efter vad han genomgått.

"Ja visst, det gör jag gärna", sade Dumbledore. Harry och Ron tittade osäkert på Dumbledore. Exakt vad menade professor McGonagall med att ge Potter och Weasley vad de förtjänar? Det var väl ändå inte möjligt att de skulle straffas?

"Jag borde inte bli chockad över hur förvånade de låter. Vilken annan elev som helst skulle ha stått och skälvt i sina skor medan de är säkra på att de skulle bli relegerade", muttrade Snape, irriterad över att Potter kom undan med allt.

"De var hjältar Serverus", påminde Dumbledore honom.

"Och hur många regler bröt de inte?"

"Det är vad du är orolig för? Inte det faktum att vi kunde haft tre döda elever istället för en?" flämtade Sinistra misstroget.

"Vi var mycket lottade över att de inte dog." De flesta i salen flämtade vid hur lugnt rektorn sade orden.

"Inte tack till dig. Genom att tolerera deras metoder så kan de dö nästan gång, och ta med sig andra elever också och det kommer bli en nästa gång med hur Potter bryter reglerna", sade Umbridge.

"Varför tror alla att jag bryter reglerna med flit. Jag letar inte upp de här problemen. De hittar mig." protesterade Harry.

"Jag vill minnas att jag talade om för er båda att ni skulle bli relegerade på fläcken, om jag kom på er med att bryta mot några fler skolregler", sade Dumbledore.

Oliver fnös. "Låter som om du får äta upp dina ord professor." trots sina ord kunde Oliver inte låta bli att hålla med Umbridge, Merlin förbjude att någon fick veta det, han ville inte se sin bror bli relegerad, men kanske hade någon form av straff ha varit lämpligt, för att se till att de inte gjorde något liknande igen.

Ron tappade hakan av förskräckelse och Harry började känna hur paniken smög sig på honom.

"Vem som helst skulle fått panik om det innebar att spendera fyra år till hos Dursley utan möjligheten att kunna åka hem", muttrade Harry och blängde på golvet.

"Vilket ju bevisar att även de bästa av oss ibland måste äta upp våra ord", fortsatte Dumbledore leende. "Ni kommer att få motta var sitt pris för särskilda insatser för skolan och – låt mig se nu – jo, jag tycker Gryffindor ska få två hundra poäng för var och en av er."

Alla från Gryffindor jublade medan resten av skolan delade olyckliga blickar. "Än en gång får Gryffindor speciella poäng", påpekade Narcissa.

"De räddade en elev från döden och hindrade skolan från att stängas." påminde Charlie henne en aning skadeglatt.

"Det är klart att vi inte försöker avleda uppmärksamheten från det." Tonks valde sina ord noga, medveten om att hon just nu var omgiven av lejon. "Det verkar bara inte rättvist för de studenter som arbetar hårt för att förtjäna sina poäng på normalt sätt och inte får möjligheterna som Gyllene trion får." Harry, Ron och Hermione kunde inte låta bli att stöna en aning när de hör henne kalla dem för det och hon log emot dem, hon hade inget emot att de fick poäng, hon var bara inte säker på ifall det var för mycket eller inte.

"De fick inte möjligheterna." protesterade Oliver. "De sökte efter alla ledtrådar och satte ihop dem. De förtjänade de poängen."

"Två hundra poäng vardera är ganska överdrivet", sade mr Weasley tyst och skrämde alla.

"Han behövde ge dem så många", hånade Snape. "Annars så skulle hans dyrbara lejon inte ha vunnit eftersom de låg så långt efter."

"Det är en lögn", mumlade Luna. "Vi ledde bara med 217 poäng, han hade kunnat gett dem färre poäng."

McGonagall knep ihop läpparna. "Vem har rätten att bestämma hur många poäng de skulle ha fått för att rädda livet på en student och hålla skolan öppen?"

Ron blev lika lysande skär i ansiktet som Lockmans Valentinblommor. Han skyndade sig att stänga munnen igen.

"Men jag tycker det är en som håller väldigt tyst om sin insats i det här farliga äventyret", tillade Dumbledore. "Varför så anspråkslös, Gyllenroy?"

"Du kan väl knappast först nu märka idioten?" frågade Sirius misstroget, men hans tankar är på Harry ord, "Vem som helst skulle fått panik om det innebar att spendera fyra år till hos Dursley utan möjligheten att kunna åka hem."… det var något med den meningen som störde honom… inte kunna åka hem, åka hem… självklart, han anser inte Privet Drive att vara hans hem och det innebär…

"Ånej, jag trodde bara att han inte var tillräckligt viktig för att avbryta unge Mr Potters berättelse", försäkrade Dumbledore med blinkande ögon.

"Nu är inte det hela sanningen", mumlade Tonks med ett leende.

Harry hajade till. Han hade fullständigt glömt bort Lockman.

"Du är inte den enda", fnös Alicia.

Han vände sig om och såg att Lockman stod i ett hörn av rummet, fortfarande med ett frånvarande leende i ansiktet.

"Har han stått så där hela tiden?"

"Jag tror det… som boken nämnde så hade jag glömt att han var där."

När Dumbledore talade till honom, tittade sig Lockman över axeln för att se vem han talade till.

"Han vet inte ens om sitt eget namn. Nåja, vi slipper i alla fall att träffa honom någon mer gång", påpekade Tracy optimistsikt.

"Professor Dumbledore, det hände en olycka nere i Hemligheternas kammare", sade Ron hastigt. "Professor Lockman…"

"Det var ingen olycka", påpekade Bill snabbt. Han ville inte att hans bror skulle skylla sig själv för vad som hade hänt. "Det var rent självförsvar. Jäveln försökte skada er först." Umbridge muttrade lågt, hon visste att det äldsta Weasley barnet hade rätt och att hon inte skulle kunna straffa hans lillebror för det.

"Även om han förlorade minnet så förtjänar han Azkaban", väste Katie.

"Jag trodde du var emot Azkaban", påpekade Leanne.

"Inte när det gäller mördare, torterare, våldtäcksmän, dödsätare och Lockman."

"Jag gillar hur du börjar helt normalt och räknar upp sådana som verkligen förtjänar det och sen helt plötsligt säger du Lockmans namn." skrattade Angelina.

"Är jag verkligen professor?" sade Lockman med mild förvåning.

"Nej, du kanske råkar ha titeln professor men du är ingen professor."

"Som Umbitch", tillade Lee lågt.

"Du store tid. Jag var väl en hopplös professor, antar jag?"

DA var de första som brast ner i skratt med tvillingarna i ledningen.

"Jag gillar verkligen den här versionen av jäveln", sade Tonks med ett skratt.

"Något säger mig att han inte har förlorat sina perversa tendenser helt och hållet", mumlade Remus oroligt.

"Jag borde kanske skicka ett brev till Augusta om vad Lockman försökte sig på som professor och att Neville är eller har kunnat bli ett offer till honom… jag är säker på att hon skulle vilja ta hand om honom nere på St. Mungos", funderade Narcissa lågmält och Sirius som hörde fnös av skratt, hon var lika listig som när hon var ett barn.

"Han försökte kasta en glömskeförtrollning över oss, men trollstaven gick i baklås, så att den träffade honom själv", förklarade Ron med låg röst för Dumbledore.

"Harry var funderar du på?" frågade Hermione försiktigt, när Harry hade den glimten i ögat innebar det att han tänkte på något löjligt omöjligt och väldigt farligt.

"Ifall det skulle vara möjligt att få Voldemort att döda sig själv så."

"Jag tror att det är bättre vi kommer på en plan tillsammans som inte inkluderar att du hamnar i dödlig fara."

"Kära nån då", sade Dumbledore och skakade på huvudet så att hans långa silvermustascher darrade. "Så du föll för ditt eget svärd, Gyllenroy!"

"Så du visste? Att han använde glömskeförtrollningar?" frågade Kingsley i chock. "Och du anställde honom fortfarande?"

"Jag visste inte förrän jag redan anställt honom. Men jag kan inte säga att jag blev förvånad", suckade Dumbledore, han nämnde inget om att han inte hade vetat förrän Snape läste hans minnen, trots allt var det olagligt.

"Och ändå så fortsatte du att hyra honom", Madam Bones skakade på huvudet i avsky.

"Jag var tvungen att ha någon. Enligt skolan stadgan så måste positionen fyllas eller så kan jag förlora min plats som rektor. Och eftersom jag inte heller hade några konkreta bevis försvårade det även situation."

"Eller så kunde ministeriet ha tagit över och placerat någon." Neville rös i avsmak.

"Vilken mardröm." stönade Parvati. "Två år, inte ett men två. Jag skulle inte klara av det. Helvete, jag klarar knappt av det nu."

"Svärd?" sade Lockman förvirrat. "Jag har inget svärd. Men den där pojken har ett." han pekade på Harry. "Han kan låna dig ett."

"Vill du vara så snäll och ta med professor Lockman upp till madam Pomfrey?" sade Dumbledore till Ron. "Jag skulle gärna vilja prata lite mer med Harry…"

"Vad har du att säga till Harry som inte kan sägas framför Ron?" frågade Sirius misstänksamt.

"Inget är jag säker. Jag kände bara att Harry kanske skulle vara mer bekväm att inte prata framför sin vän."

"Och det undgår dig fortfarande att Harry måste undersökas av Poppy?" påpekade Narcissa argt. "Jag kommer se till att min syster får höra talas om det här och du får förklara för henne varför, jag är säker att du minns hennes temperament."

"Vad är så farligt med din systers temperament."

"Hon är en Black som hade mod nog att gifta sig med en mugglarfödd…" började Narcissa innan hon blev avbruten.

"Okej, hon var modig men det säger inget om hennes temperament."

"Dessutom var också Sirius Black en aning rädd för henne och han blinkade knappt när Minerva skällde ut honom", avslutade hon och flera såg imponerade och rädda ut.

"Jag minns det, Ted var tvungen att brotta ner henne för att hon inte skulle hoppa på honom efter en händelse i stora salen… Hon var väldigt beskrivande med sina hot", påpekade Kingsley.

"Å andra sidan så kanske man ska akta sig för hennes temperament". sade Justin.

Lockman lunkade ut. Ron kastade en nyfiken blick efter sig på Dumbledore och Harry då han stängde dörren.

"Jag var inte säker på ifall jag skulle lämna dig", medgav Ron.

"Det beror på att du är en bra vän Ronald", sade Luna. "Och du visste att Harry behövde tröst och omsorg istället för ett förhör."

Dumbledore gick fram till en av stolarna vid brasan. "Slå dig ner, Harry", sade han, och Harry satte sig med en känsla av oförklarlig nervositet.

"Enligt min erfarenhet vid den tidpunkten så är det inte en bra sak att vara ensam med en kraftfull vuxen", erkände Harry lågt och hans vänner utbytte oroliga blickar.

"Först och främst, Harry, vill jag tacka dig", sade Dumbledore, och hans ögon glittrade vänligt. "Du måste ha visat mig verklig lojalitet nere i kammaren. Ingenting annat kunde ha tillkallat Fawkes."

Tonks fnös av skratt. "Det låter som om du försöker att rädda ditt rykte. Du har redan erkänt till oss att du inte visste varför Fawkes kom till hans hjälp."

"Jag medger att jag var ganska förvirrad. Jag kunde inte lista ut hur Fawkes visste att Harry var i trubbel, bortsett från att de kunde ha skapat något slags band", erkände han och såg fundersam ut.

"Så istället för att berätta det för honom, vilket kunde ha fått honom att känna sig bättre, så använde han möjligheten till att bygga upp dig i barnets ögon", muttrade madam Bones för sig själv.

Fenixen flaxade ner och satte sig i Dumbledores knä. Han strök den över fjädrarna. Harry log osäkert då Dumbledore riktade blicken mot honom.

"Och du mötte alltså Tom Dolder", sade Dumbledore eftertänksamt. "Jag kan tänka mig att han var mycket intresserad av dig, Harry…"

"Han är en psykopatiskt stalker", morrade Harry och flera blinkade häpet.

"Jag har hört Voldemort beskrivas på många sett av mina vänner, men det här är första gången jag hör någon beskriva honom som en psykopatiskt stalker", sade Remus en aning roat.

"Det är bara sanningen. Jag kollade upp det i biblioteket i somras. Se, jag har till och med en lista på några av egenskaperna som alla psykopater har", sade Harry och kastade fram en lista. Hermione plockade roat upp den.

"Okej få se vad du har, talför/ytlig charmig, förhöjd självuppfattning, behov av spänning/lätt uttråkad, lögnaktig, manipulativ, saknar ånger och skuldkänslor, brist på empatisk förmåga, bristande självkontroll tillexempel lättväckt aggressivitet. Tidiga beteendeproblem före 12 års ålder… Harry du kände honom inte när han var tolv, du existerade inte ens."

"Okej, det var en gissning, men de andra sakerna du har räknat upp en så länge stämmer. Tro mig, ifall någon gav honom en hobby som inte inkluderar att skada någon på något sätt eller ta över världen så skulle han inte komma efter mig varje år", protesterade Harry.

"Läs vidare Mione. Jag vill veta vad mer Harry har kommit på." uppmanade Ron.

"Ungdomsbrottlighet före 15 års ålder… Harry, flera av de som är kvar är bara löjliga.…" Hermione skakade bara på huvudet. "Promiskuöst och egoistiskt sexualliv, Harry jag behöver inte veta att han ligger med folk, inte desto mindre mer än en samtidigt", protesterade Hermione skrikandes och flera stycken såg illamående ut.

"Ledsen, det där har jag ingen aning om ifall det är sant, men jag tog med det ändå, fast jag hoppas det är en lögn."

"Ge mig listan." Seamus tog den innan han harklade sig dramatiskt. "Impulsiv, tar inte ansvar för sina handlingar, många kortvariga förhållanden, överträdelse av villkorlig frigivning begår nya kriminella brott under permission, parasiterande livsstil, saknat realistiska och långsiktiga mål; agerar kortsiktigt och kan inte planera på lång sikt… Äh Harry…"

"Jag vet, han har planerat ganska långt, jag är medveten om att listan inte stämmer till hundra procent men det var de 20 egenskaper som många psykopater har."

"Vi fortsätter, ansvarslöshet som chef, kriminell mångsidighet, flera typer av lagbrott bland de 10 följande: inbrott, rån, narkotikabrott, olaga frihetsberövande, mord/mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt och det sista på listan är ytligt känsloliv."

"Innan ni säger något, det med 10 följande, jag vet att många av det är brott som begås i mugglarvärlden men jag hade inte mycket tid så jag kopierade den bara och orkade inte renskriva listan sen, okej."

"Du vet, Voldemort låter faktiskt väldigt mycket som en psykopat…" påpekade Dean.

"Jag tvivlar att vi behövde veta allt det där Mr Potter, fem poäng för att fördröja vår läsning", suckade McGonagall.

"Till eller från? För jag skulle bli glad om vi fick poäng, men jag förstår om du tar ifrån de poängen."

"Från, Potter", morrade Snape irriterad på leken Potter verkade leka.

"

Från Gryffindor, Slytherin, Ravenclaw eller Hufflepuff? Jag skulle bli glad ifall du tog poäng från Slytherin men det är från ditt egna hus, så jag förstår om du tar från Gryffindor.

"Från Gryffindor Potter", morrade McGonagall, för en gångs skulle höll hon med Snape om att Potter var irriterande.

"Är du säker?"

"Ja Potter."

"Jag ger dig en kaka ifall du ger Gryffindor fem poäng."

"Sitt ner och håll tyst Potter innan jag tar bort fler poäng", utbrast McGonagall rytande.

"Känsligt ämne", sade Harry innan han tystnade från McGonagalls blick.

Plötsligt kom orden tumlande ur munnen på Harry. Det var något som hade malt länge inom honom och som hade plågat honom.

"Jo, jag antar att det är bra att du frågar", funderade Hermione. "Istället för att hålla det tillbaka som du brukar göra."

"Tack Mione. Men jag är inte så illa vet du", han tjurade lekfullt.

"Var det inte du som har gått runt och undrat om du dödade Quirrell i fyra år istället för att bara fråga?" påpekade Ron.

"Det var annorlunda, det är inte som om du skulle ha frågat om det var du som hade gjort det."

"Professor Dumbledore… Dolder sa att jag var lik honom. Det fanns märkliga likheter, sa han…"

"Jaså, det sa han?" svarade Dumbledore och tittade tankfullt på Harry under sina buskiga silverögonbryn. "Och vad tycker du själv, Harry?"

"Han behöver inget förhör just nu, Dumbledore. Ge honom bara svaren och låt honom sedan undersökas av madam Pomfrey", morrade Remus.

"Jag tycker inte alls jag är lik honom!" sade Harry, med högre röst än han avsett. "Jag menar, jag… jag är ju en Gryffindorelev , jag är…"

"Jag försäkrar dig Mr Potter att det finns många fler skillnader än bara det", försäkrade McGonagall honom.

Han gav henne ett litet leende. "Oroa dig inte professor. Jag hörde var alla sade i förra kapitlet."

"Men tror du på det?" bad Hermione halvt retandes. Harry stack ut tungan men svarade inte på hennes fråga, en del av honom kunde inte låta bli att inte tro på dem.

Men han tystande, eftersom ett smygande tvivel åter dök upp inom honom.

Harrys familj stönade uppgivet.

"Professor Dumbledore", började han på nytt efter ett litet ögonblick. "Sorteringshatten sa till mig att jag… att jag skulle ha klarat mig bra i Slytherin.

"Tala om för mig att vi inte behöver gå igenom allt det här igen?" stönade Sirius dramatiskt. "Slytherins hus är inte dåligt, det råkar bara då och då ha några dåliga människor i det. Men det har haft några riktigt bra människor i det med. " fortsatte han och tänkte på Mrs Potter, Andie, Cissy och hans lillebror, åtminstone innan idioten hade anslutit sig till Voldemort.

"Jag har svårt att tro att det kommer från dig av alla människor", hånade Snape.

"Snälla, tro inte att jag räknade med dig i de goda." Sirius röst var road. "Vad jag försöker säga är att inget hus är ondskefullt och inget hus är gott. Alla är individuella och gör sina egna val, vi kan inte döma ett elevhem för vad några av dess medlemmar gjort."

"Du har blivit smartare, Addison", skrockade Remus noga med att använda Sirius Alias.

Och alla trodde ett tag att jag var Slytherins arvtagare…

"Ett tag? Det var flera veckor Harry", protesterade Angelina.

"Det kunde ha varit värre. Ni hade kunnat tro på det."

"Du är vår bror Harry. Om du så visade dig vara Tommys arvtagare skulle vi fortfarande bry oss om dig", försäkrade George och Harry log tacksamt med tårar i ögonen mot sin utvalda familj.

Därför att jag är ormviskare…"

"Det beror på att de alla är ett gäng idioter", klagade Tonks och rufsade till Harrys hår, hon var fortfarande arg över hur hennes gamla hus hade behandlat Harry det året. Det var inte ett grävlingsbeteende.

"Orsaken till att du är det, Harry", sade Dumbledore lugnt, "är att Lord Voldemort – som är Salazar Slytherins enda återstående ättling –

"Vem hade trott, han kan ha fel", skrattade Fay.

"Någon borde verkligen berätta för honom att han är en ättling till Salazars kusin och inte Salazar själv", funderade Harry mumlande.

Är ormviskare. Såvida jag inte tar alldeles fel, överförde han en del av sina krafter till dig den natten han gav dig ärret i pannan. Men det var inte med avsikt, det är jag säker på."

"Det är inte mycket lugnande", muttrade Ron, det var inte konstigt att Harry hade varit så upprörd efter samtalet med Dumbledore. "Istället för att trösta honom med att han inte är så lik Voldemort säger du att de är ihopkopplade på något sätt. Underbar idé att skrämma livet ur honom."

"Inte vad du avsåg att göra är jag säker", väste Fred sarkastiskt.

"Umbridge, Fudge. Jag varnar er från att säga något redan nu", avbröt plötsligt Remus röst och alla kunde enkelt se hur de två hade börjat öppna munnen för att säga något. "Harry är inte ond, han har aldrig varit det och kommer inte bli det. Han har ingenting att göra med Voldemort bortsett från det faktum att han försöker döda Harry. Jag föreslår att ni lämnar ämnet ifred."

"Överförde Voldemort en del av sig själv till mig?" sade Harry alldeles lamslagen.

"Det fick mig att känna mig, jag vet inte, oren eller något", mumlade Harry och gnuggade sitt ärr. Sirius kämpade emot instinkten, som bara blivit starkare sen att nästan sett Harry dö, att förvandla sig och dra in honom i en kram.

"Betyder det att Potter kan börja agera som Voldemort?" frågade madam Bones. "Inte för att jag tror att han är ond." skyndarde hon sig att säga. "Men hur vet vi vad Voldemort gav honom."

Hon ryggade tillbaka från blickarna hon fick av Tonks och Remus, och hans hunds morrningar och resta ragg. "Det är en hemsk sak att säga till honom." väste den unga auroren till sin chef, hennes hår en brännande röd färg. "Nu kommer han sitta här och oroa sig för det."

"Dessutom är det inte sant." sade Sirius häftigt. "Har är för god, för ren, för att ha någon av Voldemorts egenskaper."

"Men det finns ett samband", sade Harry lågt utan att titta på någon.

"Bara för att det finns en bro mellan två platser så betyder det inte att båda sidorna talar samma språk", sade Ron förargat. Han rodnade åt allas chockade blickar. "Jag kan säga bra och kloka saker vet ni."

"Och det var en väldigt bra en", Hermione log strålande åt sin vän.

"Det verkar faktiskt så."

"Då borde jag alltså vara i Slytherins elevhem",

"Du kan inte säga så Harry. Det skulle innebära att alla familjer skulle gå i samma hus, det är du själv som avgör, dina egenskaper som avgör vem du är och var du passar in", suckade Tonks.

sade Harry och såg förtvivlat på Dumbledore. "Sorteringshatten kunde se Slytherins kraft inom mig, och den…"

"Var inte orolig Harry. Vi kunde också…"

"…ha hamnat i Slytherin men vi valde Gryffindor", försäkrade tvillingarna.

"Alla skämtare riskerar att hamna i Slytherin eller Gryffindor eftersom de två grundarna själva var det." Hermione himlade med ögonen.

"Den placerade dig i Gryffindor", sade Dumbledore lugnt. "Hör på mig, Harry. Du råkar ha många egenskaper som Salazar Slytherin satte värde på hos sina handplockade elever.

"Men du har egenskaper från alla hus", påminde Luna honom.

"Sannerligen. Mycket få människor passar bara in i ett hus", tillade Dumbledore.

"Och du kunde inte nämna det till Harry vid den tidpunkten", sade Hermione irriterat.

För det första äger du samma sällsynta förmåga som han, att kunna tala ormspråket… Du är kvicktänkt…

"Det är mer något för Ravenclaw.", påpekade Padma.

beslutsam…

"Nänä, det är Hufflepuff", protesterade Susan.

och visar en viss brist på respekt för regler, när du tycker det behövs", tillade han och skrockade lite så att mustascherna vippade.

"Det är mer en Gryffindor egenskap än en Slytherin en", protesterade tvillingarna.

"Ja, jag verkar ha den största delen av bråkmakarna", McGonagall log ömt medan hon lät blicken svepa över hennes lejon.

"Och ändå placerade sorteringshatten dig i Gryffindor. Du vet varför den gjorde det. Tänk efter."

"Jag förstår att du vill att studenterna ska utveckla ett sinne på egen hand, men grabben har precis haft en traumatisk upplevelse", sade Kingsley. "Ge honom en paus."

"Det gör han aldrig", tänkte Sirius stilla och tänkte tillbaka på händelserna i slutet av fjärde året.

"Den placerade mig bara i Gryffindor därför att jag bad den att slippa komma till Slytherin", sade Harry nedslaget.

"Just det", sade Dumbledore med ett strålande leende. "Och det gör dig väldigt olik Tom Dolder. Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper."

"Du kunde inte ha sagt det från början. Merlin, han dog nästan."

"Jag var inte medveten om det, miss Bell."

"Han var nerblodad. Du skulle ha kollat om han var okej, undersökt honom. Inte förhöra honom."

"Jag kanske, um fick det att låta som, öh du vet… att jag var, oskadad?" sade Harry fåraktigt.

Harry satt orörlig i sin stol. Han var helt överväldigad av vad Dumbledore hade sagt. "Och om du vill ha bevisför att du hör hemma i Gryffindor, Harry, föreslår jag att du tittar närmare på det här."

Dumbledore sträckte sig fram över professor McGonagalls skrivbord och lyfte upp det blodfläckade silversvärdet.

"Hur ska ett svärd hjälpa?"

"Inte en chans! Jag trodde att porträtten försökte lura mig."

"Du menar att ryktena om vilket svärd det är verkligen är sanna?"

Han räckte det till Harry, som långsamt vände det i händerna. Rubinerna glänste i skenet från elden. Och sedan upptäckte han namnet som var ingraverat precis nedanför fästet. Godric Gryffindor.

Bill och Charlie utbytte triumferande blickar medan deras tvillingbröder brast ut i glatt tjatter.

"Har du det fortfarande Harry?"

Harry skakade på huvudet och skrattade åt deras besvikna ansikten. "Jag gav tillbaka det till Dumbledore. Det var inte min."

Fred viftade bort orden." Det spelar ingen roll. Äganderätt är nio tiondelar av lagen."

George nickade ivrigt. "Detta är Godric Gryffindors svärd."

"Antyder ni att ni skulle stjäla från Hogwarts?" frågade mrs Weasley i en farlig ton.

Fred kröp ihop medan George försökte se oskyldig ut. "Är det att stjäla ifall svärdet kommer till dig?"

Dumbledore skrockade. "De skulle inte kunna behålla det. Svärdet skulle försvinna för att återkomma till nästa person som behöver det."

"Det är knappast poäng", utbrast Mrs Weasley och gav sina söner en varnande blick.

"Bara en sann Gryffindorelev kunde ha dragit fram det ur hatten, Harry", sade Dumbledore enkelt.

"Jag är inte säker på att det är sant", funderade Remus. "Inte för att förringa dig på något sätt Harry. Men jag tror att svärdet skulle komma till alla värdiga elever som behövde hjälp och bad om det."

Tonks nickade. "Jag kan inse se Godric diskriminera alla de andra husen. Det är inte hans stil."

"Har någon från något annat hus någonsin dragit svärdet, professor?" frågade Neville och såg på rektorn.

Han skakade på huvudet. "Så vitt jag vet har det bara kommit till hjälp två gånger tidigare i historien och båda herrarna tillhörde Gryffindor.

"Det beror på att endast lejon försätter sig i den situationen där det behövs", påminde Flitwick alla torrt.

De satt tysta under några minuter. Sedan gick Dumbledore fram till professor McGonagalls skrivbord och drog ut en av lådorna. Han tog fram en fjäderpenna och en bläckflaska.

"Bäst att det är ett brev till madam Pomfrey som förklarar situationen", muttrade Tonks.

"Vad du behöver nu, Harry, är lite mat och sömn. Jag föreslår att du går ner till festen, medan jag skriver till Azkaban – vi vill ha tillbaka vår skogsvaktare.

"Ursäkta mig, hörde jag rätt?" frågade Sirius misstroget.

Dumbledore såg häpen ut. "Jag skulle ha trott att du ville ha tillbaka Hagrid från Azkaban."

"Inte det", sade han otåligt. "Du skickar Harry till festen? Hur är det med hans skador? Kommer du inte göra något åt det?"

"Han är täckt i blod och du har hållit honom i det kontoret i över en timme redan", fortsatte Remus.

"Du kanske inte bryr dig." nästan snäste Sirius."Du fick vad du behövde från honom. Han spelade hjälte för dig. Varför skulle du bry dig om han har lidit?"

"Det är inte rättvist Sirius", protesterade Dumbledore tyst.

"Vad som inte är rättvist är att Harry var tvungen att göra ditt jobb och att sedan ignoreras sina behov." skrek mannen tillbaka.

"Jag var okej. Jag behövde inte kollas upp", ropade Harry i hopp om att lugna ner alla. Han ville inte vara i en sal fullt av arga människor. Sirius morrade lågt och varnande och Harry strök återigen sina fingrar genom hans päls i förhoppning att lugna ner honom.

"Jag är nyfiken på att få veta vilka efterverkningar Mr Potter fick av basiliskgiftet", sade madam Pomfrey och hennes ögon löpte över den smala mörkhåriga tonåringen. "Du kommer att göra dig tillgänglig imorgon vid lunch."

"Det kommer han." lovade Sirius i en lugnare ton.

Och jag måste göra ett utkast till en annons i The Daily Prophet också", tillade han eftertänksamt. "Vi kommer att behöva en ny lärare i försvar mot svartkonster.

"Tror ni att ni den här gången åtminstone kan få en anständig lärare." muttrade Bill.

"Åh oroa dig inte, tredje årets lärare var den bästa vi någonsin har haft." Dean gav deras ex-professor ett stort flin.

Remus skakade sorgset på huvudet. "Jag skulle aldrig ha kommit. Jag var en fara för er alla."

"Jag hörde aldrig att någon blev skadad, dessutom så lärde vi oss saker det året. Personligen skulle jag vara körd där ute ifall du inte kommit hit", erkände Alicia med en axelryckning.

Kära nån, vi tycks verkligen slita ut dem, eller hur?"

"Vi hade kunnat ha samma i tre år nu om någon inte skvallrat", väste Harry tyst till sina vänner.

Harry reste sig upp och gick fram till dörren. Men i samma ögonblick han sträckte ut handen mot dörrvredet stöttes dörren upp så häftigt att den slog i väggen med ett brak.

"Vad nu?" stönade Lee.

Lavender nickade instämmande. "Jag trodde vi var klara med alla dåliga saker."

"Oroa dig inte." Ron flinade åt henne. "Det här är faktiskt bra."

På tröskeln stod Lucius Malfoy med ett rasande ansiktsuttryck. Och nerhukad under hans arm, inlindad i tjocka bandage, stod Dobby.

"Exakt hur är Malfoy, en galen Malfoy för den delen, en bra sak?" frågade mr Weasley med en irriterad blick.

"Så det var han som hade sönder min dörr", muttrade McGonagall lågmält.

"God kväll, Lucius", sade Dumbledore vänligt. Mr Malfoy slog nästan omkull Harry då han svepte in i rummet. Dobby kom kilande efter honom och kröp ihop intill fållen på hans böljande mantel med en ödmjuk och skräckslagen min.

"Stackars Dobby", mumlade Luna. Hermione rynkade pannan, upprörd över behandlingen alfen fick. Harry fångade hennes blick och skakade på huvudet, han var inte på humör att höra henne prata om husalfernas rättigheter just nu.

Husalfen bar på en färgad trasa med vilken han försökte att avsluta att polera Mr Malfoys skor. Tydligen så hade Mr Malfoy lämnat hemmet i brådska, för inte bara var hans skor halvpolerade, men hans vanligtvist så prydliga hår var rufsigt och ovårdat.

"Det låter som om han är orolig", påpekade Bill glatt.

"Och arg", tillade Narcissa. "Dumbledore är i tillbaka i slottet trots allt och han hatade det faktumet."

"Jaså!" sade Lucius Malfoy och riktade sina kalla ögon mot Dumbledore. "Du är alltså tillbaka. Styrelsen avsatte dig, men du fann ändå för gott att återvända till Hogwarts."

"Han skulle aldrig ha lämnat, guvernörer eller inte", sade mrs Weasley stelt och överraskade flera personer. Det var sällsynt att höra henne ifrågasätta rektorn. "Inte när eleverna var i fara."

"Jag var tvungen att göra ett val mellan att lämna dem för en kort tid eller kanske lämna dem för alltid."

"Och vår dotter var en acceptabel uppoffring i det beslutet", muttrade mr Weasley ilsket och kramade om sin fru medan Dumbledore låtsades att han inte hörde honom.

"Jo, det var så, förstår du, Lucius, att de elva andra styrelsemedlemmarna kontaktade mig i dag", sade Dumbledore och log stilla. "Det var faktiskt som att hamna i en hagelskur av ugglor, om jag ska vara ärlig. De hade hört att Arthur Weasleys dotter blivit dödad och bad mig att omedelbart återvända hit.

"Försöker att rädda sina egna skinn." muttrade Moody. "De ville inte hållas ansvariga."

"Arthur har faktiskt ett stort inflytande på den mindre korrupta sidan av ministeriet."Kingsley flinade åt mannen. "Många skulle bli väldigt upprörda över hans dotters död."

De ansåg tydligen att jag var den bästa mannen för jobbet, när allt kom omkring. Och de hade också några mycket märkliga historier att berätta. Åtskilliga av dem påstod att du hade hotat med att nedkalla förbannelser över deras familjer, om du inte gick med på att avsätta mig."

"Inte alla", mumlade Daphne. "Min familj och Tracys familj är neutrala, vi brukar välja den sida vi anser ha mest rätt. Därför svänger vår familjs röster fram och tillbaka. Nott och Zabini brukar välja den sida med mest inflytande, vilket brukar vara Malfoys sida…"

Narcissa fnös. "Det är ett så bra sätt att styra en skola på", sade hon innan hon skakade på huvudet. "Naturligtvis så styrs ministeriet på samma sätt."

"På tal om det. Vilka är det egentligen som är med i styrelsen?" frågade Hermione intresserat.

"Goyle, Crabbe, Nott, Zabini, Malfoy, Davis, Greengrass, Longbottom, Vance, Bones, Lovegood, Black och Potter."

"Men hur?" frågade Harry häpet. "Jag är den enda Potter kvar, hur kan min familj vara med i styrelsen då?"

"Det är enkelt. Din närmaste släkting sköter din röst fram tills du kan ta över när du är myndig, eftersom du inte har någon släkting på Potterfamiljens sida fick man söka i familjen Black. Mamma skulle ha fått ha hand om din plats ifall hon inte blivit utkastad från familjen och det lämnade Cissy kvar och tja… Lucius Malfoy har Potters, Blacks och Malfoys röster." förklarade Tonks en aning ursäktande.

"Men han är inte i styrelsen längre. Vem har då rösterna?"

"Familjen Abbot tog över Malfoys säte och Black sköts av Lovegood medan Bones sköter om Potter, det blev en röstning om det."

Harry blinkade ett par gånger innan han suckade. "… Jag hatar verkligen politik."

Mr Malfoy blev ännu blekare än han brukade vara, men ögonen var fortfarande smala springor av raseri.

"Och har du satt stopp för överfallen då?" sade han hånfullt. "Har du fått tag på den skyldige?"

"Varför bryr han sig? Jag trodde att han var glad över att de blev attackerade", Tonks spände ögonen i boken misstänksamt.

"Kanske så fejkar han sitt intresse", föreslog Charlie. "Han har ett rykte att skydda."

"Eller så har han ett mer olycksbådande motiv." föreslog Sirius hånande. Mr Weasley behövde bita sig i tungan för att inte avslöja sanningen.

"Det har vi", sade Dumbledore med ett leende.

"Nå?" sade Mr Malfoy skarpt. "Vem är det då?"

"Samma person som förra gången, Lucius", sade Dumbledore. "Men den här gången verkade Lord Voldemort genom en annan. Med hjälp av den här dagboken."

"Varför Lord? Vem gjorde honom Lord över någonting?"

"Troligtvis han själv. Jag sade ju att han hade en förhöjd självuppfattning", påpekade Harry

Han höll upp den lilla svarta boken med det stora hålet genom mitten, medan han såg granskande på Mr Malfoy.

"Du agerar som om du förväntar dig att han ska veta vad det är", insåg madam Bones och Moodys öga började snurra runt medan Tonks fräste ilsket.

"Den onda förbannade slemmiga paddan."

Harry däremot såg på Dobby. Alfen uppförde sig mycket besynnerligt. Hans stora ögon glodde menande på Harry medan han hela tiden pekade, först på dagboken och sedan på Mr Malfoy, varefter han slog sig hårt i huvudet med knytnävarna.

"Det är något fel på den där husalfen."

"Nej. Han är bara väldigt modig", protesterade Harry snabbt.

"Jag förstår…", sade Mr Malfoy långsamt till Dumbledore.

"En listig plan", sade Dumbledore med stadig röst medan han fortsatte att stirra Mr Malfoy rakt i ögonen." För om Harry här",

"Jag skulle ha föredragit ifall du hade lämnat Harry utanför det här." Sirius röst var orolig och ogillande. "Han behöver inte att Malfoys uppmärksamhet vänds till honom."

Harry fnös. "Det är inte som om han skulle ha gett mig någon uppmärksamhet vid den tidpunkten. Jag var inte värdig hans uppmärksamhet." Sirius slappnade av, lättad över att Harry för en gångs skull bara var en åskådare.

Mr Malfoy kastade en hastig, vass blick på Harry, "… och hans vän Ron inte hade upptäckt den här boken, så skulle säkert Ginny Weasley ha fått hela skulden. Ingen skulle någonsin kunnat bevisa att hon inte handlade av egen fri vilja…"

"Hon kunde ha hamnat i Azkaban?" frågade Percy förskräckt och hans hand sköt ut för att greppa sin systers arm.

"Jag tror att en rättegång skulle ha visat att hon inte kunde ha agerat på egen hand." lugnade Kingsley. "Hon talar inte parselspråk."

"Det finns ingen garanti för att hon skulle få en rättegång." påpekade Sirius buttert. "Eller så skulle de ha hittat ett sätt att få det se ut som om Harry var hennes medbrottsling."

"Naturligtvis skulle de göra det", muttrade Ron, fullt medveten om att hans bästa vän hela tiden hamnade i mitten av röror.

Mr Malfoy sade ingenting. Hans ansikte såg plötsligt ut som en stelnad mask.

"Och tänk dig bara, vad som sen kunde han hänt", fortsatte Dumbledore. "Familjen Weasley är en av våra mest framstående tvättäkta trollkarlssläkter. Föreställ dig hur det skulle påverka Arthur Weasley och hans nya mugglarskyddslag,

"Han gjorde det, gjorde han inte?" insåg Bill med fasa när han mindes sin fars tidigare ord. "Han satte upp det för att vanhedra pappa, få folk att misstro honom." Mr Weasley nickade argt, han litade inte på sig själv tillräckligt mycket för att tala.

Moody gnuggade händerna. "Jag ska få se honom i Azkaban. Innehav av ett mörkt föremål, avsikt att skada studenter, konspirera med den ondskefulla Lord Voldemort."

"Monsterögat", Tonks skakade på huvudet åt sin mentor. "Det hände för tre år sedan och det finns ingen chans att du kan bevisa något av det."

"Tvivlar du på mig, flicka." morrade han. "Jag kommer att hitta ett sätt att knyta ihop honom med hela den här röran."

"Lycka till", sade Bill allvarligt. "Ifall du behöver någon hjälp, låt mig veta."

"Dessutom tror jag att det kan vara lättare att bevisa det än ni tror. Över sex hundra personer har precis hört det", påpekade Parvati sött.

om man hade kommit på hans egna dotter med att överfalla och döda mugglarfödda elever. Det var verkligen tur att dagboken upptäcktes och att Dolders minnen utplånades ur den.

"Jag instämmer att det var tur att dagboken upptäcktes men absolut inte resten av det. ifall Dolders minnen hade förblivit så kunde de ha använts för att bevisa att Malfoy var skyldig," sade Narcissa.

"Eller så kunde minnen ha tagit kontrollen över någon annan och orsakat mer skada", påpekade Flitwick. "Vilket är att föredra?"

Vem vet vad det annars hade fått för följder…"

"Ginny hade dött, Tommy skulle ha börjat försöka ta över världen, Voldemort skulle ha återuppstått förra året och vi skulle behöva handskas med två ondskefulla psykopater istället för en. De skulle samarbeta för att ta över världen och vi skulle i princip vara körda… det eller att de försöker döda varandra för att bara en ond herre kan existera."

"Du tänker på sådana där saker alldeles för mycket Harry."

"Jag har mycket tid att tänka med hos Dursley."

Mr Malfoy tvingade sig att säga någonting. "Ja, det var verkligen tur." sade han stelt. Och hela tiden stod Dobby bakom honom och pekade, än på dagboken och än på Lucius Malfoy, och sedan slog han sig själv i huvudet.

"Välsigne den alfen", gnolade mrs Weasley. "Han försöker att hjälpa dig trots att den onda mannen är där och möjligtvis kan se det."

"Dobby är ganska modig", instämde Harry. "Men jag antar att efter att ha bott med Malfoy så måste han vara det."

Och plötsligt förstod Harry. Han nickade mot Dobby och Dobby drog sig baklänges in i ett hörn, där han nu vred om sina egna öron som straff.

"Vill ni inte veta hur Ginny fick tag i den där dagboken, Mr Malfoy?" frågade Harry.

"Jag tror att jag skulle vilja det", morrade Charlie. "Jag vill veta exakt hur avskummet klarade av det."

"Hur skulle jag kunna veta hur den dumma lilla flickan fick tag i den?" sade han.

"Hon är ingen dum liten flicka!" morrade Neville och Luna medan resten av Ginnys vänner nickade instämmande.

"Tack hörrni", sade Ginny tyst. "Men jag var lite korkade som accepterade det så lätt."

"Var inte löjlig Ginny. Om inte Muriel hade babblat om de där dagböckerna som hon mycket väl vet inte längre existerar så hade du inte fallit för det", påpekade Percy och himlade med ögonen.

"De finns inte längre?"

"Självklart inte. De försvann helt och hållet i början av 1900-talet. Muriel borde ha berättat det."

"Därför att det var ni som gav den till henne", sade Harry. "Inne hos Flourish & Blotts. Ni plockade upp hennes gamla bok i förvandlinskonst och smög in dagboken inuti den, visst gjorde ni?"

"Jag kommer döda honom."

"Varför skada honom när ni istället kan förnedra honom med era skämtprodukter."

"Harry du är lysande", utbrast tvillingarna och tryckte en varsin kyss på Harrys kind.

"Urgh, gör aldrig om det där igen", morrade Harry medan han torkade sina kinder och blängde på de två flinande tvillingarna.

Han såg hur Mr Malfoy öppnade och knöt nävarna tills de blev alldeles vita.

"Han brukade alltid göra det när Sirius kallade honom Lucy." fnös Remus.

"Nej, han gjorde det så fort Sirius, du, James, Jasmine eller jag gjorde det… senare Lily med när jag tänker efter", rättade Narcissa roat.

"Bevisa det", väste han.

"Åh jag kommer", morrade Moody. "Ge mig bara lite tid och jag ska sätta dit dig, din jävel." Sirius betraktade mannen försiktigt utan någons vetenskap och var plötsligt glad att auroren hade gått i pension innan han brutit sig ut från Azkaban.

"Å det kommer ingen att kunna göra", sade Dumbledore och log mot Harry. "Inte nu när Dolder har försvunnit ur boken.

"Tänk om han flyttade över till ett annat föremål, säg Sorteringshatten eller svärdet."

"Det Mr McDougal är omöjligt", försäkrade Dumbledore.

Men inte desto mindre skulle jag vilja råda dig, Lucius, att inte dela ut några fler av Lord Voldemorts gamla skolsaker. Om ytterligare något föremål av samma sort hamnar i oskyldiga händer, tror jag att Arthur Weasley kommer att göra allt för att spåra det tillbaka till dig…"

"Jag är säker på att han hade gott om mörka artefakter gömda under sin herrgård." sade Sirius, han visste att Grimmaldiplan 12 fortfarande hade trots att han gjorde allt i sin makt för att bli av med dem.

"Jag hoppas att det inte är samma magi som dagboken", mumlade Dumbledore oroligt och hans personal gav honom frågande blickar.

Lucius Malfoy stod som förstummad ett ögonblick. Harry såg tydligt hur det ryckte i högra handen på honom som om han längtade efter att dra fram sin trollstav. I stället vände han sig till husalfen.

"Helvete. Han kunde inte gjort jobbet enklare för Moody."

"Tvivlar alla på mina egenskaper? Jag kan ta honom utan någon extra hjälp", morrade Moody.

"Nu går vi, Dobby!" Han ryckte upp dörren, och då alfen kom framkilande gav han honom en hård spark så att han flög ut genom den.

"Hur kan han göra det. Hur kan det vara tillåtet att göra så?" protesterade Sarah förskräckt.

"Oroa dig inte. Dobby kommer troligtvis ge tillbaka någon dag, husalfer vet hur man håller ett agg och betala tillbaka", försäkrade Remus.

De kunde höra Dobby skrika av smärta hela vägen genom korridoren. Harry stod kvar ett ögonblick och tänkte intensivt. Sedan fick han en idé.

"Åh nej", stönade nästan alla vuxna. "Tala om för mig att det här inte är någon annan av dina bra idéer."

Harry rynkade pannan lekfullt. "Jag har bra planer ibland, vet ni?"

"Jag är säker på att du har det", retades Oliver tillbaka. "Det är bara det att vi inte har sett en hel del utav dem."

"Ja, den här fungerar helt utmärkt", påpekade Harry starkt och Ron nickade ivrigt bredvid honom.

"Professor Dumbledore", sade han hastigt. "Kan jag inte få lov att ge tillbaka dagboken till Mr Malfoy?"

"Du ger tillbaka beviset till honom?" röt Moody. "Jag kunde ha använt det."

"Jag visste inte det vid den tidpunkten", protesterade Harry. "Dumbledore hade just sagt att ingenting kunde bevisas. Dessutom så gick till en god sak."

"Kan Malfoy ha återigen förtrollat det?" frågade Cho förfärat.

Dumbledore skakade på huvudet. "Det var inte en förtrollning, så även ifall basilisken inte hade gjort det helt omöjligt, så har Malfoy inte de nödvändiga ingredienserna för att återställa boken."

"Visst får det, Harry", sade Dumbledore lugnt. "Men skyndade dig på. Du ska ju gå på festen, glöm inte det."

Oliver fnös. "Det är klart att du skulle agera som om det inte är en stor sak."

"Tillät du precis Harry att gå ut och konfrontera Malfoy, en medlem av Voldemorts innersta cirkel, ensam?" morrade Sirius. Hans ord fick flera andra att räta på sig i chock.

"Albus", väste McGonagall. "Hur kunde du tillåta det?"

"Det var ingen fara. Jag tittade på från dörren", svarade Dumbledore med ett lätt leende, de ilskna blickarna störde honom inte ett dugg. "Jag kunde se vad Harry var på väg att göra och ansåg det vara en väldigt god sak."

Harry grep dagboken och störtade ut från kontoret. Han kunde höra Dobbys plågade vrål försvinna runt hörnet. Hastigt, medan han undrade om hans plan skulle fungera, tog Harry av sig ena skon, drog av sin nersmetade, våta socka och körde ner dagboken i den.

"Umm, Harry kompis." Neville gav sin vän en frågande blick. "Varför skulle du ge Malfoy en strumpa?"

"Eftersom jag visste vad han skulle göra med den strumpan", medgav Harry och grinade brett åt de förvirrade blickarna han fick.

Sedan sprang han vidare genom den mörka korridoren. Han hann upp dem överst på trappan.

"Mr Malfoy", flämtade han andfått och bromsade in framför dem. "Jag har en sak åt er."

"Flämtar andfått? Jag trodde du var vältränad", påpekade Leanne, hon hade hört Katie prata om hur snabb han var och sett honom träna.

"Inte det året och jag var redan ganska utmattad. Jag tog upp löpning först förra året igen."

"Ytterligare en anledning till att du inte borde gå på festen", suckade Remus.

Och så pressade han den illaluktande sockan i handen på Lucius Malfoy.

Tonks fnös. "Jag skulle älska att ha sett hans ansikte när du gjorde det. Jag tror inte att han någonsin hade rört något så smutsigt i hela sitt liv tidigare."

"Det har han inte", svarade Narcissa en aning road.

"Vad i…?" Mr Malfoy slet av sockan, kastade den ifrån sig och stirrade sedan ursinnigt från den förstörda dagboken till Harry.

"Var försiktig Harry, man vet aldrig vad han kan göra", mumlade Remus.

"En vacker dag kommer du att gå samma sorgliga slut till mötes som dina föräldrar, Harry Potter", sade han sakta. "De var också dumbommar som alltid lade sig i andras affärer."

Remus morrade lågt. "Han behövde inte säga det."

"Det är en hemsk sak att säga till en föräldralös tolvåring", suckade Narcissa. "Jag kan bara be om ursäkt för hans ord Harry."

"Oroa dig inte, jag vet att du är annorlunda." Narcissa log tacksamt emot honom.

"Men hans ord bevisar också att det mesta som Draco Malfoy säger har han kopierat från sin far", påpekade Hermione. "Sade han inte samma sak till dig på tåget."

Harry nickade. "Om att möta samma öde, ja." Narcissa kunde inte hjälpa att känna sig hoppfull, kanske så var det inte försent för hennes son än.

Han vände sig om för att gå. "Kom, Dobby. Kom, sade jag!"

"Otroligt", mumlade Daphne chockat, hon kunde inte fatta att Harry hade klarat av det. Hon hade snabbt fattat hans plan men varit övertygad om att den skulle misslyckas.

Men Dobby rörde sig inte ur fläcken. Han höll upp Harrys äckliga, nersmutsade socka och tittade på den som om den var en ovärderlig skatt.

"Dobbys husbonde har gett Dobby en socka", sade alfen förundrat. "Han gav den till Dobby."

Dean tappade hakan i chock innan han brast ut i skratt. "Det är obetalbart! Och han förtjänar det också."

Fred och George stirrade på trion i chock. "Hur gör ni det?" frågade de svagt. "Klara av alla dessa fantastiska bedrifter utan att ens tänka ut dem i förväg?"

"Bra en Harry." Tonks flinade brett. "Jag skulle ha älskat att vara en fluga på väggen när han berättade för moster Cissy att han förlorat en av deras tjänare."

Ron fnös. "Han ljög troligen och sade till henne att han var tvungen att bli av med honom av någon anledning."

Narcissa fnös. "Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad han sa, det var så länge sen… jag vet inte ens om jag märkte att Dobby ens försvunnit."

Sirius lyssnade inte utan koncentrerade sig på Harry. "Jag är stolt över dig Harry. Det var en mycket omtänksam och snäll sak du gjorde. Lily skulle vara överlycklig." Harry gav honom ett leende när han hörde orden. Det var skönt att höra att hans föräldrar godkände hans handlingar.

"Vad för något?" spottade Mr Malfoy ur sig. "Vad sade du?"

"Tsk, tsk, tsk, det är inte bra för en lord att vara döv. Han borde kanske gå i pension." suckade Katie hånande och Fred skrattade innan han tryckte en kyss mot hennes tinning.

"Dobby har fått en socka", sade Dobby vantroget. "Min husbonde slängde den själv, och Dobby fångade den. Det betyder att… Dobby är fri!"

"De flesta husalfer skulle inte ha ansett det som att ta emot kläder." påpekade Hannah. Hon såg ursäktande på Harry. "De flesta anser att det är en dödsdom att ges kläder och gör allt de kan för att undvika det."

Madam Bones nickade instämmande till sin brorsdotters bästa väns ord. "Det är uppenbart att Lucius inte avsiktligt lämnade över sockan till alfen så Dobby måste verkligen ha velat bli fri för att ha accepterat det." Hermione rynkar på pannan medan hon tänkte på husalfernas rättigheter.

"Ifall du arbetade för Malfoys skulle inte du vilja bli fri då?" frågade Ron.

"Dessutom är Dobby ingen vanlig alf." Harry flinade medan han tänkte på sin lilla vän.

Lucius stod som fastfrusen och stirrade på alfen. Sedan kastade han sig över Harry.

"Han gjorde vad?" skrek Sirius. "Och jag gissar att du stod och lät det hända, Albus."

"Det fanns ingen anledning för mig att ingripa", svarade Dumbledore med blinkande ögon.

"Du har berövat mig min tjänar, din pojkusling!"

"Du får inte skada Harry Potter!" skrek Dobby samtidigt som Lucius Malfoy drog sin trollstav och började uttala en förbannelse, vilken kunde Harry inte höra, men han hann aldrig avsluta den.

"Det var inte nödvändigt att ingripa?" röt Sirius. "Han blev nästan förbannad och du gjorde inget för att hjälpa. Det kan lika gärna ha varit den dödande förbannelsen! Om Harry blir skadad på något sätt kommer du få ångra det i resten av ditt liv."

"Oroa dig inte Sirius. Jag var helt fin och han hann aldrig avsluta förbannelsen." lugnade Harry.

Det hördes ett högt brak och Mr Malfoy slungades baklänges nerför trappan. Han rullade ner, tre trappsteg i taget, och landade i en hopknycklad hög på nästa avsats.

"Woohoo. Heja Dobby!" jublade DA. Tvillingarna och Lee gick så långt att de reste sig upp och gjorde en snabb jigg medan de skanderade "Malfoy fick stryk, Malfoy fick stryk."

Hermione log illvilligt. "Jag slår vad om att det kändes riktigt bra för Dobby, att kunna ge Malfoy vad han förtjänade."

Han reste sig upp, likblek i ansiktet, och höjde sin trollstav igen, men Dobby höjde ett långt, hotande pekfinger.

"Du ska gå din väg nu", sade han ilsket och pekade på Mr Malfoy. "Du får inte röra Harry Potter. Du ska gå nu."

"Aw, jag tror att du har en beskyddare för livet Harry", flinade Tonks och bredvid henne fnös Remus.

"Han behöver en, så som han försätter sig i fara."

"Jag vill låta dig veta att tredje och fjärde året inte var mitt fel." protesterade Harry högtidligt.

Lucius Malfoy hade inget val. Med en sista förbittrad blick på dem båda svepte han manteln omkring sig och försvann.

"Albus, vi två kommer ha ett ordentligt samtal om hur du nyss riskerade Harrys liv. Hade Dobby inte varit där hade Harry blivit förbannad utan att du gjort något."

Dumbledore böjde bara på huvudet. "Självklart Sirius."

"Harry Potter befriade Dobby!" sade alfen gällt och stirrade upp på Harry, medan månskenet från fönstret intill reflekterades i hans klotrunda ögon. "Harry släppte Dobby fri!"

"Det är nästan som om att han ser dig som sin mästare nu."

"Han gör troligen det. Ni ska höra om. Kallar alltid Harry för sir, mästare eller herre", fnös Ron.

"Det är egentligen konstigt med tanke på att han jobbar för en annan…" påpekade Fred

"Ja… Är ni säkra på att han inte ha skapat ett band med Harry och bara väntar på att Harry ska slutföra det så att han verkligen är Harrys husalf."

"Kan han göra det utan min vetenskap?" frågade Harry häpet och ignorerade Hermione blick. "Vänta svara inte på det, det skulle inte förvåna mig om han har gjort det… jag får prata med honom om det nästa gång vi träffas."

"Det var det minsta jag kunde göra, Dobby", sade Harry med ett glatt flin. "Lova bara att aldrig försöka rädda mitt liv igen."

"Det skulle kunna vara en bra idé med tanke på resultat av det", fnös Seamus.

Alfens fula, bruna ansikte sprack plötsligt upp i ett brett leende som visade han stora tänder.

"Jag har bara en fråga, Dobby", sade Harry då Dobby med darrande händer drog på sig Harrys socka.

"Ewww." Ginny såg illamående ut. "Den strumpan är täckt av blod, avloppsvatten och bitar av orm och han satte på sig den."

"Vad är det för fel med det?" frågade Ron samtidigt som Harry ryckte på axlarna. "Det var inte så illa."

Hermione rös. "Varför är mina två bästa kompisar två killar?"

"Jag har haft på mig värre saker. Så länge det är helt är jag egentligen nöjd", mumlade Harry noga med att ingen ska höra honom.

"Du sa till mig att allt det här inte hade någonting att göra med Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, kommer du ihåg det? Men…"

"Hur du ens kommer ihåg det förstår jag inte, allra minst när du borde ligga avsvimmad på golvet av utmattning." Angelina skakade på huvudet.

"Det var en ledtråd", sade Dobby med ännu rundare ögon, som om det var en enkel sak att genomskåda. "Dobby gav Harry Potter en ledtråd. Innan Mörkrets herre bytta namn, kunde han ju fritt nämnas vid namn, eller hur?"

Oliver skakade på huvudet. "Inte speciellt uppenbart med tanke på att ingen ens visste att han hade ett riktigt namn."

"Men Dobby gjorde det", insåg Harry. "Det måste innebära att Malfoy visste om det… vilket innebär att han borde veta att Voldie är ett halvblod. Men varför då?"

Narcissa skakade på huvudet. "Jag tvivlar verkligen att Lucius inser Voldemorts blodstatus. Dobby måste ha fått reda på det från en annan källa, möjligtvis dagboken själv."

"Hmmm, jag borde kanske fråga honom om det när vi besöker honom nästa gång", beslutade Hermione medan hon såg på sin vän.

"Om husalferna släpper in dig i köket efter alla hattar du har gjort." viskade Ron hjälpsamt så att hon blängde på honom.

"Visst", sade Harry matt. "Men det är bäst att jag går nu. Det är festmiddag där nere, och min vän Hermione borde ha vaknat upp vid det här laget…" Dobby slog armarna om Harrys midja och kramade honom.

Flera av kvinnorna i salen började kuttra när bilden av Dobby som kramade Harry dök upp på skärmen och Harry rodnade en aning.

"Harry Potter är storslagen, mycket större än Dobby visste!" snyftade han. "Farväl, Harry Potter!" Och med en sista hög knall försvann Dobby.

"Han har rätt", mumlade Ginny lågt.

Harry hade deltagit i åtskilliga festmåltider på Hogwarts, men aldrig någon som riktigt gick upp mot den här. Alla var klädda i pyjamas, och firandet varade hela natten.

"Det var överraskande att bli väckta. Jag trodde något ännu värre hade hänt", erkände Neville

"Bästa nyheterna på året när vi fick höra att Harry och Ron gått ner i kammaren och räddat Ginny, att alla offer väcktes upp och att vi skulle ha en fest på topp av det", utbrast tvillingarna tillsammans.

"Jag minns när marodörerna anordnade något liknande och alla på skolan deltog, de fick straffkommendering för det", skrattade Remus.

"Det kan inte ha haft något att göra med det faktum att det gick överstyr och att de anordnade dueller mitt i salen och att man fick satsa pengar?" påpekade Narcissa torrt.

"Jag minns det. Personligen förstod jag inte varför lärarna var så förskräckta, skadliga förtrollningar var helt förbjudna och ingen blev skadad", påpekade Kingsley.

"Jag tyckte i alla fall att festen var rolig", sade Luna. "Några av pyjamasarna var riktigt intressanta." genast så brast nästan alla från fjärde året och uppåt ut i skratt när de mindes Goyles enhörningspyjamas.

Harry visste inte om festens höjdpunkt var när Hermione kom springande emot honom och skrek: "Du löste det! Du löste mysteriet!"

"Jag frågade dig aldrig." Harry vände sig till sin vän. "Vad sade dina föräldrar om att du blev förstenad?" Hermione skakade på huvudet med breda ögon.

"Säkerligen så blev hennes föräldrar underrättade." Tonks spände ögonen i McGonagall.

"Hennes magiska väktare blev underrättad. Efter det är det deras rätt att meddela föräldrarna efter avtalet de har", svarade McGonagall en aning stelt.

"Jag väntade till Hermione var vaken", sade mrs Weasley. "Jag ansåg att det skulle vara grymt att berätta det för dem när de inte kunde besöka dem. Mugglare kan inte besöka Hogwarts trots allt."

"Och efter det?" frågade madam Bones med höjt ögonbryn.

"Hermione bad om att få vara den som berättade för dem." Hon gav flickan en missnöjd blick. "Tydligen så var det ett misstag."

"Förlåt", viskade Harry till sin vän.

eller när Justin skyndade över från Hufflepuffbordet för att skaka hans hand under oändliga ursäkter för att han hade misstänkt honom,

"Han var en av de få som faktiskt har bett mig om ursäkt för att haft förutfattade åsikter om mig", funderade Harry och flera stycken runt om i salen tittade ner skamset.

Eller när Hagrid dök upp klockan halv fyra på morgonen och dunkade Harry och Ron så hårt i ryggen att de körde näsan i desserttårtan.

"Alla skrattade åt oss", gnällde Ron och Harry korsade armarna medan alla åter igen började skratta.

Eller om det var när Dumbledore gav besked om de fyra hundra poäng Gryffindor hade fått för deras insats (vilket betydde att elevhemspokalen var säkrad för andra året i rad), eller om det var när professor McGonagall reste sig upp och sade att examensproven hade inställts som en gåva till samtliga elever

"Inte mycket av en gåva när det hade varit väldigt opraktiskt att ha examensprov", påpekade mrs Weasley.

"Vi hade aldrig något år där proven ställdes in helt och hållet."

"Ni hade inte en jätteorm som terroriserade skolan, flera förstenade elever och skolan timmar ifrån att stängas", påminde McGonagall torrt.

"Även om en del prov blev inställda med hjälp." fnös Burbage.

("Å, nej!" sade Hermione),

Tvillingarna fnös. "Hermione", låtsas skällde Fred. "Det är en bra sak." Hon himlade bara med ögonen åt honom.

Eller när Dumbledore meddelade att professor Lockman tyvärr inte skulle kunna komma tillbaka nästa skolår därför att han måste resa bort för att få minnet tillbaka – en hel del av lärarna deltog i bifallet som hälsade denna nyhet.

"Det är verkligen en anledning till att fira", hånade Snape och drog ut skratt från de vuxna medan eleverna stirrade chockat.

"Drog Snape nyss ett skämt?" viskade Ron.

Harry skrattade. "Det är nästan som om han skulle dela ut godis."

"Bara att godiset är farligt för oss då det skulle vara förgiftat", påpekade Dean.

"Så synd", sade Ron och tog en syltmunk. "Jag hade faktiskt börjat fästa mig vid honom till sist."

"När han agerar så där kanske… men jag är glad att han försvann, jag skulle inte ha pallat ett till år med honom som lärare."

"Det var faktiskt skönt att få en bra lärare efter så många hemska."

Resten av terminen förflöt i ett strålande solsken. Livet på Hogwarts var tillbaka i normala gängor igen, med bara några små skillnader: Lektionerna i försvar mot svartkonster var inställda ("Men vi har fått en massa träning i det i alla fall", sade Ron till en missnöjd Hermione.),

"Självstudier, alla i Gryffindor samarbetade mellan årskursen, oftast inom kompisgängen, för att klara målen", förklarade Alicia.

Och Lucius Malfoy hade avskedats från Hogwarts skolstyrelse.

"Det är en bra idé", sade Padma bestämt. "På det sättet blir inflytandet inte lika stort för varken mörka eller ljusa sidan. Förut hade trots allt de mörka familjerna övertaget om skolan."

"Och han kan inte använda skolan för sina egna affärer längre", tillade Su Li.

"Jag tror inte att förlusten som styrelsemedlem skulle stoppa det", påpekade Kingsley torrt.

Draco spankulerade inte längre omkring som om han ägde hela stället utan såg tvärtom sur och förbittrad ut. I gengäld var Ginny Weasley stråland glad igen.

"Mer som jag agerade strålande glad", mumlade hon. "Det tog lång tid för mardrömmarna att försvinna."

"Jag är förvånad att dina föräldrar lät dig stanna för att avsluta terminen. Jag hade trott att de skulle ha tagit med dig hem för återhämtning", påpekade Narcissa.

"Hon bad om att få stanna", mumlade Mrs Weasley. "Efter allt hon hade gått igenom så kunde jag inte säga nej."

Direkt efter festen så hade alla i Gryffindor samlats i uppehållsrummet och startat den efterlängtade brasan

"Ni gjorde vad!" avbröt McGonagall i en farlig ton och det såg ut som hon skulle börja andas eld. "Vad gav er den löjliga idén? Någon hade kunnat bli skadad."

"Vi försökte bara skapa lite husanda." försökte Fred innan han tystnade från hennes blick.

Och alla såg jublande på medan deras Lockman böcker försvann för alltid." Avslutade Alisa snabbt meningen.

"Vi sade ju att Lockman gjorde en bra sak. Han skapade utmärkt bränsle till en brasa." skrattade Parvati, Lavender och Fay.

"Ni behöver inte oroa er professor, allt var under kontroll och de äldre eleverna läste så att de skulle kunna ta hand om brasan ifall vi tappade kontrollen," försäkrade Vaneza.

Alltför snart var tiden inne för hemresan med Hogwartsexpressen. Harry, Ron, Hermione, Fred, George, Ginny och Lee fick en kupé för sig själva, resten av deras vänner i kupén mitt emot.

"Vi fick inte vara allihop i en kupé. Vi försökte men blev utschasade av matkvinnan", suckade Harry.

"Godis är inte mat?"

"Det går att äta och man blir mätt på det, mat är ätbart och mättande. Alltså är godis mat."

"Hur många får man egentligen vara i en kupé?"

"Sju är regeln men om man är smart kan få in fler och inte bli upptäckta", svarade Remus kryptiskt.

De gjorde det mesta möjliga av de sista timmarna före ankomsten till King's Cross-stationen, medan det fortfarande var tillåtet att utöva magi. De spelade knallkort, tände de allra sista av Georges Filibuster-fyrverkerier och övade sig i att avväpna varandra med hjälp av besvärjelser. Harry var på väg att bli väldigt duktig på det.

"De gjorde i alla fall inte en massa upptåg", påpekade Flitwick optimistiskt.

"Tack Merlin," andades Sprout lättat.

De var nästan framme vid King's Cross när Harry kom att tänka på en sak.

"Ginny, du tog Percy på bar gärning med något som han inte ville att du skulle tala om för någon. Vad var det?"

Percy stönade lågt.

"Jaså, det", sade Ginny och fnittrade. "Jo, Percy har en flickvän."

"Heja Percy." skrattade Oliver och duckade från kudden Percy kastade. "Sen när kastar du saker på folk?"

"Sen nyss."

Fred tappade en hög böcker ner i huvudet på George.

"Du gjorde det där med flit."

"Klart jag gjorde", skrattade Fred. "Jag hade chansen och en ursäkt så jag kom undan det."

"Var det inte du som vaknade upp utan ögonbryn näsa dag?" frågade Ginny roat.

"Och vid lunch blev George gul…" fortsatte Ron.

"Och Fred fick svarta tänder vid kvällsmaten", avslutade Percy.

"Ni drog verkligen upptåg på varandra", frågade Seamus chockat.

"Mamma satte stopp för det efter att Freds tänder blev svarta", suckade tvillingarna sorgset.

"Med god anledning", nästan snäste mrs Weasley.

"Va?"

"Det är den där Ravenclawprefekten – Penelope Clearwater", sade Ginny.

"Inte konstigt att du var upprörd. Din flickvän blev förstenad och senare under året fördes din syster ner i kammaren", suckade Narcissa och Percy log osäkert mot henne.

"Det var henne han skrev till hela förra sommaren. Han har haft hemliga möten med henne överallt på skolan. Jag råkade komma in i ett tomt klassrum en dag där de stod och pussades.

Percys bröder började bussvissla och skrattade när han började rodna.

Han blev så upprörd när hon blev… ja, ni vet… överfallen. Ni tänker väl inte reta honom, va?" tillade hon oroligt.

"Bra försök." Bill flinade. "Men det finns ingen chans att de inte kommer att reta honom."

"För att vara rättvis så retar vi alla av ni som har en flickvän", påpekade Fred medan han flinade åt sin äldsta bror. "Och vi retade honom inte."

"Nej, ni gick bara fram till henne på perrongen och kramade om henne rakt framför hennes föräldrar", påpekade Percy torrt.

"Vi gratulerade henne bara till att lyckas få dig att bli ihop med henne."

"Nej, ni sade välkommen till familjen, när är bröllopet? Penelopes föräldrar blev väldigt upprörda vet ni och försökte ge henne utegångsförbud."

"Opps", skrattade George.

"Något sådant skulle vi aldrig drömma om", sade Fred, som såg ut som om han plötsligt fått en oväntad present.

"Absolut inte", sade George och flinade.

"Av någon anledning så tror jag inte på dem", fnös Tonks.

"Det är för att du är en Black Nymphadora, Blacks är väldigt misstänksamma i naturen", svarade Narcissa med ett slugt leende.

"Tonks. Mitt namn är Tonks."

Hogwartsexpressen saktade in och stannade slutligen.

"En sådan sorglig stund", suckade Harry.

Harry tog fram sin fjäderpenna och ett stycke pergament och vände sig till Ron och Hermione.

"Det här kallas telefonnummet", sade han till Ron och skrev ner numret två gånger, innan han rev pergamentet mitt itu och gav dem var sin bit. "Jag talade om för din pappa i somras hur man använder en telefon, så han vet.

"Borde kanske ha beskrivit det bättre", muttrade Harry innan han skakade på huvudet, det spelar ingen roll, det hade redan hänt.

Ni kan väl ringa till mig hos Dursleys? Jag tror inte jag står ut med två månader med bara Dudley att prata med."

"Det var ett misstag." muttrade Harry ilsket.

"Varför var det ett misstag Harry?" frågade Oliver försiktigt.

"Förväntar du dig ärligt att Dursleys skulle låta ett missfoster som mig använda telefonen?"

"Du är inget missfoster." insisterade Sirius medan han motstod att morra högt. "Och du har all rätt att använda deras telefon."

Harry skakade bara på huvudet åt honom, ingen visste om det var för att han inte höll med om att han inte är ett missfoster eller ifall han hade rätt till att använda telefonen.

"Um, vad är en felefon nu igen?" frågade Neville osäkert.

"Telefon, det är som flampulvret. Bara att du slipper andas in aska men kan inte se de andras ansikte."

"Men din moster och morbror kommer väl bli stolta över dig?" sade Hermione då de klev av tåget och anslöt sig till hopen av elever som trängde sig fram mot den förtrollade spärren. "När de får höra vad du har gjort i år?"

"Jag försökte vara vänlig. Se inte på mig sådär." stönade Hermione. "Jag hade ingen aning om hur de var." hennes röst blev äcklad.

"Skyll inte dig själv för det Mione. Jag ville inte att någon skulle veta och ingen hade någonsin fått veta ifall vi inte hade läst de här böckerna."

"Den tanken tröstar mig inte precis", muttrade Remus.

"Stolta", sade Harry. "Är du tokig? Alla gångerna jag kunde ha dött och inte lyckades göra det? De kommer bli ursinniga…"

"Och ändå vill Albus att du ska återvända dit. Vet inte vad gamlingen tänker. Det finns ingen chans i helvete att jag tänker låta min gudson återvända till de monstren efter att jag blivit fri. Jag har rätt till Harrys vårdnad", tänkte Sirius ilsket.

Och tillsammans vandrade de tillbaka genom utgången till mugglarvärlden.

"Och det är slutet på boken", sade Alisa. "Jag antar att vi fortsätter nästa bok imorgon."

"Alldeles rätt miss Alisa", svarade McGonagall, hon visste flickans efternamn men hon hade bönat så att bli kallad vid sitt förnamn att hon tillslut gått med på det. "Se till att vara här senaste halv nio, vi börjar läsningen tjugo i nio imorgon."