Thalia: Jag trodde inte att jag skulle ha avslutat boken vid den här tiden, jag trodde att det skulle hända i Juni någon gång. Jag tror att du fick grammatiken rätt, jag gillar din idé och ska se vart jag kan få in den, Merlin vad svårt det kommer bli, jag har aldrig kunnat se framför mig att Sirius skadar Harry, eller tänkt det men vi ska se vad jag kan mixa ihop. Jag gillade vad du skrivit och har funderat hela dagen på hur jag kan få med det och jag kan ha en liten idé men vi får se vad min musa Phoebe säger om det senare när jag sätter igång att skriva. Men tack så hemskt mycket

Linneagb: Jag är glad att du tyckte att Sarah var gullig när hon brydde sig om Dobby så. Jag kommer definitivt fråga dig om jag behöver veta något om blodtrycket. Jag förstår vad du menar med att de kan vara för hårda mot Dumbledore, jag har ärligt ingen aning om hur det kommer sig för jag planerade inte att det skulle bli så men sen jag började läsa fanfics så gillar jag honom inte lika mycket längre, men jag kan förstå varför vissa är så hårda, Sirius tillexempel, han har i princip trott att Harry vuxit upp och varit säker fram tills dementorerna och trekampen, att få höra att han varit i fara hela sitt liv är väldigt svårt för honom och han skyller Dumbledore för det eftersom han var den som placerade Harry hos Dursley och hade ansvaret för att hålla Harry säker på skolan, jag kan försöka att tona ner hur hårda de är mot honom om du vill, men de kommer fortsätta att vara lite arga på honom pågrund av hur ofta Harry hamnar i dödlig fara på skolan, men det värsta är över nu ändå, de vet trots all redan vad som händer under Harrys tredje och fjärde år. Nej, nu ska jag göra mina läxor så jag kan börja skriva på sista kapitlet.
-Lea

Guest: Yay för det. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med vad du tänkte på men jag är glad att resten var så bra att du glömde bort det. Du är inte negativ, jag hade också velat ha lite mer snack, speciellt efter men jag vågade inte av rädsla för att det här kapitlet skulle bli alldeles för kort då, så jag fick helt enkelt vänta med mer snack tills det här kapitlet, ledsen för det. Ha det bra du med.
PS: Din idé… hm, vi får se men jag har en del planer och ingen av dem inkluderar att Harry svimmar, men vi får se hu det blir när jag kommer dit

Lunan95: Jag är glad att du gillade det, bok nummer 3 verkar vara allas favorit bok även om den för mig kommer 2. Jag längtar också tills jag kan börjar skriva på den men jag skulle inte drömma om att trötta ut mig, inte över det om jag tröttar ut mig beror det på alla nationella prov som börjar nu. Jag vet jag har bara lyckats nämna Adele än så länge och jag ska försöka få med de andra med, även om deras föräldrar inte kommer att platsa i min fanfic, möjligtvist att de kommer med i uppföljaren jag planerar att göra, alltså när de har läst färdigt alla böcker. Jag är ledsen att du har mörka dagar men glad att jag kan hjälpa till att lysa upp dem.

Amanda: Tack så mycket och det gör inget att du inte har lämnat en review på länge. Jag älskar också bok 3 men min favorit är nog faktiskt femte boken även om Harry är lite deprimerad men jag har alltid älskat den mest även om jag alltid gråter i slutet. Men för din skull ska jag försöka bli klar med det här kapitlet snabbt så att jag verkligen kan börja på tredje boken. (Skrivet: 6/3-13)

Luna lovegood 2: Nu hade du tur, jag missade nästan att svara. Det gör inget att du inte har något att säga, jag får så ibland med. Men här har du nästa kapitel och jag skrev boktexten till första kapitlet i bok 3 igår, så ja… det kapitlet är uppe på söndag nästa vecka (Kan komma tidigare men för säkerhets skull tar jag söndag för jag måste skriva en uppsats till svenskan)

Sista kapitlet och jag vill bara be om en sak. kan ni inte försöka ge minst 6 reviewer till så att vi kommer upp i 200? Det skulle vara en dröm för mig. men jag hoppas att ni har kul under läsningen

"Och det är slutet på boken", sade Alisa. "Jag antar att vi fortsätter nästa bok imorgon."

"Alldeles rätt miss Alisa", svarade McGonagall, hon visste flickans efternamn men hon hade bönat så att bli kallad vid sitt förnamn att hon tillslut gått med på det. "Se till att vara här senaste halv nio, vi börjar läsningen tjugo i nio imorgon."

Alla reste sig omedelbart upp och började snabbt vandra ut ur salen, det var sent på kvällen och alla var utmattade och ville bara lägga sig ner i sina egna sängar, Sarah Vollen hade redan somnat, hopkrupen i en av sackosäckarna med knäna under sig. Nick log innan han så försiktigt han kunde lyfte upp henne.

"Nick?" mumlade Sarah sömnigt. "Kan jag få stanna med dig inatt? Jag vill inte vara ensam."

"Självklart Savie, allt för dig", mumlade Nick tillbaka med ett mjukt leende. "Du behöver inte vara rädd, jag är med dig hela tiden." Sarah somnade om, hennes storebrors försäkring om att hon inte skulle behöva vara ensam i natt gjorde henne lycklig.

Under tiden så tog Harry så lång tid han kunde på sig för att kunna fördröja straffkommenderingen.

"Harry, kan du komma till mitt rum imorgon innan frukosten?" frågade Remus och Harry nickade innan han vände sig om för att gå.

"Mr Potter", med en förvirrad blick vände sig Harry om igen för att se McGonagall komma gående emot honom i rask takt.

"Jag har inte gjort något", påpekade han förvirrat.

"Jag är medveten om det Potter", sade hon med höjt ögonbryn, trodde han verkligen att de misstänkte att han gjort något så fort de pratade med honom. "Men jag ville ge dig den här", fortsatte hon och lämnade fram en liten ask. Nyfiket öppnade Harry försiktigt den och log när han såg snusdosan McGonagall beskrivit dagen innan, den såg precis ut som han tänkt sig. Svagt glimmande guldig i färgen med en rikligt röd ros i mitten utsmyckad med så små detaljer att den såg verklig ut.

"Min pappa gjorde verkligen den här?" frågade Harry lågt.

"Det gjorde han. Jag lät honom behålla den för att den var så vackert gjord. Den är din nu." McGonagall log mot honom medan Harry varsamt lade ner den i sin ficka.

"Tack så mycket professorn, men jag måste verkligen gå till min straffkommendering nu." Harry gav henne ett eget leende innan han snabbt begav sig till Umbridges kontor där hon redan väntade.

"Du är sen Potter."

"Professor McGonagall höll mig tillbaka, hon ville prata med mig", sade Harry tonlöst medan han slog sig ner i sin vanliga stol och plockade upp gåspennan, med en snegling på sin hand där orden tydligt stod ut, satte han ner spetsen mot pergamentet och väntade.

"Du vet vad du ska skriva Potter, vad väntar du på?" frågade Umbridge sött och Harry bet ihop innan han började skriva sakta, återigen vägrade han ge henne tillfredsställelsen att låta henne veta hur mycket ont han fick av den förbannade fjäderpennan. Han behövde bara skriva orden några få gånger innan handen blödde kraftfullt. Han svalde hårt och blinkade snabbt för att hindra tårarna som ville smita på grund av smärtan. Varje gång han behövde utstå det här var det värre än gången innan och han visste att det snart bara var en tidsfråga innan han bröt ihop och han var tvungen att sätta stopp för de här straffkommenderingarna innan det hände. Minuterna sniglade sig fram medan Harry försökte skriva orden sakta med små pausar mellan varje ord utan att få Umbridge att lägga märke till det. Himlen som redan varit mörk när han kom var nu becksvart och han hade ingen aning om vad klockan var.

"Du kan lägga ner den nu, Potter", Umbridges röst skar tystnad i rummet och Harry lutade sig tillbaka i stolen medan hon återigen undersökte hans hand.

Hon suckade ogillande och kluckade med tungan. "Det verkar aldrig sjunka in tillräckligt gör det, Potter? Vi får ge det ett nytt försök imorgon", utan ett ord reste sig Harry upp och gick ut från kontoret. Så fort han kommit runt hörnet i korridoren satte han iväg i illfart upp till uppehållsrummet, andlöst sade han lösenordet och den tjocka damen släppte in honom med ett leende.

"Där är du Harry. Vi började tro att du aldrig skulle dyka upp", suckade Hermione medan hon sköt fram den vanliga skålen med extraktet med mörtlappsknölar och den dämpade fort den brännande känslan i hans hand. Harry såg sig om på sina två närmaste vänners och tvillingarnas oroliga ansikten.

"Varför är ni fyra fortfarande vakna?"

"Vi ville vänta på dig, vi har inte haft tid att prata så fritt de senaste två dagarna. Hur mår du Harry?" frågade Hermione oroligt.

"Jag mår bra. Jag gillar bara inte att alla mina hemligheter avslöjas."

"Något bra kommer i alla fall ut från det. Sirius kommer troligtvis att bli fri imorgon", påpekade Ron.

"Det var väldigt dumstridigt av honom att avslöja sig så där."

"Lägg av Mione. Hade han inte inbrutit så hade Harry dött. Han hade läget under kontroll, om du inte märkte det så visste Krake vart han skulle ta honom så han måste ha fixat en flyktplan ifall att något skulle hända."

"Tror ni att Malfoy kommer peka ut honom?"

"Nej. Han skulle få frågor om varför han visste det, dessutom tror jag att Narcissa kommer stoppa honom", suckade Hermione medan hon såg sig om i det tomma uppehållsrummet. "Hon är inte som jag förväntade mig."

"Jag tror inte att någon förväntade sig att hon skulle agera som hon gör", påpekade Ron med en fnysning.

"Kommer ni ihåg när jag kom till högkvarteret i somras?"

"Lite svårt att glömma det med tanke på hur du skrek", påpekade Fred glatt.

"Minns ni att när Sirius berättade om vad de gjort så nämnde han ett vapen."

"Ja… vi lyckades aldrig lista ut vad det var trots våra försök…" suckade George. "Vart vill du komma."

"Jag vet var det finns."

"Inte en chans. Hur?" flämtade alla fyra samtidigt chockat.

"Minns ni igår när jag hade ett utbrott och tog flykten till vid-behov-rummet?" de nickade för att visa att han ska fortsätta. "Jag pratade med Remus och han svor en ed på att berätta sanningen i det rummet. Efter vi pratat ut så tog jag tillfället i akt och frågade vart vapnet var gömt."

"Genialt", viskade tvillingarna.

"Han kunde inte berätta exakt på grund av en annan ed, men genom att rabbla upp en hel del namn insåg jag att de alla hade något gemensamt…" Harry gjorde en dramatisk paus. "Alla personer jobbar på ministeriet och där är var vapnet är gömt."

"Är du säker?" frågade Hermione osäkert.

"Helt hundra. Remus gav mig sitt ord på det."

"Tja. Det är ju helt perfekt. Vapnet är gömt bland idioterna. Vi är så körda", stönade Ron.

"Bra gjort Harry. Ett mindre mysterium att oroa sig över, men jag önskar fortfarande att vi visste vad det var."

"Det spelar ingen roll hur länge vi sitter och funderar, vi kommer aldrig lista ut vad det här. Ministeriet är för fullt och fyllt med så otroligt många saker", sade George avfärdande och hans syskon nickade instämmande.

"Vi borde försöka sova nu, klockan är snart två", påpekade Hermione med en gäspning medan hon lade undan sina anteckningar. "God natt." hon gick snabbt upp till sin sovsal medan de andra skyndade iväg till sin egna.

"Imorgon kommer bli en tuff dag för Sirius", mumlade Ron halvsovande till Harry.

"Ja… jag hoppas bara att det inte blir allt för många hatfulla kommentarer."

"Jag tror du kan förvänta dig några från Susan, det verkar som om hon och madam Bones tror att Sirius är skyldig till Susans föräldrars död."

"Jag vet", suckade Harry innan han slöt ögonen och sakta sjönk ner i kudden med huvudet

…...

Narcissa såg på sin enda son som var på väg emot fängelsehålorna utan en blick mot hennes håll. Hon visste att hon behövde förklara för honom varför hon tänkte skilja sig ifrån Lucius, hon visste att han måste vara väldigt förvirrad just nu.

"Draco, kom med här", hennes son vände sig förvånat om innan han vände sig till sina vänner och viskade något som hon inte kunde höra. Under tystnad följde han henne sedan in i en tyst och för tillfället helt övergiven korridor.

"Vi behöver prata, Draco."

"Är du säker på att det är mig du söker?" frågade han torrt. "Du har inte sagt ett ord till mig på hela dagen och du satte dig vid Gryffindorbordet", trots hans lättsamma ord kunde hon enkelt höra att han var sårad.

"Det är inte sant", viskade hon sorgset och han blängde på henne.

"Enda gången du har pratat med mig är för att skrika på mig för något jag gjorde i det förflutna.2

"Hade jag kunnat hade jag skällt ut dig redan då Draco", sade Narcissa bestämt och Draco fnös.

"Far hade stoppat dig."

"Ja, och han gjorde det. Vi har haft många skilda åsikter bland såna ämnen", sade Narcissa stelt. "Jag vet att du på grund av din far ser ner på de som inte är renblodiga…"

"För att de har smutsigt blod", svarade Draco omedelbart, en upprepning av ord som han hört under hela sin uppväxt.

"Några av mina vänner i skolan var halvblod och mugglarfödda, Draco. Du kan inte döma någon på dens blod, vilket du vet innerst inne. Du behöver omvärdera dina åsikter, jag tänker inte tolerera att du mobbar andra."

"Varför skulle jag bry mig? Far säger…" började Draco irriterat.

"Din far har hindrat mig från att uttrycka mina åsikter de senaste 19 åren. Jag fick inte lära dig mina åsikter, fick inte umgås med mina gamla vänner. Han försöker förvandla dig till en kopia av honom!"

"Det är en lögn!" snäste han men Narcissa kunde se osäkerheten i hans ögon.

Narcissa öppnade munnen innan hon tvekade. "Din far har gjort många… diskutabla saker, inte bara i krigets namn utan även mot mig och dig. Jag är medveten om att han inte är ensam om att agera fel kring dig, jag borde inte ha meddelat min skilsmässa framför alla så där, det var inte rätt mot dig…"

"Vad har han gjort?" frågade Draco och knöt nävarna, Narcissa hade svårt att avgöra om det berodde på att han var arg över anklagelsen eller för att han trodde att hans far gjort något emot henne.

"Det spelar ingen", sade Narcissa bestämt. "Jag kommer leverera skilsmässopapperna till honom nästa vec…"

"Han kommer aldrig gå med på det. Han är Lord Black och det finns inte en chans att han kommer annullera ert äktenskap", påpekade Draco, och Narcissa förstod omedelbart att han trots alla bråk fortfarande hoppades att de skulle kunna lösa problemen.

"Du vet lika väl som mig att min kusin har rätten till att bli Lord över hus Black. Det är hans födelserätt."

"Han är en efterlyst brottsling."

"Sirius är oskyldig", kastade Narcissa tillbaka otåligt. "Harry vet det och du kan förvänta dig att han blir fri snart. Det finns inget du kan göra för att stoppa honom, det skulle inte göra någon skillnad om du skickade ett brev till din far."

"Potter. Det är alltid om Potter." fräste han. "Till och med du bryr dig om honom. Kan aldrig göra något fel och får allt han pekar på."

"Han är min väns son och Harry är inte perfekt. Om du inte märkte det så behandlades han värre än en husalf när han växte upp. Tror du verkligen han njuter av att vara berömd?" Hon skakade på huvudet. "Svara inte på det. Draco, jag älskar dig, du är min son och jag kan aldrig ångra att ha dig, men jag ber dig tänk om. Att gå med Voldemort kommer bara ledda till död, jag har sett hur han behandlar sin efterföljare. Du är god Draco och förtjänar bättre än den stig din far vill att du ska ta. Tänk över det är du snäll." bad hon och strök hans kind. "God natt min son." viskade hon sedan innan hon gick mot sitt gästrum.

"Vänta!", Narcissa vände sig om och betraktade honom tyst. "Vad gjorde han? Vad hände?"

Narcissa slöt ögonen, framför sig kunde hon se flaskorna undangömda i skrivbordet. "Inget han kommer göra mot dig, jag misstänker hans anledningar men det gör det inte okej… jag vill inte ta ifrån dig ditt förhållande med en av dina föräldrar. Gå till sängs nu, du behöver sova", med de orden lämnade hon sin fundersamma son kvar i korridoren.

…...

Harry stannade utanför tavlan av Hogwarts under en stjärnklar himmel och en spegelblank sjö nedanför. Lösenordet för att få komma in kändes passande, vackert på latin, och Hogwarts såg magnifik ut på tavlan, hans hem var perfekt. "Pulchre" mumlade han tillslut nervöst. Han hade ingen aning om vad han kunde vänta sig när han hade sitt samtal med Sirius och Remus. Tavlan svängde sakta inåt och efter ett djupt andetag följde Harry efter.

Till hans förvåning var rummet prydligt iordninggjort och hemtrevligt. Vid väggen till höger om honom glödde en brasa med två fåtöljer placerade framför den och ett runt bord av mahogny placerat emellan de två mörkgråa fåtöljerna. Vid väggen mittemot var ett vanligt träbord med stolar placerade framför ett stort, högt fönster som var i fördraget så att solen inte kunde lysa igenom, även om han tvivlade att de hade kunnat se solen, den hade varit dold bakom tjocka lager av sol de senaste veckorna. Rakt framför honom var en spiraltrappa som han antog ledde upp till sovrummet samt en dörr bredvid trappan som han misstänkte var dörren till badrummet.

Tveksamt slog han sig ner i den ena fåtöljen och han skulle just börja röra om i brasan för att få in lite mer ljus och värme i rummet när den blev en grön spottande färg och han hoppade förskräckt bakåt samtidigt som en man landade stadigt mitt i och försiktigt borstade av sig askan innan han steg ut och sträckte på sig. Genast kände Harry igen honom men han hade ingen aning om varför han kommit med flampulvret.

"God morgon Harry", sade Sirius glatt. "Jag förväntade dig inte här förrän om ytterligare en halvtimme. Har du väntat länge?"

"Jag kom nyss", svarade Harry varsamt. "Sirius, du vet att Umbridge kontrollerar alla brasor på Hogwarts va?"

"Jag vet. Men det var ytterst viktigt att jag åkte till Grimmaldiplan, jag behövde kolla upp en sak. Vänta här så ska jag bara hämta Remus." ropade Sirius över axeln medan han gick upp för trappan, det dröjde inte länge innan han kom ner igen, med Remus hack i hälarna.

"Så varför är jag här?"

"Du vet, jag läste lite mer på listan över dina skador igår", sade Sirius utan att svara på Harrys fråga.

"Verkligen… och vad sade den?"

"Varför läser du inte själv, från du fyllde 12", föreslog Sirius och kastade pergamentet mot honom. "Högt", tillade han och Harry svalde nervöst innan han harklade sig.

12 års ålder

Benskörhet: brist på kalcium.

Vitaminbrist: C

Undernärd

Harry stannade tveksamt.

"Fortsätt, det där var med när du var elva med", muttrade Sirius

Djupt sår på vänster smalben

Brutet revben: höger sida

Skärsår: armar, ben och buk.

Förlorade alla ben i högra armen

Infekterad av basiliskgift: biten i höger arm

"Skärsår på armarna? Hur kunde ingen se det?" frågade Remus förfärat, han hade aldrig hunnit läsa igenom pappret kvällen innan.

"Det var något jag själv undrade, vill du berätta Harry?" frågade Sirius i en för artig röst.

"Um… jag, äh början av sommaren", stammade Harry ut tillslut.

"Åh, verkligen."

"Varför är jag är?"

"Är du seriös Harry?" frågade Sirius misstroget. "Du har ingen aning? Vad sägs som att du praktsikt taget begick självmord igår kväll med ditt stunt med boken."

"Vi behövde läsa", protesterade Harry.

"Skitsnack", utbrast Sirius och tappade tillslut humöret. "Vi kunde ha väntat tills framtiden hittat en lösning."

"Vi har inte tid."

"Vi skulle skaffat oss den tiden. Du hade dött om inte reagerat i tid. Ingen hade någon aning om att det skulle hända och du varnade ingen."

"Men jag dog inte, gjorde jag?"

"Det var ren tur. Ingen hade någon aning om vad de skulle göra och du hade tur att de inte förhäxade mig istället för att acceptera att de behövde fortsätta läsa om de ville rädda dig."

"Jag bad dig inte att förvandla dig. Du borde inte ha gjort det." protesterade Harry ilsket.

"Vad skulle jag gjort? Suttit vid sidan om och väntat på att du skulle dö? Helvete Harry!" skrek Sirius och knöt sina händer så att naglarna borrades in i hans handflator.

"Jag hade inte dött. Fawkes hade helat mig i boken och jag hade blivit helad igår med."

"Det har du ingen aning om Harry. Du chansade ditt liv i onödan." morrade Sirius. "Jag kan inte förstå hur du kunde vara så vårdlöst och korkad."

"Jag riskerade inget", skrek Harry. "De behöver veta sanningen, om jag blir skadad spelar ingen roll. Det skadar ingen utom mig."

"Tror du inte det skadar mig? Att behöva se dig döende?" frågade Sirius näst intill hysteriskt skrikande.

"Nej, du tar ingen skada av det." svarade Harry och Remus flämtade chockat till medan Harrys gudfar tillslut tappade kontrollen. Sirius höjde handen, men den här gången verkade det inte vara för att ge Harry en öm strykning över kinden, ingen kärleksfull gest eller en omsorgsfull klapp som dagen innan. Harry ryckte till och stapplade ett steg bakåt, hans smaragdgröna ögon fyllda av chock och rädsla. Remus som såg rörelsen trots att den var väldigt liten reagerade fortare än vad han gjort på länge.

"Sirius", varnade han och grep tag i hans handled som var halvt höjd för att hindra det troliga slaget, om han inte stoppade deras bråk nu skulle Sirius troligtvis göra något han aldrig skulle förlåta sig själv för och Harry skulle förlora sin tillit till sin gudfar. Han kunde inte tillåta det, "att slå honom är inte det rätta sättet och det kan inte göra något ogjort, du av alla borde veta det."

Sirius såg på Remus och den rasande elden som tycktes ha varit i hans ögon försvann helt hållet och han bleknade tills han var likblek medan han stirrade på sin fortfarande halvt höjda hand som Remus höll fast innan hans ögon sökte Harry, som mest av allt påminde om ett litet barn, en livrädd och skrämd liten pojke. "Å gud. Vad har jag… Harry, jag… jag…", Sirius skakade på huvudet innan han bröt sig loss från Remus grepp och flydde uppför trappan in till sovrummet. Smällen från dörren ekade i tystnaden mellan Harry och Remus.

"Harry, är du okej?" viskade Remus försiktigt. Harry skakade och sjönk ner på golvet och höll sina knän tätt intill sitt bröst medan han dolde sitt ansikte.

"Snälla gå", viskade han.

"Jag kan inte göra det…" svarade Remus och lutade sig emot soffan igen. efter flera minuters tystnad bröt Remus den tillslut igen. "Du vet att han aldrig skulle drömma om att skada dig va?"

"Jag trodde det, men…" svarade Harry och Remus suckade.

"Följ med, jag har något att visa dig på mitt rum."

"Sirius är där inne."

"Vi har ett varsitt sovrum, vet du." svarade Remus och hjälpte Harry upp på fötterna medan han fick en idé. "Kom med." Han gick före uppför trappan och stannade framför sovrumsdörren och öppnade den så att Harry kunde gå in före, vilket han gjorde innan han tvärstannade strax innanför dörren när han kund se Sirius sittandes i hörnet hopkurad och dragandes med naglarna över underarmarna. Dörren smällde igen bakom honom och han snurrade runt.

"Vad gör du Remus?" frågade han argt och han kunde höra hur Sirius skiftade och tittade upp. Harry började rycka i dörren som vägrade att rubba sig. "Släpp ut mig!"

"Inte förrän ni två pratar ut", kom Remus halvkvävda röst.

"Släpp ut honom Remus", avbröt Sirius hest. "Du kan inte tvinga honom att vara här inne."

"NI behöver prata ut", protesterade Remus.

"Remus?" frågade Harry men ingen svarade och Harry sjönk ner på golvet med ryggen mot dörren. Gudfar och gudson satt tysta under flera minuter medan de avsiktligt undvek att se på varandra.

"Jag är ledsen Harry." Sirius brutna röst överraskad Harry.

"För vad?"

"För att skrika på dig, för att inte lyssna men framför allt för att slå dig."

"Du slog mig aldrig", påpekade Harry mjukt.

"Jag hade gjort det om Remus inte stoppat mig. Jag tappade fullkomligt kontrollen och jag är så otroligt ledsen för det."

"Jag vet…"

"Harry, jag förtjänar det inte men snälla, ge mig en till chans", Sirius hade tårar i ögonen medan han såg på sin gudson.

"Varför försökte du… försökte…"

"Slå dig… du är så övertygad om att du inte betyder något, att det inte spelar någon roll om du blir skadad, att jag inte skulle bli skadad när jag såg dig döende. Jag antar att jag trodde att om jag smällde till dig en gång skulle du tystna och kanske inse sanningen."

"Det är bara… korkat av dig att tro det."

"Jag vet. Jag tappade fullkomligt kontrollen, jag vet att det inte är en ursäkt."

"Sirius, varför klöste du dig själv på armarna nyss?" frågade Harry nyfiket.

"Igår… efter du läst om hur du blev biten började du blöda rejält. Jag fick blod över hela mina armar medan jag stoppade blödningen. Jag kan fortfarande känna den varma, klibbiga känslan av ditt blod trots att jag försökt få bort den."

"Åh", suckade Harry. "Jag förlåter dig, jag borde ha insett att du skulle ha blivit sårad om jag blev skadad. Du har berättat det massor med gånger och bevisat det tidigare… och jag är ledsen.

Sirius skrattade torrt. "Du har inget att vara ledsen för. Hela den här röran är mitt fel. Jag borde inte ha skällt ut om det, det var ditt val och jag vet att du har rätt innerst inne, men att se dig praktiskt taget död…" Sirius rös. "Jag kan inte förlora dig med Harry. Jag har redan förlorat så många av de jag älskar, om du hade dött igår hade jag aldrig varit mig själv igen."

Harry reste sig upp och gick fram till Sirius innan han satte sig bredvid honom. "Du saknar dem", det var ingen fråga, bara ren fakta.

"Ja. Dorea och Charlus, de var som mina föräldrar, James och Lily var mina syskon och Jasmine, hon var en av de bästa sakerna som hänt mig."

"Hur var hon? Ingen har någonsin berättat något om henne… jag visste inte ens om att hon hade existerat."

"Hon var smart och vänlig, men ingen du ville göra upprörd, hon hade svårt att förlåta en om man bedragit hennes tillit. Hon var rolig även om hon föredrog att låta andra göra upptågen. Söt… hon, hon var perfekt."

"Jag önskar jag hade fått lära känna henne…"

"Jag med Harry, jag med. Hon avgudade dig vet du, det är ett under att någon annan fick hålla dig bortsett från dina föräldrar, Jasmine och mig."

"Funderade ni två på att skaffa ett barn?" frågade Harry försiktigt, han ville veta men ville inte göra Sirius upprörd och sorgsen. Men det var trevligt att få höra om sin faster ordentligt.

"Nej… det var hennes dröm, att skaffa en egen familj, minst tre barn, en dotter och två söner."

"Väntade ni på grund utav kriget?"

Sirius suckade sorgset. "Jag önskar… när vi var mindre, fjorton år så råkade Jasmine ut för… en olycka…", Sirius pausade som om han tänkte efter om vad han skulle säga härnäst. "Jasmine förlorade all möjlighet att någonsin skaffa barn, inget hjälpte och hon var förkrossad. Hon var övertygad om att ingen skulle vilja gifta sig med en kvinna som inte kunde fortsätta familjenamnet…" Sirius skakade på huvudet igen. "Jag brydde mig aldrig om det, för mig spelade det ingen roll om hon inte kunde bli gravid, vi kunde lika gärna adoptera. Så länge hon var min partner så var det mer än tillräckligt, men det tog ett bra tag innan hon själv insåg att jag inte brydde mig."

"Vad sade pappa om det?"

"Ärligt talat trodde jag han skulle bli arg på mig, det var hans lillasyster trots allt men hans enda replik var att han inte kunde tänka sig någon bättre make för Jasmine, han var glad att det var jag."

"Tack Siri, för att berätta om Jasmine för mig", Harry lutade sitt huvud emot Sirius axel och den äldre mannen stelnade till innan han lade armen om honom.

"Du förtjänar att få veta om din familj. Och jag är ledsen."

"Jag vet… jag litar på dig så länge du inte gör om det."

"Aldrig. Nästa gång lämnar jag rummet innan. Och det kommer bli en nästa gång, det här är andra bråket."

"Varför slutar alla våra sådana där samtal med att vi skriker?"

"För att jag är orolig över dig och att du inte vet hur du ska vara försiktig och inte riskera ditt liv."

"Jag tvivlar att de kommer hända igen. Andra året var trots allt det näst farligaste året."

"Ursäkta mig?"

"Fjärde året, jag hoppas bara att förbannelsen är bruten då", Harry rös ofrivilligt och Sirius drog sin gudson närmare, han hade saknat att kunna ha de här konversationerna med honom efter han återvände till Hogwarts. "Så varför var du i Grimmaldiplan?"

"Jag forskade om vad dagboken hade kunnat vara."

"Någon tur?"

"Kanske", suckade Sirius, han visste att han behövde informera Harry om allt han kunde. "Det är möjligt att Voldie lade en bit av sin själ i boken."

"Det låter mer förnuftigt än att det bara är ett minne. Men hur kan det vara möjligt?"

"Det har jag inte listat ut igen, Blacks familjebibliotek är mycket stort och det var bara en liten referens om att det är möjligt, inget om hur man gör det eller vad de kallas. Nada. Men jag är inte säker på att jag vill veta", de satt tysta i några minuter och njöt bara av varandras sällskap. "Vi borde gå, vi är redan försenade."

"Är du säker?" frågade Harry oroligt. "För den här boken kommer inte vara enkel att höra för dig."

"Precis som den förra var?" frågade Sirius torrt och höjde ett ögonbryn.

Harry flinade fåraktigt, glad att de lyckats lösa alla problem. Till sin förvåning litade han fortfarande lika mycket på Sirius trots att han nästan slagigt honom, kanske för att han erkänt anledningen till det, kanske för att han blivit så förfärad för vad han nästan gjort. "Jag menar bara att den här boken handlar om dig, och mycket av det är ganska hårt mot dig."

Den äldre mannen ryckte på axlarna. "Jag kommer överleva", han flinade, om än lite försiktigare än vanligt. "De flesta människor skulle säga att det är bra för mitt ego."

Harry såg inte övertygad ut. "Kom bara ihåg att du har mig nu", sade han och lovade sig själv att försöka hålla sin gudfar på bra humör så länge som möjligt.

"Åh, så rollerna kommer att bytas nu, hmm?" skrattade Sirius och knuffade till Harry med axeln innan han reste sig upp och samtidigt drog upp Harry på fötterna. "Ska vi försöka ta oss ut härifrån nu?" frågade han samtidigt som han gick fram till dörren och till hans besvikelse var den fortfarande låst. "Remus, vi är sams nu. Släpp ut oss nu", skrek han genom dörren utan att få något svar. "Ja… det här kan bli ett problem, någon idé?"

…...

Alla elever hade anlänt nu när frukosten varit serverad i en halvtimme, men trots att det doftade underbart kunde Hermione inte äta, ingen hade sett Harry sen efter de hade pratat med honom kvällen innan trots att hon hade frågat alla hon kunde. Till hennes irritation så åt Ron sin frukost som om inget var fel.

"Kan du sluta äta, din bästa vän är försvunnen!" väste hon.

"Kom igen, vi har hanterat sådant här skit sen första året. Han kommer vara okej, du kommer få se. Han kommer vandra igenom de där dörrarna bärandes på en flock enhörningar som han räddade från en Acromantula." Ron himlade med ögonen och återvände till sin frukost.

"Hur kan du inte vara orolig. Vem vet vad som ha hänt honom. Du vet hur trubbel dras till honom", protesterade Hermione och såg sig om. "Remus, vet du var Harry är?" frågade hon mannen som hade lyckats undgå hennes uppmärksamhet tills nu. "För vi kan inte hitta honom någonstans…"

"Ånej, jag vet vart han är. Ge mig tio minuter så hämtar jag honom." stönade han innan Rons klagande röst om att hans teori om vad Harry gjort inte stämde avbröt honom.

"Harry var har du varit?"

"Jag pratade med Siri… vi var oense om en sak men vi har löst det nu, någon glömde dock att låsa upp dörren så vi kom inte ut förrän vi sprängde bort den", muttrade Harry och slog sig ner mellan sina vänner innan han försåg sig med frukost. När han såg att McGonagall komma närmare dem fick han en idé, noga med att se till att hon kunde höra vände han sig om till Remus. "Du vet, jag trodde att du hade straffkommendering med Snape igår."

"Det stämmer Mr Potter", instämde McGonagall och dolde ett leende. "Du har en ny ikväll Mr Lupin", fortsatte hon lugnt innan hon går till sin plats.

"Så Harry… exakt hur sprängde du bort dörren och vems hjälp fick du."

"Snuffles här, vem hade vetat att hundar skulle vara så bra hjälp vid explosioner, i alla fall så började jag med att klippa till ett långt snöre…"

Först; idén om att Sirius nästan slår Harry & Remus stoppar honom kom från Thalia, tack så mycket för den, jag hoppas att du gillade hur det blev

Och snälla, hjälp mig uppnå mitt mål med 200 reviewer, jag lovar att jag kommer svara på alla i kapitlet i nästa del som kommer om senaste 9 dagar.

Ha en underbar helg nu

Ps: Onödig fakta: Första boken blev 189.497 ord lång, varav 105.826 ord var mina egna. Vilket motsvarar 440 sidor på world medan andra boken blev 311.752 ord lång, varav 216.737 var mina egna ord. Det motsvarar 802 sidor på world :P