Kapitel III.
"The hardest battle you will ever have to fight is between who you are and who you want to be."
"Draco, jag säger detta för att jag är din vän; att se dig och Potter skratta över hur konstiga ni såg ut var nog inte det jag hade förväntat mig av dig", sa Blaise när de gick nerför trapporna till fängelsehålorna för att ha trolldryckskonst. Draco suckade och vände sig bort från sin "vän". Han och Potter hade haft roligt. Men inte med varandra utan åt varandra.
Typ.
Men så fort de hade förminskat tänderna och ändrat tillbaka färgen på ögonbrynen så hade förtrollningen varit bruten. De hade med ens stannat upp och tittat på varandra en lång stund innan Potter hade nickat, vänt sig om och gått bort till sin bänk för att packa ner sina saker i sin väska.
Draco skulle ljuga om han sa att han inte hade tyckt att det var roligt att förvandla Potter så att han såg ut som Umbridge. Han skulle också ljuga om han sa att Potter inte hade lockat fram de första riktiga skratten hos honom på en lång, lång tid.
De stannade utanför trolldrycksklassrummet för att invänta Professor Snigelhorn. Draco hade aldrig gillat Snigelhorn, han tyckte att han var alldeles för arrogant och självgod. Och det sa en hel del med tanke på att Draco själv inte hade varit något annat än arrogant enda till slutet av hans femte år när han hade fått veta att han skulle mörda Dumbledore. Han kände en ilning över ryggraden när han tänkte på hur Voldemort hade sett på honom när han hade fått uppdraget. Han visste redan då att han aldrig skulle vara kapabel till att döda sin förra rektor även när han fick chansen för ett år sedan. Det hade varit bland de värsta ögonblicken i hans liv när han såg hur Snape hade uttalat orden som fått Dumbledore att falla över kanten på astronomitornet och dö redan innan hans kropp slog i marken.
Draco såg ner på sin vänsterarm och rös till lite. Märket var fortfarande kvar, även om det var mycket, mycket svagt och inte längre rörde sig. Han fick ibland för sig att det brände till. Men hans mor sa alltid till honom att det var för att det hade bränt nästan hela tiden när Voldemort var som störst.
Slytherinaren tittade upp med ett ryck när han hörde ett skratt eka genom korridoren och såg hur Potter slog sin hand för munnen för att dämpa sitt skratt. Han hade bara för en halvtimme sedan fått veta att Gryffindoraren hatade sitt skratt. Potter tystnade dessvärre när han såg att Draco tittade på honom och den blonda tittade ner på sina skor när de tre vännerna gick förbi.
Om någon hade berättat för Draco för ett år sedan att han skulle överleva Voldemort och att han inte längre skulle utnyttja vartenda tillfälle han fick att retas med Harry Potter så skulle han förmodligen ha skrattat den personen rakt upp i ansiktet. För sanningen var att Draco var mer eller mindre tacksam för hur det var nu. Han var tacksam för att Voldemort var borta, han var tacksam att han fick chansen att avsluta sin utbildning och få ett jobb. Han var till och med tacksam för att hans pappa satt i Azkaban, även om han inte skulle erkänna det. Men mest av allt var han nog tacksam för att Potter inte hade gjort någon stor grej av att han hade vittnat om att Draco egentligen inte ville vara dödsätare. Han var tacksam att Potter inte hånade honom på alla möjliga sätt nu när han hade chansen. Draco var också tacksam att han själv inte längre hade samma respekt som han en gång hade, han var tacksam att hans klasskamrater inte längre var rädda för att ställa frågor till honom om någonting läraren hade sagt. För så hade det varit innan, Draco hade aldrig sett någon mening med att bry sig om andra så därför hade han bara fräst åt någon som frågade honom något. Han hade aldrig tidigare känt att han ville ändra på sig för någon annan. Däremot nu så försökte han hjälpa till om han kunde och han [i]försökte[/i] ändra på sig, även om alla kanske inte såg det. Han var trött på att inte ha några riktiga vänner, han var trött på att jävlas med folk och han såg inte längre någon anledning till att dra av onödigt många poäng från elever från andra elevhem eftersom han fortfarande var prefekt. Istället så försvann han lite in i skuggan, försökte smälta in i mängden och även om han fortfarande ibland var kaxig och sa saker som inte var speciellt schysst så försökte han i alla fall ändra på sig. Och han såg det i alla fall som en början.
Han skulle aldrig erkänna för någon – inte ens sig själv – att Potter var en av anledningarna till att han ville ändra på sig. Han ville på något dumt sätt visa för Gryffindoraren att han inte var som hans far hade varit. Att han var tacksam att Potter hade vittnat för hans fördel och det var första gången som Draco kände tacksamhet mot någon. Det var något nytt för honom.
Harry Potter satt ensam i Gryffindors uppehållsrum några dagar senare och stirrade in i brasan. Klockan började närma sig två på natten och han kunde fortfarande inte sova. Ron hade börjat snarka för flera timmer sedan och Harry hade gått ner till brasan för att försöka sortera sina tankar. Och för att undvika mardrömmarna. De var värre nu än de någonsin hade varit. Visst, hans ärr brann inte längre i pannan när han vaknade och han drömde inte längre vad Voldemort tänkte. Men drömmarna nu var så mycket värre på helt andra nivåer. Han drömde om alla som han hade sett dö, allt från det blixtrande gröna ljuset när hans mamma dog till när Nagini högg ihjäl Professor Snape. Alla som han hade sett falla under striden och åren innan. Han såg hur Cedric flög genom luften, han såg hur Dumbledore föll nerför tornet, han såg Sirius falla genom slöjan, han såg till och med Hedwigs bur falla ut från sidovagnen. Han drömde om hur slottet som var hans hem rasade samman framför honom, han såg hur dödsätare högg huvudena av de som han fortfarande hade kvar. Han såg Hermiones och Rons döda kroppar framför sina fötter och han hörde fortfarande Voldemort skratt eka i hans huvud.
Han fruktade nätterna, han hatade att sova. Han hade blivit mörkrädd. För det kändes som att varje gång mörkret föll så kom Voldemort tillbaka.
Så det var därför Harry föredrog att sitta på golvet framför brasan istället för att sova. Hermione hade såklart upptäckt att han inte sov – ingenting undgick henne när det gällde hans hälsa – och hade försökt att prata med honom om att han måste "sova för att rädslan mot sömnen skulle försvinna". Men hon förstod inte, det var inte sömnen Harry var rädd för, det var vad som kom med den. Ginny hade också försökt att prata med honom om det, för även om de inte var tillsammans längre så var hon ändå en av hans närmare vänner. Men hon hade inte heller förstått, och Harry tvivlade på att någon skulle göra det.
Skolan var inte riktigt detsamma som det en gång hade varit, och det skulle nog aldrig bli heller. McGonagall undervisade fortfarande eftersom de letade efter någon som kunde efterträda Dumbledore, men Harry visste att skolan aldrig skulle bli den samma utan hans gamla rektor.
Det fanns fortfarande spår av striden kvar på Hogwarts, svarta märken i väggar, tak och golv som aldrig skulle gå att få bort, vissa skador som aldrig skulle gå att reparera, Vid-Behov-Rummet fungerade bara på tisdagar, jämna veckor efter att Crabbe hade satt eld på hela skiten och Quidditchplanen var fortfarande inte helt återställd än.
Alla som hade dött i striden och kämpat mot Voldemort hade begravts bredvid Dumbledores grav, så det såg mer eller mindre ut som en kyrkogård där. Det skapade blandade känslor hos Harry, han visste att det låg både unga och äldre människor där och han visste att han hade känt en stor del av dem. Men på något sätt så gillade han att alla hade begravts på samma ställe bredvid rektorn. Harry såg det som en symbol; att man alltid – även efter döden – behövde vara starka tillsammans.
Den unga Gryffindoraren satt och stirrade in i elden och önskade att den skulle flamma upp och bli grön och att Sirius ansikte skulle uppenbara sig och prata med honom igen. Såklart så var det ingenting som skulle hända, men Harry önskade mer än någonsin att han hade sin gudfar att prata med. Sirius skulle ha förstått varför han inte kunde sova och han skulle inte ha kommit med råd som "drick varm mjölk", "läs en bok innan du somnar". Han skulle bara förstå och få Harry att känna sig bättre till mods. Harry skulle också ha berättat för Sirius hur han och Malfoy faktiskt hade skrattat tillsammans på förvandlingskonsten. Han skulle fått höra Sirius bedömning av det hela även om det inte var en stor grej alls. Ju mer Harry tänkte på det så skulle han faktiskt inte ha någonting emot att få höra Malfoy skratta åt hans skämt igen. Och Harry trodde att det var någonting bra att han tyckte så. För Malfoy hade faktiskt ett ganska fint skratt.
Typ.
Harry skakade på huvudet och kom tillbaka till verkligheten. Brasan hade hunnit bli till glöd och han suckade, ställde sig upp och tvingade sig själv att gå upp för trapporna och in i sovsalen. Han lade sig ner i sin säng och tittade upp i taket. Han kände på sig att det här skulle bli en lång termin.