Kapitel IV.

"Sometimes you think you want to disappear, but all you really want is to be found."

Det skulle ta närmare en och en halv månad innan våra båda huvudpersoner överhuvudtaget pratade med varandra igen. De hade inte ens utbytt ett "hej" om de möttes i en tom korridor, inte heller hade någon av dem vågat fråga den andra om någonting läraren sa. Inte heller någon kränkning, elak kommentar eller hånskratt hade förekommit som föregående terminer på Hogwarts hade varit fullt av.

De ignorerade varandra helt enkelt.

Det var inte som om någon av dem hade kommit upp med förslaget, "Hej, du ska vi inte ta och ignorera varandra ett tag eftersom ingen av oss verkar känna för att vara elaka". Det bara blev en tystnad, som följde över de närmsta veckorna. Utan att någon av dem visste varför.

Draco kunde inte ens erkänna för sig själv att han var berörd av tystnaden, även om han längst inne visste att han var det. Han ville inte bli bästa vän med Potter, verkligen inte, men han ville inte heller ignorera Pojken-Som-Överlevde.

Typ.

Harry däremot försökte att inte tänka alls. På någonting. Och det var inte så svårt eftersom han inte längre sov på nätterna och behövde lägga ner all sin energi för att komma igenom lektionerna på dagarna och bli klar med alla läxor. Han tänkte inte på Hermiones råd, han brydde sig inte om vad Ron sa, men han tänkte på hur Malfoy inte längre slängde några förolämpningar i ansiktet på honom i korridoren. Missförstå Harry rätt nu, han ville nästan att Slytherinaren skulle förolämpa honom, för han ville att någonting skulle vara som det alltid hade varit nu när allting annat hade förändrats.

Det var i alla fall en regnig oktoberkväll när Harry Potter för första gången satte sig på sin Åskvigg igen och flög på en riktigt quidditchplan på väldigt, väldigt länge. Bara dagen innan hade Professor McGonagall hunnit ikapp honom och sagt att quidditchplanen äntligen var återställd efter att ha blivit nerbränd till grunden under striden och att han kunde starta upp quidditchträningarna igen. Efter en och en halv månad där Harry hade varit överröst av läxor och utan att kunna sova på nätterna så var detta en räddning för Gryffindoraren.

Nu satt han i alla fall på sin Åskvigg, och han hade redan släppt löst kvicken och fångat den flera gånger om, medan han väntade på att klockan skulle slå sju. Han skulle nämligen ha uttagning för Gryffindors Quidditchlag just den där torsdagskvällen.

"Det ser bra ut, Potter!" Harry snodde runt med kvasten när han hörde sitt namn och höjde ett ögonbryn när han såg vem det var som stod på marken. Pojken-Som-Överlevde såg kvicken flaxa förbi framför hans ögon och gjorde en dykning för att fånga den på nytt innan han landade – väldigt graciöst, faktiskt – på marken framför Slytherinaren.

"Äh, tack…?" sa Harry tvekande och drog en hand genom håret. Hela situationen var så förnedrande på ett sätt som Harry aldrig skulle kunna förklara. Hade Malfoy gett honom en komplimang? För att slippa tänka på det så bytte han istället samtalsämne direkt, "Vad gör du här, Malfoy?"

"Äh", nu var det Dracos tur att bli osäker. Och Slytherinaren var inte van vid att vara osäker, det kan vi lugnt konstatera. Han såg på Harry och upptäckte att de gröna ögonen såg trötta ut och det fanns stora mörka ringar under dem, "Jag tänkte rädda mig själv från högen med läxor som lärarna har gett oss och gå ner och se om någon spelade Quidditch nu när planen är återställd igen", det var faktiskt sant. Han hade inte vetat att Potter skulle vara där, han hade kanske bara hade hört att Gryffindor skulle ha sin uttagning till sina Quidditchlag den här veckan. Och han kanske bara hade velat titta på och se vilka de skulle ta ut till sitt lag. Så han visste vad han skulle möta. Ja. Så var det. Han hade inte sett Harry genom fönstret i biblioteket och beslutat sig för att se efter om Gryffindoraren fortfarande kunde flyga. Om det var det ni trodde, "Fast ju mer jag tänker på det desto mer så inser jag att jag borde ha förväntat mig att du var här…" fortsatte den ljushåriga och bet sig i läppen – någonting som hade kommit och blivit en dum vana för honom.

"Ja, det har ju inte precis undgått skolan att jag ska hålla i uttagningarna idag", sade Harry kort. Draco insåg att han förmodligen störde Gryffindoraren, och för en gång skull så var han inte stolt över att han gjorde det.

"I alla fall", sa Draco snabbt och bet sig hårt på insidan av kinden i en halv sekund, Titta på mig, se mig, jag är inte som jag var. Jag försöker. Titta på mig. Se mig, "Jag ville mest säga att det var trevligt att se dig spela igen, Potter… att se vad som väntar Slytherin det här året?" Det lät som en fråga och Draco ville slå sig själv hårt med ett slagträ (eller i alla fall bli träffad av en dunkare i huvudet så att han skulle bli tvungen att spendera resten av året i sjukhusflyglen). Han andades in genom näsan och sa nästa mening väldigt fort utan att egentligen tänka på vad han sa, "Jag-jag menar jag har ju inte sett dig flyga sedan du vet i Vid-Behov-Rummet när Crabbe satte eld på allting och ni flög på kvastarna och sedan-"

Harry mer eller mindre glodde på Slytherinaren när han nämnde Crabbes namn. Han tänkte inte prata om vad som hände i Vid-Behov-Rummet med Draco. Han tänkte inte prata om att en av Malfoys vänner hade dött under kriget. Crabbe hade försökt att mörda Hermione, och den gyllene trion hade fortfarande räddat Malfoy och Goyle från elden. Han tänkte inte ha den här diskussionen. Malfoy såg också mer eller mindre ut att ha förstått vad han hade sagt och bet sig i läppen. Harry hade aldrig sett honom såhär, vad hade hänt med honom? Gryffindoraren ville nästan fråga, hur hans (före detta) fiende egentligen mådde. Men han förstod såklart att det bara skulle bli en ännu jobbigare tystnad eller ännu mer pinsam diskussion. Harry förstod inte varför Draco ens hade gått hit för att prata med honom överhuvudtaget.

Just som Gryffindoraren försökte att tänka ut någonslags ursäkt så att han bara kunde vända ryggen om och sätta sig på kvasten igen så hörde han sitt namn ropas bakom honom. Draco tittade upp och Harry snodde runt på stället. Han blev så tacksam att han skulle ha kunnat springa fram och krama Ginny när han såg henne vinka bortifrån omklädningsrummen.

"Um, jag måste gå…" började Harry och hoppades att Slytherinaren skulle fatta vinken och gå han med. Draco nickade kort, körde ner händerna i fickorna på hans kappa men stod kvar en stund efter att Pojken-Som-Överlevde hade vänt sig om och ropat ett glatt "hej" till Ginny.

När Draco var på väg nerför trapporna till fängelsehålan så undrade han vad i helvete han höll på med, varför han överhuvudtaget hade försökt sig på att prata med Potter. Och när han mötte Blaise och Pansy i uppehållsrummet så ville han försvinna genom golvet. Han ville inte vara där mer. Han ville bort.

"Vad var det där om?" frågade Ginny när Harry hade kommit fram till henne och nickade mot Malfoy som hade börjat gå mot slottet igen. Harry vände sig om (som om han inte redan visste att Draco var där borta) och ryckte på axlarna.

"Ärligt talat så vet jag inte", svarade han kort och gick bort till förrådet för att ta fram skolans kvastkäppar.

"Du ser trött ut, Harry, har någonting hänt?" Harry skulle precis säga någonting om att det var bara att det var mycket läxor och sådant just nu, när han räddades av att de första som ville söka till Quidditchlaget anlände.

Det slutade med att det tog Harry ytterligare tre timmar och fyrtiofem minuter att hitta fyra spelarare förutom han, Ron och Ginny. Det verkade som att hela elevhemmet ville nu mera vara med att spela med "den ännu mer berömda Harry Potter". När Harry äntligen kröp ner i sin säng på kvällen och drog täcket över huvudet så önskade han att han skulle vakna upp och att alla skulle ha glömt bort allting som hade med Voldemort att göra.

Problemet är bara att världen inte funkar så.