Kapitel V.

"And I think the first sign you notice when you begin to gain feelings towards a person, it just how easily you get jealous when they give others the attention you crave."

Några veckor efter Potters och Malfoys något… hm… stela konversation på quidditchplanen satt Harry och Hermione i bibloteket och pluggade inför ett prov i örtlära. Harry hade aldrig riktigt förstått hur man skulle göra för att lära sig alla svampar och växters namn och funktioner utantill utan att glömma dem (ungefär som mugglare lär sig oregelbundna verb på främmande språk och sedan att böja dem), så det var därför han alltid tog Hermione till hjälp när han skulle plugga.

"Okej, Harry, hur gör man om man råkar komma i kontakt med en Djävulens Snara?" Harry rycktes med ens tillbaka till verkligheten efter att ha suttit och tittat ut genom fönstret och ner mot quidditchplanen. Årets första quidditchmatch skulle avgöras om några timmar, Ravenclaw mot Hufflepuff.

"Um, va? Kan du ta om frågan?" sa han och tittade tillbaka till Hermione som suckade och strök sitt yviga hår bakom örat.

"Harry, jag frågade om Djävulens Snara, den läste vi om första året, och vi stötte på en nere i källaren när vi skulle rädda De Vises Sten", sa hon trött och slog ihop en av sina böcker, "Och i fall du har glömt det, så avskyr den ljus och eld. Och jag tände en eld och det var så vi räddade Ron ifrån den", Harry mumlade någonting ohörbart till svar. Han visste mycket väl vad en Djävulens Snara var och hur man gjorde för att undkomma den.

"Förlåt, jag är bara trött", sa han och tittade ner i sin anteckningsbok på bordet framför honom. Han hade tänkt spendera morgonen med att skriva tillräckligt mycket anteckningar så att han inte behövde läsa fler böcker om ämnet innan provet. Men pappret framför honom var nästan helt tomt. Han kunde inte koncentrera sig längre, mardrömmarna började bli ett seriöst problem vid det här laget eftersom han knappt lyckades hålla sig vaken på dagarna längre. Hermione tittade oroligt på honom och även hon såg ut att vara djupt försjunken i tankar för hon hade en rynka mellan ögonbrynen som annars bara fanns där när hon skrev prov.

"Du vet att vi verkligen bryr oss om dig?" sa hon efter en stund, hon syftade framförallt på henne själv och Ron. Men även på Ginny, och på Neville och Luna. Och på Dean och Seamus. På vissa av lärarna, på Rons familj, det som återstod av Fenixorden.

Harry han inte svara förrän han blev avbruten av en röst bakom honom,

"Åh, stackars berömda Harry Potter, han tycker inte att han får tillräckligt med uppmärksamhet så han behöver ha någon som berättar för honom att de bryr sig", sa Pansy Parkinson. Harry vände sig om i sin stol medan Zabini höll handen för munnen för att inte skratta så högt så att det skulle bli tillsagda av Madam Pince. Han såg Malfoy stå lutad mot en bokhylla precis bakom Pansy men han vägrade möta Harrys blick.

"Bara gå härifrån, Parkinson", sa Hermione trött och tittade på trion, "Innan jag drar av poäng från Slytherin, för till skillnad från dig så är jag förstaprefekt."

"Nej men gud så duktig man kan vara då, Granger. Att en smutskalle som du ens överlevde förvånar-" längre han hon inte innan Harry hade flugit upp från stolen och riktat sin trollstav mot henne.

"Inte ett ord till", sa han sakta med låg röst. Han var så upprörd att det redan började slå röda gnistor ur hans stav. Innan Harry han reagera så hade Draco puttat undan Pansy och tagit fram sin trollstav han med.

"Inte så fort, Potter", sa Malfoy med exakt samma röst som han alltid hade använt föregående år när de två hade på något sätt haft en diskussion eller ett gräl, "Vi vill ju inte att någon kommer till skada", Harry var säker på att Malfoys hånleende inte nådde han ögon, men vem var Gryffindoraren att avgöra det?

"Lägg ner din stav, Malfoy, du har orsakat tillräckligt med skada för det här slottet."

"Det var du som började, Potter."

"Nej", Harry började bli irriterad nu, Malfoy hade inte stört honom på hela terminen (inte på det här sättet) och nu gjorde han det och det kändes inte ens som att Slytherinaren njöt av det på samma sätt som han brukade göra, "Vi satt och pluggade, och så kom Parkinson förolämpade båda av oss och du stod bara och tittade på utan att hindra det eller någonting", okej. Det där kom inte riktigt ut som Harry hade tänkt sig. Det lät som han förebråde Slytherinaren för att han inte stoppade Pansy från att säga vad hon ville. Malfoy öppnade munnen för att säga någonting men Harry skickade Silencio ]-förhäxningen på den blåögda och Malfoys mun talade utan att få fram några ord. Gryffindoraren kunde inte hjälpa att ett litet leende som slapp förbi hans läppar när Malfoy försökte att skrika skällsord till honom.

I nästa sekund kände Harry hur hans fötter lyftes från marken och hur hans kappa föll ner över ansiktet. "Malfoy jag ska döda dig!" skrek han rakt ut och fläktade med armarna. Han kunde höra hur Pansy och Blaise tjöt av skratt. Det gick två sekunder innan han hörde ytterligare en röst – den här gången Madam Pinces. Han kände hur den magiska kroken som höll fast hans hälsena försvann och han föll ner med en (ganska smärtsam) duns på golvet framför fötterna på en stum Slytherinare.

"Potter! Malfoy!" sa Madam Pince med en förskräckt min, "Vad är det som försegår här?" Harry ställde sig upp och tittade runt omkring sig. Han såg att Hermione hade en hand för munnen och hon såg ut som hon behövde behärska sig själv för att inte slå till Draco medan Pansy och Blaise inte sågs till någonstans. Harry hade tänkt fälla in någon kommentar om hur det var "typiskt fega Slytherinare"(1) att smita iväg. Han tittade tjurigt på Draco som blängde tillbaka på honom. När ingen av de båda pojkarna svarade på Madam Pinces fråga så tog hon saken i egna händer, "Ni vet mycket väl att det inte får gå till såhär, Mr. Malfoy, du som är första prefekt och Mr. Potter… jag du är Harry Potter!" Harry höjde på egna ögonbrynet åt det konstaterandet men bestämde sig för att inte svara på det dumma uttalandet. "Jag är mycket, mycket besviken på er båda! Jag ska ta upp det här med era elevhemsföreståndare, ni kan förvänta er straffkommendering det är en sak som är säker!" Harry hade lust att slå henne hårt, eller någonting liknade. Draco sa en lång mening som inte hördes (men såg ut att innehålla en del svordomar) och tystnade snabbt när han märkte att ingen fortfarande hörde honom.

Madam Pince vände på klacken och traskade iväg från dem mumlandes, "Duellera på bibloteket, jag har aldrig sett på maken!" Harry suckade tungt och vände sig om för att började samla ihop sina saker när han kände hur Malfoy knackade honom på axeln,

"Vad, Malfoy?" sa han och suckade. Slytherinaren bara blängde på honom och Harry kände nästan för att slå till honom också när han insåg att Malfoy fortfarande inte kunde säga någonting. Harry övervägde för ett ögonblick att inte göra någonting åt saken, men mumlade efter några sekunder motbesvärjelsen.

Malfoy gick därifrån utan ett ord.

Vilket var ganska ironiskt med tanke på att han hade fått tillbaka rösten.

Hermione tittade efter Malfoy när han stegade ut från biblioteket och sedan tillbaks till Harry. När Harry inte sa någonting så började även hon att samla ihop sina böcker. De gick i tystnad genom korridorerna på vägen tillbaka till Gryffindortornet. Efter nästan tio minuter bröt Hermione den,

"Du vet, Harry, det var inte Malfoy som använde Levicorpus på dig, det var Pansy. Han gjorde egentligen ingenting."

Harry svarade inte.

En timme senare såg Draco genom ett fönster den gyllene trion tåga iväg mot quidditchplanen tillsammans med Mini-Weasley och han kände någon underlig känsla i magen när Potter lade en arm runt Ginnys axlar. Han visste inte vad det var, han vet inte varför det kändes så. Men fånigt nog så önskade han nästan att det var han som gick under Gryffindorarens axlar. Han slog däremot bort tanken så fort han hade tänkt den, var inte fånig nu Draco. Han suckade när Pansy ropade på honom och log inte ens när hon – återigen – började prata om hur de fixade straffkommendering till Harry Potter. Istället kände Draco sig tom på något underligt sätt, han skulle inte ens kunna beskriva det om han försökte. Han drog en hand genom håret och bet sig i läppen. Han sa heller ingenting när de var på väg ner mot quidditchplanen, och det var första gången på länge som Draco inte hade någonting att tillägga i en diskussion om Harry Potter.