Kapitel VI.

"Just remember that sometimes the way you think about a person isn't the way they actually are" – John Green.

Madam Pince hade inte haft fel, både Draco och Harry fick straffkommendering tre kvällar i rad. Det verkade som att lärarna hade beslutat sig för att ju äldre man blev desto hårdare "straff" skulle man få om man uppförde sig illa.

"Potter jag är mycket besviken på dig, jag hade förväntat mig mer än att du skulle försöka dig på att duellera med Draco Malfoy. I bibloteket dessutom, där det är speciellt förbjudet att inte använda sig av förhäxningar."

"Draco du måste förstå att du och Mr. Potter uppförde er båda illa, du vet mycket väl att man inte kastar ickeverbala förtrollningar mot någon annan, även om denna har uppfört sig illa. Du måste försöka förstå varför jag och Professor McGonagall resonerar såhär."

Draco hade inte använt Levicorpus mot Harry, det var Pansy. Men han försökte inte ens att säga emot. Ett, varken McGonagall eller Snigelhorn skulle tro på honom. Två, det var bara Pansy, Blaise, Granger och Draco själv som visste vem som egentligen stod i skuld till förhäxningen. Och han trodde inte precis att någon av dem skulle backa upp honom om han sa att han inte hade gjort någonting. Tre, han hade faktiskt ingenting emot straffkommendering för tillfället, då fick han en anledning att inte vistas lika mycket i Slytherins uppehållsrum tillsammans med hans "vänner".

Potter och Malfoy fick börja på måndagen. Med att sortera ingredienser i Snigelhorns förråd (jag kan lova dig att det inte var litet). Snigelhorn kanske inte såg så ut, men han hade förfärligt svårt att hålla ordning efter sig. I och för sig så kan trollkarlar och häxor enkelt utföra några trollformler och sortera och städa sina förråd. Men tydligen hade det gått Professor Snigelhorn helt förbi.

Låt mig förtydliga: Under följande måndagskväll var Malfoy och Potter ensamma tillsammans i ett förråd i tre timmar.

Det kommer att bli kul för oss.

Inte lika kul för Draco och Harry.

Harry, (som inte alls var tacksam till att få straffkommendering eftersom han låg efter med en mängd läxor och skulle missa quidditchträningarna) tittade inte ens på Draco när de blev insläppta i förrådet av Snigelhorn klockan åtta på måndagskvällen.

"Seså, pojkar, jag tror att ni förstår hur ni ska göra", Professor Snigelhorn harklade sig och gick fram till ett stort skåp. När han öppnade for det ut ett stort dammoln som fick alla de tre männen att hosta och ögonen att tåras. Snigelhorn viftade med handen framför näsan och rynkade ihop ögonbrynen, "Ni kanske kan börja här med att sortera ingredienserna, utan magi!" han tittade från Draco till Harry och kände sig lite obekväm när ingen av de båda pojkarna sa någonting, "Se till att inte börja bråka bara, jag kommer tillbaka vid klockan elva. Och juste, öppna ingen flaska eller burk, man vet aldrig om de ger ifrån sig giftiga gaser", Snigelhorn utförde ett litet ljud som man kunde identifiera som antingen ett nervöst skratt eller en hostning innan han vände på klacken och gick ut genom förrådet. Draco tittade på Harry medan han också försökte vifta bort dammet som fortfarande var tungt i luften.

"Ska vi börja kanske?"

"Um, jag antar det?" svarade Draco och vände sig om och tittade in i skåpet. Han fick lust att stöna högt, "Det här kommer ju ta oss tio år!"

"Det kanske du skulle ha tänkt på innan du och dina 'vänner' kom och störde mig och Hermione?" snäste Harry tillbaka och satte sig på huk framför det väldiga skåpet där det åtminstone förvarades 500 olika glasflaskor och burkar med olika etiketter och innehåll. Harry tog upp den första burken han såg, man måste ju börja någonstans liksom. Han läste högt på etiketten, "Arcomantulaögon?"

"Vad tusan är en Arcomantula?"

"En jättestor spindel med åtta ögon som kan tala. Typ."

"Är du säker?"

"Ja."

"Hur kan du veta det, Potter?" Harry suckade och ställde burken åt sidan. Han undrade om det var Aragogs ögon som Snigelhorn hade tagit när Hagrid begravde monstret som fick honom relegerad. Han kunde inte riktigt föreställa sig att Snigelhorn skulle våga sig på att döda något av Aragogs barn.

"Um, Ron och jag råkade typ ut för… några av dem… en gång", sa Harry och tog upp en ny burk (trollsnor). Draco, som hade börjat plocka bland flaskorna på översta hyllan, gav ifrån sig en liten fnysning som kunde uppfattas som ett skratt i vissa öron.

"Inte nog med att du besegrade Mörkrets Herre, du har också stött på magiska djur som ingen annan elev på Hogwarts någonsin har hört talas om."

"Du känner mig inte så väl som du tror, Draco", sa Harry och ryckte på axlarna. Han ställde flaskan med varet från en Bubotuberplanta bredvid bruken med Arcomantulaögon.

"Vadå, du kan inte ha gjort så mycket mer än det där, du har letat rätt på alla horrokruxer och dödat den farligaste trollkarlen av alla tider? Men du gick helt vanliga år på Hogwarts precis som alla andra."

"Jag räddade De Vises Sten", sa Harry och försökte hålla tillbaka ett leende.

"Visst", svarade Draco och räckte Harry en burk med gälgräs. "Vad har superhjälten Harry Potter mer gjort då, ätit det där… gälgräset eller vad det är?"

"Faktiskt så ja, under…"

"Du måste skoja med mig."

Under de följande tre timmarna sorterade Draco och Harry flaskor och burkar i bokstavningsordning. Under tiden så hade de något av en normal konversation. Eller, Draco frågade hur om Harry hade stött ihop med vissa ingridienser när han "hade varit upptagen med att rädda världen" och förvånansvärt nog hade Harry inte ens tänkt på hur mycket han hade upplevt. De pratade om det mesta som hörde den magiska världen till när det kom till djur och växter. Allt från grindyloggar och gengångare till troll och enhörningar (även böjsvansar och dementorer kom på tal). De pratade om Mandragoror och Giftiga Tentaculor. Harry blev förvånad över hur lätt det var att ha en konversation med Malfoy när de båda pojkarna inte behövde titta på varandra. Draco tog ner burkarna och flaskorna från skåpet och Harry ställde dem på golvet i bostavsordning. Förvånansvärt bra sammarbete för några som hade hatat varandra under sju års tid. Egentligen det enda de gjorde var att prata om deras straff, men på något sätt så drog deras konversation in på helt andra vägar och när Snigelhorn kom tillbaka klockan elva hade Harry berättat allt från hur Hagrid gav honom hans första brev från Hogwarts och hur hans morbror hotade med att skjuta halvjätten (Draco hade faktiskt skrattar åt detta innan han snabbt blev tyst igen) till hur han hade brutit sig in på Ministeriet för att få tag i Umbridge. Han hade berättat om hur han tog sig till Hogsmeade för första gången och hur hans första möte med Malfoys före detta husalf hade varit. Och Malfoy hade varit [i]intresserad[/i], frågat saker, kommit med följdfrågor. Någonting man aldrig kunde tro om honom. Under hela den här tiden hade Harry inte mött Dracos blick mer än två eller tre gånger. Det var på något sätt lättare att prata med Slytherinaren om han inte behövde stå öga mot öga mot honom och invänta hans reaktioner.

När de väl hade blivit utsläppta ur förrådet så vände sig Draco mot honom och gav honom något som kunde påminna om ett leende. Däremot föll "leendet" lika snabbt som det bildats. Men det var där i alla fall.

"Ja du, Potter, jag antar att det blir min tur att prata imorgon då?" sa han och innan Harry hade chans att svara hade Malfoy sagt, "Godnatt, professorn", till Snigelhorn och vänt på klacken och börjat gå genom den mörka korridoren med händerna i byxfickorna.

Can we start all over?

Can we be strangers again?

Let me introduce myself.

We can laugh and talk.

And relearn what we already know.

And create new memories.

And give each other.

A second chance.