Kapitel VII.

"Det bara blev. Och ibland bara blir saker, och ibland så vet man inte hur eller när eller varför det blev. Men det blir ju ändå."

På tisdagskvällen fick de i uppgift att pusta gamla provglas och glasbägare och sedan placera dem i storleksordning på olika hyllor. Det var en ganska lugn arbetsuppgift, och det gav dem tillfälle och tid till att prata med varandra. Det är ganska otroligt vad mycket två personer som alltid hatat varandra kan ha mycket att säga och dela med sig av när de väl får chansen att utnyttja varandras uppmärksamhet. Deras samtal kunde vara lättsamma och roliga, som när de pratade om saker som den gången då Blaise hade kallat Snape "pappa" under deras fjärde år eller om när Draco sparkade ner Mrs. Norris från marmortrappan i entréhallen och fick det hela att se ut som en olyckshändelse. Harry berättade om hur han hade lurat Peeves att han var Blodiga Baronen. De skrattade tillsammas och Harry kom på sig själv med att han strålade som en sol mot sin före detta fiende när Draco lade handen för munnen för att dämpa sitt skratt (detta [i]kan[/i] ha varit anledningen till att Malfoy tappade en glasbägare i golvet så den sprack, inte vet jag). De kunde också prata om saker som var mycket mer personliga än så, Harry nämnde hur han hade haft det innan han ens hade vetat att han var en trollkarl och hur hans kusins favoritlek hade varit att slå honom. Draco fann sig själv prata om vilken otrolig press hans föräldrar hade satt på honom under hela hans uppväxt, alla de sjuka saker de sa till honom och hur de aldrig var stolta.

"Tack", sa Draco plötsligt, när det hade varit en tystnad mellan dem i några minuter. Harry skulle just ställa upp en bägare på en hylla men frös mitt i rörelsen och vände sig om mot Draco. Draco själv var lika förvånad över vad han hade sagt och bet sig i läppen innan han upprepade vad han sagt.

"Tack", och när Gryffindoraren bara tittade ännu konstigare på honom tog han ett djupt andetag och sa det som han hade velat säga enda sedan dagen på Quidditchplanen, "Tack, för att du vittnade för mig, att jag inte ville vara dödsätare. Och för att du, Granger och Weasley räddade mig och Goyle från Vid- Behov-Rummet."

"Jag-" Harry visste inte vad han skulle säga, han trodde inte att Draco visste vad han sa heller. Han bara tittade på Slytherinaren, som hade mobbat honom i så många år, som nu tackade honom för första gången någonsin.

"Du behöver inte säga någonting", sa Draco snabbt och vände sig om för att plocka upp en ny glasbägare, han kunde inte titta in i de gröna ögonen längre, "Jag ville bara säga tack."

Onsdagskvällen flöt på som föregående natt, Harry kom till Snigelhorns förråd med inställningen att inte tänka så mycket utan bara prata med Draco som om ingenting hade hänt, kanske för att ingenting hade hänt. Draco hade bara sagt tack. Det var sådant som människor sa till varandra när de ville visa sin uppskattning.

Problemet var bara att det inte var sådant som Draco och Harry sa till varandra. Inte förrän nu, och Harry undrade varför saker och ting hade ändrats. Han undrade varför de betedde sig som gamla vänner istället för att tjafsa med varandra som de alltid hade gjort under föregående år när de haft straffkomedering tillsammans. Eller när de inte hade haft straffkomedering tillsammans också för den delen.

Draco var redan där när Harry kom ner i fängelsehålorna den kvällen. Just i det ögonblicket höll Gryffindors quidditchlag på att träna inför matchen mot Slytherin som skulle vara på lördag. Och deras lagkapten var inte där. För att en dum Slytherinare hade vänt honom uppochner i luften. Och den Slytherinaren fick inte ens något straff själv. Harry hade hört en femteårselev i korridoren tidigare samma dag säga till sina vänner, "Jag lovar er, Potter brukar missa träningar och sedan dyka upp på matchen och låtsas att han är någon form av hjälte, så har det alltid varit", och Hermione hade behövt ta tag i hans arm och dra honom därifrån så att han inte skulle hoppa på femteårseleven och slå ner honom ("Det skulle bara leda till ännu mer straffkomedering och det är inte vad du behöver just nu"). Så låt mig bara säga att Harry inte var på världens bästa humör när han öppnade dörren till förrådet klockan åtta. Draco höll på att plocka bland böcker i en (jättestor) bokhylla i ett hörn av rummet. Han tog ut en bok och blåste av ett tjockt lager med damm innan han lade ifrån sig den i rätt hög.

"Hej", sa Harry trevande och körde ner händerna i byxfickorna. Draco, som inte hade sett att Harry kommit in, vände sig om och gav honom någonting som kunde uppfattas som ett försök till ett leende.

"Hej."

"Vad gör du för något?" frågade Harry och gick närmare bokhyllan. Han kunde väl precis som alla andra se att Draco sorterade böckerna, så det var en ganska idiotisk fråga egentligen.

"Äh… jag kom för fem minuter sedan och Snigelhorn släppte in mig och sa åt mig att sortera de här efter namn och ämne, han skulle på ett brådskande möte eller vad han yrde om", Harry nickade bara och drog fram en stol och satte sig bredvid högarna med böckerna Draco hade börjat lägga upp efter ämne och började sortera dem i bokstavsordning. Det föll en tystnad över dem, en bekväm tystnad. De hade haft sådana ibland under deras hittills sex timmar tillsammans i förrådet. De behövde inte säga till varandra vad de skulle göra, de bråkade inte. Efter ungefär tjugo minuter bröt i alla fall Draco tystnaden.

"Jag är ledsen för att mina 'vänner' gjorde så att du missade träningen", sa han och gjorde citationstecken med händerna vid ordet "vänner", men det undgick Harry eftersom han inte tittade upp förrän två sekunder senare, "Och jag med för den delen", han bet sig i läppen och vände sig om och tog fram en ny bok. Harry sa ingenting på några sekunder, han var inte van vid den här sidan av Draco som sa tack och visade någon form av medlidande. Men han tänkte att Draco kanske försökte ändra på sig, och Harry kunde helt klart vänja sig vid en snällare version av Malfoy.

"Att jag missar träningarna resulterar ju bara till att det är en större chans att Slytherin slår oss på lördag", sa han och ryckte på axlarna.

Det visade sig bli ett bra samtalsämne, eftersom de inte hade diskuterat quidditch än och det var någonting som de båda var väldigt insatta i. Draco hade turen att inte behöva missa några träningar, eftersom hans var mycket tidigare på kvällarna än Harrys, men han kände en liten bit medlidande, för han visste att det skulle bli en tuff match, och att Harry egentligen borde träna med sitt lag och inte ha straffkomedering med Draco.

Klockan elva låstes dörren till förrådet upp (som hade med en förtrollning låsts så fort Harry stängt igen den bakom sig) och de båda pojkarna kunde båda gå tillbaka till sina respektive uppehållsrum. Draco själv skulle behöva vara vaken i ytterligare några timmar eftersom hans lektion i Astronomi började vid midnatt.

"Jaha, Malfoy", sa Harry när de kom ut i korridoren, "Det var det, jag antar att jag ser dig på någon av våra tusen lektioner tillsammans", hans röst var inte varken elak eller snäsig, som den kanske skulle ha varit om han hade varit om han hade sagt det en vecka tidigare. Draco gav ifrån sig en fnysning som kunde uppfattas som ett skratt.

"Du behöver inte låtsas som att du inte kommer sakna mig, det vet jag att du kommer göra, Potter", sa Slytherinaren och skrattade på riktigt när han såg Harrys ansiktsuttryck.

Sedan hände någonting som Draco skulle ångra så, så länge. Han tänkte inte ens på vad han gjorde när han lutade sig fram och lade sina läppar på Harrys kind i en och en halv sekund. Däremot insåg han väldigt snabbt vad han höll på med och drog sig tillbaka som om han hade bränt sig. Han stammade fram ett "God natt, Harry" över axeln när han försvann fortare än kvickt ner för trapporna till Slytherins uppehållsrum.

Fan.