Redaktionen får in väldigt mycket dikter, och här är ett urval från den senaste månaden;
Vi går i skolan för att lära oss magi,
Vi får veta mycket om kraften som finns inuti.
Jag lyssnar och skriver och iakttar,
Men plötsligt något annat intresset fångat har.
Du har blont hår och ögon gröna,
Ditt skratt är klingande och dina former är sköna.
Jag stirrar och kan inte blicken från dig slita,
Istället för anteckningar ditt ansikte jag börjat rita.
Vi är här för att lära oss om magi,
Men den dragningskraft jag känner till dig är mycket större, believe me!
Förälskad poet
*
Jag fryser av saknad
Varför är det så?
Solen smeker mitt ansikte,
Men kan du få mig att förstå?
Inom mig sliter
Vindarna sönder mig,
Det regnar och är kallt.
Har jag gjort dig något ont?
Jag ber dig,
Förklara mig allt.
Sårad
*
Ingstäng bakom murar av sten,
Pladder får mitt huvud att spricka.
Vill ut på riktigt, bland blod, kött och ben,
Är det någon som tillsammans med mig vill sticka?
Skoltrött
*
Söt som socker, det var du.
Mycket känslig, det var du.
Utan tvekan min bästa vän.
Liten men tuff och busig.
Alltid redo för nya äventyr.
Nu har du för alltid gått ur din bur.
Jag saknar dig, min Smula!
Hamsterkärlek
*
I min fantasi är det alltid vi.
Du är en vän och jag är en hund.
Du är en tavla och jag är en ram.
Du är en pensel och jag är färg.
Synd att du i verkligheten är så bitchig!
Ovän
*
… och nya ordspråk och citat…
"Om en katt alltid blir en hund, vad skulle en människa bli då? Finnigan?"
"Eh… En jätte?"
Prof. McGonagall och Seamus Finnigan
*
"… Inte för att jag inte menade det jag sa, men alltså, jag menade det ju inte så som jag sa det…"
Ja, vad menade du egentligen, Robert Gifford?
*
"Ibland behövs det bara lite blommor för att bli glad!"
*
Grace Stevens och Melissa Rosmer tackar hjärtligt för alla kommentarer som kommit in efter första delen av Hoggy Nytts nya följetong. Här kommer den efterlängtade del två;
Vålnad i bröllopsnatten
Natasja kände hur någonting iskallt for genom henne. Inte som ett spöke, utan mer som om hon gått till att vara en handduk, och hängde ute i en orkan. Hon kände också hur hon tappade fotfästet, hur hon snubblade och föll, hur hon såg korridoren och ett vitt skimmer på sned, och slutligen hur ont hon fick i huvudet. Hon hörde smällen när hon brakade ned i stengolvet, sedan blev allt svart.
Mörker. Förvirring. Huvudvärk. Och så plötsligt ljus. Ett bländande, vitt sken som lyste henne i ögonen. Solen? En mäktig trollformel? Natasja kisade mot det ljusa som kom emot henne. Hon förstod inte vad det var. Hon kunde inte se något annat. Hennes hjärna verkade seg, jobbade långsamt. Hon hade väldigt ont i huvudet. Någon minut senare kunde hon se konturerna av något fyrkantigt. Något fyrkantigt med sträck i. Hon verkade ligga på något mjukt… Det tog henne ännu någon minut innan hennes hjärna värmt upp så pass mycket att hon förstod att hon var i sjukhusflygeln. Det ljusa var solen som sken in genom de stora, fyrkantiga fönstrerna och hon låg i en säng med fluffiga lakan. Aha.
"Så, vännen, hur mår du?" hördes en mjuk röst bredvid henne. Natasja hoppade till. Det var väl väldigt onödigt i alla fall att tala så högt? Hon blundade skrämt.
"Jag har huvudvärk" viskade hon försiktigt. Kvinnan bredvid henne muttrade något (fortfarande alldeles onödigt högt) och började röra på sig. Efter ett par minuter var hon tillbaka med ett glas och en flaska.
"Medicin?" viskade Natasja frågande. Sjuksystern nickade, och höll fram ett glas med en blå dryck. Så konstigt, tyckte Natasja, med blå medicin, men svalde alltihop på en gång. Det smakade inte särskilt mycket, men luktade svagt av citrusfrukter. Det förstod hon inte heller, hur något som var blått kunde lukta citrus. Konstigt. Men det var väl så med magi… Magi? Just det! Var inte hon magisk, på något vis? Natasjas hjärna gick på högvarv medan hon sakta återfick minnet och medvetandet. Sjuksystern satte en frukostbricka på hennes mage och fluffade till hennes kuddar. Hon var ensam patiens hos systern idag. Sakta och fundersamt knaprade hon på lite rostat bröd. Lektioner i magi, skola, hem, familj… Efter ytterligare en kvart var den vanliga Natasja Black tillbaka, och hon kom ihåg allt hon kommit ihåg innan… Innan den där natten.
Hon åt klart sin frukost och vände sig sedan mot systern. Hon hade inte ont i huvudet längre, och talade i vanlig samtalston.
"Hur länge har jag varit här?" Svaret var chockande. Hon var beredd på något dygn, men inte mer.
"En vecka?!" Natasja var upprörd. Om hon bara spräckt skallen när hon föll, varför hade sjuksystern hållit henne kvar en hel vecka? Natasja tittade upprört på systern. Visste hon hur jobbigt det var att gå femte året? Visste hon hur mycket läxor de fick? Hur viktig varje lektion var? Hur mycket hon missat? Hade hon någon aning om hur svårt det skulle bli att ta igen allt det? Visste hon det?
"Ja, du har varit här en vecka, lilla vän. Vi har kämpat mycket med dig. Vi var rädda att förlora dig" svarade sjuksystern tyst. Hon verkade sorgsen, och Natasja veknade.
"Var… Var det inte bara en spräckt skalle?" frågade hon. Systern skakade på huvudet. Onej. Det hade varit så mycket mer. Natasja Black hade varit nära döden, sa hon. Hon kunde skatta sig lycklig som mådde så bra nu. Visst hade hon haft en spräckt skalle, men det hade inte varit det stora problemet. Hon hade haft ett märke. Hon hade varit förföljd. Hon hade till och med varit genomblåst. Natasja stirrade på sjuksystern. Genomblåst? Märke? Vad betydde allt det? Sjuksysterns oroliga blick blev lite för mycket, och Natasja tittade ned i täcket.
"Ojdå…" mumlade hon. Hon förstod ingenting av vad systern just sagt. Nu ville hon bara här ifrån. "Ehm… Får jag gå nu?" Systern tittade på henne, som om hon letade efter en reaktion till det hon just berättat. Men eftersom Natasja inte visste vad hon menade, var det lite svårt att veta hur hon skulle reagera.
"… Javisst. Ta ett glas till mot huvudvärken, sen kan du gå" svarade sjuksystern, och Natasja gjorde snabbt som hon blev tillsagd. Det var en stor lättnad att få lämna sjukhusflygeln. Men nu måste hon få veta…
Fortsättning i nästa nummer…
*
Skvallerspalten som sköts av Brown, Vane och Parkinson
HAR DU HÖRT ATT…
Leoman Doyle fick U på sin senaste Förvandlingsuppsats?
Luna Lovegood setts gå barfota igen och läsa Hört och Sett på sned?
Eleonora Fairwether inte fick gå ut med Jason Morgan för sin pappa?
Colin Creevey gjort en egen tidning, som bara handlar om Harry Potter?
Simon Isaacs och Julian Park duellerat om vem som för tillfället äger Mary Rosmers lättfångade hjärta?
Ernie McMillians farfar gått bort?
Susan Bones misslyckades med att förvandla sin pungråtta under en Förvandlingskonstlektion, och fick tio minuspoäng av professor McGonagall?
Det går ett rykte om att Melissa Rosmer förföljs av Samantha Davis per brev?
*
I nästa nummer väntar en intervju med rektor Dumbledore, och Redaktionen vill gärna få in era frågor för att ni ska få ut så mycket av intervjun som möjligt. Vad vill ni veta om vår rektor?