Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.
Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.
Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should talk to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten) is translated by Lena Fries-Gedin.
Säg gärna vad ni vill att jag ska förbättra, om jag ska översätta något på ett annat sätt o.s.v. ;D
"Pojken som överlevde", började Remus.
"Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala."
Sirius låtsades somna på James axel, högt snarkandes. Lily blängde ilsket på honom och han satte sig genast rakt upp, med ett nervöst ansiktsuttryck.
"Jag antar att de är mugglare" sa James tankfullt. "Men varför är de med i den här boken?"
"Vi kanske får reda på det om du låter Remus fortsätta", sa Lily retligt.
Remus skakade på huvudet och fortsatte läsa.
"De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter."
Sirius öppnade munnen för att förolämpa paret Dursley, men när Lily blängde på honom tystnade han omedelbart.
"Mr Dursley var chef för en firma som hette Grunnings och som tillverkade borrar."
Sirius och James rynkade pannan och tittade förväntansfullt på Lily och Remus. Vad i hela världen var borrar?
Lily stönade. "Det spelar ingen roll. Det är inte viktigt."
Lily hade funderat över var hon hade hört namnet Dursley tidigare. Det var hennes systers pojkväns efternamn. Hon rynkade pannan för sig själv, hon gillade verkligen inte detta.
"Han var en stor, fläskig karl med nästan ingen hals, men däremot hade han en verkligt stor mustasch. Mrs Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade, och den kom mycket väl till pass eftersom hon tillbringade så stor del av sin tid med att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna."
Lily grimaserade. Det lät definitivt som Petunia.
"Paret Dursley hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans."
James och Sirius började gapskratta när de hörde namnet på paret Dursleys son. Lily och Remus flinade svagt.
"Mr och mrs Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet, och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den. De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter."
"Hallå där!" skrek James upprört.
"Det är inget fel på familjen Potter!" spottade Sirius.
"De är bättre än ni ens kan hoppas kunna vara." morrade Remus.
Lily stirrade på dem, förundrad över styrkan i deras vänskap. Det stod varandra verkligen nära.
"Mrs Potter var mrs Dursleys syster, men de hade inte träffats på flera år; i själva verket låtsades mrs Dursley att hon inte hade någon syster, därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga-"
"Jag är inte oduglig!" skrek James.
"James, du vet inte ens om det verkligen handlar om dig", suckade Lily och skakade på huvudet. Men James stirrade bara på henne.
"...Vad?" frågade Lily, och verkade lite obekväm med situationen.
"Du kallade mig James", flinade hjort-animagusen
Lily ryckte enkelt på axlarna och nickade mot Remus.
"…man någonsin kunde bli.
Mr och mrs Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursleys visste att Potters också hade en liten son, men de hade aldrig sett honom ens. Den pojken utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen Potter därifrån; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn."
James såg arg ut, mer var smart nog att hålla tyst.
"När mr och mrs Dursley vaknade den dystra, gråa tisdag då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mr Dursley gnolande medan han valde ut sin tråkigaste slips till dagens arbete-"
"Sin tråkigaste slips? Varför skulle han ha på sig en tråkig slips?"
"För att han är en tråkig person, Tramptass."
"…och mrs Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i hans barnstol."
"Bortskämda snorunge", muttrade Sirius och James, Remus nickade medhållande.
"Ingen av dem lade märke till en stor gulspräcklig uggla som flaxade förbi fönstret.
Klockan halv nio tog mr Dursley upp sin portfölj, gav mrs Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley adjö men missade, för Dudley hade just ett raseriutbrott och slängde omkring flingorna i köket."
"Han slösar bort fullständigt acceptabel mat!" utbrast Sirius.
Lily nöp frustrerat sin näsrygg och knep ihop läpparna på ett sätt som påminde så mycket om McGonagall att Sirius omedelbart stängde munnen.
"'Den lille rackarungen', skrockade mr Dursley på vägen ut ur huset. Han klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart.
Det var i hörnet av gatan som han lade märke till det första tecknet på något besynnerligt – en katt som läste en karta."
"Minnie!" utropade Sirius och James glatt.
"Det är PROFESSOR McGonagall Black, Potter", snäste Lily. "Sluta bete er så respektlöst. Och ni vet inte ens om det är hon."
"2 galleoner", flinade James. Ingen svarade honom.
"Under en sekund fattade inte mr Dursley vad han hade sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet av Privet Drive, men någon karta syntes inte till. Vad kunde han ha tänkt på? Det måste ha varit ljuset som spelade honom ett spratt. Mr Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka. Då mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på – nej, den tittade på skylten: katter kunde inte läsa kartor eller skyltar."
"Det är vad du tror", sa Sirius i en sjungande röst.
Remus suckade tungt, men bestämde sig för att inte kommentera.
"Mr Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han körde in mot stan tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen."
"Vad spännande", sa James sarkastiskt.
"Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar."
"Det är väl inte konstigt", sa James förvirrat.
"Det är konstigt för mugglare", suckade Lily uppretat.
"Mr Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder – tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra."
"Vad hände?" ropade Sirius.
"Låt oss läsa så kanske vi får reda på det!" svarade Remus, lika tålmodig som alltid.
"Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting … ja, så måste det förstås vara. Trafiken rörde sig vidare framåt och mr Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar."
"Den mannen älskar verkligen borrar."
"Håll käften, Tagghorn."
"Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor på nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Han såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög förbi i ilfart över huvudet på dem. De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid. Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till."
"Charmig typ", påpekade Sirius torrt.
"Vilken produktiv dag", fortsatte James.
Lily log lite åt det.
"Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot."
Sirius och James började skratta åt det.
"Vilken fet jävel", skrockade Sirius.
"Black", varnade Lily.
"Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grepp om en påse med en stor munk i, som han uppfattade några ord som de sade.
'Mr och mrs Potter, just det, jag hörde talas om det …'
'… ja, deras son, Harry…'"
"Jag undrar vad som hände…" sa James och rynkade pannan, han var 100 % säker på att Harry var hans son och han var ganska bekymrad över varför trollkarlar på gatorna skulle prata om honom.
"Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig.
Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade … nej, han uppförde sig dumt."
"Vilken överraskning!" skrattade Sirius.
"Potter var inte något särskilt ovanligt namn. Han var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en son som hette Harry. Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans frus systerson verkligen hette Harry."
Lily såg äcklad ut. "Vet han inte ens vad hans brorson heter? Det är fruktansvärt!" Hon rynkade lätt pannan, den här mannen verkade mer och mer vara Petunias pojkvän Vernon … hon hoppades bara att hon hade fel.
"Han hade aldrig ens sett pojken. Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold. Det var ingen mening med att oroa mrs Dursley, hon blev alltid upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, om han hade haft en sådan syster…"
Lily bet sig lätt i läppen, och tittade ner i golvet. Mrs Dursley lät verkligen som Petunia…
"… men i alla fall, de där människorna i mantlar…
Han fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick rakt på någon alldeles utanför dörren."
"Och mosade personen."
"'Förlåt', muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mr Dursley att mannen bar en lilafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sade med en pipig röst som fick de förbipasserande att stirra: 'Ni behöver inte be om förlåtelse, min bäste herre, för ingenting kan göra mig ledsen idag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta!'"
Tystnad.
"Är han … borta?" sa Lily långsamt.
Sirius och Jamesbörjade flina brett.
"JA! JIPPIE! INGEN MER MÖGEL-VOLDIS!"
Remus flinade och jublade med dem och till och med Lily skrattade och anslöt sig till firandet.
"'Till och med Mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!'
Och den gamle mannen slog armarna om midjan på mr Dursley och kramade honom och vandrade sedan iväg."
"Menar du att hans armar nådde hela vägen runt?" frågade Lily skarpt och killarna stirrade chockat på henne.
"Mr Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört att främlingen kallat honom en Mugglare, vad nu det kunde vara."
"Det där är ganska oförsiktigt av dem, att kalla dem Mugglade när de hör det", sa Remus med rynkad panna.
"Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde i väg hemåt, medan han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hade hoppats, eftersom han inte gillade fantasier."
"Vilken kille."
"Håll käften, Tramptass."
"När han körde in på uppfarten till nummer fyra var det första han fick se – och det gjorde honom inte på bättre humör – den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen."
"Satt hon där så länge?"
"Den satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen.
'Schas!' sade mr Dursley med hög röst.
Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick."
James och Sirius skakade tillgivet sina huvud.
"Ah … den bistra blicken…"
"Var det här normalt kattuppförande, undrade mr Dursley. Han låste upp och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin fru.
Mrs Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck ('Vill inte')."
"Sådan far, sådan son" skrattade Sirius.
"Mr Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten, gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra de sista kvällsnyheterna.
'Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt i dag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus, har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar alltsedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster.' Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. 'ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det att bli några fler uggleskurar i kväll, Jim?'
'Jaa, Ted', sade väderleksmannen, 'det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppfört sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att i stället för regnet som jag utlovade i går har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg – det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket våt natt.'
Remus rynkade pannan.
"Det där är väldigt oförsiktigt av dem."
"Mr Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om Potters…
Mrs Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas."
"Teet?" skrockade Sirius.
James och Remus himlade med ögonen.
"Han skulle bli tvungen att säga någonting till henne. Han harklade sig nervöst.
'Hrrm … Petunia, -'"
Lily skrek till, och hennes ögon blev klotrunda.
"Vad är det?" frågade James förvirrat.
"Petunia … min syster heter det…" viskade Lily. "Hennes pojkvän heter Vernon Dursley…"
James ansikte bröt ut i ett enormt flin.
"JA!" skrek han triumferande. "JAG KOMMER ATT GIFTA MIG MED LILY!"
Lily såg sur ut. "Jag tror det inte förrän jag ser orden 'Lily Potter'"
"'älskling … du har väl inte hört från din syster på sistone?'
Som han hade väntat sig såg mrs Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att hon inte hade någon syster."
Lily såg ledsen ut när de läste det.
"'Nej', sade hon skarpt. 'Varför undrar du det?'
'Konstiga saker på nyheterna', mumlade mr Dursley. 'Ugglor … stjärnskott … och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan idag… '
'Än sen då?' fräste mrs Dursley.
'Jo, jag tänkte bara att det … kanske … hade någonting att göra med … du vet … hennes sort.'"
"Hennes sort?" fräste Remus argt.
"Mrs Dursley smuttade på sitt te genom hopknipna läppar. Mr Dursley undrade om han vågade tala om för henne att han hade hört namnet 'Potter'. Han bestämde sig för att han inte vågade. I stället sade han, så obesvärat han kunde:
'Deras son, han borde väl vara i ungefär samma ålder som Dudley nu?'
'Jag antar det', sade mrs Dursley stelt.
'Vad är det han heter nu igen? Howard, eller hur?'
'Harry. Ett fult, tarvligt namn, om du vill veta min mening.'"
"Det är inte ett tarvligt namn", sa Lily tyst. "Jag gillar det."
James flinade mot henne, men hon låtsades inte om det.
"'Javisst', sade mr Dursley medan hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom. 'Ja, jag håller verkligen med dig.'
Han sade inte ett enda ord till om saken då de gick upp på övervåningen för att lägga sig. Medan mrs Dursley var i badrummet, smög mr Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på framsidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på någonting.
Inbillade han sig saker och ting? Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det … om det kom ut att de var släkt med ett par … nej, han skulle aldrig stå ut med det.'
"Skitstövel."
"Mr och mrs Dursley gick till sängs. Mrs Dursley somnade fort men mr Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstande tanke var att även om Potters hade med saken att göra, fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom och mrs Dursley. Potters visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om dem och deras sort … Han förstod inte hur han och Petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen, det kunde inte röra dem…
Där misstog han sig verkligen.
Även om mr Dursley för sin del kan ha varit på väg att glida in i en orolig sömn, visade katten på muren utanför inga tecken på sömnighet. Den satt stilla som en staty, med ögonen stadigt, utan så mycket som en blinkning, fästa på det bortesta hörnet av Privet Drive. Den darrade inte ens till när en bildörr smällde igen på gatan bredvid och inte heller när två ugglor svepte över huvudet på den. Det var faktiskt nästan midnatt innan katten över huvudtaget rörde sig."
"Jag fattar inte hur hon kunde sitta stilla så länge!" sa James och skakade på huvudet.
"En man dök upp i hörnet som katten hade betraktat, dök upp så plötsligt och tyst att man kunde ha trott att han just sprungit fram ur marken. Det ryckte i kattens svans och ögonen smalnade på den.
Ingenting som liknade den här mannen hade någonsin skådats på Privet Drive. Han var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret och skägget, som båda var långa nog att stoppa ner i bältet."
"Dumbledore", sa alla i mun på varandra med ett flin.
"Han var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljusa, klara och gnistrande bakom halvmånformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Mannens namn var Albus Dumbledore.
Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet. Han var fullt upptagen med att vända och vrida på sin mantel på jakt efter något. Däremot verkade han uppfatta att någon betraktade honom, för han tittade plötsligt upp på katten, som fortfarande stirrade på honom från andra änden av gatan. Av någon anledning tycktes åsynen av katten roa honom. Han skrockade och muttrade:
'Jag borde ha förstått det.'
Han hade hittat det han letade efter i innerfickan. Det såg ut att vara en cigarettändare i silver. Han öppnade den med ett klickande, höll upp den i luften och knäppte med den. Den närmsta gatlyktan slocknade med en liten puff. Han knäppte med den igen – nästa lykta blinkade till och blev mörk. Tolv gånger knäppte han med Släckaren, tills de enda ljus som fanns kvar på hela gatan var två pyttesmå nålspetsar långt bort, nämligen ögonen på katten som betraktade honom. Om folk tittade ut från sina fönster nu, skulle de inte kunna se vad som hände nere på trottoaren, inte ens skarpögda mrs Dursley. Dumbledore lät Släckaren glida tillbaka in i manteln och satte av nerför gatan mot nummer fyra, där han slog sig ner på muren intill katten. Han såg inte på den, men efter ett ögonblick tilltalade han den.
'Tänk att träffa på er här, professor McGonagall.'"
"Jag visste det!" skrattade James.
Lily skakade på huvudet åt honom.
"Han vände sig om för att le mot den strimmiga katten, men den hade försvunnit. I stället log han mot en kvinna med ganska strängt utseende som bar fyrkantiga glasögon med exakt samma form som markeringarna katten hade haft runt ögonen. Hon var också iförd en mantel, i smaragdgrön färg. Hennes svarta hår var hopdraget i en hård knut. Hon såg tydligt förargad ut.
'Hur visste ni att det var jag?' frågade hon."
"Det var faktiskt rätt uppenbart", fnös Sirius.
"'Kära professor, jag har aldrig sett en katt sitta så stelt.'
'Ni skulle säkert också vara stel om ni hade suttit på en tegelmur hela dan', sade professor McGonagall.
'Hela dan? När ni kunde ha firat? Jag måste ha passerat minst ett dussin fester och glada tillställningar på vägen hit.'"
"Jag slår vad om att vi är på en av dem", log James och de andra nickade medhållande.
"Professor McGonagall fnös ilsket.
'Javisst, alla firar minsann', sade hon otåligt. 'Man kunde tycka att de skulle vara lite försiktigare, men nej – till och med Mugglarna har märkt att nånting är på gång. De talade om det i sina nyhetssändningar.' Hon knyckte huvudet bakåt mot Dursleys mörka vardagsrumsfönster. 'Jag hörde det. Flockar av ugglor … stjärnskott … Ja, de är ju inte helt obegåvade. De måste ju märka nånting. Stjärnfall nere i Kent – jag slår vad om att det var Dedalus Diggle. Han har aldrig haft nåt vidare förstånd.'"
"Jag tycker att han är toppen", skrattade James. "Du, Tramptass, vi borde göra det! Göra massor av stjärnfall i Stora Salen eller nåt… för att fira slutet av året."
Sirius nickade. "Nånting minnesvärt", flinade han.
"'Ni kan inte klandra dem', sade Dumbledore milt. 'Vi har haft fasligt lite att fira på elva år.'"
"Wow", sa Lily tyst. "Elva år."
"'Det vet jag', sade professor McGonagall irriterat. 'Men det är inget skäl till att tappa huvudet. Folk är riktigt oförsiktiga, visar sig ute på gatorna i klart dagsljus, inte ens klädda i Mugglarkläder, och skvallrar för varandra.'"
"Hon har såklart rätt", nickade Remus, "det är otroligt oförsiktigt att göra så även efter sådana fantastiska nyheter."
"Här kastade hon en skarp, förstulen blick på Dumbledore, som om hon hoppades att han skulle tala om något för henne, men det gjorde han inte, så hon fortsatte:
'Det skulle just vara snyggt om Mugglarna avslöjade oss allesammans precis samma dag som Ni-Vet-Vem äntligen tycks ha försvunnit. Han är väl verkligen borta, Dumbledore?'
'Det ser faktiskt så ut', sade Dumbledore."
"Fantastiskt", jublade James och Sirius.
"'Vi har mycket att vara tacksamma för. Skulle ni vilja ha en citronisglass?'"
"En vad då?"
"'En vad då?'"
"Du är mer lik Minnie än vi trodde, Tramptass."
"Håll käften."
"'En citronisglass. Det är en sorts Mugglargodis som jag är ganska förtjust i.'
'Nej tack', sade professor McGonagall kyligt, som om hon inte tyckte att det här var rätta ögonblicket för citronisglassar. 'Som jag sa, även om Ni-Vet-Vem är borta…'
'Kära professor, nog kan väl en förnuftig person som ni kalla honom vid hans namn? Alla de här dumheterna med 'Ni-Vet-Vem' – i elva år har jag försökt övertala folk att kalla honom vid hans rätta namn: Voldemort.'"
"Fruktan för ett namn ökar fruktan för själva saken", sa Lily och Remus i kör, sen tittade de på varandra och flinade.
"Professor McGonagall ryggade tillbaka, men Dumbledore, som höll på att ta isär två hopklibbade citronisglassar tycktes inte märka det.
'Allting blir så förvirrande om vi hela tiden säger 'Ni-Vet-Vem'. Jag har aldrig sett någon anledning att vara rädd för att uttala Voldemorts namn.'
'Det vet jag att ni inte har', sade professor McGonagall och lät halvt förargad och halvt beundrande. 'Men det är en annan sak med er. Alla vet att ni är den ende som Ni-Vet … å, låt gå för det då, Voldemort var rädd för.'
'Ni smickrar mig', sade Dumbledore lugnt. 'Voldemort hade krafter som jag aldrig kommer att ha.'"
"Men snälla!" suckade James uppretat. "Dumbledore är MYCKET mäktigare än Mögel-Voldis."
"'Bara för att ni är alldeles för … ja … för storsint för att använda dem.'
'Det är tur att det är mörkt. Jag har inte rodnat så mycket sen madam Pomfrey talade om för mig att hon tyckte om mina nya öronskydd.'"
"Ugh!" sa Sirius, och skrattade tillsammans med James.
"Professor McGonagall kastade en skarp blick på Dumbledore och sade:
'Ugglorna är ingenting mot ryktena som flyger omkring. Vet ni vad alla säger? Om varför han försvann? Om vad som till sist hejdade honom?'
Det verkade som om professor McGonagall hade kommit till den punkt som hon var mest angelägen att diskutera, den verkliga orsaken till att hon hade suttit och väntat på en kall hård mur hela dagen, för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med en sådan genomträngande blick som nu. Det var tydligt att vad 'alla' än sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att ta sig en ny citronisglass och svarade inte.
'Vad folk säger', fortsatte hon envist, 'är att Voldemort dök upp i Godric's Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters.'"
James bleknade.
"Sökte han upp mig och min familj?" sa han uttryckslöst, plötsligt rädd.
"'Ryktet säger att Lily och James Potter-"
James piggnade plötsligt till.
"JA!" skrek han, och boxade med knytnävarna i luften. "JAG GIFTER MIG MED LILY!" Han skrattade och började dansa runt i rummet.
Lily stönade och la huvudet i händerna, men log lite.
"Jag antar att du inte är så farlig", sa hon långsamt och James såg översvallande lycklig ut.
Remus däremot hade blivit blek, för han läste i förväg. Han slickade sig om läpparna och läste långsamt om meningen.
"Ryktet säger att Lily och James Potter är … är … att de är … döda.'"
Hans ord möttes av tystnad. Remus hade låtit boken falla ur sina händer med ett dovt "dunk". Lily och James satt blickstilla, bleka och chockade, och Sirius stirrade misstroget på boken. Inte en chans att Tagghorn och Lily kunde vara döda.
Lily bet sig plötsligt i läppen för att hindra sig själv från att brista i gråt, och James var omedelbart vid hennes sida och lade en arm runt henne. Istället för att knuffa bort honom lutade sig Lily, något skakande, närmare.
"Fortsätt, Remus", viskade hon med bruten röst och James nickade.
Remus plockade upp boken, bläddrade till rätt sida och fortsatte:
"Dumbledore böjde på huvudet. Professor McGonagall flämtade till.
'Lily och James … jag kan inte tro det … jag ville inte tro det … Å, Albus…'
Dumbledore sträckte fram en hand och klappade henne på axeln.
'Jag vet … jag vet…', sade han tungt.
Professor McGonagall darrade på rösten då hon fortsatte:
'Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potters son, Harry."
"NEJ!" skrek Lily och James.
"Försökte han döda min SON?" vrålade James rasande.
"Mitt stackars barn…" viskade Lily.
Sirius och Remus slets mellan sorg och ilska.
"Men … han kunde inte. Han kunde inte döda den där lille pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts Voldemorts makt på nåt sätt – och det är därför som han är borta.'"
"Wow…" sa James långsamt innan han bröt ut i ett enormt, triumferande leende. "MIN SON BESEGRADE VOLDEMORT!"
Lily var överväldigad. "Men hur … hur kunde han … Wow."
"Dumbledore nickade dystert.
'Är det … är det sant?' stammade professor McGonagall. 'Efter allt han har gjort … alla han har dödat … så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande … av allt som kunnat stoppa honom … men hur i himlens namn överlevde Harry?'"
"Det är precis vad jag vill veta", sa Lily och de andra nickade medhållande.
"'Vi kan bara gissa', sade Dumbledore. 'Vi kanske aldrig får veta det.'
Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka. Den hade tolv visare men inga siffror; i stället rörde sig små planeter runt kanten. Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:
'Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?'
'Ja', sade professor McGonagall. 'Och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför ni är just här av alla ställen?'
'Jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är de enda släktingar han har kvar nu.'"
"Va? NEJ!" vrålade Lily rasande.
"Lily, det är ok – "
"Nej James! Nej det är det inte! Petunia avskyr mig för att jag är en häxa! Hon kommer att vanvårda Harry! Jag vill inte att han ska vara där! Jag vill inte att han ska vara med Petunia och hennes idiot till man!" Hon bröt nästan ihop och tillät James att krama henne igen.
James såg på Sirius och Remus.
"Kan ni lova att om någonting händer … så ser ni efter Harry istället för dem?"
"Självklart, kompis", sa Sirius tyst med ett allvarligt ansiktsuttryck, och Remus nickade.
"'Ni menar inte … ni kan inte mena människorna som bor här?' skrek professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra. 'Dumbledore – det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dan. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den här sonen de har, jag såg hur han sparkade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis. Skulle Harry Potter komma och bo här?'
'Det är bästa stället för honom', sade Dumbledore bestämt. 'Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre, jag har skrivit ett brev till dem.'"
"Ett brev?" sa Lily med en livsfarlig röst. "Petunia kommer inte att bry sig om någonting skrivet till henne i ett brev från ett 'missfoster'."
"'Ett brev?' upprepade professor McGonagall svagt och satte sig ner på muren igen. 'Tror ni verkligen, Dumbledore, att ni kan förklara alltsammans i ett brev? De här människorna kommer aldrig att förstå honom! Han kommer att bli berömd – en legend – jag skulle inte bli förvånad om den här dan blev känd som Harry Potters Dag i framtiden, det kommer att skrivas böcker om Harry, vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!'
'Just det', sade Dumbledore och tittade mycket allvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon. 'Det skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken pojke som helst. Berömd innan han kan gå och tala! Berömd för nånting som han inte ens kommer att minnas! Inser ni inte hur mycket bättre han kommer att ha det om han växer upp långt bort från allt det där tills han är redo att klara av det?'"
"Han har en poäng", sa James långsamt.
"Men ändå…" Lily rynkade pannan. "Petunia kommer inte att se efter honom ordentligt…"
"Professor McGonagall öppnade munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:
'Ja, ja, ni har förstås rätt. Men hur ska pojken komma hit, Dumbledore?' Hon såg plötsligt på hans mantel som om hon trodde att han kunde ha Harry gömd under den.
'Hagrid tar honom med sig.'
'Tror ni att det är … klokt … att anförtro nåt så viktigt åt Hagrid?'"
"Hagrid är grym", protesterade Sirius.
"'Jag skulle anförtro mitt liv åt Hagrid', sade Dumbledore.
'Jag vill inte påstå att han inte har hjärtat på rätta stället', sade professor McGonagall motvilligt, 'men ni kan inte blunda för att han bär sig oförsiktigt åt. Han har faktiskt en benägenhet att … vad var det där?'
Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnaden runt dem. Det ökade stadigt i styrka medan de spanade uppför och nerför gatan efter någon skylt av billyktor; det svällde ut till ett rytande då de båda tittade upp mot himlen – och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem."
"Häftigt!" skrek James och Sirius.
"Om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med mannen som satt gränsle över den. Han var nästan två gånger så lång som en normal man och åtminstone fem gånger så bred. Han såg helt enkelt ottillåtet stor ut, och väldigt vild – långa trassliga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansiktet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.
I sina väldiga, muskulösa armar höll han ett filtbylte."
"Harry…" viskade Lily, och lutade sig närmare James.
"'Hagrid', sade Dumbledore med en ton av lättnad. 'Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?'
'Lånat den, professor Dumbledore', sade jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan han talade. 'Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med honom, sir.'"
"Den är min!" skrek Sirius lyckligt. "JA!"
"Håll käften, Tramptass", suckade Remus irriterat.
"'Det var inga problem, hoppas jag?'
'Nej, sir, huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom innan Mugglarna började strömma till. Han somnade då vi flög över Bristol.'
Dumbledore och professor McGonagall böjde sig fram över filtbytet. Inuti, nätt och jämnt synlig, låg en babypojke i djup sömn. Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerlig form, precis som en blixt."
"Awww…" kuttrade Lily mjukt och Sirius himlade med ögonen.
"'Var det där som…?' viskade professor McGonagall.
'Ja', sade Dumbledore. 'Han kommer alltid att ha kvar det där ärret.'
'Skulle ni inte kunna göra nånting åt det, Dumbledore?'
'Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man få nytta av. Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över Londons tunnelbana."
"Ehrm… Det behövde vi inte veta", skrattade Sirius.
"Ja, kan jag få honom nu, Hagrid, det är bäst att vi får det här överstökat.'
Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hus.
'Får jag … får jag säja ajö till honom, sir?' frågade Hagrid.
Han böjde sitt lurviga, väldiga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger. Sedan, helt plötsligt, gav Hagrid upp ett tjut som en sårad hund."
"Vi behövde inte hundreferensen", fnös Sirius, och fick två blängningar och en nyfiken blick.
"'Sssch!' väste professor McGonagall, 'du väcker Mugglarna!'
'F-f-förlåt', snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näsduk och begravde ansiktet i den. 'Men jag s-s-står inte ut me de … Lily å James döda … å stackars lille Harry som e tvungen å bo hos Mugglare…'
'Ja, ja, det är väldigt sorgligt alltihop, men skärp dig nu, Hagrid, annars upptäcker de oss', viskade professor McGonagall och klappade Hagrid försiktigt på armen medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren. Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två. En hel minut stod de där alla tre och tittade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, professor McGonagall blinkade häftigt och det glittrande ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat."
Alla såg lite bistra ut åt det.
"'Jaha', sade Dumbledore till sist, 'det var det det. Vi har ingen anledning att stanna här längre. Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet.'
'Javisst', sade Hagrid med kvävd röst, 'jag ska ta tillbaks cykeln till Sirius. Gonatt, professor McGonagall, gonatt, professor Dumbledore.'
Med strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade i gång motorn; med ett vrål steg den upp i luften och for vidare in i natten.
'Er ser jag väl snart igen, professor McGonagall', sade Dumbledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan till svar.
Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram Släckaren av silver. Han knäppte med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gatlyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filtbyltet på översta trappsteget till nummer fyra.
'Lycka till, Harry', mumlade han. Han vände på klacken och med ett svep av manteln var han försvunnen.
En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvarta himlen, den sista plats i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Hans ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att veta att han var speciell, utan att veta att han var berömd, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley … han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runt om i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:
'Skål för Harry Potter – pojken som överlevde!'"
"Det var slutet av kapitlet", sa Remus tungt, och lade tillbaka boken på bordet. Lily sträckte sig fram för att plocka upp den.
"Har någon något emot det?" frågade hon och tog tystnaden som ett nej. Hon log svagt och vände sidan för att börja på nästa kapitel.
"Kapitel två: Glaset som försvann…"
Det var det! :D För er som inte orkade läsa disclaimern påminner jag igen om att jag inte skrev den här berättelse, jag översätter bara. ;) Faye-The-BookWolf skrev den på engelska.