Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.

Tack för alla reviews! De är uppskattade, så att jag vet att jag ska fortsätta att översätta. Jag är glad att ni gillar berättelsen. ;D

Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.

Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should talk to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) is translated by Lena Fries-Gedin.

Säg gärna vad ni vill att jag ska förbättra, om jag ska översätta något på ett annat sätt o.s.v. ;D

"Breven från ingen", läste Sirius och flinade.

"Hogwarts?" frågade James och flinade sedan också. "Utmärkt."

"Den brasilianska boaormens rymning gav upphov till det längsta straff Harry någonsin hade fått. När han äntligen tilläts komma ut ur sitt skrymsle igen, hade sommarlovet börjat –"

Lily rynkade pannan.

"Jag hoppas verkligen att de lät honom gå till skolan!"

"och Dudley hade redan haft sönder sin nya filmkamera, kvaddat sitt fjärrstyrda flygplan och, när han första gången gav sig ut på sin nya tävlingscykel, kört på gamla mrs Figg då hon gick över Privet Drive på sina kryckor."

"Bortskämda unge", muttrade de tre marodörerna.

"Det där är fruktansvärt", sade Lily och rynkade pannan.

"Harry var glad att skolan var slut, men det fanns ingen möjlighet att slippa undan Dudleys gäng som kom och hälsade på i huset varenda dag. Piers, Dennis, Malcolm och Gordon var allesammans storvuxna och dumma, men eftersom Dudley var den störste och dummaste i hela högen var det han som var ledaren."

"Åh, vilken bra idé", sa Remus sarkastiskt.

"Resten av dem deltog med stor förtjusning i Dudleys älsklingssport: Hetsa Harry."

Alla fyra morrade åt det.

"Det var därför som Harry tillbringade så mycket tid som möjligt utomhus. Han vandrade omkring och tänkte på sommarlovets slut där han kunde skymta en liten, liten stråle av hopp. När det blev september skulle han börja i en ny skola, och för första gången i sitt liv skulle han inte vara tillsammans med Dudley. Dudley hade blivit antagen vid morbror Vernons gamla privatskola, Smeltings. Piers Polkiss skulle också gå där. Harry, å andra sidan, skulle gå i Stonewall High, den kommunala skolan. Dudley tyckte att det var väldigt kul."

"Han ska inte till Stonewall High, han ska till HOGWARTS!" Skrek James rasande.

"'De doppar ner folks huvud i toaletten första dan i Stonewall', talade han om för Harry. 'Vill du komma upp på övervåningen och öva?'

'Nej tack', sade Harry. 'Den stackars toaletten där uppe har aldrig haft nåt så vidrigt som ditt huvud inuti sig – den kunde bli illamående.' Sedan sprang han innan Dudley hann fatta vad han hade sagt."

Alla skrattade åt det.

"Den var bra, Harry!" flinade Sirius.

"En dag i juli tog moster Petunia med sig Dudley in till London för att köpa honom en skoluniform till Smeltings och lämnade Harry hos mrs Figg."

Sirius såg förskräckt ut.

"Kattdamen? NEEEEJ! Stackars Baby Taggis."

"Mrs Figg var inte fulls så tråkig som vanligt. Det visade sig att hon hade brutit benet då hon snavade över en av sina katter och hon verkade inte riktigt lika förtjust i dem som tidigare. Hon lät Harry titta på teve och gav honom en bit chokladkaka som smakade som om hon hade haft den i åtskilliga år."

"… blä."

"Samma kväll struttade Dudley omkring i vardagsrummet och visade upp sig i sin splitternya skoluniform. Pojkarna på Smeltings bar rödbruna frackrockar, orangegula knickerbockers och platta halmhattar som kallades för roddarhattar."

Alla började skratta åt Dudleys uniform.

"De hade också grova käppar som de använde till att puckla på varandra med då lärarna inte såg på. Det ansågs vara god träning för deras framtida liv."

Remus ögonbryn försvann upp under hans hår.

Lily såg äcklad ut.

"Morbror Vernon tittade på Dudley i hans nya knickerbockers och sade med skrovlig röst att det var det stoltaste ögonblicket i hans liv. Moster Petunia brast i gråt och sade att hon inte kunde tro att det var hennes söte Dudleyponke, han såg så stilig och vuxen ut. Harry vågade inte ta risken att säga någonting. Han trodde att två av hans revben nog redan var knäckta på grund av hans ansträngningar att hålla sig för skratt."

James flinade.

"Det luktade förfärligt i köket morgonen därpå när Harry kom in till frukosten. Stanken verkade komma från en stor plåtbalja i diskhon. Han gick fram och tittade efter. Baljan var full av någonting som såg ut som smutsiga trasor som simmade i grått vatten.

'Vad är det här?' frågade han moster Petunia. Hennes läppar smalnade som de alltid gjorde om han vågade fråga någonting."

Lily suckade. "Åh Tuni …" sa hon sorgset.

"'Din nya skoluniform', sade hon.

'Å', sade han, 'jag fattade inte att den måste vara så våt.'"

Sirius fnös.

"Verkar som att han fick din hjärna, Tagghorn."

"Hallå!" skrek James förolämpat.

"'Var inte dum', fräste moster Petunia. 'Jag håller på att färga några av Dudleys gamla saker gråa åt dig. De kommer att se ut precis som alla andras när jag är klar.'"

"Säkert", sa Sirius sarkastiskt.

"Det tvivlade Harry allvarligt på men trodde att det var bäst att inte säga emot. Han slog sig ner vid bordet och försökte låta bli att tänka på hur han skulle se ut på sin första dag i Stonewall High – förmodligen som om han var klädd i bitar av gammalt elefantskinn.

Dudley och morbror Vernon kom in, båda med rynkad näsa på grund av lukten från Harrys nya skoluniform. Morbror Vernon slog upp tidningen som vanligt och Dudley lade sin Smeltingkäpp, som han bar med sig överallt, med en smäll på bordet.

De hörde rasslet från brevinkastet och dunsen av brev på dörrmattan.

'Gå och hämta posten, Dudley', sade morbror Vernon."

"Ja, få den feta idioten att hämta den för en gångs skull", morrade James.

"'Säg åt Harry att hämta den.'

'Hämta posten, Harry.'

'Säg åt Dudley att hämta den.'

'Peta på honom med din käpp, Dudley.'

Harry hoppade åt sidan för käppen och gick ut för att hämta posten. Det låg tre saker på dörrmattan: ett vykort från morbror Vernons syster Marge, som var på semester på The Isle of Wight, ett brunt kuvert som såg ut som en räkning och – ett brev till Harry."

"Ja!" jublade marodörerna och Lily.

"Mr H. Potter

Skrymslet under trappan"

Lily och James mulnade lite åt det.

"Privet Drive 4

Little Whinging

Surrey

Kuvertet var tjockt och tungt, tillverkat av gulaktigt pergamentpapper och adressen var skriven med smaragdgrönt bläck. Det fanns inget frimärke.

När Harry med darrande hand vände på kuvertet, såg han ett blodrött vaxsigill med en vapensköld: ett lejon, en örn, en grävling och en orm som omgav ett stort 'H'."

"HOGWARTS HOGWARTS HOGGY WARTY HOGWARTS!" vrålade James och Sirius.

Det ryckte lite i Lilys ena öga.

"VARE SIG VI ÄR GAMLA OCH FLINTIS!"

"James. Sirius", sa Lily långsamt.

"ELLER UNGA MED SKRUBBSÅR PÅ KNÄNA!"

"Killar …" morrade Lily.

"VAR SNÄLL OCH SE TILL ATT VI NÅNTING OSS LÄR!"

"HÅLL KÄFTEN!" röt Lily, och killarna två pojkarna tystnade genast.

"'Raska på där!' skrek morbror Vernon från köket. 'Vad håller du på med, letar du efter brevbomber?' Han skrockade åt sitt eget skämt.

Harry gick tillbaka till köket medan han fortfarande stirrade på sitt brev. Han räckte över räkningen och vykortet till morbror Vernon, satte sig ner vid bordet och började långsamt öppna det gula kuvertet.

Morbror Vernon slet upp räkningen, fnös förargat och slängde över vykortet till moster Petunia.

'Marge är sjuk', meddelade han henne. 'Åt nåt konstigt skaldjur …'"

"Bra", muttrade Sirius. Han kände inte kvinnan, men han brydde sig inte det minsta.

"'Pappa!' sade Dudley plötsligt. 'Pappa, Harry har nånting!'"

"Håll käften, din feta jävel!" fräste James.

"Harry var just på väg att veckla upp sitt brev, som var skrivet på samma tjocka pergamentpapper som kuvertet, när morbror Vernon häftigt ryckte det ur handen på honom."

"GE TILLBAKA DET!" skrek de fyra tonåringarna rasande.

"'Det där är mitt!' sade Harry och försökte nappa åt sig det igen.

'Vem skulle skriva till dig?' sade morbror Vernon hånleende medan han skakade upp brevet med ena handen och kastade en blick på det. Hans ansikte växlade från rött till grönt fortare än ett trafikljus. Och det stannade inte vid det. På bara några sekunder hade det antagit samma gråvita färg som gammal gröt.

'P-P-Petunia!' flämtade han.

Dudley försökte få tag i brevet för att läsa det, men morbror Vernon höll upp det i luften utom räckhåll för honom. Moster Petunia tog det nyfiket och läste första raden. Hon grep sig om strupen och lät som om hon var på väg att kvävas.

'Vernon! Å, du store tid … Vernon!'"

"Lite överdramatisk kanske?"

"Ja, det är så Tuni är", suckade Lily.

"De stirrade på varandra och tycktes ha glömt att Harry och Dudley fortfarande var kvar i rummet. Dudley var inte van vid att man struntade i honom. Han knackade sin pappa hårt i huvudet med Smeltingkäppen.

'Jag vill läsa det där brevet', sade han med hög röst.

'Jag vill läsa det', sade Harry ursinnigt, 'eftersom det är mitt.'"

"Ja, säg till dem, Harry!" nickade James.

Lily skakade lätt på huvudet.

"'Ut med er, båda två', kraxade morbror Vernon och stoppade ner brevet i kuvertet igen.

Harry rörde sig inte ur fläcken.

'JAG VILL HA MITT BREV!' skrek han."

"Så han fick Evans temperament", noterade Sirius.

"VAD SKA DET BETYDA?" skrek Lily, hennes ansikte började bli rött av ilska.

Sirius svalde ljudligt, men stod på sig.

"Att han har ditt temperament! Och ditt utbrott bevisar det bara!"

Lily stannade ett ögonblick och rynkade pannan åt honom, innan hon fick en tjurig uppsyn och lade armarna i kors.

"'Låt mig se det!' sade Dudley i en befallande ton.

'UT!' vrålade morbror Vernon, och han tog både Harry och Dudley i nackskinnet och smällde igen köksdörren efter dem. Harry och Dudley påbörjade omedelbart en ursinnig men tyst kamp om vem som skulle få lyssna vid nyckelhålet;"

"Harry! Harry! Harry!" skanderade James och Sirius ivrigt.

"Dudley vann,"

De stönade samtidigt

"så Harry lade sig platt på magen med glasögonen dinglande från ena örat för att lyssna i springan mellan dörren och golvet.

'Vernon', sade moster Petunia med skälvande röst, 'titta på adressen – hur i all världen kan de veta var han sover? Du tror väl inte att de bevakar huset?'

'Bevakar … spionerar … kan tänkas följa efter oss', muttrade morbror Vernon uppjagat."

De himlade alla med ögonen åt det.

"Dumma mugglare", fnös Sirius.

"'Men vad ska vi göra, Vernon? Ska vi skriva tillbaka? Tala om för dem att vi inte vill …'

Harry kunde se morbror Vernons glänsande svarta skor stega fram och tillbaka i köket.

'Nej', sade han till sist. 'Nej, vi låtsas inte om det. Om de inte får nåt svar … Ja, det är bäst … vi ska inte göra nånting …'"

"Ja, för DET kommer att funka", sa Remus sarkastiskt.

"'Men …'

'Jag tänker inte skäppa in nån i mitt hus, Petunia! Svor vi inte på när vi tog emot honom att vi skulle göra slut på de där farliga dumheterna?'

När morbror Vernon kom hem från arbetet den kvällen, gjorde han någonting som han aldrig hade gjort förut; han hälsade på Harry i hans skrymsle.'"

"Fick han verkligen plats?" sa James bittert.

"'Var är mitt brev?' sade Harry i samma ögonblick som morbror Vernon hade klämt sig in genom dörren. 'Vem är det som har skrivit till mig?'

'Ingen. De adresserades till dig av misstag', sade morbror Vernon kort. 'Jag har bränt det.'"

Alla fyra började ropa och skrika svordomar åt Vernon Dursley och det tog dem hela tio minuter att lugna ner sig innan de kunde börja läsa igen.

"'Det var inte ett misstag', sade Harry ilsket, 'det stod på det att det var till mitt skrymsle.'

'HÅLL TYST!' vrålade morbror Vernon, och ett par spindlar föll ner från taket. Han tog ett par djupa andetag och tvingade sedan sitt ansikte till ett leende som såg ut att göra riktigt ont."

"Bra", sa James hämndlystet.

"'Hmm … jo, Harry … på tal om det här skrymslet. Din moster och jag har funderat … du håller faktiskt på att bli lite för stor för det … vi tänkte att det kunde vara trevligt om du flyttade in i Dudleys andra sovrum.'"

James och Lily höjde misstänksamt sina ögonbryn.

"Vänta…" sa Lily långsamt. "Dudley har två sovrum, medan min son måste sova i ett SKRYMSLE?"

"'Varför det?' sade Harry."

"Det vill vi alla veta", sa James bistert.

"'Kom inte med frågor!' fräste hans morbror. 'Ta nu med dig dina saker härifrån upp på övervåningen.'

Dursleys hus hade fyra sovrum: ett till morbror Vernon och moster Petunia, ett för gäster (vanligtvis morbror Vernons syster Marge), ett där Dudley sov och ett där Dudley hade alla leksaker och grejer som inte fick plats i hans första sovrum. Harry behövde bara en vända upp till övervåningen för att flytta allt han ägde från skrymslet till sitt nya rum. Han slog sig ner på sängen och stirrade runt omkring sig. Nästan allting här inne var sönder. Den en månad gamla filmkameran låg ovanpå en liten leksaksstridsvagn i användbart skick som Dudley en gång hade kört över grannens hund med; i hörnet stod Dudleys allra första teveapparat, som han hade kört foten igenom när hans älsklingsprogram hade upphört; där fanns en stor fågelbur som en gång hade innehållit en papegoja som Dudley hade bytt ut i skolan mot ett riktigt luftgevär, som nu låg uppe på en hylla alldeles böjt i ena änden eftersom Dudley hade suttit på det. Andra hyllor var fulla med böcker. Det var de enda sakerna i rummet som såg ut som om de aldrig hade blivit rörda."

"Va? Verkligen?"

"Håll käften, Black."

"Nerifrån kom ljudet av Dudley som bölade åt sin mamma:

'Jag vill inte ha honom där inne … jag behöver det där rummet … kör ut honom därifrån …'"

"Du behöver ingenting din feta jävel, så håll käften!" fräste James.

"Harry suckade och sträckte ut sig på sängen. I går skulle han ha gett vad som helst för att få vara här uppe. I dag skulle han hellre vara tillbaka i sitt skrymsle med det där brevet än här uppe utan det."

"Oroa dig inte Harry! Hogwarts ger inte upp!" ropade Sirius och de andra log.

"Morgonen därpå vid frukosten var alla ganska tysta. Dudley befann sig i chocktillstånd. Han hade vrålat, dunkat på sin pappa med Smeltingkäppen, kräkts med flit, sparkat sin mamma och kastat sin sköldpadda genom fönstret, och han hade ändå inte fått tillbaka sitt rum. Harry tänkte på hur det hade varit vid den här tidpunkten dagen innan och önskade bittert att han hade öppnat brevet i hallen. Morbror Vernon och moster Petunia tittade ideligen dystert på varandra.

När posten kom sade morbror Vernon, som visst försökte visa sig snäll mot Harry, att Dudley skulle gå och hämta den."

James skakade på huvudet och suckade.

"De hörde hur han slog och bankade med sin Smeltingkäpp hela vägen ut i hallen. Sedan ropade han:

'Här är ett till! Mr H. Potter, Det minsta sovrummet, Privet Drive 4 …'"

"Din idiot!" skrek alla irriterat.

"Med ett kvävt skrik hoppade morbror Vernon upp från sin plats och sprang ut i hallen med Harry tätt bakom sig. Morbror Vernon måste brotta ner Dudley på golvet för att ta brevet ifrån honom, vilket försvårades av att Harry hade grabbat tag om halsen på morbror Vernon bakifrån. Efter en minuts förvirrat slagsmål, under vilket alla fick sin beskärda del av Smeltingkäppen, rätade morbror Vernon på sig, flåsande efter andan, med Harrys brev hårt i handen.

'Gå till ditt skrymsle … ditt sovrum menar jag', väste han åt Harry. 'Dudley … gå … ge dig i väg bara.'

Harry gick runt, runt i sitt nya rum. Någon eller några visste att han hade flyttat ut ur sitt skrymsle och de tycktes veta att han inte hade fått sitt första brev. Visst måste det betyda att de skulle försöka igen? Och den här gången skulle han se till att de inte misslyckades. Han hade en plan."

Marodörerna flinade förväntansfult, medans Lily suckade och himlade med ögonen.

"Den lagade väckarklockan ringde klockan sex nästa morgon. Harry stängde kvickt av den och klädde tyst på sig. Han fick inte väcka Dursleys. Han smög sig nerför trappan utan att tända någon av lamporna."

"Jaha …" log Remus. "Han tänker vänta på posten."

"Han tänkte vänta på brevbäraren i hörnet av Privet Drive och få tag i breven till nummer fyra först. Hjärtat bultade hårt då han smög sig tvärs genom den mörka hallen mot ytterdörren …

'AAAAAJJJ!'

Harry tog ett skutt upp i luften, han hade trampat på någonting stort och mosigt på dörrmattan – någonting levande!"

De fyra tonåringarna stönade samtidigt. Sirius muttrade tyst "korkade Dursley".

"Ljusen tändes på övervåningen och till sin fasa upptäckte Harry att det där stora mosiga var morbroderns ansikte. Morbror Vernon hade legat vid foten av ytterdörren i en sovsäck, säkert för att övertyga sig om att Harry inte gjorde exakt det som han hade försökt göra.

Han gapade och skrek åt Harry i ungefär en halvtimme och sade sedan åt honom att gå och laga en kopp te. Harry lunkade bedrövat in i köket och när han kom tillbaka hade posten anlänt, rakt ner i morbror Vernons knä. Harry kunde se tre brev med adressen i grönt bläck.

'Jag vill …' började han, men morbror Vernon var redan i färd med att riva breven i bitar inför ögonen på honom."

James började muttra svordomar och Lily såg mordisk ut.

"Morbror Vernon gick inte till arbetet den dagen. Han stannade hemma och spikade igen brevlådan.

'Du förstår', förklarade han för moster Petunia, 'att om de inte kan avlämna dem, så ger de helt enkelt upp.'

'Jag är inte säker på att det kommer att fungera, Vernon.'"

"Till och med Petunia fattar det, Dursley … bara ge upp", suckade Lily.

"Å, de här personernas hjärnor fungerar på besynnerliga sätt, Petunia, de är inte som du och jag', sade morbror Vernon och försökte slå in en spik med en bit fruktkaka som moster Petunia just hade haft med sig åt honom."

"Tack och lov för det", muttrade Sirius.

"På fredagen anlände inte mindre än tolv brev till Harry. Eftersom de inte kunde komma in genom brevinkastet hade de skjutits in under dörren, kilats in genom sidspringorna och några hade till och med pressats in genom det lilla fönstret på bottenvåningen.

Morbror Vernon stannade hemma igen. Sedan han bränt upp alla breven, tog han fram hammare och spik och satte brädor för springorna runt dörrarna på framsidan och baksidan så att ingen kunde gå ut. Han gnolade 'Trippa högt på tå genom tulpanerna 'medan han arbetade, och han hoppade till vid minsta ljud."

"Snacka om paranoia", skrattade James.

"På lördagen började saker och ting bli helt oregerliga. Tjugofyra brev till Harry fann sin väg in i huset, hoprullade och gömda inuti vart och ett av de två dussin ägg som det mycket förvirrade mjölkbudet hade räckt moster Petunia genom vardagsrumsfönstret. Medan morbror Vernon ringde ursinniga telefonsamtal till postkontoret och mjölkaffären och försökte finna någon att framföra klagomål till, strimlade moster Petunia breven i sin matberedare.

'Vem i all världen är så ivrig att få tala med dig?' frågade Dudley Harry med häpnad i rösten."

"HOGWARTS!" skrek James och Sirius, medan Lily grimaserade.

"Det där börjar bli irriterande."

"På söndagsmorgonen när morbror Vernon slog sig ner vid frukostbordet såg han trött och ganska dålig ut, men ändå lycklig.

'Ingen post på söndagarna', påminde han dem glatt medan han bredde marmelad på sina tidningar, 'inga förbaskade brev i dag …'"

"Tror du, ja", hånlog Sirius och de andra nickade.

"Någonting kom svischande ner genom skorstenen i köket medan ha talade och träffade honom hårt i nacken. I nästa ögonblick kom trettio eller fyrtio brev utsusande ur spisen som kulor. Dursleys duckade, men Harry tog ett språng upp i luften och försökte fånga ett …"

"HEJA HARRY!" skrek James, han hoppade upp och började dansa omkring. Remus flinade och Lily lutade sig ängsligt framåt i sin stol.

"'Ut! UT!'

Morbror Vernon grep tag runt midjan på Harry och slängde in honom i hallen."

"Rör honom inte din övervuxna valross!" skrek James, som plötsligt var arg.

"När moster Petunia och Dudley hade sprungit ut med armarna över ansiktet, smällde morbror Vernon igen dörren. De kunde höra hur breven fortfarande strömmade ur i rummet, studsande från väggar och golv.

'Det avgör saken', sade morbror Vernon. Han försökte tala lugnt men drog samtidigt stora tussar ur mustaschen. 'Jag vill att ni allesammans ska vara tillbaka här om fem minuter färdiga ge er av. Vi ska fara härifrån. Packa bara lite kläder. Inga invändningar!'

Han såg så farlig ur med halva mustaschen borta att ingen vågade säga emot. Tio minuter senare hade de bänt ut genom de förspikade dörrarna och befann sig i bilen, som i full fart körde mot motorvägen. Dudley snorade och lipade i baksätet; hans pappa hade gett honom en örfil för att han uppehöll dem medan han försökte packa ner sin teve, video och dator i idrottsväskan."

"Bra."

Marodörerna tittade chockat på Lily.

"Vad? Alla barn behöver disciplin. Han bad om det."

"De körde. Och körde. Inte moster Petunia vågade fråga vart de var på väg. Då och då gjorde morbror Vernon en skarp sväng och åkte i motsatt riktning en stund.

'Skakar av mig dem … skakar av mig dem', muttrade han varje gång han gjorde det."

De skrattade alla åt detta.

"De stannade inte för att äta och dricka på hela dagen. När natten föll på började Dudley stortjuta. Han hade aldrig varit med om en så hemsk dag i hela sitt liv. Han var hungrig, han hade missat fem teveprogram som han velat se och det hade aldrig gått så länge utan att han hade fått spränga en utomjording i luften i sin dator."

"Ååh, vad synd", sa Sirius sarkastiskt.

"Morbror Vernon stannade till sist utanför ett dystert hotell i utkanten av en stor stad. Dudley och Harry delade ett rum med varsin säng och fuktiga, sjaskiga lakan. Dudley snarkade, men Harry somnade inte utan satt på fönsterbrädan och stirrade ner på ljusen från förbipasserande bilar och undrade …

De åt gamla torra flingor och kalla konserverade tomater på rostat bröd till frukost dagen därpå."

"Blä …" muttrade Lily.

"Vad är det för fel med det?" frågade Sirius och rynkade pannan.

"Sirius älskar ALL mat", berättade James för en äcklad Lily.

"De hade just ätit färdigt när hotellägarinnan kom fram till deras bord.

'Ursäkta mig, men är nån av er mr H. Potter? Det är nämligen så att jag har fått ungefär hundra såna här till receptionen.'

Hon höll upp ett brev så att de kunde läsa adressen med grönt bläck:

Mr H. Potter

Rum 17

Railview Hotel

Cokeworth

Harry försökte gripa tag I brevet men morbror Vernon slog undan hans hand. Kvinnan stirrade.

'Jag tar dem', sade morbror Vernon och reste sig snabbt upp och följde efter henne ut ur matsalen.

'Skulle det inte vara bättre att bara åka hem, kära du?' föreslog moster Petunia flera timmar senare, men morbror Vernon tycktes inte höra henne."

"Lyssna på henne!" suckade Lily förbittrat. "Hon vet mer om den magiska världen än du gör."

"Exakt vad han var på jakt efter visste ingen av dem. Han körde in dem mitt i en skog, klev ur, såg sig omkring, skakade på huvudet, klev tillbaka in i bilen och så bar det av igen. Samma sak hände mitt ute på ett nyplöjt fält, halvvägs över en hängbro och högst upp i ett parkeringshus.

'Pappa har visst blivit tokig, va?' sade Dudley dystert till moster Petunia samma eftermiddag."

"Ja."

"Håll käften och läs, Sirius."

"Ja, frun!"

"Morbror Vernon hade parkerat nere vid kusten, låst in dem allesammans inuti bilen och försvunnit.

Det började regna. Stora droppar slog mot biltaket. Dudley gnällde och lipade.

'Det är måndag', sade han till sin mamma. 'Den store Umberto går i kväll. Jag vill bo nånstans där det finns teve.'"

"Jag är säker på att du överlever", muttrade Remus i en dräpande röst.

"Måndag. Det fick Harry att tänka på en sak. Om det var måndag – och man brukade kunna lita på att Dudley kände till dagarna i veckan på grund av teveprogrammen – då var morgondagen, tisdagen, hans egen födelsedag då han skulle fylla elva år."

"GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN HARRY!" skrek marodörerna flinande och även Lily log åt det.

"Hans födelsedagar brukade förstås aldrig vara särskilt roliga – förra året hade Dursleys gett honom en klädhängare och ett par av morbror Vernons gamla strumpor."

Lilys ögon blev till smala springor.

"Deras val till son får trettionio presenter, men min son får en klädhängare och ett par STRUMPOR?" röt James.

"Men trots allt fyllde man ju inte elva år varje dag."

"Sant. Och det betyder bara att han kommer att få sitt Hogwarts-brev snart. De kommer inte att ge upp", log Lily.

"Morbror Vernon kom tillbaka, och han log faktiskt."

"Då kan det inte vara något bra", muttrade James.

"Han bar dessutom på ett långt, smalt paket och svarade inte moster Petunia när hon frågade vad han hade köpt.

'Jag har hittat det perfekta stället!' sade han. 'Kom med nu! Ut ur bilen med er allesammans!'

Det var mycket kallt utanför bilen. Morbror Vernon pekade på någonting som såg ut som en stor klippa långt ut i havet. Högst uppe på toppen av klippan låg det eländigaste lilla ruckel man kunde föreställa sig. En sak kunde man vara säker på, och det var att det inte fanns någon teve där.

'Det blir storm till kvällen säger de på väderleksrapporten!' sade morbror Vernon glatt och slog ihop händerna. 'Och den här gentlemannen har vänligt nog gått med på att låna oss sin båt!'

En tandlös gammal man kom lufsande mot dem och pekade med ett ganska elakt flin på en gammal roddbåt som låg och guppade i det järngrå vattnet nedanför dem."

De grimaserade alla, det här gillade de inte alls.

"'Jag har redan skaffat lite proviant', sade morbror Vernon, 'så ombord med er nu allesammans!'

Det var iskallt i båten. Isigt havsskum och regn kröp nerför halsen på dem och en kylig vind piskade dem i ansiktet. Efter vad som kändes som flera timmar kom de fram till klippan, där morbror Vernon snavande och halkande gick före dem upp till det förfallna huset.

Inuti var det hemskt; det luktade fränt av tång, vinden ven genom springorna i träväggarna och spisen var tom och fuktig. Det fanns bara två rum.

Morbror Vernons proviant visade sig vara en påse chips åt var och en och fyra bananer."

"Kallar du det proviant?" flämtade Sirius. "Det är ju ingenting!"

Lily himlade med ögonen.

"Han försökte tända en brasa, men de tomma chipspåsarna rykte bara och krympte ihop.

'Skulle inte vara dumt att ha några av de där breven nu, va?' sade han muntert."

"Skitstövel", morrade marodörerna.

"Han var på mycket gott humör. Tydligen trodde han inte att det fanns den ringaste chans för någon att komma ut till dem här under en storm och avlämna post. I sitt stilla sinne höll Harry med om det, fastän tanken inte gjorde honom det minsta glad."

"De kommer nog sända någon ändå", sa James tankfullt. "Gjorde dem det för dig, Lils?"

Lily nickade. Men hon visste redan om magi vid den tidpunkten, så det var lätt för henne att tro på det.

"Medan natten föll blåste den utlovade stormen upp omkring dem. Skum från de höga vågorna stänkte mot rucklets väggar och en häftig vind fick de smutsiga fönsterrutorna att skallra. Moster Petunia hittade några mögliga filtar i det andra rummet och gjorde en bädd åt Dudley på den malätna soffan. Hon och morbror Vernon gick och lade sig i den knöliga sängen i rummet intill och Harry fick på egen hand försöka hitta en så mjuk golvbit som möjligt, där han rullade ihop sig under den tunnaste, trasigaste filten.

Stormen rasade allt häftigare allt eftersom natten framskred. Harry kunde inte sova. Han huttrade och vände och vred på sig för att få det bekvämade, medan magen knorrade av hunger. Dudleys snarkningar dränktes av det låga åskmullret som började nära midnatt. Den upplysta urtavlan på Dudleys klocka, som dinglade över soffkanten på hans feta armled, upplyste Harry om att han skulle bli elva om tio minuter. Han låg och såg på hur hans födelsedag tickade närmare och undrade om Dursleys över huvud taget skulle komma ihåg den, undrade var brevskrivaren nu befann sig.

Fem minuter kvar. Harry hörde hur någonting knakade utanför. Han hoppades att taket inte skulle falla in, fastän han kanske skulle bli varmare om det gjorde det."

"Åh, nej!" sa Lily plågat. "Säg inte så, Harry!"

"Fyra minuter kvar. Kanske huset på Privet Drive skulle vara så fullt av brev när de kom tillbaka att han på något vis kunde stjäla ett.

Tre minuter kvar. Var det havet som slog så hårt mot klippan? Och (två minuter kvar) vad var det där för ett konstigt krasande ljud? Höll klippan på att falla sönder ner i havet?

Bara en minut kvar, och sedan skulle han vara elva. Trettio sekunder … tjugo … tio … nio … kanske skulle han väcka Dudley, bara för att reta honom …"

"Gör det", flinade Sirius elakt.

"… tre … två … en …

BOM."

"BLACK!" skrek Lily, när Sirius skrek ut det sista ordet.

"Vad?" frågade han oskyldigt.

"Det fanns ingen anledning att skrika", snäste hon.

"Men det var ett högt ljud, Lily … duh."

"Hela rucklet darrade och Harry satte sig tvärt upp och stirrade på dörren. Någon stod utanför och knackade för att bli insläppt."

James gned händerna i förväntan, ryckte boken från Sirius och öppnade den till nästa kapitel.

"Nyckelväktaren …"

Tadaaa, look who's been a good girl/boy and read through everything. :D Som jag sagt tidigare (tror jag iaf? ^^') så har jag en del att göra i skolan (vi nior är stooora barn), så jag skriver i stort sätt bara på helgerna. Ett kapitel är ca 11 sidor (for your information), vilket tar ett tag att skriva, och jag har absolut inte tid att skriva ett till kapitel på en helg (inte vanligtvis, i alla fall). Därför kan ni nog räkna med nya kapitel på söndagar, om jag inte håller på att dö av läxor den veckan. ;) Ha tålamod, iaf. :P Kram på er! :D