Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.

Tack för alla reviews! De är uppskattade, så att jag vet att jag ska fortsätta att översätta. Jag är glad att ni gillar berättelsen. ;D

Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.

Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should talk to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) is translated by Lena Fries-Gedin.

Säg gärna vad ni vill att jag ska förbättra, om jag ska översätta något på ett annat sätt o.s.v. ;D

"Nyckelväktaren", började James och log brett.

"Grymt. Hagrid!" ropade Sirius.

"BOM. Det knackade igen. Dudley vaknade med ett ryck.

'Var är kanonen?' sade han dumt."

"Idiot", skrattade James.

"Det hördes ett brak bakom dem och morbror Vernon kom kanande in i rummet. Han höll ett gevär i händerna – nu förstod de vad som hade funnits i det långa, smala paketet han hade tagit med sig."

"En pistol!" skrek Lily.

"Vad är en pistol?" frågade James långsamt.

"Det är ett långt metallrör och när du trycker på avtryckaren sänder det ut en liten missil som kallas för kula och den kan orsaka allvarliga skador", förklarade Sirius för de andras chockade ansikten. "Vad! Jag tog mugglarstudier, minns ni inte det?"

"Ja men … jag trodde aldrig att du faktiskt lyssnade …"

"'Vem där?' skrek han. 'Jag varnar er, jag är beväpnad!'

Det blev en paus. Sedan …

PANG!"

"James!"

"Vad?"

"Du är precis lika irriterande som Black!"

"Hehe … förlåt Blomman."

"Dörren slogs till med en sådan kraft att den hoppade av gångjärnen och landade platt på golvet med ett öronbedövande brak."

"HEJA HAGRID!"

"En jättelik man stod i dörröppningen. Ansiktet var nästan helt dolt av en lång, lurvig hårman och ett vilt, trassligt skägg, men man kunde urskilja ögonen, som gnistrade som svarta skalbaggar under allt håret.

Jätten pressade sig in i det lilla rucklet, hukade sig djupt så att huvudet precis nuddade vid taket. Han böjde sig ner, lyfte upp dörren och satte lätt och ledigt tillbaka den i karmen. Dånet från stormen utanför avtog en aning. Han vände sig om och såg på dem allesammans.

'Man kanske kunde få sej en kopp te, va? De har inte vart nån lätt resa precis …'"

De skrattade alla åt det. Typiskt Hagrid.

"Han lufsade fram till soffan där Dudley satt som förstenad av rädsla.

'Opp å hoppa, din stora luns', sade främlingen."

"Ja, säg till honom Hagrid!" skrattade Sirius.

"Dudley pep och sprang och gömde sig bakom sin mamma, som skräckslagen hukade sig bakom morbror Vernon."

"Jag är säker på att han var för stor för att kunna gömma sig bakom Petunia", fnös Lily och himlade med ögonen.

"'Å här e Harry!' sade jätten.

Harry tittade upp i det skräckinjagande, vilda och mörka ansiktet och såg att de små skalbaggsögonen var hoprynkade i ett leende.

'Sist ja såg dej va du bara en baby', sade jätten. 'Du e väldigt lik din pappa, men du har din mammas ögon.'"

James och Lily log åt detta. Lily vilade sitt huvud på James axel, och James såg översvallande glad ut.

"Morbror Vernon gav ifrån sig ett konstigt raspande läte.

'Jag kräver att ni omedelbart ger er av härifrån, min herre!' sade han. 'Det är hemfridsbrott att bryta sig in på det här viset!'

'Äh, håll truten, Dursley, ditt stora tillgjorda sviskon' sade jätten."

"Den var bra, Hagrid!" jublade Sirius.

"Han sträckte sig fram över soffryggen, slet geväret ur händerna på morbror Vernon, vred ihop det till en knut lika lätt som om det hade varit gjort av gummi och kastade in det i ett hörn av rummet.

Morbror Vernon gav ifrån sig ett nytt konstigt läte, som en mus man trampar på.

'Hur som helst, Harry', sade jätten och vände ryggen åt Dursleys, 'har den äran å gratulera på födelsedan. Ja har me mej en sak åt dej här – ja kan ha suttit på den vid nåt tillfälle, men den smakar okej.'"

"Det där är … äckligt, men sött", log Lily.

"Ja skulle fortfarande äta den!"

"Det förvånar mig inte, Black."

"Från en innerficka i sin svarta överrock drog han fram en lätt söndermosad ask. Harry öppnade den med darrande fingrar. Inuti fanns en stor, kletig chokladtårta med Har Den Äran Harry skrivet på den med grön glasyr."

"Ååh", kuttrade Lily, "det är så gulligt!"

"Harry tittade upp på jätten. Han hade tänkt säga tack så mycket, men orden försvann på vägen till munnen, och i stället sade han:

'Vem är du?'"

"Harry James Potter, uppför dig!" bannade Lily. Hon rodnade när hon såg blickarna riktade mot henne.

"Harry James Potter?" frågade James och log. "Jag gillar det."

"Jätten skrockade.

'De e riktigt, ja har inte presenterat mej. Rubeus Hagrid, Nyckelväktare och Egendomsförvaltare på Hogwarts.'"

"HOGWARTS!"

"Håll KÄFTEN!"

"Hann höll fram en enorm hand och skakade hela armen på Harry.

'Hur blir de me teet nu då?' sade han och gnuggade händerna mot varandra. 'Å ja säjer förstås inte nej till nät starkare om ni har de.'"

Lily skakade ogillande på huvudet och killarna skrattade.

"Hans blick föll på den tomma spishällen med de skrumpnade chipspåsarna och han fnös. Han böjde sig fram över den öppna spisen; de kunde inte se vad han gjorde men när han drog sig bakåt en sekund senare dånade en flammande brasa där. Den fyllde hela det fuktiga rucklet med fladdrande ljus och Harry kände hur värmen sköljde över honom som om han hade sjunkit ner i ett hett bad."

"Jag trodde att Hagrid inte kunde använda magi", sade Lily med rynkad panna.

"Tja, han borde inte kunna det eftersom han blev relegerad … men vi vet inte varför", sade James och ryckte på axlarna.

"Jätten slog sig åter ner på soffan, som sviktade under hans tyngd, och började plocka fram alla möjliga saker ur fickorna på sin rock: en kopparkittel, ett hopklämt korvpaket, en eldgaffel, en tekanna, flera kantstötta muggar och en flaska med någon bärnstensfärgad vätska i som han tog sig en klunk ur innan han började laga till teet. Inom kort var huset fyllt av lukten och ljudet av fräsande korv. Ingen yttrade ett ljud medan jätten arbetade, men då han lät de första sex tjocka, saftiga, lätt brända korvarna glida av eldgaffeln skruvade Dudley lite på sig.

Morbror Vernon sade skarpt:

'Rör ingenting han ger dig, Dudley.'"

"Men kom igen" fnös Remus och himlade med ögonen.

"Ja Dursley. Din val till son behöver inte mer kött på sina ben", hånade Sirius.

"Jätten skrockade tyst.

'Din stora tjocka klumpeduns till son behöver då inte gödas nåt mer, Dursley, så va inte orolig.'

Han räckte över korvarna till Harry, som var så hungrig att han aldrig tyckte sig ha smakat något underbarare, men han kunde fortfarande inte slita blicken från jätten. Till sist, eftersom ingen verkade ha för avsikt att förklara någonting, sade han:

'Förlåt, men jag vet fortfarande inte vem du är.'"

Lily log åt detta, hon var nöjd att hennes son åtminstone hade lite hyfs.

"Jätten tog en klunk te och torkade sig om munnen med baksidan av handen.

'Kalla mej Hagrid', sade han, 'de gör alla. Å som ja sa till dej, så e ja nyckelväktare på Hogwarts – du vet allt om Hogwarts förstås.'"

"HOG-"

"Säg det Black. Jag utmanar dig", sa Lily kallt, och höll ut sitt trollspö.

Sirius tystnade snabbt.

"'Ähum … nej', sade Harry.

Hagrid såg chockad ut.

'Förlåt', sade Harry snabbt."

"Det är inte ditt fel", sa Lily med rynkad panna.

"'Förlåt?' röt Hagrid och vände sig om och stirrade på Dursleys, som ryggade tillbaka in i skuggorna. 'De e dom som borde säja förlåt! Ja visste att du inte fick dina brev, men ja kunde ju för tusan bövlar aldrig tro att du inte ens kände till Hogwarts! Har du aldrig undrat var dina föräldrar lärde sej allt?'

'Allt vadå?' frågade Harry.

'ALLT VADÅ?' mullrade Hagrid."

"Ja, säg till dem, Hagrid!" jublade James.

"'Nä, vänta lite nu, de kan inte va sant!'

Han hade tagit ett stort språng upp ur soffan. I sitt ursinne verkade han uppfylla hela rucklet. Dursleys kröp ihop intill väggen.

'Vill ni säja mej', brummade han åt Dursleys, 'att den här pojken … den här pojken! … inte har en aning om … om NÅNTING?'"

"Hårt", skrattade Sirius.

"Det kommer han inte att gilla", suckade Lily.

"Harry tyckte att det gick lite för långt. Han hade gått i skolan, när allt kom omkring, och hans betyg var långt ifrån dåliga.

'Jag vet vissa saker', sade han. 'Jag kan faktiskt en del matte och sånt.'

Men Hagrid bara viftade med handen och sade:

'Om våran värld, menar ja. Din värld. Min värld. Dina föräldrars värld.'

'Vilken värld?'

Hagrid såg ut som om han skulle explodera.

'DURSLEY!' dundrade han.

Morbror Vernon, som hade blivit väldigt blek, viskade någonting som lät som 'blubberiblubb'."

Marodörerna flinade åt detta, de var nöjda att någon äntligen skrek åt Dursley.

"Hagrid stirrade vilt på Harry.

'Men du måste känna till om din mamma å pappa', sade han. 'Dom e ju berömda, menar ja. Ni är berömda.'

'Vadå? Inte är väl min … min mamma och pappa berömda?'

'Du vet inte … du vet inte …' Hagrid körde fingrarna genom håret och stirrade på Harry med en förvirrad blick.

'Du vet alltså inte va du e för nåt?' sade han till sist.

Morbror Vernon återfick plötsligt rösten.

'Stopp!' befallde han. 'Stopp där på fläcken! Jag förbjuder er att tala om nånting för pojken!'"

"HÅLL KÄFTEN!" skrek de fyra tonåringarna.

"En modigare man än Vernon Dursley skulle ha bävat för den ursinniga blick som Hagrid nu gav honom; när Hagrid öppnade munnen för att tala, darrade varenda stavelse av ilska.

'Har ni aldrig berättat de för han? Aldrig berättat för honom va de stog i brevet som Dumbledore lämna åt han? Ja va där! Ja såg Dumbledore lämna de, Dursley! Och de har ni inte talat om för han på alla dom här åren?'

'Inte talat om vad för mig?' sade Harry ivrigt.

'STOPP! JAG FÖRBJUDER ER!' vrålade morbror Vernon panikslagen.

Moster Petunia gav till en flämtning av skräck."

"Dramadrottning …" muttrade Lily.

"'Äh, gå å dra nåt gammalt över er, båda två', sade Hagrid. 'Harry, du e en trollkarl.'"

"JAAAAAAA!" skrek James och Sirius; den tidigare lade ner boken så att han kunde göra en lyckodans med den senare. Lily skrattade åt dem och skakade på huvudet.

"Det blev alldeles tyst inne i rucklet. Havet och den vinande vinden var det enda som hördes.

'Jag är en vadå för något?' flämtade Harry.

'En trollkarl förstås', sade Hagrid och slog sig åter ner i soffan, som knakade och sjönk ännu längre ner, 'å en hejans duktig en, vill ja påstå, bara du får lite träning. Va skulle du annars va, me en sån mamma å pappa? Å ja tycker att de nog kan va på tiden för dej å få läsa ditt brev.'

Harry sträckte fram handen för att äntligen få ta emot det gulaktiga kuvertet, adresserat i smaragdgrönt bläck till Mr H. Potter, Golvet, Rucklet-på-klippan, Havet. Han drog ut brevet och läste:

HOGWARTS SKOLA för HÄXKONSTER och TROLLDOM

Rektor: ALBUS DUMBLEDORE

(Innehavare av Merlin-Ordern av Första Graden, Storhäxmästare, Överstetrollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund)

Käre Mr Potter,

Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.

Terminen börjar den 1 september. Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.

Er tillgivna,

Minerva McGonagall,

Biträdande rektor"

"Hans brev är precis som mitt", log James.

"Ja, vad trodde du?" flinade Sirius.

"Frågor exploderade som fyrverkerier inne i huvudet på Harry och han kunde inte bestämma sig för vilken han skulle komma med först. Efter några minuter stammade han:

'Vad menas med att de förväntar sig min uggla?'"

"Av alla frågor han kunde ha frågat … så blev det den", flinade Sirius, och skrattade ett skällande skratt.

"'Vid alla galopperande Gorgoner, de påminner mej om en sak', sade Hagrid och slog sig för pannan med en sådan kraft att han kunnat slå omkull en draghäst, och ur en annan ficka i överrocken drog han ut en uggla – en riktig, levande, ganska tilltufsad uggla"

"Hade han en uggla i fickan?" utropade Lily bestört. "Stackars liten!"

"– en lång gåspenna och en pergamentrulle. Med tungan mellan tänderna krafsade han ner ett meddelande som Harry kunde läsa upp och ner:

Käre Mr Dumbledore,

Har gett Harry hans brev.

Tar me han i morron för att köpa sakerna han behöver.

Vädret hemskt. Hoppas ni mår bra.

Hagrid

Hagrid rullade ihop meddelandet, gav det till ugglan som klämde fast det i näbben, gick fram till dörren och kastade ut ugglan i stormen. Sedan kom han tillbaka och slog sig ner igen som om det han just hade gjort var lika normalt som att prata i telefon."

"Det är det för oss", sade Remus förnuftigt.

"Harry upptäckte att han satt och gapade och stängde snabbt igen munnen.

'Var va jag?' sade Hagrid, men i samma ögonblick trädde morbror Vernon, som fortfarande var askgrå i ansiktet men såg väldigt arg ut, fram i ljuset från brasan.

'Han ska inte till den där skolan', sade han.

Hagrid grymtade.

'Ja skulle vilja se en stor Mugglare som dej hindra han', sade han.

'En vad?' sade Harry intresserat.

'En Mugglare', sade Hagrid 'de e va vi kallar såna som dom, folk som inte har några magiska krafter. Å du har haft den stora oturen å växa opp i en familj av dom värsta Mugglare ja nånsin skådat.'

'Vi svor på när vi tog hand om honom att vi skulle sätta stopp för de där dumheterna', sade morbror Vernon, 'svor på att vi skulle ta det ur honom helt och hållet! Trollkarl, jo, jag tackar jag!'"

"TA DET UR HONOM?" skrek Lily plötsligt.

"DET ÄR BÄST FÖR DIG ATT DU INTE HAR RÖRT MIN SON, DURSLEY!" morrade James.

Sirius morrade djupt ner i halsen, och Remus ögon hade blivit en hårt bärnstensfärgade.

"'Visste ni?' sade Harry. 'Visste ni att jag var en … en trollkarl!'

'Visste!' skrek moster Petunia plötsligt med gäll röst. 'Visste! Det är klart att vi visste! Hur skulle du kunna vara nåt annat, när min förbaskade syster var vad hon var?"

Lily suckade tyst och sänkte blicken.

"Jo då, hon fick ett precis likadant brev som det där och försvann i väg till den där … den där skolan … och kom hem varenda lov med fickorna fulla av grodyngel och förvandlade tekoppar till råttor."

"Det gjorde jag aldrig", suckade Lily uppretat. "Sluta överdriva, Tunia!"

"Jag var den enda som såg vad hon egentligen var – ett missfoster!"

Lily ryckte till och lutade sig mot James när han la en arm om henne för att stötta henne.

"Men vad min mamma och pappa beträffar, så nej då, det var bara Lily för hela slanten, de var stolta över att ha en häxa i familjen!'

Hon avbröt sig för att dra ett djupt andetag och fortsatte sedan att gorma och predika. Det verkade som om hon hade väntat i åratal på att få ösa ur sig alltsammans."

"Det har hon", suckade Lily.

"'Sen träffade hon den där Potter i skolan och de lämnade den och gifte sig och fick dig, och självfallet visste jag att du skulle bli precis likadan, precis lika konstig, precis lika … lika … onormal … och sen, kan man tänka sig, gick hon och blev sprängd i luften och vi fick dig på halsen!'"

"Lily och James är inte onormala", snäste Sirius. "Du är den onormala, din dumma häst!"

"Harry hade blivit mycket blek. Så snart han återfick talförmågan sade han:

'Sprängd i luften? Ni har ju sagt att de dog i en bilolycka!'

'BILOLYCKA!' vrålade Hagrid och hoppade upp så ilsket att Dursleys skuttade tillbaka till sitt hörn. 'Hur skulle Lily å James Potter kunna dö i en bilolycka? De e en skymf! En skandal! Att Harry Potter inte känner till sin egen historia när varenda unge i våran värld känner till hans namn!'

'Men varför? Vad hände?' frågade Harry ivrigt.

Ilskan försvann ur Hagrids ansikte. Han såg plötsligt bekymrad ut.

'Ja vänta mej inte de här', sade han med låg, orolig röst. 'Ja hade ingen aning om, när Dumbledore sa åt mej att de kunde bli besvärligt å få tag i dej, att de va så mycket du inte visste. Å, Harry, ja vet inte om ja e rätt person å tala om de för dej, men nån måste ju, du kan inte ge dej av till Hogwarts utan å veta.'"

"Han har rätt", suckade James och de andra nickade.

"Han kastade en mördande blick på Dursleys.

'Nåja, de e väl bäst du får veta så mycket ja kan tala om för dej – fast ja kan inte tala om allting, de e ett stort mysterium, en del av de …'

Han satte sig ner, stirrade in i brasan några sekunder och sade sedan:

'De börjar väl, antar ja, me … me en person som heter … men de e otroligt att du inte känner till hans namn, alla i våran värld känner till …'

'Vem?'

'Jaa … ja vill helst inte säja namnet om ja kan slippa. Ingen vill det.'"

"Det är inte sant", påstod Sirius.

"Nej, ingen av oss har något emot att säga det", höll James med.

"'Varför inte?'

'Vid alla vidriga vidunder, Harry, folk e fortfarande rädda. Jösses, va de här va svårt. Jo, du förstår, de va den här trollkarln som blev … ond. Så ond man kunde bli. Värre. Värre än värst. Han hette …'

Hagrid svalde, men inga ord kom ut.

'Kanske du kunde skriva ner det?' föreslog Harry.

'Nää … ja kan inte stava de. Okej då … Voldemort.' Hagrid ryste. 'Tvinga mej inte å säja de igen. Hur som helst, för så där en tjugo år sen börja den här – den här trollkarln å se sej om efter anhängare. Fick såna också, en del va rädda och andra ville bara ha lite av hans makt, för han skaffa sej mer och mer makt. Mörka tider, Harry. Man visste inte vem man kunde lita på, våga inte bli vän me främmande trollkarlar eller häxor … Hemska saker hände. Han höll på å ta över. En del gjorde förstås motstånd mot honom – å dom döda han. Grymt. Ett av dom enda säkra ställena som fanns kvar va Hogwarts. Skulle tro att Dumbledore va den ende som Du-Vet-Vem va rädd för. Han våga inte försöka ta över skolan, inte just då i alla fall."

Lily nickade och log. "Harry bör vara säker på Hogwarts."

"Nu va ju din mamma den finaste häxa och din pappa den skickligaste trollkarl ja nånsin känt. Båda två bäst i klassen på Hogwarts under sin tid! De konstiga e väl varför Du-Vet-Vem aldrig försökte få över dom på sin sida tidigare … visste nog att dom stog för nära Dumbledore för å vilja ha nånting me Den Mörka Sidan att göra."

"Ja, jag skulle aldrig följa Voldemort!" sa James bestämt.

"Som om jag skulle ha ett val", fnös Lily. "Han hatar mugglarfödda men ja, jag skulle aldrig följa honom heller."

"Kanske trodde han att han kunde övertala dom … kanske ville han bara ha dom ur vägen. De enda man vet, de e att på allhelgonaafton för tio år sen dök han opp i byn där ni allihop bodde. Du va bara ett år. Han kom till erat hus å … å …'"

Lily knöt nävarna och hennes ögon var blanka av tårar. Sirius och Remus hade blivit extremt bleka och James verkade ha svårt att läsa.

"Hagrid drog plötsligt fram en mycket smutsig, prickig näsduk och snöt sig med ett ljud som en mistlur.

'Förlåt', sade han. 'Men de e så sorgligt … ja kände ju din mamma och pappa, å finare personer än dom kunde man inte hitta … nånstans …"

"Jag är glad att han har så höga tankar om oss", viskade Lily precis så högt att de andra kunde höra henne.

"Du-Vet-Vem döda dom. Å sen … å de e de verkligt mystiska me de hela … försökte han döda dej också. Ville göra rent hus, antar ja, eller kanske han bara gilla å döda vid de laget. Men han kunde inte göra det. Har du aldrig undrat hur du fått de där märket i pannan? De e ingen vanlig skåra. De e va man får när man träffas av en kraftig, ond förbannelse – den gjorde verkan på din mamma å pappa å till å me på erat hus – men den verka inte på dej, och å de e därför du e berömd, Harry. Ingen har nånsin överlevt sen han bestämt sej för å döda nån, ingen utom du, å han har dödat några av de bästa häxorna å trollkarlarna i våran tid – McKinnons, Bones, Prewetts –"

"Marlene!" skrek Lily. "Nej!"

"Prewetts … det är Molly, Gideon och Fabian, eller hur?" sade James bistert.

"Molly gifte sig med Arthur Weasley … så jag antar att det bara är tvillingarna", sade Sirius sorgset. Han gillade tvillingarna.

"– å du va bara en liten baby, å du överlevde.'

Harry kände att någonting hände inne i hans huvud, någonting ytterst smärtsamt. Då Hagrid kom till slutet av sin berättelse, såg Harry åter den bländande blixten av grönt ljus, tydligare än han kunde minnas att han någonsin sett den förut, och han mindes någonting annat, för första gången i sitt liv – ett högt, kallt, grymt skratt."

Lily begravde sitt huvud i sina händer och James grimaserade plågat.

"Hagrid betraktade honom sorgset.

'De va ja som tog dej från de förstörda huset, på Dumbledores order. Förde me dej till dom här typerna …'

Harry hoppade till, han hade nästan glömt att Dursleys var där. Morbror Vernon tycktes verkligen ha fått modet tillbaka. Han blängde ilsket på Hagrid med knutna nävar.

'Hör på mig nu, gosse lille', brummade han. 'Jag kan hålla med om att det är nånting konstigt med dig, förmodligen inget som inte ett gott kok stryk skulle ha botat – '"

Lily fräste plötsligt och lyfte huvudet ur händerna. "Om han rör min son så SVÄR jag till MERLIN att jag ska hemsöka honom för evigt!"

"- och vad allt det här pratet om dina föräldrar beträffar, ja, så var de ena kufiska typer, och världen klarar sig bättre utan dem enligt min åsikt –"

Sirius och Remus hoppade upp och skrek svordomar om hur idiotisk Dursley var och att världen bara skulle vara ett eländigt ställe utan Tagghorn och Lily.

Lily och James betraktade dem tyst, båda förlorade i sina egna tankar.

"… fick precis vad de förtjänade, eftersom de syltade in sig med de där trollkarlstyperna, just vad jag väntade mig, visste alltid att det skulle sluta illa för dem …'

Men i samma ögonblick tog Hagrid ett språng från soffan och drog fram ett skamfilat skärt paraply från insidan av rocken. Han riktade det som ett svärd mot morbror Vernon och sade:

'Ja varnar dej, Dursley, ja varnar dej. Ett enda ord till …'"

"Ja, håll tyst Dursley", spottade Sirius.

"Inför risken att bli genomborrad av spetsen på ett paraply i handen på en skäggig jätte svek modet åter morbror Vernon; han tryckte sig tätt intill väggen och tystnade.

'Så där ja, de va bättre', sade Hagrid.

Han andades tungt och satte sig åter i soffan som den här gången sjönk ända ner till golvet.

Under tiden hade Harry fortfarande massor av frågor han ville ställa, hundratals frågor.

'Men vad hände med Vol … förlåt, jag menar Du-Vet-Vem?'"

"Jag hoppas att han inte börjar frukta Voldemorts namn … jag menar, det är bara ett namn", suckade James.

"'Bra fråga, Harry. Försvann. Gick opp i rök. Samma kväll han försökte döda dej. Å de gör dej ännu mer berömd. De e de största mysteriet, förstår du … han va på väg å bli allt mäktigare – varför skulle han försvinna?

En del säjer att han dog. Skitprat, tycker ja. Vet inte om han hade tillräckligt me mänskligt kvar i sej för å dö."

De rynkade alla pannan, funderade på saken, och tyckte inte alls om det.

"En del säjer att han fortfarande finns där ute å bidar sin tid liksom, men ja tror inte på de. Folk som va på hans sida kom tillbaka till våran. Nåra av dom vakna opp ur nån sorts dvala. Tror inte dom kunde ha gjort de om han va på väg tillbaka."

"Såvida de inte fejkade det", muttrade Sirius med Lucius Malfoy i tankarna.

"Dom flesta av oss tror att han fortfarande finns där ute nånstans men att han förlorat sin kraft. För svag för å fortsätta. För de va nånting me dej som tog kål på han, Harry. De va nånting som hände den där natten som han inte räknat me – vet inte vad de va, ingen gör de – men nånting me dej knäckte han ordentligt.'

Hagrid såg på Harry med ögon som strålade av värme och respekt, men i stället för att känna sig stolt och belåten var Harry helt övertygad om att det hade begåtts ett förfärligt misstag. En trollkarl? Han? Hur skulle han kunna vara det? Han hade tillbringat sitt liv med att bli mörbultad av Dudley och illa behandlad av moster Petunia och morbror Vernon; om han verkligen var en trollkarl, varför hade de då inte blivit förvandlade till vårtiga paddor varje gång de försökt låsa in honom i hans skrymsle? Om han en gång hade besegrat den störste trollkarlen i hela världen, hur kom det sig då att Dudley alltid kunnat sparka omkring med honom som en fotboll?

'Hagrid', sade han med låg röst, 'jag tror att du måste ha gjort ett misstag. Jag tror inte att jag kan vara en trollkarl.'

Till hans förvåning skrockade Hagrid.

'Ingen trollkarl, va? Aldrig fått saker å ting å hända när du varit rädd eller arg?'"

"Hmmm, jag undrar jag", skrockade Sirius.

"Harry såg in i brasan. Nu när han kom att tänka på det … varenda konstig sak som hade gjort hans moster och morbror rasande på honom hade hänt när han, Harry, varit upprörd eller arg … när han jagades av Dudleys gäng hade han rätt som det var befunnit sig utom räckhåll för dem … när han bävade för att gå till skolan med den där löjliga klippningen hade han lyckats få håret att växa ut igen … och allra sista gången Dudley hade slagit till honom, visst hade han tagit sin hämnd då utan att ens förstå vad det var han gjorde? Hade han inte släppt lös en boaorm på honom?"

"Vilket, föresten, var helt jävla briljant!" flinade James.

"Harry tittade på Hagrid igen, med ett leende, och såg att Hagrid formligen strålade mot honom.

'Ser du?' sade Hagrid. 'Harry Potter, skulle inte han va en trollkarl – vänta du bara, du kommer å bli verkligt berömd på Hogwarts.'

Men morbror Vernon tänkte inte ge med sig utan strid.

'Har jag inte sagt åt er att han inte ska gå där?' väste han. 'Han ska gå i Stonewall High och det kommer han att vara tacksam för. Jag har läst de där breven och han behöver en massa skräp – trolldomsböcker och trollstavar och …'

'Om han vill gå där, kan inte nån stor Mugglare som dej hindra han', brummade Hagrid. 'Hindra Lily och James Potters son från å gå på Hogwarts! Du måste va galen. Han har varit inskriven där ända sen han föddes. Han ska till den finaste häxkonsts- och trolldomsskolan i hela världen. Sju år där å han kommer inte å känna igen sej själv. Han kommer å va me ungdomar av sin egen sort som omväxling, å han kommer å ha den finaste rektorn som Hogwarts nånsin haft, Albus Dumbled…'

'JAG TÄNKER INTE BETALA FÖR ATT NÅN STOLLIG GAMMAL TOK SKA LÄRA HONOM TROLLKONSTER!' vrålade morbror Vernon."

"Perfekt!" flinade Sirius muntert.

"Hagrid kommer att explodera!" skrattade James.

"Men han hade till sist gått för långt. Hagrid grep tag i sitt paraply och snurrade det över huvudet på honom.

'FÖRSÖK … ALDRIG …' dundrade han, '… Å … FÖROLÄMPA … ALBUS … DUMBLEDORE … INFÖR … MEJ!'

Han lät paraplyet svepa ner genom luften tills det pekade på Dudley – det kom en blixt av violett ljus, ett ljud som från en smällare, ett högt pip och i nästa ögonblick dansade Dudley omkring på stället medan han tryckte händerna hårt över sin tjocka bak och tjöt av smärta. När han vände ryggen mot dem, såg Harry hur en knollrig grissvans stack fram genom ett hål i hans byxor."

De började alla att skratta högt åt det och det tog dem en hel del minuter att lugna ner sig.

"Morbror Vernon gav till ett vrål. Han drog in moster Petunia och Dudley i det andra rummet med en sista skräckslagen blick på Hagrid och smällde igen dörren bakom dem.

Hagrid tittade ner på sitt paraply och strök sig över skägget.

'Borde inte ha tappat humöret så där' sade han ångerfullt, 'men de fungera i alla fall inte. Hade tänkt å förvandla honom till en gris, men han va väl allaredan så lik en att de inte fanns mycke kvar å göra'"

"Han har en poäng", skrockade James.

"Han sneglade på Harry under sina buskiga ögonbryn.

'Vore tacksam om du inte tala om de här för nån på Hogwarts', sade han. 'Ja får egentligen … ähum … inte göra trollkonster. Ja fick tillåtelse å trolla lite grann för å följa efter dej å få fram breven till dej å såna saker – ett av skälen till att ja så gärna ville åta mej jobbet …'

'Varför får du inte göra trollkonster?' frågade Harry.

'Joo … ja har skälv gått på Hogwarts men ja … ähum … blev relegerad för å säja som de e. Under tredje året där. Dom bröt av min trollstav på mitten å sånt. Men Dumbledore lät mej stanna kvar som skogvaktare. Han e en storartad man, Dumbledore.'

'Varför blev du relegerad?'"

Sirius lyssnade uppmärksamt.

"'De börjar bli sent å vi har massor å göra i morron', sade Hagrid med hög röst. 'Måste i väg till stan, skaffa alla dina böcker å sånt.'"

"Nää, jag ville ju veta", stönade Sirius.

"Diskret, Hagrid", log Remus.

"Han tog av sig sin stora svarta rock och kastade över den till Harry.

'Du får slafa under den där', sade han. 'Bry dej inte om ifall den rör lite på sej, ja tror att ja fortfarande har ett par hasselmöss i en av fickorna.'"

"Det var det", sa James och la ner boken.

"LUNCH!" skrek Sirius plötsligt och sprang ut.

"Sirius!" skrek Remus och suckade. "Idiot." Han skakade på huvudet och sprang efter honom.

Lily la boken i sin bokväska och reste på sig. Hon skulle precis gå när James försiktigt tog tag om hennes handled. Hon vände sig förvånat om.

"Lily … kan vi snacka?" sa James nervöst.

Det var det! Ledsen att det tog en vecka mer än det brukar göra, men jag hade fullt upp förra helgen. Nu är den här iaf! :D