Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.

Puh, äntligen är den här! Det här kapitlet tog upp 19 word-sidor, och jag är inte en jättesnabb skrivare... Men nu är det fixat! :D

Tack för alla reviews, ni kan gärna skriva fler. De gör mig alldeles varm och go inombords, även om jag inte är den som skrev själva berättelsen från början. ;)

Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.

Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should talk to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) is translated by Lena Fries-Gedin.

Säg gärna vad ni vill att jag ska förbättra, om jag ska översätta något på ett annat sätt o.s.v. ;D

"Diagongränden", läste Remus.

Lily log. "Jag älskar Diagongränden."

"Harry vaknade tidigt nästa morgon. Fastän han märkte att det var dagsljus ute, höll han ögonen hårt slutna.

Det var en dröm, sade han bestämt till sig själv. Jag drömde att en jätte som hette Hagrid kom och talade om för mig att jag skulle fara till en skola för trollkarlar. När jag slår upp ögonen kommer jag att vara hemma i mitt skrymsle."

"Pfft. Inte en chans, Harry!" kacklade Sirius glatt.

"Åt han för mycket socker, eller vad?" frågade Lily försiktigt.

Remus nickade högtidligt.

"Det hördes plötsligt ett högt, knackande ljud.

Och det där är moster Petunia som knackar på dörren, tänkte Harry medan hjärtat sjönk i bröstet på honom."

"Han är en sån pessimist", skrockade Remus.

"Men han öppnade fortfarande inte ögonen. Det hade varit en så trevlig dröm.

Knack. Knack. Knack.

'Okej då', mumlade Harry, 'jag stiger upp nu.'

Han satte sig upp och Hagrids tunga rock föll av honom. Rucklet var fyllt av solljus, stormen var över, Hagrid själv sov på den nersjunkna soffan och det var en uggla som knackade med klon på fönstret. I näbben höll den en tidning.

Harry reste sig hastigt, han var så lycklig att det kändes som om en stor ballong svällde inuti honom. Han gick rakt fram till fönstret och ryckte upp det."

"Ååh", sa Lily mjukt, ett leende lekte på hennes läppar.

"Ugglan dök in och släppte tidningen ovanpå Hagrid, som inte vaknade. Då flaxade ugglan vidare ner på golvet och gick till attack mot Hagrids rock.

'Gör inte så där.'

Harry försökte vifta bort ugglan, men den högg häftigt efter honom med näbben och fortsatte att gå lös på rocken.

'Hagrid!' sade Harry med hög röst. 'Det är en uggla …'"

"Hallå, betala den", sa Sirius och himlade med ögonen.

"Harry har växt upp med mugglare, Sirius", suckade Lily irriterat. "Han vet såklart inte det."

"Åh, just det…"

"'Betala han', grymtade Hagrid nere i soffan."

"Han kommer inte att förstå sig på valutan heller."

"'Va?'

'Han vill ha betalt för att han lämnar tidningen. Titta i rockfickorna.'

Hagrids rock verkade inte bestå av annat än fickor – nyckelknippor, luftgevärskulor, snörnystan, pepparmintskarameller, tepåsar … till sist drog Harry fram en handfull mynt med konstigt utseende.

'Ge han fem knutingar', sade Hagrid sömnigt.

'Knutingar?'

'Dom små slantarna av brons.'

Harry räknade upp fem små mynt och ugglan höll fram benet så att han kunde lägga pengarna i en läderpung som var fastbunden vid det. Sedan flög den iväg genom det öppna fönstret.

Hagrid gäspade högljutt, satte sig upp och sträckte på sig.

'Bäst å ge oss i väg, Harry, massor å göra i dag, måste fara opp till London å köpa alla dina saker till skolan.'"

"Diagongränden rockar", flinade Sirius.

"Harry var sysselsatt med att vända och vrida på trollmynten och titta på dem. Han hade just kommit att tänka på någonting som fick det att kännas som om den lyckliga ballongen inuti honom hade fått punktering.

'Ähum … Hagrid?'

'Mm?' sade Hagrid som höll på att dra på sig sina väldiga stövlar.

'Jag har inga pengar, och du hörde ju var morbror Vernon sa i går kväll, han tänker inte betala för att jag ska åka och lära mig trollkonster.'"

"Nej, han kommer att ha pengar", log James. "Vi skulle ha lämnat kvar det till honom."

"'Oroa dej inte för de', sade Hagrid och reste sig upp medan han kliade sig i huvudet. 'Tror du verkligen att din mamma å pappa inte lämna dej nånting?'

'Men om deras hus blev förstört …'"

"Vi skulle inte förvara våra pengar i huset", fnös James.

"'Dom förvara inte sitt guld i huset, gosse lille! Nä, första stället vi söker opp får bli Gringotts Trollkarlsbank. Ta en korv, dom smakar inte alls dumt när dom e kalla, å ja skulle inte säja nej till en bit av din födelsedagstårta heller.'

'Har trollkarlar banker?'

'Bara en enda. Gringotts. Drivs av svartalfer.'

Harry tappade korvbiten som han höll i.

'Svartalfer?'

'Javisst – så försöker man råna den, måste man va galen, de kan ja tala om för dej. Akta dej för å ha nånting otalt me svartalfer, Harry."

"Det håller jag med om", sa Lily med en rysning. "Första gången jag såg dem blev jag verkligen rädd."

"Jag kan inte komma på en enda person som skulle vara tillräckligt galen för att bryta sig in i Gringotts. Förutom … ni vet, gamle herr Möglig", sa James och höjde på ögonbrynen. Åh, ironin i den meningen.

"Gringotts e den säkraste platsen i världen för sånt du vill ha i tryggt förvar, förutom Hogwarts kanske. Jag måste faktiskt till Gringotts ändå för å göra en sak. För Dumbledores räkning. Hogwartsärenden.' Hagrid rätade stolt på sig. 'Han brukar låta mej göra viktiga grejer åt honom. Fara å hämta dej, hämta ut saker från Gringotts, vet att han kan lita på mej, förstår du. Har du allting nu? Kom då.'

Harry följde efter Hagrid ut på klippan. Himlen var alldeles klar nu och havet glänste i solskenet. Båten som morbror Vernon hade hyrt låg fortfarande där, med massa vatten på botten efter stormen.

'Hur kom du hit?' frågade Harry och såg sig om efter ytterligare en båt.

'Flög', sade Hagrid."

"Flög?", upprepade alla förvånat.

James och Sirius bröt ut i skratt.

"Jag kan inte föreställa mig Hagrid på ett kvastskaft", skrattade James.

"'Flög?'

'Javisst, men vi ska ta oss tillbaks i den här. Ja bör helst inte använda trolldom nu när ja har fått tag på dej.'

De satte sig i båten, medan Harry fortfarande stirrade på Hagrid och försökte föreställa sig honom flygande genom luften."

"Jag också, Harry", skrockade James flinande.

"'Fast de verkar synd å behöva ro', sade Hagrid och gav återigen Harry ett av sina sneda ögonkast. 'Om ja skulle ta å … ähum … skynda på de hela lite grann, skulle du då vilja va så snäll å inte nämna de för folk på Hogwarts?'"

"Självklart kommer han inte att göra det", fnös Sirius.

"'Självfallet inte', sade Harry, som gärna ville se mer trolleri. Hagrid drog fram det skära paraplyet igen, slog det lätt två gånget mot båtsidan och de sköt iväg mot land med väldig fart.

'Varför vore man galen om man försökte råna Gringotts?' frågade Harry.

'Man kan bli förhäxad, de finns trollkraft där', sade Hagrid och slog upp tidningen medan han talade.

'Dom säjer att de e drakar som vaktar säkerhetsvalven."

"GRYMT!" skrek James och Sirius medan Remus grimaserade.

"Ett ord till", väste Lily med en farligt låg röst och drog fram sitt trollspö.

Pojkarna synade det försiktigt och blev tysta.

"Å sen måste man hitta vägen dit – Gringotts ligger hundratals kilometer under London, förstår du. Djupt ner under tunnelbanan. Man skulle dö av hunger när man försökte å ta sej ut, även om man faktiskt lyckades lägga vantarna på nåt.'

Harry satt och tänkte på vad han just hade fått höra medan Hagrid läste sin tidning, The Daily Prophet. Harry hade lärt sig av morbror Vernon att folk helst ville vara ostörda när de läste tidningen, men det var väldigt svårt, han hade aldrig haft så mycket att fråga i hela sitt liv."

"Hagrid kommer inte att ha något emot det", sa Lily med en lugnande röst.

James och Sirius himlade med ögonen, men sa ingenting eftersom Lily fortfarande höll i sitt trollspö.

"'Trolldomsministeriet trasslar som vanligt till saker å ting', muttrade Hagrid och vände på sidan."

"Det var ingen överraskning", sa Sirius torrt och de andra verkade hålla med honom.

"'Finns det ett Trolldomsministerium?' frågade Harry innan han hann hejda sig.

'Självfallet', sade Hagrid. 'Dom ville ha Dumbledore till minister, så klart, men han skulle aldrig lämna Hogwarts, så gamle Cornelius Fudge fick jobbet. En riktig klåpare. Så han bombarderar Dumbledore me ugglor varenda morron å ber honom om råd.'

'Men vad gör ett Trolldomsministerium?'"

"Inget viktigt."

"'Jo, deras främsta jobb e å dölja för Mugglarna att de fortfarande finns häxor å trollkarlar runt om i landet.'

'Varför det?'

'Varför? För tusan, Harry, alla skulle ju vilja ha magiska lösningar på sina problem. Nää, vi vill helst va i fred.'

I samma ögonblick stötte båten mjukt emot hamnmuren. Hagrid vek ihop tidningen och de klättrade uppför stentrapporna upp på gatan.

De förbipasserande stirrade väldigt mycket på Hagrid då de gick genom den lilla staden mot stationen."

"Vet de inte om att det är oförskämt att stirra?" snäste Lily.

"Tja, du kan egentligen inte klandra dem", resonerade Remus. "Hagrid står verkligen ut."

"Harry kunde inte klandra dem.

Hagrid var inte bara dubbelt så lång som alla andra, utan han pekade ideligen på helt vanliga saker som parkeringsmätare och sade med hög röst:

'Har du sett, Harry? Vilka grejer som där Mugglarna kan hitta på, va?'"

"Och så var den där lilla detaljen", skrockade Remus.

Lily log svagt.

"'Hagrid', sade Harry lätt flåsande, eftersom han måste springa för att hinna med, 'sa du verkligen att det finns drakar hos Gringotts?'

'Ja, dom säjer de', sade Hagrid. 'Jösses, ja skulle gilla en drake!'

'Skulle du gilla en?'

'Har velat ha en ända sen ja va liten. Här e vi nu.'"

"Bor han inte i ett trähus?" frågade Lily försiktigt.

"Det skulle inte hindra Hagrid", flinade James, "han älskar sina djur."

"De hade kommit fram till stationen. Det gick ett tåg till London om fem minuter. Hagrid, som inte förstod sig på 'Mugglar-pengar'"

"Siffrorna finns på pengarna", sa Sirius med en axelryckning. "Tja, åtminstone på sedlarna, så det är egentligen inte så svårt."

"som han kallade dem, gav sedlarna till Harry så att han kunde köpa biljetter åt dem.

Folk stirrade mer än någonsin när de satt på tåget. Hagrid fyllde upp två säten och satt och stickade på någonting som såg ut som ett kanariegult cirkustält.

'Har du kvar brevet, Harry?' frågade han medan han räknade maskor.

Harry tog upp pergamentkuvertet ur fickan.

'Bra', sade Hagrid. 'De finns en lista där på allt du behöver.'

Harry vek upp ett papper till som han inte hade lagt märke till kvällen innan och läste:

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

UNIFORM

Förstaårselever behöver följande:

Tre ombyten av enkla arbetsklädnader (svarta)

En enkel spetsig hatt (svart) för dagsbruk

Ett par skyddshandskar (drakskinn eller liknande)

En vintermantel (svart, silverknäppen)

Var snäll att observera att alla elevkläder ska vara försedda med namnlappar."

"Har inte förändrats mycket", kommenterade James nonchalant.

"Det gör det aldrig", nickade Sirius.

"KURSLITTERATUR

Alla elever ska ha ett exemplar av var och en av följande böcker:

Grundhandboken om förtrollningar (1:a graden) av Miranda Goshawk

Trolldomskonstens historia av Bathilda Bagshot

Magisk teori av Adalbert Waffling"

Sirius började skratta åt det. "Waffling?"

"En nybörjarguide i förvandlingskonster av Emeric Switch"

"Emeric Switch?"

"Ett tusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore"

"Haha, Spore."

"Black", morrade Lily.

"Trolldrycker och magiska brygder av Arsenius Jigger"

"Arsenius … Arsenik!" flinade Sirius medan han njöt av reaktionen han fick från en irriterad Lily.

"Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Scamander"

"Självförklarande", flinade han och träffades plötsligt av en välriktad tystnadsförtrollning. Han blängde när hans två vänner flinade åt honom.

"De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv av Quentin Trimble

ÖVRIG UTRUSTNING

1 trollstav eller 1 trollspö

1 kittel (tenn, standardstorlek 2)

1 uppsättning glas- eller kristallflaskor

1 stjärnkikare

1 mässingvåg

Elever får även ta med sig en uggla ELLER en katt ELLER en padda.

FÖRÄLDRAR ERINERAS OM ATT FÖRSTAÅRSELEVER INTE FÅR HA EGNA KVASTKÄPPAR."

"Den regeln suger", stönade James, men ryckte till när Lily höjde sitt trollspö i en hotfull rörelse.

"'Kan vi köpa allt det här i London?' undrade Harry högt.

'Om man vet vart man ska gå', sade Hagrid.

Harry hade aldrig förr varit i London. Trots att Hagrid verkade veta vart han skulle, var han tydligen inte van vid att ta sig dit på vanligt sätt. Han fastnade i biljettspärren i tunnelbanan och klagade högljutt över att sätena var för små och tågen för långsamma.

'Jag fattar inte hur Mugglarna klarar sej utan å trolla', sade han då de klättrade uppför en strejkande rulltrappa som ledde upp till en livlig gata kantad med affärer.

Hagrid var så jättelik att han lätt plöjde igenom folkmassan, det enda Harry behövde göra var att hålla sig tätt bakom honom. De gick förbi bokhandlar och musikaffärer, hamburgerbarer och biografer, men inget ställe som såg ut att kunna sälja trollstavar och trollspön. Det här var bara en vanlig gata fylld med vanliga människor. Kunde det verkligen finnas högar med trollkarlsguld begravda miltals under dem? Fanns det verkligen affärer som sålde böcker om förhäxningar och kvastskaft?"

"Ja, Harry", sa Lily milt.

Sirius såg bedjande på henne men hon ignorerade honom. Han grimaserade irriterat.

"Kanske allt det här bara var ett jättestort skämt som Dursleys hade kokat ihop?"

"De skulle behöva ha ett sinne för humor för att kunna göra det", sa James och skakade på huvudet.

"Om Harry inte hade vetat att Dursleys helt saknade sinne för humor, kunde han ha trott det; men trots att allt som Hagrid dittills hade berättat för honom lät otroligt, kunde Harry inte låta bli att tro på honom i alla fall.

'Här e de', sade Hagrid och gjorde halt. 'Den Läckande Kitteln. De e ett berömt ställe.'"

"Jag skulle inte säga berömt … bara välkänt", sa Remus tankfullt innan han började läsa igen.

"Det var en mycket liten pub som såg förfallen ut. Om Hagrid inte hade pekat ut den, skulle Harry inte ha märkt att den fanns där. Folk som jäktade förbi kastade inte så mycket som en blick på den. Deras ögon gled från den stora bokhandeln på ena sidan till skivaffären på den andra som om de över huvud taget inte kunde se Den Läckande Kitteln. I själva verket hade Harry en ytterst besynnerlig känsla av att bara han och Hagrid kunde se den."

"Mugglar-avvärjande förtrollning", nickade James.

"Innan han hann nämna det, hade Hagrid lotsat in honom innanför dörren.

För att vara ett berömt ställe var det mycket mörkt och sjaskigt. Några gamla kvinnor satt i ett hörn och drack sherry i pyttesmå glas. En av dem rökte en lång pipa. En liten man i hög hatt pratade med den gamle bartendern, som var alldeles skallig och såg ut som en svullen valnöt. Det låga surret av småprat upphörde när de kom inklivande. Alla tycktes känna Hagrid; de vinkade och log mot honom"

"Ja, du kan inte låta bli att gilla Hagrid", log Lily.

"och bartendern sträckte sig efter ett glas och sade:

'Det gamla vanliga, Hagrid?'

'Kan inte, Tom, ja e här i Hogwartsärenden', sade Hagrid och klappade Harry på axeln med sin jättelika hand så att Harrys knän vek sig på honom.

'Du store tid', sade bartendern och kikade på Harry, 'är det här … kan det här vara …?'

Inne på Den Läckande Kitteln hade det plötsligt blivit alldeles stilla och tyst."

"Det var något nytt", kommenterade Remus.

"Tja, det är Harry Potter. Pojken som överlevde", sa James med stolthet i rösten, men också lite sorgsenhet.

"Lily tog hans hand och kramade den mjukt, medan Sirius tyst rynkade pannan.

"'Kors i alla mina dar', viskade den gamle bartendern. 'Harry Potter … vilken ära.'

Han skyndade fram från sin plats bakom baren, störtade emot Harry och grep hans hand med tårar i ögonen.

'Välkommen tillbaka, mr Potter, välkommen tillbaka.'

Harry visste inte vad han skulle säga. Alla tittade på honom. Den gamla kvinnan med pipan sög på den utan att märka att den hade slocknat. Hagrid strålade.

Sedan blev det ett väldigt skrapande av stolar och i nästa ögonblick fann sig Harry i färd med att skaka hand med alla inne på Den Läckande Kitteln.

'Doris Crockford, mr Potter, jag kan nästan inte tro att jag äntligen får möta er.'

'Jag känner mig så hedrad, mr Potter, väldigt hedrad.'

'Har alltid velat skaka er hand … jag är alldeles uppjagad'"

"Det verkar som att han får all den uppmärksamheten som du längtar efter, Tagghorn", flinade Sirius. Sen blinkade han. "Min röst!" Han tittade på Lily som la undan sitt trollspö. "Tack Lily-björnen."

Hennes ögon smalnade, så han beslöt sig för att hålla käften.

"Det är mig ett nöje, mr Potter, kan bara inte säga hur glad jag är. Dedalus Diggle.'

'Jag har sätt er förut!' sade Harry då Dedalus Diggles höga hatt trillade av honom i upphetsningen. 'Ni bugade er för mig en gång i en affär.'

'Han kommer ihåg!' utropade Dedalus Diggle och såg sig omkring på alla de andra. 'Hörde ni det? Han kommer ihåg mig!'

Harry skakade hans om och om igen. Doris Crockford kom hela tiden tillbaka för att få göra det en gång till."

James och Sirius skrattade åt detta.

"En blek ung man banade sig fram, mycket nervöst. Det ryckte i hans ena öga.

'Professor Quirrell!' sade Hagrid. 'Harry, professor Quirrell kommer å bli en av dina lärare på Hogwarts.'

'P-P-Potter', stammade professor Quirrell och fattade Harrys hand, 'j-jag k-kan inte s-säga hur glad jag är att f-få träffa er.'"

"Usch. Det där kommer att bli irriterande när han undervisar", sa Sirius med en grimas.

"Jag undrar vad han undervisar i", funderade Lily.

"Antagligen något knäppt som Spådomskonst."

"'Vilken sorts trollkunskap undervisar ni i, professor Quirrell?'

'F-Försvar Mot S-S-Svartkonster', mumlade professor Quirrell, som om han helst inte ville tänka på det."

"Försvar Mot Svartkonster?" James rynkade pannan.

"Han verkar inte vara ett särskilt bra val för en Försvarsprofessor", suckade Lily och skakade på huvudet.

"'Inte f-för att ni b-behöver det, eller hur, P-P-Potter?' Han skrattade nervöst. 'Ni är v-väl på v-väg att s-skaffa er all utrustning, antar jag? Jag m-måste själv k-köpa mig en ny b-bok om v-vampyrer.' Han såg skräckslagen ut vid blotta tanken."

"Skaffa en ryggrad, snubben", fnös Sirius. "Hur tänkte Dumbledore när han anställde den här killen?"

"Men de andra ville inte låta professor Quirrell behålla Harry för sig själv. Det tog nästan tio minuter att slippa undan från dem allesammans. Till slut lyckades Hagrid göra sig hörd ovanför det höga sorlet.

'Måste dra vidare … massor å köpa. Kom nu, Harry.'

Doris Crockford skakade Harrys hand en sista gång och Hagrid lotsade dem genom baren och ut på en liten kringbyggd gård, där det inte fanns någonting annat än en soptunna och några ogräsplantor.

Hagrid grinade mot Harry.

'Ja tala ju om de för dej, eller hur? Tala om för dej att du va berömd. Till å me professor Quirrell darra när han träffa dej – fast han brukar ju darra förstås.'"

"Vilken jättebra Försvarslärare", sa Sirius sarkastiskt.

"'Är han alltid så där nervös?'

'Javisst. Stackars sate. Väldigt begåvad. Han va okej medan han höll på å läste böcker men sen tog han ledigt ett år för å få lite direkterfarenhet … Dom säjer att han stötte på vampyrer i Svarta Skogen å de va nåt otrevligt bråk me en häxa, han har aldrig varit sej lik sen dess. Rädd för eleverna, rädd för sitt eget ämne … var e paraplyet nu då?'"

"Så varför i hela världen undervisar han?" frågade Lily frustrerat. "De kommer inte att lära sig någonting!"

"Vampyrer? Häxor? Det gick runt i huvudet på Harry. Under tiden var Hagrid sysselsatt med att räkna tegelstenar i muren ovanför soptunnan.

'Tre uppåt … två tvärsöver …', mumlade han. 'Okej, undan me dej, Harry.'

Han knackade lätt i väggen tre gånger med spetsen på sitt paraply.

Tegelstenen som han hade rört vid darrade till, den vickade, mitt i den dök det upp ett litet hål, det blev bredare och bredare, en sekund senare stod de framför en valvport som var tillräckligt stor även för Hagrid, en valvport som ledde ut till en kullerstensgata som slingrade sig och försvann utom synhåll."

"DIAGONGRÄNDEN!" jublade James och Sirius.

Lily himlade med ögonen, men varken hon eller Remus kunde låta bli att le lite.

"Det borde vara vi som tog dit honom", viskade Lily och James rynkade bistert pannan, ena armen fann sin väg runt hennes axlar.

"'Välkommen', sade Hagrid, 'till Diagongränden.'

Han flinade åt Harrys förvåning. De klev ut genom valvporten. Harry såg sig hastigt om över axeln och såg hur valvporten omedelbart krympte ihop igen till en stadig mur.

Solen lyste klart på en trave med kittlat som stod utanför den närmaste affären. Kittlar – I Alla Storlekar – Av Koppar, Mässing, Tenn Och Silver – Självkokande – Hopfällbara stod det på en skylt ovanför dem.

'Ja, du behöver en kittel', sade Hagrid, 'men vi måste ordna me pengar åt dej först.'

Harry önskade att han haft minst fyra par ögon till."

"Så kändes det för mig med", log Lily. "Det är en underbar syn."

"Han vred på huvudet åt alla håll och kanter, medan de gick längs gatan, och försökte titta på allting samtidigt: butikerna, sakerna utanför dem, folk som var ute och handlade. En knubbig kvinna utanför en Apotekarbod skakade på huvudet då de gick förbi och sade:

'Draklever, sjutton siklar för ett skålpund, det är inte klokt …'"

James visslade."Priset har gått upp."

De andra nickade.

"Ett lågt, mjukt hoande hördes inifrån en mörk butik med en skylt där det stod Eeylops Ugglemarknad – Kattugglor, Hornugglor, Tornugglor, Bruna Och Snövita Ugglor. Flera pojkar i Harrys ålder stod med näsorna tryckta mot ett skyltfönster med kvastskaft i.

'Titta', hörde Harry en av dem säga, 'den nya Nimbus Tvåtusen – den hittills snabbaste …'"

James praktiskt taget dreglade över tanken på en ny kvast och det behövdes ett slag på hans huvud från Sirius för att han skulle komma tillbaka till verkligheten.

"Där fanns affärer som sålde långa klädnader, affärer som sålde stjärnkikare och underliga silverinstrument som Harry aldrig hade sett förut, skyltfönster fyllda med högar av fladdermusmjältar och ålögon, vacklande staplar av böcker om trollkonst, fjäderpennor och pergamentrullar, flaskor med trolldrycker, månglober …

'Gringotts', sade Hagrid.

'De hade kommit fram till en snövit byggnad som höjde sig över de andra små butikerna. Bredvid dess glänsande bronsdörrar, iförd en uniform i rött och guld, stod …

'Ja, de e en svartalf', sade Hagrid tyst då de gick uppför den vita stentrappan mot honom. Alfen var ungefär huvudet kortare än Harry. Han hade ett mörkt, slugt ansikte, ett spetsigt skägg och, noterade Harry särskilt, mycket långa fingrar och fötter. Han bugade då de gick in."

"De är lite läskiga", rös Lily.

"Nu stod de mitt emot ett nytt par dörrar, av silver den här gången, med ord ingraverade på dem:

Träd in här, främling, men ge akt uppå

Det straff en syndig girighet kan få,

Ty den som något tar, men ej förtjänat det,

Får ytterst dyrt betala för sin snikenhet,

Så om du söker här, djupt ner vid spårets slut

En skatt som aldrig nånsin varit din förut,

Tjuv, tag dig i akt, du härmed varnad är,

Om du mer än bara rikedom finner här.

'Som ja sa förut, måste man vara galen om man försöker råna den här banken', sade Hagrid.

Ett par svartalfer bugade dem in genom silverdörrarna, och de befann sig nu i en väldig marmorsal. Ytterligare ett hundratal alfer satt på höga pallar bakom en avlång disk och klottrade i stora liggare, vägde mynt på mässingvågar och undersökte dyrbara stenar genom lupp. Det fanns fler dörrar än det gick att räkna som ledde från sadeln, och ännu fler alfer visade folk in och ut genom dem. Hagrid och Harry styrde stegen mot disken.

'Gomorron', sade Hagrid till en ledig svartalf. 'Vi har kommit för å ta ut lite pengar ur Harry Potters bankfack.'

'Har ni hans nyckel, sir?'

'Har den här nånstans', sade Hagrid och började tömma ut innehållet i sina fickor över disken och spred samtidigt en handfull mögliga hundkex över svartalfens bok med siffror."

"Det kommer han inte att gilla!" skrockade James med ett lätt flin.

"Alfen rynkade på näsan. Harry såg hur alfen till höger vägde en hög rubiner stora som glödande kol.

'Här har ja den', sade Hagrid till sist och höll upp en pytteliten guldnyckel.

Svartalfen granskade den uppmärksamt.

'Den ser ut att vara i sin ordning.'

'Å ja har ett brev här också från professor Dumbledore', sade Hagrid och bröstade sig med viktig min. 'De e om Ni-Vet-Vad i valv sjuhundratretton.'"

"För det där kommer inte alls att göra Harry nyfiken", sa Sirius sarkastiskt.

"Om han är som sina föräldrar i alla fall", nickade Remus.

"Hallå!" skrek de båda kränkta tonåringarna.

"Svartalfen läste brevet noggrant.

'Det är bra', sade han och lämnade tillbaka det till Hagrid. 'Jag ska låta nån ta med er ner till de båda valven. Griphook!'

Griphook var ytterligare en svartalf. När Hagrid väl hade stoppat tillbaka alla hundkexen i fickorna igen, följde han och Harry efter Griphook mot en av dörrarna som ledde ut från salen.

'Vad är Ni-Vet-Vad i valv sjuhundratretton?' frågade Harry."

"Jag visste det", skrattade Remus.

"Vad tror ni att det kan vara?" frågade James tankfullt.

"De Vises Sten", svarade Lily. Sirius och James stirrade förvånat på henne.

"Hur visste du det?" frågade Sirius.

"Det är bokens titel", förklarade Remus. "Det är logiskt."

"Åh …"

"'Kan inte tala om de för dej', sade Hagrid och såg mystisk ut. 'Väldigt hemligt. Hogwartsaffärer. Dumbledore har anförtrott de åt mej. Riskerar jobbet om ja talar om de för dej.'

Griphook höll upp dörren för dem. Harry, som hade väntat sig mer marmor, blev överraskad. De befann sig i en trång stengång upplyst av flammande facklor. Den sluttade brant nerför och det fanns små järnvägsspår på golvet. Griphook visslade och en liten vagn kom susande uppför spåren mot dem. De klev in – Hagrid med en viss möda – och for i väg.

Först susade de bara genom en labyrint av slingrande gångar. Harry försökte komma ihåg, vänster, höger, vänster, rakt fram i korsningen, höger, vänster, men det var omöjligt."

"Han kommer ihåg mer än de flesta gör", sa Remus och ryckte på axlarna.

"Den skramlande vagnen tycktes hitta vägen av sig själv, för Griphook styrde inte.

Det sved i Harrys ögon då den kalla luften rusade förbi dem, men han höll ögonen öppna. En gång tyckte han att han såg en uppflammande eld i slutet av en gång och vred sig om för att se om det var en drake, men för sent"

"Han är verkligen observant", noterade James gillande.

"– de dök ännu djupare ner och passerade en underjordisk sjö där väldiga stalaktiter och stalagmiter växte från taket och golvet.

'Jag har aldrig vetat vad det är för skillnad mellan en stalagmit och en stalaktit', ropade Harry till Hagrid över slamret från väggen."

Lily öppnade munnen för att svara, men Sirius avbröt henne.

"Vi bryr oss inte."

Den kommentaren gjorde honom förtjänad av den kända Lily Evans-blängningen.

"'Stalagmit har ett 'm' inuti', sade Hagrid. 'Å fråga mej inte om nåt just nu, för ja tror ja måste kräkas.'

Han såg verkligen alldeles grön ut i ansiktet och när vagnen till slut stannade bredvid en liten väggdörr i gången, klev Hagrid ur och måste luta sig mot väggen för att få knäna att sluta skaka."

"Stackars Hagrid", sa Lily sympatiskt.

"Griphook låste upp dörren. Massor av grön rök böljade ut, och då den skingrades flämtade Harry till. Inuti fanns höga drivor av guldmynt. Pelare av silver. Högar av små bronsknutingar.

'De e bara ditt alltihop', sade Hagrid med ett brett grin.

Bara Harrys alltihop – det var otroligt. Dursleys kunde inte ha vetat om det, för i så fall hade de tagit det ifrån honom fortare än man hann blinka."

Alla grimaserade åt denna påminnelse.

"Hur ofta hade de inte klagat över hur mycket det kostade dem att ha Harry hos sig? Och hela tiden hade det funnits en liten förmögenhet som var hans, begravd nere under London.

Hagrid hjälpte Harry att stoppa ner en del av det i en bag.

'Guldmynten kallas galleoner', förklarade han. 'De går sjutton silversiklar på en galleon å tjugonio knutingar på en sikel, de e lätt som en plätt. Okej, de här borde räcka till ett par terminer, vi låter resten va kvar här i säkerhet åt dej.' Han vände sig till Griphook. 'Kan ni va snäll å ta me oss till valv sjuhundratretton nu, å skulle vi kunna åka lite långsammare?'

'Finns bara en hastighet', sade Griphook.

De åkte i väg ännu djupare ner nu och med ökande hastighet. Luften blev kallare och kallare då de susade runt trånga hörn. De for skramlande över en underjordisk ravin och Harry lutade sig ut över sidan för att försöka se vad som fanns där nere på den mörka bottnen, men Hagrid stönade och drog honom tillbaka i nackskinnet."

Lily blängde på James stirrade förbryllat tillbaka.

"Det låter som något du skulle kunna göra!" sa hon surt.

"Förlåt?"

"Valv sjuhundratretton hade inget nyckelhål.

'Flytta er bakåt', sade Griphook med viktig min. Han strök försiktigt över dörren med ett av sina långa fingrar och den smälte helt enkelt bort.

'Om nån annan än en Gringottsalf försökte sig på det här, skulle han bli insugen genom dörren och instängd där inne', sade Griphook.

'Hur ofta tittar ni efter för att se om det finns nån innanför?' frågade Harry.

'Ungefär vart tionde år', sade Griphook med ett ganska elakt grin."

"Charmerande", sa Sirius torrt.

"Harry var övertygad om att det måste finnas någonting extra märkvärdigt inuti det här toppensäkra kassavalvet, så han lutade sig ivrigt fram och väntade sig allra minst att få se sagolika ädelstenar – men först trodde han att det var tomt. Sedan upptäckte han ett smutsigt litet paket inslaget i brunt papper som låg på golvet."

"Vilket antiklimax", log Remus.

"Det måste helt enkelt vara stenen!" sa Lily, också hon log.

"Men vad är egentligen De Vises Sten?" frågade Sirius förvirrat.

"Jag är säker på att du får reda på det senare i boken."

"Hagrid plockade upp det och stack in det djupt innanför rocken. Harry ville förfärligt gärna få veta vad det var, men aktade sig noga för att fråga.

'Kom nu, opp me dej igen i den här helvetesvagnen, å prata inte me mej på vägen tillbaka, för de e bäst att ja håller munnen stängd', sade Hagrid.

Efter en vild tillbakafärd i den skramlande vagnen stod de en stund senare och blinkade i solskenet utanför Gringotts. Harry visste inte vart han skulle störta i väg först, nu när han hade en väska full med pengar. Han behövde inte veta hur många galleoner det gick på en pund för att veta att han bar på mer pengar än han hade haft i hela sitt liv – mer pengar än ens Dudley någonsin haft."

"Bra", flinade James.

"Lika bra att vi tar å köper dej din skoluniform me en gång', sade Hagrid och nickade mot Madam Malkins Klädnader För Alla Tillfällen. 'Hörru Harry, skulle du ha nåt emot att ja smet i väg å tog mej en styrketår på Den Läckande Kitteln? Ja avskyr dom där vagnarna dom har hos Gringotts.'

Han såg faktiskt lite dålig ut fortfarande, så Harry klev ensam och lätt nervös in i madam Malkins butik.

Madam Malkin var en liten tjock, leende häxa klädd i lila från topp till tå.

'Hogwarts, lille vän?' sade hon när Harry började tala. 'Jag har allting framme – en annan ung man är faktiskt här och ekiperar sig just nu.'"

"Låt oss hoppas att Harry får sin första vän nu", sa James ivrigt. De andra nickade medhållande.

"Längst in i butiken stod en annan pojke med ett blekt, spetsigt ansikte uppflugen på en fotpall medan en annan häxa nålade upp hans långa svarta klädnad. Madam Malkin ställde Harry på en pall bredvid, lät en lång klädnad glida ner över huvudet på honom och började nåla upp den till rätt längd.

'Hej', sade pojken. 'Ska du också till Hogwarts?'

'Ja', sade Harry.

'Min pappa är i affären intill och köper böcker och mamma är längre bort på gatan och tittar på trollstavar', sade pojken. Han hade en uttråkad, släpig röst."

Sirius ögon smalnade något.

"Sen ska jag släpa i väg med dem båda och titta på racerkvastar. Jag fattar inte varför förstaårselever inte kan få sina egna. Jag tror att jag ska tvinga pappa att köpa en åt mig och sen smuggla in den på något vis.'"

"Låter som Malfoy", sa Sirius äcklat. "Min kusin Cissy gifte sig nyligen med en kille som heter Lucius Malfoy. Minns du honom, Tagghorn?"

James nickade. "Pompös jävel. Tycker att mugglare och mugglarfödda ska utrotas", sa han bistert.

"Han påminde starkt om Dudley, tyckte Harry.

'Har du en egen kvast?' fortsatte pojken.

'Nej', sade Harry.

'Spelar du Quidditch?'

'Nej', sade Harry igen och undrade vad i all världen Quidditch kunde vara för något."

James såg förskräckt ut.

"'Det gör jag – pappa säger att det vore brottsligt om jag inte tas ut för att spela för mitt elevhem, och jag måste säga att jag håller med honom. Vet du vilket elevhem du kommer att tillhöra?'

'Nej', sade Harry och kände sig dummare för varje ögonblick.

'Nåja, ingen vet väl riktigt säkert förrän man kommer dit, men jag vet att jag kommer att tillhöra Slytherin, hela vår familj har gjort det –"

"Definitivt Malfoy", sa James och Sirius i kör medan de två andra skakade sina huvud.

"tänka sig att hamna i Hufflepuff, då skulle jag nog lämna skolan, skulle inte du?'

'Mmm', sade Harry och önskade att han kunde säga någonting intressantare.

'Nej, men titta på den där mannen!' sade pojken plötsligt och nickade mot fönstret på framsidan. Där stod Hagrid och flinade mot Harry och pekade på två stora glassar för att visa att han inte kunde komma in.

'Det är Hagrid', sade Harry, belåten över att veta någonting som pojken inte gjorde. 'Han arbetar på Hogwarts.'

'Jaså', sade pojken, 'ja, jag har hört talas om honom. Han är visst nån sorts tjänare, eller hur?'"

"Vilken fruktansvärd pojke!" sa Lily frustrerat.

"Harry kommer inte att gilla honom", sa James självsäkert, "det stod tidigare att pojken påminde honom om Dudley."

"'Han är skogvaktare', sade Harry. Han tyckte mindre och mindre om den här pojken för var sekund som gick.

'Ja, just det. Jag har hört att han är nån slags vilde – bor i en koja på skolområdet och då och då super han sig full, försöker göra trollkonster och slutar med att tutta eld på sin egen säng.'

'Jag tycker han är jättebegåvad', sade Harry kallt."

"Ja, det är rätt Harry!" flinade Sirius.

"'Gör du?' sade pojken med ett lätt hånleende. 'Varför är han tillsammans med dig? Var är dina föräldrar?'

'De är döda', sade Harry kort. Han hade just ingen lust att gå närmare in på saken med den här pojken.

'Å, vad sorgligt', sade den andre, utan att låta det minsta ledsen."

Alla morrade.

"'Men de var väl av vår sort, va?'"

"Nästa generations rendblodsrasister", sa Lily med avsky i rösten.

"'Mamma var häxa och pappa var trollkarl, om det är det du menar.'

'Jag tycker verkligen inte att de skulle släppa in den andra sorten, eller vad tycker du? De är helt enkelt inte likadana, de har aldrig fått lära sig våra seder och bruk. En del av dem har nog aldrig ens hört talas om Hogwarts förrän de får brevet. Jag tycker att de borde hålla det inom de gamla trollkarlsfamiljerna. Vad heter du i efternamn förresten?'"

"Berätta det inte för honom", skrek Sirius och viftade vilt med armarna.

"Men innan Harry hann svara sade madam Malkin:

'Nu är du klar, lille vän', och Harry, som inte var ledsen för en förevändning att slippa prata med pojken, skuttade ner från fotpallen."

"Bra", flinade Sirius och lugnade ner sig.

"'Ja, då ses vi väl på Hogwarts', sade pojken med sin släpiga röst."

"Jag hoppas inte det, din jävel."

"Håll käften, Black."

"Harry var ganska tyst medan han åt glassen som Hagrid hade köpt åt honom (choklad och hallon med hackade nötter).

'Va e de me dej?' sade Hagrid.

'Ingenting', ljög Harry.

De stannade för att köpa pergament och fjäderpennor. Harry blev lite gladare när han hittade en flaska bläck som ändrade färg medan man skrev. När de var ute ur butiken igen, sade han:

'Hagrid, vad är Quidditch för nåt?'"

"Den bästa sporten i hela VÄRLDEN!" jublade James.

"'För tusan, Harry, ja glömmer hela tiden hur lite du vet – tänka sej, inte känna till Quidditch!'

'Du behöver väl inte göra det ännu värre', sade Harry. Han berättade för Hagrid om den bleke pojken i madam Malkins butik.

'… och han sa att folk från Mugglarfamiljer inte ens borde få komma in …'

'Du e inte från nån Mugglarfamilj. Om han bara vetat vem du va – du såg ju dom på Den Läckande Kitteln. Va vet han förresten om de, några av dom bästa ja nånsin träffat på va dom enda me magiska krafter i en lång rad av Mugglare – titta bara på din mamma! Titta på va hon hade för en syster!'"

"Han har en poäng där", nickade James och såg på Lily med valpögon, vilket fick henne att rodna lätt.

"'Vad är Quidditch för nåt då?'

'De e vår sport. Trollkarlssport. De e som … som fotboll i Mugglarvärlden … alla följer me resultaten i Quidditch, man spelar de högt opp i luften på kvastskaft å man har fyra bollar, de e liksom svårt å förklara reglerna.'"

"Nej det är det inte!" stönade James.

"'Och vad är Slytherin och Hufflepuff?'

'Elevhem. De finns fyra stycken. Alla säjer att dom i Hufflepuff e en hop fårskallar, men …'

'Jag slår vad om att jag ska höra till Hufflepuff', sade Harry dystert."

"Näe. Du kommer att hamna i Gryffindor!" flinade James och Sirius.

"'Hellre Hufflepuff än Slytherin', sade Hagrid bestämt. 'Varenda häxa å trollkarl som gått å blivit fördärvad har tillhört Slytherin. Du-Vet-Vem va en av dom.'

'Har Vol … förlåt … Du-Vet-Vem gått på Hogwarts?'

'För massor me år sen', sade Hagrid."

De fyra tonåringarna ryste.

"Det känns rätt skumt att tänka på", suckade Lily.

"De köpte Harrys skolböcker i en affär som hette Boklund och Alster där hyllorna var fyllda ända upp till taket med högar av böcker stora som gatstenar och inbundna i läder; böcker stora som frimärken i sidenpärmar; böcker fulla med besynnerliga symboler och en del böcker med ingenting alls inuti. Till och med Dudley, som aldrig läste någonting, skulle ha varit utom sig av iver att få lägga vantarna på några av dem. Hagrid var nästan tvungen att släpa iväg Harry från Besvärjelser och motbesvärjelser (Förhäxa dina vänner och omtöckna dina fiender med de senaste vedergällningsmedlen: hårlossning, darriga ben, tunghäfta och mycket, mycket mer) av professor Vindictus Viridian.

'Jag försökte ta reda på hur jag skulle kunna kasta en förbannelse över Dudley.'"

Lily blängde på James igen.

Han skrattade lätt.

"Ledsen, Blomman, men han förtjänar det."

"Kalla mig inte Blomman."

"'Ja säjer inte att de inte e en bra idé, men du får inte använda dej av trolldom i Mugglarvärlden utom vid mycke speciella tillfällen', sade Hagrid. 'Å hur som helst skulle du inte kunna utföra nån av dom där besvärjelserna än, du behöver lära dej mycke mer innan du kommer till den nivån.'

Hagrid ville inte låta Harry köpa en massiv guldkittel heller ('De står tenn på listan'), men de fick en fin våg att väga trolldrycksingredienser på och en hopfällbar mässingsstjärnkikare. Sedan besökte de Apotekarboden, som var tillräckligt spännande för att uppväga den hemska lukten där inne, en blandning av skämda ägg och ruttna kålhuvuden."

"Jag hatar den lukten", stönade Remus. Hans förstärkta varulvssinnen gjorde den stanken outhärdlig.

"Det stod tunnor med slemmigt innanmäte på golvet, krukor med örter, torkade rötter och pulver i klara färger stod uppradade utmed väggarna och buntar av fjädrar, snören med huggtänder och hoptrasslade klor hängde från taket. Medan Hagrid bad mannen bakom disken om ett basförråd av trolldrycksingredienser åt harry, undersökte Harry i sin tur enhörningshorn av silver för tjugoen galleoner styck och minimala svartglittrade skalbaggsögon (fem knutingar för en skopa)."

"Priserna verkar gå upp", noterade Remus.

"Vem bryr sig?" frågade Sirius otåligt.

"Utanför Apotekarboden gick Hagrid igenom Harrys lista igen.

'Bara trollstaven kvar … å, javisst ja, ja har fortfarande inte köpt dej nån födelsedagspresent."

"Det är så gulligt av honom!" log Lily.

"Harry kände hur han rodnade.

'Du behöver inte …'

'Ja vet att ja inte behöver. Vet du va, ja ska ge dej ett djur. Inte en padda, paddor blev omoderna för många år sen, dom skulle bara skratta åt dej – å ja tycker inte om katter, dom får mej å nysa. Ja ska ge dej en uggla. Alla ungar önskar sej ugglor, dom e väldigt användbara, tar me sej ens post å allt möjligt.'"

"Ugglor är toppen", höll Lily med. Hon tänkte på sin egen uggla.

De andra nickade.

"Tjugo minuter senare lämnade de Eeylops Ugglemarknad, som var mörk och fylld av prassel och fladder och ögon som glittrade som juveler. Harry bar nu på en stor bur som innehöll en vacker snövit uggla, försänkt i djupaste sömn med huvudet under vingen."

"Ååhh", kuttrade Lily medan James och Sirius himlade med ögonen.

"Han ville aldrig sluta med sina stammande tacksägelser som fick honom att låta precis som professor Quirrell.

'Äsch, ingenting å tacka för', sade Hagrid med skrovlig röst. 'Du har väl knappast fått en massa presenter från dom där Dursleys, skulle ja tro. De e bara Ollivanders kvar nu – de enda stället som säljer trollstavar, å du måste ha den bästa staven som går å hitta.'"

James log brett.

"Jag undrar vad hans trollstav bäst lämpar sig för? Och vilken sorts trollstav han kommer att skaffa."

"Jag undrar hur lång tid det kommer ta?" funderade Lily.

"Om ni låter mig fortsätta läsa så kanske vi får reda på det", sa Remus irriterat.

"En trollstav … det var vad Harry verkligen hade sett fram emot.

Den sista butiken var trång och förfallen. I flagnande guldbokstäver ovanför dörren stod det Ollivanders: Tillverkare av fina trollspön och trollstavar sedan 382 f. Kr. En ensam stav låg på en urblekt purpurröd kudde i det dammiga fönstret.

En pinglande klocka hördes någonstans djupt inne i butiken då de klev in. Det var ett mycket litet ställe, tomt så när som på en ensam skranglig stol som Hagrid slog sig ner på för att vänta. Harry hade en besynnerlig känsla av att ha kommit in i ett mycket allvarstyngt bibliotek; han svalde en massa nya frågor som just dök upp och tittade i stället på de tusentals smala askar som låg prydligt staplade ända upp till taket. Av någon orsak kröp det bak i nacken på honom. Själva dammet och tystnaden här inne verkade skälva av någon hemlig magi."

"Han har mycket bra sinnen", nickade Sirius. "Det är inte många elvaåriga trollkarlar som skulle märka det."

"'Godmiddag', sade en mjuk röst. Harry hoppade till. Hagrid måste också ha hoppat till, för det hördes ett högt knarrande ljud och han reste sig kvickt ur den skrangliga stolen.

En gammal man stod framför dem, och hans stora bleka ögon lyste som månar genom dunklet i butiken."

"Han är lite läskig", ryste Lily.

"'Hej', sade Harry tafatt.

'Å, javisst', sade mannen. 'Visst, visst. Jag trodde nog att jag skulle få se er. Harry Potter.' Det var inte en fråga. 'Ni har er mors ögon. Det är som om det bara var igår som hon själv stod här inne och köpte sitt första trollspå. Tio och en kvarts tum långt, lätt att svänga, tillverkat av pil. Ett fint spö att använda vid förtrollningar.'"

Lily log. Det trollspöet hade gjort henne stolt över åren.

"Mr Ollivander flyttade sig närmare Harry. Harry önskade att han skulle blinka. De där silvriga ögonen var lite kusliga.

'Er far däremot tyckte bäst om en, mahognystav. Elva tum lång. Böjlig. Lite större kraft och utmärkt till förvandlingskonster. Ja, det är riktigt att er far tyckte bäst om den,"

James nickade och tittade ner på sin trollstav.

"men i själva verket är det förstås staven som väljer trollkarlen.'

Mr Ollivander hade kommit så nära att han och Harry nästan stod näsa mot näsa. Harry kunde se sig själv speglas i de dimmiga ögonen.

'Och det var där som …'

Mr Ollivander rörde vid blixtärret på Harrys panna med ett långt, vitt finger."

"Det där är ungefär 10 på läskighetstermometern", skrockade Sirius.

"'Jag måste tyvärr säga att jag sålde trollstaven som åstadkom det, sade han stilla. 'Tretton och en halv tum. Idegran. En kraftfull stav, mycket kraftfull, och i fel händer … Ja, om jag hade vetat vad den där staven skulle ge sig ut i världen och göra …'

Han skakade på huvudet och fick sedan till Harrys lättnad syn på Hagrid.

'Rubeus! Rubeus Hagrid! Vad roligt at se dig igen … Ek, sexton tum, ganska böjlig, var det inte så?

'Jo, de va de, sir', sade Hagrid.

'Det var en bra stav du hade. Men de bröt väl den mitt itu när du blev relegerad, antar jag?' sade mr Ollivander, plötsligt sträng.

'Ähum … ja, de gjorde dom', sade Hagrid och trampade nervöst med fötterna. 'Men ja har fortfarande bitarna kvar', tillade han glatt.

'Men du använder dem väl inte?' sade mr Ollivander skarpt."

"Neeeej, verkligen inte", skrattade Sirius.

"'Nej, visst inte, sir', sade Hagrid hastigt. Harry lade märke till att han tog ett väldigt hårt grepp om sitt skära paraply medan han talade.

'Hmm', sade mr Ollivander och gav Hagrid en genomträngande blick. 'Då så, mr Potter. Låt mig se nu.' Han drog fram ett långt måttband med silvermarkeringar ur fickan. 'Vilken är er trollstavsarm?'

'Ähum … jo, jag är högerhänt', sade Harry.

'Håll ut armen. Så där ja.' Han mätte Harry från axeln till långfingret, sedan från handleden till armbågen, från axeln till golvet, från knäet till armhålan och runt huvudet."

"Jag förstod aldrig varför han gjorde allt det", suckade Lily. Hon skakade på huvudet.

"Medan han mätte, sade han:

'Varenda Ollivanderstav har en kärna av en kraftfull magisk substans, mr Potter. Vi använder enhörningshår, fågel Fenixstjärtfjädrar och hjärtesträngar från drakar. Det finns inte två Ollivanderstavar som är lika varandra, lika lite som det finns två enhörningar, drakar eller fågel Fenixar som är exakt lika varandra. Och ni får naturligtvis aldrig lika goda resultat med nån annan trollkarls stav.'

Harry upptäckte plötsligt att måttbandet, som nu mätte avståndet mellan hans näsborrar, gjorde det på egen hand."

"Hur kunde han inte märka det tidigare?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Han är Tagghorns son, kompis", flinade Sirius.

"Det förklarar saken", skrattade Remus. James korsade surt armarna.

"Mr Ollivander flaxade runt hyllorna och tog ner askar.

'Det räcker nu', sade han, och måttbandet krympte ihop i en hög på golvet. 'Så där ja, mr Potter. Pröva den här. Bokträ med drakhjärtesträng inuti. Nio tum. Behaglig och smidig. Ta den bara och sväng den i luften.'

Harry (som kände sig rätt fånig) tog staven och viftade runt med den lite grand, men mr Ollivander slet den nästan genast ur handen på honom.

'Lönnträ och fågel Fenix-fjäder. Sju tum. Väldigt elastisk. Pröva med den …' Harry prövade, men han hade knappt höjt staven när också den slets tillbaka av mr Ollivander.

'Nej, nej – se här, ebenholts och enhörningshår, åtta och en halv tum, fjädrande. Sätt i gång, sätt i gång, försök med den.'

Harry prövade. Och prövade. Han hade ingen aning om vad mr Ollivander väntade på.

Högen med stavar som han hade prövat växte sig högre och högre på den skrangliga stolen, men ju fler stavar som mr Ollivander drog ner från hyllorna, desto lyckligare verkade han bli."

"Ja, han är konstig på det sättet. Jag provade ungefär 15 stavar och han praktiskt taget skuttade omkring", sa James och skakade på huvudet.

"'Besvärlig kund, va? Oroa er inte, vi kommer att hitta staven som passar er perfekt här nånstans … jag undrar just … ja, varför inte … en ovanlig kombination … järnek och fågel Fenix-fjäder, elva tum, böjlig och fin.'

Harry tog staven. Han kände en plötslig värme i fingrarna. Han höjde staven ovanför huvudet, lät den svischa ner genom den dammiga luften och en skur av röda och gyllene gnistor sprutade ut från änden som ett fyrverkeri och kastade dansande ljusfläckar på väggarna."

James log. "Min gjorde också det."

"Min fick det att regna blommor", skrattade Lily.

"Harry tjöt och klappade i händerna och mr Ollivander skrek:

''Å, bravo! Mycket bra, ja minsann! Ja, jag säger då det … så märkligt … så ytterst märkligt …'

Han lade tillbaka Harrys trollstav i asken och slog in den i brunt papper, medan han fortfarande muttrade:

'Märkligt … märkligt …'"

"Vad är det som är märkligt?" frågade James.

"'Förlåt', sade Harry, 'men vad är det som är märkligt?'"

"Sådan fader, sådan son."

"Mr Ollivander fixerade Harry med sin bleka blick.

'Jag kommer ihåg varenda trollstav och vartenda trollspö jag nånsin sålt, mr Potter. Varendaste en. Det råkar vara så att den fågel Fenix vars stjärtfjäder finns i er stav lämnade ifrån sig en fjäder till – bara en enda till. Det är faktiskt mycket märkligt att ni skulle vara ämnad för den här trollstaven när dess bror – ja, just dess bror, gav er det där ärret.'"

Hera rummet tystnade åt detta.

"Harry svalde.

'Ja, tretton och en halv tum. Idegran. Verkligen mycket märkligt att det händer en sån här sak. Det är staven som väljer trollkarlen, kom ihåg det … Jag tror att vi kan förvänta oss stora saker av er, mr Potter … När allt kommer omkring gjorde Han-Som-Inte-Får-Nämnas storartade saker – fruktansvärda, ja, men storartade.'"

"Storartade?" frågade Sirius med rynkad panna.

"Jag tror att han kanske menade kraftfulla?" gissade Lily osäkert.

"Harry rös. Han var inte säker på att han tyckte särskilt mycket om mr Ollivander. Han betalade sju galleoner för sin trollstav och mr Ollivander följde dem bugande ut ur butiken.

'Den sena eftermiddagssolen hängde lågt ner på himlen då Harry och Hagrid tog sig tillbaka genom Diagongränden, tillbaka genom muren, tillbaka genom Den Läckande Kitteln, som nu var tom på folk. Harry sade inte ett ord medan de gick nerför gatan; han lade inte ens märke till hur många människor som glodde på dem i tunnelbanan, lastade som de var med alla sina paket i konstiga former och med den sovande snövita ugglan i Harrys knä."

"Ja, det måste se konstigt ut", nickade Lily. "För mugglare i alla fall."

"Uppför en rulltrappa till, ut på Paddington-stationen; Harry insåg inte var de var förrän Hagrid klappade honom på axeln.

'Vi hinner ta oss nåt litet å tugga på innan ditt tåg går', sade han.

Han köpte var sin hamburgare åt dem och de slog sig ner på plastsäten för att äta dem.

Harry såg sig hela tiden omkring. Allting såg konstigt ut på något sätt."

"För att du precis har besökt en magirelaterad plats för första gången! Allting som var 'normalt' för dig tidigare verkar konstigt nu", förklarade Remus.

"'Hur e de me dej, Harry? Du e väldigt tyst', sade Hagrid.

Harry var inte säker på att han kunde förklara det. Han hade just haft den bästa födelsedagen i sitt liv … och ändå … han tuggade på hamburgaren och försökte hitta de rätta orden.

'Alla tror att jag är speciell', sade han till sist."

"Det är du också". Sa Lily och James direkt.

"'Alla de där som var på Den Läckande Kitteln, professor Quirrell, mr Ollivander … men jag vet ingenting alls om magi. Hur kan de vänta sig stora ting? Jag är berömd och jag kan inte ens minnas vad jag är berömd för. Jag vet inte vad som hände när Vol … förlåt … jag menar kvällen då mina föräldrar dog.'

Hagrid lutade sig fram över bordet. Bakom det vilda skägget och de vilda ögonbrynen dolde sig ett mycket vänligt leende.

'Oroa dej inte, Harry. Du lär dej snart nog. Alla börjar från början på Hogwarts, de kommer å gå fint för dej. Va bara dej själv. Ja vet att de e svårt. Du har blivit särskilt utvald, å de e alltid svårt. Men du kommer å trivas jättebra på Hogwarts, de gjorde ja, de gör ja faktiskt fortfarande."

"Jag är glad att Hagrid finns där för Harry", log Lily. "Han kommer att vara en jättebra vän."

"Hagrid hjälpte Harry upp på tåget som skulle ta honom tillbaka till Dursleys och gav honom sedan ett kuvert.

'Din biljett till Hogwarts', sade han. 'Första september, King's Cross station, alltihop står på biljetten. Om du får några problem me Dursleys, så skicka mej ett brev me din uggla, hon vet var hon kan hitta mej … Vi ses snart, Harry.'

Tåget körde ut från stationen. Harry ville titta på Hagrid tills han var utom synhåll; han reste sig upp i sätet och pressade näsan mot fönstret, men han blinkade och när han såg klart igen var Hagrid försvunnen."

"Det var det!" log Remus och gav boken till Lily.

"Resan från perrong nio och tre kvart …"

Klart! Jag vet inte när nästa kapitel kommer upp, men är klar med ungefär hälften av det nu. Räkna inte med mindre än en vecka, som vanligt, eftersom jag mest skriver på helgerna.

Jag tänkte också säga lite hur berättelsen är utformad, om någon undrade. Det kommer mest att vara bokläsnings-kapitel, men då och då kommer det upp några där de inte läser. ;D

Passar också på att berätta att jag har ett nytt one-shot uppe, ifall någon är intresserad. Det heter Goodbye.

Hoppas att ni alla har haft ett underbart lov! :D