Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.
Tack så mycket för alla reviews! Tänkte svara på två stycken här, bara för att klargöra lite.. xD
livnicki: Vad kul att du gillar den! Ledsen om det där med kommentarerna dock, men jag har i stort sätt inget val eftersom jag bara översätter historien. Jag ändrar inget i den (erm ... förutom språket ... ^^').
(det stod inget namn): Tack så mycket för erbjudandet! Tyvärr kan jag ju inte precis kontakta dig eller så, eftersom du valde att skriva anonymt, men du kanske kan skicka ett meddelande? Eller kommentera under ditt riktiga användarnamn? Då skulle jag också kunna ta en titt på berättelsen du nämnde. ;) Jag skulle ibland vilja ha en till åsikt om hur jag ska översätta skämt baserade på namn eller något i den stilen, så det skulle vara jättebra om du kunde hjälpa till med det. :) Angående det du sa om Snape, så kan jag avslöja att han tyvärr inte kommer in förrän i nästa bok, men han kommer i alla fall. :D
En bamsekram också till alla andra som har skrivit en review, tack så mycket. :D
Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.
Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should write to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) is translated by Lena Fries-Gedin.
Ser du någonting som låter fel i berättelsen (formulerat, översatt ...?)? Tveka inte att säga till, är jättetacksam för lite konstruktiv kritik! ;)
"Harrys sista månad hos Dursleys var inte rolig", läste Lily.
"Inte för att han någonsin hade särskilt kul ändå", muttrade James.
"Visserligen var Dudley nu så rädd för Harry att han inte ville vistas i samma rum, och moster Petunia och morbror Vernon stängde inte längre in Harry i hans skrymsle, tvingade honom inte att göra någonting och skrek inte åt honom – i själva verket talade de inte alls till honom."
"Det är en förbättring", nickade James.
"Men det måste bli rätt deprimerande efter ett tag", sa Sirius nedstämt.
"Halvt skräckslagna och halvt ursinniga uppförde de sig som om varenda stol Harry satt i var tom. Trots att det på många sätt var en förbättring, blev det faktiskt lite deprimerande efter ett tag."
Sirius och Lily nickade medhållande.
"Harry höll sig på sitt rum, med sin nya uggla till sällskap. Han hade bestämt sig för att kalla henne Hedwig, ett namn som han hade hittat i Trolldomskonstens historia."
"Läste han faktiskt den?" frågade Sirius chockat.
"Jag själv ville lära mig allt jag kunde om trollkonst när jag först fick reda på att jag var en häxa", snäste Lily.
"Hans skolböcker var mycket intressanta."
Lily såg hoppfull ut.
"Han låg på sängen och läste till sent på kvällarna, medan Hedwig flög in och ut genom det öppna fönstret som hon behagade. Det var tur att moster Petunia inte kom in och dammsög längre, för Hedwig hade hela tiden med sig döda möss tillbaka."
"Verkar som att de kommer bra överens. Hon har redan med sig presenter till honom", påpekade Remus.
"Varje kväll innan han somnade, prickade Harry av ännu en dag på papperslappen som han hade fäst på väggen, och räknade ner dagarna till första december."
"Jag brukade göra det på Grimmaldiplan", sa Sirius tyst.
Lily tittade nyfiket på honom men James skakade på huvudet, han visste att Sirius inte skulle vilja förklara det.
"Den sista dagen i augusti tänkte han att det var bäst att han pratade med sin moster och morbror om att han skulle till King's Cross-stationen dagen därpå, så han gick ner till vardagsrummet där de satt och tittade på ett frågesportsprogram på teve. Han harklade sig för att låta dem veta att han var där, och Dudley gav till ett skrik och sprang ut ur rummet."
De skrattade alla åt det.
"'Ähum … morbror Vernon?'
Morbror Vernon grymtade för att visa att han lyssnade."
"Han är mer lik en gris än hans son är", skrockade James.
"'Ähum … jag måste vara på King's Cross i morgon för att … för att åka till Hogwarts.'
Morbror Vernon grymtade igen.
'Skulle du kunna köra mig dit?'
En grymtning. Harry antog att det betydde ja."
"Han borde vänta på ett ordentligt svar", suckade Lily.
"Som om Dursley skulle ge honom ett."
"'Tack.'"
"Han är åtminstone artig", nickade Lily.
"Jag är förvånad över att han inte blev värre", sa Remus och rynkade pannan, "sådan här vanvård och misshandel kan ta fram det värsta i människor."
"Han var just på väg upp igen när morbror Vernon faktiskt sade någonting.
'Konstigt sätt att ta sig till en trollkarlsskola på, med tåg. Alla de förtrollade mattorna har kanske fått punktering?'"
"Vad väldigt lustig han är", sa James sarkastiskt.
"Harry sade ingenting.
'Var ligger den där skolan förresten?'"
"Skottland."
"Vi VET, Tramptass."
"'Jag vet inte', sade Harry, som för första gången insåg att så var det. Han drog fram biljetten som Hagrid hade gett honom ur fickan.
'Jag ska bara ta tåget från perrong nio och tre kvart', läste han.
Hans moster och morbror stirrade.
'Vad då för en perrong?'
'Nio och tre kvart.'
'Prata inte smörja', sade morbror Vernon. 'Det finns ingen perrong nio och tre kvart.'"
"Jo det finns det, din feta jävel", snäste James.
"Petunia VET att det finns en perrong nio och tre kvart. Hon har blivit tvingad att följa med och säga hejdå till mig!" skrek Lily.
"'Det står på min biljett.'
'Heltokiga', sade morbror Vernon. 'Spritt språngande galna, hela högen. Du ska få se. Vänta du bara. Som du vill, vi kör dig till King's Cross. Vi ska ändå åka in till London imorgon, annars skulle jag inte göra mig besvär.'
'Varför ska ni åka till London?' frågade Harry i ett försök att visa sig vänlig.
'Vi ska med Dudley till sjukhuset', brummade morbror Vernon ilsket. 'Måste få den där förbaskade svansen borttagen innan han börjar på Smeltings.'"
"Nej, gör inte det. Tvinga honom att behålla den", sa Sirius hämndlystet
"Harry vaknade klockan fem morgonen därpå och var för upphetsad och nervös för att kunna somna om."
"Ååhh", kuttrade Lily, "precis så kände jag det också."
"han steg upp och drog på sig sina jeans för han ville inte gå in på stationen i sin trollkarlsklädnad –"
"Smart", nickade James.
"han skulle byta på tåget. Han gick igenom sin Hogwartslista ännu än gång för att vara säker på att han hade allt han behövde, såg till att Hedwig var säkert instängd i sin bur och stegade sedan fram och tillbaka i rummet i väntan på att Dursleys skulle stiga upp. Två timmar senare hade Harrys väldiga, tunga koffert lastats in i Dursleys bil, moster Petunia hade övertalat Dudley att sitta bredvid Harry och de hade kört iväg.
De kom till King's Cross halv elva. Morbror Vernon slängde ner Harrys koffert på en bagagekärra och rullade in den på stationen åt honom."
Lilys ögon smalnade.
"Harrytyckte att det var besynnerligt snällt tills morbror Vernon tvärstannade mitt framför perrongerna med ett elakt grin i ansiktet.
'Jaha, här har du det nu, gosse lille. Perrong nio, perrong tio. Din perrong borde vara någonstans i mitten, men de har visst inte byggt den än, va?
Han hade förstås alldeles rätt. Det fanns en stor plastsiffra nio över den ena perrongen och en stor plastsiffra tio över perrongen bredvid och i mitten ingenting alls.
'Ha en så trevlig termin', sade morbror Vernon med ett ännu elakare leende. Han gick därifrån utan ett ord till. Harry vände sig om och såg hur Dursleys körde sin väg. De skrattade alla tre."
James och Sirius började ursinnigt kasta svordomar mot Dursleys.
Remus morrade och Lily såg ut som om hon var beredd att mörda.
"Petunia, hur kunde du!" skrek hon med blixtrande ögon.
"Harry blev alldeles torr i munnen. Vad i all världen skulle han ta sig till? Han började dra till sig en massa konstiga blickar från folk, på grund av Hedwig. Han måste fråga någon.
Han hejdade en vakt som gick förbi, men vågade inte nämna plattform nio och tre kvart."
"Bra, det skulle han inte ha gillat", sa Remus stelt.
"Vakten hade aldrig hört talas om Hogwarts och när Harry inte ens kunde tala om för honom vilken del av landet det låg i, började han bli förargad, som om Harry gjorde sig dum med flit. Harry, som blev alltmer desperat, frågade efter tåget som avgick klockan elva, men vakten sade att det inte fanns något tåg som gick då. Till slut stegade vakten iväg därifrån muttrande om folk som slösade på bort ens tid. Harry kämpade hårt för att inte gripas av panik. Enligt den stora klockan ovanför tavlan med ankomsttider hade han tio minuter på sig för att kliva på tåget till Hogwarts och han hade ingen aning om hur han skulle göra det; han var lämnad åt sitt öde mitt på stationen med en koffert som han knappt orkade lyfta, en ficka full med trollpengar och en stor uggla."
"Jag hoppas att han hittar hjälp", sa Lily bekymrat.
"Hagrid måste ha glömt bort att tala om någonting för honom som man måste göra, i stil med att knacka på den tredje tegelstenen på vänster sida för att komma in i Diagongränden. Han undrade om han skulle ta fram sin trollstav och börja knacka på biljettboxen mellan perrong nio och tio."
"Nej, gör inte det", sa Sirius snabbt.
"I samma ögonblick passerade en grupp människor alldeles bakom honom och han uppfångade några ord av vad de sade:
'… fullpackat med Mugglare förstås …'"
"Tack gode gud", sa Lily och James lättat.
"Harry svängde runt. Rösten han hade hört kom från en knubbig kvinna som pratade med fyra pojkar, allesammans med eldrött hår."
"Låter som Weasleys", noterade James.
"Var och en av dem sköt en likadan koffert som Harrys framför sig – och de hade en uggla.
Med bultande hjärta sköt Harry sin bagagekärra efter dem. De stannade och han gjorde samma sak, precis så nära dem att han kunde höra vad de sa.
'Vad är det för nummer på perrongen nu igen?' sade pojkarnas mamma.
'Nio och tre kvart!' pep en liten flicka, också rödhårig, som höll henne i handen. 'Mamma, kan inte jag få åka …'"
"Vad sött", log Lily.
"Du är inte tillräckligt gammal, Ginny, var tyst nu. Se så, Percy, gå först du.'
Den av pojkarna som såg ut att vara äldst marscherade iväg mot perrongerna nio och tio. Harry följde honom med blicken och försökte låta bli att blinka så att han inte missade det, men just som pojken kom fram till skiljelinjen mellan de båda perrongerna, kom en stor skara turister insvärmande framför Harry och då den sista ryggsäcken äntligen hade dragit bort, hade pojken försvunnit."
"Otur", sa Sirius och skakade på huvudet.
"'Fred, du är näst i tur', sade den knubbiga kvinnan.
'Jag är inte Fred, jag är George', sade pojken. 'Hur i fridens namn, kvinna, kan du kalla dig själv mor? Kan du inte se att jag är George?'"
James och Sirius skrattade.
"Tvillingar!"
"Jag hoppas att –" började James
"– de är upptågsmakare", avslutade Sirius.
"'Förlåt, käraste George.'
'Jag skojar bara, jag är Fred', sade pojken, och så satte han iväg. Hans tvillingbror ropade efter honom att han skulle skynda sig, och det måste han ha gjort, för en sekund senare var han borta – men hur hade han burit sig åt?
Nu gick den tredje brodern raskt mot biljettspärren, han var nästan framme, och sedan, helt plötsligt, var han ingenstans.
Det fanns ingenting annat att göra.
'Ursäkta mig', sade Harry till den knubbiga kvinnan.
'Hej, lille vän', sade hon. 'Första gången du ska till Hogwarts? Ron är också ny.'
Hon pekade på den siste och yngste av sina söner. Han var lång, mager och gänglig, med fräknar, stora händer och fötter och en lång näsa."
"Smickrande", flinade Sirius.
"'Ja', sade Harry. 'Saken är … saken är att jag inte vet hur jag ska …'
'Hur du ska komma till perrongen?' sade hon vänligt, och Harry nickade.
'Var inte orolig', sade hon. 'Allt du behöver göra är att gå raka vägen fram mot spärren mellan perrongerna nio och tio. Stanna inte och var inte rädd för att du ska krascha in i den. Bäst att göra det lite småspringande om du är nervös. Sätt i gång, gå nu före Ron.'"
"Jag gillar henne", log Lily, vem som helst som var snäll mot hennes son hamnade direkt på hennes bra lista.
"'Ähum … okej', sade Harry.
Han svängde runt med bagagekärran och stirrade på spärren. Den såg väldigt stark och kraftig ut.
Han började gå mot den. Folk som var på väg till perrong nio och tio trängde och skuffade honom. Harry gick fortare. Han skulle smälla rakt in i den där biljettspärren och då skulle han vara riktigt illa ute; han lutade sig fram över bagagekärran och började springa med väldig fart, spärren kom närmare och närmare, han skulle inte kunna stanna, bagagekärran var utom kontroll, han var ett par centimeter bort, han slöt ögonen och beredde sig på kraschen … Den kom inte … han fortsatte att springa … han slog upp ögonen.
Ett mörkrött ånglok stod och väntade vid en perrong packad med folk."
Alla de fyra tonåringarna jublade glatt.
"På en skylt upptill stod det Hogwartsexpressen, kl. 11. Harry tittade bakom sig och såg ett portvalv i smidesjärn där biljettspärren hade varit, med orden Perrong nio och tre kvart högst upp. Han hade klarat det.
Rök från loket drev över huvudet på folk i den tjattrande hopen, medan katter i alla upptänkliga förger snodde sig hit och dit mellan benen på dem. Ugglor hoade liksom misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet från tunga koffertar.
De första vagnarna var redan packade med elever. Några av dem hängde ut genom fönstren och pratade med sina familjer och några slogs om sittplatserna. Harry sköt sin kärra utefter perrongen på jakt efter en tom sittplats. Han gick förbi en pojke med runt ansikte, som just sade:
'Farmor, jag har tappat bort min padda igen.'
'Å, Neville', hörde han den gamla kvinnan sucka.
En pojke med dreadlocks var omgiven av en liten skara.
'Vi kan väl få ta oss en titt, Lee, var hygglig nu.'
Pojken lyfte upp locket på en ask han höll i famnen och folk omkring honom skrek och tjöt då någonting inuti den stack ut ett långt, hårigt ben."
"Grymt!" skrek Sirius och James nickade ivrigt.
Lily, däremot, ryste lätt vid tanken på vilken sorts varelse det benet kunde tillhöra.
"Harry pressade sig vidare genom trängseln tills han fann en tom kupé nära änden av tåget. Han satte först in Hedwig i den och började sedan skjuta och släpa sin koffert mot tågdörren. Han försökte dra upp den för fotsteget, men orkade knappt lyfta ena änden och tappade den två gånger på foten så att det gjorde ont."
Alla fyra ryckte till, de hade alla upplevt detta minst en gång.
"'Vill du ha ett handtag?' Det var en av de rödhåriga tvillingarna som han hade följt efter genom biljettspärren."
"Det var snällt av honom", nickade Lily gillande.
"'Ja tack', flämtade Harry.
'Ohoj, Fred! Kom hit och hjälp till!'
Med tvillingarnas hjälp blev kofferten slutligen instuvad i ett hörn av kupén.
'Tack så mycket', sade Harry och strök det svettiga håret ur ögonen.
'Vad är det där?' sade en av tvillingarna plötsligt och pekade på Harrys blixtärr.
'Jösses', sade den andre tvillingen. 'Är du …?'
'Ja, det är han', sade den förste tvillingen. 'Visst är du?' tillade han och vände sig till Harry.
'Vad då?' sade Harry.
'Harry Potter!' utbrast tvillingarna i kör.
'Jaså, han', sade Harry."
De skrattade alla till lite åt det.
"'Jo, det är jag, menar jag.'
De båda pojkarna stod och gapade på honom och Harry kände hur han rodnade. Sedan kom till hans lättnad en röst svävande in genom den öppna tågdörren.
'Fred? George? Är ni där?'
'Vi kommer, mamma.'
Med en sista blick på Harry hoppade tvillingarna ner från tåget.
Harry slog sig ner närmast fönstret, där han till hälften dold kunde betrakta den rödhåriga familjen på perrongen och höra vad de sade."
"Du borde inte tjuvlyssna, Harry", grälade Lily.
"Lily … du skäller ut en bok', sa James försiktigt och Lily rodnade.
"Mamman hade just tagit fram sin näsduk.
'Ron, du har fått nånting på näsan.'
Den yngste pojken försökte slingra sig undan, men hon grep tag i honom och började gnida honom på nästippen.
'Mamma … släpp mig.' Han vred sig loss.
'Ååå, har söte lille Ronnie fått nånting på lilla nosen?' sade en av tvillingarna."
"Haha", skrattade Sirius tillsammans med de andra marodörerna.
"De där tvillingarna är toppen!"
"'Håll klaffen', sade Ron.
'Var är Percy?' sade deras mamma.
'Han kommer nu.'
Den äldste pojken kom klivande inom synhåll. Han hade redan bytt till sin böljande svarta Hogwartsklädnad och Harry lade märke till ett glänsande silvermärke på hans bröst med bokstaven P på."
"Prefekt", stönade Sirius. Lily och Remus blängde på honom.
"'Kan inte stanna längre, mamma', sade han. 'Jag sitter längst fram, prefekterna har två kupéer för sig själva …'
'Å, är du prefekt, Percy?' sade en av tvillingarna och såg ytterst förvånad ut. 'Du borde ha sagt något, vi hade ingen aning.'
'Vänta lite, jag tror att jag kommer ihåg att han sa nåt om det', sade den andre tvillingen. 'En gång …'
'Eller två gånger …'
'En minut …'
'Hela sommaren …'"
James och Sirius flinade brett.
"'Äh, håll klaffen på er', sade Prefekten Percy.
'Hur kommer det sig förresten att Percy har fått en ny klädnad?' sade en av tvillingarna.
'Därför att han är prefekt', sade deras mamma ömt. 'Då då, kära du, hoppas du får en fin termin. Skicka mig en uggla när du kommit fram.'
Hon kysste Percy på kinden och han gav sig iväg. Sedan vände hon sig till tvillingarna.
'Och ni båda, uppför er nu ordentligt det här året. Om jag får en enda uggla till som talar om för mig att ni har … att ni har sprängt en toalett i luften eller …'"
"Hon borde nog inte ha sagt det", skrattade James.
"'Sprängt en toalett i luften? Vi har aldrig sprängt nån toalett.'
'Fin idé i alla fall, tack ska du ha, mamma.'
'Det där var inte roligt. Och se efter Ron.'
'Oroa dig inte, lilla rara Ronnieponken kan vara trygg med oss.'
'Håll klaffen', sade Ron igen. Han var nästan lika lång som tvillingarna redan och näsan var fortfarande skär där hans mamma hade gnidit den.
'Mamma, vill du höra en sak? Kan du gissa vem vi just mötte på tåget?'"
"Mystiken tätnar."
"Håll truten, Black."
"Javisst, Evans."
"Harry lutade sig hastigt tillbaka så att de inte kunde se att han tittade på dem.
'Den där svarthåriga pojken, du vet, som stod alldeles intill oss på stationen? Vet du vem det är?'
'Vem?'
'Harry Potter!'
Harry hörde den lilla flickans röst.
'Å, mamma, får jag kliva på tåget och se honom, å, mamma, snälla du …'"
James och Sirius fnissade och Lily log.
"Hon är visst lite förälskad … vad gulligt."
"'Du har redan sett honom, Ginny, och den stackars pojken är inte nånting man glor på som på zoo. Är det verkligen han, Fred? Hur vet du det?'
'Frågade honom. Såg hans ärr. Det syns faktiskt tydligt, ser ut som en blixt.'
'Stackars liten, inte konstigt att han var ensam. Jag undrade just. Han var väldigt artig när han frågade hur man skulle komma till perrongen.'
'Strunt i det, tror du att han kommer ihåg hur Ni-Vet-Vem ser ut?'
Deras mamma blev med ens mycket sträng på rösten.
'Jag förbjuder dig att fråga honom, Fred. Nej, akta dig noga för det. Som om han behöver påminnas om det sin första dag i skolan.'"
"Jag gillar verkligen den här kvinnan", sa Lily tyst och mjukt.
"'Okej, bli inte så upphetsad.'
En vissla tjöt.
'Skynda er på nu!' sade deras mamma, och de tre pojkarna klättrade upp i tåget. De lutade sig ut genom fönstret, så att hon kunde kyssa dem adjö och deras lillasyster började gråta.
'Gråt inte, Ginny, vi ska skicka dig massvis med ugglor.'
'Vi ska skicka dig en Hogwartstoalett.'"
"Jag undrar om de verkligen gjorde det", skrattade James.
"'George!'
'Jag skämtade bara, mamma.'
Tåget satte i rörelse. Harry såg hur pojkarnas mamma vinkade och deras syster sprang halvt skrattande och halvt gråtande för att hålla jämna steg med tåget tills det kom upp i för hög hastighet, då drog hon sig tillbaka och vinkade.
Harry såg flickan och hennes mamma försvinna då tåget rundade kröken. Hus blixtrade förbi fönstret. Harry kände hur det spratt till inom honom av upphetsning. Han visste inte vad han var på väg till – men det måste vara bättre än det som han lämnade bakom sig."
"Det är det", sa Sirius och alla nickade medhållande.
"Dörren till kupén gled upp och den yngste rödhårige pojken kom in.
'Är det någon som sitter där?' frågade han och pekade på sätet mitt emot Harry. 'Det är fullt på alla andra platser."
"Det här kanske blir hans första vän", sa Lily ivrigt.
"Harry skakade på huvudet och pojken slog sig ner. Han kastade en hastig blick på Harry och tittade sedan kvickt ut genom fönstret och låtsades att han inte hade tittat. Harry såg att han fortfarande hade ett svart märke på näsan.
'Hej Ron.'
Tvillingarna var tillbaka.
'Hörru, vi tänker gå till mitten på tåget, Lee Jordan har en jättespindel där.'
'Okej', mumlade Ron.
'Harry', sade den andre tvillingen, 'har vi presenterat oss? Fred och Gorge Weasley."
"Jag visste det", log James.
"Oj, hur många barn skaffade Molly och Arthur egentligen?" frågade Sirius, road.
"Och det här är Ron, vår bror. Vi ses senare då.'
'Hej då', sade Harry och Ron.
Tvillingarna lät dörren glida igen efter sig.
'Är du verkligen Harry Potter?' utbrast Ron.
Harry nickade.
'Jaså, jaha, jag trodde att det kunde vara nåt av Freds och Georges skämt', sade Ron. 'Och har du verkligen fått, du vet …'
Han pekade på Harrys panna.
Harry drog tillbaka luggen och visade blixtärret. Ron stirrade.
'Så det var där som Du-Vet-Vem …?'
'Ja', sade Harry, 'men jag kommer inte ihåg det.'
'Ingenting?' sade Ron ivrigt."
"Sa inte hans mamma åt honom att inte fråga?" muttrade Lily irriterat.
"Tja, tekniskt sätt så sa hon bara till tvillingarna."
"'Joo … jag kommer ihåg en massa grönt ljus, men ingenting annat.'
'Vad häftigt', sade Ron. Han satt och stirrade på Harry några ögonblick och sedan, som om han plötsligt insåg vad han höll på med, tittade han hastigt ut genom fönstret igen.
'Är alla i din familj trollkarlar?' frågade Harry, som fann Ron precis lika intressant som Ron fann honom.
'Ähum … ja, jag tror det', sade Ron. 'Jag tror att mamma har en syssling som är revisor, men vi talar aldrig om honom.'
'Så du måste känna till en massor av trollkonster redan.'
Weasleys var tydligen en av de gamla trollkarlsfamiljerna som den bleke pojken hade talat om."
"Ja, men Weasleys är mycket bättre än Malfoys och andra familjer som dem", nickade Remus.
"'Jag hörde att du har bott hos Mugglare', sade Ron. 'Hurdana är de?'
'Hemska – nej, förresten, inte allesammans. Fast min moster och morbror och kusin är det, önskar att jag hade haft tre trollkarlsbröder istället.'
'Fem', sade Ron. Av någon anledning såg han dyster ut."
"Sju barn? Merlin", muttrade James.
"De har visst haft fullt upp", skrattade Sirius.
"Black! Skrek Lily och slog honom. "Håll käften!"
"'Jag är den sjätte i min familj som går på Hogwarts. Man skulle kunna säga att jag har en massa att leva upp till. Bill och Charlie har redan gått ur skolan – Bill var förste ordningsman och Charlie var Quidditchkapten."
"Grymt", flinade James och blev sedan tankfull. "Jag undrar om Harry kommer med i Quidditchlaget."
"Tja, vi kommer inte att få reda på det i den här boken", suckade Remus irriterat.
"Nu är Percy prefekt. Fred och George gör en hel del bus, men de får ändå riktigt bra betyg och alla tycker att de är jätteroliga. Alla väntar sig att jag ska lyckas lika bra som de andra, men om jag gör det, är det ingen större sak, eftersom de har gjort det först. Man får aldrig nånting nytt heller, med fem bröder. Jag har Bills gamla klädnad, Charlies gamla trollstav och Percys gamla råtta.'
Ron stack in handen i jackan och drog fram en tjock grå råtta, som låg och sov.
'Han heter Scabbers och han duger ingenting till, han vaknar nästan aldrig. Percy fick en uggla av pappa när han blev utnämnd till prefekt, men de hade inte rå… jag fick Scabbers istället, menar jag.'"
Marodörerna tittade roat på varandra. Alla tre tänkte på Peter Pettigrew alias Slingersvans.
"Rons öron blev skära. Han såg ut att tycka att han hade sagt för mycket, för han återgick till att stirra genom fönstret.
Harry tyckte inte att det var någonting fel med att inte ha råd med en uggla. När allt kom omkring hade han aldrig haft några pengar i hela sitt liv förrän för en månad sen, och det berättade han för Ron, allting om att vara tvungen att ha på sig Dudleys gamla kläder och aldrig få några riktiga födelsedagspresenter. Det tycktes muntra upp Ron.
'… och innan Hagrid berättade det för mig, visste jag ingenting om att jag var en trollkarl eller om mina föräldrar eller om Voldemort …'"
"Det kommer att chocka honom", sa Sirius nickandes.
"Ron flämtade till.
'Vad är det?' sade Harry.
'Du sa Du-Vet-Vems namn!' sade Ron och lät både chockad och imponerad. 'Jag skulle ha trott att du, av alla …'
'Jag försöker inte visa mig modig eller nånting sånt genom att säga namnet', sade Harry, 'jag visste bara inte att man inte borde göra det. Fattar du vad jag menar? Jag har massor att lära mig … och jag slår vad om', tillade han och gav för första gången uttryck åt någonting som hade oroat honom på sista tiden, 'jag slår vad om att jag är sämst i klassen.'"
"Det kommer du inte att vara", sa Lily lugnande.
"'Det kommer du inte att vara. Det finns massvis med elever från Mugglarfamiljer, och de brukar lära sig väldigt fort.'
Medan de pratade hade tåget fört dem ut ur London. Nu rusade de i hög hastighet förbi fält fulla med kor och får. De satt tysta en stund och såg hur fälten och vägarna susade förbi.
Vid halv tolvtiden hördes ett väldigt skrammel utanför i korridoren och en leende kvinna med gropar i kinderna sköt upp deras dörr och sade:
'Vill ni ha nånting från vagnen, små vänner?'
Harry, som inte hade fått någon frukost, hoppade upp från sätet, men Ron blev skär om öronen igen och mumlade att han hade smörgåsar med sig … Harry gick ut i korridoren.
Han hade aldrig haft några pengar till godis när han bodde hos Dursleys och nu när han hade fickor som rasslade av guld och silver var han beredd att köpa så många Marsstänger"
"Vad är Marsstänger?" frågade James och Sirius förvirrat. Remus – som älskade allt som innehöll choklad – svarade:
"Det är en sorts Mugglargodis. En chokladstång, närmare bestämt."
"han kunde bära, men kvinnan hade inga Mars. Däremot hade hon Bertie Botts Bönor I Alla Smaker, Droobles Bästa Bubbelgum, Chokladgrodor, Pumpapastejer, Kittelkakor, Lakritsstavar och en massa konstiga godsaker som Harry aldrig hade sett i hela sitt liv. Eftersom ha inte ville gå miste om någonting köpte han av alla sorter och betalade kvinnan elva silversiklar och sju bronsknutingar.
Ron stirrade då Harry kom tillbaka till kupén med alltsammans och tippade ut det på ett tomt säte."
"Jag hoppas verkligen att han delar med sig", sa Lily allvarligt.
"'Du är visst hungrig?'
'Utsvulten', sade Harry och tog en stor tugga på en pumpapastej.
Ron hade tagit fram ett knöligt paket och vecklat upp det. Inuti låg fyra dubbelsmörgåsar. Han särade på en av dem och sade:
'Hon glömmer alltid att jag inte gillar saltkött.'
'Jag byter gärna mot en av de här', sade Harry och höll upp en pastej. 'Varsågod, ta en …'"
Lily log gillande.
"'Du vill nog inte ha den här, den är alldeles torr', sade Ron. 'Hon har ont om tid, förstår du', tillade han hastigt, 'eftersom vi är hela fem stycken.'
'Äsch, ta en pastej, hör du', sade Harry, som aldrig hade haft någonting att dela förut eller, vad det beträffar, någon att dela med. Det kändes trevligt att sitta där med Ron och glufsa i sig alla pastejerna och kakorna tillsammans (smörgåsarna låg bortglömda kvar)."
"Vilken överraskning", skrockade Sirius.
"'Vad är det här för nåt?' frågade Harry och höll upp ett paket med Chokladgrodor. 'Det är inte grodor på riktigt, va?' Det började kännas som om ingenting skulle förvåna honom längre.
'Nej', sade Ron. 'Men titta efter vad det är för kort, jag har inte nån Agrippa.'"
"Jag har typ tio med honom", flinade James och Sirius blängde på honom.
"'Va?'
'Nej visst, det kan du förstås inte veta, det finns kort inuti Chokladgrodorna, förstår du, som man samlar på – berömda häxor och trollkarlar. Jag har ungefär fem hundra, men jag har inte Agrippa eller Ptolemaios.'
Harry vecklade upp pappret på sin Chokladgroda och plockade ut kortet. Det visade ansiktet på en man. Han bar halvmåneformade glasögon, hade en lång krokig näsa och böljande silverfärgat hår och skägg och silvriga mustascher."
"Dumbledore", sa James glatt.
"Under bilden stod namnet Albus Dumbledore.
'Så det här är Dumbledore!' sade Harry-
'Kom inte och säg att du aldrig hört talas om Dumbledore!' sade Ron. 'Kan jag ta en groda? Jag kanske får Agrippa – tack …'
Harry vände på sitt kort och läste:
ALBUS DUMBLEDORE
NUVARANDE REKTOR FÖR HOGWARTS
Dumbledore, av många ansedd som den störste trollkarlen i modern tid, är särskilt berömd för sin seger över Grindelwald 1945, för upptäckten av de tolv användningssätten av drakblod och verket om alkemi i samarbete med kollegan Nicolas Flamel. Professor Dumbledore tycker om kammarmusik och bowling med tio käglor.
Harry vände fram andra sidan av kortet igen och såg till sin förvåning att Dumbledores ansikte hade försvunnit.
'Han är borta!'"
"Du kan ju inte vänta dig att han ska hålla till där hela dan", fnös Sirius.
"'Ja, du kan ju inte vänta dig att han ska hålla till här hela dan', sade Ron."
"… det där var skumt", muttrade han.
"'Han kommer tillbaka.. Nej, jag fick Morgana igen och jag har redan sex med henne på … Vill du ha det? Du kan börja samla.'
Rons blickar vandrade iväg mot högen med Chokladgrodor som väntade på att vecklas upp ur sina höljen.
'Varsågod och ta för dig', sade Harry. 'Fast i Mugglarvärlden, förstår du, där stannar folk kvar på fotografierna.'"
"Vad konstigt", sa James.
"'Gör de? Va, rör de inte på sig alls?' Ron lät häpen. 'Vad konstigt!'
Harry stirrade då Dumbledore smög sig tillbaka in i bilden på hans kort och gav honom ett litet leende. Ron var med intresserad av att äta grodorna än att titta på korten med berömda häxor och trollkarlar, men Harry kunde inte ta ögonen ifrån dem. Snart hade han inte bara Dumbledore och Morgana utan också Hengist av Woodcroft, Alberic Grunnion, Circe, Paracelsus och Merlin. Han slet till sist blicken från druidprästinnan Cliodna, som kliade sig på näsan, och öppnade en påse med Bertie Botts Bönor I Alla Smaker."
Remus grimaserade åt det och James och Sirius skrattade. Lily tittade nyfiket på dem, för att sedan skaka på huvudet och fortsätta läsa.
"'Du måste se upp med de där', varnade Ron. 'När de säger alla smaker, så menar de det verkligen – du får alla de vanliga, du vet, som choklad och pepparmint och marmeladsmak, men du kan också få spenat och lever och komage. George tror att han fick en med snorgubbesmak en gång.'"
"Blä."
"Ron tog en grön böna, tittade noga på den och bet i ett hörn.
'Bläää … ser du? Brysselkål.'
Det var trevligt att sitta där och äta Bönorna I Alla Smaker. De som Harry fick smakade rostat bröd, kokos, vita bönor i tomatsås, jordgubbar, curry, gräs, kaffe, sardiner, och han var till och med modig nog att knapra på änden av en konstig grå böna som Ron inte ville röra och som visade sig vara peppar."
"Inte så dåligt val", nickade James.
"Landskapet som nu flög förbi fönstret blev allt vildare. De prydliga fälten var borta. Nu syntes skogar, slingrande floder och mörkgröna kullar.
Det hördes en knackning på dörren till deras kupé och pojken med det runda ansiktet som Harry hade passerat på perrong nio och tre kvart kom in. Han såg gråtfärdig ut.
'Förlåt', sade han, 'men har ni sett en padda nånstans?'
När de skakade på huvudet, gnällde han:
'Jag har tappat bort honom! Han smiter från mig hela tiden!'
'Han dyker säkert upp', sade Harry."
"Det var snällt av honom", strålade Lily.
"'Jaa', sade pojken olyckligt. 'Ja, om ni ser honom …'
Han försvann därifrån.
'Fattar inte varför han är så bekymrad', sade Ron. 'Om jag hade haft med mig en padda skulle jag tappa bort den så fort jag kunde. Fast jag tog förstås med mig Scabbers, så jag kan ingenting säga.'
Råttan snusade fortfarande i Rons knä.
'Han kunde ha dött utan att nån märkt nån skillnad', sade Ron upprört. 'Jag försökte förvandla honom till gul igår för att göra honom med intressant, men förtrollningen fungerade inte. Jag ska visa dig, titta här …'"
"Då var det förmodligen inte en riktig förtrollning."
"Han grävde runt i sin koffert och drog fram en stav som såg sliten ut. Den hade stora hack här och var och någonting vitt glittrade i änden.
'Enhörningshåret håller nästan på att sticka fram. Hur som helst …'"
"Det är inte bra", sa Lily oroligt.
"Och så sa han att det var hans brors trollstav. Den kommer inte att fungera lika bra för honom", sa James och rynkade pannan.
"Han hade just höjt trollstaven när kupédörren gled upp igen. Pojken som hade förlorat sin padda var tillbaka, men den här gången hade han en flicka med sig. Hon var redan iförd sin nya Hogwartsklädnad.
'Har nån sett en padda? Neville har tappat bort en', sade hon. Hon lät dominerande på rösten, hade massor med yvigt brunt hår och ganska stora framtänder."
"Den här författaren ger verkligen smickrande beskrivningar", sa Sirius sarkastiskt.
"'Vi har redan talat om för honom att vi inte har sett den', sade Ron, men flickan lyssnade inte, hon tittade intensivt på staven i hans hand.
'Å, håller du på att trolla? Får vi se då.'
Hon satte sig ner. Ron såg häpen ut."
"Påträngande", muttrade Sirius.
"Ähum … som du vill.'
Han harklade sig.
'Tusensköna, solsken, fina lena smör,
Denna dumma, feta råtta gul nu gör.'
Han svängde med staven, men ingenting hände. Scabbers förblev grå och djupt insomnad."
"Självklart är den inte riktig."
"'Är du säker på att det där är en riktig trollformel?' sade flickan. 'Den är ju inte särskilt bra, eller hur? Jag har prövat ett par enkla trollformler bara för övnings skull och alltsammans har fungerat för mig. Ingen i min familj har några som helst magiska krafter, så det var en jättestor överraskning när jag fick mitt brev, men jag blev jätteglad förstås, för det är ju den allra bästa trolldomsskola som finns, har jag hört – jag har förstås lärt mig alla våra kursböcker utantill, hoppas bara att det ska räcka – jag är förresten Hermione Granger, vilka är ni?'"
Lily försökte att läsa detta som det var skrivet, men lyckades inte.
"Hon pausade inte ens", sa hon misstroget.
"Lärde hon sig alla böckerna UTANTILL?" sa Sirius kvävt. "Inte ens Remus gjorde det."
Nämnd varulv himlade med ögonen.
"Allt det här sade hon väldigt fort.
Harry tittade på Ron, och blev lättad då han såg hans häpna ansiktsuttryck och förstod att inte han heller hade lärt sig alla kursböckerna utantill.
'Jag är Ron Weasley', muttrade Ron.
'Harry Potter', sade Harry.
'Är det verkligen du?' sade Hermione."
"Till och med mugglarfödda känner till honom", log Sirius.
"'Jag vet förstås allt om sig – jag skaffade några extra böcker till bakgrundsläsning, och du står i Den moderna magins historia och i Svartkonsternas uppgång och fall och i Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden.'"
"… det förklarar saken."
"'Gör jag?' sade Harry och kände sig förvirrad.
'Milda makter, visste du inte det, jag skulle då ha tagit reda på allt jag kunde om jag hade varit du', sade Hermione. 'Vet nån av er vilket elevhem ni ska tillhöra? Jag har frågat runt lite grand och jag hoppas att jag hamnar i Gryffindor, det låter absolut bäst, jag har hört att Dumbledore själv var elev där, men Ravenclaw skulle nog inte vara så dumt det heller … Hur som helst är det bäst att vi går och letar efter Nevilles padda. Ni båda borde kanske byta kläder, för jag tror att vi är framme snart.'
Och hon gick sin väg och tog med sig pojken som hade förlorat sin padda.
'Vilket elevhem jag än ska tillhöra, så hoppas jag att hon inte hör till samma', sade Ron."
"Än finns det hopp", nickade Sirius, som höll med Ron.
"Han slängde ner sin trollstav i kofferten igen. 'En sån idiotisk trollformel – George gav den till mig, han visste säkert att den inte dög nånting till.'
'Vilket elevhem hör dina bröder till?' frågade Harry.
'Gryffindor'"
"Det bästa elevhemmet", flinade Sirius och James.
"sade Ron. Dysterheten tycktes falla över honom igen. 'Mamma och pappa tillhörde också det elevhemmet. Jag vet inte vad de kommer att säga om jag inte gör det. Jag tror faktiskt inte Ravenclaw skulle vara så illa, men tänk om jag hamnar i Slytherin."
"De kommer du inte att göra."
"'Är det elevhemmet som Vol… jag menar Du-Vet-Vem tillhörde?'
'Just det', sade Ron. Han slängde sig bakåt i sätet med ett nedslaget uttryck i ansiktet.
'Vet du, jag tycker att Scabbers morrhår är lite ljusare i ändarna', sade Harry i ett försök att avleda Rons tankar från elevhem."
"Han är så gullig", log Lily.
"'Vad gör förresten dina äldsta bröder nu när de har lämnat skolan?'
Harry undrade var trollkarlar sysslade med när de väl hade slutat skolan.
'Charlie är i Rumänien och studerar drakar"
"GRYYYYMT!" vrålade Sirius och Lily blängde på honom.
"'och Bill är i Afrika och arbetar med nånting för Gringotts', sade Ron. 'Har du hört om Gringotts? Det har stått massor om det i The Daily Prophet, men du får väl inte den hos Mugglarna – några försökte råna ett säkerhetsvalv.'"
"Inte en chans", flämtade James.
"Försökte någon råna Gringotts?" sa Lily förbryllat.
"Men de måste ha blivit upptäckta", sa Sirius långsamt.
"Harry stirrade.
'Är det sant? Vad hände med dem?'
'Ingenting, det är därför som det är en så stor nyhet. Man har inte fått fast dem."
"Wow", sa de fyra tonåringarna chockat.
"Pappa säger att det måste ha varit en mäktig Ond trollkarl som kunde överlista Gringotts, men man tror inte att de tog nånting, det är det som är det konstiga. Det är klart att alla blir skrämda när nånting sånt här händer ifall Du-Vet-Vem skulle ligga bakom det.'
Harry funderade tyst fram och tillbaka på nyheten. Han började få en stickande känsla av rädsla varenda gång Du-Vet-Vem nämndes. Han antog att allt det här ingick när man trädde in i den magiska världen, men det skulle ha varit betydligt angenämare att säga 'Voldemort' utan att bekymra sig.
'Vilka är med i ditt Quidditchlag?' frågade Ron.
'Ähum … jag känner inte till några', erkände Harry."
James såg deprimerad ut.
"'Va?' Ron såg förbluffad ut. 'Å, vänta bara, det är det bästa spelet i världen', och så satte han i gång att förklara allt om de fyra bollarna och de sju spelarnas placering, beskrev de berömda matcher han hade varit på tillsammans med sina bröder och kvasten han gärna ville köpa om han hade pengar. Han höll just på att gå igenom de finare poängerna med spelet för Harry när kupédörren sköts upp ytterligare en gång, men det var inte Neville, pojken som hade förlorat sin padda, eller Hermione Granger den här gången."
"Tack gode gud för det", muttrade Sirius.
"Tre pojkar steg in och Harry kände omedelbart igen den i mitten: det var den bleke pojken från madam Malkins klädbutik."
"Jag tror att jag skulle ha föredragit Granger igen", grimaserade Sirius.
"Han tittade på Harry med betydligt större intresse än han hade visat borta i Diagongränden."
"Självklart gör han det", sa James bistert.
"'Är det sant?' sade han. 'Alla i tåget säger att Harry Potter sitter i den här kupén. Det är alltså du?'
'Ja', sade Harry.
Han betraktade de andra pojkarna. Båda två var tjocka och satta och såg oerhört elaka ut. Där de stod på varsin sida om den bleke pojken såg de ut som livvakter.
'Ja, det här är Crabbe och det här är Goyle', sade den bleke pojken vårdslöst då han märkte vart Harry tittade. 'Och jag heter Malfoy, Draco Malfoy.'"
"Visste det", nickade Sirius.
"Ron gav ifrån sig en lätt hostning som kunde ha dolt en fnissning. Draco Malfoy såg på honom.
'Du kanske tycker att mitt namn är lustigt? Vem du är behöver man i varje fall inte fråga. Pappa talade om för mig att alla Weasleys har rött hår, fräknar och fler barn än de har råd med."
Alla såg rasande ut.
"Weasleys är bättre än du någonsin kommer att vara!" fräste Sirius.
"Han vände sig till Harry igen.
'Du kommer snart att upptäcka att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Potter. Du måste se till att du inte skaffar dig vänner av fel sort. Jag kan hjälpa dig med det.'
Han höll fram handen för att skaka Harrys, men Harry tog den inte."
"Duktig pojke", nickade James.
"'Tack, men jag tror att jag alldeles själv kan se vilka som är av fel sort', sade han kyligt."
"Rätt så, Harry", flinade Lily tillfredställt.
"Draco Malfoy blev inte röd, men en skär skiftning visade sig på hans bleka kinder.
'Jag skulle vara försiktig om jag var du, Potter', sade han släpigt. 'Om du inte är lite hövligare kommer du att gå samma väg som dina föräldrar."
Alla började svära och ropa åt det och det tog ett tag innan de lugnade ner sig.
"De visste inte heller vad som var bra för dem. Om du drar omkring i sällskap med slödder som Weasleys och den där Hagrid kommer det att färga av sig på dig.'
Både Harry och Ron reste sig upp. Rons ansikte var lika rött som hans hår.
'Säg om det där', sade han.
'Jaså, ni tänker slåss med oss, va?' hånlog Malfoy.
'Ja, om ni inte ger er iväg härifrån med detsamma', sade Harry, morskare än han kände sig, för Crabbe och Goyle var mycket större än både han och Ron."
"Äkta Gryffindormod", sa James högtidligt, fast han var fortfarande irriterad över vad Malfoy hade sagt.
"'Men vi har ingen lust att ge oss iväg, eller hur grabbar? Vi har ätit upp all vår mar och ni verkar fortfarande ha en del kvar."
"Rör den inte!" skrek alla.
"Goyle sträckte sig efter Chokladgrodorna bredvid Ron – Ron tog ett språng framåt, men innan han hade så mycket som petat på Goyle, gav Goyle ifrån sig ett fruktansvärt tjut.
Råttan Scabbers hängde från hans finger, med de vassa små tänderna djupt begravda i Goyles knoge – Crabbe och Malfoy backade undan medan Goyle vrålande svängde runt, runt med Scabbers, och när Scabbers till slut flög av fingret och slog i fönstret, försvann de alla tre samtidigt."
"Bra gjort, Slingersvans", sa Sirius hämndlystet och Lily tittade förvirrat på honom.
"Jag trodde att han hette Scabbers."
Sirius bleknade, James och Remus kastade arga blickar på honom.
"Det är inget, Lily", muttrade James.
"Kanske de trodde att det fanns fler råttor på lur bland godsakerna, eller kanske de hade hört steg, för en sekund senare stod Hermione Granger inne i kupén."
"Självklart gjorde hon det", suckade Sirius.
"'Vad har ni haft för er här?' sade hon och tittade på godiset som låt utspritt över hela golvet och Ron som lyfte upp Scabbers i svansen.
'Jag tror att han har tuppat av efter smällen han fick', sade Ron till Harry. Han tittade närmare på Scabbers. 'Nej, jag kan inte tro det, han har somnat igen.'
Och det hade han.
'Har du träffat Malfoy förut?'
Harry berättade om deras möte i Diagongränden.
'Jag har hört talas om hans familj', sade Ron bistert. 'De var bland de första som kom tillbaka till vår sida efter att Du-Vet-Vem hade försvunnit. Sa att de hade blivit förhäxade. Min pappa tror inte på det. Han säger att Malfoys pappa inte behövde nån förevändning för att gå över till Den Mörka Sidan.'"
"Nej, det behövde han inte", höll Sirius med.
"Han vände sig till Hermione. 'Kan vi göra nånting för dig?'
'Det är bäst att ni skyndar er att ta på era klädnader, jag har just varit längst fram i tåget för att fråga föraren och han säger att vi nästan är framme. Ni har väl inte slagits? Ni kommer att sitta illa till innan vi ens kommer dit!'
'Scabbers har slagits, inte vi', sade Ron och gjorde en grimas åt henne. 'Skulle du vilja vara vänlig och lämna oss medan vi klär om?'
'Visst, jag kom bara in hit för att folk utanför uppförde sig väldigt barnsligt och rusar fram och tillbaka i korridorerna', sade Hermione med överlägsen röst. 'Och du är förresten smutsig på näsan, vet du om det?'"
"De kommer att bli jättebra vänner", sa James sarkastiskt.
"Ron blängde på henne då hon gick.
Harry kikade ut genom fönstret. Det började bli mörkt. Han kunde se berg och skogar under en djupröd himmel. Tåget verkade mycket riktigt sakta farten.
Han och Ron tog av sig jackorna och drog på sig sina långa svarta klädnader. Rons var lite för kort för honom, man kunde se hans gymnastikskor under den.
En röst ekade genom tåget:
'Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga att lämna ert bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan.'
Harrys mage drog ihop sig till en knut av nervositet och han såg att Ron såg blek ut under fräknarna."
"Var inte nervösa. Hogwarts är TOPPEN", sjöng Sirius och de andra nickade medhållande.
"De proppade fickorna fulla med det sista av godiset och slöt sig till skaran som trängdes i korridoren.
Tåget saktade in och stannade slutligen. Folk banade sig fram mot dörren och ut på en liten, mörk perrong. Harry huttrade i den kalla nattluften. Sedan kom en lykta guppande över huvudet på eleverna och Harry hörde en välbekant röst:
'Förstaårselever hitåt! E allt som de ska, Harry?'
Hagrids stora håriga ansikte log strålande mot honom över havet av huvuden.
'Kom me här, följ efter mej – nåra fler förstaåringar? Se opp var ni går nu! Förstaårseleverna följer efter mej!'
Snavande och halkande följde de efter Hagrid nerför något som verkade vara en brant, smal stig. Det var så mörkt på båda sidorna om den att Harry tänkte att det måste finnas tjocka träd där. Ingen sade just något. Neville, pojken som ideligen tappade bort sin padda, snörvlade till ett par gånger.
'Ni ska strax få se er första skymt av Hogwarts', ropade Hagrid över axeln, 'bara runt kröken här.'
Det hördes ett högljutt 'Ååååå!'"
"Det är så vackert", log Lily.
"Den smala stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en väldig svart sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan, med fönster som gnistrade mot den stjärnbeströdda himlen, reste sig ett väldigt slott med många tinnar och torn.
'Inte fler än fyra i varje båt', ropade Hagrid och pekade på en flotta av små båtar som låg i vattnet vid stranden. Neville och Hermione följde efter Harry och Ron ner i deras båt."
"Åh, toppen", suckade James och Sirius.
"'E alla i båtarna?' skrek Hagrid, som hade en båt för sig själv. 'Då så – FRAMÅT!'
Och flottan med småbåtar satte sig i rörelse, alla samtidigt, och gled över sjön som var slät som glas. Alla satt tysta och stirrade upp mot det väldiga slottet ovanför. Det tornade upp sig över dem medan de fördes allt närmade klippan där slottet stod.
'Ner me huvet!', vrålade Hagrid då de första båtarna nådde fram till klippan; de böjde allesammans på huvudet och de små båtarna förde dem genom en ridå av järnek som dolde en bred öppning i klippytan. De gled fram genom en mörk tunnel, som verkade föra dem rakt under slottet, tills de kom fram till en sorts underjordisk hamn, där de kravlade sig ur båtarna upp på klippor och småstenar.
'Hörru du där! E de här din padda?' sade Hagrid, som kontrollerade båtarna då folk klev ur dem.
'Trevor!' skrek Neville glädjestrålande och höll fram händerna. Sedan klättrade de uppför en gång i klippan efter Hagrid lykta och kom till sist ut på slätt, fuktigt gräs alldeles i skuggan av slottet.
De gick uppför en stentrappa och skockade sig runt den enorma porten av ek.
'E alla här? Du där, har du din padda kvar?'"
"Varför nämns den där paddan hela tiden?" frågade Sirius frustrerat.
"Hagrid höjde en jättelik näve och knackade tre gånger på slottsporten."
"Det var det", sade Lily och lämnade över boken till Sirius.
"Sorteringshatten…"
And it ends for this time! Jag är faktiskt en dag tidigare än vanligt (wow, en otrolig prestation xD), har väl varit på gott skrivar-humör efter lovet... :D Känner mig dock inte så entusiastisk inför veckan som kommer, så det kan dröja upp till två veckor innan nästa kapitel. Ledsen för det, men det är väl bättre än aldrig ...? ^^' Kram på er. :P