Okej, så några ville ha den biten jag faktiskt hann översätta av nästa kapitel, så här är det... :P

Sen var det också några som ville att jag skulle fortsätta på den här själv... Ledsen, men jag kommer inte att göra det, för jag kommer verkligen inte på en story eller NÅT. -.- Plus att skrivsättet inte är särskilt likt mitt, så det skulle bli helt knäppt. ;(

MEN, jag funderar på att börja på en egen "läsa böckerna"-berättelse. Jag är inte säker, men om jag kommer på nån story, så kanske? Det kommer antagligen vara att Harry och eventuellt några fler åker tillbaka i tiden för att läsa, att marodörerna and company läser, eller att någon bestämmer sig för att läsa böckerna i nutiden. Ett exempel är att Umbridge bestämmer sig för att läsa dem i stora salen för att avslöja Harrys "lögner", men det är gjort så många gånger... Men, vem vet, jag kanske gör en där jag själv är med... XD

Det finns också en chans att även min blir borttagen, just saying.

Jaja, den vanliga disclaimern, allt tillhör J.K. Rowling, förutom "the plot" som tillhör Faye-The-BookWolf.

Happy reading :P

"Allhelgonaaftonen", började Lily, och log lätt.

"Malfoy trodde inte sina ögon när han såg att Harry och Ron fortfarande var kvar på Hogwarts dagen därpå. De såg visserligen trötta ut, men var glada och muntra."

"Ha! Där fick du, illern!"

"Jag fattar fortfarande inte det där smeknamnet!"

"Så här på morgonen efter mötet med den trehövdade hunden tyckte faktiskt Harry och Ron att det hade varit ett förträffligt äventyr och de var riktigt ivrig att få vara med om ett till."

"De talar som sanna marodörer", sa Sirius och James högtidligt.

"Under tiden berättade Harry för Ron om paketet som verkade ha flyttats från Gringotts till Hogwarts, och de funderade en lång stund över vad det kunde vara som behövde en så kraftig bevakning.

'Det är antingen väldigt värdefullt eller väldigt farligt', sade Ron."

"Eller båda delarna", erbjöd James.

"'Eller båda delarna', sade Harry."

James skrockade.

"Men eftersom det enda de säkert visste om det mystiska föremålet var att det var cirka fem centimeter långt, hade de ingen större chans att gissa vad det var utan fler ledtrådar.

Varken Neville eller Hermione visade det minsta intresse för vad som låg under hunden och falluckan. Det enda Neville brydde sig om var att aldrig mer behöva komma i närheten av hunden igen."

"Jag klandrar honom inte", nickade Lily.

"Hermione vägrade att tala mer med Harry och Ron,"

"Är det nåt dåligt?"

"men hon var en sådan härsklysten besserwisser att de betraktade det som ett extra plus. Det enda de verkligen önskade nu var ett tillfälle att hämnas på Malfoy, och till deras stora förtjusning dök det upp just ett sådant med posten ungefär en vecka senare."

"Utmärkt", flinade James och Sirius.

"Då ugglorna strömmade in i Stora Salen som vanligt, väcktes genast allas uppmärksamhet av ett långt smalt paket buret av sex bastanta tornugglor. Harry var precis lika intresserad som alla andra av att få se vad som fanns i det stora paketet och blev häpen när ugglorna flög ner och släppte det rakt framför honom, så att hans baconportion åkte i golvet. De hade knappt hunnit flaxa undan när en annan uggla släppte ett brev ovanpå paketet.

Harry slet upp brevet först,"

"Neej", tjurade James, "öppna paketet!"

"vilket var tur, för där stod det:

ÖPPNA INTE PAKETET VID MATBORDET.

Det innehåller din nya Nimbus Tvåtusen,"

"NIMBUS TVÅ TUSEN!" skrek James, som nu var extremt upphetsad.

"Lugna ner dig, Tagghorn", skrattade Sirius.

"men jag vill inte att alla ska få veta att du har fått en ny kvastkäpp, för då vill alla ha en.

Oliver Wood möter dig ikväll klockan sju på Quidditchplanen för ditt första träningspass.

Professor M. McGonagall

Harry hade svårt att sölja sin glädje då han räckte över brevet till Ron.

'En Nimbus Tvåtusen!' stönade Ron avundsjukt. 'Jag har aldrig ens så mycket som rört vid en.'"

"Inte jag heller", sa James ledset.

"De lämnade hastigt salen, eftersom de ville packa upp kvastkäppen i avskildhet före den första lektionen, men halvvägs genom hallen fann de vägen till övervåningen spärrad av Crabbe och Goyle. Malfoy ryckte paketet från Harry och kände på det.

'Det är en kvastkäpp', sade han och slängde tillbaka den till Harry med ett blandat uttryck av elakhet och avund i ansiktet. 'Den här gången åker du dit, Potter, förstaårselever får inte lov att ha såna.'"

Sirius och James flinade elakt.

"Ron kunde inte motstå tillfället.

'Det är inte vilken gammal kvastkäpp som helst', sade han, 'det är en Nimbus Tvåtusen. Vad var det du sa att du hade hemma, Malfoy, en Komet Två Sextio?', Ron log brett mot Harry. 'Kometerna ser lyxiga ut, men de är inte i samma division som Nimbusarna.'

'Och vad vet du ens om det, Weasley, du skulle ju inte ha råd med halva handtaget ens', fräste Malfoy tillbaka. 'Du och dina bröder måste väl spara ihop kvist för kvist.'"

"Håll käften, din jävel", väste James och de andra såg arga ut.

"Innan Ron hann svara, dök Professor Flitwick upp alldeles intill Malfoys armbåge.

'Ni bråkar väl inte, pojkar?' pep han.

'Potter har fått en kvastkäpp med posten, professorn', sade Malfoy hastigt.

'Ja, ja, det är riktigt', sade professor Flitwick och strålade mot Harry. 'Professor McGonagall har berättat allt för mig om de speciella omständigheterna, Potter. Och vad är det för modell?'

'En Nimbus Tvåtusen, sir', sade Harry och kämpade för att inte skratta åt uttrycket av fasa i Malfoys ansikte. 'Och det är faktiskt tack vare Malfoy här som jag har fått den', tillade han."

"Genialt!" skrattade James och de andra skrattade med honom.

"Harry och Ron gav sig iväg uppför trappan medan de försökte kväva sitt skratt åt Malfoys tydliga ilska och förvirring.

'Ja, men det är sant', skrockade Harry då de kom upp till toppen av marmortrappan. 'Om han inte hade stulit Nevilles Minnsallt skulle jag inte vara med i laget …'

'Så du tycker väl att det där är en belöning för att bryta mot reglerna?' hördes en ilsken röst alldeles bakom dem. Hermione kom klampande uppför trappan med ogillande blick på paketet i Harrys hand."

"Ugh", grimaserade Sirius. "Hon igen."

"'Jag trodde du vägrade att tala med oss?' sade Harry.

'Ja, sluta inte med det nu', sade Ron, 'vi tycker det är så skönt.'

Hermione marscherade iväg med näsan i vädret.

Harry hade väldigt svårt att koncentrera sig på lektionerna den dagen. Hans tankar strövade ideligen iväg upp till sovsalen där den nya kvastkäppen låg under sängen, eller vandrade bort till Quidditchplanen där han skulle lära sig spela samma kväll. Han satte i sig middagsmaten utan att ens lägga märke till vad han åt och rusade sedan uppför trappan tillsammans med Ron för att äntligen packa upp sin Nimbus Tvåtusen.

'Wow', suckade Ron då kvastkäppen rullade fram på Harrys överkast.

Till och med Harry, som inte visste någonting om olika kvastar, tyckte att den såg underbar ut. Slank och glänsande, med ett mahognyhandtag och en lång svans av fina, raka kvistar och Nimbus Tvåtusen skrivet med guldbokstäver nära toppen."

James stönade. "Det är så orättvist …"

"Då klockan närmade sig sju lämnade Harry slottet och gav sig iväg mot Quidditchplanen i skymningen. Han hade aldrig varit inne i deras stadion förut. Hundratals sittplatser höjde sig i rader runt om spelplanen så att åskådarna satt tillräckligt högt upp för att kunna se vad som försiggick. I vardera änden av planen stod tre guldfärgare stolpar med stora ringar upptill. De påminde Harry om de små plastöglor som Mugglarbarnen brukade blåsa såpbubblor igenom, med den skillnaden att de var femton meter höga."

Lily skrattade tyst, hon hade också fått det intrycket.

"Harry, som var alldeles för ivrig att få flyga igen för att orka vänta på Wood, satt upp på sin kvastkäpp och sparkade iväg från marken. Vilken känsla! Han susade in och ut mellan målstolparna och satte sedan fart uppför och nerför planen. Hans Nimbus Tvåtusen vände åt vilket håll han än önskade, bara han nuddade vid den."

James stirrade längtansfullt på boken, han önskade att han hade en sådan kvast.

"'Hej, Potter, kom ner!'

Oliver Wood hade kommit. Han bar en stor trälåda under armen. Harry landade intill honom.

'Jättebra', sade Wood med lysande ögon. 'Jag förstår vad McGonagall menade … du är verkligen en naturbegåvning."

"Självklart", sa James stolt.

"Jag tänker bara lär dig reglerna ikväll, sen får du vara med på lagträningen tre gånger i veckan.'"

"Wow, han är ganska barmhärtig. James tvingar oss att träna fem till sex gånger i veckan", flinade Sirius, som var slagman i laget.

"Vi måste vara i toppform!" sa James och nickade bestämt.

"Han öppnade trälådan. Inuti låg fyra bollar i olika storlek.

'Okej', sade Wood. 'Quidditch är ganska lätt att förstå, även om det inte är särskilt lätt att spela. Det är sju spelare på varje sida. Tre av dem kallas för Jagare.'"

"Som jag", flinade James.

"'Tre Jagare', upprepade Harry, medan Wood tog fram en klarröd boll som var ungefär lika stor som en fotboll.

'Den här bollen kallas för Klonken', sade Wood. 'Jagarna kastar Klonken till varandra och försöker få den igenom nån av ringarna för att göra mål. Tio poäng för varje gång Klonken går igenom en av ringarna. Är du med?'

'Jagarna kastar Klonken och måste få den igenom ringarna för att få poäng', rabblade Harry. 'Så det är ungefär som basketboll på kvastkäppar med sex korgar, eller hur?'"

"Vad är basketboll?" frågade de två renblodiga trollkarlarna nyfiket.

"Man har två lag med fem spelare som alla försöker att göra poäng genom att skjuta en boll genom en korg som är upplyft ovanför marken. Det finns bara en korg vid varje sida av planen", förklarade Remus snabbt, för han hade spelat det en eller två gånger.

"'Vad är basketboll?' sade Wood nyfiket.

'Strunt i det', sade Harry hastigt.

'Ja, och så finns det en annan spelare på varje sida som kallas för Vaktaren – jag är Vaktare i Gryffindors lag. Jag måste flyga runt våra ringar och hindra det andra laget från att göra mål.'

'Tre Jagare och en Vaktare', sade Harry, som var fast besluten att lägga alltsammans på minnet. 'Och de spelar med Klonken. Okej, det är uppfattat. Och vad är de där till för då?' Han pekade på de tre bollarna som låg kvar inuti lådan.

'Det ska jag visa dig nu', sade Wood. 'Ta den här.'

Han räckte Harry en liten klubba, som påminde lite om ett brännbollsträ."

Sirius log brett.

"'Jag ska visa dig vad Dunkarna gör', sade Wood. 'De här båda är dunkare.'

Han visade Harry två identiska bollar, kolsvarta och en smula mindre än den röda Klonken. Harry lade märke till att de verkade streta och dra för att komma loss från remmarna som höll fast dem inuti lådan.

'Gå undan och akta dig', varnade Wood Harry. Han böjde sig ner och befriade en av Dunkarna.

Den svarta bollen steg omedelbart högt upp i luften och kom sedan rusande rakt mot Harrys ansikte. ("Åh", flämtade Lily.) Harry måttade en sving mot den med slagträt för att hindra den från att krossa hans näsa och skickade iväg den i sicksack upp i luften – den ven runt deras huvuden och sköt sedan emot Wood, som dök ner ovanpå den och lyckades klämma fast den på marken."

"Bra jobbat", noterade Sirius. "Med lite träning kunde han bli en bra Slagman. Men verkar vara bättre på sökande."

"'Fattar du?', flämtade Wood och tvingade tillbaka den kämpande Dunkaren i trälådan och spände fast den ordentligt. 'Dunkarna far omkring som raketer och försöker slå ner spelarna från deras kvastar. Det är därför som man har två Slagmän i varje lag – tvillingarna Weasley är våra – det är deras uppgift att skydda sin sida från Dunkarna och försöka slå iväg dem mot det andra laget. Jaha, tror du att du har fattat allt det här nu då?'

'Tre Jagare försöker göra mål med Klonken; Vaktaren vaktar målstolparna; Slagmännen håller undan Dunkarna från sitt lag', hasplade Harry ur sig.

'Mycket bra', sade Wood.

'Ähum … har Dunkarna nånsin dödat nån?' frågade Harry och hoppades att han lät obesvärad."

"Inte på Hogwarts", svarade James och Sirius.

"'Aldrig på Hogwarts. Några stycken har fått käken krossad, men ingenting värre än så. Ja, och så har vi då den siste medlemmen i laget, Sökaren. Det är du. Och du behöver inte bekymra dig om Klonken eller Dunkarna …'

'… om de nu inte slår sönder skallen på mig.'"

Lily stönade. "Tänk inte så!"

"'Oroa dig inte, Dunkarna är ingen match för Weasleytvillingarna – de är själva som ett par mänskliga Dunkare, menar jag.'

Wood sträckte in handen i trälådan och tog fram den fjärde och sista bollen. I jämförelse med Klonken och Dunkarna var den väldigt liten, ungefär lika stor som en kraftig valnöt. Den lyste i guld och hade små flaxande silvervingar."

"Den Gyllene Kvicken", flinade James.

"Jösses, det säger du inte."

"Håll käften, Tramptass."

"'Det här', sade Wood, 'är Den Gyllene Kvicken, och det är den viktigaste bollen av allihop. Den är väldigt besvärlig att fånga därför att den är så snabb och svår att se. Det är Sökarens uppgift att fånga den. DU måste sno in och ut mellan Jagarna, Slagmännen, Dunkarna och Klonken för att få tag i den före det andra lagets Sökare, för den av Sökarna som fångar Kvicken vinner hundrafemtio poäng extra åt sitt lag, så det laget vinner nästan alltid. Det är därför som man ruffar så mycket på Sökarna."

"Bra att veta", sa Lily släpigt, rösten full av sarkasm.

"En Quidditchmatch slutar inte förrän man har fångat Kvicken, så den kan hålla på i evigheter – jag tror att rekordet är tre månader, de var tvungna att ta in ersättare hela tiden så att spelarna kunde få lite sömn.

Ja, det var allt. Några frågor?'

Harry skakade på huvudet. Nog för att han förstod var han hade att göra, men det var att göra det som skulle bli problemet."

"Det kommer inte att vara ett problem för dig, Harry! Du har det i blodet!" skrek James med ett brett leende på läpparna.

"'Vi ska inte träna med Kvicken än', sade Wood och lade försiktigt tillbaka den inuti lådan och stängde den. 'Det är för mörkt, vi kan tappa bort den. Vi låter dig pröva med några av de här.'

Han drog fram en påse med vanliga golfbollar ur fickan och några minuter senare var han och Harry uppe i luften, där Wood kastade golfbollarna så hårt han kunde åt alla håll för att Harry skulle fånga dem.

Harry missade inte en enda en,"

"I mörkret också. Imponerande", log Remus.

"Vilken kille", sa James stolt.

"och Wood var förtjust. Efter en halvtimme hade mörkret redan fallit på och de kunde inte fortsätta.

'I år kommer vårt namn att stå på Quidditchpokalen', sade Wood lycklige då de traskade tillbaka upp till slottet. 'Jag skulle inte bli förvånad om du visar dig vara bättre än Charlie Weasley, och han kunde ha spelat för England om han inte hade gett sig iväg för att jaga drakar.'"

"Wow. Han ÄR verkligen bra", sa Sirius och höjde ett ögonbryn. "Bättre än en kille som kunde ha spelat för England … och vid elva års ålder, också."

"Kanske berodde det på att han hade så mycket att göra nu, med Quidditchträning tre kvällar i veckan ovanpå all läxläsning, men Harry kunde knappt tro det när han insåg att han redan varit på Hogwarts i två månader. Slottet kändes mer som ett hem än Privet Drive någonsin gjort."

Lily och James grimaserade båda lätt åt detta, irriterade av påminnelsen om den där hemska platsen.

"Jag undrar fortfarande …" James rynkade pannan. "Var är ni två?"

"Vi kanske gick efter dödsätarna efter att ni dog och blev dödade …?" föreslog Sirius långsamt, även han med rynkad panna.

"Jag hoppas inte det", svarade James med en suck.

"Lektionerna var också på väg att bli allt intressantare nu när de hade lärt sig grunderna.

På allhelgonaaftonens morgon vaknade de till den ljuvliga doften av stekt pumpa som kom svävande genom korridorerna. Ännu bättre var professor Flitwicks tillkännagivande på lektionen i Trollformellära att han tyckte det nu var dags för dem att få saker att flyga, någonting som de allesammans hade längtat sig sjuka efter att få pröva sedan de sett hur han fick Nevilles padda att susa omkring i klassrummet."

Lily log. Hon hade lyckats göra det på sitt första försök.

"Professor Flitwick delade in klassen i par som skulle öva.

Harry fick Seamus Finnigan till partner (vilket var en lättnad, för Neville hade försökt fånga hans blick). Ron skulle däremot arbeta tillsammans med Hermione Granger."

"Den farliga duon, va?" skrattade Sirius. "Det här kommer att bli intressant."

"Det var svårt att säga vem som var argast över det, Ron eller Hermione. Hon hade inte talat med någon av dem sedan den dagen då Harrys kvastkäpp anlände."

"För det är så väldigt synd."

"Black, håll käften."

"'Glöm nu inte de fina handledsrörelserna som vi har övat!' pep professor Flitwick, som vanligt uppflugen ovanpå sin boktrave. 'Sväng lätt och vrid på handleden, kom ihåg det, sväng lätt och vrid. Och att uttala de magiska orden rätt är också mycket viktigt – glöm aldrig trollkarlen Baruffio, som sa 's' istället för 'f' och fann sig själv på golvet med en buffel på bröstkorgen.'"

"Han säger alltid det." Lily log tillgivet

"Det var mycket svårt."

Lilys leende bleknade, hon hade hoppats att Harry skulle ärva hennes skicklighet i trollformellära.

"Harry och Seamus svängde lätt och vred på handleden, men fjädern som de skulle skicka upp i skyn låg bara kvar på bänklocket. Seamus blev så otålig att han petade på den med sin trollstav och satte eld på den – Harry fick lov att släcka den med sin hatt.

Ron, vid bordet intill, hade inte mycket större tur.

'Wingardium Leviosa!' skrek han och vevade med sina långa armar som en väderkvarn."

Tyvärr var det allt... :/ SÅ om ni vill att jag börjar på en egen, lämna en liten review och säg det. ;) Jag kanske börjar ändå, kanske blir det inget, men det är en lite större chans även om bara en enda människa vill att jag gör det.

So, press da button that says REVIEW :3