KAPITEL TVÅ: OVÄNTAD

"Remus" sa mannen framför honom, och lät mycket lättad. "Remus min vän, jag var osäkert på ifall du bodde kvar."

Remus kunde inte röra sig först, eller tänka klart. James Potter stod rakt framför honom. En av hans bästa vänner som varit död i fjorton år. James – eller vem det nu var – tog ett steg framåt. Av ren instinkt tog Remus ett kort steg bakåt, för att behålla avståndet mellan dem. Det här var inte James.

"Vem är du?" Frågade han och försökte hålla sitt lugn. Han höjde trollstaven markant, upp i brösthöjd.

"Kommer… jag menar" sa bedragaren, och lät osäker. "Kommer du inte ihåg mig?"

Remus höjde på ena ögonbrynet. "Jag kommer ihåg min vän James Potter." sa han och James fick ett hoppfullt uttryck. "Jag kommer också ihåg att han har varit död i mer än tio år."

Remus gjorde en paus och tog in James uttryck. Han såg förvirrad ut. "Då kan du säkert förstå att det lämnar mig att undra vem du är."

James blundade en sekund och drog en hand genom håret. Remus blinkade förvånat till åt gesten. När mannen framför honom öppnade ögonen såg han beslutsamheten vila där.

"Måntand, du måste tro mig. Det är James. Jag gör vad som helst för att du ska tro mig." sa han långsamt med en sammanbiten och bestämd ton. "Jag har ingen aning om vad som har hänt, jag vet inte varför jag är här. Det enda jag vet är att jag vaknade upp i Godric's Hollow och allting var förstört. Jag vet inte vad som hänt med Harry och Lily och jag… jag behöver din hjälp." Allteftersom han pratade blev rösten mindre och mindre säker. Den skakade lite och tillslut var det en osäker, skakig person som talade – desperat.

Remus, däremot började känna sig arg. Han höjde sin trollstav ytterligare lite, så att den befann sig i samma höjd som bedragarens näsa.

"Vet du vad" började han långsamt, men kunde inte riktigt hålla tillbaka den brännande ilska han kände. "Jag tror att det här skämtet har gått för långt. Jag vet inte vem du är, eller vad du vill. Men om du inte ger dig av på en gång, kommer det här sluta illa." Han hoppades att han lät tillräckligt hotfull för att inpränta någon slags rädsla.

"Snälla… Måntand…"stönade James och fick ett vilt uttryck i ansiktet. Han tog tag i karmen till dörren så hårt att handen vitnade.

Han började prata väldigt snabbt. "Du är en varulv. Jag är en animagus som kan förvandla mig till en kronhjort, Peter är en råtta och Sirius en hund. Dina föräldrar köpte det här huset strax efter att du blev biten av Grårygg, jag har varit här en gång förut tillsammans med Peter och Sirius. Tramptass, Slingersvans, Tagghorn och Måntand! Hur skulle jag kunna veta allt det här om det inte var jag?" Ropade han tillslut.

Remus stirrade stint på honom. "Jag vet inte" sa han tyst. "Men det hindrar inte faktumet att du har varit död i flera, flera år. Död och begraven James! Folk återvänder bara inte från det döda!" Han tystnade.

Remus såg på honom. Han förstod egentligen inte varför han inte hade förhäxat honom ännu. Varför han tillät honom att stå kvar. Kanske var det för att han så gärna ville att det skulle vara sant. Men dumhet kom man inte långt med. Vad han än visste kunde det här vara en dödsätare i förklädnad. All information kunde han ha fått genom Peter. "Du sätter upp en bra show, vem du än är. Men du går för långt."

Hopplösheten som lös i mannens ansikte framför honom fick det lilla fröet av tvivel inom honom att gro. "Jag behöver din hjälp, Måntand. Lita på mig. Hämta Dumbledore, gör vad du vill. Men jag behöver din hjälp." sa James hest men lika beslutsamt som tidigare. "Du tror mig Remus. Någonstans kan jag se att du tror mig. Annars hade du kastat ut mig för länge sen. Snälla. Snälla Måntand. Jag gör vad som helst."

HPHPHP

Hur det kom sig att han dragit på sig sin resemantel och nu befann sig utanför Hogwarts portar bredvid en irriterad Filtch visste han inte. Eller han visste exakt hur det hade gått till, men han var fortfarande förvånad över att ha blivit övertalad.

Allteftersom de gick genom de tomma korridorerna och uppför trapporna mot Dumbledores kontor kände han hur han började ångra beslutet mer och mer. Vad var det egentligen tänkt att han skulle säga? Han kunde inte ens formulera problemet för sig själv i huvudet, eftersom att han visste att det egentligen inte fanns något problem. Antingen hade han blivit utsatt för ett grymt skämt, eller så hade en Dödsätare kommit på en urbota korkad idé som genast skulle genomskådas.

Men den var ju inte genomskådad ännu.

När de till sist stod utanför den hemska stenfiguren som markerade ingången till kontoret, hade han nästan bestämt sig för att åka tillbaka hem och strunta i hela saken.

"Chokladgrodor" grymtade Filtch bredvid honom innan han hann ångra sig, och gick sedan vidare muttrandes utan ett ord.

Remus gick försiktigt in och stannade inte förrän han stod vid dörren. Han tvekade innan han knackade, blundade hårt med näven knuten och upphöjd. Innan han smällde den mot den massiva trädörren öppnades den, och Remus stod öga mot öga med Severus Snape.

Remus före detta skolkamrat hälsade inte ens, utan försvann omedelbart ut ur rummet med en enda svepande rörelse.

"Ursäkta mig professorn. Ifall jag stör dig ska jag genast gå." sa Remus tveksamt, och lite hoppfullt.

Dumbledore såg på honom över sina månformade glasögon. "Absolut inte Remus." sa han och log. "Jag är förvånad över att se dig. Du är oväntad."

Remus stängde tyst dörren efter sig och satte sig på en utav stolarna som fanns framför rektorns skrivbord. Han kunde inte förmå sig själv till att börja prata. Det uppstod en, till en början lätt tystnad, tills hans inre kamp om hur han egentligen skulle formulera sig började tynga ned atmosfären i kontoret. Han öppnade munnen en gång för att prompt sedan stänga den igen.

"Kan jag erbjuda lite te kanske? Jag finner ofta att det är lättare att anförtro sig till någon över hett Yorkshire te." frågade Dumbledore vänligt, men hans ögon började tyda det allvar som situationen erbjöd.

Remus skakade bara på huvudet, tog modet till sig och började trevande berätta om hans kväll.

"Det är otroligt dumt av mig att egentligen tro på honom." avslutade han. Han kände sig som en tonåring igen som försökte rättfärdiga ett dumt beslut.

"Men du tror honom…" fortsatte Dumbledore tyst. "Du tror att det är James Potter."

Remus såg på rektorn och kände en konstig känsla av att vilja slita av sig allt sitt hår. Istället kliade han sig bara.

"Jag…" började han, men avbröt sig. "Professorn, jag är fullt medveten om att människor inte kan återuppstå." sa han med eftertryck för att rektorn verkligen skulle förstå. "Men… Jag kan helt enkelt inte… Jag vet bara inte…" fortsatte han lamt utan att kunna avsluta på ett passande sätt. Det uppstod en liten tystnad, och Remus kliade sig på huvudet igen.

"Han sa vissa saker som…" började han igen. "Ja… fast Peter skulle egentligen bara ha kunnat säga dem till en annan dödsätare som sedan på något sätt antagit hans skepnad antar jag men…" Han slutade när han insåg att han förmodligen inte gjorde någon klarhet av situationen.

"Är han hemma hos dig?" frågade Dumbledore efter en stund.

"Ja, eller han skulle vänta utanför." svarade Remus tyst och kände sig fruktansvärt dum.

"Då kanske det är bra ifall jag, även ifall det bara är för att lugna dina misstankar Remus, följer med dig och träffar denne James Potter."

HPHPHP

Lord Voldemort stod med ryggen mot gruppen av Dödsätare. Han hade ännu inte lyckats upprätta någon permanent plats för dessa möten att ta plats – för tillfället befann de sig i det som en gång varit det praktfulla Dolder-huset. Inte för att någon av de män och kvinnor som stod bakom honom hade någon aning om vad huset hade för betydelse. Men det var avlägset, nedgånget och ingen utav mugglarna som bodde i byn i närheten som kom dit.

Dörren öppnades bakom honom, och alla rörde sig plötsligt som om det var precis det de väntat på. En man kom in, och såg inte speciellt glad ut. Faktum är att han såg ytterst nervös ut. Han gick till den tomma platsen mellan McNair och Malfoy, där böjde han ned huvudet och väntade.

Voldemort vände sig om och såg på den sent anlända. "Jag antar att det fanns ett bra skäl till att du har låtit oss alla vänta på dig, Rosier." sa han mycket tyst. "Fashionabelt sent tenderar att ofta bli respektlöst sent."

Rosier blinkade nervöst till och väntade något ögonblick för att se om Mörkrets Herre hade någonting mer att tilläga.

"Herre, jag ber om ursäkt." mumlade han. När han fortsatte tala harklade han sig dock och såg till så att alla kunde höra det han sa, även ifall han var rent ut sagt rädd för att säga orden.

"Jag var, precis som ni befallt, stationerad utanför varulven Lupins hus. Jag hade ingen tur i att få tag på honom, men just som jag var på väg att svara er kallelse såg jag någon annan." Rosier tystnade och slickade sig om läpparna. Hans överläpp sken av svett i det lilla ljus som fanns i rummet.

"Jag såg James Potter." sa han sedan i en tät, het röst. Som om han tvingat sig själv att säga dem.

Lord Voldemort såg stint på honom. De röda ögonen borrade in sig i Rosiers, och som att vända på ett blad i en bok skummade han igenom, utan att möta det minsta hinder, genom minnen. Han kunde känna en stadig växande och väldigt bekant känsla växa inom sig. Den blinda ilskan. James Potter, vid liv? Ingen kan återvända från de döda, tänkte han. Det var ett mycket väl beprövat faktum. Fanns det ett sätt som han inte visste om…? Omöjligt.

"Lupin såg ut att tro honom." stönade Rosier, som om han läst hans tankar och tog sig för huvudet efter den omilda behandlingen.

Någonting knäppte till inom honom. Han svängde genast om och snärtade till med trollstaven och fick Rosier att tjuta av smärta.

"Jag vill att han hittas." sa Voldemort, vem denne James Potter egentligen än är. "Och dödas." avslutade han, och försvann från rummet.

HPHPHP

Flera mil bort vaknade plötsligt en pojke badandes i svett och tårar i sin säng. Han kunde knappt tro vad han just hade drömt.