Efter frukosten reste sig professor McGonagall upp från sin stol. Det blev genast knäpptyst. "Nu kommer en tid av både stor glädje och stor sorg. Du-Vet-Vem har äntligen mött sitt öde. Hans anhängare håller på och samlas in av Aurorer och många har kommit tillbaka som varit försvunna och under förhäxningar. Men det har inte skett smärtfritt. Jag vet att många av er har förlorat någon anhörig: en förälder, ett syskon, en vän. Jag vill att alla ska veta att man alltid kan vända sig till Hogwarts om man behöver hjälp. Ingen behöver vara ensam. Vi måste tillsammans plocka ihop alla bitar och återskapa allt som förstört. Jag menar då även praktiskt. Som alla säkert märkt har slottet sett bättre dagar. Jag hoppas därför att så många som möjligt hjälper oss lärare med att laga allt igen. Men sen ska vi fira att Mörkrets Herre är borta för all framtid! Och det har vi Harry Potter att tacka för, som för så mycket annat. Jag ber er därför att höja era glas och utbringa en skål för Pojken som Överlevde, Igen." Som en man höjde alla i salen sina bägare och drack hans skål. Harry kände att han rodnade, han skulle aldrig vänja sig vid sånt där.
När de kommit ut ur Stora Salen sa Harry att han skulle möta upp de andra lite senare.
"Jag måste... Lämna tillbaka en sak." sa han, för Ginny stod bredvid och han hade inte berättat för henne om dödsrelikerna. Inte tänkte han göra det heller. Ju färre som visste om dem, desto bättre. Efter vad de gjort med en så stor trollkarl som Dumbledore och tanken på vad de kunnat göra med en mindre godsint ägare, tyckte Harry att det var bäst att de försvann i glömska.
"Okej, då ses vi sen då. Vi går upp på tredje våningen och hjälper professor Flitwick." Ginny såg på honom lite konstigt, men följde sen efter de andra två utan att säga något. Harry satte själv av i riktning mot sjön, där Dumbledores vita marmorgrav låg.
Harry fruktade först vad det var han skulle få se när han kom fram. I synen han haft hade han sett en kropp falla ur den sönderskjutna graven. Han visste inte i vilket skick kroppen skulle vara i nu, men han var säker på att inte ville se den. När han kom fram fick han en smärre chock. Dumbledores kropp låg totalt orörd på marken nedanför graven. Om det inte vore för att han var blek som ett spöke skulle Harry ha trott att han bara låg och sov. Harry tog bort ett par löv som fastnat i det långa silverskägget. Han skyfflade undan stenarna som fallit på båren Dumbledore legat på. Han lyfte upp kroppen i famnen och blev förvånad över hur lätt den var, inte tyngre än luft. Han la honom tillrätta på stenen och tog fram det som han burit i ficka hela dagen. Han lade Fläderstaven i Dumbledores händer och knöt dem över hans bröst. Han tog sen fram sin egen stav och undrade hur han sen skulle laga locket. Men han behövde inte tänka på det så länge. För just som han stod där lyste graven upp, precis som den gjort vid Dumbledores begravning . Vit marmor lade sig återigen över kroppen. "Adjö." sa Harry och blinkade i det starka solljuset.
Reparationerna av slottet var i full gång när Harry kom tillbaka. Harry slöt upp med Ron, Hermione och Ginny utanför Trollformelklassrummet. Tillsammans med professor Flitwick höll de på och laga de fönster som blivit krossade av en förbipasserande jätte. Flitwick och Hermione satte i nya rutor med sina trollstavar, medan Ron samlade in glassplitter som Ginny sen trollade bort. De hade redan avklarat större delen av korridoren. Harry hjälpte Ron och Ginny få undan de sista glasresterna. När de var färdiga sa Flitwick "Tack för hjälpen, nu tror jag att jag kan klara av det sista själv!" Så de fortsatte och gick ner i Entréhallen och hjälpte professor McGonagall och professor Sinistra laga de stora hålen i trappan. När de var klara var det redan tid att bryta för lunch.
Det var inte så många som var kvar i skolan. Alla underåriga hade evakuerats innan Dödsätarna attackerade. Men många andra hade istället skyndat dit för att slåss i det stora avgörande slaget om Trollkarlsvärldens framtid. Slaget hade skördat sina offer, och många låg fortfarande uppe i sjukhusflygeln eller hade förflyttats till St Mungos. Harry och de andra slog sig ned bredvid Neville och Luna som satt vid Gryffindorbordet.
"Hur mår du Neville?" frågade Hermione och såg på hans ansikte. Det var täckt av en tjock orange kräm, lik den som Harry sett Madam Pomfrey smörja in Cedric med efter hans möte med draken.
"Nej, det är ingen fara med mig. Hur kan man klaga när det finns de som har det värre..." Han nickade bort mot Mrs Tonks och Ted som fortfarande satt vid Hufflepuffbordet.
"Du då Luna? Är du också okej?"
"Ja, men vem bryr sig egentligen hur jag mår. Jag antar att du hittade tiaran Harry, annars hade du väl aldrig kommit på att döda Du-Vet-Vem med en avväpningsbesvärjelse."
"Ja, vi hittade tiaran. Men det var inte riktigt så det gick till..."
"Men hur gjorde du det då, Harry?" frågade Neville. Harry såg på honom att den frågan hade brunnit i honom länge.
"Och varför skulle jag döda den där ormen?" Harry såg på Neville och vände sig sen mot Ron och Hermione. Visst hade han lovat Dumbledore att inte berätta för någon annan om horrokruxen. Men nu var ju Voldemort död, och Neville och de andra hade även dem offrat allt för att störta honom. Ginny hade ju haft ett horrokrux i sin ägo ett helt år, och Neville hade till och med förstört det sista.
"Okej," sa Harry "Vi ska berätta för er, men ni får lova att absolut inte berätta det för någon annan..." och så började de berätta, om horrokruxerna och dödsrelikerna. Om Snape och minnessållet. Harry valde dock att inte berätta om hur Snape älskat hans mamma, Lily. Det kändes som en alltför personlig sak som han inte ville berätta för alla. När han närmade sig slutet av berättelsen tog Ginny hans hand i sin, hon visste vad som hände sen. När han var färdig såg han på dem andra, men hans blick fastnade på Neville. "Så vi har dig att tacka för ganska mycket Neville. Om du inte huggit huvudet av Nagini hade det kvittat vad jag gjorde med Voldemort." Han la handen på Nevilles axel. Neville rodnade. Harry ville att han skulle förstå det här. Av alla som stridit mot Voldemort, fanns det ingen som Harry var mer stolt över. Harry kunde tänka ut någon som mer förtjänade att vara i Gryffindor. Neville harklade sig.
"Så, vad hade ni tänkt göra nu?" undrade Neville, glad över att byta ämne. "Ska ni fortsätta på Hogwarts igen, ta er F.U.T.T.-examen och så?"
"Ja, snälla gör det! Då går vi alla i samma år!" sa Ginny och tittade menande på Harry. Men Harry, Ron och Hermione såg på varandra och visste att de alla var eniga.
"Nej, det kan vi inte göra. Vi har sett och gjort för mycket under det senaste året för att kunna göra det Ginny." sa Hermione med sorg i rösten.
"Det skulle vara alldeles för konstigt." instämde Ron. "Men det är synd, tror du vi kan bli Aurorer med bara en G.E.T.-examen, Harry?" Harry ryckte på axlarna. Det var som en sten hade ramlat ner i magen på honom. Hela året hade han lagt ner alla sin energi på att förgöra Voldemort. Alla tankar om vad han skulle göra senare verkade overkliga. Det var som om hela hans liv handlat om resan dit, och hans stod nu handfallen inför alla nya bekymmer och val han ställdes inför. Han kunde inte gå tillbaka till Hogwarts, det visste han. Men vad skulle han göra om han inte kunde bli Auror?
Längre ned vid Gryffindorbordet satt Kingsley Shacklebolt och pratade med Mr Weasley. När Harry gick förbi dem vinkade Kingsley mot honom och gestikulerade att han skulle sätta sig ned. Han skakade hans hand och såg på honom. "Harry, hur är det?"
"Bara bra...lite trött kanske." Kingsley nickade.
"Bra. Jag höll precis på och berätta för Arthur om ministeriets framtid. Som du säkert förstår så har vi blivit tvungna och göra några smärre, ska vi säga, förändringar." Han snörpte på munnen som om han fått en plötsligt dålig smak i munnen. "Alla register över mugglarfödda har förstörts och vi håller på och sammankalla en kommitté för att kunna ge tillbaka alla sina trollstavar. Och jag tror att det kan glädja dig att vi har gripit Umbridge. Hon sitter på Azkaban fram till att rättegångarna startar nästa månad." Han log mot Harry.
"Men," avbröt Harry "sitter hon i Azkaban. Jag trodde inte att Dementorerna var kvar där."
"Dementorerna är inte kvar på Azkaban." svarade han allvarligt. "Vi gör inte om samma misstag igen. Det är inte lönt att anställa mörkrets varelser att vakta över mörka trollkarlar och deras anhängare. Nej, nu förlitar vi oss på naturens krafter istället. Vi har sänkt ned hela Azkaban till havsbottnen, flera tusen fot ner i djuphavet. Man är en dåre om man försöker ta sig ut därifrån utan trollstav!" Han skrattade och tog en stor klunk av sitt te. "Men Harry, det var inte därför jag bad dig komma hit. Hur ser dina planer för framtiden ut? Jag frågar, för jag är villig att erbjuda dig en valfri tjänst inom Ministeriet. Och dina vänner också." Han såg på Harry med allvarlig blick.
Harry kände sig besvärad av Kingsleys erbjudande. Han hade aldrig tyckt om att bli tilldelad något utan att göra sig förtjänt av det. Och han ville absolut inte bli någon maskot till ministeriet, det hade han sagt till Scrimgoeur och han tänkte säga detsamma till Kingsley. Även om han tyckte mycket mer om Kingsley än någon av hans båda tidigare förgångare. Kingsley verkade fatta i vilka banor Harry tänkte, så han la snabbt till.
"Det här handlar inte om att vi vill göra dig för att du är berömd eller något Harry, eller för det du gjort. Eller indirekt är det så kanske. Efter allt det som du gjort skulle du bli en stor tillgång för oss på ministeriet. Jag har goda kontakter inom Aurorkontoret, skulle du vilja att jag hjälpte dig med en ansökan?"
"Ursäkta mig ministern, men jag förstår inte en sak. Varför erbjuder du mig att bli Auror? Jag har inte ens gått ut Hogwarts. Jag kan inte allt man måste kunna. Inte Ron och Hermione heller."
"Det behöver du inte oroa dig. Utbildningen tar tre år, och under den hinner du lära dig allt du behöver."
"Men..." började Harry, men Kingsley avbröt honom igen.
"Böcker och kunskap kan bara ta dig en bit på vägen. Vad som verkligen krävs är mod och djärvhet. Tror du att någon av dem där fånen som fått jobb på ministeriet skulle kunna göra ens hälften av det som du gjort. Du har visat dig mer värdig än de flesta som fått U i alla sina F.U.T.T.-examena. Och med de lärare som funnits på skolan de senaste åren kanske man borde ta och omvärdera vissa anställningar. Jag hörde om de där Carrows som gav toppbetyg till dem som torterade mugglarfödda." Han log och såg på Harry. "Vad sägs om att du och dina vänner Mr Weasley och Ms Granger kommer upp till mitt kontor om några veckor. När vi hunnit ordna upp ett par saker." Harry nickade mot honom. Det kunde ju inte skada honom att prata lite.
"Ministern, det var en annan sak jag måste få tala med dig om. Jag vill att Snape ska få en hjältes begravning och vila bredvid Dumbledore nere vid sjön."
"Snape? Harry, han var ju en Dödsätare! Han dödade Dumbledore för guds skull! Och du vill att han ska ligga bredvid..."
"Jag vet att det kan vara svårt att tro det, men han var på vår sida hela tiden. Om inte Snape hade varit där hade jag aldrig kunnat besegra Voldemort." Kingsley ryckte till lite vid namnet, men såg sen på Harry.
"Jag tror på dig Harry. Jag ska se till att det blir som du sagt. Det är det minsta jag kan göra för dig." Han sträckte fram handen och Harry tog den.
När de kommit ut från Stora Salen berättade Harry för de andra om vad Kingsley sagt till honom.
"Vad säger ni, ska ni med till ministeriet?" Ron nickade glatt, men Hermione såg tveksam ut.
"Tja...alltså, jag skulle ju vilja fortsätta med FISA. Efter vad husalferna gjorde när de stred för Hogwarts, tror jag att det är mycket enklare att övertyga alla om att husalferna måste få det bättre." Ron öppnade munnen som för att säga något, men stängde den sen igen. Han la armen runt hennes axel. "Och sen måste jag åka till Australien för att hitta mina föräldrar." Ron kramade hennes axel.
"Du hittar dem, oroa dig inte."
När Harry senare tänkte tillbaka på den här tiden kunde han inte minnas mycket mer än att han var lycklig. Många hade sökt Harry och försökt få honom att ställa upp på en intervju, men Hogwarts var väl skyddat. Snart var det dags för alla att resa hem. Eller, hade han verkligen ett hem? Hogwarts var det enda ställe som han verkligen känt sig hemma i, och nu skulle han resa för att aldrig komma tillbaka. Det gjorde ont i bröstet på honom när han tänkte på att han skulle resa bort. Men då fanns det alltid någon som kunde muntra upp honom igen. Han tillbringade större delen av sin tid med Ginny, borta vid sjön. Tillsammans pratade de om allt som hänt dem det senaste året. Ginny berättade om hur Dödsätarna behandlat henne och alla andra som tyckte olika. Om hur hon varje dag läste Daily Prophet med skräck över att läsa att de fått tag i honom.
Sen kom dagen och alla koffertar var packade och redo att köras ned till stationen. Harry skulle tillsammans med familjen Weasley och Hermione resa till Kråkboet och stanna där ett tag. Tills alla begravningar och ceremonier var över.
De skulle precis sätta sig i en av vagnarna som skulle köra de till Hogsmeade stationen när Ron sprang bort till en av vagnarna längre ned. Harry sträckte på sig och såg honom stå och prata med Zacharias Smith innan han kom springande tillbaka.
"Vad var det där om?" frågade Ginny som redan hade satt sig.
"Inget, jag skulle bara påminna Smith om något han sa på första DA-mötet."
"Vadå?" frågade Hermione och såg på honom med rynkad panna.
"Kommer ni inte ihåg, när vi övade på Expelliarmus? Jag gick bara dit för att påminna honom om att den faktiskt är ganska användbar" Alla skrattade och vagnen startade med ett ryck"
A/N Jag vet inte om jag är helt nöjd med Kingsley, jag hade stora problem med att skriva honom. Annars är jag rätt nöjd med det här kapitlet. Let me know what you think! Tack för alla snälla ord, de värmer!