Livet i Kråkboet var tystare än vanligt. Det var inte på grund av avsaknaden av smällar från Fred och Georges rum. De hade inte funnits där förra sommaren heller. Inte heller berodde på att gengångaren som bott på vinden ovanför Rons rum gett sig av. Tiden innan Freds begravning förflöt på samma sätt som de sista dagarna på Hogwarts. Dagarna gick, men samtidigt kändes det som om tiden stod still.
Harry var ute mycket ute i det soliga vädret. Hermione var ofta med honom, och Ron likaså. Bill och Fleur kom dagen efter, och skulle stanna över begravningen. Charlie hade skrivit och sagt att han skulle komma dagen innan ceremonin. George hade Harry knappt sett till. Mrs Weasley bar upp brickor med mat till hans rum och han visste att Ginny ofta satt där uppe med honom.
Harry visste att Ginny varit mycket nära tvillingarna. Han visste inte riktigt vad han skulle säga till henne. När man förlorat någon man älskat blir liksom alla ord tomma. Inget kan ge uttryck för det hål som man lämnas med. Harry visste det här alltför väl. Han hade varit med om det förr.
När hans mamma och pappa dog hade han bara varit ett år gammal. Sorgen efter de levde kvar, men det var egentligen inte saknaden av sina föräldrar som han kände. Det var mer vetskapen om vad som kunde ha varit om inte hans föräldrar blivit mördade. Han hade aldrig fått lära känna dem, utan hade istället blivit dömd till tio mörka år hemma hos släktingar som inte ville ha honom. Saknaden efter sina föräldrar hade Harry vant sig vid, han hade levt med den så länge han kunde minnas.
Med Cedric begravdes hans barndom, och den oskuld han haft kvar med den. Det hade varit ett hårt slag, ett oåterkalleligt uppvaknande som fått honom att förstå hur grym världen kunde vara.
Sirius död hade slagit honom hårt, men på ett annat sätt. Att bli fråntagen någon som han knappt hade lärt känna, var nästan värre än om han inte hade vetat om Sirius överhuvudtaget. I sin gudfar hade Harry sett chansen att få lära känna sin far, och kanske även få en familj. Sirius död hade tvingat honom att tappa det hoppet. Han visste nu att han aldrig skulle kunna få en familj så länge Voldemort fanns.
Efter Dumbledores död hade Harry känt mer rädsla inför det han var tvungen att göra, men samtidigt mer beslutsamhet än tidigare. Med Dumbledore dog det sista försvar Harry hade. Nu stod ingen mer mellan honom och Voldemort.
Även om många nära Harry hade blivit mördade på ett eller annat sätt av Voldemort och hans anhängare hade inget av det förberett honom på det som han såg och kände i Kråkboet den sommaren. Sirius, Dumbledore och hans föräldrar hade alla varit vuxna och själva valt att strida mot Voldemort. De hade varit beredda på möjligheten att dö i försöket. Men Fred hade varit så ung. Han var inte mer än två år äldre än Harry. Harry kunde inte förstå Mr och Mrs Weasleys sorg över att begrava sitt barn.
Begravningen var kortare och gästerna färre än på Dumbledores begravning. Men det var den samme korta trollkarl som höll i ceremonin, även om han såg mycket tröttare och mer sliten ut än sist Harry hade sett honom. Alla var samlade på planen bakom Kråkboet, nära det ställe där Harry och de andra brukade spela Quidditch på sommaren. Där fanns ett stort äppelträd i vars skugga graven hade grävts. Gästerna stod samlade runt om den, medan den lille trollkarlen stod vid ena kortändan framför dem. Harry såg flera medlemmar ur familjen som han mött på bröllopet. Där var också Lee Jordan, tvillingarnas bästa vän på Hogwarts, samt Angelina Johnson, Katie Bell, Alicia Spinnet och Oliver Wood. Neville och hans farmor var där, likaså Andromeda och lille Ted. Hagrid stod bakom allihop och torkade ögonen med sin stora prickiga näsduk.
Harry stod mellan Ginny och Hermione. Ginny höll honom i handen hela tiden. George stod mellan sin far och mor och såg blek och trött ut.
Efter att den gamle trollkarlen pratat färdigt gick George fram och ställde sig på hans plats. Han var blekare än någonsin, men hans röst var klar och stadig. "Min bror Fred Weasley var min bästa vän. Jag har varit tillsammans med honom hela mitt liv. Han dog för att bekämpa Mörkrets Herre och jag vet att han inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Jag kan inte tänka mig honom bli gammal och gråhårig och för trött för att komma på nya skämt. Därför ber jag er att inte vara ledsna över hans död, utan var istället glada över det som han hjälpt oss att vinna; vår Frihet. För att hjälpa er minnas den Fred jag kände har jag fixat en liten sak åt er." Ur fickan tog han fram vad som såg ut som en helt vanlig raket. Han tände den med ett slag med trollstaven och den for upp i himlen med ett pysande ljud.
Högt ovanför deras huvuden exploderade den i miljontals färgade gnistor. Gnistorna började klumpa ihop sig och bilda en förstorad bild på Fred, med tummarna upp och ett busigt och lurigt ansiktsuttryck. Han vinkade ned mot dem och försvann sen i ett fyrverkeri av färger och glitter, som regnade ned på de församlade.
Ginny grep tag om Harry och grät mot hans bröst. Ron kramade om Hermione och hade ansiktet begravt i hennes burriga hår. Alla stod tysta medan graven fylldes igen av jord.
Men tystnaden bröts plötsligt av en röst, som ropade på Harry. Han behövde inte vända sig om för att veta vem det var som kom gående mot dem. Han visste redan vem den höga, glättiga flickiga rösten tillhörde, och han var inte det minsta intresserad av att prata med henne.
"Harry!" ropade hon igen "Ursäkta, jag måste få komma fram. Jag kommer från the Daily Prophet!"
Rita Skeeter trängde sig fram genom folkmassan tillsammans med sin fotograf. Hon var klädd i en svart åtsittande dräkt i vad som såg ut som ormskinn och sin giftgröna fjäderpenna i högsta hugg.
"Harry, skulle du kunna komma hit ett tag, vi vill bara ställa dig ett par frågor." Personerna runt omkring de började flytta på sig och ställde sig en bit ifrån dem, men ändå så nära att de kunde höra allt som sades.
"Vad vill du?" frågade Ron argt. "Du har ingen rätt att komma hit! Det här är en privat begravning!"
"Åh, jag förstår" sa Rita och såg på Harry med, vad Harry förstod att hon hoppades på var ett, medlidande uttryck. "Var Weasley-pojken nära dig Harry? Det måste ha varit ett hårt slag för dig att förlora ännu en nära vän. Hur känner du dig nu när allt är över Harry? Ledsen, glad, tom?"
"Försvinn härifrån, och lämna Harry ifred. Annars svär jag att jag förhäxar dig!" Ginny hade dykt upp från bakom Harry och riktade sin trollstav mot Rita. Rita såg mellan Harry och Ginny och höjde på ena ögonbrynet.
"Jag kom bara hit för att ställa några frågor, det är väl inget ont i det. Jag anser att mina läsare har rätt att veta sanningen. Men, nåväl, jag förstår att jag inte är välkommen idag." Hon vände på klacken och gick med raska steg tillbaka samma väg hon kom, med snabb-citat-pennan flygande över pergamentet och hennes tjocka fotograf springande efter henne för att hinna ikapp.
"Den kvinnan och den pennan borde man låsa in någonstans och sen glömma bort nyckeln" sa Hermione när de gick tillbaka upp till huset för att äta middagen.
"Det är inte likt dig att låta så hård mot andra" sa Ron med ett leende.
"Mot såna som henne, kan man inte vara för hård." sa Hermione.
Följande morgon satt Harry ensam i köket för att äta frukost. Ron hade gått upp för att väcka Hermione och Ginny, som fortfarande sov. Bill kom gående nedför trappan och slog sig ned bredvid Harry och drog till sig en kopp kaffe. En knackning på fönstret talade om för dem att ugglan som delade ut tidningen hade anlänt. Bill gick fram till fönstret och la några bronsknutingar i den lilla pungen som satt bunden vid ugglan ben och tog tidningen som den hade i näbben. Sen satte han sig ner och började skumma igenom den. Men efter bara någon sekund släppte han ifrån sig ett ljud som om han precis satt kaffet i halsen.
"Harry, har du sett det här?" sa Bill och slängde the Daily Prophet på bordet. "Det verkar som om den där Skeeter kvinnan bestämt sig för att skriva om dig, även om du inte vill tala med henne" Harry stirrade ner på tidningen. Där var en stor bild på honom och Ginny stående bredvid varandra på Freds begravning. Över bilden stod det med stora bokstäver "Den Utvalda Flickvännen" Harry kände hur han rodnade, men Bill verkade inte ha märkt något, utan fortsatte:
"Hon måste ha legat och lurat i buskarna under hela ceremonin. Jag förstår inte hur hon kan komma på sån här smörja, jag menar alla som känner er vet att det inte stämmer. Men jag antar att många vill veta hur det går för "Pojken som överlevde". Eller vad tror du Harry?"
"Jo... det är nog så." Mrs Weasley kom och la upp ett halvdussin korvar på Harrys tallrik, och han tog tillfället i akt att proppa munnen full, så han skulle slippa undan att fördjupa sig i ämnet med Bill.
Harry visste inte riktigt hur resten av Weasley-familjen skulle ta nyheten om att han var ihop med Ginny. Och han var säker på att han inte ville vara ensam när de väl berättade det. Alla ärr i Bills ansikte hade inte direkt fått honom att se snällare ut. Och efter vad han sett Mrs Weasley göra med den som försökte skada hennes dotter, var Harry ganska säker på att han inte ville drabbas av hennes vrede. Då hördes fotsteg i trappan och Hermione och Ginny steg in i köket, med Ron strax efter sig. De satte sig vid köksbordet och tog för sig av frukosten. Bill böjde sig fram för att visa artikeln i tidningen. Hermione kastade en nervös blick bort mot Harry, men Ginny bara fnyste och la bort tidningen.
"Ja, visst är det helt otroligt vad de trycker i tidningen nu för tiden. Jag menar så sent som i förra veckan fångade de in fyra kända Dödsätare, men ändå så har de plats att skriva sånt här strunt i tidningen!" sa Bill och tog en klunk kaffe.
"Det var inte det jag fnös åt. För en gångs skull har den där hemska Skeeter rätt om något och det stör mig lite. Jag kanske måste ge hennes yrke mer respekt efter det här."
"Vad menar du?" sa Bill och rycker åt sig tidningen som för att se något han inte tidigare märkt.
"Fattar du inte din dummer? Harry och jag är faktiskt ihop. Men vi hade kanske inte velat att det hamnar på första sidan i tidningen" Ginny pussade Harry på kinden och han kände hur rodnaden spred sig över hela ansiktet. Ron var lika röd som Harry kände sig. Men Ginny såg inte alls berörd ut, utan fortsatte att bre sin macka, men Harry såg att hon smålog för sig själv. Hermione skrattade och la handen lite obemärkt på Rons knä. Bill såg ut som om han fått ett slag i ansiktet. Mrs Weasley gav till ett litet tjut och släppte stekpannan, som med ett högt brak landade på spisen. Hon sprang bort till Harry och Ginny och tog de båda i sina armar och började gråta. Hon gav Harry en stor kyss på pannan och kramade sen om honom igen.
"Det här är ju alldeles underbart! Jag kan inte komma på någon annan som skulle kunna vara värdig min dotter, utom du Harry. Det var verkligen en lycklig dag för alla i familjen när du kom Harry!"
Några dagar senare var det tid för Lupin och Tonks begravning. Den var ännu mindre än Freds, endast de närmsta från Ordern var närvarande. Det var Harry glad för. Han var inte riktigt på humör för att visa sin sorg för en stor samling människor som han inte känner. Kingsley höll tal och tilldelade dem båda Merlin Ordern av andra graden. Det hade alla som varit med i slaget fått. Mrs Tonks stod bredvid Kingsley med Ted i famnen. Han verkade inte alls tycka om att sitta stilla i hennes famn, utan kämpade med all sin kraft för att komma ned. När han märkte att det inte hjälpte, började han istället skrika högt. Hans hår gick från sitt ursprungliga solskensgula till orange och sedan rött. Harry kunde inte låta bli att le åt honom. Harry banade försiktigt väg genom raden av människor och gick fram till henne.
"Jag kan ta honom om du vill." viskade han till henne. Hon såg på honom med en förvånad blick.
"Det skulle vara väldigt snällt av dig Harry." viskade hon tillbaks och räckte över det skrikande barnet. Harry tog emot Ted, som genast slutade vråla och stirrade förbryllat på Harry. Harry gick en bit bort från de andra och satte ned Ted på gräset och slog sig ned bredvid honom. Ted fortsatte studera Harry, sen sträckte han upp en hand och grep tag om Harrys glasögon.
"Oj, var försiktig där!" sa han och skrattade. "Du Ted," fortsatte han medan Ted försökte sätta på sig glasögonen "vi är ganska lika du och jag. Mina föräldrar dog också när jag var liten. Och det gick ju bra för mig. Tillslut. Men du kommer ha det bättre än mig. Du har din mormor, och mig, din gudfar. Och jag lovar att jag ska se till att jag inte blir inkastad i Azkaban som min gudfar. Jag kommer alltid finnas där om du vill prata, okej?"
Det verkade som om Kingsley var färdig och gästerna började röra sig bort mot det lilla huset. Harry lyfte upp Ted och satte på sig glasögonen igen och gick bort till Mrs Tonks.
"Tack så mycket Harry. Han verkar tycka om dig." sa hon och log.
"Det är nog snarare mina glasögon han gillar Mrs Tonks."
"Åh, du kan kalla mig Andromeda, Harry." Harry nickade. Ginny kom fram och tog hans arm. Hon hade ett mycket underligt uttryck i ansiktet som Harry inte riktigt kunde förstå.
"Vad stor han har blivit Mrs Tonks!"
"Ja, visst har han. Och han tycker mycket om sin gudfar, eller hur Teddy älskling." Teddy jollrade ett gurglande barnskratt och sträckte sig efter Harrys glasögon igen.
"Ja, jag såg det." sa Ginny och kramade Harrys arm.
Nu var tid för sörja de som stupad och begravningarna avlöste varandra. Många skrev till Harry och tackade honom för det han gjort. Han blev bjuden till många begravningar och minnesceremonier, och han gick på så många han hade tid med. Han ville visa sin uppskattning gentemot dem som givit sina liv till att hjälpa honom. Snape begrovs två dagar efter Tonks och Lupin. Alla i Fenixordern var närvarande. Voldemorts kropp brändes av Aurorerna. Kingsley skrev till Harry om han önskade närvara, men Harry hade tackat nej. Han ville aldrig mer se det ansiktet, om så för sista gången. Men efter Voldemorts slutgiltiga försvinnande från världen började en ny tid. Nu var det tid att leva och glädjas åt att han, efter alla dessa år var - Fri.
A/N Idéen med minnes-raketerna har jag läst i flera andra fanfics, så det är inte min skapelse. Vad tycker ni om idéen med att Azkaban ligger under vattnet? Jag tycker den är ganska fiffig själv. Jag har lyssnat på era synpunkter och jag hoppas ni blir nöjda med den nya "layouten". Tack alla som kommenterat!