A/N Yay, ny scen! Jag älskar att skriva Ginny när hon är lite småsur, sååå roligt! Men skynda att läsa, och kommentera sen. Please!
"Ginny hjärtat, var är du på väg?" Ginny svor tyst för sig själv innan hon vände sig om.
"Ähm, ingenstans." Enkelt översatt - Jag ska till Harry.
"Bra, då kan du komma in hit och hjälpa mig med tvätten." Mrs Weasley stod i den prångiga tvättstugan framför en gigantisk hög strumpor. Ginny gick motvilligt in och hjälpte henne sortera dem. De arbetade under tystnad, men Mrs Weasley såg titt som tätt på sin dotter, när hon inte trodde att Ginny såg.
"Hade du trevligt på festen igår?"
"Ja då, det var jättekul. Och tack igen för klänningen, jag tycker jättemycket om den." Även om den bästa delen av kvällen varit efter festen. Ginny log när hon mindes. Hennes mamma tycktes nöjd med svaret, och log tillbaka mot henne.
"Bra." De fortsatte en stund, och högen blev allt mindre.
"Så, nu är jag färdig." sa Ginny och vände sig mot dörren.
"Ginny, vänta." Mrs Weasley tog hennes hand och höll kvar henne i rummet. "Har det hänt något? Du verkade så konstig på festen igår." Hon såg oroat på henne. Så det var därför hon velat prata kvällen innan. "Har du och Harry bråkat?" Ginny skakade genast på huvudet. Det hade inte kunnat vara mer fel.
"Nej. Det var bara jag som var lite… flytten och allt kom lite plötsligt bara." Hon ryckte på axlarna och snurrade på en test av sitt hår. Sen kom hon på något, och såg hoppfullt på sin mamma. "För det finns väl ingen chans att jag skulle få…" Mrs Weasley verkade förstå vad hon menade, och rynkade pannan. "Nej nej, det var bara en fråga." Ginny höll händerna framför sig, för att visa att hon la sig.
Mrs Weasley himlade med ögonen. "Tar du med dig sockorna till Rons rum?" Ginny drog fram sin trollstav, och en prydlig hög vikta sockor svävade efter henne då hon gick ut genom dörren.
"Ron, här är dina strumpor!" Ginny dumpade högen vid fotändan av Rons säng. Ron satte sig upp som en pil, rakryggad och med hår stående åt alla håll.
"Va?" sa han och såg sig förvirrat om. Men Ginny hörde inte, för hon hade satt sig på knä vid Harrys säng för att säga god morgon. Ron gav dem en blick av avsmak. "Kan ni åtminstone vänta till efter frukost?"
"Säg det till din syster, det var hon som attackerade mig." Men Harry verkade inte särskilt ledsen över att hon gjort det.
"Hmph" var det enda som hördes när Ron la sig ner på sängen igen, med täcket över huvudet.
"Tog du sockorna från tvätten, Ron?"
"Ja, mamma. Sluta sjåpa dig. Vi kommer ju tillbaka på söndag och äter middag. Och om det är något är det väl bara att använda flampulver. " Ron tog emot matpaketet hans mamma räckte över till honom. Han såg frågande på henne. "Mamma, vi ska bara till Grimmaldiplan. Med flampulver. Det tar max 2 minuter. Varför skickar du med oss matsäck?" Hans försökte ge tillbaks det till henne, men hon tryckte det i hans hand.
"Jag är bara orolig att ni inte får ordentligt med mat. Ni säger att Krake är helt förändrad, men både du och Harry är så förskräckligt smala, jag vill inte ta några chanser." Ron förstod att detta var ett slag han inte kunde vinna och la ned paketet i sin ryggsäck. Mrs Weasley gick bort till Harry och gav honom ett liknande paket hon givit Ron.
"Tack så mycket för att jag fått stanna hos er, Mrs Weasley."
"Det är inget att tacka för Harry. Du är en i familjen. Nu mer än någonsin." Hon log och gav honom en kram. Han såg att hon hade tårar i ögonen. "Det är bara så synd att vi inte kan ha hela familjen samlad nu när allt äntligen är över." Än en gång slog det Harry hur lik Mrs Weasley var sin dotter. Medan Mrs Weasley kramade om sin yngsta son gick Harry bort till Ginny. Hon stod borta vid en öppna spisen och pillade på etiketten på Harrys koffert. Han rörde vid henne axel och hon vände sig om så plötsligt att hennes röda hår piskade honom i ansiktet.
"Åh, förlåt." sa hon. "Jag tänkte på annat." Hon såg på honom med sina varmt bruna ögon. Hon la armarna runt hans hals och drog honom närmre. "Ska du inte kyssa mig, eller måste jag be om det?" Han gav henne en flyktig kyss, medveten om att Ron stod precis bredvid. Han gav henne en sista kram innan han vände sig och kastade in en nypa pulver i elden, som ögonblickligen blev smaragdgrön. Han drog in sin koffert och ställde sig slutligen själv mitt i lågorna.
"Grimmaldiplan nr 12!" sa han och med ens löstes Kråkboet upp i ett virvel av färger.
Efter att Krake tvingat i både Harry och Ron en stadig lunch, vilket inte var helt lätt då klockan knappt var elva och då de redan ätit ordentligt i Kråkboet, kände sig Harry redo att börja arbeta. Han hoppades att lite fysikt slit skulle få honom att sluta längta tillbaka till Ginny.
Men när han gick runt i huset, blev han förundrad över hur lite det fanns att göra. Förra gången har varit där hade han haft så mycket annat att tänka på, men nu såg han vilket otroligt arbete Krake utfört för att göra huset beboeligt. Allt var rent, till och med luften kändes mycket renare. Det kanske var för att huset vädrats ut ordentligt. Men Harry tyckte att det kändes som om huset andats ut, som om det burit på en tung hemlighet. Alfhuvudena var borttagna, och Mrs Weasleys porträtt låg gömt bakom fördragna gardiner, Harry misstänkte att Krake utövat lite alvmagi för att få dem att stanna så. Alla möbler var rengjorda och lagade. De malätna gardinerna var ersatta med nya. Alla golv var skinande blanka och Harry kunde se färgerna på de tidigare så blekta och muggiga tapeterna. Men alla tavlor hängde kvar på väggarna. Harry kände sig inte helt bekväm med att ha de stirrande på sig hela dagarna, särkilt med tanke på hur illa Sirius tyckt om sin släkt. Men han ville ändå inte ta ned dem, väggarna skulle kännas så kala. Och sen fick det honom att tänka på Hogwarts också, med att ha en massa okända trollkarlar och häxor som iakttog en vart man än gick. Så de fick stanna, tillsvidare.
Ron var inte mycket till sällskap. Han blev bara buttrare och mer lätt irriterad för var dag som gick. Harry hade en stark misstanke om att det rörde sig om att de fortfarande inte hört något från Hermione, fast det gått drygt en vecka. Han försökte ta upp det med Ron, men det var som att prata med en vägg.
"Det är långt att flyga från Australien, det är inte konstigt att vi inte hört något från henne än." Ron blängde på honom.
"Vem har sagt att jag är orolig?"
"Jag menar bara att, om det var jag..."
"Men jag är inte du, eller hur!"
"Lägg ned, jag försöker bara hjälpa dig." En kort sekund såg det ut som om Ron skulle slå till honom, men lika snabbt försvann det och Ron sjönk ihop med händerna över ansiktet.
"Jag vet Harry, och jag är jätte ledsen. Det har bara varit mycket för mig den senaste tiden. Med att vi kom tillbaka, och Freds död, och alla begravningar och allt. Det har bara varit mycket. Jag har så mycket tankar i huvudet och jag kan inte få ut dem. Jag förstår inte hur du orkar Harry?"
"Det gör jag inte heller. Eller, jag skulle inte orka, utan dig, eller Hermione, eller Ginny." Han log mot honom. Ron log och skrattade till lite.
"På tal om min syster, hur tror du hon kommer reagera när hon får se affischerna i ditt rum. Inte för att jag kommer låta henne gå in dit, men hon har ett sätt att få reda på saker i alla fall. Jag menar, Hermione vet, och tjejer berättar allt för varandra. Tro mig, du vill inte hamna på Ginnys dåliga sida." Harry bleknade. Han hade inte tänkt på det. Hans inälvor knöt sig i magen på honom. Hur tar man bort en Permanent-Fasthäftnings-förtrollning? Harry visste inte om det. Och Hermione var inte här. Han drog handen genom håret. Ron skrattade åt hans panik. Harry slog till honom på axeln, lite hårdare än han tänkt kanske. Ron fortsatte att skratta och smekte sin nu ömma axel.
"Sluta skratta! Du måste hjälpa mig! Det här är en fråga på liv och död!" Ron såg på honom och försökte samla ihop, vilket gick sådär, för han kunde inte sluta hånle.
"Som ni vill, Mr Potter. Än en gång ger vi oss ut på ett tillsynes omöjligt uppdrag!"
Och det var verkligen ett omöjligt uppdrag. Efter en halvtimme hade Harry och Ron använt varenda förtrollning de kunde tänka på, helt utan resultat. Gryffindorflaggorna och banéren hade gått lätt att ta ned. Det räckte visst med att man var i Gryffindor för att lossa förtrollningen. Men affischerna på lätt klädda mugglarkvinnor var en helt annan femma. Ron hade lagt ned sin stav och försökte istället att med rå styrka riva loss dem.
"Önskar du inte att du haft kvar den där Fläderstaven nu?" frågade Ron mellan sammanbitna tänder när han drog så hårt i ett hörn att han blivit blå i ansiktet. "En liten finite incantatem skulle säkert få ned dem direkt." Harry övervägde faktiskt i några sekunder att åka till Hogwarts och hämta den, men kom sen på absurditeten i det hela och hur orimligt det skulle vara.
"Nej, det här fungerar inte" sa Ron och ställde sig upp igen och drog håret och flämtade. "Kan vi inte bara prova att spränga bort dem. Vi kan ju laga väggen sen." Harry ryckte på axlarna. Nu var han så desperat att han hellre önskade en riven vägg, än väggen i dess nuvarande mundering. Harry hade just riktat staven mot väggen och skulle just skrika Bombarda! när Krake kom in i rummet. Han såg på Harry och sen på hans stav.
"Vad gör herre? Ska herrn spränga sitt hus?"
"Nej, inte huset, jag försöker få bort de här affischerna."
"Varför berättade inte herre det för Krake. Krake är här för att hjälpa herre!" Krake såg riktigt förtvivlad ut, så Harry svarade snabbt.
"Men jag tror inte att du kan hjälpa till Krake. Vi har försökt allt, men inget funkar." Krake knäppte med fingrarna. Samtliga affischer rullade ihop sig och föll ned på golvet.
"Det där funkar alltid för Krake." Harry blev så glad att han sprang fram och famnade om den lilla alfen.
"Du har ingen aning om hur glad jag blev för det där Krake!"
Men Harry hade inte behövt oroa sig så mycket för de där affischerna. Snart var det september och Ginny hade ännu inte varit inne på Harrys rum. Hon hade faktiskt bara varit på Grimmaldiplan två gånger sen Harry och Ron flyttat in. Men, precis som Ron sagt, verkade ingen i familjen särkilt angelägna om att Ginny skulle hälsa på Harry i hans sovrum. De lämnades knappt ensamma i det huset, och när de var i Kråkboet fanns där alltid något som Mrs Weasley ville ha hjälp med. Allra värst var det när Bill var med. Trots sitt coola och ganska otraditionella yttre, var han den i familjen som tagit nyheten om hans lillasysters förhållande hårdast. Han var ganska spänd när han var i närheten av Harry och var inte lika trevlig och öppen mot honom som tidigare. Men Ginny verkade inte bry sig särkilt mycket, utan skrattade åt honom och skällde till och med ut honom vid ett antal tillfällen när hon tyckt han varit riktigt taktlös Som tur var fanns Fleur där och kunde distrahera honom. Hon tog Harry och Ginnys sida och stog upp för dem inför Bill. Det gjorde att Ginny faktiskt började tycka om henne.
Så förflöt slutet av sommaren och det var tillslut dags för Ginny att återvända för sitt sista år på Hogwarts. Det var en overklig känsla för Harry när han stod på perrongen. Det var första gången han var där utan att själv kliva ombord på tåget. Perrongen var full av förväntansfulla elever och deras föräldrar. Rök bolmade ut från det scharlakansröda tåget. Flera personer pekade på Harry när han gick förbi. Några gånger var det någon som ville stanna och trycka hans hand.
Ginny körde vagnen med sin koffert och Arnold satt på hennes axel. Hon stannade. Lite längre ned i vagnen stack Luna Lovegood ut huvudet från ett fönster och vinkade åt henne. Hon vinkade tillbaka och vände sig sedan om till de andra. Hon kramade de alla i tur och ordning. Hon gav Harry en flyktig kyss och kramade sen om honom.
"Skriv till mig. Ofta. Lova det!" Han kramade henne ännu hårdare. De hade redan tagit ett långt farväl innan de reste från Kråkboet, men när det var dags för det verkliga avskedet var det mycket svårare att släppa taget. Han kysste henne igen. (Ron och George blev genast mycket upptagna med att få ombord Ginnys koffert på tåget.) Han hörde någon busvissla i bakgrunden och några fnissade. En vissla tjöt och Ginny var tvungen att hoppa ombord tåget. Hon hann på precis innan tåget började rulla. Hon lutade sig ut genom fönstret och vinkade åt dem när tåget började få upp farten. Harry såg efter henne, och drabbades av en plötslig lust att hoppa på tåget, bara för att få se henne igen. Men han stod kvar tills han bara kunde urskilja ett vitt moln, innan även det försvann bakom en krök..