På väg tillbaka

Tuut tuuut!

Visslan tjöt medan tåget fick upp farten. Ginny skyndade sig att dra sin koffert så fort som möjligt genom korridoren bort till Lunas kupé. "Jag måste hinna se honom igen." Tankarna ekade i huvudet på henne – lika högt som tågets dunkande mot rälsen. Folk reste sig och tittade ut genom dörrarna när hon gick förbi, men hon brydde sig inte om dem. Äntligen var hon framme. Hon sköt upp dörren snabbt, och bemödade sig inte ens med att dra in kofferten. Att den blockerade korridoren kunde hon inte bry sig mindre om. Luna låg ned på sätet, med fötterna uppdragna. Hon verkade ta Ginnys bryska intågande som något helt normalt. Ginny sprang fram till fönstret och lutade sig ut. Hon kunde fortfarande se honom stå där, bredvid Ron. Han såg henne och höjde handen för att vinka. "Harry" Rösten stockade sig i halsen på henne, och hon fick knappt fram en viskning. Tåget hade nu fått upp farten ordentligt, och Ginnys hår flög fram i ansiktet på henne. När hon lyckats få bort det, hade stationen försvunnit. Hon satte sig långsamt ned på sätet. Luna såg upp från sin tidning.

"Hej Ginny." sa hon som om det var först nu som hon såg henne. "Haft en bra sommar?"

"Hej Luna." sa hon och försökte låta oberörd. "Jodå, själv?"

"Underbart. Pappa och jag åkte och campade i Wales. Det var väldigt trevligt efter att ha suttit inspärrad i Malfoys källare hela våren." Återigen blev Ginny lite förstummad över Lunas ärlighet. Hon trodde inte hon skulle kunna prata så avslappnat om det om hon varit i Lunas ställe. En tung tystnad infann sig, men ingen verkade komma på något att säga. Ginny kunde känna Lunas stora blå ögon stirra på henne, men hon såg beslutsamt ut genom fönstret. Om det var något hon lärt sig av att leva med sex äldre bröder, var det att inte visa sig sårbar.

Hennes tidigare förhållanden hade aldrig varit särskilt djupa. Med Michael hade hon haft ett mer kompisbaserat förhållande. Den tid de varit tillsammans hade de mest talat om Quidditch eller klagat på hur jobbigt och stressigt det var att hinna med både läxor och träning. Men efter ett tag hade hon insett att han tog sig själv på lite för stort allvar. Så hon bestämde sig ganska snart efter det att de klarade sig bättre utan varandra.

Dean var en helt annan femma. Han var den första som hon verkligen hyste känslor för, även om de kanske inte var av det romantiska slaget. Hon såg något hos honom som gjorde att hon drogs till honom. Det fanns en mycket sårbar sida hos honom, bakom den tuffa ytan. Han hade öppnat sig för henne, och berättat om sin uppväxt, och hans oro inför framtiden. Hur det var att växa upp utan att veta vem hans pappa var, och lyckan över att få veta att han var trollkarl. Men hon kunde se att hans känslor för henne var mycket djupare än dem hon kände för honom. Och hans ständiga oro började gå ut över deras förhållande. Sen, var det ju det hela med Harry.

Harry. Harry. När hon blivit ihop med Dean hade hon nästan tappat hoppet om Harry. Hon hade försökt bortförklara sina känslor som någon sorts fånig flickförälskelse. Men när hon märkte att han lät sin blick vila på henne allt oftare, och när han sökte hennes sällskap, tändes ett nytt hopp i hennes bröst, som än idag fick henne att le. Hade det inte varit för dem hade hon nog fortfarande varit ihop med Dean. Även om hans oro fortfarande skulle driva henne till vanvett. Men sen hade hennes drömmar tillslut blivit sanna och drömmen om Harry blev verklighet.

Resten av året hade försvunnit som i en dimma. Den där första lyckliga tiden, när deras största bekymmer var Snapes kvarsittningar och GET-prov. Alltför snart tog den slut, och Dumbledores död spräckte slutligen deras lilla bubbla. Nu när Ginny tänkte efter kunde hon räkna antalet tillfällen de verkligen pratade om vad de kände för varandra på en hand. Det hade alltid kommit något i vägen. För vad var väl en sån självisk sak som ett förhållande jämfört med att rädda världen? Men nu när allt sånt var förbi, hur skulle det påverka deras förhållande? Ginny lutade huvudet mot fönstret och blundade. Svalkan från fönstret kändes skön mot pannan. Hon såg upp. Luna stirrade fortfarande på henne.

"Vad tänker du på?" frågade hon och Ginny lät släppa ifrån sig en suck. "Du ser så allvarlig ut."

"Jag vet inte. Jag tänker väl på… allt och inget." Hon log och lutade huvudet mot fönstret igen.

"Du tänker på Harry." sa hon drömmande, och Ginny kände det som om Luna på något underligt sätt såg in i henne, in i hennes själ. Hennes ljusblå ögon var stadiga när hon mötte Ginnys blick.

"Hur är det du alltid vet vad folk tänker?" sa hon och försökte låta road.

"På dig märks det tydligt när du är orolig för något. Sen gissade jag lite." Luna svarade med sin vanliga drömmande röst. "Men byt inte samtalsämne. Du har fortfarande inte sagt vad det handlar om."

"Åh, ingenting. Jag är väl bara lite ovan med hela distansförhållande-grejen."

"Ni har varit ifrån varandra i vadå, en timme? Har du redan abstinens?" Luna log mot henne.

"Lägg av, du vet inte hur det är. Och det värsta är att jag känner mig som en liten flicka. Jag har ingen koll på mina känslor, de löper amok så fort jag bara tänker på honom! Åh, jag blir så frustrerad!" Hon satte händerna för ansiktet för att dölja sin skam över utbrottet.

"Åh, jag skulle inte oroa mig för det. Det är en helt vanlig reaktion på att ha svalt en penda."

"Penda?" Ginny såg frågande på henne, och väntade på svaret.

"Ja, kärlekskryp då. Små flugliknande saker som innehåller liknande ämnen som i en kärleksdryck. Men de skapar inte känslor, utan förstärker de bara. Och jag har sett flera surra omkring här på Hogwarts, särskilt nere vid Quidditchplanen. Så det är ju inte konstigt om ni fått i er ett par, ni hänger ju där jämt."

Ginny satt sig bredvid sin vän och slog armarna om henne. "Åh min lolliga Luna, hur skulle jag klara mig utan dig?"

En stund senare passerade damen som säljer godis deras kupé. Ginny köpte ett halvdussin pumpapastejer, hon tänkte att en liten sockerchock kanske skulle få henne att inte tjäna sig så nere. Och det hjälpte faktiskt, lite.

De satt helt ensamma i kupén hon och Luna. De kunde höra att det var fullt spring i korridorerna, precis som vanligt. Eller var det inte mer än vanligt? Ginny vände sig mot dörren, för att möta blicken av en grupp unga flickor, som alla rodnade och skyndade sig därifrån. Ginny skakade på huvudet. Luna verkade inte ha märkt något.

"Tror du det är många som går om ett år? Efter allt som hände förra året menar jag." Frågade Ginny.

"Ja, det tror jag nog. Neville skrev i alla fall att han skulle göra det." Ginny var inte helt säker, men hon hade nästan kunnat svära på att Luna rodnade lite när hon sa det. Det hade aldrig hänt förut.

"Vad kul! Jag gillar Neville." sa Ginny, och hoppades att Luna skulle svara henne. Men till ingen lycka. Luna hade ställt sig upp på sätet och viftade frenetiskt i luften. Det var en av de sämre sakerna med att försöka ha ett djupare samtal med Luna. Man visste aldrig när man skulle bli avbruten.

"Så då sitter Neville här på tåget alltså?" Ginny försökte återigen ta upp ämnet.

"Ja, det gör han väl."

"Vad säger du om att gå och hälsa på honom. Jag har saknat honom." fortfarande ingen reaktion. Men Luna reste sig i alla fall, och de gick tillsammans ut i korridoren.

När de gick igenom korridoren, kände Ginny att hon fick en försmak av hur det måste vara att vara Harry. Det var som om tiden stannade. Alla verkade frysa mitt i det de höll på med, och stirrade på dem medan de gick förbi. Det följdes sen av det högsta surret av viskningar hon hört i sitt liv. Hon var glad att hon gick bredvid Luna, som var helt obesvärad vad det gäller sånt där. När det kändes som om de gått igenom hela tåget kikade de in i en kupé, och där satt mycket riktigt Neville, tillsammans med Dean, och några andra som Ginny inte visste namnet på.

"Luna! Ginny! Vad roligt att se er!" Neville reste sig för att omfamna de båda. "Har ni haft en bra sommar?"

"Jodå" svarade Ginny. "Det har varit bra. Känns lite underligt att komma tillbaka, efter allt som hänt."

"Ja vet vad du menar" sa Neville och satte sig ned igen. Luna och Ginny trängde ihop sig på sätet mittemot.

"Men se det från den ljusa sidan, " sa Dean "det här året kan ju knappast bli värre än det förra." De andra skrattade. Dean log mot Ginny. Hon log tillbaka, lite besvärat. Hon hade fortfarande lite tåligt samvete över att hon dumpat honom. Men sen såg hon hur han la sin arm om Lunas axlar.

"Vad är detta?" tänkte hon fundersamt. "Har Luna gått från att vara den skvatt galna utstötta, till att ha två killar efter sig?" Hon lutade sig tillbaka lite för att försöka skymta Nevilles reaktion, men då slog hon huvudet i en arm.

"Oj, förlåt" mumlade den brunhåriga pojken till vänster om henne. "Det är lite trångt."

"Ja, lite kanske." sa hon. "Men Neville, varför kom ni inte in till oss, vår kupé var helt tom."

Neville skruvade på sig lite generat. "Det hade jag gärna gjort" sa han. "Om det inte varit för alla… tja, alla dem som springer runt i korridoren."

"Du menar allt…" Ginny härmade fnittret och viskningarna hon hört tidigare. Neville skrattade och nickade. "Men du har i alla fall gjort dig förtjänt av det. Mig förföljer dem bara för att min pojkvän är lite känd." De andra skrattade.

"Det där var nog dagens underdrift." sa den brunhåriga pojken hon talat med tidigare.

"Men sen är du ju favorit tippad som Quidditchkapten också." sa Dean och blinkade mot henne. Det gjorde Ginny lite lätt förstummad. Under sommaren som gått hade hon helt fokat på andra saker. Men det skulle ju vara jättekul om det var sant.

"Hur vet du det?" frågade Neville Dean med ett flin.

"Åh, du vet, man vill ju hänga med i det lokala skvallret. Sen fick jag ju höra av några andra att McGonagall inte haft tid att utse en ny kapten. Och den nya elevhemsföreståndaren känner ju inte laget. Så då bestämdes det att lagen själva skulle nominera och utse nya kaptener, som sen godkändes av föreståndaren."

"Då lär du ju lätt få den." sa den brunhåriga pojken. Det började kännas jobbigt att hon inte visste hans namn. "Du har ju vart med i laget längst."

"Sant." sa den blonda pojken som satt bredvid Neville.

"Jag vill inte låta oförskämd eller nåt." sa Ginny. "Men jag skulle gärna veta vad ni heter. Det känns lite jobbigt att inte veta, när ni verkar veta vem jag är." Den brunhåriga pojken log och drog handen genom håret. Sen sträckte han fram den för att presentera sig.

"Matt Crock, sjätte år i Hufflepuff." Den blonda pojken bredvid Neville presenterade sig som Robert Finch. Den mörkhåriga flickan bredvid honom var Anjali Jay. Båda gick i Ravenclaw och var sjundeårselever. Ginny trodde att de var ett par, men var inte helt säker.

"Vilket vackert namn." sa hon när Anjali presenterade sig.

"Tack, det är persiskt." sa hon och log vänligt. "Men, Ginny det är väl kort för något."

"Ja, men du vill inte veta för vad." Ginny rynkade på näsan och flickan log. "Ginevra. Mina föräldrar verkar gilla underliga namn. Du skulle bara veta vad mina bröder heter." Ginny skulle just till att luta sig fram för att viska i hennes öra, när Luna la handen på hennes axel.

"Vi är snart framme. Vi borde gå och byta om till våra klädnader." Ginny nickade och reste sig upp, vinkade hejdå till alla. Tillsammans gick hon och Luna tillbaka till deras kupé.

Ginny var helt sprängfylld av frågor att ställa till Luna, och hon kunde inte komma dit fort nog. När de äntligen stängt dörren bakom sig, log hon och höjde på ögonbrynen mot sin vän.

"Nå," sa hon "med risk att låta väldigt tjejig, men vad var det där om?" Luna stirrade på henne oförstående.

"Vadå?" Ginny himlade med ögonen.

"Det där!" sa hon och pekade mot dörren. "Neville och Dean!"

"Vad menar du?" Ginny tyckte sig återigen se skymten av en svag rodnad på Lunas bleka kind. "Jag vet inte vad du talar om."

"Det här…" sa Ginny och höll upp armen som om hon lagt armen om någons axlar. "Du har brevväxlat med Neville." Ginny vände inte blicken för en sekund från Lunas ansikte, medan hon drog fram klädnaderna från kofferten. Luna ryckte bara på axlarna, för att sen böja sig fram för att rota i sin egen koffert, och det smutsblonda håret hängde som en gardin framför hennes ansikte.

Tåget stannade med ett ryck, just som Ginny stängde locket till sin koffert. "Då så," tänkte Ginny medan hon släpade ut sin koffert på Hogsmeade-stationen, "då var man tillbaka."

A/N Jippie, nytt kapitel! En liten grej bara, helt random, men jag vill förklara varför Luna kallas kärlekskrypen för pendas. När jag var liten fick vi lära oss säga jag älskar dig på en massa olika språk. Och på swahili så säger man (förlåt, jag kan inte stava det, inget illa menat!) typ "Nihina ku penda". Så därifrån kommer det. FYI liksom. Sen, ursäkta, men jag ska utlysa en ny tävling. Alla som kan hitta alla små "Twilight" referenser som jag stoppat in lite varstans får en cyberkaka! Yay team Edward!