Jag är inte död! Jag har bara varit väldigt långsam med att uppdatera. Beror mest på att jag precis börjat på ett nytt jobb. Men sen har det ju inte varit någon vidare efterfrågan efter ett nytt kapitel heller. Det finns ett starkt samband mellan recensioner och kapitel, se ge mig lite mer feedback! Snälla! Och jag är ledsen om kapitlet är lite av ett "filler". Men det var tvunget att bli så.

Dunk Dunk Dunk

Hennes hjärtslag ekade och bultade i hennes öron. De mörka korridorerna gled fram, och allt tycktes gå i ultrarapid. Vreden bubblade fortfarande hett under hennes hud, och fick henne att spänna musklerna krampaktigt, för att hindra henne från att tappa kontrollen. Hon fortsatte skynda, mån om att komma så långt bort från de andra som möjligt. Hon bet sig i läppen och försökte tränga undan minnena som hela tiden hotade att bubbla upp. Men tydliga minnesbilder blixtrade hela tiden framför hennes ögon, och det var omöjligt att hålla dem borta.

Kvällen hade börjat så bra. Hur hade allt kunnat gå så hemskt fel?

Tidigare på kvällen

"Så, vad ska vi göra nu?" Robert trummade förväntansfullt med fingrarna mot bordskivan. Han hade precis totalt sopat banan med Ginny i trollkarlsschack. Och han verkade ganska nöjd med sig själv. Han såg på dem andra i tur och ordning med ingen verkade ha någon idé.

"Jag vet!" sa Dean och lyfte upp en tom honungsölsflaska. "Vi kan leka "Snurra Flaskan", det gör mugglarna jämt på pyjamaspartyn."

"Ähm, jag tror jag avstår från den leken" sa Ginny. Hon visste mycket väl hur den gick till, och hon var inte helt bekväm att vara med när de andra deltagarna (Om man bortsåg från Neville) ena var folk hon knappt kände, eller en av hennes före detta pojkvänner.

"Jag tror också jag står över." sa Robert. Anjali gick bort till honom, och skakade på huvudet mot Dean.

"Då var det bara vi tre kvar då, Neville, Luna. Är ni med?" Ginny kunde knappt hålla sig för skratt. Dean såg förväntansfullt på Luna, samtidigt som han verkade utmana Neville till att vara med. Neville verkade inte bry sig om honom, utan såg istället på Luna, för att se vad hon skulle säga. Att tolka Lunas ansiktsuttryck gick helt över Ginnys förstånd. Hon förstod inte hur, men Luna lyckades fortfarande behålla ett lugnt och drömmande uttryck. Ginny visste att om hon var i den situationen skulle hon nog helst av allt velat springa ut genom dörren

"Ginny," Anjalis mörka mjuka röst ropade på henne från andra sidan rummet. "Vill du ha en kopp te?"

"Ja tack." sa hon och gick bort till dem.

Anjalis "rum" bestod egentligen av två rum. När man kom upp från trappan kom man först in i det rum som fungerade lite som vardagsrum. Väggarna var täckta av gobelänger i blått och brons, för att symbolisera hennes elevhem. Mitt i rummet stod ett bord med fyra stolar i mörkt polerat trä. En vackert snidad eldstad täckte större delen av en vägg, och framför den låg en tjock matta, och två eleganta fåtöljer, klädda i blått sidentyg och samma mörka trä. Väggen mittemot var däremot täckt av stora fönster. Ginny antog att fönstren måste vara förtrollade på samma sätt som dem på Ministeriet, för hon visste att de var alldeles för långt ned i slottet för att utsikten skulle stämma. Genom en dörr kom man sen in i hennes egentliga sovrum. Ginny hade inte varit därinne, men Anjali hade pekat ut det när hon visat dem runt.

Nu satt Anjali och Robert på mattan framför den öppna spisen, med varsin stor kopp te i handen. Ginny slog sig ned bredvid dem. Anjali frammanade en likadan kopp ur luften och räckte den till Ginny. Hon log till tack.

"Så, vad har du för planer i framtiden då, Ginny?" frågade hon.

"Ähm, jag vet inte faktiskt. Jag har inte bestämt mig än. Ni då? Har ni bestämt er?"

"Ja," sa Robert och satte sig lite närmre Anjali. "vi ska bli botare." Anjali lutade huvudet mot Roberts axel. Ginny tittade genast ned i på sitt te.

"Det är väldigt fint här." sa Ginny och såg sig om i rummet. "Ser alla förstaprefektrum ut såhär?"

"Tja, våra rum ser ganska lika ut, eller hur." sa Anjali och såg på Robert. "Men du har lite större vardagsrum."

"Men din säng är skönare än min." sa han och log tillbaka. Anjali rodnade och viftade bort honom. Ginny tog en stor klunk te.

"Så ni är förstaprefekter båda två?"

"Ja, det var lite av en chock när vi fick reda på det. Jag menar, hur stor är chansen att det skulle bli så? Men det har sina fördelar, det har det." Robert drog bak håret från Anjalis ansikte och fäste det bakom örat.

Ginnys huvud fylldes plötsligt av bilder av hur det skulle ha varit om hon blivit försteprefekt. Tänk, att få ett eget rum, helt avskilt, utan bröder och påträngande elever. Med en egen eldstad… Hon skulle kunna träffa Harry varje dag! Kanske, kanske…

"Ginny, Ginny?" Neville viftade med handen framför hennes ansikte. Hon blinkade och skakade på huvudet. Neville log och höjde på ögonbrynet. "Är du med eller?"

"Va, ja, det är klart."

"Vill du ha något från köket? Luna och jag ska ner och hämta lite mer honungsöl." Ginny skakade på huvudet. En hög smäll hördes. Ginny trodde först att det var en av vedträna i brasan som smällt till. Men när en husalf plötsligt uppenbarade sig i rummet, förstod hon att så inte var fallet.

"Krake?" utbrast hon förvånat. "Vad gör du här?"

"Herrn skickade mig."

En obehaglig känsla spred sig inom henne. Det hade väl inte hänt något? "Har Harry skickat dig? Har det hänt något?"

"Jaha, det är Harrys husalf. Lite överbeskyddande eller?" Dean skrattade. Ginny tog ingen notis om det, utan fortsatte stirra på alfen.

Krake fortsatte "Jo, Krake skulle just gå in med ett fat smörgåsar till Herrn, när…" Ginny knöt omedvetet handen medan alfen berättade. Hon hade väntat sig ett sånt beteende från sina bröder, men inte från Harry.

Ginny kunde känna hur de andra stirrade på henne, och väntade på hur hon skulle reagera. Hon bet sig i kinden. Krake fortsatte stirra på henne.

Ginny sjönk ned på golvet. Hon skämdes över sig själv och hur hon reagerat. Och det gjorde henne arg för att hon gjorde det. Vem trodde Harry att han var? Hon var myndig, och han var inte på något sätt berättigad att spionera på henne, ännu mindre skicka alfer efter henne. När hon äntligen lyckats frigöra sig från sina bröder, skulle Harry då komma in och ta över den platsen? Men trots detta kunde hon inte låta bli att tänka på att Harry inte kunnat göra det med mening. Han hade varit orolig för henne. Skulle hon inte ha gjort detsamma om det varit tvärtom? Ginny lutade huvudet mot knäna. Hennes två mest basala instinkter stod i konflikt med varandra; frigörelse och att göra Harry glad. De intensiva känslorna verkade dränera henne på all energi, och hon kände sig helt utmattad.

Dagen och kvällen verkade ha pågått en evighet. Att hon vaknat samma morgon i Harrys armar verkade omöjligt. Det kändes som ett hav hade sträckt ut sig mellan dem. Hon suckade och drog bort håret från ansiktet. Den akuta vreden hade ebbat ut. Hon kunde inte vara arg på Harry någon längre stund. Hon började ångra att hon sprungit ut ur rummet. När hon tänkte tillbaka på det, kanske hon hade överreagerat lite. Men hon orkade inte göra något åt det just nu. Hon la armarna kring knäna och slöt ögonen, för trött för att ens orka oroa sig över om någon skulle upptäcka henne.

Nu vet ni vad ni ska göra! Tryck på den lilla knappen i vänstra hörnet! Please!