Nytt kapitel, yay me! Mycket twilight, bara så att ni vet! Och jag ska försöka att få Ginny att bli lite gladare! Så nästa kapitel kommer förhoppningsvis inte bara vara en massa kärlekskranka tonåringar. Jag ska göra mitt bästa. Som vanligt, kommenatarer är alltid uppskattade! Och för att ingen blir förvirrad, så är det både Harry och Ginny POV. Men det märker ni.

Ginnys straffkommendering med Filch var… händelselös. Hon var först glad över att han lämnade henne ensam, så att hon slapp höra hans flåsande andedräkt, och känna hans blick bakom ryggen. Men samtidigt lämnade han henne helt ensam med sina tankar. Och det var ett straff bara det. I alla fall just nu. Kanske hade Filch något sorts sjukt sjätte sinne som gjorde att han visste det. Psykisk tortyr var ju inte något han verkade skygga iväg från. Ginny greppade moppen hårt med båda händerna så att knogarna lyste vita. Hon försökte se mönster i spåren vattnet lämnade på golvet. Men det var inte tillräckligt intressant för att hålla hennes tankar sysselsatta.

Ginny hade aldrig varit särskilt förtjust i kärleksromaner. Hon hade visserligen tragglat sig igenom flera, mest på inrådan av sin mamma, som inte verkade kunna få nog av dem. Men Ginny hade mest höjt på ögonbrynen och skrattat åt hur personerna i böckerna betedde sig. Halvvägs genom "Förnuft och Känsla", hade hon till och med näst intill gett sin mamma en utskällning för att hon kunde läsa sån smörja. "Det är förnedrande, det är vad det är, mamma! Hur kan du läsa sånt här? Den där Marianne bara tynar bort när Willougby lämnar henne. Och de har ju knappt ens pratat med varandra! Är det ett bra exempel på hur man ska bete sig, bara för att en kille, som inte ens verkar särskilt trevlig, är intresserad av någon annan? Usch, bara usch mamma!"

Men nu var hon inte riktigt lika säker längre. Var det så här det kändes? Hon skulle aldrig kritisera Marianne igen. Om Harry skulle lämna henne nu… nä, Ginny kunde inte ens tänka tanken.

En evighet senare, hördes Filch släpande steg, och vaktmästaren uppenbarade sig. I handen bar han en lykta, som för ett ögonblick bländade henne. Oj, det hade verkligen blivit mörkt. Och Ginny hade inte ens märkt något. "Gud, jag måste vara riktigt deppig." tänkte hon och försökte skämta om det. Men det lyckades mindre bra.

Ginny somnade inom några sekunder när hon lagt sig, totalt utmattad. För trött för att ens drömma. Ett faktum hon var väldigt glad över. Det var skönt att få vara ifred från sina tankar, om så bara för några timmar. Och hon trodde inte att hennes drömmar skulle vara några trevliga. Sån tur hade hon inte. Inte idag i alla fall. Det var säkert.

Ron hade äntligen lugnat ned sig, vilket tagit sin tid, och en hel del pratande från Hermiones sida. Hade hon inte varit där, hade Ron nog fortfarande skrikit. Men nu hade han och Hermione gått ned till köket och tagit varsin kopp te. Vilket lämnade Harry ensam att tänka över allt som hänt. Att kvällen inte gått som planerat var nog en underdrift. Harry drog handen genom håret så frenetiskt, att flera tussar av korpsvarta hårstrån föll ner i hans knä. Det kliade i fingrarna på honom. Han ville göra något, men han helt handfallen. Han hade ingen aning om vad han skulle göra. Han kunde ju inte åka dit. Inte nu i alla fall. Det skulle antagligen göra det hela ännu värre. "Ta det lugnt." försökte han intala sig själv. "Få henne att förstå att du inte är överbeskyddande. Det gillar hon inte."

Men de tankarna var så mycket lättare i praktiken än i verkligheten. Hur kan man sitta still, när varenda fiber, varenda cell i ens kropp, skriker efter henne? Att få lägga sig ned, böna och be, göra allt, för att hon inte ska vara ledsen? Att han själv skulle må lite dåligt betydde inget, absolut inget, så länge hon hade det bra.

Harry drog händerna över ansiktet. Han var dödstrött, men han kunde inte få sig till att gå och lägga sig. Det var barnsligt, det visste han, men han kunde fortfarande känna känslan av henne i sina armar. Hur hennes kropp sakta blev allt tyngre (om den nu någonsin kunde kallas det) när sömnen tog henne. Efter det kändes det som om något saknades hos honom. Harry hade en känsla av till och med den mjuka madrass han nu sov i, skulle kännas kall, ogästvänlig och främmande,utan henne. Men sova var han tvungen att göra. Han mindes plötsligt något Hermione sagt tidigare, till Ron. "Sov på saken, Ronald. Allt verkar klarare när man fått lite sömn." Harry la sig, fullt påklädd, på sängen och la en kudde för ansiktet. Sen försökte han rabbla svartalfupproren i huvudet, baklänges. Det hade alltid fått honom att somna tidigare. Och mycket riktigt, innan han ens hunnit till Barnabas den Blodtörstige, somnade han.

De följande dagarna blev inte som Harry hade tänkt sig. Minst sagt inte. Verkligheten verkade ha hunnit ikapp honom. Det är inget lätt jobb att vara "Den Utvalde", "Pojken som Överlevde" och all den smörjan, när det hindrade en från att göra det man helst av allt ville.

Solen hade knappt hunnit gå upp, förrän Harry väcktes av rappa knackningar utanför fönstret. När han med fumliga, halvt sovande fingrar äntligen lyckats få upp haspen, flög en mindre svärm ugglor in i sovrummet. Alla bar de ett kuvert i näbben. "Krake!" stönade Harry ut, evigt tacksam för husalfen som några sekunder senare ploppade upp i rummet. Krake tog breven ett i taget och föste sen ut ugglorna i rummet. Harry hade lagt sig ned på sängen igen, med täcket uppdraget över öronen. Krake skummade snabbt igenom breven.

"Det verkar som om herrn blivit bjuden på en massa saker. Fler begravningar, middagar, välgörenhetsgalor, soaréer." Harry stönade. Krake fortsatte utan uppehåll. "En invigning av något nytt museum i Bristol, ett seminarium i Marseille, några rättegångar." Harry satte sig upp. Äntligen något som lät intressant.

"Vänta, vänta Krake. Ta om det där sista." Harry rättade till glasögonen.

"Minnesceremonin i Kent?" frågade alfen och höjde ett upp ett kuvert.

"Nej, det där om rättegångarna."

"Ah, här." Krake räckte Harry en bunt brev, som alla bar Trolldomsministeriets sigill. Harry skannade igenom listan på namn. Titt som tätt kände han igen namn, som fick en smärre eld att tändas inom honom. Perfekt. Det här var precis vad han behövde för att komma på andra tankar.

Att verkligheten hunnit ikapp Harry, innebar även att den snart kom kraschande över Ginny också. Det fick Ginny erfara en kväll några dagar senare. Hon hade precis kommit hem sent efter sin sista (Tack Gode Gud!) straffkommendering med Filch. Hon var inte på särskilt bra humör. Överhuvudtaget. Hennes tankar var fulla av saker som hon absolut inte ville tänka på innan gick och la sig. Som Harry. Och Harry. Men hon kunde inte hitta Neville någonstans, och Luna var i Ravenclawtornet. Så nu gällde det att hitta någon sysselsättning som fick henne att komma på andra tankar. Hon gick in i sin sovsal. De andra flickorna satt på golvet kring fönstret, i färd med att nåla tånaglarna och gud vet vad. Ginny gjorde sig så osynlig som möjligt, för att de inte skulle märka henne. De tilltalade henne i alla fall inte, vilket gjorde henne evigt tacksam. Hon öppnade sin koffert, och började rota runt i den. Hon drog fram boken hon letat efter, och stirrade tvekande på omslaget. Det var ännu en som hennes mor insisterat att hon skulle läsa. Tydligen hade den blivit en riktig hit bland mugglarungdomar över hela världen. Hon var inte helt säker på framsidan, två vita händer hållandes ett rött äpple mot en svartbakgrund, med titeln "Twilight" skrivet högst upp, i ljust silver. Men hon blev mer säker när hon skummade igenom baksidestexten på väg tillbaka ner till uppehållsrummet. Hennes blick fastnade på ett ord. Vampyrer. "Underbart," tänkte hon "Lite blod, massaker och lemlästade kroppar är precis vad jag behöver." Hon satte sig i en av fåtöljerna framför brasan och började läsa. Vid närmare eftertanke var det kanske inte en så bra idé.

När Ginny menade vampyrer, så menade hon den riktiga sorten. Som drack människoblod och var allmänt farliga och okontrollerbara. Hon hade för sjutton träffat en!

Men det här var inte som hon hade tänkt sig. Hon kunde inte med ord beskriva vad som mötte henne i boken. Det var bara… fluff. Hon kunde inte komma på något bättre ord. Det var så sliskigt romantiskt att hon nästan var tvungen att gömma huvudet i kudden några gånger. Men det var som om varje cell i hennes kropp sög åt sig allt. Och det gjorde att hon bara saknade Harry ännu mer. Edward och Harry blev på något mystiskt sätt förenade med varandra, och Bellas känslor blev hennes egna. Ett underligt ljud bröt tystnaden i det öde uppehållsrummet.

Men hon kunde inte förstå var de kom från. Ginny insåg senare att det var hennes egna snyftningar. Nu skämdes hon ännu mer. Hon visste inte ens vad hon grät över! Men när hon fick reda på att Edwards ögon från början varit gröna, var det droppen. Praktiskt taget, för tårarna som vällde upp i hennes ögon hindrade henne från att läsa längre.

Och just när hon inte trodde att de kunde bli värre… En tung doft sköljde över henne. Även genom sina tårfyllda ögon, visste Ginny att Romilda närmat sig henne. Hon försökte undvika att slå till henne när hon kände hennes hand på sin axel.

"Men gumman, vad är det? Varför gråter du?" Ginny hade snabbt gömt boken bakom ryggen. Innan någon såg att hon grät över den.

"Det är inget, jag behöver bara…" Men innan hon kom på någon viktig ursäkt, hade Romilda avbrutit henne samtidigt som hon satt sig på knä bredvid.

"Det var väl inte den där dumma artikeln va? För jag är säker på att han har en bra förklaring till…" Ginny blinkade bort tårarna. Whoa, vad menade hon nu? Romilda bar ett uttryck som hon nog hoppades skulle se empatiskt och medlidsamt ut. Ginny tyckte hon lyckades mindre bra på den punkten.

"Vänta lite? Vilken artikel? Vem är det du pratar om?" Meningslös fråga. En enda person var anledningen till att Romilda överhuvudtaget såg att Ginny existerade.

"Åh, så du vet inte?" Romilda såg för en sekund ut som om hon var ganska glad, innan hon samlade ihop sig igen. "Jag är så ledsen! Men jag tänkte, det har surrat runt överallt, jag trodde du visste! Åh, vad jag skäms!"

"Berätta bara." Ginny började tappa tålamodet. Men hon var inte förvånad när Romilda drog fram en tidning ur sin väska och räckte fram den till Ginny. Hon såg genast att det måste vara det senaste numret av "Häxornas Värld". Romilda hjälpte henne att snabbt bläddra genom sidorna, tills de kom till en stor dubbelsidig artikel, med en bild på Harry, Ron och Hermione mitt över uppslaget.

"Triangeldrama skakar känd Trio" stod det med grälla feta bokstäver. Ginny höjde på ena ögonbrynet. Hon fortsatte läsa.

Än en gång har Ms Hermione Granger, en ung häxa med försmak för mäktiga trollkarlar, försvårat livet för Harry Potter. (För Ms Grangers tidigare historia med Viktor Krum, se sid 14.) Harry Potter dejtar ju som tidigare rapporterat Ms Ginevra Weasley (som just nu studerar sitt sista år på Hogwarts). Men säkra källor rapporterar att Ms Granger nu flyttat in hos Mr Potter. Även Mr Weasley, sedan länge bästa vän till Mr Potter, lär ha flyttat med. Kanske var det senare ett krav från Ms Weasleys sida för att hålla ett koll på dem båda? Vår utsända reporter, som vill vara anonym, berättar mer.

Artikeln fortsatte, men Ginny kunde inte läsa mer. Inte för att hon var ledsen den här gången. Utan för att hon inte kunde hålla sig för skratt. Romilda såg ut som om Ginny slagit henne i huvudet med en klubba.

"Är det okej om jag behåller den här?"

"Ähum, så, du tror inte på den alltså."

"Nej." Var det enda hon fick fram. Hon tänkte tillbaka på att Ron blivit utmålad som någon sorts ordningsvakt som skulle hindra Harry och Hermione från att hoppa på varandra. Han måste älska det.

Så hade den mest osannolika händelsen inträffat. Romilda Vane, av alla personer, hade fått upp Ginny ur sin lilla svacka. Man säger ju att man lever så länge man lär. Och konstigare saker hade faktiskt hänt. Mycket konstigare.

Hur skulle jag kunna motstå Ginnys reaktion när hon läser twilight? Underbart! Och när jag kom på att hon faktiskt träffat en riktig vampyr (På Slughorns julfest) så höll jag på att garva ihjäl mig! Hoppas ni tycker om det lika mycket som jag. Nu är det tid för att kommentera! Pleeeease. :D