Som önskat har jag nu fått ihop ett kapitel som inte bara handlar om kärlek. Jag vet, jag förvånar mig själv ibland. Men jag håller med, man kan inte helt glömma bort att Harry faktiskt har varit med och störtat Du-Vet-Vem och allt det där. Hur mycket man än kan önska annat, så har han ändå en del andra saker att tänka på, än bara Ginny. Men vi får se hur det går... wink wink nudge nudge. Och det här är ett All-Harry kapitel. Det första på länge!
När Harry föreslagit att de kanske skulle gå på några rättegångar, hade han inte räknat med Hermiones reaktion. Hon hade blivit alldeles överförtjust, och börjat planera ett fullspäckat schema, som höll de alla sysselsatta från morgon till kväll. Kanske hade hon förstått att Harry ville ha något annat att tänka på. Men det här var överdrivit. Han hade glömt bort att Hermione brukade överdriva alla projekt hon tog sig an. Ron bara skrattade och skakade på huvudet åt henne. Tydligen hade han inte så mycket problem med den här delen av hennes personlighet, så länge den inte gällde läxor.
Första rättegången de gick på, var också den som Harry uppskattade mest. Det var med en hel del skadeglädje han såg Umbridge kliva fram inför hela Wizengamot.
"Dolores Jane Umbridge, du har blivit kallad hit för att dömas för de brott du begått under den tid Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn kontrollerade ministeriet. Du har hörts om anklagelser angående förföljning av mugglarfödda. Du är anklagad för att ha dömt folk utan rättvis rättegång. Du ska ha upprättat register över personer och hotat dem och deras familjer.
Du har även hörts om de metoder du använt mot elever på Hogwarts under din tid som rektor och Överinkvisitor där. Elever har vittnat om ren tortyr och terrorvälde under ditt styre. Du har förnekat till allt detta, stämmer det?" Kingsleys röst ekade i salen. Han satt iklädd lila klädnader framför Wizengamot och såg ned på henne.
Umbridge satt på en stol framför församlingen, omgiven av två trollkarlar med trollstavarna framme. Hon såg ovanligt liten och skrumpen ut, när hon satt där utan sitt vanliga tillgjort flickiga leende, tänkte Harry där han satt längst bak i salen. Han ville inte dra uppmärksamhet till sig, utan satt med en huva för ansiktet.
"Inte kan ni väl döma mig för saker som hände då? Ni vet inte hur det var, ingen av er. Jag försökte skapa ordning och struktur, något som tidigare rektorer negligerat totalt! Men varför tar ni upp det här, efter allt jag hört som skedde på Hogwarts förra året. Svartkonster på lektionerna! Tortyr! Men det tar ni inte upp, Snape har visst blivit ministeriets gullegris också!" Umbridge ställde sig hastigt upp, vilket fick till följd att trollkarlarna på hennes bägge sidor riktade sina stavar mot hennes bröst, som för att tvinga henne att sätta sig ned. Men hon brydde sig inte om dem och hennes ögon sköt blixtar.
"Snape har blivit frikänd från alla anklagelser. Alla hans handlingar var för Dumbledores räkning, han var på vår sida hela tiden. Och det tjänar inget till att ta upp honom, för detta är din rättegång, inte Snapes." avslutade Kingsley med en väldigt bestämd ton så att hon inte skulle fortsätta, men hon lät sig inte avskräckas.
"Men hur kan vi veta det? Hur vet vi att det här sanningen? Vem vet sanningen bakom Snapes lojalitet, mer än Dumbledore, som bekvämligt nog är död?" Ett mummel utbröt i salen. Det här var tydligen något som många undrat länge. Umbridge log nöjt över att ha lyckats komma åt en öm punkt. Men hon hade inte räknat med att Harry var där.
"Jag vet hela sanningen." sa han högt och tydligt och ställde sig upp. På en bråkdel av en sekund hade alla vänt på sina huvuden och stirrade på honom med en blandning av fascination och misstro. "Jag vet att Snape var en god man, en modig man, som offrade sitt liv för kampen mot Voldemort. Ni har mitt ord på det. Tro det om ni vill, men det är sanningen."
"Men vad är sanningen då, Harry?" frågade Umbridge. Harry blev rent av chockad över att hon kunde tilltala honom på det sättet med tanke på att deras senaste möte resulterat i en ganska våldsam duell. Men han samlade sig snart och kom plötsligt att tänka på Dumbledore när han svarade henne.
"Det, är mellan mig och Snape."
"Men, Harry, vi har rätt att få veta, världen har rätt att veta." Harry knöt omedvetet sin höger hand och hans ärr lyste vita.
"Jag är ledsen, men om ni inte tror mig så finns det tyvärr inte något jag kan göra. Men kom ihåg vem som talade sanning förra gången, när ingen trodde att Voldemort var tillbaka." En flämtning gick genom salen vid nämningen av namnet. Många snurrade ofrivilligt på sig. Han vände på sig och gick ut från salen utan att vända sig om.
Han läste i the Prophet morgonen efter att Umbridge dömts till livstids fängelse i Azkaban. Något som gjorde både hans och Rons frukost mycket trevligare, då de fantiserade hur Umbridge ansikte måste ha sett ut när hon fick sin dom.
Men när Harry vände blad i tidningen fick han se något som fick honom att sätta sina flingor i halsen. En stor bild av sig själv stirrade emot honom under rubriken: Harry Potter - Harmlös eller Hämndlysten? En mindre bild på Rita Skeeter blinkade tillbaka mot honom. "
Rita Skeeter, författaren bakom bästsäljande memoaren om Albus Dumbledore, har nu tillkännagivit sitt nya projekt. "Åh ,det här är mycket spännande" berättar hon i vår intervju. "Jag har ju följt Harry i flera år, så om det finns någon som känner honom är det jag. Men jag ser det som min journalistiska plikt att spräcka hål på alla de mytbildningar som det redan nu cirkulerar runt om pojken. Jag för min del har fortfarande inte helt avskrivit honom från morden på Dumbledore, eller Severus Snape för den delen. Det finns alldeles för mycket brist i bevisningen för att det ska hålla. Men det får ni läsa mer om i min bok!"
Artikeln fortsatte, en Harry hade inte lust att läsa mer. Han rev ut artikeln och kastade i den i brasan. Han smålog när han såg den brinna upp.
Efter frukost kände Harry att tiden var mogen för att skriva ett brev till Ginny. Nu hade hon fått två dagar på sig att lugna ned sig, det borde räcka. Han hade nästan en timme på sig, innan dagens aktiviteter skulle ta sin början. Han hade just suttit sig vid sitt skrivbord, och tagit fram pergament och fjäderpenna, när Hermione kom in i rummet.
"Harry, jag tänkte vi kunde…" Hon avbröt sig när hon såg att hon stört honom. Men istället för att vända om och stänga dörren, stod hon kvar i dörröppningen och bet sig nervöst på läppen.
"Var det något du ville, Hermione? Jag är lite upptagen." Han höjde handen och visade på det oskrivna brevet.
"Jag hade tänkt prata om det där med dig Harry. Jag tror inte att det är så bra att du skriver brev just nu." Harry stirrade på henne som om han inte förstod vad hon sa.
"Va? Vad menar du med det? Säg inte att du också ska lägga dig i min relation…"
"Nej nej," Hon höjde handen för att stoppa honom. "det handlar inte alls om Ginny. Det är bara det, att det fanns en artikel i förra numret av "Häxornas Värld", och, tja, det har gjort att det väckts ett extra intresse kring dig. Och jag är bara rädd för att eventuella ugglor du skickar kommer att bli uppsnappade av, vid brist på bättre ord, dina fans. Som din vän, råder jag dig till att vänta någon vecka med brev. Snälla."
"Som min vän, tror jag du förstår varför jag inte kan göra det. Gå härifrån nu, så jag hinner skriva färdigt innan vi ska iväg."
"Harry, om du inte vill att ditt privatliv ska bli förstasidanyheter, så snälla, låt bli."
"Ugh. Jag hatar det här! Jag trodde allt skulle vara över nu! Jag har aldrig bett om det här! Jag hatar att vara berömd! Varför kan jag inte bara få leva mitt liv ifred? Är det så mycket att begära?"
Men Hermione behövde inte oroa sig. Harry skrev inget brev. Hans dåliga samvete växte för var sekund. Han visste inte hur länge till han skulle klara sig utan att träffa Ginny. Han hade fortfarande inte förklarat det där som hände med Krake och allt. Han mådde så dåligt att han knappt kunde njuta utav dagens underhållning. Rättegång menar jag.
Den blev den mest överraskande rättegången hittills. På grund av det faktum att han inte hade någon trollstav vid tillfället, hade Lucius Malfoy sluppit från en fängelsedom. Han hade istället dömts till att under två månader arbeta på ett mugglarsjukhus som städare. Allt för att han skulle lära sig förstå mugglare bättre. Och han fick självklart inte använda sig av någon magi. Men som sagt konstigare saker hade ju hänt. Minst sagt.
Var det hemskt? Jag lovar, till nästa kapitel ska jag fluffa (eller angsta, det får ni se!) till mig ordentligt! Men det här var en viktig filler för att få handlingen framåt. Asså, det är sjukt. Det är typ andra veckan i september, och jag är på kapitel 16! Jag har redan julkapitlet färdig skrivet. Fortsätter jag så här kommer det ju bli kapitel 50 eller nåt! Aja, vem klagar? Nu är det dags för er att lämna en liten review! (Om ni orkat läsa hela den här notisen alltså!)