Innan ni börjar läsa, måste jag bara skryta lite och säga att det här är nog ett av mina favoritkapitel! Vet inte varför, men jag bara älskar det. Och som vanligt, ni som läser "Twilight", kan nog känna igen några citat från New Moon. Men nu får ni fortsätta läsa! Glöm inte att skriva och berätta vad ni tycker! :D

Det hade nu gått mer än en vecka. Nästan två veckor sen Ginny hört från Harry. Varför hade han inte skrivit?

Var han arg på henne på något sätt? Nej, om det var någon som borde vara arg, var det ju hon! Hon hade i och för sig sagt några saker till Krake som inte var särskilt trevliga. Harry måste ju fatta att hon inte menade dem. Men varför skulle han annars inte skriva till henne?

Han kanske var upptagen? Ja, så måste det vara. Harry hade nämnts i tidningen så gott som varenda dag den senaste veckan. Inte för att det var något nytt, men om han nu var med på så många rättegångar som det stod om, så borde ju det ta sin lilla tid. "Men," sa en liten röst inom henne, "det hindrar honom väl inte från att skriva till mig? Ett litet brev tar väl ingen tid alls. Har han inte tid för mig längre?" Men hon kvävde den snabbt. "Så absurt", tänkte hon "för i vilken värld skulle Harry inte ha tid för mig?". Hon behövde bara minnas hur hans ögon log på ett speciellt sätt när han såg på henne, för att veta att han älskade henne minst lika mycket som hon älskade honom.

Trolldryckslektionen segade sig fram som aldrig förr. Ginny praktiskt taget låg över bänken, med det långa håret som en mur mellan henne och flickan hon delade bänk med. Det var någon Slytherinelev. Hon hade ännu inte orkat fråga vad hon hette. Vissa principer var djupt rotade. Som att man aldrig frivilligt tog upp någon som helst kontakt med någon från Slytherin. Och så hade det nog fortsatt vara. Om inte den här lektionen nog skulle få pris som århundradets tråkigaste och mest onödiga trolldryckslektion. Gör det millenniets, förresten.

Professor Otari, den nya läraren i Trolldryckskonst, var både mycket lik Snape, men samtidigt hans raka motsats. Hon svepte inte runt i rummet medan de arbetade, för att plötsligt dyka upp bakom ens rygg för att kommentera alla de små fel de gjort. Men hennes vaksamma blick bortifrån katedern hade lite samma inverkan på klassen. Ginny såg plötsligt att hennes mörka ögon var riktade mot henne, och låtsades genast ställa in rätt temperatur på lågorna med sin stav. Tveksamt om Professorn föll för det, men det gav henne i alla fall en ursäkt varför hon satt som hon gjorde. Men när hon nu blivit påkommen, reste hon sig upp i stolen, och inspekterade de spikklubberötter hon höll på att stuva. När det var gjort, fanns det inte så mycket kvar att göra än att, vänta.

Som första projekt under terminen, hade Professor Otari valt att de skulle lära sig mer om en Trolldryckskonstnärs största färdigheter; noggrannhet och tålamod. Det här var andra lektionen de bara suttit och väntat på att ett gäng hårda rötter skulle få "den exakt rätta temperaturen och konsistensen". Ugh. Ginny hade hoppats att hennes sista år i alla fall skulle innebära att man fick göra lite farliga saker. För, vad var det för vits att vara äldst, om man inte fick utnyttja alla resurser Hogwarts hade att erbjuda. Just nu kändes det som om hela det här stället hade blivit alldeles dött, och tråkig. Hon saknade lite action. Var det så mycket att begära?

Hon vände sig om för att se på flickan bredvid henne. Hon satt och lutade huvudet i handen, och såg precis lika uttråkad ut som Ginny kände sig. "Hur länge till tror du att vi kommer behöva hålla på med det här tjafset?" Ginny sneglade på flickan. Hon såg förvånat på Ginny, som om hon var osäker på om det var henne hon pratade med. Men sen rättade hon till ansiktsdragen och satte sig rakare i stolen.

"Jag är säker på att vi kommer hålla på tills Professor Otari känner att vi är klara. Hon vet ju bäst." Ginny kom genast ihåg varför hon alltid hållit kontakten mellan sig själv och Slytherinare så kort som möjligt. Hon borde ha förstått att flickan skulle ställa sig på Otaris sida. Hon försökte väl ställa sig in, och hoppas på samma särbehandling som de fått av Snape. Ginny knöt handen under bänken. "Inte bli provocerad nu. Låt henne inte komma åt dig. Lugn bara lugn." mässade hon i huvudet. Det var tyst en stund. Sen bytte hon spår.

"Så, gjort något kul i sommar?" Sen kom Ginny på att det nog var helt fel fråga att ställa. För allt hon visste, kunde ju flickans föräldrar ha varit Dödsätare. De kanske satt i Azkaban eller var döda allihop. "Men nej," tänkte hon sen. Nu var hon nog lite väl fördomsfull. Alla i Slytherin var faktiskt inte onda. De var bara lite överrepresenterade bland dem, det var allt.

Men flickan verkade inte det minsta upprörd över frågan, utan log istället ett litet leende. Hon verkade var glad över chansen att få berätta vad det nu var hon varit med om. Hon kastade lite nonchalant bak sitt svarta hår innan hon svarade. "Jag har tillbringat mycket tid på min pojkväns herrgård."

Toppen. Ginny kunde inte urskilja om hon lagt mest tonvikt vid pojkvän eller herrgård. För flickan verkade det som om det var en självklarhet att orden hängde ihop. Eller så kanske Ginny lät sina fördomar ta överhanden igen. Men till sitt försvar gjorde hon faktiskt sitt bästa för att tycka om den här flickan. Det gav henne i alla fall något helt annat att tänka på än mosade rötter och… tja, det kanske är onödigt att nämna namnet igen. Det blev tyst igen. Ginny bet sig i läppen och försökte komma på något oladdat samtalsämne. "Så… äh, jag tror inte att jag hörde vad du hette."

Flickan log ett artigt leende utan att visa tänderna, och räckte henne sen handen. "Det är Daphne, Daphne Greengrass." Ginny tog hennes hand.

"Ingen vits med att säga mitt. Man kan ju lätt lista ut det på håret." Hon höll upp en hårtest som fallit ned på hennes panna, och visade den mot Daphne. Hon skrattade som svar. "Nu passar det minsann. Att skratta åt min familj går visst jättebra." tänkte Ginny surt. Sen kom hon på att det faktiskt var hon själv som skämtat om det. "Lugn, Lugn." mässade hon. "Byt samtalsämne, byt samtalsämne." Men innan hon hunnit öppna munnen igen, avbröt Daphne hennes tankar.

"Jo. Sen kände jag igen dig från tidningen också." Ginny såg förvånat på henne. Hon hade nästan glömt bort att hon praktiskt taget var en kändis nu. Ugh. Vande man sig någonsin med det här? Att folk vet ens namn, innan man ens träffats?

"Åh, jaha, så du såg den. Ja, så är det väl när man har en pojkvän som är lite väl… ah, du vet."

Daphne såg på henne, och för första gången var det som om en mörk skugga föll över henne. Ginny blev lite förvånad. Hade hon sagt något fel? Men innan hon han fråga, svarade Daphne. "Jo, jag tror jag kan relatera till det där."

Ginny rynkade på ögonbrynen. "Så din pojkvän är också, känd, ökänd, vad man nu vill kalla det?"

"Jo," Daphne såg ned på bordet. "han är väl det. Min Draco är nog lite mer känd än vad vi skulle vilja…"

Det tog ett tag innan orden hunnit sjunka in i Ginnys huvud. Det var som om de två (eller var de tre) orden rörde sig i slow motion mot varandra. Draco, Daphne, pojkvän. Draco, Daphne, pojkvän. Draco, Daphne pojkvän? "Är Draco din pojkvän? Draco som i Draco Malfoy?" Oj, orden kom ut lite högre än hon tänkt. Professor Otari såg upp från katedern. Men det var ett faktum som Ginny registrerade först senare. Nu var hon fullt upptagen med att leva ut den vrede som bubblat i henne flera dagar. Stackars Daphne var den som drog det kortaste strået här. Hon fick bli slagpåsen när en viss eldig rödtott än en gång misslyckades med att kontrollera sitt temperament.

Men Daphne verkade kunna klara av det hela ganska bra. "Ja, har du något problem med det eller?"

"Problem? Som att du frivilligt delar din tid med en, en, mobbande, maktgalen… mördare! Så nej, annars är det okej!" Daphne reste sig från stolen, och såg ned på henne med mörka ögon. Ginny följde hennes exempel, och svor invärtes när hon såg att Daphne var längre än vad hon var.

"Du ska skita i vem jag väljer att umgås med. Det är inte ditt problem! Och visst, Draco har begått misstag! Men tro inte att du är mycket bättre än alla andra, bara för att din pojkvän "räddade världen."" Hon gjorde citattecken i luften. "Jag vet precis vad ni umgås med för folk, samhällets utstötta, avskum. Vidriga halvmänniskor som inte borde få finnas!"

Ginnys andhämtning blev allt häftigare, och hon stod nu så nära Daphne att deras näsor nästan nuddade vid varandra. Ändå fortsatte de att skrika ut orden för full hals. "Våga inte säga något om Harry."

"Som vad, att han är en patetisk mugglarfödd, som bara kommit dit han är, för att andra, större och mäktigare trollkarlar offrat sitt liv för honom. Ganska onödigt om du frågar mig." Ginny hade inte ens tid att sträcka sig efter sin stav som fortfarande låg kvar på bordet. Hon slog mot varenda tum av Daphne hon kunde komma åt. Hela hennes system verkade ha lagt av, det enda hon kunde tänka på var att åstadkomma henne så mycket skada som möjligt. Ginny hörde mer än kände, att Daphne måste göra likadant, för något krasade mot hennes näsa. En varm ström av något kladdigt rann nedför hennes haka. Hon fortsatte slå, slå, slå. Så märkte hon att hennes slag bara mötte tom luft. Någon hade särat på dem.

Ginny svävade fram genom korridoren, upphängs i osynliga trådar. Professor Picard gick bredvid henne utan att se på henne. Det var otroligt pinsamt att bli buren (är det den rätta termen?) på det sättet när hon ändå var 17 år. Men hon sa inget om det. Nu i efterhand skämdes hon väldigt mycket över det hon gjort. Väldigt väldigt mycket.

För andra gången den här terminen fann hon sig inne på Professor Picards kontor. För andra gången fick hon en ordentlig utskällning. Ytterligare en veckas straffkommendering var på sin plats. Det var Ginny helt på det klara med. Hon hade övervägt alla möjligeter på vägen hit. Det var bara rimligt. Men att han även skulle skriva ett brev till hennes föräldrar. Det var ett slag under bältet. Hon öppnade munnen för att svara, men avbröt sig. Dels för att hon inte visste vad hon skulle säga, och dels för att blod från hennes näsa rann in i munnen på henne. Picard vände trollstaven mot henne och lagade hennes brutna näsa på ett ögonblick. Blodet slutade rinna direkt. Hon ville le som tack, men var inte säker på om det var rätt läge. Eller om hennes muskler kom ihåg hur man gjorde.

Så, vad tyckte ni? Jag är väldigt glad att jag kom på ett sätt att få med Draco i historien igen. Jag saknar honom lite. Ska försöka få med honom lite mer. Men nu ska du trycka på den lilla knappen till vänster. Tack! :D