Nytt kapitel, yay! Kanske inte mitt bästa. Men det är en viktig filler inför nästa. Som är mycket bättre, jag lovar! Tack till alla som recenserat! Ni vet inte hur glad jag blir av alla era snälla ord. Kommentera gärna det här kapitlet också, jag behöver lite feedback!
Jag har fått det påpekat att jag bör ha en liten "Disclaimer" som säger att jag inte äger Harry Potter, och att jag inte tjänar några som helst pengar på det här. Men det är väl ganska självklart. Om jag ägde Harry Potter, skulle Edward Cullen på något sätt ha smugit sig ned i handlingen. :P
Ja, nu i efterhand skämdes verkligen Ginny över sitt utbrott. Mest av allt skämdes hon för att hon till och med nu, inte kunde undgå att känna att det varit skönt att få skrika av sig lite. Uppvägde dock fortfarande inte konsekvenserna.
Vid frukosten följande morgon fick Ginny ett brev från sina föräldrar. Onödigt att upprepa vad det stod ordagrant. Alla förstår väl att ett utbrott mitt under en lektion, för att inte tala om ett handbegripligt slagsmål, inte är ett beteende som uppskattas. Ginny ville minnas att det här måste ha varit en liknande upplevelse som den Ron erfarit sen han stulit Ford Anglian och krockat med det Piskande Pilträdet.
Men hon hade fortfarande svårt att skaka av sig ilskan som fortfarande bubblade upp inom henne, gärna vid helt fel tillfällen. Hon hade redan varit kort mot Neville när han frågade henne om vad som hänt. Kanske var det bara stressen som började smyga upp på henne nu. Det var ju ändå i år hon skulle ta sin F.U.T.T-examen, och det innebar att lärarnas krav på dem, om möjligt, hade ökat ännu mer. Och nu hade hon dessutom lyckats få till ytterligare en veckas straffkommendering, vilket innebar ännu mindre tid för läxor. Kort sagt, att hon skulle få mycket sömn den närmsta veckan var inte särskilt troligt.
Eller så kanske det hela berodde på att hon fortfarande inte fått något brev. Helst av allt ville hon få prata med Luna om det, få lite perspektiv på det hela. Att någon sa till henne att hon bara överreagerade. Att hon betedde sig som en kärlekskrank ungmö i ett melodram. Men något tillfälle att göra det dök aldrig upp. Luna verkade totalt omringad av både Dean och Neville. Och en sak som var säker, var att det här var en sak som bara en annan tjej skulle förstå.
Hon skulle ju förstås kunna skriva ett brev till Harry. Men hon visste inte om det skulle vara, det var svårt att hitta rätt ord, men pinsamt kanske var det närmaste hon kunde komma. Skulle han tycka att hon var för påträngande om hon skrev ett brev? Han kanske inte tyckte att det gått så lång tid än? Han hade kanske bara inte börjat sakna henne så mycket att han ansåg ett brev vara nödvändigt? Såna små tankar höll henne vaken på natten, och gjorde den lilla tid att sova hon hade, än kortare, och mycket mindre vilosam.
På Fredagsmorgonen hade de sina andra lektion i Försvar mot Svartkonster. Professor Jordan var lätt Ginnys nya favoritlärare. Deras första lektion hade börjat med att hon skulle göra en kort presentation av sig själv. Hon hade sen fortsatt med att ge dem en detaljerad beskrivning av sitt år i Tibet när hon bodde tillsammans med Yetis. Hade inte Ginny sett henne berätta med egna ögon, hade hon snabbt fördömt sådant Gyllenroy-Lockman-aktigt-beteende. Men där Lockman bara varit överdriven och fåfäng i sina utsvävningar, var Professor Jordan hans raka motsats. Med det korta lockiga håret som en gloria kring huvudet, var det ganska lätt att tro att hon inte skulle göra en fluga förnär. Men hon var bara så tuff. Ginny kom inte på något annat ord att beskriva henne med. Hon påminde ganska mycket om Tonks, som Ginny saknade innerligt. Professor Jordan var också yngst av alla lärarna på Hogwarts. Kanske gjorde det också att Ginny hade lättare att tycka om och relatera till henne.
Stressen började krypa fram ännu mer, när Professor Jordan gav de i uppgift att sammanställa en lista på vad de själva ansåg vara de fem viktigaste försvarstrollformlerna, samt en uppsats på minst en halv pergament rulle där de skulle förklara sitt val. La man sen till den uppsats om för- och nackdelar med att använda spikklubberötter i smärtlindringsdrycker, som båda skulle lämnas in på måndagen, så kan man säga att Ginny visste vad hon skulle göra den här helgen. Hon hade dessutom i ett svagt ögonblick lovat Demelza att de skulle ha Quidditchmötet på lördagen. Och sen hade hon straffkommendering med Filch hela kvällen.
För att på något sätt kunna se något bra med det hela, hoppades Ginny att hennes fullspäckade schema, skulle göra att hon skulle slippa tänka på den tomhet hon känt sen hon skilts från Harry.
Men som Ginny snart fick erfara, fick stressen bara hålet i hennes bröst, och med den irritationen och hjälplösheten, att växa. Hon var lika trött som om hon inte sovit på en vecka, men ändå kunde hon inte få sin kropp att slappna av. Det var tvungen att bli ett slut på det här. Snart.
Under de ensamma timmar Ginny spenderade uppe i Uggleboet, med att rengöra ugglornas sittpinnar (utan magi självfallet) beslutade Ginny, att om hon inte fick något brev imorgon, skulle hon själv skriva ett. Hon var inte helt säker om det skulle vara ett kärleksbrev eller ett "Hur-vågar-du-glömma-bort-mig-stick-och-brinn-din-dummer"-brev. Just nu lutade det åt det senare. Kanske hon skulle se till att skriva det efter frukost, så att Harry fick en så rättvis bedömning som möjligt. Av en flickvän som fått sova och nyligen fått i sig koffein. Så mycket kunde hon ge honom, även om hon fortfarande var rosen rasande på hans total diss.
"Harry? Harry, hallå är du vaken?" Ron stod i dörröppningen. Harry låg fullt påklädd på mage i sängen, med en kudde över huvudet.
"Ugh." Kom det som svar från madrassen.
"Ska du ligga där hela kvällen i dag också?"
Om Ginny tagit ut sin ensamhet som ilska, hade Harrys gjort honom närmast apatisk. Han hade knappt gått ut från sitt rum på flera dagar. Hade det inte varit för att Krake tvångsmatat honom, och att Ron hotat med att hämta sin mamma, hade nog slutat äta också. Harry förstod inte hur Voldemort någonsin hade kunnat tvivla på hur stor kraft kärlek kan ha. Han hade aldrig känt sig så handlingsförlamad. Men så hade Voldemort nog aldrig känt så här för någon. Harry dränkte ett stön i kudden. "Ugh"
"George frågade om vi ville komma med till Kråkboet och spela lite Quidditch. Mamma bjuder på middag…" Ron försökte låta frestande, men ärligt talat var mat det sista Harry ville tänka på just nu. Inte ens Quidditch lät lockande. Harry var osäker på om han ens skulle kunna sitta uppe på en kvast. Tveksamt. Inte om han inte skulle ta och… men, det kunde han väl inte? En varm känsla spred sig inom honom. Ett hopp han inte kunde dränka, spred sig från cell till cell, tills allt kändes elektriskt och sprakande. Hans muskler spände sig av egen fri vilja, utan att hans hjärna egentligen reagerade. Det verkade som om hans kropp visste precis vad den skulle göra för att må bra igen. Likt en narkoman som i dvala sträcker sig efter… nej, nej, vänta. Det här är något bra, inte någon olaglig drog. Men Harry kunde inte motstå frestelsen som denna idé format i hans huvud.
Det hade knappt gått en sekund. Ron stod fortfarande i dörröppningen och väntade på ett svar. Vad skulle han säga. Nu gällde det att inte säga för mycket. Harry försökte göra sin röst så dämpad som möjligt, vilket var svårt, för det han kände mest för var att hoppa upp och omfamna världen. Snacka om helomvändning. "Nej tack."
"Åh, så du kan prata! Jag har inte hört mer än grymtningar från dig i flera dagar."
Ajdå, han hade sagt för mycket. "Ugh." svarade han. Så där. Han kunde höra Rons fotsteg avlägsna sig. Han satte sig raskt upp och gnuggade sig runt ögonen. Han sneglade på klockan. "Oj, var hon redan så mycket." Nu hade han bråttom om han skulle hinna. Han sprang runt rummet och drog åt sig saker som han skulle behöva, tog sin Åskvigg, och hoppade ut genom fönstret.
Cliffhanger! Vad tror ni Harry ska göra? Okej, det kanske är ganska uppenbart, men iaf. Nu är det dags att trycka på den lilla knappen till vänster och recensera! Kom igen, gör det. För min skull. :)