Jag är så glad att jag nästan spricker! Och det finns två anledningar till det. För det första; den nya Twilight-trailern kom imorse. Den var helt sjuuukt bra (för att citera Grynet) och jag har inte kunnat sluta iiipa på hela dagen. Edward är såååå bra! Och sen är verkliga livet underbart just nu. Jag har gått vidare till nästa uttagningsnivå till utbildningen jag sökt. Yay! Nu ska jag bara göra ett begåvningstest på lördag nästa vecka, pirrigt! Jag kanske måste stressa av mig med lite fluff, så här kommer ett extra fluffigt kapitel för att fira denna underbara dag!
Oj vilken lång A/N det blev. Vill bara säga tack igen till alla som kommenterat. Ni äger! Bisou!
Och än en gång: Jag äger inte Harry Potter. Bara böckerna i min bokhylla. :P
En knackning hördes på fönsterrutan. Beredd på ännu ett brev från sin mamma, tittade Ginny irriterat upp från trolldrycksuppsatsen hon fortfarande inte skrivit färdigt. Men till sin förvåning var det ingen uggla som knackat. Harry satt på en kvast, och svävade utanför fönstret. Han vinkade till henne att komma. Vilket var helt onödigt. Hon skulle ha kommit i vilket fall som helst. Ilskan från tidigare bubblade upp igen, och hon kände hur hon reflexmässigt knöt nävarna. Men när hon fått upp fönsterluckan och såg honom sitta där på kvasten, med håret och kläderna slickade mot kroppen och hur vita hans händer var efter att ha tvingat kvasten att stå stilla i den ilande vinden var det som om allt bara rann av henne.
"Hoppa på!" sa han och försökte överrösta stormen. Hon hoppade smidigt på och satte sig bakom honom, med armarna kring hans midja. Hon gömde ansiktet bakom honom, medan de snabbt flög genom det piskande regnet. Han hade tydligen ett mål i sikte, för hon kunde känna att de saktade ner farten. Med en dov duns och ett lätt plaskande ljud landade de på gräsmattan. Himlen ovanför var mörk, och det svaga ljus som sken ut från slottsfönstren nådde knappt igenom det täta regnet. Men Harry verkade veta var de var. Han tog hennes hand och drog med henne framåt. Hon kunde skymta något stort och mörkt framför dem. När de kom närmre såg hon att det var ett träd, vars långa grenar var olycksbådande böjda av blåsten. Hon kände igen trädet, även om hon inte varit där tidigare. Harry drog fram sin stav från innerfickan och fick en gren som låg på marken att lyfta, och flyga närmare stammen. Hon kunde inte se vad som hände sen, men Harry fattade hennes hand igen och drog med henne mot trädet. Han stannade vid en öppning under stammen, som nu låg alldeles tydlig framför dem. Hon gick fram och gled ned genom det. Knappt hade hon ställt sig upp igen förrän Harry kom efter henne. Han tog hennes hand igen och visade henne vägen genom en liten tunnel och sen uppför en trappa. Harry öppnade en dörr och drog med henne in. Hon visste mycket väl var de var någonstans.
Harry hade flera gånger berättat om den hemliga gången mellan det Piskande Pilträdet och Spökande Stugan. Och hon hade sett huset utifrån flera gånger. Men det här var första gången hon var inne i den.
Harry drog återigen fram sin stav och riktade den mot den öppna spisen. Genast flammade en eld upp, och fyllde rummet med sitt ljus. Hon kunde förstå varför man trodde det spökade därinne. Det fanns något kusligt och sorgset över det. Hon hade gärna tagit sig en närmare titt på rummet, och det övriga huset också för den delen, om det inte varit för synen av Harry sittandes på sängen med ett underligt ansiktsuttryck. Hon hade inte sett det tidigare. Såg han, rädd ut? Hon satte sig bredvid honom. Han såg upp på henne och hon tyckte sig se det igen, en underlig rädsla flackade i hans blick. Men hon kunde inte förstå var den kom ifrån. Ginny tog hans ansikte mellan sina händer och höll det varsamt så att han såg på henne.
"Vad är det? Har det hänt något?" Han såg på henne. Hans gröna ögonen studerade hennes ansikte förbryllat och försökte läsa hennes tankar.
"Är du inte arg på mig?" Hans röst var stadig, men hon kunde höra osäkerheten i den.
"Jo, väldigt." Hon kunde inte låta bli att le åt hans ängslan. Hon drog hans ansikte närmare sitt eget och kysste hans läppar. Hon öppnade ögonen och mötte hans blick igen. Harry såg väldigt förvånad ut, men hon kunde se hur det drog lite i mungiporna på honom. Han rynkade ögonbrynen.
"Jag förstår inte." Men sen log han och tillade, något kaxigt. "Om det här är en utskällning borde jag kanske irritera dig oftare." Hon slog lekfullt till honom på axeln, men han drog henne närmare.
"Jag skulle inte testa din lycka fler gånger." Han såg på henne som om det hela varit en utmaning, men hans uttryck mjuknade sen och han såg allvarligt på henne.
"Så jag är förlåten?" Ginny misstänkte att det kändes på liknande sätt när man blev röntgad, när han återigen studerade hennes ansikte.
"För stunden." Hon visste att det var sant när hon sa det. "Jag är ju inte så dum att jag slösar den lilla tid jag har med dig på att vara arg. Jag har en hel framtid på mig att bråka med dig, jag behöver ju inte börja nu." Den tanken verkade göra honom glad och han log igen och pressade sina läppar mot hennes panna.
"Vad bra. För det var inte meningen att göra dig arg. Jag ville skriva till dig, och förklara allt, men…" Hon la ett finger över hans läppar för att tysta honom.
"Jag vet. Men nu pratar vi inte mer om det. Jag har saknat dig." Hon la armarna kring hans nacke och vilade huvudet mot hans bröst. Hon kunde höra hans hjärtas jämna slag och hans varma andedräkt mot kinden.
"Jag med. Dig, alltså." Hans lade varsamt sin hand kring hennes kind och drog den mot sig, så att deras ansikten återigen bara var ett par centimeter ifrån varandra. Han såg på henne en lång stund, innan han log ett spjuveraktigt leende och kysste hennes nästipp. Han fortsatte sen att kyssa sporadiska fläckar av hennes ansikte; kinder, tinning, panna, ögonlock. Huden som nuddat hans läppar kändes onaturligt varma, som en brännskada innan man känner av smärtan. Han fortsatte sen och lät läpparna glida nerför hennes hals och över hennes nyckelben.
"Harry, vad gör du?" Hon kunde knappt se honom i det svaga skenet från brasan. Han hade dragit i hennes tröja för att komma åt att kyssa huden på hennes ena axel. Hon rös till, men inte av kyla.
"Jag kom på att jag saknat dina fräknar. Och någon kanske känner sig bortglömd om jag missar den." Hans röst lät mörkare och där fanns något annat i den som hon inte märkt tidigare. Han kysste den lilla gropen bakom hennes nyckelben, vilket fick håret på hennes armar att resa sig upp. Ginny kände hur hennes hjärta bultade hårt mot bröstet, som om det försökte slå sig ut. Hon kände återigen Harrys varma andedräkt mot sin hals, och hon kunde svära på att den blivit tyngre. Hon blundade och kämpade hårt för att ta kontroll över situationen igen, samtidigt som en annan röst inom henne skrek att hon skulle strunta i allt. Utom Harry, förstås.
Men hon lyckades kuva den, och när Harry för en kort sekund lutade sig tillbaka för att dra bort hennes hår från hennes andra axel, såg hon sin chans. Hon grep hans hand och låste sin blick med hans.
"Harry, jag vet att det här kan låta knäppt, men jag måste faktiskt tillbaka nu. Den här lilla kidnappningen är över, för jag måste upp till slottet och skriva färdigt min trolldrycksuppsats." Hon kunde inte låta bli att le när hon såg hur hans ansikte föll en aning. Det var hemskt, det visste hon, men hon kunde inte låta bli att göra det när hon såg att det smärtade honom lika mycket som det gjorde henne när de inte var tillsammans. Men han drog sig snart samman och besvarade hennes leende.
"Jag trodde hela idéen med kidnappningar var att det bara är förövaren som får bestämma när den är över." Hon himlade med ögonen. Han kunde ju bara få försöka.
"Ska jag behöva bli sur igen?" Hon slog armarna i kors över bröstet och snörpte ihop läpparna.
"Nej, nej. Kom då, så flyger jag dig tillbaka." Motvilligt reste de sig båda två och gick hand i hand nerför trappan och genom gången. Harrys kvast låg kvar i gräset där han lämnat den. Ginny satte sig återigen bakom honom och höll armarna hårt kring hans midja.
Mörkret var nu nästan helt ogenomträngligt. Ginny kunde knappt se handen framför sig, i det svaga ljuset från stjärnorna ovanför. Stormen hade bedarrat, allt som fanns kvar var geggiga vattenpölar och nerblåsta grenar. Men Harry fann vägen upp till Gryffindortornet lika lätt som om det varit mitt på dagen. Han höll kvasten stadigt svävande i luften, så nära väggen han kunde komma, medan hon klättrade in. "Jag längtar tills det här året är slut och vi kan börja träffa varandra på lite mer normala tider. Och när inga trolldrycksläxor kommer emellan." Han drog ihop läpparna när han sa det sista, som om blotta tanken fyllde hans mun med något osmakligt. Ginny lutade sig ut från fönstret.
"Jag tror inte att det slutar där. Tror du inte att det blir ännu värre sen när du börjar på aurorutbildningen. Man får väl inte så mycket fritid då?" Hon såg på honom allvarligt. Han rynkade återigen ögonbrynen och skakade på huvudet.
"Nej, förstör det inte! Jag hade precis lyckats övertala mig att jag klarar ett år." Hon kunde inte låta bli att le åt honom. Det lät som om han var en gammal missbrukare som försökte komma igång med sitt liv igen. Hon kunde inte låta bli att skratta åt tanken. Han såg frågande på henne.
"Du får det att låta som om jag är en drog." Var allt hon kunde få fram mellan skratten. Han släppte kvasten med ena handen och la den återigen mot hennes kind. I det svaga ljuset såg hans ögon nästan självlysande ut när han såg på henne allvarligt.
"För mig hade du lika gärna kunnat vara det." Hon blev nästan generad över hur djupt hans ögon borrade sig in i hennes. Hon blev genast tacksam över att det var mörkt så att han inte kunde se hur mycket hon rodnade.
"När ses vi igen? Du kommer till Hogsmeade va?" sa hon och bytte samtalsämne.
"Försök hindra mig. Säg bara till så kommer jag. Jag har längtat efter att få se dig i dagsljus." Han såg återigen på henne med genomträngande blick. Sen blinkade han och höjde på ena ögonbrynet. "Hade inte du bråttom?"
"Till vad?" Hennes hjärna hade tömts på allt när hans ögon mötte hennes. Allt annat än honom var överflödigt och kunde sorteras bort. Hon kunde inte komma på något som skulle få henne att skynda sig bort.
"Din uppsats?" Han höjde återigen på ögonbrynet.
"Just det." Varför var det alltid tvunget till att vara trolldryckskonst också! Snape har säkert lagt en egen förbannelse över ämnet. Även om han inte är där förföljer det oss fortfarande och sätter käppar i hjulet. En lätt smekning över kinden drog henne tillbaka till verkligheten.
"Älskar dig." Orden var knappt mer än en viskning, hans röst en del av mörkret som omslöt honom.
"Jag med. Dig, alltså." Hon kunde känna leendet på hans läppar när han drog henne till sig och kysste henne en sista gång.
Så, qu'es-que vous pensez? Gillar ni mitt fluff? Jag gör det!