Nytt kapitel! Förlåt om det varit lite segt, men jag ska flytta på måndag. (Äntligen kan jag bygga mitt eget nörd-näste... heeheh) Men jag har varit duktig, så jag har två kapitel till färdigskrivna. :)

Och jag älskar älskar älskar det här kapitlet. Lätt baserat på Eclipse (som så mycket annat i mitt huvud) och All for Her som jag nämde i min förra AN. Iaf, hoppas ni gillar det också! Tack som vanligt för alla snälla kommentarer! Ni är bäst!

Disclaimer: Harry Potter är inte mitt. Men hade jag ägt honom hade han ändå aldrig flörtat med en random tjej på ett café.

Harry hade precis krypit ned under täcket. Vinden ven utanför fönstret. Krake hade tänt brasan, men ändå var rummet alldeles kyligt, och Harrys muskler knöt sin ofrivilligt av köld. Något bankade mot rutan, vinden antagligen. Harry sneglade upp mot det. Stora sjok av snö täckte glaset, så han kunde inte se ut. Han famlade med handen i mörkret efter sin trollstav, som låg på nattduksbordet bredvid. Han riktade den mot fönstret och mumlade "Muffliato"

Genast slutade bankandet, och rummet blev tyst igen. Men nu hade det blivit för tyst. Harry klev motvilligt upp, huttrandes, och gick fram till fönstret. Med sin stav tog han bort en del av den snö som satt fast mot fönsterrutan. Han skulle just till att kika ut, när en stor snöboll kraschade mot rutan och gjorde den vit igen. Han öppnade fönstret på vid gavel för att se vem som kastat den. En bitande vind blåste in genom fönstret, och innan Harry hunnit urskilja något i mörkret, flög en stor svart skepnad in genom fönstret, och landade med en duns på golvet. Hans hjärta hoppade över ett slag när han såg vem det var.

"Gin, vad gör du här?" Han drog henne till mitten av rummet, så att han skulle kunna se henne bättre i ljuset från eldstaden.

"Kan jag sova här?" frågade hon med svag röst. Hon var alldeles blek, och hon tryckte armarna omkring sig. Harry la en hand på hennes axel. Hon mötte hans blick, och de stod tysta där ett ögonblick.

"Självklart. Men varför är du inte hemma hos dina föräldrar." Även om han var väldigt glad över att ha henne hos sig, kunde han inte dämpa sin oro. Varför hade hon åkt iväg mitt i det här ovädret?

"Vi… mamma och jag b-b-bråkade…" Hon pressade fram svaret, mellan låsta käkar. Det tunna lagret snö som täckt henne, hade smält i hettan från elden. Smältvattnet droppade ned på mattan, och bildade en liten pöl där hon stod.

Harrys hjärta sjönk ned i magen på honom. Hon var ju alldeles iskall. Varför sa hon ingenting? Och varför hade han inte märkt det? "Men du är ju helt genomvåt, vänta, du ska få något torrt att sätta på dig." Han sprang bort till den lilla byrån och började rota i den. Han drog fram en av hans gamla gråa urtvättade t-shirtar, och räckte den till henne.

"Tack." Hon tog den, och fingrade lite på en tråd som gått upp från sömmen.

Harry såg ursäktande på henne. "Den kanske är lite stor, den var Dudleys från början." Men det var det bästa han kunde erbjuda.

"Nej, den blir jättebra." Hon hade fått tillbaka lite av färgen på kinderna. Han var inte säker på om det var på grund av värmen, eller om hon rodnade.

Harry kliade sig i huvudet. "Då ska du, ähm, få byta om i fred. Jag går och tar fram rena lakan till gästrummet." Han vände sig mot dörren, men Ginny tog ett steg fram och la en hand på hans arm. Han kunde inte låta bli att rysa, den var kall som is.

"Harry." Han såg på henne.

"Ja." Ginny bet sig i underläppen och såg ut att tänka på något. Sen log hon, vilket fick hans hjärta att slå en volt.

"Tack" Han log till svar, och vände sig återigen mot dörren.

Han behövde inte gå och hämta extra lakan. Han visste att Krake alltid såg till att det var renbäddat. Men han var tvungen att komma på en ursäkt varför han skulle lämna rummet. Dels för att hon skulle kunna få byta om ifred. Men också för att han skulle kunna få samla sina tankar. Han hade aldrig tidigare önskat att han bodde ensam lika mycket som han gjorde nu. Rons närvaro gjorde hela den här situationen outhärdligt komplicerad.

En del av honom, den något mer egoistiska och primitiva delen antagligen, skrek åt honom att strunta i allt vad storebröder hette, och bara köra på och se vad som händer. Men han visste att han inte kunde det. Ron var hans bästa vän. Familjen Weasley var allt han någonsin kunnat drömma om hos en familj, och han ville absolut inte göra något som skulle göra de upprörda.

Men han kunde fortfarande inte glömma bort, att det han kände för familjen Weasley, inte var något i jämförelse med det han kände för deras dotter.

Så det var med kluvet sinne, han knackade på dörren till sitt sovrum. Ett dämpat, "kom in", hördes, och han öppnade dörren försiktigt, så att inte dörren skulle knaka.

Ginny satt på sängen, med händerna i knät. Hennes gamla blöta kläder hängde på tork framför brasan. Harry satte sig bredvid henne. Det var något som tyngde henne, han kunde se det. Vad var det som hänt egentligen? "Vad var det ni bråkade om? Hon är väl inte fortfarande sur för det där med Daphne va?"

"Nej, det var inget särskilt egentligen." Ginny såg fortfarande ned på sina händer, så Harry tvivlade på att det inte var någonting. Någonting stod skrivet över hela hennes ansikte. "Hon uppskattade bara inte mitt karriärsval." Hon såg på honom och det blixtrade till i ögonen på henne. "Men det var liksom droppen. Jag är så trött på att folk lägger sig i mitt liv. Inte nog med allt skit som står i tidningarna, man ska behöva stå ut med sånt från sin familj också! När du var i min ålder, var du ute och bekämpade Voldemort, men jag får inte ens bestämma vad jag vill göra när jag slutar skolan! Det är så orättvist!"

"Ginny, lugn, du kommer väcka Ron." Harry la armarna kring henne för att försöka lugna ned henne. Men det var tydligen inte rätt sak att säga. Ett frustrerat skri slapp ut från hennes läppar, och hon reste sig upp från sängen.

Hon slog undan hans armar, och tog ett steg bort från honom. "Ännu en sak att vara irriterad på! Jag får inte ens visa hur jag känner för dig!" Harry struntade i hennes viftande armar, utan drog henne intill sig. Hon sjönk ihop mot hans bröst. Hennes röst var knappt hörbar när hon fortsatte. "Du är mitt allt, men jag måste hålla tillbaka, för mina bröders skull! Det är fullkomligt absurt!" Hon fick tillbaka lite av sin kraft när hon sa det sista.

Hon såg upp på honom, och Harry fann sig helt förlamad i hennes varmt bruna ögon. Ginny bet sig i läppen och slog sina armar kring hans hals. Instinktivt la Harry sin hand på hennes midja och drog henne intill sig. Hon ställde sig på tå, och pressade sina läppar mjukt mot hans.

Harry kunde först inte förstå vad det var som gjorde den här kyssen annorlunda från dem som de tidigare haft. Kanske var det för att han kunde känna tårar mot sin kind, när Ginny pressade sitt ansikte ännu närmare hans. Hon flätade sina fingrar i hans hår, och drog ned honom mot sig. Det fanns en målmedvetenhet bakom hur hennes läppar rörde sig i perfekt synkronisering med hans. Hennes fingrar gled lätt ned för hans nacke, och över hans axlar, innan de vilade på hans bröst. Hennes doft omslöt honom, och fick hans huvud att bli alldeles snurrigt. Det tog ett tag innan han märkte att hon fått upp de översta knapparna på hans skjorta.

Då förstod han vad hon höll på med. Och varför han var tvungen att få henne att sluta. Nu. Innan hans vacklande självkontroll krympte ännu mer.

Han drog sig med stor möda bort från hennes läppar. "Ginny, Ginny, sluta." Han knöt händerna kring hennes handleder och höll fast dem.

"Vad är det? Vill du inte?" Hennes ögon såg sorgset på honom. Han kände sig hemsk. Och varför sa han nej egentligen? Hon ville ju. Och han ville det verkligen. Inget tvivel om saken.

"Nej. Eller, det är klart jag vill!" Varför kommer orden ut så fel? Ginny såg förbryllat på honom. Han kunde se att hon pressade tillbaka tårar. Hur kunde han göra henne ännu mer illa, när hon redan var ledsen från början?

Harry släppte hennes handleder, och flätade istället samman sina fingrar med hennes. Han såg ned på deras händer. "Det är bara det att du är väldigt viktig för mig, och jag vill att det här ska bli perfekt." Han mötte hennes blick. Hon blinkade och pressade fram ett litet leende. Han lutade sin panna mot hennes. "Och om jag får vara petig, så vill jag inte att det ska vara som reaktion på dina bröder." Hon skrattade, och han kysste hennes nästipp.

"Varför vet du alltid vad du ska säga för att få mig att må bättre?" Hon såg upp på honom från under sina ögonfransar. Såna blickar borde vara olagliga. Harry svalde, och försökte styra undan samtalet från allt som skulle kunna undergräva hans beslut ännu mer.

"Man har väl ett sjätte sinne. Sen ser jag det som mitt mål här i livet att du ska vara glad, så man har ju lärt sig en del saker på vägen. Ska jag visa dig var du kan sova?" Han höjde handen mot dörren. Men Ginny stod kvar där hon stod. Hon bet sig på läppen igen. Visste hon hur otrolig hon såg ut när hon gjorde så?

"Kan jag inte få sova här?" Hon tog ett steg mot hans obäddade säng. "Jag lovar att sköta mig!" Hon höll båda händerna ovanför huvudet. Harry log och visade att hon skulle sänka dem.

Ginny kröp genast ned under täcket, och Harry efter henne. Han försökte hålla sig på vad han ansåg var ett anständigt avstånd. Men Ginny tog hans arm och la den över sin midja. Hon höll hans hand hårt i sin. Han kunde känna hennes andedräkt mot handryggen. Gjorde hon det här medvetet för att tortera honom?

"Sov gott." viskade hon.

Skriv gärna och berätta vad ni tyckte! :D