Glad Trettondagsdag (i efterskott) allihopa! Eftersom ingen bjöd mig på bal igår, kunde jag skriva klart ett nytt kapitel. Men det är ingen som klagar på det, eller hur? :P
Och det är såååå fluffigt
Disclaimer: Återigen måste jag meddela alla att jag inte äger nåt av det här. Bara min lovesick-a hjärna och min totally awesome spellista på iTunes. Together they rock this ship!
Tack till carolinegodis, vars väldigt bra timade kommentar gav mig den spark jag behövde för att lägga upp ett nytt kapitel. Se, det funkar faktiskt! :)
"Harry," Ginny trasslade sig loss från sängkläderna och satte sig upp i sängen. "vi måste åka nu."
Han grymtade och drog ner henne igen. Hans läppar tryckte sig hungrigt mot hennes. "Bara en liten stund till."
En något längre stund senare satte sig Ginny åter upp i sängen. Solen stod nu högt på himlen. Det var nästan lunch. Ginny hoppade ur sängen och började dra på sig sina kläder. "Åh," suckade hon frustrerat. "min tröja är kvar därnere!" Hon såg förebrående på Harry.
"Titta inte på mig, det var du som tog av den." Han flinade och la armarna bakom huvudet.
"Kan du hämta den åt mig?" Ginny satte armarna bestämt i sidan.
Harry log belåtet. "Nä, jag njuter så av utsikten härifrån."
Hennes hjärta klappade genast lite fortare. Det fanns något väldigt tillfredsställande med att veta att Harry fann hennes kropp tilltalande. Så tillfredsställande faktiskt, att hade det inte varit så att hennes föräldrar väntade på henne, skulle dem nog aldrig ha kommit därifrån. Hon log mot Harry. "Vill du att Krake ska njuta av utsikten också?"
Men Harry fortsatte att le. "Du glömmer en sak," han sträckte sig och tog trollstaven från nattduksbordet. "jag är ganska bäst på dem här. Accio!" Och några sekunder senare flög tröjan i hans hand.
Ginny sträckte sig för att ta den. "Tack." Han tvekade en stund innan han gav den till henne.
Han såg på henne när hon drog den på sig. "Är det roliga slut nu?"
"Absolut inte." Ginny log. "Vi har ju kvar att komma på en vettig anledning till var vi varit hela natten."
Harry suckade och föll tillbaka ner på kuddarna.
"Är du med?" Ginny tog tag hårdare i hans hand.
Harry log och pussade henne på kinden. "Såklart."
Några sekunder senare klev de in i det tomma köket i Kråkboet. Ginny såg sig oroligt omkring. Det var aldrig tomt i köket. Men snart hördes steg och hennes far kom in i rummet.
Han suckade när han såg henne. "Ginerva." Han blundade som om han hade ont i huvudet.
Ginny bet sig i läppen. "Jag är jätteledsen pappa."
Han höll upp handen för att tysta henne. "Har du någon aning om hur orolig jag varit!?! Och din mamma…"
"Är hon väldigt arg? Snälla Pappa det var inte meningen att…"
Harry tog hennes hand och verkade vilja dra henne bakom sig. "Mr Weasley, det var mitt fel, jag…"
"Harry." Mr Wesley såg på honom som om han först nu lagt märke till att Harry var där. "Jag skulle vilja tala med min dotter i enrum."
Harry såg frågande på henne. Hon nickade att det var okej. Han kramade hennes hand en sista gång och lämnade rummet.
"Det är jobbigt för henne." Mr Weasley satte sig på en stol vid köksbordet, och pekade att Ginny också skulle göra det. "Att ni blir äldre."
"Jag vet." Ginny bet sig i läppen. "Jag vet."
"Hon älskar er jättemycket, er mamma, men ibland när man är rädd att ens barn fattar fel beslut, så kan ens oro komma ut på fel sätt." Mr Wesley drog trött handen över pannan. "Jag vet att ni två har bråkat en del på sista tiden, och det är det värsta jag vet att se mina två favorit tjejer göra det." Han suckade. "Så jag har inte berättat för henne att du inte sov hemma."
Ginnys ögon blev stora. "Du menar att hon inte vet om det?"
"Tja, Rons nyhet gav henne lite annat att tänka på. Hon la sig tidigt och har inte kommit ner än." Ginny skämdes. Hennes mamma måste verkligen må jättedåligt.
"Jag är jätteledsen Pappa."
"Det hoppas jag att du är, för sånt här beteende är inte acceptabelt Ginny. Jag låter det gå för den här gången, men det är för din mors skull, ingen annans."
"Okej." Hennes röst var klen och hon hade blicken vänd ner i golvet.
"Nu tycker jag att du ska upp till Hermione."
"Det ska jag." Hon gick fram och gav sin far en puss på kinden. "Tack pappa."
***************
Hermione satt på Ginnys säng och väntade. Hon såg oroligt upp på henne när hon kom in. "Åh, jag trodde du var Ron." Ginny satte sig bredvid henne. "Han är inne och pratar med er mamma. Hon var väldigt upprörd."
"Det går över." sa Ginny och klappade Hermione tröstande på axeln. "Hon tycker jättemycket om dig. Det skulle inte förvåna mig om hon redan ikväll kommer på att det här är en toppen idé." Ginny skrattade till. "Ska jag upplysa mamma om att det står mellan dig och Lavender Brown. Det kanske ger henne lite bättre perspektiv på det hela."
"Det är skönt att du är tillbaka Ginny."
"Ja, och jag tror jag är glad om pappa ens låter mig åka tillbaka till Hogwarts." Ginny slätade ut håret över nacken för att dölja det röda märket hon bar där efter nattens eskapader.
"Du ser annorlunda ut." Ginny såg förskräckt upp. Hon kände hur hennes hals och öron brände. Fördömt att hon måste rodna nu.
"Gör jag?" Hon försökte låta som vanligt. Hermione kastade en blick mellan Ginny och dörren ut i trappan.
"Vänta lite… har du och Harry…?" Hon la handen för munnen.
Ginny knep ihop ögonen och såg bedjande på Hermione. "Säg inget till Ron."
"Självklart inte." Hermione fnittrade och höll handen hårt pressad för munnen.
"Du måste hålla alldeles tyst om det. Vi har inte berättat för mamma än." Ginny höll upp ett finger för att hon skulle förstå hur allvarlig hon menade det.
"För din mamma?" Hermione höjde ena ögonbrynet. Hon stirrade förvånat på Ginny. "Varför i herrans namn skulle du berätta det för din mamma?"
Ginny rynkade pannan. "Vad trodde du jag menade?"
Hermiones ögon smalnade. "Vad tror du jag menade?"
Ginny rodnande, men sa inget.
Hermione fortsatte stirra underligt på henne. "Så du och Harry hade alltså inte sex?"
Det väckte Ginny. Hon höll fingret för munnen och väste ett frenetiskt "Schhhh!"
"Så jag hade rätt alltså?" Hermione skakade på huvudet. "Förlåt. Fortsätt."
"Vad mer ville du veta?" Ginny försökte se nonchalant ut, men tvivlade på att hon lyckades.
"Vad trodde du att jag menade?"
Ginny rynkade på pannan. "Jo, det var en till sak. Före vi äh…"
"Före vad?" Lita på Ron att alltid göra entré när han är som mest önskad. Och ja, den kommentaren dröp av sarkasm.
"Ron, din klumpiga gorilla, kan du inte lära dig att knacka först?" Hermione säg så surt på honom att Ginny var förvånad att han inte tog ett steg bakåt.
"Du, det här är mitt hus." Han höjde ett finger för att understryka sin sak.
"Ja, men Ginny skulle precis berätta något, och nu har du förstört allt!" Hermione tog ett steg emot honom. Ginny tog det som sin signal att gå. Hon ville inte bli indragen i deras gräl. Än mindre vara i samma rum som dem när de blev sams heller.
På något vis var hon ändå ganska glad att Ron hade avbrutit dem när han gjorde det. Ginny hade ärligt talat ingen aning hur hon skulle berätta det hela för Hermione.
Hon visste att det var väldigt barnsligt av henne, men det var på nåt underligt vis lite pinsamt. Hon hade förlovat sig. Men ändå kändes det som om hon och Harry bara lekt någon sorts vuxen version av "Mamma, Pappa Barn". En väldigt barnförbjuden variant får man lov att säga, men ändock.
Nej, hon kunde andas ut att hon sluppit undan så lätt. För hon hade inte en tanke i världen på att berätta det för Ron. Nej, det kunde Harry få fixa. Även om hon var bombsäker på att han nog skulle tycka mest om den delen av hennes och Harrys natt tillsammans, var hon fortfarande inte beredd att ta det samtalet ensam.
Och det var ju ingen brådska heller. Hon hade ju för sjuttsingen inte ens tagit examen än! Och för sin mammas skull. var det nog bäst att de väntade lite med att berätta. Hon mådde redan dåligt för sin mammas skull. Det sista Ginny ville var att göra det ännu värre för henne.
Varför började hennes liv kännas allt mer som en av de där novellerna i "Häxornas Värld"? Med tonårsförlovningar och föräldrar som helt går in i väggen för att de inte tycker att deras barn gör rätt val i livet. Det var så inte rättvist. Ginny gick bort till sina föräldrars sovrum. Kanske hon kunde få sin mamma att förstå att det här inte var jordens undergång. Gud, vissa människor är verkligen dramatiska!
Men Ginny klandrade inte sin mamma så mycket, för hon visste att just det var en egenskap hon ärvt till 100%.
Nu vill jag höra nåt från er! Kommentera kommentera kommentera :D