Det var inte det här kapitlet jag ville lägga ut idag, men det kan inte hjälpas, de andra är helt enkelt inte klara. Så går det när man inte skriver saker i rätt ordning:S

Hur som, hoppas jag att alla firat Harrys och JKR födelsedag på något sätt. Själv har jag och min bror bakad en sirapstårta och spelat Quidditch:)

Jag hoppas innerligt att ett nytt kapitel kommer upp inom de närmsta dagarna!

Disclaimer: Inga av böckerna, karaktärerna eller handlingen är mina. Däremot äger jag en biljett till Harry and the Potters konsert i Stockholm. Nån annan som ska dit?:D

Om Harry tyckte det kändes konstigt att anlända till Hogwarts tillsammans med en delegation från Ministeriet, att Robards agerade hans livvakt eller att alla han mött i Hogsmeade klappat sina händer och hurrat när han gått förbi där tidigare var det inget mot hur det kändes att vara tillbaka och äta en festmåltid i Stora Salen igen. Och att göra det vid lärarbordet.

Han undvek så mycket som möjligt att stirra ut mot de hundratals elever som satt vid de fyra långborden.

Kingsley Shacklebolt satt närmast Harry, på Professor McGonagalls högra sida. Hermione satt på Harrys andra sida (för vilket Harry var extremt tacksam för. Även om hon såg lika nervös ut som Harry kände sig.) Harry såg flera nya lärare han inte kände igen (även om han kunde gissa sig till vilka det var efter vad Ginny berättat för honom).

Ginny, ja. Gryffindorbordet var för första gången på 15 år tomt på Weasleys. Harry försökte att inte se alltför uppenbart besviken ut. Han hade ju bara sett framemot det här mötet i typ en månad. Men det var ändå underbart härligt att vara tillbaka på Hogwarts igen, det första hem han kom ihåg.

Helst av allt hade Harry velat kunna smyga undan, dra på sig sin osynlighetsmantel och ännu en gång få utforska slottets mysterier. Men det är lite svårt när hundra ögonpar riktas mot en varje sekund.

"Harry." Hermione petade honom på axeln.

"Va?"

"Hur tror du det är med henne?"

"Va? Vem? Ah, du menar-"

"Fleur. Tror du hon fått bebisen än?"

Harry ryckte på axlarna. "Jag har ingen aning. Sånt kan ta tid va?" Den enda referens han hade var de få gånger han sett kvinnor i mugglarfilmer som fick barn. "Är det annorlunda med trollkarlar och häxor än med Mugglare?"

"Jag tror inte det, jag menar allt annat fungerar på samma sätt." Harry blev genast mycket intresserad av sin sirapstårta. Om bara Ron varit här, tänkte Harry. Han hade dött.

"Sa Mrs Weasley något mer?"

"Nej, hon sa bara att hon ville att hela familjen skulle vara med. Hon sa att vi också var välkomna, men att du kanske inte skulle kunna komma ifrån. Och jag ville inte överge dig. Men stackars Fleur. När det blir min tur, vill jag inte ha nån publik. Jag menar, från det jag läst... Nä, jag vill ligga på ett sjukhus, med full uppsikt av läkare och en massa maskiner och utrustning och-" Hon avbröt sig när hon såg Harrys min.

Harry tog en bit morotskaka. Kingsley lutade sig mot honom och viskade i hans öra. "Hur går det grabben?"

Harry svalde och ryckte på axlarna. "Jag vänjer mig aldrig vid sånt här."

Kingsley klappade honom på axeln. "Du kom undan lätt. Vet du hur hårt jag fick lobba för att vi inte skulle hålla den här banketten på Ministeriet. Med delegationer från hela världen. Du ska bara veta hur ivriga de är på att lära känna oss nu när, ja, när Voldemort är borta. Det var inte som om man hörde något från de förra året. Men jag tänkte att det skulle vara lite väl magstarkt att vara där, när Ministeriet inte direkt bidrog till segern, eller vad säger du?"

"Men det är ju inte samma Ministerium som det var då, ministern." Harry knöt reflexmässigt högerhanden så att ärren han bar där lyste vita.

"Du är för snäll Harry." Han klappade ihop händerna just som de sista matbitarna som var kvar på faten försvann. Kingsley reste sig upp och sorlet i salen dog ut direkt.

"Hogwarts!" Sa han högt och lyfte upp händerna som för att hälsa både slott och elever. "Jag är ingen man med talets gåva, inte heller besitter jag tålamod till att lyssna på någon sentimental gubbe, även om den gubben råkar jag själv." Fnitter hördes från lite varstans i salen.

"Jag är glad att jag är här idag. Vad mer kan jag säga? För ett år sedan slogs vi för att kunna hävda, känna och vara något som de flesta tar för självklart. Jag är här. På grund av en man var dessa murar nära att falla. Men det var också på grund av en man de inte gjorde det. " Allas ögon riktades omedelbart mot Harry.

Kingsley fortsatte utan avbrott. "Harry, du har min eviga tacksamhet och jag höjer min bägare till sin ära. Men-" tillade han och vände sig åter mot eleverna. "vi lever i den värld som vi valt och kämpat för att leva i. Glöm inte det. Låt aldrig någon med hot eller våld få er att glömma att det alltid finns ett val. Ondskan i världen försvann inte med Voldemorts död., det kan jag inte ljuga om. Men det är ni som väljer vad ni kommer göra åt det."

Kingsley log och lättade på spänningen som uppstått. "Jag minns när jag gick på Hogwarts. Jag tänker inte avslöja vilket elevhem jag gick i, men oss emellan, det var bäst." Han blinkade och skrattade. "Och låt oss säga så här, jag kanske var lite väl fördomsfull mot ett annat av hemmen." Harry kunde se och höra skratt och menande blickar riktas bort mot Slytherinbordet.

"Och när jag blir äldre så inser jag att allt bara var skitsnack rent ut sagt." Skratten dog ut direkt och alla såg förvånat på Kingsley. "Sorteringen dömer och placerar oss i fack som elvaåringar. Vad säger det om vem man är om tio, tjugo, trettio år? Jag kan berätta att mannen som hjälpte Voldemort återkomma till makten var sorterad i Gryffindor." Ett tyst surr och mummel bröt ut i salen. "Och den modigaste man jag känt kom från Slytherin. Jag lovade att fatta mig kort, så det här blir det sista jag säger. Vi blir den vi väljer att vara." Han tittade ut över de fyra borden och log. Sen klappade han ihop händerna igen.

"Nu får ni ursäkta, för nu blir jag lite sentimental. Det var länge sen jag hörde skolsången sjungas, och jag kunde inte låta chansen slippa förbi mig." Han höjde sin stav och guldfärgade trådar slingrade fram och formade ord mot kvällshimlen utanför.

Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts,
Vare sig vi är gamla och flintis
Eller unga med skrubbsår på knäna,
Var snäll och se till att vi någonting oss lär.
Med saker som är intressanta för oss
Behöver vi fylla vårt huvud och sinne
För nu är där tomt, ja, mest bara luft
Och fluglik och tussar av dam där inne.
Ge oss tillbaka allt det som vi glömt
Och lär os sånt som till nytta kan bli,
Så ska vi plugga tills ögonen blöder.
Gör bara ditt bästa, och resten gör vi.

Sen satte han sig åter ner. Rungande applåder och busvisslingar följde hans tal. Harry var en av de sista att sätta sig ned.

JKR sa i en intervju att skolsången bara sjungs när allt är riktigt bra på Hogwarts. Så jag tyckte den passade in.

Skriv och säg vad ni tycker:D