Ändrade namn.:
Zac Efron - Zac Patt
Vanessa Hudgens - Vanessa Manson
Han sitter här, sa polisen och visade mig vägen till en av luckorna.
''Luckorna'' var där nära och kära kunde se varandra fängelsepatienterna genom en lucka och med hjälp av någon sorts telefon kunde de också prata med varandra.
Vanessa nickade, usch så hon svettades. Så nervös var hon. Rädd också.
Ögonen. Blicken. Ilska. Blått. Vackert…
Det var det första hon såg. Han var otroligt attraktiv.
Killen log, självsäkert och retsamt.
Du vågade komma, modigt, sa han när jag plockade upp telefonen. ''Skakande av rädsla'' Han skrattade.
Ett tillgjort skratt, det var för mörkt och hans leende var ansträngt. Jag bara visste det, detta var fakta. Även att han inte ville vara här, att han var rädd.
Fullständigt namn? Frågade jag. Jag litade inte på honom, han skrämde mig fortfarande även om han var rädd. Rädd för vad? Tanken snurrade i hennes huvud.
Jobb redan?
Jag kastade en blick från mina anteckningar till honom.
Han rullade ögonen
Zac Marty Dixon Patt. Själv då?
Mamma, pappa? Namn? Jobbade som?
Jag säger en sak om mig, du säger en sak om dig.
Jag tittade lite smått äcklat på honom. Jag skulle vara försiktigt lovade jag min chef, min mamma, min bästa vän. Alla.
Vågar inte den blivande stora journalisten prata med en man bakom glas? Kom igen? Min dom är redan bestämd, det är inte direkt som jag kan komma efter dig om några veckor.
Jag diskuterade med mig själv i några minuter. Han var tålmodig till min förvåning.
Vanessa Anne Manson
Starla, sjuksyster. David, vägarbetare.
Syskon?
Han tittade menande på mig.
Nelly, restaurangägare. Gerry, kock.
Träffades på jobbet?
Antagligen, svarade han när han inte fick något svar. ''Jag har faktiskt en bror, Dylan. Lillebror. Han är mitt allt… Han..''
Zac kom på sig själv och tittade bort. Han hade sagt för mycket, avslöjad att han var känslig, att han brydde sig.
Ensambarn, sa jag. ''Bortskämd snobb, japp.''
Han tittade på mig och log ett bländade leende.
Jobb innan du hamnade här?
Orättvis fråga, den vet jag redan om dig.
Men inte jag om dig.
Mekaniker, glad nu?
Jag nickade medan jag skrev.
Tiden är ute Miss, sa polisen och jag reste mig upp.
Vi ses väl snart Vanessa Anne, sa Zac och log.
Jag nickade än en gång och gick min väg. Skakandes av rädsla och ångest, ångest att behöva lämna honom där. Men jag skulle komma tillbaka. Riktigt snart.