Planen var att det här skulle vara det första kapitlet i min berättelse om Mary Black, men jag bestämde mig för att starta berättelsen mitt i sorteringen istället. Den ljushåriga killen som hon träffar i den här skulle hon alltså träffa senare… men så blev det inte.
"Vem gjorde det?", frågade den ljushåriga killen som stod bredvid mig.
Jag ryckte till, förvånad över att han faktiskt hade pratat med mig. Det måste vara något allvarligt fel på en person som faktiskt pratade med någon som jag – en som inte passade in. En utstött som inte hade några vänner.
"Den rödhåriga killen", mumlade jag till svar. Det kändes konstigt att höra min egen röst tala i skolan. Jag började bli misstänksam mot honom, om någon som var så… jag ville inte ens tänka ordet. Kärlek var för dumhuvuden som var för svaga för att klara sig själva, därav borde jag inte ens tänka på en person som snygg, söt eller attraktiv på något sätt. Jag skakade på huvudet och fortsatte att leta efter min blyertspenna.
"Albin", sa han med ilsken röst. "Fan vad jag hatar den jäveln."
Jag blinkade till och vände mig om för att se hans ansiktsuttryck. Han såg arg ut, men jag förstod inte varför. Den rödhåriga killen – som nu var identifierad som "Albin" – tillhörde uppenbarligen den lite mer populära kretsen, hur kunde någon som inte var jag hata honom?
Dessutom så märkte jag att svordomarna hade chockerat mig. Jag hörde dem dagligen i skolan, så jag förstod inte varför jag skulle märka av dem lite extra nu. Jag skakade bara på huvudet och jagade bort alla tankar som försökte tränga sig in i mitt huvud.
"Vad heter du?", frågade killen mig, och satte sig ner på stolen bredvid mig. Nu började jag bli nervös på allvar – det hade varit flera månader sedan jag hade pratat med en elev på den här skolan. Han måste ha någon sorts baktanke med det här.
Men trots det så svarade jag motvilligt honom.
"Mary", sa jag och bet mig i läppen efter att jag sagt det.
Killen nickade bara, sedan så reste han sig upp och lämnade klassrummet.
Jag fortsatte att gräva efter min blyertspenna i mitt pennskrin och hoppades innerligt att brevet från Hogwarts skulle anlända idag. En dag till på den för jävliga skolan så skulle jag nog ta livet av mig.
Lyckligtvis så fick jag brevet när jag kom hem. Jag skuttade runt i huset, lycklig över att få slippa gå i mugglarskolan. Min storebror Harry gav mig en kram och sa att han var glad för min skull.
En liten bit av mig undrade över den ljushåriga killen. Nu skulle jag aldrig se honom igen. Tänk om han inte hade haft några baktankar med sitt vänliga beteende? Jag visste att den chansen var liten, men tänk om. Nu skulle jag aldrig få reda på det.
Det var i alla fall det jag trodde. Föga anade jag att våra vägar skulle korsas ännu en gång.