Här har vi en till berättelse som jag bara skrev ett kapitel av innan jag gav upp. Skrev den för femhundra år sedan typ, hade helt glömt bort den. Den var verkligen inte bra. Usch.
"Så, ni påstår", sade Karla och lade armarna i kors. "Att magi finns på riktigt, och att du är lärare på en skola för häxkonster och trolldom."
"Påstår", sade professor McGonagall och blinkade till. "Jag berättar sanningen, miss Andrews. Du är en häxa."
Karla putade med läpparna och tänkte efter. Hon trodde på magi, och om det professor McGonagall sa stämde, så skulle det förklara mycket.
"Bevisa det", sade Karla och flinade överlägset. Om det professorn sa stämde, så skulle hon kunna göra någonting magiskt.
Professor McGonagall spärrade upp ögonen, som om hon var förvånad. Men hon viftade till med någonting som verkade vara en vanlig pinne, och glaset som stått på bordet förvandlades till en duva.
Karla kunde inte hjälpa att hon log.
"Imponerande", sade hon och satte sig ner på knä, så att hon kunde se duvan på nära håll. Och mycket riktigt, det var en äkta fågel.
"Så jag kommer att lära mig sådant här på skolan… vad hette den nu igen?" frågade Karla, och försökte att låta nedlåtande. Karla ville visa professorn att hon inte var en vanlig, naiv elvaåring. Men professor McGonagall verkade inte respondera på hennes beteende som Karla hoppades.
"Hogwarts", svarade professor McGonagall kallt. Hon reste sig upp, och gav Karla en blick som visade att det var hon som hade makten, inte Karla.
Karla grep tag i brevet som låg på bordet, och hon var knappast försiktig med det. Hon höll på att riva sönder det när hon viftade med det framför McGonagalls ansikte.
"Det finns en söt liten inköpslista här", sade Karla och pekade på sakerna som hon behövde införskaffa innan terminens början. "Och som den ser ut, så gissar jag att inget av det här finns att köpa i London, såvida jag inte besöker en riktigt konstig affär." Hon såg till att ordet konstig lät som någonting negativt. Med tanke på de hidösa kläderna som professorn gick omkring med, så hade Karla en känsla av att denna värld av häxor och trollkarlar var väldigt fattig. Hon ville göra sig märkvärdig, skilja sig från de andra i den magiska populationen. Många tankar pågick samtidigt i Karlas huvud.
"Du köper dina trolldomsböcker, ditt trollspö och det andra i Diagongränden", sade professor McGonagall. "Jag skulle kunna gå dit med dig, men att döma av personligheten jag sett idag, så betvivlar jag att du vill att jag följer med dig?" Karla pekade på professorn med pekfingret, blinkade och gjorde ett ljud som påminde om när man tog kort med en kamera.
"Professor Snape skulle kunna visa dig runt", sade professor McGonagall, med en röst som visade att hon faktiskt kommit på en väldigt bra idé. Professor McGonagall verkade inte vara helt dum, så Karla misstänkte att denne professor Snape faktiskt var en väldigt smart individ, vars personlighet skulle kunna passa bra ihop med hennes.
"Det låter utmärkt", sade Karla och log. Hon ändrade taktik och försökte vara vänlig mot McGonagall, för att vara helt säker på att hon inte skulle glömma bort att ringa professor Snape. Om de nu använder telefoner, de där trollkarlarna…
"Jag ska prata med professor Snape", sade McGonagall. "Nu måste jag gå och prata med miss Grangers föräldrar, så då ser vi inte varandra förrän terminen startar." Karla lade märke till att professor McGonagall lät lite glad när hon sa den sista meningen. Hon fnös.
"Hejdå, miss Andrews", sade professor McGonagall och räckte fram handen. Karla ville inte vara alltför icke respektfull mot professorn, så hon grep tag i hennes hand och skakade den lite snabbt.
"Jag skulle föredra att ni kallar mig miss Stellnert, professorn", sade Karla lugnt. Professorn höjde på ena ögonbrynet när hon sa det.
"Och varför vill du det, miss… Stellnert?" frågade professor McGonagall, med en röst som nästan lät… oroad.
"De har sagt att min mor hette Evelina Stellnert", sade Karla och gav McGonagall en undrande blick. "Är det någonting särskilt med det namnet, professorn?"
McGonagall öppnade munnen, sedan stängde hon den igen.
"Professor Snape är nog rätt person att berätta det", sade hon till slut, sedan så vände hon på klacken, och svepte om sig med sin mantel. Innan Karla hann säga någonting mer, så var McGonagall borta.