"Mein Feind ist mein Freund", en berättelse om Draco och Hermione som jag skulle skriva, men jag kom aldrig riktigt igång. Hermione hålls fånge i Malfoys herrgård tillsammans med Draco, och när berättelsen börjar så har de precis flytt därifrån. Även denna är inte särskilt bra och har legat här i… en månad, kanske? Det är synd dock, för jag tyckte om idén väldigt mycket.

Draco kände att hans fötter nuddade något hårt, och varmt. Det var alldeles för varmt, det kändes som att han stod på eld. Han bet ihop för att inte skrika.

När hans huvud slutat snurra så slog han upp ögonen och betraktade området omkring sig. Han stod på en trottoar, och runt omkring honom fanns massor av människor som gick och cyklade. De hade på sig klockor som de verkade vara väldigt fixerade av, eftersom att deras blick hela tiden återvände till dem, efter att de stirrat äcklat på honom.

Det var inte så att han brydde sig, eller att han klandrade dem för det. Han stod trots allt mitt på gångbanan, barfota och med slitna kläder. Det var nog inte alltför normalt, inte ens i London.

Draco tog några steg framåt, så att han kunde stå i skuggan. Anledningen till att marken var så varm var för att solen lyste på den. Men när han bara var några centimeter från skuggan så insåg han att hans hand höll i någonting, som hindrade honom från att gå.

Han vände sig om och mötte Grangers blick. Den var full av medlidande, vilket störde honom. Hon var hans fiende, meningen var att hon skulle hata honom och håna honom för att han stod barfota bland mugglare. Istället så var det som att Granger tyckte synd om honom. Draco förstod inte hur det var möjligt att hon försökte sympatisera med honom. Hon verkade inte ens lägga märke till att hon själv stod utan skor med slitna kläder bland mugglare. Hon verkade inte ens se att folk pekade på henne och skrattade. Hennes blick var fäst på honom.

Draco harklade sig och släppte hennes hand. En Malfoy skulle inte hålla i en smutsskalles hand.

Men ville han se sig själv som en Malfoy efter det som hade hänt när han varit fånge i sitt eget hem?

Draco slöt ögonen och såg sin fars ansiktsuttryck när han kastade cruciatusförbannelsen över honom. Draco ville slå sönder skyltfönstret bredvid honom när han tänkte på det. Han visste att hans far löd under en imperiusförbannelse, så han visste att Mörkrets herre kunde få honom att göra vad som helst. Men när hans far vrålade Crucio, så såg det inte ut som att han slogs mot imperiusförbannelsen. Draco såg i sin fars ögon att det var någonting som han gjorde frivilligt, det kunde han slå vad om.

Sedan när Granger hölls fånge i samma rum som honom, så stod han inte ut längre. Han hade brutit ihop och gråtit flera gånger framför sin fiende – och hon hade lagt armen om honom och tröstat honom. Draco kände sig smutsig när han tänkte tillbaka på den händelsen.

Han tog ett steg framåt så att hans fötter skulle sluta bränna och försökte tänka efter.

Ena delen av hans huvud sa åt honom att det var fel att vara vän med en Granger, att han bara hade inbillat sig att hans far faktiskt ville tortera honom, och att han borde gå tillbaka till herrgården och försöka hitta ett sätt att göra Mörkrets herre lycklig.

Andra delen av hans huvud sa åt honom att hans far aldrig älskat honom, att han måste stå på Potters sida i kriget för överlevnad, och om Granger var så förlåtande så kunde det vara till användning för honom. Trots att Draco avskydde tanken så var den praktisk – han skulle kunna resa tillsammans med Granger, och tillsammans kunde de hitta ett sätt att överleva kriget. Överlevnad, fortsätta andas, vara vid liv. Han tyckte om den tanken.

"Granger", muttrade han till henne. "Jag kan inte stå här för evigt."

Hon tog några steg framåt tills hon stod bredvid honom. Hennes blick var annorlunda den här gången. Draco undrade vad det var som hade fått hennes blick att gå från vänlig till ovänlig.

"Hermione", rättade hon honom. "Vi kan inte stå här för evigt", tillade hon.

Draco ville inte kalla Granger vid förnamn. Även om de skulle försöka samarbeta för att överleva nu så var hon en smutsskalle. Hon måste ha läst hans tankar, för hon sa:

"Vi är i mitten av London. Du kan absolut ingenting om mugglare, så du behöver min hjälp om du inte vill bli fångad av Dödsätare igen. Om vi ska samarbeta borde vi åtminstone kalla varandra vid förnamn, inte sant?"

Draco knep ihop ögonen för att se Grangers ansikte lite tydligare. Hon menade allvar. Draco tänkte efter, han tänkte inte låta henne vinna ett argument.

"Vi borde, men vi måste inte", sa han kallt. Granger skakade bara på huvudet. Draco la armarna i kors och försökte hitta ett sätt som skulle kunna övertyga henne. Men eftersom att Granger inte såg det självklara – de var fiender, hon var en smutsskalle, han var renblodig, allt det – så insåg han snart att det inte var möjligt.

"Fint", sa han irriterat och knöt nävarna. Han hade inte klippt naglarna, så de var väldigt långa och skar i hans skinn när han gjorde det. "Hermione, vi måste hitta någonstans att bo för tillfället."

Granger nickade och såg sig omkring. Draco gömde ansiktet i sin ena hand och suckade. Var alla mugglarfödda helt inkapabla till att se allt som var självklart?

En blek, ljushårig man klädd i kostym och slips – inte alltför olik Draco själv, om man bortsåg från kläderna – gick förbi. Draco fiskade upp sitt vapen ur fickan och förberedde sig. Han visste att han inte skulle gilla det här, men han var tvungen. Det var krig nu, fula trick var tvungna att dras till om man skulle överleva.

Han gick fram till mannen och grep tag i hans ena arm. Mannen stirrade ilsket på honom. Draco drog upp ärmen på sin alldeles för långärmade tröja och avslöjade kniven han höll i handen. Mannens ansiktsuttryck ändrades plötsligt från irriterat till skrämt.

"Jag och… den unga damen bakom mig", sa Draco formellt, han kunde inte avslöja Grangers identitet ifall en dödsätare skulle få tag på mannen. "Vi behöver någonstans att bo, och vi tänker ta ditt hus."

Draco kände att Grangers hand las på hans axel.

"Draco… snälla…" Hennes ynkliga röst som försökte få honom att inte hota mannen irriterade honom.

"Kritiska tider", sa han vasst till henne. "Nu är det bäst för dig att du visar oss vart du bor, annars…"

Draco tog ett steg närmare mannen och höll hårt i kniven. Kniven var bara några få decimeter från hans strupe, men Draco tyckte att mannen inte såg tillräckligt rädd ut, så han sträckte ut armen lite mer, så att kniven nästan nuddade mannens hals.

Mannen nickade skrämt, och Draco log, satisfierad över att mugglare inte kunde försvara sig som trollkarlar kunde.

"Om du ens försöker att springa iväg eller leda oss i en fälla så hugger jag dig i ryggen", sa Draco hotfullt. Han hörde att Granger flämtade till, men försökte att inte betala så mycket uppmärksamhet till det. Han kunde till viss del förstå att hon inte tyckte att det var så roligt att hota mugglaren, hon var ju i stort sett en själv. Men förstod hon inte hur allvarlig situationen var?

Mannen stannade – inte så långt bort från platsen där de hade stått – utanför en dörr. Bredvid dörren fanns en konstig maskin med siffror på. Draco mindes att han hade sett flera sådana de få gånger som han hade vistats i ett kvarter med mugglare, men han hade aldrig förstått hur de fungerade.

Granger sa någonting till mannen. Han nickade, sedan så började han trycka på de olika siffrorna. Draco undrade vad de var till för, men eftersom att han hellre skulle vilja dö en plågsam död i sin herrgård än att ställa en fråga till Granger, så fick han aldrig reda på det.

När mannen var klar med att trycka på siffrorna så öppnade han dörren. Draco himlade med ögonen, varför öppnade han inte dörren innan han höll på och tjafsa med siffrorna? Varje sekund var dyrbar.

Draco steg in i byggnaden. Den var väldigt liten, inte alls som herrgården. Var det verkligen här inne som mannen bodde?

Mannen gick mot någonting som såg ut som en dörr utan dörrhandtag. Draco undrade vad det var som han tänkte hitta på. Mannen tryckte på en pil som pekade uppåt. Draco ryckte till när en tanke slog honom. Tänk om mannen inte var en mugglare trots allt? Han kanske var en trollkarl, och alla symbolerna som han tryckte på var en hemlig kod som skulle kalla på Dödsätarna? För säkerhets skull så gick Draco ett steg närmare, och höll kniven mot mannens rygg, så att han skulle känna dess vassa spets. Draco såg att han spände sig väldigt mycket.

Dörren utan dörrhandtag öppnades, och avslöjade ett rum. Draco kunde inte låta bli att vara fascinerad. Ingen var på andra sidan av den mystiska dörren.

Granger steg in i rummet innan honom.

"Granger", morrade Draco. "Varför går du in i rummet innan mig?"

Granger stirrade förvånat på Draco.

"Hermione", rättade hon honom ännu en gång. "Varför skulle inte jag få gå in i rummet innan dig?"

"Det kan vara farligt", sa Draco ilsket och steg in i rummet, fortfarande med kniven mot mannens rygg. "Dessutom så har du nu avslöjat både för- och efternamn för mugglaren. Om en dödsätare får tag på honom så kan han sälja information om oss hur lätt som helst!"

Granger himlade med ögonen, men Draco såg en liten bit rädsla i dem.

"Jag kastar Obliviate över honom förstår du väl", sa hon irriterat.

Dörren till rummet stängdes. Draco ryckte till och såg sig panikartat omkring. Det fanns inga dörrar i rummet!

"Åh", sa Granger förvånat och stirrade på honom med stora ögon. "Draco, det här är en hiss. Har du aldrig sett någon förut?"

Draco knöt nävarna och gav Granger en ilsken blick.

"Det klart att jag har sett en hiss förut", sa han ilsket. Det var ingen lögn – han hade sett hissar i det förflutna. Men det var inte alltför ofta, det var därför som Draco inte hade gjort kopplingen. Granger ryckte bara på axlarna.

Hissen åkte uppåt. Draco tyckte inte om det – påminde honom till viss del om att transferera sig av någon anledning. Han såg till så att kniven fortfarande nuddade mannens rygg, han var fortfarande misstänksam.

Dörren till hissen öppnades, och Granger steg ur först till Dracos irritation. Varför lyssnade hon inte på honom? Trodde hon att hon var mer värd än honom på något sätt? Han bet ihop för att inte skälla ut henne. Han var inte förtjust i tanken på att mugglaren skulle se dem bråka.

Mannen gick fram till dörren, stoppade i nyckeln, och vred om.

Dörren öppnades och avslöjade ett väldigt litet rum. Draco var besviken. Varför kunde han inte ha knivhotat en lite mer rik människa? Rummet var trist och hade gråa väggar. Han steg in i rummet och granskade det. Ett litet hörn där man kunde ställa sina skor och hänga kläderna fanns. Åt vänster fanns köket. Draco gjorde en grimas. Han tänkte precis säga till Granger att huset inte var så imponerade, men hon hade redan stigit in. Hon såg sig omkring, hon såg hur litet allt var, men trots det så nickade hon accepterande. Draco kunde inte tro sina ögon.

"Ställ dig i köket", sa Draco befallande till mannen. "Jag… vi måste bestämma oss för vad vi ska göra med dig." Mannen ryckte till och såg orolig ut. "Vi ska inte döda dig", sa Draco snabbt. "Vi måste bara bestämma oss för vad vi ska göra med dig under tiden vi bor här. När vi flyttar härifrån så kommer vi att kasta en förbannelse över dig så att du inte minns någonting, så du har absolut ingenting att oroa dig för."

Mannen protesterade inte, han ställde inga frågor, utan han gick bara in i köket som Draco hade bett honom. Draco log, nöjd över att det inte verkade vara några alltför stora problem med mugglaren.

Men Grangers ansiktsuttryck hade allt annat än ett leende.

"Vad håller du på med?", väste hon ilsket till honom. "Du kan inte knivhota folk!"

Draco kände hur ilskan bubblade upp inom honom. "Det är ett KRIG som pågår, Granger! Om jag tvingades döda mugglaren efter det här skulle jag göra det! Om man ska överleva måste man göra saker som inte är rättvisa!"

Granger blinkade till.

"Så din överlevnad är mycket viktigare än alla andras?", frågade hon argt. "Du bryr dig inte om ifall Du-vet-vem segrar och han dödar alla dina familjemedlemmar?"

Hon hade gått över gränsen. För Draco kändes det som om hon hade stuckit kniven han höll igenom hans hjärta. Han ville inte att hans far skulle dö, även om han hade kastat en cruciatusförbannelse över honom. Och det var trots allt hans vilja att överleva som hade resulterat i hans mors död…

Draco kände att tårarna började tränga sig fram när han tänkte på hur Mörkrets herre hade skrattat och kastat dödsförbannelsen på henne. Hon hade inte ens försökt att flytta på sig när den träffade henne i magen.

"Draco…", hade hon viskat innan hon föll ner på knä, stirrade upp i taket, sedan hade resten av hennes kropp slagit ner i golvet.

Hans far beskyllde honom för hennes död, det visste han. Mörkrets herre hade inte ens behövt använda imperiusförbannelsen för att hans far skulle tortera honom, det var inte en tvekan om att han skulle ha gjort det frivilligt.

Det tog ett tag innan Draco insåg att tårarna rann nedför hans kinder som ett vattenfall. Han lyfte armen och torkade dem. Granger gav honom den där medlidande blicken som han avskydde så mycket.