"Jag vet inte…"
"Romeo för fan, kom igen nu" Mercutio drog upp honom på fötter och tryckte ovarsamt en svart hatt med ett ovanligt stort brätte, på hans huvud. Då hatten inte sattes på med någon större precision trillade den genast av, och inom loppet av ett ögonblick fann sig Romeo stirrandes på sig själv i spegeln iförd en fluffig skjorta och ett par alldeles för tighta knäbyxor, hållandes i en hatt vars långa fjäder kittlade hans näsa. Efter ett ögonblicks förvirring vände han sig kvickt mot sin kusin för stöd men när Benvolio flinade, långt innan han bestämde sig för att kommentera Romeos påtvingade kostym, visste Romeo vad han skulle säga.
"Romeo, tänk på alla snygga brudar," Benvolio slog ut med armarna. "Det här är mer än ett gyllene tillfälle. Sexiga sjöjungfrur, lättklädda katter. Det är bara att välja och vraka!"
"Men jag vill inte välja. Varför kan jag inte få henne? Varför kan hon inte älska mig?"
"Romeo…" Merculio la en hand på hans axel och stoppade honom från att fortsätta att oroligt vanka av och an igenom rummet. "Glöm Rosalina, du har tusentals av tjejer att välja på."
"Merculio, du förstår inte", svarade Romeo bryskt. "Det finns ingen som henne, och att hon inte älskar mig tillbaka dränker mitt hjärta i sorg, likt ett pergament dränks av bläck"
"Romeo, Romeo, Romeo." Hans kusin suckade och gick långsamt mot bordet i mitten av sällskapsrummet för att sedan sätta sig på den bastanta möbeln. "Du måste…" sa han efter en dramatisk paus innan han reste sig med en bok i handen, såg på sin kusin och sin vän som otåligt stod kvar i samma position som förut, gapandes som fån i väntan på fortsättningen. "Börja. Tänka. Logiskt!" Utan minsta föraning slog han Romeo i skallen med boken. "Så ta och masa dig upp till Stora Salen nu!"
Romeo fick en till dask av sin kusin, denna gången på baken och med en arm runt Romeo och en arm runt Benvolio ledde han dem fram till trappan och upp till entréhallen.
Entréhallen vimlade med folk, alla ut- eller uppklädda, eller båda delarna, och alla försökte tränga sig in i Stora Salen. De flesta kom uppifrån vilket innebar att de förstanlända var Ravenclaware och Gryffindorare. Detta fick Romeo att tveka en sekund, inga Huffelpuffare innebar ingen Rosalina. Men snart började även personer från den andra nedgången till källaren anlända till bottenvåningen, vilket fick Romeo att slappna av, sträcka på sig en aning och efter att ha försäkrat sig om att han inte hade den fånigaste kostymen i rummet fattade han hatten och tryckte elegant ned den på hjässan.
De tre Slytherin eleverna gick bestämt in i Stora Salen, två av dem mycket mer övertygade än den tredje. Detta skulle bli en fantastisk kväll, med tjejer flockandes runt dem liksom dementorer flockades runt hemska minnen. Den unge Merculio var inte säker på om liknelsen han just gjort var helt korrekt och han antog att han hade behövt hänga med bättre på Proffessor Huxleys lektioner. Och att likna tjejer vid dementorer måste han erkänna, var rätt vidrigt. Men det spelade ingen som helst roll, kvällen var ung och Romeo behövde ligga, och det inte med Rosalina.
Den Stora Salen var förvandlad. Matborden var borta och rummet hade förtrollats till en glänta, direkt hämtad ur en saga. Genom hela salen rann en bäck, porlande under en bro, plötsligt slutandes in i väggen. Där lärarbordet brukade stå fanns nu ett ståtligt pilträd. De ljusa bladen nådde nästan ända ner till det nybevuxna höstgräset som verkade trivas väldigt bra i dess nya miljö och gav hela salen en ljus kvällsstämning med bara de utplacerade frostlila blommorna som färgklickar mot de kala väggarna. Här och var lyste förtrollade ljussken i ljust gula nyanser. Svampar med smutsigt vita fötter och blekt beiga hattar trängde upp ur golvet och i den bakre delen av salen stod runda bord med stolar utplacerade runt om.
Nära ett hundratal elever var redan där, och kort efter att de tre väninnorna trätt in i det enorma rummet ökade antalet fort. Många var oigenkännliga med masker för ansiktet eller extrema sminkningar. Andra syntes tydligt vilka de var. Efter att ha betraktat de som just steg in i salen ett tag beslutade Jennifer otåligt att det var dags att leta upp Paris och bestämt gav hon sig ut på dansgolvet, lämnandes Melinda och Julia vid porten.
De betraktade människorna som rörde sig i rummet. Vart Julia än tycktes titta fanns alltid en person där. Rummet var helt enkelt fullt.
En man, en pojke, den rätta definitionen av någon som tycktes vara en femteårselev, precis som hon själv, visste hon inte, men han kom mot henne. Hans vita skjorta tedde honom rätt då den skapade karaktären på utklädseln och var det som formade utförandet av kostymen. Han log igenkännande emot henne och hon fick känslan av att hon kände igen honom från någonstans.
"Får jag lov min sköna?" frågade han och bugade djupt.
Melinda gav henne en snabb blick med en rynkad näsa som tydde på att hon egentligen borde tacka nej, men Julia fnissade och tog hans hand och tillsammans gick de ut på dansgolvet.