(Ursäkta alla personbyten, men jag behövde slänga in en vinkel från Malfoy för att få effekten jag ville ha. Jag vet inte heller om det är det mest bearbetade stycket men kände att jag behövde lägga upp något nytt.)

Ute på dansgolvet var det tätare än vad hon tänkt sig. Kanske hade han inte kommit än. Hon tittade bakåt samtidigt som hon fortsatte i den trånga folkhopen. Krocken var oundviklig. En svart läderrygg gav ifrån sig ett ljud som påminde om en påse mjöl som tappas på golvet. Själv lät hon väll också, men det var inget hon tänkte på när hon backade två steg och såg vem hon gått in i. Med ens rodnade hon, då hon såg att det var Julias äldre kusin Tybalt som stod framför henne. Han såg road ut.

"Borde inte du hålla koll på min kusin?" flinade han medan han granskade henne. Han visste att han hade mest status i hela rummet. Han var en Potter och en kämpe. Det var han som höll konflikten på Hogwarts igång, en konflikt som varat i 6 år.

"Och när ska jag då ha tid att roa mig då?" svarade hon kvickt och la på den charm hon brukade använda när hon pratade med killar fastän hon visste att den aldrig funkade på Tybalt.

Romeo såg sig om i salen. Ingen Rosalina så långt ögat kunde se. Istället fastnade hans blick på en flicka ute på dansgolvet. Hennes hår var flytande vackert och mörkt som ebenholts med lockar som ömt föll över hennes axlar och rygg och som tillsammans med klänningen elegant följde varenda steg i dansen, böljande längs hennes ben och svepande runt hennes armar. Fagrare hade han aldrig skådat.

"Vem är hon?" frågade han häpet rakt ut i tomma luften som förstås inte gav svar på hans fråga. "Hon konkurrerar ut stjärnorna på natthimlen och är ljuvare än ängens alla blommor, säg aldrig har jag älskat förr, vad skönhet är har jag förut aldrig förstått."

"Hörde du det där?" frågade Tybalt henne plötsligt.

Inombords suckade hon, just såsom de kommit in i ett samtal förstördes allt. Men hon kallade inte sig själv aktris för intet så istället spelade hon med och frågade förvånat "Nä vadå för något?".

Tybalts vanligtvis mörkt korallgröna ögon mörknade ännu ett tiopar nyanser och bistert såg han sig om i salen. "Malfoys… Tro inte att jag inte känner igen rösten." Han sträckte in handen innanför klädseln och Jennifer insåsåg att han var redo att ta fram sin trollstav, beredd att ta till strid redan nu.

"Tybalt," hon la händerna på hans bringa och såg honom i ögonen. "Inte nu." hon gjorde an dramatisk paus och letade efter ord som kunde tänkas förhindra det som skulle ske "Inte nu, inte här! Du vet att du blir relegerad om du hamnar i strid igen, de bryter din trollstav itu. Det är inte värt det!" Hon såg vädjande på honom och han drog ut handen från klädnaden igen, utan trollstav.

"Så du menar att han bara ska gå här? Romeo likaså de andra ormarna, men främst de av hans familj är ovärdiga ens att vistas här."

"Tybalt, det finns inget som förbjuder honom att vara här, låt honom vara. Han har aldrig utgjort något hot mot någon. Lugna dig nu."

"Jag tål honom inte," skrek Tybalt argt. "Och om han ska vara här så kommer inte jag vara det." Med de sista orden gick han tvärt förbi henne, fortfarande med mörker i blicken och hat i sinnet och försvann ut från festen.

Jennifer var vid det här laget van vid fejden mellan familjen Potter och familjen Malfoy och hon var glad att hon själv inte var del av någon av vederbörande släktskap. Julia hade aldrig visat något större hat fastän Jennifer var övertygad om att hon också hört de hatiska historierna som även cirkulerade i skolan. Det var inte bara rivalitet mellan Potters och Malfoys utan nu även mellan Gryffindor och Slytherin. De Gryffindorare och Slytherinare som en gång varit vänner blev plötsligt fiender. På grund av två förstaårs elever vid namn Tybalt Potter och Benvolio Malfoy. Och det var därför som hon letade efter en Ravenclaw pojke påminde hon sig, och fortsatte den genomsökning av dansgolvet hon nyss påbörjat.

Efter en stunds dansande hade Julia både hunnit lista ut vem hon dansade med och att hon inte ville dansa mer med honom. Phil Collins hade trampat henne på tårna oändligt många gånger och på mindre än en kvart hade han hunnit dra minst tusen dåliga skämt. Något som visserligen fått henne att skratta vissa gånger, de flesta bara av ren artighet, men som i längden tråkade ut henne. Phil som person hade hon inget emot. Faktum var att han var en mycket rar Hufflepuffare som hon hade örtlära tillsammans med förra året och som hon småpratat med flera gånger. Men han var absolut inget mer, och skulle aldrig bli det heller. Därför hade hon, så vänligt som hon kunde, sagt att det var mycket trevligt att dansa med honom men att hon nog skulle ta det litet lugnt ett tag. Något som hon egentligen inte hade några planer alls på.

Men Phil förstod och drog sig tillbaka och Julia planerade precis att ändå göra detsamma då någon ömt tog tag i hennes hand. Hon vände sig om för att se vem som ville henne något och direkt trollbands hon av två klargråa ögon.

"Visst har jag väll rätt när jag påstår att änglar kysser sagolikt?" frågade innehavaren av de gråa ögonen. Han var längre än henne och hans ljusa hår tedde hans ljusa hy bättre än på någon annan.

Hon fnissade. "En ängel är dock oskuldsfullare än så, en kyss har er hand redan fått av min." Hon insåg med ens orden lämnat hennes tunga hur fånigt det lät, men hennes motspelare förstod genast poängen.

"Men säg mig, ängel, vad änglar då har läppar till." Han såg i hennes ögon och hon kom för ett ögonblick av sig, då hon lät sig förtrollad sjunka djupare in i de gråa underbarelserna. Sedan svarade hon ändå:

"Änglar har läppar, men till böner blott."

"Säg mig vill då dina läppar ge mig vad din hand just överlämnade till min?"

Något långt ner i magen, något nervpirrande gjorde att hon ville dra ut på det. Höja spänningen ytterligare en nivå. "Sådant gör ej änglar, fast de hör en bön" svarade hon vilket resulterade i att han lutade sig mot henne och viskade försiktigt: "Stå stilla då, så tar jag bönens lön…"

Hans varma läppar nuddade hennes och allt runt omkring teddes explodera. Tusen och åter tusen korus av änglar fyllde hennes huvud. Han hade gjort det här förut, inget snack om saken och den magiska känslan av kyssen stannar kvar även när hans läppar lämnat hennes.

"Dina läppar tog just min all synd." Hans andedräkt kittlade hennes kind när han viskade orden, och hon rös av välbehag.

"Då stannar den där" log hon.

"Fan heller att de gör" svarade han och kysste henne lika passionerat en gång till.